s/s BYLGIA - historien om en liten älvångare
"BYLGIA! BYLGIA! BYLGIA!
Låter det inte som en glädjefanfar med det insprängda visslandet av ångvisslan varmed hon gav tillkänna att nu var allt färdigt - nu kunde vi lämna stranden och ge oss iväg ut på vår färd bort från vardagen med dess inrutade schema av timmar - ut på ÄVENTYRET!"
Så inleder den då 89-åriga Fru Ruth Julén en berättelse om sin barndoms ångbåt. s/s BYLGIA, byggd 1875 på Göteborgs Mekaniska Verkstad för Uddeholmsbolagets räkning.
BYLGIAs gös på Nedre Ulleruds Hembygdsgård (Foto Bengt Stjernlöf)
Så här skrev Nya Wermlandstidningen den 12 augusti 1875:
"NY ÅNGBÅT
Till Karlstad afgick i söndags från Göteborgs Mekaniska Verkstad, en därstädes nybyggd 14 hkr bogserångare af jern, 60 fot lång, 14 fot bred och endast 3 fot djupgående. Ångaren som är afsedd för bogsering å Klarelfven, är i anseende till sitt ringa djupgående försedd med 2:e propellrar eller s.k. tvillingpropellrar, hvilka hvardera drifvas af en särskild ångmaskin om 7 hkr. Detta är den tredje syskonbåten, som från nämnde verkstad levererats till Klarelfven."
BYLGIAs (och systerfartygens) originalritning från Göteborgs Mekaniska Verkstad (senare Götaverken)
Djupgåendet var nu inte fullt så ringa. Måhända en förvirring i samband med införandet av det metriska systemet. Enligt Svensk Skeppslista var djupgåendet 9 fot eller senare 2,7 meter.
Vart de två systrarna s/s IDOG och s/s DEJEFORS som byggdes samtidigt efter samma ritningar, blev av förtäljer inte min historia.
BYLGIA - döpt efter en av sjöguden Ägirs döttrar - var avsedd som kombinerad bogserare och passagerarfartyg. Hon blev Uddeholmsbolagets representationsfartyg och "flaggskepp". BYLGIAs första trad blev Skoghall-Karlstad-Forshaga. Hennes första kapten (under 19 år) blev min farfarsfar Olof Andersson fram tills dess han gick i pension. Barnfödd som yngre son på gården på Värmlands-Näs tvingades han att söka sig en annan utkomst och blev sjökapten.
Sjökaptenen Olof Andersson
Att BYLGIA utrustats med såväl babords- som styrbordsmaskin var ett måste eftersom hon skulle kunna klara komplicerade manövrar i den med strömdrag och krökar så överfulla Klarälven. I trångt vatten kunde fartyget vända på fläck, då den ena maskinen gick framåt och den andra back.
Natt- och "vinterquarter" hade BYLGIA hemma hos familjen Anderssons Hildurlund på Sandbäckens gård (där Statoilmacken och motorhotellet ligger idag).
Utöver de vanliga bogseringsuppdragen och passagerartrafiken, gjorde BYLGIA lustfärder som Skoghallsverkens direktionsbåt med jaktsällskap m.m. eftersom hon var "mindre oljig", men också turer för allmänheten. Så t.ex. annonserar Nya Wermlandstidningen den 26 juni 1880 om en lustfärd med BYLGIA till Hammarö Kyrka, Tynäsudde m.fl. ställen.
Klarälven var på den tiden den naturliga och i stort sett enda transportleden för Uddeholmsbolaget som dels bedrev järnframställning vid Munkfors Hammarverk, dels sågverk vid Skoghall vid älvens utflöde i Vänern. Hammarverken hade anlagts redan 1670 vid Klarälvens mäktigaste fall. På platsen fanns också en annan viktig förutsättning - riklig koltillgång.
Råvaran för järntillverkningen, tackjärnet erhölls från Filipsstads bergslag och transporterades först till Edeby lastageplats vid Klarälven, belägen vid en skarp krök av älven ca. 20 km nedanför Munkfors. Vid Edeby magasinerades väldiga massor med tackjärn för att sedan sommartid transporteras till bruken vid Munkfors och Ransäter. Detta skedde med stora flatbottnade pråmar som stakades, drogs och varpades uppför älven. Ett tidsödande och svårt arbete.
Oljemålning av August Hedin från 1916 visar när Bylgia fördes förbi fallet vid Dejefors längs den gamla järnvägen. (Foto Bengt Stjernlöf)
Detalj ur ovan avbildade målning.
Det vid Munkfors tillverkade stångjärnet i form av järntråd, stålgods av allehanda slag samt gjutgods transporterades med samma pråmar nedför älven till Mohns lastageplats vid Dejeforsens ed där varorna kördes förbi fallen. Sedan åter med båt ner till Forshaga och så förbi fallen där och slutligen med båtar de 20 kilometrarna ner till Karlstad. Det ligger i saken natur att denna stora transport av brukseffekter vari ingick även de omfattande mängder av sågade trävaror som kom från sågverken, försvårades av forsarna vid Forshaga och Deje. I början och mitten av 1800-talet ersattes alltmer transporterna på vägarna förbi de många fallen i Värmland och mellan sjöarna med transport på små järnvägar. Visserligen slapp man inte ifrån de besvärliga omlastningarna, men själva transporten gick fortare. Sålunda anlades 1838 en järnväg förbi fallen vid Forshaga och 1840 blev en järnväg byggd förbi fallen vid Munkfors. Förslag att bygga kanal förbi fallen vid Forshaga och Deje framlades också vid denna tid. Terrängen vid Forshaga var gynnsam för en kanalanläggning med slussar, och 1859 var densamma färdig för genomfart. Kanalbygget vid Deje påbörjades samtidigt men det visade sig att sprängningsarbetena blev avsevärt dyrare än planerat varför arbetet avbröts. Istället byggdes en järnväg som blev färdig 1863.
