0

Lars Werner och hans vänner




”Lars Werner och hans Vänner”
(Love Records, Helsingfors LRLP 2 / LRCD 2)

Vår i Helsingfors - Cirklar och trioler - Vals för Nannie - Till Idrees - Ballad för tenorsaxofon - Viggbyholms blås - Ryska snuvan

DubbelCDn har dessutom följande spår från samma inspelningstillfälle:

Cirklar och trioler  - Vals för Nannie - Till Idrees - Ballad för tenorsaxofon - Viggbyholms blås - Ryska snuvan (samtliga alternativtagningar)

Otto Donner (tp), Christer Boustedt (as), Göran Östlind, Dave Liebman (skivdebut) (ts), Lars Werner (p), Sven Hessle (b) Jan Carlsson (tr).
Inspelad 24-25 juli 1967 i Europafilms studio
. Tekniker Gert Palmcrantz.

Efter det amerikanska Jazzland-äventyret, kom det att dröja till 67 innan nästa skivproduktion nådde skivdiskarna och då var det via Finland.

Lasses gode vän, den finländske trumpetaren Otto Donner hade året innan tillsammans med Christian Schwindt och Atte Blom startad skivbolaget Love Records som kom att ge ut ett brett spektrum av musik.

Otto berättar i nyutgåvan på CD: Jazz i Finland var ett väldigt isolerat fenomen på slutet av 50-talet. Det fanns knappt några skivor, inga noter . Allt måste kopieras från skivor eller från radiosändningar.

1962 kom dock The Sunsiders, Arthur Österwalls orkester från klubben Sunside i Stockholm. Det bestod av gräddan av den framväxande progressiva unga jazzgenerationen. Äntligen kunde finländarna möta musikanter ur sin egen generation som dessutom hade samma inspirationskällor.

”Lars Werner och hans vänner ( Christer Boustedt as, Bengt Ernryd tp, Jan Carlsson tr, Cameron Brown b och Lars Werner p) slog första gången ner på de finska konsertscenerna med en performanceföreställning vid en utställning på Atheneum i Helsingfors, som organiserats av Föreningen för Samtida Konst 1963.
Detta var tiden för happenings och gränsöverskridande konstprojekt. Sommaren därpå var Lars Werner och vännerna tillbaka i en happening som organiserats av amerikanen Ken Dewey, Jan Bark, Folke Rabe och Otto Donner på Juväskyle Sommarfestival.

Ett sent jam - ett möte mellan själsfränder, formade en ny kvintett som bildade kärna i bandet som framträder på Love Record-skivan. Musiken täcker ett vitt fält av influenser från rock, pop till etno och samtida konstmusik, med intrikata rytmmönsterbyten och delikata stämningar. Ibland högljudd och bombastisk, ibland naiv, enkel eller helt enkelt bara vacker. Alltid djupt rotad i beboptraditionerna.”


Amerikanske numera världskände sopransaxofonisten Dave Liebman, som av en händelse kom att ingå i bandet berättar att han skickats iväg av sina föräldrar på en bildande Europaresa. Med 1000 dollar på fickan, boken om hur man gör ”Europa på fem dollar om dagen” plus en hotellbokning för en natt i London, kom han för första gången utomlands. Han var en 21-årig tredjeårsstudent vid New York-universitetet och hade  lyckats få med sig några telefonnummer till musiker i London. Efter några dagar i London reste han till Stockholm den 17 juli, där han ringde ett telefonnummer han fått av basisten Cameron Brown. Det visade sig gå till Lasse som omgående bjöd Liebman att komma och bo hos honom och hans fru Carina i Bromma. Innan de la på luren sa Lasse: ”Förresten, har Du hört att John Coltrane dog idag”.

Med tungt sinne och bokstavligen i tårar kom han till Lasse och Carina där han kom att stanna i två veckor.

