Mats Werner

På vägen mot bussen passerar vi utmed den gamla stadsmurens utsida.


Stadsmuren har för länge sedan genombrutits av fönsterrader och byggnaderna har fått terrasser utanför med vackra trädgårdar.


Den sjunde dagen blev ingen vilodag minsann. Nu var det avfärd klockan 9 igen mot Perugia.

Idag ska ni äntligen få reda på orsaken till titeln på denna drapa: ”Blod och död, shopping och kanske lite glass”.


Kan rubriken ha något att göra med att vi på stora plakat varnas för den slemma Tigermyggan?


Eller på att man här annonserar sina döda på stortavlor på gatorna...?

Nej - helt enkelt något som undslapp vår eminente guide Bobby Hommerberg i bussen.  Bobby förklarar:

"Detta uttryck tycker jag passar alldeles utmärkt när det gäller Perugias historia.
Borgmästare, condottiärer, kardinaler och påvar som kämpade om Perugias makt genom tiderna kantade vägen till makten med mutor, blod och död."

Men vårt besök skulle inte bara handla om den mörka historien utan också ge utrymme för lite shopping - och kanske en glass!

På vägen får vi på nytt en del Italiensk allmänbildning till dels. I Panicales kommun har alla invånare ett kommunalt plastkort som dras var gång man lämnar sorterade sopor på återvinningscentralerna. Detta blir poäng som ger avdrag på kommunalskatten.

Vi kom åter in på saltets betydelse. När Romarna tagit över och insett möjligheterna att beskatta invånarna kom man på att lägga skatt också på saltet eftersom staten hade monopol på saltframställning och -handel. Än idag köper man inte salt i livsmedelsbutikerna utan i tobaksaffärerna eftersom dessa var dåtidens ”systembolag” för försäljning av beskattade monopolvaror som tobak, cigaretter, tändstickor och salt.

De då kuvade etruskerna skatteskolkade genom att börja baka bröd utan salt. Än idag gör man det vilket tyvärr gör det Umbriska brödet ganska trist.

Straffet för skatteskolkarna blev dagsverken vid borgbyggena.

Perugia är en av regionens storstäder. Här finns Italiens största chokladfabrik ägd av Nestlé.


Vi tar oss upp mot Perugias gamla stad genom olika bebyggelselager med hjälp av rulltrappor. Här har vi landat i källarplanen till den gamla borgen och Bobby passar på att undervisa.


Detta är inte något nattlig vandring. Det är helt enkelt en av många "inomhusgator" i den gamla borgens "underjord" som man passerar för att komma upp till Perugias gamla centrum.


Liksom denna....


Innan man kliver genom Porta Etrusca, den uråldriga stadsporten.


På väg mot piazzan.


Genom trånga gator.


Till slut når vi fram till Fontana Maggiore från 1275 som inhägnad står på piazzan.


Framför det vackra Palazzo dei Priori.


Med sitt klocktorn.


Det verkade vara en stor bröllopsdag med köande bröllopsgrupper framför Palazzo dei Priori.


Här var det inte helt enkelt att klara ut vem som är bruden!


Bröllopsgäster.


Nästa brud med sina tärnor.


Mors Dag är i faggorna här i Italien (på söndag) och firas med särskilda bakelser med lite häxliknande (?) reklamskyltning....


Medan andra visar att det går utan "mördande reklam"?


En lätt lunch och ett svalkande glas behövdes!


Även svalkan kring denna springbrunn var välkommen.


Representanter för en av italiens SJU olika poliskårer! Vilken -  det vete bara Italienare!


Som jag skrivit tidigare noterar vi åter känslan av att Italien - trots att man tillhör grundarländerna i den gamla Kol- och Stålunionen som föregick EU - ändå inte riktigt ”är med” i EU. Det är ett extremt konservativt och bitvis outvecklat land. Deras administrativa system såväl inom förvaltning som affärsliv är byråkratiska, hierarkiska och stelbent fyrkantiga. Här är det sannerligen chefen som bestämmer allt och är med i allt och petar. Deras post (som ju faktiskt fortfarande existerar som ”det var förr”) kan närmast betraktas som en myndighet där man får stå med mössan i hand och vänta tills någon upptäcker en vid disken och tar fram den stora liggaren med läskpappersblad mellan vilka vilar de hederliga gamla frimärksarken!