BYLGIA på Klarälven. (Foto från Per Hilding)
Förslag genom åren att återuppta arbetet vid den djupa, smala, utsprängda kanaldelen saknades inte, men i och med byggandet av järnvägen mellan Karlstad och Munkfors skrinlades kanaltanken för all framtid.
BYLGIA med timmersläp efter 1921 (Foto från Lennart Braconnier)
Behovet av ett bogserfartyg även på delen Munkfors-Deje/Mohn var således stort och från och med 1882 och fram tills älvtransporterna helt upphörde 1904, blev denna trad BYLGIAs nya arbetsområde.
15 juni 1882 skriver Nya Wermlandstidningen under rubriken "Rörande våra kommunikationer" från Ransäter:
"För någon tid sedan spordes att Uddeholms bolag hade beslutat anskaffa en ångbåt, som skulle komma att underhålla trafiken å Klarelfwen emellan Deje och Munkfors. Många hafwa emottagit denna underrättelse med glädje, menande att den tid nu är inne, då wi blifwa hugnade med mera tidsenliga kommunikationer än de, som hitintills stått oss till buds, och man har hwarje dag med en wiss nyfikenhet wäntat att få se den omtalade ångbåten. I går blef dock nyfikenheten tillfredsställd, då den vackra ångbåten BYLGIA som förut tillhört ofwannämnda bolag och bidragit till att underhålla trafiken å Klarelfwen nedanför Dejefors, nu gjorde sin första resa mellan Deje och Munkfors.
Det är numera ej sällsynt att få se båtar, som drifwas med ånga, och BYLGIA är ej den första ångbåt, som passerat ifrågawarande segelled, men det är nu så länge sedan någon warit synlig här, att man får ursäkta, om det unga Ransäter med stort intresse betraktar BYLGIA och anser henne wara den första ångbåt som här plöjt Klarelfwen.
Någon har undrat på, hwad berörde ångbåt här skall uträtta. Huruwida samfärdseln mellan ofwannämnda stationer kan wara utaf den betydelse, att BYLGIA får göra reguljära turer för att medtaga passagerare och gods, eller om hon mera kommer att sysselsätta sig med att bogsera lastbåtar, hafwa vi oss ej bekant. Oss synes det dock så som att en ångbåt på en segelled i en så folkrik trakt med stor bruksrörelse ej skulle behöfwa ligga owerksam utan blifwa till stor nytta synnerligst för resande här på trakten."
5 juni 1884 annonseras att "Bogseraren BYLGIA afgår t.w. måndagar, onsdagar och lördagar (Kanske senare alla wardagar)".
Referat i NWT 10 juni 1888 / Olof Anderssons medlemsmedalj i Sjöbefälsföreningen
17 maj 1900 annonseras turer "Åtminstone tisdagar, fredagar, lördagar från Munkfors 5.20 fm, från Deje 11.25 fm".
Att Kapten Andersson var en populär person framgår av ett brev daterat "Bylgia den 1e Aug. 1885" där kaptenen tackar fru och barn för uppvaktningen på Olof-dagen och beskriver sin namnsdag efter uppvaknandet och familjens genom besättningen genomförda överraskande uppvaktning:
"Det var väl trefligt på eftermiddagen vid min ankomst till Munkfors att bjuda Faktoren Olson, Ludwig Jansson samt Bergström på Toddy. Wid Mohn hadde de satt upp en Stång med en Krans på toppen vid min ankomst dit der 'Bylgia' skulle lägga till på morgonen. ....... Jag har hälsan och önskar dig och barn detsamma. Din tillhörige Andersson".
I Tidskrift i Sjöväsendet, juli-augusti 1962 skriver Yngve Rollof under rubriken "Vattenvägar i Värmland":
"......Mellan Munkfors och Dejefors (Mons lastageplats) gick åren 1882-1904, 4e klass ångbogserbåten BYLGIA, kallad "Bölja" och den gjorde slut på det hårda 'trälandet'. BYLGIA var flatbottnad och hade två propellrar. Den var odäckad akterut, där passagerarna skulle hålla till. det var om BYLGIA som en provresande från Stockholm på 1880-talet skickade ut ryktet att den var billigast i hela världen, enär man fick åka från morgon till kväll för en krona och femtio öre, och ryktet var fullständigt sant. Även om BYLGIAs fart i ballast var 9 knop gick färden långsamt för det tunga pråmsläpets skull som ibland utgjordes av tre à fyra pråmar. Restiden Munkfors-Deje synes ha varit två timmar under det att det tog sex timmar i motsatt riktning. Tilläggsplatserna var få, eftersom de grunda stränderna ej tillät landning. Ekor mötte istället ångaren ute på älven. Sommaren 1903 var det en daglig förbindelse (utan bogsering) mellan Munkfors-Deje med BYLGIA som gick från Munkfors kl.5.20 fm och från Deje kl. 1.25 em. Pojkarna som bodde vid Klarälven hade kanske samma ambition som Samuel L Clemens och hans kamrater i i 'Hannibal vid Mississippi' att få arbeta på en flodbåt. Det fanns väl dock inte några särskilda flodlotsar på Klarälven.
