0

Årets mest minnesvärda konsert!


Gert Palmcrantz och Bengt-Arne Wallin kåserade, spelade skivor och visade filmer.

Årets mest minnesvärda musikaliska upplevelse! Det kan jag säga utan överdrift om årets stipendiekonsert i Monica Zetterlund Sällskapets regi.

Denna gång ägde den åter rum i Karlstad, men dock troligen för sista gången. Eldsjälen i Karlstads Jazzklubb dog nyligen och klubben hade inte förmått att ge detta evenemang dess rätta marknadsföring. Förra gången vi ordnade konsert i Karlstad (också fantastisk) var vi i stora konsertsalen i Kongressanläggningen som rymmer över 800 personer och vi fyllde salongen!!

Den här gången var konserten förlagd till Arenan i Biblioteket, en salong som rymmer några hundra åskådare. Även om det inte såg glest ut så var det inte mycket mer än halvbesatt. Trots att evenemanget inledde den tionde  "Jazzfesten Karlstad".

Det är bara att beklaga dem som inte valt att köpa biljett för att få uppleva årets konsert!

Jag stod i entrén före konserten och pratade bl.a. med en amerikan som undrade vad som var på gång. Jag berättade att det var en jazzkonsert o.s.v. varpå han beslöt att avboka sin middag, hämta sin fru och gå på konserten istället! En från Falun utlokaliserad läkare som heller inte visste vad han skulle göra av sin kväll, lyckades jag också - om än något motvilligt - förmå att köpa en biljett.


Gert Palmcrantz och Bengt-Arne Wallin i full aktion.

Trots att det amerikanska paret inte förstod ett dyft av det inledande samtalet kring Monica Zetterlund, på scenen mellan den legendariske  ljudteknikern Gert Palmcrantz och den lika legendariske trumpetaren Bengt-Arne Wallin, som förvisso tog nästan en halvtimme, men interfolierades med ljud- och filminspelningar med Monica Zetterlund, så var de översvallande förtjusta och nöjda när de lämnade salongen efter konserten. Faluläkaren fick vi nästan fösa ut, så entusiastisk var han, inte minst över det dubbelpianistiska framförandet av en dalsk gånglåt som exekverades av paret Monica och Carl-Axel Dominique. Dessa båda genier vet gu'skelov verkligen inga gränser för sitt musicerande.


Flankerad av Z-sällskapets v.ordf. Kerstin Bagge och ordföranden i stipendiekommittén, Monica Dominique får här Rune Gustafsson mottaga årets stipendium för den etablerade artisten till vilket hörde en check på 40.000:-. I bakgrunden applåderar basisten Hans Backenroth och konfrencieren Annica Smedius.

Så följde utdelningen av årets stipendier. Först till Rune Gustafsson, som är en av vårt lands mest framstående gitarrister varefter Rune fick framträda med orkestern i två nummer.

Årets "nykomling" som får samma ära men blott 20.000:- var sångaren Joachim Bergström. Monica Dominique poängterade i sin harang till pristagaren att han ju faktiskt är ett stort undantag som man bland alla dessa jazzsångerskor!


Här är det Joachim Bergströms tur att framföra sina två nummer. Orkestern för kvällen bestod av Monica Dominique på pianot, Hans Backenroth på bas och Johan Löfcrantz-Ramsey på trummor.

Joachim var för mig en helt ny bekantskap - men vilken bekantskap! Han påtalade själv sin musikaliska släktskap med sångaren Mel Tormé och han har en minst lika fin jazzstämma som Tormé. En otrolig känsla i frasering och framförande. Joachim är egentligen ingen nybörjare men ha mest synts till som skådespelare och musikalartist där han har ärftligt påbrå från pappa Jonas Bergström och farmor Anita Björk.

Så var det dags för kvällens gästartist som också var en ny och överväldigande överaskning för mig - Zoie Finer! Visst visste jag att Sarah Dawn Finer har en sjungande syster, men hade ingen aning om att det var jazz Zoie sjunger!

WOW! Vilken grej! Vilken känsla! Och inte ett enda skivbolag tycks ha begripit vilken sensationellt bra jazzsångerska Sverige har fått i Zoie. Skäms musikindustrin!

Och allra sist fick Zoie och Joachim sjunga en duett tillsammans med orkestern förstärkt med Rune Gustafsson och Carl-Axel Dominique.

Och för mig som satt med vid repetitionerna då man bollade runt ordningen på verser och annat var det obegripligt att musikerna och sångarna fick alla delar helt rätt när det väl gällde! Proffs!

Som sagt - årets bästa jazzkonsert!


Zoie Finer med ibland just den lätt raspiga ton som osökt förde tankarna till Billie Holiday.