Apropås vårdnadsbidrag.
På Margit Urtegårds blogg pågår en diskussion apropås det nya vårdnadsbidraget. Jag har inte tänkt blanda mig i den sakdiskussionen även om vårdnadsbidraget länge varit en huvudfråga för mitt parti. Dels har väl inte slutprodukten blivit optimal efter att ha malts i alliansens kvarnar men framförallt befinner jag mig lite för långt från själva ämnet om jag så säger.
Dock flyter i diskussionen ibland upp en del klassiska argument från kvinnokampsidan som jag känner att jag måste kommentera. Bl.a. detta om att "män smiter undan sitt ansvar".
Vi är alla produkter av det samhälle vi har (eller i vart fall har haft) där man fortfarande frågar om det ska vara blå eller rosa ränder på varen på babymadrassen.
Den "bestående ordningen" är ett oceangående fartyg som inte kommer att kunna stoppa och än mindre ändra riktning än på många generationer hur entusiastiska Margit och andra än är. Observera att jag inte argumenterar emot i sak, bara kanske ser mer realistiskt på tidsaspekten.
Vi lever i en globaliserad värld där vår "moderna" könssyn ska möta inte bara andra länder och kulturer på bortaplan utan inte minst här bland våra invandrargrupper. I många skolor i landet är elever med en annan kulturbakgrund än vår i majoritet och de har definitivt en annan syn på jämställdhet.
Det är givetvis därför oerhört viktigt att jämställdhetsarbetet fortsätter med kraft.
Men tro inte att inte också männen känner krav på sig att prestera saker de inte förmår motsvara p.g.a. den samhällsstruktur vi ännu har och kommer att ha under överskådlig tid.
Det är minst lika frustrerande för män att inte kunna ta samma del av barnen och deras tidiga år som mamman. Skälen är många - inte bara pekuniära. Det handlar inte om att "smita undan" som militanta feminister ofta antyder utan oftast om helt andra saker och ger upphov till precis samma känsla av otillräcklighet och dåliga samvete som för kvinnor/mammor som samtidigt ska sköta en karriär.
För mig känns det lika overkligt att någon - man eller kvinna - kan välja karriär före de egna barnens grundläggande uppväxt och fostran. Att möjligheten för båda att välja att vara hemma ska finnas och vara oberoende av yttre faktorer tycker jag är självklart men om vi inte ens kan förmå svenska fackföreningar att acceptera att kvinnor ska ha samma lön som män för samma arbete - hur ska vi då kunna uppnå full jämställdhet i föräldraskapet?
Och - kalla mig nu inte chauvinist - det går inte heller att bortse från att modern har företräde till de första månaderna i ett barns liv genom den amning som under många år sköts åt sidan av kvinnosaksföreträdare och andra till förmån för den mer "jämställda" flaskan, men som man nu åter tvingats inse betyder allt för barnets kroppsliga utveckling, immunförsvar etc.
Okunskap om den uteblivna amningens betydelse för utvecklingen av allergier och uselt immunförsvar kan måhända inte skyllas på jämställdhetskampen, men resultatet förskräcker.
Vi tillverkar tillväxtfoder för griskultingar av laktobakterier från kvinnans bröstvårta samtidigt som vi sprittvättar brösten inför amning av våra egna barn. Tala om vansinnigheter.
Dock flyter i diskussionen ibland upp en del klassiska argument från kvinnokampsidan som jag känner att jag måste kommentera. Bl.a. detta om att "män smiter undan sitt ansvar".
Vi är alla produkter av det samhälle vi har (eller i vart fall har haft) där man fortfarande frågar om det ska vara blå eller rosa ränder på varen på babymadrassen.
Den "bestående ordningen" är ett oceangående fartyg som inte kommer att kunna stoppa och än mindre ändra riktning än på många generationer hur entusiastiska Margit och andra än är. Observera att jag inte argumenterar emot i sak, bara kanske ser mer realistiskt på tidsaspekten.
Vi lever i en globaliserad värld där vår "moderna" könssyn ska möta inte bara andra länder och kulturer på bortaplan utan inte minst här bland våra invandrargrupper. I många skolor i landet är elever med en annan kulturbakgrund än vår i majoritet och de har definitivt en annan syn på jämställdhet.
Det är givetvis därför oerhört viktigt att jämställdhetsarbetet fortsätter med kraft.
Men tro inte att inte också männen känner krav på sig att prestera saker de inte förmår motsvara p.g.a. den samhällsstruktur vi ännu har och kommer att ha under överskådlig tid.
Det är minst lika frustrerande för män att inte kunna ta samma del av barnen och deras tidiga år som mamman. Skälen är många - inte bara pekuniära. Det handlar inte om att "smita undan" som militanta feminister ofta antyder utan oftast om helt andra saker och ger upphov till precis samma känsla av otillräcklighet och dåliga samvete som för kvinnor/mammor som samtidigt ska sköta en karriär.
För mig känns det lika overkligt att någon - man eller kvinna - kan välja karriär före de egna barnens grundläggande uppväxt och fostran. Att möjligheten för båda att välja att vara hemma ska finnas och vara oberoende av yttre faktorer tycker jag är självklart men om vi inte ens kan förmå svenska fackföreningar att acceptera att kvinnor ska ha samma lön som män för samma arbete - hur ska vi då kunna uppnå full jämställdhet i föräldraskapet?
Och - kalla mig nu inte chauvinist - det går inte heller att bortse från att modern har företräde till de första månaderna i ett barns liv genom den amning som under många år sköts åt sidan av kvinnosaksföreträdare och andra till förmån för den mer "jämställda" flaskan, men som man nu åter tvingats inse betyder allt för barnets kroppsliga utveckling, immunförsvar etc.
Okunskap om den uteblivna amningens betydelse för utvecklingen av allergier och uselt immunförsvar kan måhända inte skyllas på jämställdhetskampen, men resultatet förskräcker.
Vi tillverkar tillväxtfoder för griskultingar av laktobakterier från kvinnans bröstvårta samtidigt som vi sprittvättar brösten inför amning av våra egna barn. Tala om vansinnigheter.