Mats Werner

"Cleaning piece" Bronsobjekt. Original, Yoko Ono



Mitt samarbete med Yoko Ono började mycket slumpartat. Jag var på besök hos min dotter Filippa som då bodde i Paris och vi bestämde oss för att gå på FIAC-mässan för att hälsa på gamle vännen Jan Eric Löwenadler som ställde ut. Jan Eric var mycket god vän både till mig och mina systrar. Efter att ha byggt upp den första framgångsrika ferieskolan (för vilken jag gjorde katalogerna i flera år) baserad på utlandsstudier i Österrike och Frankrike hade han sålt den till den idag inte helt okände Bertil Huldt som utvecklat idén till den världsomspännande utbildningskoncernen EF. Jan Eric övergick istället till att ägna sig åt konsthandel på internationell nivå.

Det började med att Picasso och Jan Eric delade frisör på Rivieran. Denne fick tydligen allt som oftast betalt av Picasso i form av teckningar etc. vilka han krängde vidare till Jan Eric.

Det blev ett brinnande intresse för Jan Eric, som snart etablerat personliga kontakter inte bara med Picasso och Joan Miro som också fanns på Rivieran, utan framförallt också med alla de nya unga förmågorna som han kom att introducera för världen. Konstnärer som Arman, Cesar, Vasarely, Yves Klein och Fontana (han med snitten...).


Jan-Eric Löwenadler m. kund på FIAC / Sam Havadtoy, Sean Lennon och Yoko Ono på FIAC 1989

Ett samarbete med Jeanette Bonnier betydde galleri BonLow i New York under ett antal år. Något som i sin tur lett till den nya Bonnierska konsthallen i Stockholm.

Alltnog, dottern och jag vandrar gångarna fram på FIAC-mässan och plötsligt hejdas jag av en bronsplatta i en av montrarna. På bronsplattan ligger tre bronsskedar men bredvid dem finns en fördjupning efter en fjärde... Titeln på verket: "Four spoons"!



En så sublimt typisk 60-talsgrej. Ett konstnärligt trompe l'oeil i annorlunda form. Ett skämt! Ett infall! Så typiskt. Och ändå så otypiskt. Brons var knappast 60-talets konstnärsmaterial. Någon har snott den fjärde skeden....!

Jag var tvungen att lyfta blicken och fann andra lika uppfriskande retsamheter i samma stil. Det märkligt 60-talsaktiga, tillfälliga, flyktiga - för evigt förvandlat i ett av de beständigaste materialen. "The Bronze Age" stod det på väggen och "Yoko Ono".

Det var min första kontakt med konstnären Yoko Ono. Visst hade jag hört talas om hennes "utsvävningar" och olika happenings på den tiden det begav sig. Eftersom bror Lasse under Pontus Hulténs beskydd och uppmuntran hörde till dem som introducerade den musikaliska happeningen i Sverige i form av märkliga konserter på Moderna Museet under Emanon-perioden, så hade jag givetvis uppsnappat ett och annat som också internationella konstnärer höll på med i s.k. performance-form. Yoko Onos deltagande i Fluxus-gruppen med bl.a. John Cage och Merce Cunningham hade inte gått spårlöst förbi. Långt innan Christo börjat slå in saker i tyg gjorde Yoko det med en staty på Trafalgar Square. Men i motsats till Christo fastnade inte Yoko i inslagandets konst utan utvecklades vidare.

Tiden med John Lennon innebar förvisso samma elände som drabbade de flesta kvinnor som gifter sig med framgångsrika män - de får ge upp sin egen karriär. Yoko har dock strävat på för att inte komma bort från sitt eget ursprung.


Apple 1988 (form: originaläpple 1966) Bronsobjekt. Yoko Ono

Men framförallt delade jag väl den vanliga uppfattningen om Yoko Ono som The Dragon Lady - som splittrat favoritguppen Beatles. Upplevelsen av hennes 60-talsobjekt i bronsgjuten form var dock så stark att jag var tvungen att ta kontakt med galleriet. På den tiden drev jag Lilla Galleriet i Mariefred som en bisyssla, mestadels över somrarna. Men jag hade också deltagit vid Stockholm Art Fair med bl.a. en god vän och målare från Provence, Mario Roffler, så mitt galleristintresse triggades.

Efter några dagar fick jag hemma i Mariefred ett fax som bad mig ringa Mr Sam Havadtoy på ett Geneve-nummer, vilket jag gjorde. När jag presenterat mig för kvinnan som svarade möttes jag av ett "Oh, Hi Mats! This is Yoko. How nice of you to call. I'm happy you liked my things. I'll give you Sam, because he knows all the details. See you!"

