"Club Jazz 4"
”Club Jazz 4 Lasse Werner och hans vänner/Lasse Sjöstens Kvintett”
(SR Records RELP 1116)
Jag vill sjunga - Nocturne - Vi i facket klarar biffen - Den goda drycken - Sergel - Bilfärden - Ryska snuvan = LW(- Ladislav - My funny Valentine - Gröndal = LS).
Nr 1-7: Christer Boustedt (as, bas-s, cl), Göran Östling (ts,fl), Lasse Werner (p), Gösta Wällivaara (b) Jan Carlsson (dr).
Nr 8-10: Bertil Lövgren (tp), Erik Nilsson (bs), Lars Sjösten (p), Sture Nordin (b), Fredrik Norén (dr).
Inspelad den 9 mars 1971
Altsaxofonisten, radioprataren och tidningsskribenten Ingemar Glanzelius ledde under några år en radioserie med namnet Club Jazz dit han bjöd in olika svenska improvisationsgrupper som sedan gavs ut på skiva två och två. Denna innehåller Lasse och hans band på första sidan och Lasse Sjöstens kvintett på den andra.
Glanzelius skriver på baksidan:
”De spelar nästan samma formuleringar men ändå låter de olika som centerpartiet och vpk. Jämför till exempel Lars Sjösten och Lasse Werner som pianister: den ene formulerar med möda och den andre med behärskning trots att båda citerar Charlie Parker nästan ordagrant. Men bara formuleringar, inte sättet att säga dem. Sjösten lägger ett banalt maj-ackord helt oberörd, som det mest delikata han kan hitta just då. Werner klafsar samma ackord med privat lidelse.”
Lasse Westin skriver om skivan i OJ juni 1971:
”Lars Werner och Lars Sjösten med respektive vänner gör musik som jag har lärt känna och tycka om när jag har umgåtts med den vid levande framträdanden på olika klubbar och festivaler. Det man tycker om vill man gärna omge sig med, och ibland har det hänt att man har velat uppleva deras musik hemmavid, via grammofon. Den här skivan ger mig en sådan möjlighet - det känns tryggt. Inte desto mindre glad blir man av att konstatera att det är en alldeles utmärkt skiva, vad beträffar bägge grupperna.
Herrarna Werner och Sjösten är barn av samma tid. Bägge omger sig med vänner, något som hjälper och fulländar den inbördes musikaliska kontakten, och bägge är romantiker - fast på olika sätt, och med olika temperament. Lars Werners musik är ganska lös i kanterna, lite yvig och spontan, mycket fri så tillvida att man spelar fel när det känns riktigt att göra det. De wernerska vännerna kastar sig mellan innerliga känsloutbrott, från nära nog drypvåt sentimentalitet till hejdlösa och tokroliga glädjeutbrott - men det blir inte någonsin överdrivet eller vulgärt. Det är uppriktig och generös musik som man lever med i och kan uppleva på ett direkt sätt.
Lars Sjöstens musik är också spontan, men man håller sig hårdare inom dom ramar som Lars har givit den - och det gör man för att man känner det så, och vill göra det. Den är också känslig och varm, uppriktig och vänlig mot lyssnaren, och präglas hela tiden av den lyriska mjukhet som finns i allt som Lars Sjösten gör. Där finns också musikalisk respekt, perfektion och rena klanger till skillnad från Lars Werner och hans vänner, som vill vara respektlösa och är det på ett skönt sätt.
Det här är två sorters musik som är olika varandra i mycket, men som ändå har mycket gemensamt. De båda pianisterna-kapellmästarna använder t.ex. samma fraser ibland när de spelar solo, men de gör det på skilda sätt, och med olika känslor bakom. Det gör den här skivan extra spännande att lyssna till.
Det vore orätt att nämna någon eller några musiker före de andra - samtliga tillhör de bästa vi har i Sverige, samtliga är personligheter i sin musik, alla ger någonting i musiken och är känsliga för varandra. Och samtliga gör den här skivan till någonting som man absolut inte skulle vilja vara utan.
Om man därtill lägger ett bra arbete av Sveriges radios musiktekniker Göte Nilsson och hans medarbetare så blir resultatet värt ett högt betyg.”