Mats Werner

För en tid sedan publicerade jag ett litet reklamalster för en av "mina" konstnärer, Mario Roffler. En schweizfödd provencalare som är en höjdare på stilleben, surrealistiska målningar och friska naturakvareller. Ska berätta mer om Mario en annan gång.

 

 

Alltnog, det föranledde signature bebe att på silvergen.org ställa några frågor:

"Jag skulle uppskatta om Du försökte i ord förmedla varför Du uppskattar lökskålen
a/ som komposition
b/ som målning (och inte foto).
Det är uppenbart att jag missar något som skulle kunna vara även mig till glädje."

Och vidareutvecklade:

 

"Det är inte så att jag inte uppskattar en lök som samsas med en handduk och en reflex i en lerskål. Det tycker också jag är en vacker bild som strålar ut en ro. Men vari ligger konsten? Är det kompositionen, valet av föremål och deras placering? Eller är det all målarfärg som gått åt? Vad har konstnären tillfört?"

"Frågan är säkert naiv" slutade han.

 

Frågorna är alls icke naiva. Tvärtom! De är av samma klass som Ingmar Bergmans klassiska fråga "Varifrån kommer musiken?" (en enda sak kan jag inte förlåta Bergman: att han lät destruera alla svar han fick!). Frågorna var istället så komplicerade att de krävde en hel del eftertanke för att besvaras på ett någorlunda tillfredsställande sätt.

 

Bebes första tre frågor vill jag inte besvara rakt av eftersom de i realiteten försöker dölja en helt annan frågeställning: "Är detta konst? Vore det inte lika bra med ett fotografi?".

 

Vad är då "konst", bebe? Givetvis väldigt mycket och väldigt omfattande. Men låt oss begränsa frågeställningen till bildkonst/måleri just nu.

 

Det enkla svaret är ju att konsten uppstår i betraktarens öga.

Men jag utgår från att bebe inte kommer att låta sig nöjas med detta enkla försök att undgå den näst intill omöjliga uppgiften att ge ett fullständigt och adekvat svar.

 

Man kan också citera Pablo Picasso som sa: "Det finns konstnärer som förvandlar solen till en gul fläck, men det finns andra, som tack vare sin konstnärlighet förvandlar en gul fläck till solen".

Både bebe och jag växte upp i en tid då världen förändrades på mer än ett sätt. Inte minst konsten. Jag har undrat varför. Vi kan klart urskilja tre stora faser när kulturyttringar tagit jättesprång in i en helt ny tid. Sekelskiftets Art Noveau som gjorde upp med nystilarna som framförallt märktes i bildkonst, konsthantverk och arkitektur.

 

20 år senare kom "The roaring 20ies", med filmen, danserna, kläderna och ett friare umgänge. Allt avslutat också inom arkitekturen med funkisens entré.

 

Och så till sist, 50-talets språng in i det eruptiva 60-talet.

Där jazzen, konsten, happeningarna, teatern, filmen allt berördes och formades efter helt nya tankar och idéer.

 

Men sedan då?

Om man följt någon slags 20-årig cykel borde vi haft ett motsvarande språng på 80-talet - och nu igen!

 

Men icke! Vad kommer det sig. Vad skiljer och vad förenar de tre tidigare sprången?

 

I två fall förenas de av stora världskrig som dock inte berörde det första språnget. Men fanns då något annat som förenar istället?

Ja, jag tror det. Den snörpighet och det bigotteri som rådde i slutet av förrförra seklet höll människorna nere och hindrade den fria tanken och handlingen på samma sätt som den restriktivitet och diktatur som rådde i Europa och utlöste de stora krigen.

 

Man kan säga att Drottning Victoria, Kejsar Wilhelm och Hitler på var sitt sätt förtryckte den fria tanken, skapade likriktade och följsamma människor. Sådana samhällen blir inte särskilt kreativa.

Lättnaden när "den gamla ordningen" - och drottningen dog kändes antagligen i hela världen som såg en möjlighet till en ny friskhet som tog sig uttryck i konst, arkitektur, möbler etc.

 

Samma frihetskänsla måste världens folk ha känt när världskrigen avslutades.

 

Det torde vara förklaringen till allt som hänt - och till allt som nu inte händer! Alla upprepningar, alla trötta efterföljare och efterapningar.

 

Det finns idag väldigt lite ny kreativitet inom konst, musik och övrig kultur.

Christo fortsätter att slå in sina hus och öar (Yoko Ono var den som först slog  in en staty på 60-talet, men sedan gick hon vidare. Christo fastnade). Yrjö Edelmann målar fortfarande sina inslagna paket och Reuterswärd slår fortfarande knut på pistoler. Kort sagt - det har inte hänt ett skit på 50 år!

 

 

Yrjö Edelmann! Visst är han en hejare på att måla skrynkligt papper, men.......är det konst? Eller "bara" duktigt måleri?

Det här blir en utvikning det erkänner jag, men det finns en anledning. På det galna 60-talet skapades en otrolig massa konst som människor ställde sig samma frågor inför som dem bebe ställer till mig om Mario Rofflers konst:

 

ÄR DETTA KONST?

