Mats Werner

Simons namnteckning som vi använde den på omslaget till den EP som gavs ut för minnesfondens räkning med musiken (Putte Wickman, Leif Asp och Göran Pettersson) och diktläsningen (Monica Nielsen och Leif Asp) från Simons begravning i Danderyds Kyrka.

Simon Brehm, legendarisk basist, grammofonbolagsdirektör och Hylands Hörna-musikant m.m.

Min dåvarande svåger Henning Sjöström blev någon gång kring 59-60, ordförande i Svenska Boxningsförbundet. Det hade då blivit populärt att låta "kändisar" ta över dessa poster för att skapa bättre uppmärksamhet kring organisationerna och ge dem tillgång till ett nytt kontaktnät. Gösta Ellhammar som efterträdde Henning på svågerposten blev ungefär samtidigt ordförande i AIK efter att tidigare ha varit ordförande i Svenska Bandyförbundet.

Henning ville uppgradera boxningssporten och tog intryck av hur den bedrevs i t.ex. USA där det alltid vid ringside satt en mängd celebriteter. Sagt och gjort, tillsammans med några goda vänner och yrkesbröder bildade han Boxningens Supporterklubb. Till ordförande valdes Simon Brehm som inte bara var boxnings- och allmänt idrottsintresserad utan framförallt Sveriges då mest framstående skivbolagsdirektör som chef för Karusell.
I grunden var han musikant med basen som instrument och deltog 1949 i den berömda Parisorkestern.

"Utslagen" Supporterordförande sekonderas av Little Gerhards manager, vännen Roland Ferneborg, tillika producent för den internationellt prisbelönta skivan "Scandinavian Songs" med Alice Babs och Svend Asmussen. Tilläggas kan att "motståndaren" i ringen var jag......

Tidningen Orkesterjournalen ordnade en årlig tävling där en "elitorkester" röstades ihop av läsekretsen, under beteckningen "Swedish Jazz All Stars". 1949 års orkester var så bra att redaktören anmälde den till den internationella Jazzfestivalen i Paris där orkestern sensationellt lade beslag på förstaplatsen! Men så skämdes inte orkestern för sig heller! Eller vad sägs om Alice Babs, sång; Reinhold Svensson, piano; Simon Brehm, bas; Sven Bollhem, trummor; Carl-Henrik Norin, tenorsax; Arne Domnerus, altsax; Putte Wickman, klarinett och Gösta Törner på trumpet! Tyvärr blev inte denna oerhörda konstellation särskilt långvarig utan var och en gick vidare i sina separata karriärer.

Till Simons mer uppmärksammade insatser hör naturligtvis hans "managerskap" för Lill-Babs som väl får bedömas som ett mönster för hur en manager ska vara. Men också hans tid som orkesterledare för Hylands Hörna under 60-talet.

Till sekreterare och skattmästare i den nybildade klubben tubbades undertecknad som väl ändå fungerade som någon slags "hangaround" (som man väl skulle sagt idag. Då kallades det "springnotarie") på Hennings advokatkontor där jag omväxlande fick ta hand om besvärliga och långpratande klienters telefonsamtal, sköta systerns och svågerns lilla bokförlag och nu också supporterklubben. Visst tyckte jag att det var kul, men förvisso blev skolarbetet starkt lidande och kostade mig ett extra gymnasieår!

En av Hennings idéer var att man skulle binda medlemmarna hårdare till sig och det skulle ske genom att man tecknade ett "Supporteravtal" där medlemmen förband sig att under tre år betala 200 kronor varje år till klubben (detta i en tid då en normal medlemsavgift i en förening låg på 10-20:-!).

Medlemsvärvningen tog fart. Styrelsemedlemmarna - vederbörligen försedda med hela block med färdiga Supporteravtal - värvade för fullt på alla Stockholms glada parties. Kanske var inte alltid de nytillkomna medlemmarna helt på det klara med vad de skrev på i den sena timmen.....

Några underlät att betala den avtalade medlemsavgiften, bl.a. den goda Zarah Leander. Simon, uppbackad av tre advokater i styrelsen ansåg att alla som skrivit på dessa avtal var fullt kapabla att begripa vad de gett sig in i och skulle följaktligen inte kunna "smita undan". Ytterligare en jurist i medlemskåren bedrev inkassoverksamhet och fick uppdraget att kräva in medlemsavgiften av den Sköna!

