"Blod och död, shopping och lite glass" - en vecka i Panicale. Dag 2
Vår "egen" lilla trädgård med terrass.
Ni kanske undrar över berättelsens titel! Ni får undra ett tag till!
Första dagen i Panicale vaknade jag halv sju. Vi satt en stund på vår lilla terrass och njöt av morgonsolen, koltrasten i kastanjen på andra sidan gatan, en avlägsen tupps galande och svalornas svirr i luften.
Funderade över den märkliga fasaden som skymde utsikten mot dalen. Efter lite forskande kom jag fram till att den dolde tre sammanbyggda huskroppar på andra ledden och utgjorde uthus till en vacker villa längre ner i sluttningen. Men vem kan ha kommit på den bisarra idén att placera de gamla lejonen på kanten?
Vi var placerade i det s.k. Loftet, en gammal olivpressningslokal som gjorts om till bostad. Den gigantiska kvarnstenen som rullades runt på högkant hade lyfts ut och låg som "bord" ute på terrassen.
Vår entré vette mot den yttre långgatan utanför muren som vi vandrade på Stadsporten och vår gemensamma första frukost på Aldo's, den lilla trattorian alldeles innanför Stadsporten på Piazza Umberto I.
Vår granne!
Grannhusen utmed den yttre långgatan längs de fasader som en gång var stadsmuren.
På väg mot gemensam frukost....
.....på Aldos alldeles innanför Porta Perugia, den östra stadsporten.
Klockan 10 samlades vi vid stadsfontänen för en guidad vandring genom den idylliska lilla staden, ledd av vår värd Bobby.
Här börjar vi samlas vid pumpen! Hustrun till vänster, Louise Lyberg i kjol och rosa kofta.
Piazza Umberto I med den obligatoriska stadsfontänen och kyrkan i bakgrunden.
Piazzan åt andra hållet med Porta Perugia i bakgrunden, Aldos till vänster och den "icke godkända" andra krogen till höger. Vi lärde oss snabbt vilka restauranger som var OK att besöka och vilka man av olika skäl skulle undvika.
Den här lilla krogen vid piazzan var först "off-limit" men bättrade sig så under slutet av vår vistelse var den OK att besöka. Katten brydde sig föga!
Den lilla staden har 450 invånare varav ett hundratjugotal bor innanför stadsmurarna. Ändå finns här - läs nu noggrant! - sjukhus, stadshus, polisstation, bank med bankomat, 3 livsmedelsbutiker, några bagerier, post (öppen sex dagar per vecka), teater, apotek m.m.
För hustrun och mig som trots allt bor i en ort med 900 invånare och ändå inte ens har en liten kiosk, känns det verkligen som en annan värld.
Nåväl - i sanningens namn ska sägas att anledningen till all denna service torde vara att Panicale är huvudort i en kommun med sammanlagt mellan 5000 och 7000 invånare. Jämförelsevis kan vi då ändå säga att hela Strängnäs kommun som har 32000 invånare, ändå inte har ett sjukhus eller någon teater.
När man går ut genom Porta Perugia möts man av denna hänförande vy över Trasimeno-sjön och slätten hitom som skådat så många historiska händelser. Vår ciceron under dagen var Bobby Hommerberg.
Vår vandring började utanför Stadsporten vid balustraden ovanför sluttningen ner mot Trasimenosjön, en av Italiens större insjöar. Bobby berättade livfullt om alla de slag som stått här nere på slätten framför oss. Om Hannibals tåg över alperna med 40 elefanter varav blott en kom fram. De övriga dog inte av umbäranden under klättringen över alperna men p.g.a. att de stigar som höggs ut i bergssidorna för att soldaterna skulle kunna ta sig fram var för smala för elefanterna som rasade ner och dog.
Hannibals armé växte från ca, 3000 man till över 40.000 under marschen genom att olika folkgrupper anslöt sig utmed vägen. Vid slaget vid Trasimenosjön dödade Hannibals arme 23.000 romare på 4-5 timmar efter ett genialiskt bakhåll. Hannibal var något av bakhållens mästare.
Sedan slog konsthistorien till hårt och effektivt. Här berättar Louise om traktens store son målaren Perugino (ca. 1450-1523). Målningen som är en fresk (vi fick lära oss allt om "al fresco"- och "al secco"-måleri), d.v.s. först ritar konstnären upp motivet med rödkrita på en ruffad putsyta. Därefter läggs en fuktig putsyta (var det intonaka det hette?) på så stor yta som man hinner måla innan den torkar. Den nya putsen är transparent vilket möjliggör för konstnären att måla motivet varvid färgpigmenten sugs in i kalkputsen och förblir. Till skillnad från "al secco" som målas på en torr yta och således kan flagna av och försvinna.
Den enastående ljusa och lätta målningen visar hur St. Sebastian genomborras av pilar (som han sedan alltid avbildas med) som skjuts av fyra nästan dansanta figurer medan man i bakgrunden genom de perspektiviskt riktiga valven anar utsikten från kyrkan över Trasimenoslätten och -sjön.
I den avkristnade St. Sebastian-kyrkan visas också en nertagen fresk från St. Augustine-kyrkan. Med något som skulle kunna kallas en gigantisk "peeling"-åtgärd, fästes en duk utanpå hela målningen som sedan helt enkelt rycktes loss ifrån väggen, varvid det yttre kalkputslagret följde med inkl. målning och allt. Därefter fästes den upp på ett nytt underlag och duken på framsidan avlägsnades.
