Mats Werner

Stockholms Stadshus, underbart skildrad av konstnären Nisse Zetterberg (mina kusiners härlige styvpappa) 1926. Tre år efter invigningen.

Någon gång i varje stads historia kommer idén eller kravet på en signalbyggnad. Ett landmärke som ska "sätta staden på kartan". Just nu är frågan aktuell i Strängnäs i och med detaljplaneprogrammet för Visholmen där förre Stadsarkitekten Anders Ericsson lanserade tanken på en hotellbyggnad med ett högt "fyrtorn" som tillsammans med den gamla vindmöllan på Kvarnberget och Domkyrkan på sitt berg kunde bli Strängnärs nya signalbyggnad.

 

I Stockholms fall började väl diskussionen sedan den gamla kvarnbyggnaden, kallad Eldkvarn, på Kungsholmen påpassligt brunnit ner 1878 ("När Eldkvarn brann").

 

Eldkvarn brinner den 31 oktober 1878.

Dock kunde man hjälpligt fortsätta malandet ända fram till 1906 då mjölnarepoken definitivt tog slut och byggnaden revs. 1907 tog så staden beslut om att bygga sig ett nytt stadshus på platsen. Efter en tävling vann den unge arkitekten Ragnar Östberg och fick uppdraget att fullfölja detta bygge som kom att resultera i en av Sveriges - för att inte säga världens - vackraste byggnadsverk.

 

Men det såg inte ut så från början. Det förslag han vann med var en byggnad i den gamla tidens anda. Den kvardröjande något pompösa jugendstilen från Ferdinand Bobergs tid vilket märks på förslaget.

 

Överst Ragnar Östbergs vinnande förslag från 1909. En byggnad som lika gärna kunde varit signerad Ferdinand Boberg. Signaltornet finns där dock redan. Nedan syns det sanslöst vackra slutliga förslaget som blivit lätt och elegant. Smäckert och svävande. Med klara influenser från italiensk arkitektur men med en klar nordisk touch, istället för den kompakta tunga secessionsbyggnaden i det övre förslaget. Byggnaden klassas som vårt lands främsta i nationalromantisk stil och var den sista som byggdes på klassiskt hantverksmässigt sätt.

Vilket lyft!

Ur Wikipedia: "Under tolv byggnadsår, 1911-1923, gick det åt nära en miljon handslagna och sju miljoner maskinslagna tegelstenar samt arton miljoner sexhundra tusen bitar förgylld mosaik för att färdigställa arkitekten Ragnar Östbergs skapelse. Teglet, ett mörkrött s.k. munktegel, hämtades från Lina tegelbruk utanför Södertälje och virket till portarna byggda i svartek kommer från Regalskeppet Riksäpplet. Ragnar Östberg anställde Oskar Asker från Askersby i Värmland som byggledare när bygget påbörjades. Oskar Askers byst sitter idag i en av borgarrådens korridorer. Den komplicerade grundläggningen för Stadshuset utfördes av byggnadsfirman Kreuger & Toll under ledning av Paul Toll.

Stadshusbygget har kallats den sista riktiga byggnadshyttan i Sverige, där skickliga hantverkare arbetade med uråldrig, traditionell byggnadsteknik sida vid sida med konstnärer och arkitekten Östberg, alltid närvarande, som en dirigent mitt i det hela."

 

 

1919 hade bygget hunnit upp till tornkronan.

Denna bild som är anledningen till detta inlägg, fann jag som negativ bland porträtt av min pappas ungdomskärlek. Fotot är taget från mina farföräldrars balkong på Torsgatan vid Norra Bantorget. Troligen 1922 året innan invigningen. Ställningarna runt torntoppen antyder att färdigställandet är nära. Kungsbron finns på plats över järnvägsområdet. Nere till vänster skymtar Norra Bantorget och till höger syns Centralsaluhallen som till del fanns kvar till i början av 60-talet. Bortom den byggdes så småningom Klarahallarna som var nuvarande Årsta Partihallars föregångare från 1933.

Stadshuset från Tegelbacken på 30-talet. Notera järnvägsbron och jämför med dagens. Här ser vi början till "Tegelbackseländet". De olika trafikslagen tvingades hela tiden ta hänsyn till varandra. Bilar och spårvagnar skulle korsa järnvägsspåren och skutor skulle komma till och från Rödbotorget. Jag har sedan dess upplevt en underfart för spårvagnar och bilar och en överfart innans dagens lösning fanns på plats 1967 i och med högertrafikomläggningen.

Jag avslutar med ytterligare ett par målningar. Dels Stockholmsskildraren Emil Hellboms vackra vy från pelargången vid Stadshusterrassen. Dels bror Lasses målning under hans Munch-influerade period, av Riddarfjärden efter solnedgången där Stadshusets silhuett ses till höger och lyktorna från Västerbron speglar sig i fjärdens vatten.