Oh, Ve! Jag tror aldrig jag sett en människas upprördhet så magnifikt manifesterad i stora bokstäver i ett brev, som det Zarah avsände till den stackars juristinkasseraren. Som sekreterare bad mig Simon att formulera ett svar till Zarah, vilket jag gjorde enligt konstens alla hovsamma och underdånigste regler som gäller för en verklig Stjärna. Pengarna kom omgående!

Delar av styrelsen samlade kring "Gentleman Jim" och syster Karin: Simon Brehm, Axel Wahlberg, Henning Sjöström och Mats.

Simon var en helt underbar människa, spontan, fylld av energi, uppmuntran och glädje. Jag - och senare också min fru - kom att umgås flitigt med Simon och hans hustru Barbro fram till hans alltför tidiga död i februari 1967.

Många var de roliga ärtsoppsträffarna - varje torsdag under ett par säsonger - i ångfartyget Saltsjöns försalong, då bl.a. Simon och Barbro, Kjerstin Dellert och hennes man C-O Bergh, Allan Schulman och Lena Fürst, Sten och Lillan Dahlander (bror till trummisen Nils-Bertil D), Axel och Birigtta Wahlberg, Pelle och Elisabeth Nyström (Pelle - sedermera välbeställd fastighetsmäklare - var på den tiden chef för ett mindre skivbolag i Karusellsfären) och jag sammanstrålade och avnjöt den varma ärtsoppan med varm punch serverad av värden på stället, Bosse Halldoff.

Fr.v. min syster Karin, Operasångerskan Kjerstin Dellert i Simons knä. I spegeln skymtar advokaten Axel Wahlberg och Kjerstins dåvarande make C-O Bergh.

När Rolling Stones den 1 april 1965 för första gången spelade i Stockholm (Kgl. Tennishallen) hade Simon skaffat biljetter till hustrun och mig, systern och svågern och några till. Vi samlades alla på en drink hemma hos syster Karin. När det blev dags skulle Simon ringa efter taxi och vi andra gick ner och ställde oss i porten. Bilarna kom men ingen Simon. Jag skickades upp bara för att finna honom fortfarande med luren i örat konverserande taxi-telefonisten för hon "hade ju så dj-a skön röst"!

Vid den första Hylands Hörnan 3 oktober 1962 deltog bl.a. en ung vissångerska, Cecilia Bruse, som blev något av en sensation. Efteråt var vi hemma hos Barbro och Simon på en härlig sallad och vem gömde sig i gästrummet om inte den unga vissångerskan. Naturligtvis hade Skivbolagsdirektören Simon inte kunnat låta bli att se till att Orkesterledaren Simon högg tag i det nya sångfyndet framför näsan på alla andra skivbolag som skockades utanför sceningången!

Jag minns också en gång - vi var i Malmö tillsammans på "house-warming" hos min syster med ny man. Min hustru var ännu inte hustru utan nybliven fästmö och vi bodde första gången på hotell tillsammans och kunde uppenbarligen tänka oss andra nöjen än att gå ut och äta vickning. Men det tog lång tid innan Simon gav upp sitt ihärdiga och resultatlösa knackande på vår rumsdörr med enträgna viskande rop "Ann, Mats! Vad gör ni? Kom med oss ut".........

Vid House-warmingpartyt i Höllviken. Fr.v. Min dåvarande fästmö Ann (sedermera hustru), Torsten Björklund, då "rörkrökare" med eget stort VVS-företag, sedermera välbeställd antikhandlare i Quartinge och Gamla Stan och numer gift med Monica Nielsen, Simon Brehm, Ryttmästaren Janne Lotelius, Torsten Bs dåvarande fru Marie-Louise Ansger och Barbro Brehm

Men Simon levde ett hårt liv. Professionell och ständigt igång. Med en stor kroppshydda orkade hans hjärta till slut inte med.
Begravningen i Danderyds kyrka blev en sällsynt minnesvärd ceremoni. Den leddes av Rune Pär Olofsson och innehöll specialskriven musik av Leif Asp, framförd av Leif på piano, Putte Wickman, klarinett och Göran Pettersson på bas, samt en specialskriven hyllningsdikt till Simon av skalden Stig Karlsson som lästes av Monica Nielsen till Leif Asps ackompanjemang på orgel. Musiken och dikten finns på en specialutgiven EP om någon är intresserad.