Krävs ett elände för kreativitet?
"Är en splittrad och disharmonisk personlighet en skapande personlighet?"
Så frågades på en diskussionstråd på "silvergen.org" för en tid sedan.
Tråden hade börjat med begreppet "lycka" men rörde sig av egen kraft mot andra områden av livet. Vi rör vi oss kring ett begrepp som är så väsentligt för våra livsvillkor och som så starkt påverkar varje människa att man även kan diskutera människors kreativitet i förhållande till lyckan.
Min fullkomliga övertygelse är att, för att tillföra nya dimensioner, för att nå vidare bortom det redan sedda och hörda, krävs denna disharmoni som gör känsliga människor mer receptiva, mer öppna för intryck och möjligheter. Det krävs ett missnöje mot tingens ordning, mot något bestående, accepterat och "comme'il faut" för att en revolt ska leda vidare.
Jag brukar citera en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som så träffande uttryckte skillnaden mellan det "verkligt kreativa" och det "goda hantverket" i en radiointervju om konstnärer i Lofoten, 2006:
”Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap”
Jag vet att värdefullare, varaktigare och mer berörande musikaliska upplevelser kommer ur röster som Billie Holidays och Monica Zetterlunds än ur Alice Babs och Ella Fitzgeralds (hur underbara än dessa kan vara).
Jag vet att dikter berör mig starkare om det är Gullberg, Dagerman, Martinsson eller Boye som skrivit dem än t.ex. Heidenstam eller Siewerz.
Konstnären Carl Larsson var under hela sitt liv en gudabenådad konstnär, men de verkligt nyskapande bilderna gjorde han medan han ännu var en fattig student och ännu märkt av en splittrad barndom.
Hur stämmer då detta med 20-talet och 60-talet? D.v.s. de efterkrigsårtionden som blev så eruptivt kreativa.
Då allt var möjligt. Då snarare glädjen stod högt i tak än våndan.
Fanns där då ändå faktiskt just en vånda över att befinna sig i regellöst land. Att kasta sig ut i ett tomt och okänt intet. En känsla som omvandlades till någon slags eufori över att något förbjudet kanske kunde vara tillåtet? Eller att man plötsligt insåg att man helt enkelt kunde strunta i konvenans och respektabilitet.
Poeten Petter Bergman så en gång i en inledning till en radiopjäs: "Ingen konst som på något sätt är självständig eller nyskapande kan vara respektabel. Det vore självmotsägande."
Franz Kafka sa så här: "Ett konstverk måste vara yxan som krossar de frusna vattnen inom oss".
Idag uppmanas vi att tänka "outside the box". Det förutsätter ju ändock att man känner innehållet i "boxen"
Poeten Harry Martinsson förfäktade en uråldrig kinesisk visdom om att all revolution måste ske inom lydnaden. D.v.s. man måste kunna för att ändra. Något min far försökte inpränta hos oss syskon: först en ordentlig utbildning så att ni vet och kan, sedan kan ni gå vidare med det ni vill.
Nu tycks det mer så att de unga börjar redan utanför boxens väggar. Hur kan man då revoltera? Mot vad revolterar man?
Vari ligger den för kreativiteten nödvändiga våndan om allt redan är tillåtet?
Så frågades på en diskussionstråd på "silvergen.org" för en tid sedan.
Tråden hade börjat med begreppet "lycka" men rörde sig av egen kraft mot andra områden av livet. Vi rör vi oss kring ett begrepp som är så väsentligt för våra livsvillkor och som så starkt påverkar varje människa att man även kan diskutera människors kreativitet i förhållande till lyckan.
Min fullkomliga övertygelse är att, för att tillföra nya dimensioner, för att nå vidare bortom det redan sedda och hörda, krävs denna disharmoni som gör känsliga människor mer receptiva, mer öppna för intryck och möjligheter. Det krävs ett missnöje mot tingens ordning, mot något bestående, accepterat och "comme'il faut" för att en revolt ska leda vidare.
Jag brukar citera en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som så träffande uttryckte skillnaden mellan det "verkligt kreativa" och det "goda hantverket" i en radiointervju om konstnärer i Lofoten, 2006:
”Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap”
Jag vet att värdefullare, varaktigare och mer berörande musikaliska upplevelser kommer ur röster som Billie Holidays och Monica Zetterlunds än ur Alice Babs och Ella Fitzgeralds (hur underbara än dessa kan vara).
Jag vet att dikter berör mig starkare om det är Gullberg, Dagerman, Martinsson eller Boye som skrivit dem än t.ex. Heidenstam eller Siewerz.
Konstnären Carl Larsson var under hela sitt liv en gudabenådad konstnär, men de verkligt nyskapande bilderna gjorde han medan han ännu var en fattig student och ännu märkt av en splittrad barndom.
Hur stämmer då detta med 20-talet och 60-talet? D.v.s. de efterkrigsårtionden som blev så eruptivt kreativa.
Då allt var möjligt. Då snarare glädjen stod högt i tak än våndan.
Fanns där då ändå faktiskt just en vånda över att befinna sig i regellöst land. Att kasta sig ut i ett tomt och okänt intet. En känsla som omvandlades till någon slags eufori över att något förbjudet kanske kunde vara tillåtet? Eller att man plötsligt insåg att man helt enkelt kunde strunta i konvenans och respektabilitet.
Poeten Petter Bergman så en gång i en inledning till en radiopjäs: "Ingen konst som på något sätt är självständig eller nyskapande kan vara respektabel. Det vore självmotsägande."
Franz Kafka sa så här: "Ett konstverk måste vara yxan som krossar de frusna vattnen inom oss".
Idag uppmanas vi att tänka "outside the box". Det förutsätter ju ändock att man känner innehållet i "boxen"
Poeten Harry Martinsson förfäktade en uråldrig kinesisk visdom om att all revolution måste ske inom lydnaden. D.v.s. man måste kunna för att ändra. Något min far försökte inpränta hos oss syskon: först en ordentlig utbildning så att ni vet och kan, sedan kan ni gå vidare med det ni vill.
Nu tycks det mer så att de unga börjar redan utanför boxens väggar. Hur kan man då revoltera? Mot vad revolterar man?
Vari ligger den för kreativiteten nödvändiga våndan om allt redan är tillåtet?