......På passagerartrafiken var inkomsten ringa: åren 1884-94 högst 445:-/månad och 1.500:-/år. Enligt ett kontrakt av år 1895 i Munkfors arkiv hade kaptenen 10% av under sommaren influtna passageraravgifter men ej av bogseringsavgifter. Endast 1886 gick ångaren med vinst. Förlusten (Uddeholmsbolagets fraktkostnader) på ångaren höll sig vid omkring 2.000:-/år."
BYLGIAS "besigtningsbevis" från 1890
Att en färd uppströms med BYLGIA och kanske ett antal pråmar (privata roddbåtar kunde dessutom 'haka på' för 25 öre) kunde bli lång vittnar också denna skämtsamma historia:
"En resande från Stockholm spred ut ryktet att BYLGIA nog var det billigaste transportmedlet i världen, man fick åka från arla morgonen till sena kvällen för det facila priset av femtio öre."
När jag 1973 genom en annons i Nya Wermlandstidningen efterlyste historier och bilder kring BYLGIA fick jag ett överväldigande gensvar. Det allra roligaste var att få veta att BYLGIA fortfarande fanns kvar och var i bruk.
BYLGIA efter förkortning och ombyggnad (Foto från Lennart Braconnier)
Sven och Erika Johansson i Skoghall hade köpt fartyget av Skoghallsverken. Sedan hon togs ur älvtrafiken 1917 låg hon upplagd några år men togs sedan till Skoghall, där hon 1921 blev ombyggd till enpropellerfartyg. Samtidigt vidtogs andra ombyggnader och hon förkortades med 4 meter till 15 meter. Så fick hon åter tjänstgöra som Uddeholmsbolagets "flaggskepp" vid sidan om bogseringsuppdrag i Vänern. Senare motoriserades BYLGIA också.
BYLGIA under ombyggnad på varv 1921. (Foto från Lennart Braconnier)
Efter Sven Johanssons död såldes BYLGIA till Kristinehamn och senare vandrade hon mellan olika ägare. Köptes till slut av en Dejebo som byggde om henne med nuvarande "moderna" överbyggnad. 2005 utsattes hon för mordbrand och gick till botten, men har senare dragits upp och ligger sedan dess i vassen vid Kannikenäsbanken i Karlstad. Hon ägs nu av en fartygsentusiast som bedriver turisttrafik med båtar på Vänern och som avser att rusta upp BYLGIA om inte till originalskick så i vart fall närmare än hon är idag.
BYLGIA uppdragen i vassen vid Kannikenäsbanken sommaren 2007 (Foto Mats Werner)
Ingressen hämtade jag från ett brev från den fantastiska Munkforsflickan i exil, Ruth Julén, numera saligen avsomnad, som vid 80 års ålder lärt sig skriva maskin och som jag fick kontakt med när jag sökte uppgifter om BYLGIA. Hon sände mig en lång härlig berättelse om sina barndomsårs drömbåt - s/s BYLGIA som hon skrev ner efter vår första kontakt. Berättelsen utgavs senare i en liten privatedition till hennes 92-årsdag 1977 av svär- och Värmlandssonen Erik Elinder.
I BYLGIAs skans år 1972. Redarparet Erika och Sven Johansson i soffan.
Här återger jag ett stycke ur Ruth Juléns berättelse:
”Fram emot midsommar fick vi meddelande om att vi en dag kunde vänta oss kära inbjudna sommargäster och nu kom den så innerligt efterlängtade dagen då vi skulle få resa till Deje och ta emot dem! BYLGIA avgick alla år jag minns klockan 5.20, så det var att börja dagen i tid. För att vara välklädd och ha hunnit med att äta en ordentlig, stadig frukost innan vi gav oss iväg. Där nedanför sågens stora brädstaplar låg så BYLGIA färdig att ta emot oss, d.v.s. oss barn, vår guvernant och en eller ett par stora till som voro med för att ta ansvar för oss och samtidigt få en trevlig utflykt. Vilken underbar känsla det var att gå ombord. Det mesta mindes man ju från föregående färder, en del var nytt men allt lika spännande!
På lustfärd med BYLGIA (Foto från Sven Johansson)
Och när så ångvisslan sänt ut sin sista signal, båten kastat loss och börjat backa ut, hur mycket var det inte att se på! Det var härligt att se hur propellern kastade upp i luften alla dessa tusende vattenpärlor som gnistrade i solen, att höra det jämna dunkandet av maskinen.
Vad som alltid fängslade mig var den grova järnkättingen som löpte under bänkarna och som tycktes röra sig själv och ibland gick fram - ibland åter tillbaka - det fanns alltid något mystiskt över denna rörelse!
Och att sen stå och kika ner i maskinrummet och se hur man öppnade den stora eldsluckan och slängde in skovel efter skovel med kol och se hur Kaptenen stod där och ständigt vred på ett hjul - det dröjde länge innan jag förstod att detta hans görande stod i samband med kättingens mystiska rörelser!
Timmer på Klarälven (Gammalt vykort)
Färden nerför älven var ibland hindrad av vissa svårigheter p.g.a. att det flottades timmer på den och man fick noga vakta så att BYLGIA inte kom i kontakt med stockarna och därför var två man alltid placerade oppe i fören försedda med långa båtshakar med vilka de förde undan stockar som låg i vägen. Hos dem kunde man stå långa stunder och följa deras arbete. På nerresan fanns det stort utrymme ombord. Då vi inte hade någon släppråm som var fastspänd var hela den aktre delen av båten ett fritt utrymme där man kunde springa, leka och hoppa bäst man ville.
