5

Husdjur "på rummet"!

Cessna på fönsterbrädan. Svansen något aggreverad.... Gillar inte att

bli plåtad!


När jag satt där och rensade i datorns mailbox, fick jag ovanligt sällskap på fönsterbrädan av vår katt Cessna (sonen är pilot!) som är en stolt men steriliserad norsk skogskattshona nu på sitt femte år. Hennes syster Skorpan som dessutom var långhårig sökte sig till skogs redan efter något halvår och har sedan inte synts till vidare.

 

Cessna är nu det enda djur vi har (förutom mössen i väggarna, sorkarna i åkern, krypen på hustruns växter etc.). Mig tolererar hon eftersom jag ger henne mat varje morgon. Hon möter mig redan i trappan där hon stannar i kröken tills min hand (som tar stöd mot trappans mittpelare) når till hennes huvud. Då ska det kelas en stund som muta...

 

När vår egen frukost sedan intas är det hustrun som är centrum för hennes uppmärksamhet. Får hon inte sin ostskiva raskt nog låter hon bestämt en klo dra hustruns arm med ostskivan till sig.

 

Det har funnits andra tider. Jag började mitt "djurliv" med undulater. De gick under beteckningen Familjen Plock. Anfadern hette väl därtill Pippi. Huruvida det fanns ett reellt släktskap mellan de olika fåglarna minns jag inte.

 

Glad Påsk i buren!


Här syns en ung Mats med sin fågelbur med några medlemmar ur familjen Plock. Buren är som sig bör påskpyntad. Det förevigade tillfället initierades av en av Mammas bästisar sedan barnsben,  journalisten Ulla Beyron, signaturen Bey med "Beys rond" att hantera dagligen i Stockholms-Tidningen. Tröt inspirationen ringde alltid telefonen hos oss och Mamma fick veta att nu skulle Ulla komma hem och hitta på nå't hos oss. Förutom påskpyntade fågelburar fick jag ställa upp med potatismjölspudrad modelljärnväg i juletider (till Mammas fasa. Hela våningen blev bepudrad...) och annat. Allt för att tillfredsställa en hungrande läsekrets. Jag har tänkt skriva något om den kära Ulla B. Jag har hennes samtliga inbundna klippböcker med allt hon skrev under sina år på ST. Plus naturligtvis en del av hennes blomsterböcker men främst de härliga böckerna om "Stockholm i gasljus" och "Kring en redaktör". Den sistnämnda om hennes legendariske pappa, chefredaktören på DN, Idun m.fl. Beyron Carlsson.

 

När hustrun och jag var nygifta på 60-talet och bodde i Scalateaterns hus, hade hustrun lekskola i Folkets Hus B-sal (allt plockades fram på morgonen och tillbaka in i skåp på kvällen. Vilken förskollärare skulle göra det idag?).

 

Till påsken införskaffades trenne gulliga små dunbollar till kycklingar från en bondgård söder om staden. Dessa hölls i låda på lekskolan under dagtid och togs hem till våningen snett över gatan på kvällen. Där bodde de tills sommaren kom och de tre små ullbollarna vuxit sig till stora och "mansstarka" kapuner. Då byggde vi en hönsgård ute på sommarnöjet på Östra Ekudden i Vaxholm.

 

Givetvis skulle kapunerna heta något också. Det blev "Findus", "Felix" och "Salmonella". Här ses de börja mäta sin styrka!

 

En natt var vi tvungna att vara i Stockholm utan att någon fanns på landet för att se till tupparna. Så vi tog in dem i sin stora låda som ställdes i köket som vanligt. Vad vi inte räknat med var den volym de utvecklat på sitt galande, så när klockan var fem på morgonen och tupparna hade väckt hela trappuppgången med sitt ivriga Kuckelikuuuuu, tog jag lådan och gick ut till bilen, körde ner på Norra Latins avfolkade skolgård. Uppsökte vad jag beräknade skulle förbli en skuggig del och lämnade kapunerna där med alla rutor på glänt.

 

När jag kom ner senare visade det sig att jag räknat fel på någon halvtimme så de stackarna var något dästa. Idag skulle jag väl åkt in i buren själv för detta.

 

Men det fick oss att inse att detta inte kunde fortsätta. I början hade vi nog inbillat oss att vi skulle kunna låta dem sluta sina dagar i knaperstekt form på våra matfat med en god sås till, men nu när timmen var slagen insåg vi att vi inte skulle kunna tänka oss att äta våra vänner, så det blev en färd ut till Vetrinärmedicinska i Frescati som tog om hand och av daga, våra från början så gulliga dunbollar.

