"Helf me!"
”Helf me! Lasse Werner Trio”
(Odeon-EMI 50-1 062-35239)
Leon looked at me and said: HELF ME - Till Daniel - Round midnight - Smink och luder - Ner med alla kulturgangsters, del 28C - Knirbramräks - All the things you are.
Lars Werner (p+voc.+ div. slag och blås), Ivar Lindell (b), Ivan Oscarsson (dr+v)
Inspelad 1-3 september 1975
Skivbolaget EMI hade börjat ge ut en serie under samlingsnamnet Svenska Jazzpianister. Det var jazzentusiasten Gunnar Lindqvist som var ansvarig producent på skivbolaget. ”Helf me!” blev nummer tre i ordningen och den första där Lasse arbetar med Ivar Lindell på bas och Ivan ’Ivve’ Oscarsson på trummor. En trio som bestod till 78 då Lasse drabbades av sin coma.
Lasse beskriver sig själv på konvolutet:
”Lasse Werner, pianist och framförare på diverse små och humoristiska instrument, såväl slagna som blåsta”
Lasse som älskade att spela på små klubbar, skriver att denna skiva återspeglar något av hur en sådan klubbspelning kan låta. Noter förekom inte. De tre var redan väl samspelta.
Tre dagar tog inspelningen. Som vanligt inga omtagningar och inga pålägg. Man spelar till bandet tar slut. Medan ny tape laddas tar man rast med något drickbart och några roliga historier och sedan var det bara att köra igen.
Så här skriver OJs Dick Idestam-Almkvist i februari 1976:
”Lasse Werners musik handlar om krig och körlek. Kriget för han mot alla verkliga och presumtiva kulturgangsters. Han är t.ex. livrädd för att etablera någonting varaktigt och tjusigt i sin musik. Han kanske försiktigt börjar knäppa på strängarna till sitt preparerade piano och hans medmusikanter följer efter och fyller i. Men så fort de tre lyhörda spelarna börjar skapa någon sorts väv, en tjusig struktur och vi lyssnare sluter våra darrande ögonlock, lutar oss tillbaka och börjar njuta, så är Werner där med bockfoten och kickar till oss, häller en hink vatten över oss och räcker ut sin långa röda tunga genom att triumferande bryta av med något helt annat.
Kärleken yttrar sig i hans förtjusning att uppträda. Förälskat grabbar han tag i allting som stundens ingivelse säger till honom att grabba tag i.. Det är som om han ville tala om att livets mening är ett nyfiket improvisatoriskt letande, där det gäller att försöka sträcka sig efter allt inom och utom räckhåll, syna och kombinera. Det är som att vara med på ett barnkalas där barnen ständigt prövar nya lekar och snabbt överger dem igen och på så sätt skaffar sig kunskap om omgivningen och varann.
Ur den här aspekten är Werner omistlig för oss. Han är ett levande varningsmärke för oss vuxna: Stanna aldrig! Stelna aldrig Bli inte förträfflig och slut ögonen!
Tack för det!
Ibland har jag undrat om Werners ovilja att arbeta igenom och etablera något och hans våldsamt grova kast i själva verket döljer en känslighet och sårbarhet. En odefinierbar rädsla för att bli avslöjad. Ungefär som om man är så rädd för att bli avklädd och utskrattad att man för säkerhets skull tar av sig byxorna själv.
Men förmodligen är det inte riktigt, för när Werner brister ut i sina vanliga kärleksförklaringar till Bud Powell, då är han så fruktansvärt kär att han blir sårbar.
Personligen tycker jag bäst om honom så. När han spelar Bud Powell rör hans musik vid hjärtat, när han jobbar med de andra formerna är det mer en glad demonstration av en livshållning.
Ur en annan synvinkel kan det finnas en fara med Werners musik. I sin rädsla för att stanna någonstans och röra vid något som liknar djupsinne kanske han inte heller kräver så mycket av sin publik. Man hinner ta ställning till hans attityd, till hans livshållning, men man kanske inte alltid hinner ta ställning till hans musik. Det kan finnas en fara någonstans att musiken blir ytlig. Jag tror i alla fall att man måste vara medveten om faran.
Men förmodligen har Werners musik ’en bred kontaktyta’ : är man anarkist borde man älska den, är man socialist borde man respektera dess prövande hållning, är man liberal borde man glädja sig åt dess förmenta omfattande av alla sanningar (neutral hållning), och är man konservativ borde man hata den p.g.a. dess brist på respekt. Kort sagt, Werners musik borde kunna ge något till alla som inte har somnat in helt!
Det är naturligtvis meningslöst att sätta stjärnor på den här musiken, det sista trion vill är att bli poängsatt. Men eftersom det på sista tiden har utbildats en praxis i OJ att alla svenska skivor med någon som helst musikalisk substans skall ha fyra eller fem stjärnor, så sätter jag fyra. Men glöm det så fort som möjligt!”