BYLGIA försedd med flaggspel för utfärd. (Foto frän Sven Johansson)
Fort gick också båten. Den hade ju så god hjälp av att den gick medströms att vi, som inte vara vana att förflytta oss annat än på egna ben, rent av tyckte att stränderna ilade förbi. I god tid kom vi också fram till Deje, klättrade uppför den ganska branta backen med dess djupa fina sand och vandrade så till stationen där om en liten stund det stora märkvärdiga tåget kom inkörande under pustande och stönande och utstötande av en tjock svart rök.
Så stannade tåget, konduktören öppnade de väl stängda dörrarna och alla passagerarna kom ut och man fick leta rätt på dem som hörde var och en till.
Vi kunde ta allt med ro, på båten hade man mycket att göra under tiden med lastning och fastsättande av pråmarna.
Så först klockan 11 var det tid för avgång. Då vi kom ombord på Bylgia igen var den ganska förändrad - över hela det förut tomma området var nu spänt starka kedjor för att säkert binda fast pråmarna. Kedjan var spänd i Y-form och för att komma från den ena sidan till den andra måste man krypa, vilket ju hade nyhetens behag för oss ungar, men kanske var lite värre för de äldre.
På detta sätt fick vi ju tre utrymmen och det kunde vara bra för våra lekar, men just nu hade vi ingen annan tanke än att få gripa oss an med matsäckskorgen. Magen skrek och vi hade länge med längtan tänkt på allt det goda vi visste att den innehöll. Den stod där och väntade på oss - en stor mangelkorg fylld med mat för hela dagen och i en del av den fanns också sällskapsspel, papper, pennor och kritor, böcker och tidningar. Tänk att matsäcksmat, äten ute i det fria kan smaka så underbart gott. Det tog tid innan massor med smörgåsar åkt ner, följda av all möjlig kallmat: köttbullar, revbensspjäll, stekt fisk, sill, plättar eller pannkakor m.m. Till slut gick det inte att få ner mer, ty som oftast blir nog magen förr mätt än ögonen och det var med viss känsla av besvikelse man tittade på allt det som var kvar. Men påmindes om att vi nog skulle äta ett par gånger till under dagens lopp.
Efter detta kraftiga mål var man nog lite slö och var det någon av barnen som var vana att sova middag, reddes det till en bädd av de många varma kläder och filtar som skickats med - alldeles i onödan hade vi tyckt.
Vi andra tog till den medhavda sällskapsspelen och de som inte var roade av dem kunde läsa eller prata.
Färden gick nu ganska långsamt, men det blev nu och då ett litet avbrott genom att man måste lägga iland vid någon brygga att lämna av gods. Allra roligast var det då vi lade iland vid Ransäter. Där var det alltid ett rätt långt uppehåll så att vi fick gå iland och det var skönt att komma upp och röra på sig och springa omkring.
En lustig upplevelse var att den del av resan som vi hade kvar aldrig var så lustbetonad som den förra delen. Visst åt vi än en gång, ja kanske flera gånger av vår underbara matsäck men den första tjusningen var borta. En sådan sak som termoskanna fanns naturligtvis inte men genom kaptenens försorg fick vi koka kaffe nere i hans kök i en medförd kaffepanna, och det köket var ju något att se. Oppe på fördäck fanns i golvet en fyrkantig lucka och då man lyfte opp locket såg man en brant stege som ledde ner i underjorden tyckte man, och där nere var Kaptenens kök. Väldigt gärna hade jag velat klättra ner men det fick jag aldrig.
Man tycktes ha mer besvär med timret på oppresan och ibland då det packat ihop sig i riktigt stora samlingar kunde det ta lång tid att komma igenom. Vi skulle vara i Munkfors vid 4-5-tiden men ofta var vi mycket försenade och de väntans tider blev rätt långa för små ivriga resenärer. När vi kom fram och hade fått lite kvällsmat, var det skönt att komma i säng, men då vi följande morgon vaknade, strålade gårdagen i minnenas ljus så underbart rolig, blommorna så fagra och smultrona så ljuvliga att se uppå och underbara att äta, att vi genast började längta efter nästa färd med BYLGIA.”
Ruth Juléns sista färd på Klarälven med BYLGIA var när hennes fars kista fördes på fartygets fördäck tillsammans med hela begravningsföljet till Ransäters kyrka. Den lilla Ruth minns då hur hon väljer att lämna följet på akterdäck och sätta sig vid sin pappas kista.
”Det var en så förunderligt vacker vårdag. Himlen så blå och grönskan så vackert ljusgrön. Solen strålade över det hela och BYLGIA gled så ljudlöst nerför älven. Det var så högtidligt, nästan som hade vi inte varit på denna jord.”
75 år senare återser Ruth Julén överraskande sin barndoms båt i samband med att hennes barnbarn gifter sig. Alla bröllopgäster bjuds på utflykt i Hammarö skärgård. Skulle man ro? Nej, numera fanns en liten turistbåt man kunde hyra för sådana färder - den heter BYLGIA.
”Kunde det vara min BYLGIA?” frågar sig den gamla damen. ”
Nej, det är nog omöjligt, för så gammal kan nog inte en båt bli!” svarar det impertinenta barnbarnet.
Men det var möjligt!