Något omtumlad av att ha talat med legenden pratade jag sedan en stund med Sam Havadtoy som jag då inte visste vem det var. Sedermera fick jag klart för mig att Sam - som är en mycket verserad och angenäm herre - var antikhandlare i New York och sedan många år John Lennons "ersättare" som mannen vid Yokos sida. Det förblev han tills för bara några år sedan.

Efter diverse samtal och korrespondens blev det beslutat att Lilla Galleriet skulle ordna en utställnng med merparten av objekt ur serien The Bronze Age. Jag satte igång med förberedelserna. Min tanke var att ha en pressmottagning på det då nyöppnade Gripsholms Värdshus i samband med att Stockholm Art Fair öppnade. Att sedan finnas med på mässan för att därefter flytta utställningen till galleriet i Mariefred. Yoko hade lovat att komma till Konstmässan och mottagningen. På något sätt läckte nyheten ut från Värdshuset till lokaltidningen som hade en liten blänkare om att "Yoko Ono ställer ut på Mariefredsgalleri".


Hole piece 1971 Yoko Ono

Jag hade nog aldrig föreställt mig den oerhörda effekt denna lilla blänkare hade. Yoko Ono tycktes oerhört mycket hetare än jag kunnat ana. Inom loppet av ett par dagar hade praktiskt taget samtliga dags- och veckotidningar i Sverige haft en blänkare eller större artikel om att Yoko skulle ställa ut i Sverige - och i lilla Mariefred av alla platser. Jag fick möjlighet att se alla dessa klipp på Konstmässan som omgående vid min anmälan började bevakningen av pressens uppmärksamhet runt  mässan och Yoko. Urklippen fyller en späckad A4-pärm.

Snart ringde Jacob Dahlin (Jacobs Stege, Caramba m.fl.) och ville göra en intervju med Yoko. Syrrornas goda vän Marianne "Flackan" Flach (Bindefelt före Bindefelt - och bättre) ringde och sa att kommer Yoko hit "måste Du ju se till att hon åker ståndsmässigt. Jag har en god vän som säkert ställer upp och som har en Rolls Royce".

Yokos tidschema runt tiden för mässan var pressat. Jacob Dahlins intervju fick göras i London några veckor tidigare och det skulle inte hinnas med någon presskonferens i Mariefred. Det fick ordnas i samband med mässan i Stockholm.


Untitled 1988 Bronze Yoko Ono

Yoko, Sam Havadtoy, sonen Sean Lennon och dennes gode vän Max anlände till Stockholm i vårkylan 1990. Arlandas VIP-lounge var under reparation så jag hade fått arrangera att Yoko med sällskap lotsades från London-planet direkt ut genom en sidoentré där jag väntade med sonen Pontus (som tänkt bärhjälp för bagage) och två bilar varav den ena var den trevlige Claes Lindholms (har jag för mig att han hette. Såg helt osannolik ut som Rollsägare med sitt långa hippiehår) vackra Rolls. Claes ställde upp alldeles gratis (hm, nåja jag fyllde hans jättelika bensintank. Hade ingen aning om att så stora tankar fanns när jag obetänksamt erbjöd mig att åtminstone få tanka upp hans bil som tack). Han ställde upp under det två dagar långa besöket och såg till att sällskapet kom dit de skulle (inkl. ett besök vid Olof Palmes grav på Yokos önskemål.).

Sean hade med sig en gitarr som jag bar till bilen (det visade sig vara pappa Johns) och jag fick senare hålla i den och "plinka" på strängarna.


Sam Havadtoy, Sean Lennon, Seans vän Max, Pontus Werner (10 dagar yngre än Sean) och min dotter Johannas dåvarande boyfriend Jocke Månsson.

Under färden in åkte Yoko, Sam och Max med mig medan Pontus och Sean åkte med Claes i Rollsen. Vi samtalade om ditt och datt. Men vi kom in på vad föräldrar arbetar med av någon anledning och jag frågade då Max vad hans pappa gjorde. "Han jobbar på Warner Brothers". Jaha, "Vad gör han där då?". "Well, han håller på med siffror and stuff". I min enfald tänkte jag att han väl var någon slags kamrer på detta jätteföretag då Yoko böjde sig fram och viskade i mitt öra "He owns it". Ridå!