Här vandrar gruppen åter mot stadsporten. St. Sebastian-kyrkan ligger utanför stadsmuren.
Vi vandrar genom fascinerande valvade gränder som plötsligt ger skorstensliknande himmelsblickar uppåt.
Entrén till stadens lilla teater, Teatro Caporali. Gruppen kollar om det spelas något under veckan vi är här. Tyvärr inte. Det får bli ett återbesök!
Den märkliga lilla 1700-talsteatern Teatro Caporali var totalt oväntad. En hänförande liten salong, ombyggd på 1800-talet men med en säregen intimitet. 35 parkettplatser och sedan loge och läktarplatser i tre våningar. Som fondstycke hängde en 1800-talsmålning föreställande frihetshjälten Bordolino som mottar stadens nycklar.
Teatern är från 1700-talet men salongen gjordes om under 1800-talet.
Den lilla intima salongen med sina balkonger.
Bobby berättar om 1800-talsfonden som föreställer frihetshjälten Bordolini som får stadens nycklar.
Vackra detaljer i väggarna som dessa postlådor.
Vandringen fortsätter....
....mot tyllmuseet som inrymts i en av de avkristnade kyrkorna.
Här visades delar av en ursprungligen privat samling av dessa fantastiska textila verk. Högklassig brodyr på en underliggande tunn väv.
Här berättas sagor med nål och tråd.
Tyvärr framgår inte de intrikata plisseringarna till fullo på bilden, men jag kan garantera att ingen begrep hur det kunnat göras!
På några av väggarna i denna St. Augustins f.d.kyrka syntes fragment av gamla väggmålningar. Det var från denna kyrka som den nedtagna fresken som ställts upp i St. Sebastian-kyrkan, kom.
Över porten en fantastisk trompe l'oeil-fresk.
Trädgårdsmöjligheterna i en gammal stenstad är begränsade! Det gäller att ta vara på möjligheterna.
Och gör inte människan det så visar naturen själv sin oerhörda växtkraft.
Eller hur!
Palazzo de Podestá på stadens högsta punkt.
Staden har tre torg, det stora med fontänen, Piazza Umberto I, ett högst upp framför det gamla Podesta-palatset som idag hyser stadens arkiv. Podestan kan väl närmast motsvaras av Borgmästare i modernare terminologi. Och slutligen ett torg framför kyrkan. Faktiskt inte någon Duomo trots att varje stad med självaktning i Italien verkar vara eller ha varit biskopssäte.
Piazzan framför palatset.
Utsikten över hustaken fascinerande.
Piazza St. Michael framför församlingskyrkan. Det mörka murpartiet till vänster tillhör Boldrinos palats.
Interiör från St. Michaels-kyrkan där prismorna i de gamla kristallkornorna hängde lite hipp som happ. I den katolska kyrkan lägger man ner mer omsorg om församlingsliv och -bor än om att hålla sitt "hus" i toppskick.
En lektionsstund!
Att Panicale har haft betydelse ur strategisk synpunkt kan man lätt inse när man ser det fantastiska läget över slätten. Härifrån kunde ett mycket stort område övervakas.
Idag är staden dock på väg att avfolkas. Med ett drygt hundratal invånare innanför stadsmurarna innebär det att åtskilliga byggnader har förvandlats till fritidsbostäder för förmögna romare (priserna är MYCKET höga för ett "townhouse" här).
Den som tidigt insåg att det fanns ett värde i dessa gamla hus var svenskan Gun Cesarini som med sin man Giuliano, köpte upp och renoverade ett antal hus för att sedan hyra ut till turister. Med ålderns rätt drog de sig tillbaka från det aktiva arbetet för några år sedan och kallade in sonen till sin gode vän resejournalisten Sigge Hommerberg, nämlinge Bobby och hans fru Ann som numera står för ruljangsen. Guns och Giulianos son Luca är däremot präst i Kungsbacka.
En läskande avslutning på rundvandringen före lunch. Man frågar sig om glasen specialbeställts för att kompensera det lutande torget....eller?
Rundturen i staden avslutades med gemensam lunch hos Aldos. Eftermiddagen var fri för eget strosande men vi återsamlades i Louises våning för en drink och en drillning inför morgondagens Florensresa. Med ett bildspel och en komplicerad släkttavla fick vi oss till livs Familjen Medicis historia. En historia som är djupt förknippad med staden/staten Florens hela utveckling. Här fick vi föraningen om "blod och död".
Lunch under glatt samspråk på Aldo's
Lindas affär där även La Mama härskade bakom disken hörde till det definitivt godkända butikerna där ingredienser för kommande frukostar inhandlades.
En vilostund på vår terrass fick vi på eftermiddagen i skuggan av grannens olivträd. Tänk om dessa knotiga träd kunde berätta!
Dagen avslutades sedan med en stor välkomstmiddag på Masolinis restaurang som förekommer i Bo Hagströms "Solens Mat".
Vid välkomstmiddagen blev vi placerade. Elisabeth Hellström, Bobby, hustrun, Ulla-Stina Julin (resans tredje Strängnäsbo) och Carl Axel Staël von Holstein.
Tacktal av den om Hannibal, Medicéerna, etruskerna m.m. synnerligen kunnige och intresserade f.d. Handelsministern Mats Hellström. Det var tre Matsar och tre Annor med på resan vilket får anses ovanligt.