Lite skryt.....
Nu har jag två gånger påmints om en sak. Först var det min polske vän Jacek som vid vårt möte i Prag för några månader sedan berättade att han blivit ordförande i den polska "chaptern" av POPAI (the Point Of Purchase Advertising Institute), en ursprungligen amerikansk organisation kring allt som heter butiksmarknadsföring eller på fint språk: "below-the-line-advertising". D.v.s.den reklam som normalt inte uppmärksammas, som av annonsbyråvärlden där vita lokaler befolkas av svartklädda människor som vinner Guldägg och annat, betraktas som något man inte vill syssla med.
Vad dessa människor heller inte vill erkänna är att ur effektivitetssynpunkt, alltså hur mycket man driver försäljning, är den reklam som förekommer närmast själva köptillfället - i butiken, på hyllan, vid produkten - oändligt mycket effektivare än den som lämnar annonsbyråernas eleganta ateljéer. Vad som där åstadkoms är förvisso gott varumärkesbyggande, men knappast försäljningsstimulerande alla gånger.
80% av alla köpbeslut! Så viktig är butiken. För mellan 60 och 95% av varje avgörande val mellan två varumärken fattas när konsumenten står framför butikshyllan.
Detta faktum har varit POPAIs drivkraft. Och den förändring av synen på hur en reklambudget ska fördelas som skett under de senare årtiondena är POPAIs förtjänst. Förändringen hos de svenska företagen hade jag själv del i genom de artiklar jag skrev i ämnet i tidskriften Quo Vadis (salig i åminnelse) vilka jag senare fick veta användes som undervisningsmaterial på Handelshögskolan.
Jag berättade då för Jacek att jag faktiskt hade två "indianer", varvid han tappade hakan och fick en helt annan och vördnadsfull attityd gentemot mig....
"Har Du TVÅ INDIANER!"
Jag blev POPAIs första svenska medlem på 70-talet. På den tiden kunde man bli det. Numer är man hänvisad till att bli medlem i den närmaste "chaptern", för oss svenskars del i Köpenhamn.
På 80-talet hade jag börjat tillverkning av ett antal egendesignade försäljningsställ. 1987 beslöt jag mig för att anmäla tre ställ som jag gjort för och sålt till Barnängen, Substral och Wella, till den årliga tävling som POPAI anordnade. Priserna "Outstanding Merchandising Award (OMA)" utgjordes av en Oscarsliknande statyett i form av en indian. Priset är det förnämsta man kan få inom sales promotion-världen.
Av de tre bidragen fick jag pris för två! Inte så illa för att vara första och enda gången jag gjorde försöket.
Efter mig finns det en hel del svenskar som fått både en och flera Indianer, men det var jag som var den sämskinnsfotade spejaren........
Andra påminnelsen kom häromdagen då jag just återfunnit min gamle vän Bob Azzams dotter Sherine i New York. Sherine som jag inte sett sedan hon var runt 8-10 år mindes fortfarande sina somrar i Stockholm på 60-talet och flera av de "sagohus" som jag ordnat för dem under Bobs och Mamma Minys sejourer på Club Opera.
Jag fick anledning att berätta om mitt enda besök i the Big Apple 1987. Alltför stor del av tiden gick åt till att sitta i varuintaget på Javits Center där POPAI-utställningen och tävlingen gick av stapeln och vänta på mina tre kollin.
Eftersom mina ställ var fyllda med kundernas produkter visade det sig vara ett litet helsike att få dem genom tullen eftersom tullen krävde fullständig innehållsdeklaration för varje flaska Substral och varje flaska Barnängens flytande tvål och varje flaska av Wellas hårvårdsprodukt. Det tog lång tid att få till ett specialtillstånd sedan jag lyckats övertyga tullen om att det knappast var möjligt att dessa företag skulle göra hemliga "formler" officiella. Det blev att intyga med livet som insats att varorna skulle lämna landet efter utställningen utan att vara öppnade......
När så till slut mina kartonger kom, så vidtog en fullständigt skrattretande ceremoni.
Jag fick givetvis inte själv bära in kartongerna till utställningshallen. Facket förbjude!
Utan plötsligt blev det liv bland de 14 rockklädda män som stått och rökt och pratat hela eftermiddagen. Två stycken avdelades för uppdraget. Kartongerna lyftes över på en hjulförsedd platta. En av männen sköt på bakifrån och en gick vid sidan av och idkade handpåläggning på en av kartongerna! Inte vet jag om han gjorde något eller möjligen skulle ropa varningar åt folk som kom i vägen eller om han skulle styra. Själv fick jag gå ett par steg bakom!