Vi ankomsten till hotell Stockholm Plaza, där jag trodde mig ha förberett allt genom gode vännen Mauritz Gindin som var kopplad till Bicky Chakrabortis hotellkedja som äger Plaza, fanns givetvis ingen parkeringsmöjlighet framför hotellet. Vi körde helt sonika upp på trottoaren för att undvika att stoppa trafiken. Klockan var över elva på kvällen så antalet gångtrafikanter kunde räknas på ena handens fingrar. Vi började lasta ur bagaget då en polis materialiserar sig framför oss med myndig min. (Var finns de när man behöver dem?) "Och vad pågår här om jag får fråga? Det här är ingen parkeringsplats!". Jag försökte urskulda oss med att vi var tvungna att lasta ur passagerare och bagage och inte ville störa biltrafiken och så lite viskande - "Det är Yoko Ono med sällskap jag har med mig". "Jaha - och är hon oförmögen att gå kanske?" svarade den omutlige polisen, som dock lät sig nöja med att vi raskt skulle lasta ur och vara borta.


Max, Johanna, Pontus och Sean på konstnärsklubben Nordens Ljus. /    Mats, Sam och Yoko
Den krulliga nacken tillhör vår osannolike chaufför

Väl inne på hotellet visar det sig att dagskiftets personal - som var väl informerad - hunnit "gå av" och ersatts av en stackars nattportier som ingen hade informerat. Han hittade ingen bokning och stod där och vimsade. Till slut fick Yoko, Sam och pojkarna i alla fall sina nycklar och försvann uppåt medan jag försökte arrangera en nattmacka från det stängda köket (flyget hade varit starkt försenat).

Plötsligt tumlar Yoko och Sam ut ur hissen förtjust fnissande. Det visade sig att de naturligtvis fått nyckel till fel svit och vandrat rakt in i en mycket amorös situation. De tog det från den humoristiska sidan och backade snabbt ut igen. Jag har alltid undrat om det stackars störda paret någonsin uppfattade vem det var som störde i herdestunden.......

Till slut fick de iallafall rätt rum och vi möttes så småningom i den nattstängda baren där jag lyckats åstadkomma en god Croque Monsieur och en öl till oss alla.

Yoko förhörde sig om våra övriga barn och vi pratade om utställningen och om London-utställningen och intervjun. Överlag gav hon ett alldeles "normalt" intryck. Vänlig, intresserad, humoristisk och långt från någon "Dragon Lady". Men helt klart en mycket kompetent affärskvinna.
Vi kom väl överens. Morgonen efter hämtades de till mässan där jag förberett en presskonferens in mässans stora hörsal som var fylld nästan till sista plats.

Mats och Pontus välkomnar Yoko till Konstmässan. Mats hjälper Yoko med den bärbara micken

Yoko och Mats vid presskonferensen / Yoko, Sean och Mats på väg till montern. Framför oss gick
ett 20-tal fotografer baklänges.......

Utställningen gick mycket bra. Innan dagen var slut hade jag sålt ett tiotal objekt. Varje objekt var gjutet i nio signerade och numrerade exemplar vilket på konstspråk konstituerar ett "orginalobjekt". Av de berömda glasögonen och något objekt till, sålde jag två exemplar. Det bitna äpplet "uppträdde" i ytterligare ett Jacob Dahlin-program tillsammans med Sun Axelsson och Lars Forsell.

En glad mottagning för familj, vänner och köpare blev det också

Yoko, Mats och Mats syster Karin Ellhammar /   Mamma Ann-Mari och Yoko

 

Yoko och Sean med Mats barn Pontus och Johanna i bakgrunden. / Omslaget till galleriets Yoko-skrift.

Den framgångsrika utställningen fortsatte sedan till Lilla Galleriet i Mariefred där ytterligare något objekt såldes. Det hela ledde till att jag av Yoko fick erbjudande att arrangera en utställning med John Lennons konst. Yoko hade dels en hel del blyerts- och tuschoriginal. Dels hade hon låtit litografera ett antal teckningar plus föra över till festliga neonobjekt. Jag insåg att detta var lite "för stort" för lilla Mariefred under lågsäsong, så jag träffade en uppgörelse med en god vän som dels drev ett konstgalleri på Karlavägen i Stockholm och dels ett i Göteborg.

John Lennon-utställningen blev även den en stor framgång såväl i Stockholm som Göteborg och ledde till en ny satsning från Yokos sida som blivit till löpande världsturnéer med Lennons konstverk. Senaste gången var på det av vännen Lasse Gullstedt byggda Hilton-hotellet för ca. 6 år sedan.