Efter lunch ett besök på den närbelägna vingården Boschetto.
Vi togs emot av det danska paret Kaja och Lars-Erik Nimskov som drivit gården i många år.


Dansken Lars-Erik Nimskov tar emot på sin vingård, tillsammans med....


sin hustrun Kaja som här ger hustrun goda råd om blommor?


...kanske Vallmo rent ut av! (Ni förstår kanske att det är något speciellt med vallmo och mig!)


Utsikten över vinodlingen är betagande. Kanske har Kaja och Lars-Erik suttit lite för ofta och tittat ut över den!


Så välkomnades vi in i Lars-Eriks Wine Cellar och fick smaka (och köpa) av 2005 och 2006 års viner.


Här talar vi om en liten familjär produktion i en skala som känns väldigt tilltalande.


Här lagras 2006-orna.


Utrustningen är modern med enkel. Här har vi "linjen" med buteljering, korkning och etikettering.


Louise vid provningsbordet som innehåller hela produktutbudet: viner, olivoljor och vallmo!


Lite damm kan väl inte skada.......


På bristningsgränsen......


Det är dock ingen dans på rosor förklarade Lars-Erik. Det krävs stora arealer (40000 har och mer) och stora fabriker för att kunna konkurrera med standardviner idag. Alternativet är att gå åt andra hållet och skapa högklassiga exklusiva viner som man kan ta bra betalt för. Som Antinori - och alla andra!

Det går helt enkelt inte ihop. 2008 slog skörden helt fel och man står helt utan vin från den årgången. Då gäller det att också ha andra ben att stå på. Lars-Erik visste berätta att Francis Ford Coppola, världsberömd filmare gjort slut på alla sina pengar på sin vingård och nu måste låna pengar av sina vänner.

Vi lät oss dock väl smaka av paret Nimskovs produkter och köpte med oss en och annan butelj!


Precis när vi skulle åka fick vi syn på denna snara! Med tanke på vad vi hört om vinböndernas svårigheter var det inte utan att vi blev smått oroliga.....


Så fick vi en av dessa sällsynta pauser i programmet då vi tog igen oss på terrassen.

På kvällen åter dags för ”garden party” eller snarare takterassdito. Följt av avskedsmiddag på stadens hotellkrog.


Här fick man se upp för alla svalor som svischade förbi på några millimeters avstånd!


Eftersom det var avskedsmiddag som stod för dörren var vi rejält uppstassade. De båda Matsarna hade de kulörtaste slipsarna!


Några av våra skrivkunniga medresenärer med Elisabeth Hellström i spetsen hade totat ihop en hejdundrande rolig och spirituell hyllningsvisa till värdkusinerna plus Ann. Vi sjöng och hyllade av hjärtans lust.

Men först var det examen bevars! Resultatet som kanske ändå inte var alltför magert genomgicks under middagen och vi fick alla motta premium (eftersom det var tionde resan!) i form av Sigge Hommerbergs (Bobbys pappa och Louises morbror) bok om Renässanskonsten.   Louise behängdes med ”ugglemedalj” av Ann och Bobby för sin trogna lärartjänst.

Mitt under middagen började det pipa i alla mobiltelefoner och runt bordet började tummarna löpa över sifferknapparna! Ett nytt påfund som jag tvivlar på att Italienare ännu förstår sig på - att checka in till morgondagens hemresa via SMS! Enkelt och bekvämt!


Elisabeth examensgrubblar.


Här är det fler som grubblar under de båda examinatorernas överinseende.


Så sjungs det hyllningssång.


Och Hans Fletcher håller det spirituella tacktalet för maten - och för veckan som gått. Louise ser nöjd ut!