Ruth Julén fick verkligen uppleva BYLGIA i såväl sorg som glädje, till vardags och till fest - precis så som livet var för en liten älvångare.
BYLGIA nymålad och fräsch, med Sven och Erika Johansson ombord. (Foto från Sven Johansson)
BYLGIA vid Mohns lastageplats i Deje 1909. Det äldsta kända fotot av fartyget i sitt originalskick. Negativer fann jag av en händelse bland farfar Oscars glasplåtar och negativ. Det var omärkt och hårt sammanrullat. Emellertid lyckades Bengt Stjernlöf med hjälp av Värmlands Museums fototekniker att få fram en kopia från negativet. För om BYLGIA ligger en av "flatlössen", pråmarna som användes vid älvtransporterna. Att döma av de uppriggade soltaken är det en utfärd med passagerare. (Foto: Oscar Werner)
På Lusttur med BYLGIA Deje-Munkfors
Min farfar, Oscar Werner föddes i Karlstad den 20 oktober 1871, som son till sjökaptenen Olof Andersson (1834-1894), befälhavare på s/s BYLGIA. Han blev själv civilingenjör med järnvägsbyggande som yrke. Major vid Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren.
Så småningom SJs Förste Baningenjör och ledamot av Järnvägsstyrelsen.
Han fick ansvar för SJs deltagande vid världsutställningar och internationella mässor. Kallades av sin måg Tom Björklund i dennes digra lunta om Svensk Reklam, för Sveriges Reklamchef efter att bl.a. ha låtit mågen (som då var NKs vice VD) för första gången flyga ut ett komplett svenskt smörgåsbord till Sveriges monter på världsutställningen i New York 1939.
Till slut fullföljde han ett ambitiöst insamlingsprogram för järnvägsmateriel, han länge drivit inom SJ genom att grundlägga Sveriges Järnvägsmuseum och bli dess förste föreståndare fram till sin pensionering.
Farfar Oscar skrev på ålderns höst ner sina barndomsminnen för barn och barnbarn. Här återger jag kapitlet om en färd med ångbogseraren BYLGIA i slutet av 1800-talet.
På lusttur med BYLGIA, Deje-Munkfors
BYLGIAs trad
Följ mig på en färd, en lusttur med BYLGIA från Mohns lastageplats vid Deje uppför Klarälven till Munkfors. Det är en vacker sommardag och vi har kommit till Deje järnvägsstation med tåg från Karlstad. Solen står i middagshöjd när vi gå den korta vackra vägen från stationen till Mohn. Vägen sluttar sakta, och i en glänta se vi snart älvens lugna vattenspegel mellan på västra landet en lång kaj med spårplan och bebyggelse och på östra landet en tvärbrant strandnipa och därbortom tät skog utan bebyggelse. När vi komma närmre kajen, varsna vi den den lilla röda ångbåten, som dagen till ära har på förstången vimpeln och på akterstången svenska flaggan. Befälhavaren hade nämligen för sed att på detta sätt visa sin artighet mot särskilda resande.
Landgången är utlagd, och vi gå ombord, mottagna av kaptenen med ett fast handslag, och så känna vi oss som hemma. De nu tomma flata pråmarna, ”flatlössen”, ligga i rad efter varandra akter om BYLGIA. Det ryker ur pråmkajutornas plåtrör, det dricks kaffe och äts av besättningarna på dem, ty, sedan färden uppför börjat, blir ingen tid till sådant. Flera passagerare ha anlänt, och alla och envar får en hälsning och ett ’Välkommen ombord’ av kaptenen. En viss rörelse förmärkes mellan båt och land, den långe jovialiske faktor Lindholm kommer med behöriga handlingar och samtalar med befälhavaren om frakter och gods, som skall ned med morgondagens transport. Pråmarna göras bogserklara, idet de förenas med varandra med starka linor, och med ångbåten förbindes den första pråmen med en kraftig wire, som med grova kettingar fästes vid ångbåtens relingar. Det visslas en signal, det visslas två, och så kommer klarsignalen till start: de tre korta skarpa signalerna - nu ska förbindelsen med land bort.
Vi sätta oss på fördäck för att se bättre och njuta av de scenerier, som nu skola rullas upp för våra ögon. Sakta glider BYLGIA ut i älvens ström, bogserlinan sträcks, och det långa vattentåget sätter sig i rörelse uppåt mot strömmen. I regel har båten fyra pråmar på släp. Maskinerna börja sin rytmiska sång, och Mohn försvinner ur vår sikt. Mot oss komma stora mängder timmer flytande, än en och en än flera tillsammans och ibland riktiga timmerbrötar. I fören står en båtsman med en båtshake för att staka undan de stockar som flyta i tvärläge mot båten. Äro dessa många, kan hända att han icke hinner föra undan alla utan någon eller några pressas under båtkölen och rulla därnere i djupet. Då gäller det att ögonblickligen stoppa maskinerna och därmed de båda propellrarna, vilka eljest kunde hugga emot stockarna och skadas. Det har hänt, talar fadern-kaptenen om, att propellern huggit så hårt i timret, att ett av de smäckra martin-stålbladen knäckts av. Det måste därför vara en påpasslig båtsman i fören.
Det är en vacker natur vi genomresa. Älven går fram i mjuka krökar, stränderna äro lövklädda, och här och där skymta gula strandbrinkar fram. det är en gammal kulturbygd vi genomfara. Mohn och tre km uppåt älven hör till Nedre Ulleruds socken, och här är bebyggelsen icke gammal, men när vi kommit in i nästa socken, Övre Ulleruds, blir förhållandet ett annat. Redan vid mitten av 1500-talet funnes här efter älven flera gårdar med bebyggelsecentrum vid Edeby.
