Mats Werner

Cirkus Djurgården! Vilken magisk byggnad med sitt stiliga fyrspann sprängande fram över taket.

 

Den sista delen i min lilla "trilogi" om nöjestemplen på Djurgården var egentligen ursprunget till det hela för min del.

 

Jag skrev för någon dryg månad sedan om Björn Skifs premiär på sin nya show på Cirkus, och kände att jag behövde skriva om den tid som var mer betydelsefull i mitt liv, nämligen då Cirkus också betydde CIRKUS!

 

Så här skrev Beyron Carlsson i "Hela Stockholm": "Övermättnad driver stockholmarna att till omväxling gästa den runda byggnaden där kvadrigan på taket annonserar att huvudrollerna innehas av fyrfota aktörer vilkas finlemmade plastik kan vara en njutning för ögat om ock den kanske inte erbjuder mycken omväxling."

 

Han menar att Stockholm av tradition skulle vara en dålig cirkusstad. Ända till en svensk kom som bytte ut sitt namn mit det mer exotiska Orlando. "Redan detta visade en god förståelse för stockholmarnas smak. Och Cirkus Orlando har blivit favorit här även om han nog också haft sina dystra mellanstunder, då han på sitt cirkusesperanto sammansatt av franska, tyska, engelska, spanska, ryska, italienska och något nygrekiska mumlar fula ord om en publik som blivit så bortskämd av biografernas cirkusdramer där ett par tre stycken bryter nacken av sig per gång. Inte har Orlando råd med sådant. Några clowner kunde han väl möjligen uppoffra utan stor saknad, men han är inte ens säker på att det skulle dra. Lyckligtvis har han sina snälla huskattor som sista resurs. Sätter han dem på svältkur en vecka, släpper dem lösa i en bur och smetar upp väldiga plakat om världens vildaste tigrar, så är han såverad ('räddad') för de närmaste veckorna. Ty än har ingen illistig själ hittat på det infernaliska knepet att släppa in en råtta i tigerburen."

Cirkusfolket inkvarterades i Djurgårdsstaden under sina sejourer på Cirkus Djurgården och på kvällarna efter föreställningarna samlades man på Lilla Hasselbacken där de togs väl om hand av servitrisen Mimmi som visste att hålla ordning på de spretiga artistsjälarna.

Här gör Max, Oscar, Willy, Ernst och Albert Schumann entré på Djurgårdsslätten!

(Fotot från Ernst son John Schumann)

För min egen del var det Cirkus Schumann som gällde. Vårens ankomst trumpetades när bröderna Max och Albert Schumann anlände från Köpenhamn med hästar, elefanter, clowner och Max hustru den vackra konstberiderskan Pauline, dotter till världens mest legendariske clown, Charlie Rivel. Eller August om man ska vara noga med cirkusterminologin. Begreppet Clown är egentligen förbehållet den vita clownen med topphatten och vit mask och en vit glittrande dress.

 

Den 29 mars 1956 var det dags för det årets vårpremiär på Cirkus Djurgården, som kom att bli den allra sista. Mats med bag t.v. (vad i allsin dar hade jag i den?), Elsa Burdin, Anders Åberg (numera kreativ konstnär i norr), dennes Pappa konstnären Pelle Åberg, Pip (Elisabeth) Burdin, Anne-Marie Frisk, Gylfe Burdin (ägare till Carl-Axels Varuhus i hörnet Kungsgatan-Drottninggatan och magiker), Astrid Burdin.
Vid tillfället var också förutom mina föräldrar och min syster Karin, Rune Frisk och skådespelaren Håkan Westergren med.


Att träda in i ryttargången på Cirkus Djurgården är en alldeles speciell upplevelse som ännu känns i mina sinnen. Lukten av hästspillning, ljudet av de många språken och programförsäljarnas utrop på bruten svenska, hästars avlägsna gnäggande, cirkusorkesterns blecktoner.


Spänningen inför de upplevelser som stundar är pirrande. Luftakrobater under cirkuskupolen, trollkarlars obegripligt magiska manipulationer, lindansarens glidande akt, pellejönsarna som lockar till skratt för att lätta på spänningen, den för ett barn rätt obegripliga vita clownen och de stiliga men ibland lite väl långa hästdressyrnumren - som dock var just Schumanns kvalitetssignum. Och så Kiki! Eller Otto Moskovitch som han hette, den legendariske dvärgen som roade oss barn. Den första dvärg jag sett i mitt liv. Otto Moskovitch kom att bli bofast i Sverige och gjorde flera filmroller, bl.a. för Ingmar Bergman.