 

Så flyttade vi ut på landet och skulle ha häst och allt. I stallet skulle finnas stallkatter. Som skulle hålla rent från möss och råttor. Tvenne härliga trefärgade katter införskaffades, Rufsi och Tufsi. Jag vet inte om det blev färre råttor men definitivt flera katter! Det där med barnbegränsning hade vi inte börjat med än.

 

Här ligger Rufsi med två av sina ungar Prillan och Ålä ("Au lait") och värmer vår nyfödde Pontus i skrindan. En uppgift de tog på stora allvar.


Vårt kattliv expanderade våldsamt och när det var som värst hade vi under en kortare tid 14 stycken. Gissa vad barnen kallade mig under lång tid sedan skaran decimerats västenligt? Med iskyla i blicken väste de "Mördare!" till mig.

 

Men gotlandsrusset i stallet behövde sällskap varför en get "Nickan" införskaffades. Men hon blev mer sällskap för oss än för hästen.

 

Hustru Ann med Nickan i knät


När vi skulle åka någonstans hoppade hon kvickt in på golvet framför passagerarsätet och rullade ihop sig. Det finns fortfarande de som minns när inte bara hundar stod kopplade utanför ICA i Mariefred utan också en get!

 

Rufsis och Tufsis barn och barnbarn hade vi i generationer. Även om de inte var hejdundrande bra på att decimera musbeståndet hemmavid så såg de iallafall till att föra hem sorkar och råttor från omgivande gårdar och fält och med stolthet nedlägga dessa små och stora lik på vår tröskel.

 

Den siste av deras ätt, den lejonfärgade stolts Månster, blev oss trogen i 19 år och följde oss genom tre bostäder. Han föddes vid Mälarens strand vid ångbåtsbryggan i Mariefred där han också hade sina jaktmarker. Gick man ut en sen kväll i trädgården kunde man se ett par lysande kattögon under buskagen och höra ett stilla krasande. Då hade Månster fångat en ål vid strandkanten och kalasade på den.

 

Trafiken på gatan bekom honom inte det minsta. När han viggat till sig några kakor och kanske en glassklick vid glasskiosken satte han sig lugnt mitt på gatan och slickade pälsen innan han kom hem. Bilarna fick väl väja för sj-on!

 

Herre på täppan


När vi själva flyttat upp i Slottsbrinken och hade företaget nere i stan hände det sig en dag när jag tittade ut från kontorsfönstret att jag ser Månster i sakta mak gå förbi utanför på gatan med målmedvetna steg ner mot sina gamla hemtrakter och jaktmarker. En klick glass kanske och en stunds sällskapsliv på ångbåtsbryggan och se'n hem igen!

 

Han gick med andra ord ca. 2 km mer eller mindre dagligen och var alltid punktligt hemma till middag! Om ingen snodde den för honom förstås!

 

Han sticks den dj-eln! Och han snor mitt käk!


Som sagt, 19 år blev han och slutade sina dagar här på gården, där han fann sig till ro. Idag vilar han under en stor alm. Och ger förmodligen instruktioner till Cessna att  hålla igelkottarna borta för vi har inte haft några här sedan Månster dog. Bara mera möss........

1 mariavB:

Har du läst Lessings berättelse om katten Rufus ?

om ej, gör det.

Maria

2 Mats Werner:

Tack Maria, för tipset! Lessing har kanske inte direkt lockat mig, men lägger henne i slutändan av meterlängden på "attläsahyllan".

Vi ses!

MATS

3 Bella:

Vilket härligt zoo du har levt i, särskilt tänker jag på mössen i väggen.

Hej Mats.



Vi har också haft en Månster. Han hette Tiger, var en norsk bondkatt, och invandrade från Norge till Sverige tillsammans med oss andra i familjen 1993. Han blev 17 år och ligger begraven bredvid lekstugan i vår trädgård. Det är några år sedan Tiger dog nu och vi saknar honom fortfarande, han var så närvarande och god. Madicken ligger begraven intill Tigers grav, hon blev påkörd och dödad på Mariefredsvägen endast 6 år gammal. Nu har vi bara Donatella kvar, en två år gammal raskatt, en ragdoll. En riktig primadonna som vet hur fin hon är!



Klem

Margit

5 KarlIngrid:



Apropå det här med katt så såg jag den här historien i en av alla mina pappershögar:



Det ringer i telefonen hos veterinären: - Goddag. Detta är Nilsson. Min fru kommer snart till er med vår katt. Ge henne en spruta så att hon somnar in fridfullt.



- Skall bli. Hittar katten hem själv?