Vari ligger det konstnärliga i ringen runt Rauschenbergs get? Den bronsgjutna bleckburken med penslar? Duchamps urinoar?

 

Marcel Duchamps urinoar. En av tio auktoriserade repliker! Originalet finns ej i behåll...... Är detta konst?

Carlo Derkert öppnade i vart fall mina ögon för att just förvändandet av synen var ett av syftena med många av konstverken från den tiden. Konstnärerna ville helt enkelt att vi för en gångs skull verkligen skulle betrakta också vardagsföremål, saker runt omkring oss och se dessa med nya ögon. "Öppna sinnen" - som mitt motto!

 

Nu kan man ju fråga sig återigen (man ska ställa frågan minst fem gånger...) - vad är det som gör en fabrikstillverkad pissoar till ett verk fullt i klass med t.ex. Peruginis S:t Sebastian-fresk i konsthistorien? Eller varför inte Archimboldos fantastiska grönsaksporträtt (som väl verkligen var provokationer på 1500-talet redan).

 

Archimboldo: Porträtt av Vertumnus. Är detta konst?

Det återigen enkla svaret är att någon (i det här fallet konstnären Marcel Duchamps, klottrade dit en fantasisignatur och ställde ut pissoaren på en piedestal vid ett ultimat tillfälle! Archimboldo var den förste att hitta på att måla nidporträtt av sina antagonister (?) genom att modellera dem av grönsaker, fiskar, djur, skaldjur eller något annat.

 

Är det faktum att de var först också ett kriterium för att deras verk är konst?

Duchamps verk blev ett av de första och mer centrala objekten i den tidens "Happenings". På samma sätt som t.ex. Yoko Onos "Cleaning piece" på 60-talet (en plexikub med en tvättrasa bredvid och uppmaningen att göra ren kuben). Liksom Onos 60-talsverk var efemära och inte avsedda att vara bestående var inte heller Duchamps det. Men de var lika betydelsefulla för den fortsatta utvecklingen inom konsten.

 

Här kan man se just bristen på en verkligt ny kreativ period sedan 60-talet: istället för att göra något radikalt nytt, lät Ono på 80-talet gjuta ett antal av sina flyktiga 60-talsverk i brons - det mest bestående av alla konstnärliga material! Liksom Ulf Linde lät framställa repliker av Duchamps urinoar eller Pontus Hultén lät masstillverka Brilloboxar "av" Andy Warhol. Men egentligen! Vad är skillnaden mellan en "äkta" Brillobox och en Warholsk? Varför eländas över att det finns kopior om de motsvarar det konstnärliga originalet på ett autentiskt och korrekt sätt? Är de inte ett fullödigt konstnärligt uttryck bara för att de saknar konstnärens "godkännande"? Varför skulle i realiteten en exakt replik av ett konstverk vara mindre värdefullt bara för att det saknar en signatur . som dessutom kanske är falsk?

 

 

Yoko Ono: "Cleaning piece" ur "The Bronze Age" 1990. Är det konst?

Yoko Ono är Japan, den japanska konsten kom att bli en stark inspirationskälla för den europeiska konsten i slutet av 1800-talet. För japanerna var bilden huvudsaken. Inte signaturen. Gjorde någon en bra bild så gällde det att mångfaldiga den så att så många som möjligt fick njuta av den. Men det var förstås långt före Ipred-lagar och upphovsrättsjurister.

 

Konfrontationen, provokationen, revolten  -  Drivkrafter för nytänkade inom konsten.

Konstnären René Magritte, som nyligen fått ett eget museum i Bryssel var en stor provokatör och nyskapare. Vi känner hans kubbkrönta gubbar. Vad är konsten i hans måleri?

 

Han avbildade levande och döda föremål fullt identifierbara och med fotografisk exakthet. Föremålen kräver ingen förklaring eller tolkning. De symboliserar heller ingenting. Ett äpple är ett äpple, en himmel en himmel. Men när dessa objekt kombinerades på ett oförutsätt vis väckte de förundran. Bakom det välkända anas mysteriet. Konstnären ville påverka vårt sett att se och tänka men också locka oss till skratt!

 

Åter till Mario Rofflers porslinsskål med löken och handduken. Vad ger den mig? Vad säger den mig som betraktare som gör bilden till ett konstverk?

 

Kunnande! Kunskap!

 

Jag vet att det är en målare som vet vad han gör. Som kan sitt hantverk från grunden.

 

Frånsett att jag känt och följt Mario Rofflers utveckling sedan 40 år, kan jag jag beundra hantverket, mästerskapet i ljusbehandlingen.

 

Man brukar just nämna ljusbehandlingen som ett kriterium för hur framstående konstnärer t.ex. Rembrant och Vermeer var. Jag vill påstå att i det fallet har Mario Roffler fulländat konsten.

 

Jag har svårt att respektera vuxna människor som gör barnteckningar och på fullt allvar kallar sig konstnärer. En verklig konstnär som gör en "barnteckning" gör det för att han/hon KAN!