”Jag mottogs med enorm gästfrihet, lekte med Lasses dotter Petra och jammade med dessa otroliga musikanter, deltog i några hallucinatoriska resor och var med om min första skivinspelning. Jag kunde knappt spela och hade lite begrepp om vad jag höll på med men jag älskade verkligen musiken. Jag behandlades med total respekt och kärlek, något jag aldrig glömmer.

När jag nu lyssnar på CD-utgåvan slås jag av vilken hög nivå det var på dessa killar. Kombinationen av fri jazz och bebop, med ekon av Mingus, Sun Ra och alla andra är spännande. Lars fantastiska arrangemang, Ottos underbara Miles-influerade solon, Christers Dolhpy-inspirerade solon, Görans ’Sheppska’ tenor’ och under alltihop det kongeniala ackompangemanget från Sven och Jan som verkligen gör att allt smälter samman.  Detta är jazz bortom tid, rum och kategoriserande. Som låter fullständigt fräscht idag. Det här var professionella musiker som kunde sin jazzhistoria och formade sin egen epoks musik. Tack Lars, varhelst Du befinner Dig - jag vet att Du hör mig broder! Frid!”



Boris Rabinowitsch skriver om originalutgåvan i OJ i december 1967:

”En sak är klar: när Lasse Werner skall få ut sin musik på skiva, så måste det bli på en etikett, som innehåller ordet ’Love’. För Lasse Werner är en man, som är konstant förälskad i allt och alla. Och om han inte lurar oss, så är han till på köpet lyckligt förälskad. Därför är också hans musik full av lek och romantik, den är samtidigt ohögtidlig och sentimental över alla gränser. Och när Lasse spelar eller uppträder, så är det för att hela världen skall kunna bevittna den kärlek som finns i hans gränslöst rymliga hjärta.

Nu finns det kloka människor, som säger att förälskelse i verkligheten är en sjukdom, som gör människor mer eller mindre otillräkneliga. De förlorar känslan för proportioner. Å andra sidan kan själva känslan bli så självtillräcklig att föremålet för ens förälskelse blir oväsentligt. Allt detta upplever man också i Lars Werners musik.

Han är en färgstark företeelse i svensk jazz, som man inte gärna vill undvara och i denna skiva får vi honom på gott och ont. Han kan skriva temata, melodiska och iöronenfallande. Ibland så iöronenfallande, att man tycker sig ha hört dem tidigare. Vilket dock inte innebär att de är utan kvalitet. Jag tycker faktiskt riktigt bra om de korta styckena ’Vals för Nannie’ och ’Till Idrees’, vilka tolkas mycket vackert av respektive Christer Boustedt och Otto Donner, och även den tolv minuter långa ’Vår i Helsingfors’ är tilltalande.

Redan i detta stycke möter man emellertid Lasse Werners svagheter. Hans överdrifter, vilka är mindre provocerande och mer tråkiga än vad han själv troligen föreställer sig. Och det går helt galet i den femton minuter långa ’Viggbyholms blås’ och i ’Ballad för tenorsax’.

Lasse Werner är ingen perfektionist och jag är övertygad om, att han eftersträvar en viss frihet i frasering och intonation.
Vad det sista beträffar är jag emellertid vad gäller de två tenorsaxofonisterna allvarligt rädd för, att denna frihet inte behöver påtvingas dem. De kan tydligen inte blåsa rent på sina instrument, hur gärna de än vill.

Lasse Werner har en särskild förkärlek för ’The Tadd Dameron sound’ och för känslosam melodik. Bägge effekterna utnyttjar han verkningsfullt i ’Vår i Helsingfors’, men han ger den ändå ett tillskott av något personligt genom en viss ironisk grovhet. Skivan avslöjar också att denna attityd skyler något. Lasse Werner gömmer sig bakom den. Den är så oförpliktande. Misslyckas han, har han alltid råd att skratta åt sig själv. Nu hjälper det dessvärre heller inte, att skivan inte är särskilt bra upptagen. Pianot är allt för dominerande i klangen, men det kan ju vara en medveten åtgärd.”