Vid vår färd finna vi vackra gårdar, jordbrukshemman med böljande sädesfält och vad som tjusar ögat mest, är älvens romantiska och omväxlande natur. Rätt som det är, ser det ut som om den skulle ta slut. De skogbeklädda stränderna gå liksom ihop framför oss ett stycke uppför älven. Men det är blott en krök, och strax öppnar sig älvens ljusa famn och tar emot oss till nya underbart sköna vyer. Vi passera de bekanta gårdarna Forsnäs, Högåsen och Näs, och hela tiden har BYLGIA fört oss rakt mot norr. Omedelbart efter Näs ligger den gamla gården Förby, och här gör älven en tvär sväng mot öster, och i och med detta komma vi, som kaptenen-fadern berättar, in i ett befolkningscentrum med mer än 300-åriga jordbrukshemman, där gårdarna går i arv från far till son, gårdar med namnen Nyckelby, Upplanda och Edeby, vilken senare ligger vid en ny krök av älven rakt åt norr.
Stränderna, som hittills varit höga intill vattnet med skogen inpå, äro vid Edeby-trakten låga och ögat kan följa den långtsluttande terrängen vida från älvens fåra. Edeby har sedan gamla tider varit en viktig kommunikationspunkt. Här har transporterna gått fram över älven på den betydande landsvägen mellan östra och västra Värmland. Malm- och tackjärnsforor från Filipstads bergslag ha vid Edeby lastageplats i väldiga magasin avlevererat sitt gods, och här har sedan urminnes tider varit en viktig färjplats. Och här har BYLGIA med sitt släptåg en första hållplats. Passagerare lämnas och nya mottages, varjämte gods av allehanda slag skall av- och ilastas.
Vi gå iland, och under den halvtimme som uppehållet varar, hinna vi göra en hastig tur omkring i denna nejd, en av de vackraste i Värmland. Min far följer med och visar oss några urgamla byggnader, där vi stiga in och beundra vackra gamla bohag och målningar. Vi följa med den stora dragfärjan över till västra stranden, där uppe på höjden Övre Ulleruds vackra kyrka ligger. Tiden medger icke ett besök, men vi få höra kyrkans och församlingens historia. Vid ett senare tillfälle var jag där och hälsade på en son till kyrkoherden och kontraktsprosten Thorsten Natanael Bergh, som var några år före mig i storskolan. Jag minnes honom mest därför att han redan som student var åtskilligt ’barskallig’, som han sade ’arv från fadern’, som jag kunde intyga var sant.
Sedan de skarpa avgångssignalerna givit eko i bygden, lossades förtöjningarna, och BYLGIA stävade åter mot norr på sin vackra färd. Och samma undersköna dalar och stränder med älven som ett blåaktigt band, som än ligger i stilla ström, än under småforsande drag forcerar en berggrund eller evja *), en eda eller ed vid strömlä, och med de flytande ibland virvlande timmerstockarna bildande långa gula ränder på vattenytan.
När ’förmannen’ ej hinner staka dem undan den starka stålfören, utan stockarna rulla under båten, lyfta vi omedvetet på oss, där vi sitta på stolar i båtfören, liksom vi därigenom skulle lätta på båten. Enligt vad flottningschefen Widmark, som var med på BYLGIA en dag, meddelade, flyta varje år här på denna älvsträcka icke mindre än sju miljoner stockar fram!
I de många forsarna gå en hel del timmer sin förstörelse till mötes, innan de hinna ned till skiljeställena, bland vilka de vid Lusten, omedelbart nedanför Dejeforsfallen, är en av de större.
Efter att ha tillryggalagt ca. sju kilometer från Edeby och därunder passerat de gamla hemmanen Hällekil, Olsäter och Rud komma vi till den bekanta Ransäters socken, den store värmlandssonen Erik Gustaf Geijers födelsesocken. Landskapet i socknens södra del är ett utpräglat slättland på ömse sidor om Klarälven, och här komma vi till en bygd, som redan på 1600-talet blev industrialiserad genom anläggandet vid Ransäters bruk av tre stångjärnshamrar vid de forsar, som Ranån bildar på sin väg från Ransjön ned till Klarälven. På denna västra sida av älven ligger alltså Ransäters gård, där Erik Gustaf Geijer föddes år 1783. Han har i följande ord tecknat grunddragen av denna bygd, en blandning av jordbruks- och industribygd, till dess att hamrarna upphörde att slå.:
’Utefter var större åbrädd eller sjöbrädd**) bygd, in i skogarna många spillda vatten, torp, sätrar, avlägsna fisken, svedjefall, kolmilor, grönskande stigar, som utmärka böndernas vintervägar. Hamrar klappa i de större och mindre vattendragen. Där jag är född voro i en liten å, som från en skogsjö faller ut i Klara älv, tre järnbruk inom en fjärdingsväg. Det var ett friskt leverne om vintern. Kol- och tackjärnskörare i långa rader, med rimfrost i skägget, hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna, vimlet av folk och bestyr, det är en tavla att se, det är en tavla att leva. Hur mången kväll har jag ej betraktat de ur smedjan uppstigande eldkvastarna och följt de irrande gnistorna, tills de slocknade i den mörka rymden. Likväl är jag uppfödd i en vrå av världen. Det är med ett slags hemnöje jag ännu alltid kommer ihåg, att knappt en halv fjärdingsväg från mina föräldrars bostad vägen var slut. Det var för den som blott kan åka i vagn, änden på den odlade mänskligheten.’