Cirkus Schumanns programframsida från mitt födelseår, då mina föräldrar fyllde ut väntans tider med ett cirkusbesök. Programmet finns numer hos Teatermuséet.



Programframsidan från 1956



Ett typiskt programuppslag med clowner, hästar och magi! Och korgarna finns ju faktiskt kvar om än i nya skepnader.


Där Cirkus står idag uppförde 1827 - med kungligt tillstånd - konstberidaren L. Forreaux en manège. Den blev dock inte långvarig för 1839 fick istället Konstberidaren P. Tournaire rätt att för 36.000 riksdaler banco, en ansenlig summa, bygga en större manègebyggnad ritad av Kaptenen J Oldenburg. Där roade Tournaire stockholmarna under flera år. Madame Tournaire var en bekant skönhet om dock något fyllig men liksom truppens övriga damer slog hon an på Stockholms Herrar.


Efter diverse ägarbyten gick manègebolaget i konkurs och 1847 brann byggnaden ner till grunden trots ett kraftigt regnväder. Kvällen innan hade man hållit konsert  med Kapellmästaren Anton Schnötzinger som förlorade åtskilliga instrument och noter. Elden spred sig österut och antände även Pohlsro som också brann ner till grunden.


Dåvarande ägaren Maskinmästaren C P Mothander, uppförde dock en ny manège något högre upp i terrängen som invigdes av Alessandro Guerras berömda trupp som redan tidigare hade uppträtt i den gamla salongen med stor framgång.


Här avlöste det ena cirkussällskapet det andra genom åren. De hette: Hinné, Stockes (som var ett amerikanskt cirkussällskap), Renz, Salamonsky, Herzog & Schumann, Leonard, Ciniselli, Wulff, Hollande m.fl.


Emellan cirkussejourerna spelades teater i lokalerna.


Sedan Oscar II dött gick besittningsrätten till fastigheten 1890 över till innehavaren av intilliggande Hasselbacken, M Davidsson som omgående lät riva den gamla manègen och uppföra den nuvarande som invigdes den 25 maj 1892. Det fanns nämligen vid denna tid en cikusbyggnad vid Karlavägen också som börjat bli en besvärlig konkurrent.


Den stora cirkussalongen möjliggjorde också andra evenemang då det inte var cirkus i sta'n. Så har t.ex. Frälsningsarmén haft möten där. August "Mäster" Palm rasade här mot Brattsystemet. Albert Ranft spelade teater under många år. Bazarer och boxningsmatcher, hästutställningar, danssalong och varieté (med bl.a. Cleo de Merode).


Från hösten 1956 efter vad som kom att bli  Cirkus Schumanns sista sejour på Cirkus Djurgården och den sista gången som byggnaden användes för sitt fullständiga ändamål, övertogs dispositionen av byggnaden av Sveriges Television. De senare tillfällen då det varit cirkus i byggnaden har det varit i form av TV-produktioner.


Cirkus blev nu Studio C! Men utan fast utrustning. istället kördes SVTs OB-bussar hit vid de tillfällen då inspelning skedde. Sveriges Televison blev kvar ända till 1980 och åtskilliga stora TV-produktioner har här sett dagens ljus som Melodifestivalen, Estrad, 10000-kronorsfrågan och Stora Famnen.


1997-98 försågs cirkus med en helt ny scenbyggnad för att möjliggöra de stora musikalproduktioner som sedan avlöst varandra: Kristina från Duvemåla, Cats, Mamma Mia etc. Liksom gästspel av internationella artister vars bana inte längre tillåter de största arenorna. Andra som utnyttjat den stora salongen är Joe Labero och nu som sagt - Björn Skifs.




Övriga kvarvarande av de gamla nöjesetablissemangen utmed norra sidan av Djurgårdsslätten är Hasselbacken, Novilla och Diorama.


Källor till hela 'Djurgårdstrilogin':

Beyron Carlsson: "Hela stockholm" Bonniers, Stockholm 1912
Gustaf Näsström och Gösta Selling: "Södra Djurgården", Nord. Museets förlag 1930
Gunnar Bolin, Nils Östman och Tor Hedberg: "Djurgården förr och nu", Tisells Stockholm 1925
Ulla Beyron: "Stockholm i gasljus", Norstedts, Stockholm 1962
Ulla Beyron: "Kring en redaktör", LTs förlag, Stockholm 1978