0

Bombastica!





Bombastica (Jazzland JLP 26 / Dragon DRCD 287)

Bombastica! (medium version) - Dandy * - See the world * - Too late - Come * - One thousand nights * - Back with me * - Latin beat - Living up to life - Dancing in a summer country house - Kind’a sweet * - Bombastica! (up-tempo version) - Drottningholm ballad - Sergel - Happiness beans - Sweet summer - The pleasures of the ball ** - Pastorale ** - Carina ** - A waltz for Nannie ** - In the fall **

*    Ej med på LP-utgåvan.
**    Från EPn ”Point of view”

Lasse Werner p (1-11, 13-21) Göran Pettersson b,(17-19, 21) Sune Spångberg dr (1-19, 21), Bernt Rosengren ts (1-16), Kjell Samuelsson p (12), Torbjörn Hultcrantz b (1-16).
EPn inspelad i Stockholm 11.2.1959
LPn inspelad i Stockholm 30.6.1960




”Lustig historia! Slumpartad!” inleder kompositören, pianisten, läkaren och professorn Kjell Samuelsson sin berättelse om hur det gick till när Lasses första LP kom till 1959.

Kjell hade anmält ett bidrag till en kompositionstävling som förmodligen arrangerades av ett filmbolag, eftersom första pris var en resa till Hollywood där vinnaren fick vara med om inspelningen av Cole Porters ”Can-Can” med bl.a. Frank Sinatra.

Han gjorde ett gediget kompostionsarbete och skrev analys och arrangemang och kallade följaktligen stycket, som var en chacha, för ”Hollywood”. Kjell var helt övertygad om att han skulle vinna.

Juryn bestod av Kar de Mumma, Alice Babs, Povel Ramel och Hasse Ekman.

Och mycket riktigt, en dag ringer telefonen och han får veta att han vunnit första priset!

Lasse och Kjell var helt överens om att tillfället inte fick försittas. Gemensamt valde man ut ett antal låtar ur deras gemensamma låtlager, kallade samman vännerna Sune Spångberg med sina trummor, Torbjörn Hultcrantz med sin bas och Bernt Rosengren med sin sax, och hyrde några timmar i Sandrews ljudstudio.

På en kväll spelades tio-tolv låtar in. Endast ett omtag gjordes och det var titelspåret ”Bombastica!” där Kjell ville ha en mer ”up-tempad” version och där han själv står för pianospelet. Alla övriga spåren är första och enda tagningen.

Bland dessa givetvis också Kjells vinnarlåt, nu omdöpt till ”Dandy”.

På vägen till eller från Hollywood, hade Kjell lyckats lägga in några dagar i New York, där han varit förut och kände sig rätt hemmastadd. Med den legendariske radioprataren Claes Dahlgrens hjälp fick Kjell först kontakt med Teddy Charles (ex. Cohen) som var A&R på Bethlehem Records. Denne blev mycket imponerad av vad han fick höra och ville gärna ge ut en skiva. Men då han inte var beredd att betala något, tackade Kjell för sig och vandrade vidare.

Eftersom Kjell och Lasse lagt ut en hel del pengar på studiohyra m.m. så ville de i vart fall ha någon ersättning ’up front’.

Andra försöket gjordes hos Riverside Records och deras ägare och producent Bill Grauer. Denne hade redan fått upp ögonen för svensk jazzmusik och hade just varit i Sverige. Han visade sig vara en positiv jazzentusiast med vänlig blick och brett leende.

Han satte sig att lyssna på banden tillsammans med sin assistent som visade sig vara ingen mindre än Billie Henry, gift med boppianisten och kompositören  George Wallington. Billie log igenkännande när hon lyssnade på Lasses spel där rötterna var rätt så tydliga.

Det behövdes bara ett par spår så var saken klar och Kjell kunde gå därifrån med ett par hundra dollar i fickan som förskott. På kvällen satt han på hotellet och skrev linernotes för omslaget.

LPn kom ut på Riversides dotterbolag Jazzland och mottogs välvilligt. Tyvärr kraschade bolaget efter några månader så det blev aldrig någon upföljning.

Signaturen ”Boss” skrev i sin recension i en av huvudstadens morgontidningar:

”Via USA har löjligt nog ”Bombastica” måst vandra för att komma ut i Sverige. Först gå på export innan den nådde till svenska musikaffärer. Några förbluffande upptäckter om standarden hos våra unga egna gör vi dock inte den här omvägen. Det är en skiva som sönderfaller i många intryck: Lars Werner har utvecklats snabbt som pianist och är generellt den som med sin frodiga stil gör det angenämaste intrycket här. Tenoristen Bernt Rosengren har min fulla respekt för den trosvissa glöd och envetenhet med vilken han driver sitt moderna stilideal, men ofta är han frånstötande onjutbar med sin raka tonbildning och sina abrupta tonutbrott. I de få balladerna (knappast så ’highly individual’ som texten vill göra gällande), är han betydligt njutbarare. Torbjörn Hultcrantz spelar god kompbas och Sune Spångberg har en explosiv drive och swing i sitt trumspel, men saknar ofta korrespondens med solisterna. ’Sergel’ är ett av de tråkigaste exemplen på det - det finns andra där anmärkningen lyckligtvis inte alls är befogad.”

Men att skivan gjorde intryck på ett vidare fält kan vi också läsa i Hasse Fridlunds nekrolog från Radio SKAP. Så här sa Fridlund:

”Döm om min egen förvåning när jag i höstas (hösten -91, MWs anm.) befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv - och det, gott folk, är rätt så länge det - vid det här laget.

Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till  det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengrren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).

Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MWs anm.). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta  och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.

Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.

Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen  gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns  rätt många faktiskt. T.o.m. från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.”



Bertil Sundin skrev i sin recension i Orkester-Journalen:

”Vad jag tycker mest om hos den här plattan, som nu via USA och skivbolaget Riverside presenteras för svensk publik är, vad ska vi säga, ansatsen. Förösket att göra jazz som inte i första hand är härledd från aktuella amerikanska förebilder utan som vill vara självständig musik, fri från gimmickar och kommersiella sidoblickar.

Ser man på resultatet är det inte helt övertygande. Kjell Samuelsson har skrivit tre av melodierna, ’Bombastica’, ’Living up to life’ och ’Latin beat’, medan de övriga är av Lars Werner. Som kompositioner har de alla sina förtjänster och en del är riktigt tilltalande. Utförandet är mer ojämt. Werner är framförallt triopiansit och spelar ofta som om han var det även här. Han dominerar för mycket, undviker alla pauser, gör allt så tydligt att ingenting blir över åt Bernt Rosengren, och det är kanske därför som Bernt endast verkar måttligt intresserad av det han håller på med. Inte så att han spelar dåligt, tvärtom, med undantag av några slarviga ensemblefraser i ’Sergel’ och en svävande tonbildning i ’Sweet summer’ är utförandet genomgående bra. Men oengagerat upplever jag det som.

Ett annat drag i Werners musicerande bör påpekas, ett drag som det är lätt att kritisera men som lika gärna kan ses positivt. Han är romanttiker, och av ett direkt, naivt slag. Det gör att han inte väjer för effekter som det kraftiga tremolot i slutet av ’Sergel’ för att nu nämna ett exempel. Eller i balladerna, som den vackra ’Drottningholm ballad’, där hans spel ger en bild av små överlastade skepp som seglar omkring. Men denna klangromantik som ibland blir monoton och fattig på dynamiska och rytmiska variationer, visar på ett starkt uttrycksbehov. En entusiasm  för det han spelar som gör plattan intressant, väl värd att lyssna på.

I kompet dominerar Hultcrantz’ drivande bas, men det är ofta något som inte klaffar i samarbetet mellan honom och Spångberg. Kan det vara upptagningen?

Betygsättningen är enligt amerikanska förhållanden väl hög. Men musiken här är dock ingen andra-hands-jazz utan - med fel och förtjänster - en självständig produkt.”


Och kollegan Rolf Dahlgren i ESTRAD skrev följande:

”Att svenska jazzinspelningar ges ut i USA innan vi får höra dem här - och så når oss via den amerikanska skivan - det är verkligen en sensation. Jag förmodar det är första gången det har hänt. Upptagningarna gjordes 30 juni förra året i Stockholm med en utmärkt kvartett bestående av tenoristen Bernt Rosengren, pianisten Lars Werner, Torbjörn Hultcrantz, bas och Sune Spångberg, trummor.

Kompositionerna är samtliga originalstycken av Werner och den pianospelande medicinaren Kjell Samuelsson, vilken var den som på en amerikaresa i höstas tog med inspelningarna till New york och såg till att de blev utgivna. Omslagstexten försöker ta uppmärksamheten från den framförda musiken och fastslår helt ’bombastiskt’ att albumet huvudsakligast kommit till för att fästa uppmärksamheten på att man i Sverige inte bara kan spela modern jazz utan också skapa originella kompositioner. Det förefaller inte helt rättvist. Visst finns det åtskilligt intressant i utformningen av den fyndiga titelmelodin, i ’Sergels’ kraftfulla tongångar, i det romantiska tonpoemet ’Drottningholm ballad’, i det melodiska sångbara temat hos ’living up to life’, i ’Hapiness beans’, som är just så pigg och levnadsglad som titeln anger, och visst lyssnar man gärna till ’Sweet summer’ med sin vackert lyriska folkvisestämning. Men ändå tycker jag att huvudsaken är kvartettens utmärkta sätt att spela melodierna. Framförallt är det Rosengrens fulltonigt rika tenorspel som är värt lovord. Han börjar komma upp i främsta ledet nu och borde uppmärksammas mer.

Lasse Werners pianosolon är originella - ibland t.o.m. bisarra - men han är alltid rolig att lyssna på, och han gör god nytta i rytmsektionen, där också hans två kumpaner svarar för effektivt arbete. En intressant svensk jazzskiva som ni gärna bör avlyssna!”


Nästan 50 år senare, 1996, skriver Albert von Konow en recension i OJ när nyutgåvan på CD kommit:

”När kompositören, pianisten, mångårige OJ-medarbetaren m.m. Kjell Samuelsson, som skrivit texthäftet och producerat denna CD, vann en Hollywood-resa i en kompositionstävling med sin melodi ’Dandy’, föddes tanken att få inspelningarna med hans och Lasse Werners kompositioner utgivna i USA. Strax därefter kom tio nummer med Werner-Rosengren Swedish Jazz Quartet ut på märket Riversides underetikett Jazzland. Till dem har här fogats sex tidigare outgivna nummer, bland dem ’Dandy’, samt Werners trio- och solonummer från en EP.

Triostyckena och pianosolot ’A waltz för Nannie’ (d.v.s. Porres) har sin charm, men det är, inte oväntat, Bernt Rosengren som formulerar de tyngst vägande inläggen. Han hade redan då  sin egen stil. I dagens perspektiv hör man att den kritik , som kompet fick i dåtida recensioner, hade visst fog för sig. Lasse Werner hade vid den här tiden en tendens att spela för mycket. Men ibland lyfter det rejält om Torbjörn Hultcrantz originella basgångar och Sune Spångbergs cymbaler och trumaccenter. Inte minst gäller det de två versionerna av titelmelodien”