Hur riktigt tolkas icke här den värmländska bruksmiljön vid forsarnas dån och skogarnas sus.
Nedanför ransäters kyrka lägger BYLGIA till för utväxling av passagerare och gods, men skall omedelbart fortsätta, varför någon tid till landstigning icke ges. Från mina strövtåg i trakten känner jag dock till den och kan ge min medresande en del upplysningar. Kyrkan ligger vackert intill älvstranden och är uppförd år 1672, före vilken tid Ransäter hörde till Övre Ulleruds socken, men skildes därifrån tillfölje den uppblomstrande brukshanteringen. Nära Ranåns utlopp i Klarälven ligger den gamla gården Uddersrud, på folkmålet kallad ’Ussru’ och omnämnt i F.A. Dahlgrens ’Viser på varmlanske tongmåle’ i visan om *Fästmans-köpe*, där det heter: ’Å Kajsa på Bärg hadd´ en fästman hett´Pälle, filo filibo filibombombom....Men Lena på Ussru vill´ha´en i ställe. Filo filibo filibombombom’. ’Bärg’ var en gård som hette Berget, anlagd i samband med den förut omnämnda bruksrörelsen. Vid tiden för vår lustresa bodde på Berget, Fru Louise Billman, änka efter komministern Bror Axel Gabriel Billman, Karl August och Bror Billmans farbroder. På Åmbergs gård bodde hemmansägaren Jonas Jonsson med familj med sönerna Johan, kallad Jonas, Hjalmar och Fredrik, vilka söner antogo namnet Julin.
Lundby såg vid Ranåns mynning. (Foto från Oscar Werner)
Vid denna tid hade stångjärnstillverkningen vid Ransäters bruk nedlagts och ersatts av sågverk, träsliperi och pappfabrik samt tegelbruk, vilka ännu äro i verksamhet.
Medan vi talat om dessa förhållanden, har BYLGIA lagt ut och drar pråmarna vidare på färden mot Munkfors. När vi passera Ranåns utlopp i Klarälven, fara vi också förbi Åmuns färjeställe, utgörande en livligt trafikerad vägkorsning med den breda älven. Den trågliknande färjan roddes med stora bredbladiga åror över och just som vi gledo fram genom färjans väg roddes den ut från östra stranden lastad med häst och åkdon samt flera vägfarande, sannolikt på väg till Ransäter. Sedan Karlstad-Munkfors järnväg framdragits på älvens östra sida och med stationen ’Ransäter’ österom Åmuns färjeställe har denna färjeförbindelse blivit ytterligare trafikbelastad. Färjan ändrades därför något senare till dragfärja.
Åmuns dragfärja. (Foto från Oscar Werner)
Jag passar här på att göra ett citat ur Malin Lalins ’Anteckningar under min resa 1837’, offentliggjorda av Lotten Dahlgren i hennes år 1923 utgivna bok: ’Ur Ransäters familjearkiv’. Malin Lalin var dotter till brukspatronen Daniel Lalin å Ransäters bruk och 1843 gift med bruksförvaltaren å Munkfors bruk E. Georg Danielsson. Å sista bladet i sin anteckningsbok skriver Malin Lalin:
’Jag hade önskat att vid dagsljuset få återse vårt lilla Ransäter, där det nu står i all sin skönhet, men vi hunno ej hit förr än fram på natten kl.11, då allt låg insvept i en dunkel halvskymning. Då vi vid Åmun väntade att köra på färjan och vagnen höll stilla och jag i den lugna natten hörde det dova brusandet av de välkända fallen och de kära hamrarnas välbekanta slag, då började även mitt hjärta slå häftigare och med förtjusning hörde jag alla dessa kära ljud. Och när årorna började plaska i vattnet och jag lutade mig över ledstängerna och skådade ned i det svarta djupet, ja - då kände jag något så mäktigt, så starkt, att jag ej kan, om jag än ville försöka, utreda det.’
Detta skrevs i slutet av juli.
Trafiken på denna färjled har på senaste år så avsevärt ökats, att där nu byggts en vacker fast bro över älven.
Broarna över Klarälven och i bakgrunden äver Ranån. (Gammalt vykort)
Vi fortsatte vår lusttur och observera, att slättlandet efter att söder om Ransäter ha varit bredare på den östra älvsidan, övergått att bli bredare på den västra stranden. Den östra stranden har med höga nipor ***) och skogsmark kommit närmre älven än söderut. Älven har vikit något åt nordost och flyter mellan ideliga krökar, vilket ger hela rutten här ett säreget drag av pittoresk omväxling.
Kaptenen-fadern berättar här under färden, att föreningarna i Munkfors, dit vi snart komma, ofta ordna lustturer förnämligast till Ransäter, där då friluftsmöten hållas, besök på Geijersgården göres och Gudstjänst hålles i den vackra kyrkan. Vid dessa sommarfester plockades ett par pråmar fulla av lustfarare. Både BYLGIA och pråmarna ha då prytts med en skog av björkar, och på toppen av masterna ha hissats upp stora björkkvastar.
På BYLGIA var hissad befälhavarens egen vackra sjömansflagga men min fars nummer 548 på det gula fältet, det nummer som min far hade som medlem i Sjömannaföreningen. Denna flagga hade han rätt att föra alltsedan han den 9 juni 1873 blev medlem av föreningen. Enligt föreningens matrikel var min far medlem till sin död, och var föreningen därefter mycket hjälpsam mot min moder.
