Mats Werner

Bob Azzam, libanes men född i Egypten, kom till Europa och erövrade världen med den egna "landsplågan" "Mustapha ya Mustapha" på den tiden en verklig världshit var något enastående. Han bildade orkester och turnerade. Hans hustru Miny Gerard blev bandets kvinnliga sångare.

Till Stockholm kom bandet i början på 60-talet och gjorde omgående succé. Att som dansband bryta in i den första discoeran var en bragd i sig, men Bobs orkester gjorde Club Opera (nuv. Café Opera) till det ledande vattenhålet för "det Stockholm" som roade sig. När han rev loss med "Mas que nada" eller "Summer in the city" gungade Karl XII.

Bandets popularitet blev så stor att det blev återkommande och allt längre sommarsejourer i Stockholm. Så långa att åtminstone en av bandets medlemmar till slut av kärlek blev kvar i Sverige, trumpetaren Luciano Mosetti, som fortfarande lever och verkar i högönsklig välmåga på Stockholms jazzscener.




Bob spelade in åtskilliga skivor under Stockholmsåren och gjorde t.o.m. en egen TV-show med gäster som Pia Degermark och Georgie Fame.

Bob Azzam - idolbilden!

Själv lärde jag känna Miny och Bob redan första sommaren och blev sedan deras "platschef" och hjälpte dem att hitta villor att bo i och vita Cadillac Convertibles att hyra. Att bo på hotell, med så småningom två barn, under de ofta mer än månadslånga engagemangen var inte att tänka på.

Bob på party hos Mats - ännu ungkarl.

Att få uppleva Vaxholm och skärgården, att få komma med oss till vänner på landet, gav dem båda en varm kärlek till Stockholm och dess omgivningar. Sedan engagemangen tog slut efter ett tiotal år och Club Opera skulle "omprofileras" återkom de emellertid aldrig. Något som Bob ångrade in i det sista enligt vad Miny sa mig.

Familjen Azzam på besök hos oss i Vaxholm: Totine, Pascha, Miny och Bob

På den tiden bodde de i Geneve där svensk choklad till lille Pascha, som sonen heter, alltid innebar att man var välkommen. Så småningom flyttade de till Monaco där de blev kvar sedan barnen växt upp och flyttat till New York. Vi förlorade kontakten med åren men kunde återuppta den genom just Luciano.

Bob och min fru Ann på asado på Skärfsta gård hos Kerstin och Henning Sjöström

Både min fru och jag har starka och varma minnen från de åren då Stockholm svängde. Det är tveksamt om senare generationer fått uppleva något motsvarande. Det var åren innan danspartners släppte taget om varandra och blev skakande introverta individualister. Och denna final förgylldes av Bob Azzam och hans orkester.

Keep swinging Bob!