0

Sanningen om Allegroaffären? - Allegroaffären Del 7

När jag nu åter går igenom aktboxen kring Allegroaffären för att skicka kopior på ett antal handlingar till Joseph Veltjens son i Australien samt en amerikansk forskare, finner jag också detaljerade redogörelser för händelseförloppet i ett par förhör som hölls av kriminalpolisen i Stockholm med sjömän ombord på s/s Allegro efter det att tegelbedrägeriet avslöjats.

Så här säger t.ex. Maskinisten Erik Åkerström från Eskilstuna som mönstrade på Allegro som andre maskinist den 14 januari 1937:

'Fartyget hade avgått från Stockholm på middagen den 15 januari 1937, men då fartyget kommit ut på Trälhavet, hade Åkerström av förste maskinisten ombord erhållit upplysning om, att fartyget i verkligheten var på väg till Lübeck för lastning av lådor. Fartyget hade emellertid först gått till Warnemünde för erhållande av order, där det sedan kvarlegat omkring en vecka. Under uppehållet i Warnemünde hade en tysk vid namn Rosenberg kommit ombord och förklarat att han möjligen skulle stå som redare under fartygets fortsatta resa, i det att fartyget skulle försäljas under en tid av två månader i och för denna speciella resa.

Fartyget skulle nämligen avgå till Lübeck och där intaga last av ammunition samt därifrån avgå till Odeida i Yemen.

Besättningen hade av Rosenberg erbjudits - för den händelse den ville stanna kvar ombord - tredubbel hyra under en månad framåt. Om resan icke skulle taga en hel månad i anspråk, skulle i alla fall tredubbel hyra utgå för en månad.

För att kunna lämna svar på denna fråga hade besättningen skrivit till sina respektive fackorganisationer i Stockholm med förfrågan, hur de skulle förfara i saken. Dessa brev hade emellertid inte kommit fram, varför de ej heller bekommit något svar. Samtliga befälspersoner och besättningsmän hade medföljt fartyget till Lübeck, dit de anlänt på eftermiddagen lördagen den 23 januari 1937.

På eftermiddagen måndagen den 25 januari hade med lastbilar anlänt en del lådor av vanlig ammunitionslådetyp. Lådorna hade i och för kontroll burits in i ett skjul på kajen, där kontroll verkställts. Som kontrollanter hade fungerat en svensk vid namn Nils Söderberg, förutnämnde Rosenberg och en tysk flygofficer vid namn Bücher. Huruvida lådorna innehållit ammunition eller något annat hade Åkerström inte sett, men enligt uppgift man och man emellan skulle de innehålla ammunition.

Under de närmaste dagarna hade flera billaster med lådor anlänt. Efter kontroll hade dessa lådor inlastats i fartyget.

Onsdagen den 27 januari hade anlänt några järnvägsvagnar med lådor vilka varit av annan storlek. Dessa skulle enligt vad Åkerström hört berättas innehållit handvapen. Även dessa lådor hade inlastats i fartyget. Inlastningen hade skett under sträng poliskontroll av såväl uniformerade som civila. Besättningen hade inte tillåtits gå i land.

Sammanlagt hade inlastats lådor med en totalvikt av omkring 600 ton.

På eftermiddagen den 27 januari hade fartyget avgått från Lübeck till Gdynia, där fartygsköpet skulle uppgöras. Måndagen den 1 februari hade fartyget ankrat på Gdynias redd. Fartyget hade sedan legat på redden till den 3 samma månad då det gått in till kajen för intagande av kol och proviant. Efter kolning och proviantering hade fartyget påföljande dag på kvällen gått ut på redden.

Under det att fartyget legat vid kajen hade kontroll av lasten företagits av föreämnda Rosenberg, Bücher och Söderberg, en representant från Olsson & Wright, Stockholm samt några representanter för Madrid-regeringen.

Samtidigt hade besättningen upplysts av kaptenen, att Odeida i Yemen endast var en fingerad destinationsort och att lasten var avsedd för Madrid-regeringen.

Vid kontrollen av lasten hade Bücher varit särskilt angelägen om att stickprov inte tagits bland de lådor som stuvats längst ner i fartyget. Bücher hade även medföljt fartyget som kontrollant under färden från Lübeck till Gdynia.

På kvällen före avgången från Gdynia, innan de förut nämnda herrarna vid midnattstiden kommit ombord, hade Åkerström, Alm, Backman och telegrafisten Larsson varit nere i salongen hos kaptenen, som bjudit på förtäring. Kaptenen hade härunder meddelat, att Madrid-regeringen inte skulle ha ammunitionen utan att det ordnats så att Franco skulle få kapa fartyget då detsamma kommit inom spanskt område.

Han hade även framhållit, att större riskmoment härigenom uppstått, och att redaren satsat omkring 50.000 kronor, som skulle fördelas mellan besättningeni förhållande till lönerna. Pengarna skulle enligt kaptenens meddelande, finnas deponerade hos en överstelöjtnant i Stockholm. Kaptenen hade även haft ett skriftligt meddelande om denna sak.

Resan till Spanien hade fortsatt normalt till måndagen den 15 februari, då fartyget vid 6-tiden blivit kapat av en armerad nationalistisk trålare i närheten av Cape de Villano och infört till Ferrols hamn. Dagen före kapningen hade fartygets befälhavare givit Åkerström muntlig order - således ej medelst maskintelegrafen - att minska farten med tio slag, därvid kaptenen även sagt att fartyget troligen snart skulle komma att bli kapat.

Sedan fartyget införts i Ferrols hamn hade en högre officer med stab kommit ombord och givit order om att öppna en del av lådorna. Det hade därvid visat sig att flertalet lådor innehållit tegelstenar.

Sedan fartyget kvarlegat i i Ferrol omkring en vecka, hade det lämnat hamnen med Hamburg som destinationsort, dit det anlände den 26 februari klockan 16. Besättningen hade sedan efter omkring 14 dagar avmönstrat och Åkerström for sin del hade fortsatt till Stockholm.

Efter återkomsten hit till staden hade Åkerström, maskinisten Alm och telegrafisten Larsson gemensamt uppsökt fartygets redare, fastighetsmäklaren Söderberg och den angivne överstelöjtnanten med begäran om att utfå de utlovade panningarna.'


Eftersom Allegro-affären dittills hade förts bakom ryggen på de - enligt avtal provisionsberättigade - svenska agenterna måste man anta att den som namngav överstelöjtnanten (föregående kaptenen Andersson och Bücher) måste ha begått ett misstag. För därigenom fick ju de svenska agenterna vetskap om leveransen.

Åkerströms utsaga stöds av Maskinisten Alm, Telegrafisten Larsson och av kaptenen Jönsson.

Kaptenen berättar också:

'Redaren Söderberg hade beordrat honom att i alla detaljer efterkomma Büchers order och före fartygets avgång från Gdynia hade Jönsson av Bücher fått order om att den 15 februari på morgonen med s/s Allegro befinna sig fem mil väster om Cape de Villano. På nämnda plats hade fartyget sedan blivit kapat.'