0

Årets kryssning - Dag 3!

Under natten förflyttade vi oss till Geiranger, längre norrut utmed norska kusten och vårt andra och sista stopp på färden.

 

Geiranger, längst in i Geirangerfjorden (som är en utlöpare från Storfjorden).

 

Djupt in i Storfjorden ligger denna lilla by med ca. 300 invånare - ja, egentligen ca. 302 för två flickor var gravida just nu vilket noterades med tillfredsställelse. Det är inte bara i Sverige man slåss mot avfolkningen.

 

 "Lilla" MARCO POLO på ingång.

 

Här finns ingen hamn, så vi lotsas in till en ankarplats på redden - som delas med den "lilla" kryssaren M/S MARCO POLO som en gång i tiden var en ofta sedd gäst vid Stadsgårdskajen eller Skeppsbron i Stockholm. Då fagert vitmålad med bara ett rött band över skorstenen med den gula hammare och skäran.

 

Då hette fartyget "Alexander Puschkin" och ingick i den ryska passagerarflottan.

 

Efter några timmar anländer också MSC ORCHESTRA som är så långt från MARCO POLOS sköna linjer man kan komma. Här är det fråga om man inte skulle ge begreppet stapelbädd en annan innebörd! Staplade sovhyttcontainrar på en flytande gigantisk plattform!

 

 Vi lämnar skeppet i en av dess barkasser. MARCO POLO i bakgrunden.

 

Efter intagen frukost har vi bokat in oss på en av de utflykter som rederiet erbjuder och som kommer att ta oss 1500 meter mer eller mindre rakt upp till Dalsnibba, genom hårnålskurvande smala vägar som får tåla runt ett femtiotal bussar upp och ner varje dag under turistsäsongen.

 

 Första stoppet på ungefär 300 meters höjd. På redden ser vi vårt fartyg, den "lilla" MARCO POLO och den gigantiska sovcontainern MSC ORCHESTRA på väg in.


Dalsnibba är namnet på den högsta punkten på berget bakom Geiranger och däruppe finns en platå med en förunderlig utsikt över fjord- ch fjällandskapet.

 

 
 
 
Väl uppe på 1500 meters höjd skådar vi ner över Geirangerfjorden och anar vårt fartyg där nere!

 

 Området på toppen är fullt med tusentals små stentravar. Från början var det ett sätt för vandrare att märka ut vägen över fjället genom att man travade stenar på varandra. Numer har det blivit något av vars och ens "Kilroy was here" att lägga sin sten på en trave.

 

 Här ses några av stentravarna. Min sten är den lilla överst på den högra främre traven!

 

Vägen fortsätter över berget och österut och är en av de två tillfartsvägar som finns till Geiranger under stora delar av året.

 

 Här uppe ligger också i stor utsträckning snön kvar året om. Dessa glaciärer har minskat hittills men ökade något förra vintern (det är ju det som de vise säger - vi vänder ner mot en ny istid och inte alls mot någon global uppvärmning!).

 

 Inte ser de så dramatiska ut, men jag kan tala om att det är hårnålskurvor och höjdskillnader som känns när Du sitter där i bussen med kallsvettiga händer och undrar om de har samma bestämmelser i Norge om kontroll av bussbromsar......

 

När snön kommer är det slut med denna väg. Nio-tio meter djup snömassa täcker vägen över fjället under hela vintern. Sent på våren börjar man röja den med hjälp av GPS (man måste ju hitta den på något sätt under all snö!).

Med jämna mellanrum fanns utmed vägen förr små stugor som på hösten fylldes med torr jord som på vårkanten ströddes över snön där vägen gick. Den mörka jorden drog solvärmen till sig och smälte snön vilket snabbare gjorde vägen farbar igen.

Här uppe finns också stora stammar av vildren och vi fick av vår guide veta att Jan Guillou hör till de regelbundna besökarna med gevär här uppe på vidderna.

 

 Väl nere på havsnivå igen såg vi denna lilla "lekfiskestuga" som låg alldeles bredvid flera normalstora diton. Väl byggda för att klara de normala svängningarna i havsnivån.

 

 Så bar det iväg med barkassen tillbaka till Moderskeppet!
 Idag var det en kanin som väntade oss i hytten!

 

 Så lättade vi ankar och stävade ut genom Geirangerfjorden som också är ett av Norges världsarv! Det kändes som att åka i en korridor. Stundtals bedövande vackert, ibland lite beklämmande mörkt och dystert. Man ser bebyggelse och inser att stora delar av dygnet får de inte en enda glimt av solen även om den är uppe. Vi upplevde en av de två dagar om året som Geiranger lär ska visa sig i full solbelysning en hel dag!

 

 "De syv söstrene" - sju smala vattenfall som spektakulärt kastar sig nerför bergssidan på fartygets stybordssida när vi lämnar Geiranger.

 

 Mitt emot de sju systrarna kastar sig deras Friare ut. Den nedre delen kan vid någon vinkel tas för en flaska vilket gett upphov till talesättet att Friaren fått nobben av alla systrarna och därför tagit till flaskan!

 

 Den stilla vattenytan återspeglar ett av de många fallen och förlänger till synes dess lopp.

 

 Kvällsmörkret föll under vår färd ut mit havet och vi fick välja buffémiddagen istället eftersom vi missade vår middagstid.

 

 Men det gick ju inte att missa dessa andlöst vackra scenerier. Här lyfter Nattens Fågel från krönet av Rundöya utanför Ålesund.