 

Francisco de Zurbarán (1598-1664): Bodegón (Stilleben med keramikvaser), 1636, Olja på duk; 46 x 84 cm; Museo del Prado, Madrid. Är detta konst?

Mario målar i en tradition som funnits inom konsten sedan dess begynnelse - stillebenmåleriet. Ett måleri som han utvecklat till fulländning. Han når en fotorealistisk nivå som är vad också 1600-talsmästarna eftersträvade utan att veta vad det var. Man skulle t.o.m. med rätta kunna säga att han är en mästare på trompe l'oeil-måleri. Att lura ögat! Det är syftet med just den konstformen.

 

Exempel på trompe l'oeil-måleri. Är det konst? Eller bara duktigt måleri?

Då antyder bebe givetvis: varför inte lika gärna ta ett foto med kameran bara?

 

Alexandre Roslin: "Gustaf III". Är detta konst?

Ett enkelt svar: det vore ingen konst!

Bebe frågar vad konstnären tillför - förutom att han förmodligen komponerat föremålens placering. Mitt svar är: betydligt mer än den fotograf som bara knäpper på en knapp!

 

Det är alltså inte så att konstnären "tillför" någonting till en "redan existerande uppställning". Han skapar hela bilden, uppställningen, avgränsningen, väljer föremålen, arrangerar ljusinfallet och gör placeringen. Precis som en fotograf med skillnaden att denne därefter bara trycker på sin knapp.

 

Målaren däremot har det mesta kvar att göra och börjar vid sitt staffli med att lägga en grund och därefter lager på lager av färger. Den bild han till slut gjort färdig har en helt annan förutsättning att nå fram till Dig som betraktare och berätta något för Dig om det avbildade än vad fotografens platta papperskopia någonsin kan.

 

Fotografiet är dött bredvid den färdiga målningen. En väl utförd målning talar till Dig som betraktare, får Dig att reflektera, njuta (eller våndas) och ger Dig något bestående att ta med Dig i sinnet.

 

Du nämner det rofulla i bilden. Jag håller med Dig! Det gäller många stilleben. Men det finns också en spänning i det frusna momentet: vad är det som ska ske? Vad har fått någon att avbryta någon form av handling med löken och handduken. Stillebenets hela idé är ju att vara ett utsnitt ur verkligheten, ett fruset ögonblick i ett pågående skeende. Vad har hänt? Vad kommer att ske?

 

Ser Du inte dessa kvalitéer i Marios målning bebe, så ser Du antagligen inget konstnärligt värde heller i de fantastiska 1600-talsstillebenmålningarna. Inte heller njöt Du på Nationalmuseums trompe l'oeil-utställning förra året. Knappast kan århundradens människoporträtt och landskapsmålningar ha något intresse?

 

Vad är allt måleri om inte ett försök att återge verkligheten?

Antingen objektivt exakt, i form av personliga intryck eller genom ett personligt uttryck.

 

Varför skulle ett stilleben målat av en kubist, dadaist, minimalist, impressionist eller expressionist vara att föredra som konstverk framför ett som målats av någon som nått själva måleriets mästarklass? Att i pensel visa verkligheten!

 

Så har det varit sedan tidernas begynnelse. Förmodligen skulle någon ställt samma fråga till Erik XIV om det funnits fotografer på 1500-talet: varför skickar Du inte ett foto till Elisabeth istället?

 

Till den som säger så vill jag säga: skåda Alexander Roslins paradporträtt av Gustaf III, eller varför inte Oscar Björks kröningsporträtt av Oscar II. Kom sedan och säg att ett fotografi någonsin kan ersätta ett målat porträtt. Nu må Nationalmuseums Solfrid Söderlind ursäkta mig: trots flera mycket fina och konstnärliga fotografiska porträtt som tillförts porträttsamlingen på Gripsholm under senare år, så gör dessa porträtt ett väsentligt plattare och kallare intryck än de målade porträtt de blandas bland. Textur på stoffer t.ex. En mängd små saker som bidrar till att en målning förmedlar så mycket mer än ett fotografi. Och gör det intressantare.

 

Du, bebe, berättade att Du satt i Nationalmusei trapphall nyligen och hade Carl Larssons jättelika oljemålning "Midvinterblot" framför Dig. Hur tänkte Du om den? Är den konst?

 

Många ansåg inte det när det begav sig. Det tog över 80 år innan den välförtjänt fick sin avsedda placering. Kitsch och historieförfalskning hörde till de tillmälen tavlan utsattes för. Den behandling konstverket och konstnären utsattes för hämtade Carl Larsson sig aldrig från.

 

Så en konstnär som i ena fallet återger något exakt och i andra fallet återger något på sitt egna sätt gör i båda fallen alltså fel, eller...?

 

Men det räcker inte alltid med att konsten bara är vacker. Jag brukar citera en norsk konstnär, Yngve Henriksen, som sade:

”Mycket konst faller igenom. Det är när motivet är för vackert. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.

Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap”

Precis det! Kampen om tillvaron finner Du just i Mario Rofflers keramikskål!