Mats Werner

Meja och Mats i Taxinge Slotts galleri i gamla Herrskapsstallet.

Har varit overksam här på bloggen ett tag. Inte minst beroende på att jag ordnat en utställning med sångerskan Mejas konst i Taxinge slotts galleri.

De senaste åren har jag unnat mig ett eller två veckors återfall i min gamla roll som gallerist. Spännande, intressant och roligt. Inte minst kontakten med alla besökare. De flesta som besöker Taxinge gör det för kalorierna! Stället är ju  inte bekant som "Kakslottet" för inte direkt! 60 sorters smetiga kakor, bakelser och tårtor. Allt hembakat på plats och fruktansvärt frestande! De senaste åren på Taxinge har jag lärt mig att ta med mig några lunchsmörgåsar. En vecka vore annars helt förödande för det redan alltför generösa midjemåttet.

Men många besökare är - eller blir - också intresserade av det som hänger på väggarna. Har de någon med sig kan diskussionerna framför dukarna bli både långa och intressanta. Ibland känner jag mig föranlåten att "lägga mig i" och samtalen brukar bli vådligt stimulerande.

Stunderna då man är ensam i lokalen (besökare har en tendens att komma i flockar) ägnas ofta åt ensamma kontemplationer i lugn och ro framför varje konstverk. Man ser ständigt nya saker, former, strukturer, möjliga avsikter och slumpartade effekter.

De konstverk Meja visade var i huvudsak från två perioder, 2008 och 2010. De tidigare, som väl huvudsakligen gav utställningen dess namn: "Hidden words", gömde ord och meningar i ett stramare måleri medan den senare perioden visade ett häftigt experimenterande med ytor, lager, upprivningar, pålägg m.m. Oerhört spännande konstverk. Även om jag hade fastnat för målningarna från den förra perioden när vi bestämde oss för att göra utställningen, blev det nog de nyare verken som kom att fastna i minnet när jag väl fått tid att studera dem på närmare håll.

Meja är en självlärd konstnärinna. Det kan vara på gott och ont. Ont kanske för att det givetvis finns vissa tekniska brister hos en konstnär som inte "gått i lära", men ändå mest gott eftersom en sådan konstnär närmar sig sitt arbete, mer förutsättningslöst, mindre bunden av förlagor och regler och följaktligen ofta kan tillföra mer nytt i effekter och tekniker. Något som kan leda konsten framåt.

Meja har såväl konsten som musiken med sig i modersmjölken. Hittills har omvärlden mest fått höra Mejas musikaliska ådra, men jag är övertygad om att framtiden kommer att ge henne en position också inom konsten.

Anledningen till att vi kom att göra den här utställningen - som om allt vill sig väl kommer att följas av en till nästa sommar - heter "Mariefreds Ungdomskör"! Några år på 80-talet bodde Mejas familj i Mariefred. Meja och vår äldsta dotter Filippa var klasskamrater och goda vänner. Meja liksom båda våra flickor sjöng med i Kantor Bengt Norbergs ungdomskör. Bengt var en oerhört driftig körledare och lyckades på få år först driva fram en kyrkokör från tio-tolv personer när han började, till mellan 40 och 50 sångare innan han valde att gå i pension. Kyrkokören ynglade av sig i form av separata dam- och manskörer för olika sammanhang, enkel- och dubbelkvartetter och givetvis en allt större ungdomskör (dock uteslutande bestående av flickor vilket väl var Bengts enda tillkortakommande i sammanhanget).

Mariefreds musikliv blomstrade under Bengts ledning och gav upphov till en sommarakademi med Master Classes med Sveriges främsta musiker och sångare som ännu fortlever. Min mångårige Mariefredsgranne, pianisten Lars Roos spelade ihop till den fina konsertflyglen som förgyller den mångfald av musikaliska evenemang som fortfarande äger rum i stadens kyrka, även om "blåslampan" själv, Bengt sedan länge njuter sitt pensionärsliv i Kungl. Hufvudstaden.

Bengts kunnande och fantastiska förmåga att öva stämmor, hans entusiasm och framförallt hans auktoritet och "drive" gjorde storverk med den lilla stadens musikliv. Ungdomskören lyckades han t.o.m. ge flera internationella utmärkelser.

Men den första "utlandsturnén" ägde rum 1984, och då var båda våra flickor med, liksom också deras resp. klasskamrater Lisa Ekdahl och Meja Beckman, två namn som senare skulle komma att lysa starkt mot den internationella musikhimlen, liksom också Bengts dotter, flöjtisten Anna Norberg. Men inte bara dessa - bland de övriga flickorna fanns också många som hade - och har - fantastiska röster, men som kommit att ägna sig åt annat i livet.

Bengt tyckte dock det fattades "lite botten" i stämklangerna och frågade därför mig och tre andra pappor som sjöng i vuxenkören om vi inte ville följa med och "brumma i bakgrunden", vilket vi mer än gärna gjorde. Så tillsammans med några körmammor, fyra körpappor och 26 tjejer, stack vi till Tyskland, Holland och Belgien på turné. Vi framträdde huvudsakligen i svenska sjömanskyrkor men också i en kyrka i Blankenberge vid den Belgiska kusten. Det besöket kom att följas av fler för Bengt och hans ungdomskör, för där anordnades varje år en ungdomskörsfestival där Mariefredskören kom att skörda framgångar, dock med senare generationer av flickor (och utan pappor).

Vi hade absolut stenroligt på denna turné och vi fick alla upplevelser av unikt slag, med oss hem i livsbagaget.


Mariefreds Ungdomskör 1984. I bakre raden, fyra från höger står Meja och snett framför henne till vänster står Lisa Ekdahl. Snett ovanför Lisa t.v. står en av körmammorna, Ulla Trenter. Själv står jag som andretenor t.h. om den längsta pappan andrabasen Johan Palm. T.v. om Johan står förstebasen Arne Wittlöv. Körledare Bengt Norberg i glasögon på första raden och bredvid honom förstetenoren Sture Kjälveby som inte var pappa men väl musikerkompis till Bengt.