BYLGIA i originalskick med Olof Anderssons befälhavarflagg hissad. (Gouache av Oscar Werner)
Emellertid hade vi, där vi sutto i fören, efter avresan från Ransäter märkt, huru det började ryka ur plåtröret från skansen, och en behaglig doft av kaffe spred sig utmed båten. Vi anade något och mycket riktigt om en stund kom rorgängaren, fars allt i allom, upp från skansen bärande ’Petter’ och försvann med denna ned i kaptenshytten. När vi på kaptenens inbjudan kommo ned, stod ett inbjudande kaffebord dukat med väldiga kakhögar på stora fat. Efter den långa resans början hade dem timmar förflutit, och vi kände, att det ordstävet var sant som bestämt att ’sjön suger’. När vi om en stund sågo på de nu nästan tomma faten och tackade värden för undfägnaden, såg denne mycket belåten ut.
Forsarna vid Munkfors (Foto från Oscar Werner)
Snart passerades den på västra sidan belägna gamla gården Munkerud och om icke maskinernas rytmiska dunk överröstat andra ljud, hade vi säkert förnummit dånet av de väldiga fallen vid Munkfors, förkunnade att nu nalkades vi resans mål.
Älven gör ett stycke nedanför Munkfors en stor krök mot väster, så att de vita forsarna i fonden ícke kunna ses, förrän båten svängt om denna krök, men då öppnar sig för våra blickar ett underbart panorama. Dessförinnan hade vi passerat ett färjeställe på den stora förbindelsevägen Uddeholm-Munkfors-Ransäter, vilken väg på östra stranden går i en djup ravin från den höga älvplatån ned till vattnet och färjläget. Nu är där en högt över vattenytan liggande bro byggd.
Munkfors hamrar och verkstäder (Gammalt kolorerat vykort)
Vid sjutiden på dagens afton lägger så BYLGIA till vid Munkforskajen, och en glad och solig lusttur var tillända. Medresandena, som jämväl avnjutit densamma, tackade för turen och sedan de, som brukligt var på denna familjära ångbåt, med handtryckning framfört sitt tack till kaptenen, gingo de över landgången och försvunno på vägen upp mot bruket.
Morgonen därpå kl. 5 travade jag ned till BYLGIA för att följa med ned till Mohn, Deje. Min far följde mig där till järnvägsstationen och återvände sedan över sandnäset tillbaka till sin ’Lelltösa’.
År 1905 gjorde min Hilma och jag en resa med BYLGIA från Mohn till Munkfors. Den som då var befälhavare var en mycket artig och vänlig man, och vår resa var angenäm, men det var ändå tomt. År 1939 foro vi med buss från Karlstad till Deje och stego av vid Mohn. Ångbåtsfarten på Klarälven hade då för länge sedan upphört - BYLGIA transporterades 1917 till Skoghall, där den f.n. går i godstrafik. Vid besöket 1939 var hela kajplanet, där på min fars och min tid var liv och rörelse, överväxt med videbuskar och björkträd, träkajen var delvis helt borta, delvis sönderfallen, men ett par av de gamla järnvägsspåren lågo ännu kvar och kunde av mig beträdas inne i videurskogen. Det var för mig vemodigt att skåda hur förändrad och förstörd den gamla livliga lastageplatsen var. Det röda faktorihuset uppe på platån stod dock kvar, men var också det förfallet. Främmande människor utan någon gemenskap med Klarälvens strömmande liv bodde där. Den 2 september 1941 voro Hilma och jag åter vid Deje på väg till Molkom, dit vi med tåg rest för att se den berömda och av Mauritz Tisell, den kände skarpskytteförkämpen, på sin tid ledda folkhögskolan. Jag trampade vid Deje då åter samma jord, som min far på sin väg mellan Mohn och järnvägsstationen så många gånger trampat. Jag plockade samma vildblommor, fästmanspiskor, gulstjärnor m.fl. som växte på pappas tid och vilka växte nu som då utefter stigen, där min far gick fram. Blommorna lades efter återkomsten till Karlstad på mammas och pappas grav å gamla kyrkogården.”
Sjökapten Olof Anderssons Familjegrav (Foto Mats Werner, gravrättsinnehavare)
De senaste glädjande nyheterna förmäler att BYLGIA åter är flott. Den nuvarande ägaren Stefan Moberg har för avsikt att försöka restaurera BYLGIA till praktiskt taget originalskick. Det ser vi fram emot!
Bilder av BYLGIA flytandes av egen kraft. (Foto: Per Hilding)
*) Evja/ävja: bottenavlagring som bildar gyttja
**) Åbrädd och sjöbrädd: överfyllda vattendrag.
***) Nipa: brant älvsluttning
Tryckta källor:
"Transporter på Klarälven! av Bengt Stjernlöf
NWT
Otryckta källor:
Oscar Werners minnen
Ruth Juléns brev
Sven och Erika Johanssons brev
Trevlig läsning tycker jag.
Är själv ägare till en äldre bogserbåt dock inte lika gammal som Bylgia.
Den har blivit ombyggd den med under årens lopp och skall väl inte återställas till orginalskick men den skall bevaras som bogserbåt och slippa förvandling till något annat.
Jag skriver även en liten blogg om båten som behandlar vad som händer och jag försöker även få med lite historik även om det är lite tunnt med det just nu.
PD.