0

Pressad D-vitamin

Just återkommen från dagens lilla D-vitaminintag - en stunds tillbakalutad vila i trädgården läser jag Dagens Nyheters artikel om just D-vitaminets betydelse för vår hälsa. (Har senare också läst Aftonbladets dito - på nätet)

Sannerligen svänger nu pendeln igen. På 1800-talet var solen en styggelse. Brunbrända människor var blott arbetare som tvangs vara ute i solen hela dagarna stackare. Damerna skylde sina anleten under hattar med stora brätten eller rent av ett nätt solparasoll. Den vita hyn var självklar för varje dam av någorlunda klass. Det kunde möjligen passera att en karl som varit ute och seglat eller spelat tennis eller utövat någon annan manlig sport fått lite färg - men då endast i ansiktet.

Så kom det solbrända idealet under efterkrigstiden. Frisk- och sundhet skulle bibringas mänskligheten i form av utevistelse. Inte skulle man längre sitta kvar inne i fuktiga och mörka nödbostäder. Nej ut i solen!


Pressad D-vitamin? Eller bara desperat jakt på attraktionskraft? Visst fanns det plats för tjejer också men bara på kanten!

På 60-talets början då jag var ung gällde det verkligen att utnyttja varje tillfälle att bli mörkt solbränd och helst ha kritvitt hår. En av de populära förebilderna var den tyske skådespelaren Peter van Eyck som hade just kritvitt hår.

Jag hade förmånen att tillsammans med ett antal andra svenska ungdomar tillhöra den första generationen som reste på "språkresa". D.v.s. det hette ferieskola. Tidigare hade man kunnat åka på ferieskola till Vejbystrand och liknande ställen i Sverige, men nu hade den unge Jan-Eric Löwenadler kommit på den briljanta idén att förlägga sin sommarundervisning i Österrike och Frankrike.

Inspirerad av Jan-Erics framgångar uppstod så småningom Europeiska Ferieskolan, sedermera världsföretaget EF medan Jan-Eric övergick till att bli internationell konsthandlare.

Alltnog när vi ungdomar anlände till Ventimiglias station vid italienska gränsen mot franska rivieran, och sedan bussades till Hotel Brittannia i Menton, var vi trötta glåmiga och bleka som döden.

Men så snart vi packat upp och ev. dränkt håret i citronsaft kastade vi oss ut på någon av de pirar som fanns utmed strandpromenaden. Där låg vi sedan och pressade i flera dagar. Endast avbrutna av förströdda lektioner i matte eller franska eller kemi i hotellparken, en och annan måltid och givetvis sömn under den mörka delen av dygnet (om man kunde för den svidande huden). Men så snart solen tittade fram låg vi där igen. Jag minns det som om det var mest killarna som låg där på piren som packade sillar, men en och annan tjej fick nog plats också. Eller också ockuperade de en egen pir.

Solskydd var garanterat inte något samtalsämne. Den enda faktor som nämndes var brännskadefaktorn. Det gällde ju att så snabbt som möjligt bränna huden så att man fick fjälla av sig ytskiktet på huden som skrapades av med milt våld. Sedan skulle solbrännan bli mer permanent och framförallt brun istället för röd. Håret som sagt dränktes i citron eller doppades ständigt i det salta Medelhavet.

Första veckan anslogs till detta arbete. Sedan kunde man göra entré på discoteken i Antibes, Juan-les-Pin, Monte Carlo och Cannes utan att skämmas.

Jag undrar hur många av mina kamrater från de där åren som utvecklat ett malignt melanom. Jag har märkligt nog faktiskt inte hört om någon, och jag har fortfarande kontakt med åtskilliga av eleverna.

Sedan gjorde hudcancern sin entre och solskyddsfaktor 100 (svarta sopsäcken) blev åter det som gällde. Nu skulle man vara försiktig och hålla sig borta från sol och solarier. Den vita huden skulle åter komma till heders.

Men så svänger pendeln nu igen då forskarna kommit på att vi inte får i oss tillräckligt med D-vitaminer om vi håller oss undan solen. Risk för benskörhet, hjärt- och kärlsjukdom, autoimmuna sjukdomar som ms och diabetes, tjocktarms- och bröstcancer liksom för depression hos äldre! Samt autismepidemi bland invandrade somalier! Så ut i solljuset igen!

Pest och Kolera? Eller Lagom Av Allt?