Mats Werner

Monica Borrfors på Keramikens Hus. Okänd Dam och basisten Filip Augustsson i bakgrunden

Igår fick Strängnäs vara med om en turnépremiär igen (Jonas Gardell brukar ju testa sina shower på Strängnäsborna). Den här gången var det Monica Borrfors som med sin orkester för första gången framträdde med sitt nya program kring Monica Zetterlunds sånger. Hon firar i år 30 år som artist! HURRA!

Att det blev en uppföljare (Ny CD släpps endera dagen) är Monicas skivbolags fel/förtjänst. De krävde en uppföljare till Monica Borrfors framgångsrika CD "Monica sjunger Monica" och vi fick nu höra resultatet.

Vårt land har haft en riktigt internationell elit av jazzsångerskor där toppskiktet, likt den franska vinvärldens främsta klasserade viner - "Les Premier Grand Crus Classé" - varit Alice Babs, Monica Zetterlund, Sonja Hedenbratt och Nannie Porres. Sedan länge har också Monica Borrfors anslutit sig till detta toppskikt med en total självklarhet.

Hon har en idag unik jazzstämma och en feeling som få. Hon för de klassiska traditionerna vidare och hennes hyllning till Monica Zetterlund känns aldrig epigonisk utan har en självklar egen frasering, känsla och framtoning.

Bland annat fick vi höra en nyskriven svensk text till Lasse Gullins "Silhouette" (Monica Z sjöng en engelsk text) som var underskön.

Det var också härligt att få höra Monica B sjunga Povel Ramels "Underbart är kort" - den i särklass bästa svenska ballad som komponerats. Det var just den sången som var upphovet till vänskapen mellan mig och Monica B efter att jag hört att hon sjungit den på Grafikens Hus för många år sedan då jag inte kunnat vara med. Därför extra kul för mig att få höra Monica Bs sublima tolkning av den sången. Ett strå vassare än Monica Zs!

Monica backas av ett gäng riktiga proffsmusikanter: Gösta Nilsson, tillika Monicas hulde make, en pianist med den riktiga känslan för jazzens sväng på tangenterna. Filip Augustsson, en hejare på bassträngarna och med underbart fina passager i de stilla lägena. Jesper Qviberg, en av vårt lands bästa stockförare! När han kommer loss, svänger det hårt.

Efter pausen ramlade Monica bokstavligen in i orkestern efter introt! Med dunder och brak snubblade hon och föll handlöst in bland notställ och mikrofoner! Som tur var utan några som helst komplikationer. Istället stor munterhet varvid Monica passade - apropås att göra bort sig - på att bjuda på en riktig höjdarhistoria om en gång när hon var på väg till Göteborg med tåg på den tiden man hade hela overaller. Minns ni!

Tågen var dock av den nya sorten med stora handikapptoaletter och skjutdörrar. Så när som på en annan "vanlig" passagerare som visade sig vara den blinde härlige jazzpianasten Åke Johansson var vagnen till brädden fylld av portföljbärande affärsnissar (dock ännu utan mobiltelefoner och datorer).

Strax innnan tåget rullade in på Göteborgs centralstation tänkte Monica att det var bäst att passa på att gå på toaletten innan hon kom fram eftersom hon inte visste om det blev någon möjlighet sedan på länge.

Sagt och gjort. In på toan, av med overallen. Sno ärmarna runt benen för att overallen inte skulle släpa i golvkisset. Ner med trosorna. Ta tag i handikapphandtaget för att hålla stjärten på behörigt avstånd från tveksamt ren toasits.

Då - hängandes i handikapphandtaget med bara BHn på överkroppen, stannar tåget med ett ryck på stationen varvid - som Monica uttryckte det - väggen försvann. D.v.s. den rullstolsbreda dörren for upp och där utanför stod alla portföljnissarna på rad för att gå av tåget! Ni kan tänka er synen!

En omtänksam kvinna i kön, rusade dock fram och drog igen dörren!

Monica blev kvar därinne tills samtliga passagerare lämnat tåget - och stationen!

På kvällen skulle hon framträda med Putte Wickman i TV och hon tänkte med viss oro att nu har alla de där portföljnissarna hunnit fram till sitt hotell och bänkat sig framför TVn med en öl och sedan får syn på henne i TV! "Nämen det var ju HON!"

Härligt när artister kan bjussa på sig själva! Den här muntra historien förhöjde intrycket av kvällen.

Ett pärlband av nya sånger som Monica Z också sjungit men som inte var med i Monica Bs förra turné fick vi höra. Och det finns givetvis fortfarande många att välja bland.

Vi får dock hoppas att skivbolaget inte tvingar Monica att fastna i hyllningsköret utan att hon också får sjunga in "annat" även om de flesta av de låtar vi fick höra förvisso också har sjungits av många andra än Z.

Monkan hade en tendens under en tid att sjunga, i mina öron, lite för "cool". Ett känslomässigt avskalat "elegant" sätt. Jag såg prov på det häromkvällen då Bengt-Arne Wallin visade en videoinspelning från 70-talet då Monkan sjöng "Speak low", Kurt Weills fantastiska låt till ackompanjemang av Jan Johansson, Sture Nordin, Egil Johannsen, Janne Carlsson och Rupert Clemmendorf. Ett fantastisk framförande, men som sagt lite för oengagerat elegant.

Monica Borrfors visade hur den låten kan framföras på ett annat och mer intagande sätt. Det är en låt om känslor och kräver också att det finns sådana med i framförandet.


Jesper Qviberg på trummor, Monica Borrfors, Filip Augustsson på bas och Gösta Nilsson på piano.

En magisk kväll som för somliga i publiken stördes av ett par verkliga jazzentusiaster som stod vid baren och pratade också under några av numren. Eftersom den ene är en mycket kär vän, så bekom det mig inte eftersom jag vet att hans mångåriga vistelse i London med ständiga besök på Ronnie Scotts jazzklubb gett honom en helt annan tradition än den svenska, lite stela. För honom är jazzklubb med servering något helt annat än en konsert. På en konsert sitter man stilla och är tyst. På en jazzklubb med barservering är det umgänget som är det viktiga med avbrott för koncentrerat lyssnande på ett eller annat nummer.

Kanske något att tänka på för hur vi annonserar olika typer av framträdanden här hos oss.

"What is this?" som han sa till mig, "är det en konsert eller är det en jazzklubb?" Sade han och rev sönder medlemskortet.