Är det i själva verket en genusfråga?
Jag har i de två senaste inläggen relaterat de drev som drivit fram en maktväxling i Strängnäs Kommun.
Kan inte låta bli att i sammanhanget fundera kring en speciell fråga.
Länge - under alla år då betongsossar och högermän suttit vid makten - har man viskat att "om det vore kvinnor som styrde skulle allt bli såååå mycket bättre". Kvinnor bråkar inte lika mycket eller kvinnor kommer enklare överens över köksbordet, sa man (eller kvinna).
Men är det verkligen så?
I Strängnäs hittillsvarande styrande allians har samtliga partiers första företrädare varit kvinnor - utom ett (men det partiet har istället företrätts i den viktiga ordförandekonferensen av sin enda nämndordförande som är kvinna).
Kan man då allvarligt påstå att skillnaden mellan denna period skulle varit så väldigt annorlunda än då företrädarna för de tre större allianspartierna hette Kristersson, Svensson och Jonsson? Är det verkligen så mycket bättre med kvinnor vid makten?
Med risk för att få min egen lokala partichef på mig, vill jag nog ändå påstå att det snarare är tvärtom. När majoriteten vid gruppledarmöten var män är det min uppfattning att man lättare kom fram till någon slags konsensus som ledde ärendena framåt betydligt effektivare än vad som skett under det senaste året.
Vid alliansmötena under det gångna året har frasen "Jag hör vad Du säger" - underförstått: men jag tänker inte ändra min uppfattning för det - varit alltför ofta förekommande.
Jag kan ha fel, men jag törs nog ändå sticka ut hakan och säga att dessa fem ,var och en, starka kvinor har betydligt större svårigheter att komma överens och framåt än vad det tidigare gänget hade. De lyssnar inte på samma sätt och är förmodligen mer känsliga för att inte framstå som eftergivliga och kompromissvilliga än vad kanske män är.
Kanske är detta bara en "nybörjarreaktion" och kanske förändras detta med åren och erfarenheterna.
Resultatet har iallafall blivit att tre av dem stångat huvudena blodiga mot varandra de senaste månaderna. Två av dem gick ut helt fel och den tredje svarade lika fel. Jag tror inte "di gamle" hade satt sig i den situationen. Men jag kan ha fel!
Betr. min egen partichef kan jag säga att hennes gedigna ledarskapsutbildningar satt ordentliga spår. Hon är väsentligt rakare och tydligare än vad hennes hittillsvarande kvinnliga allianskollegor har varit och förstår att rätt utnyttja sina kunskaper i kommunikationen med sin omvärld, vilket leder till färre krockar av det slag som de övriga nu gett upphov till. Däremot har hon genom att just vara tydlig och rak utmanat andra bastioner och fått f-n för det.
Kan inte låta bli att i sammanhanget fundera kring en speciell fråga.
Länge - under alla år då betongsossar och högermän suttit vid makten - har man viskat att "om det vore kvinnor som styrde skulle allt bli såååå mycket bättre". Kvinnor bråkar inte lika mycket eller kvinnor kommer enklare överens över köksbordet, sa man (eller kvinna).
Men är det verkligen så?
I Strängnäs hittillsvarande styrande allians har samtliga partiers första företrädare varit kvinnor - utom ett (men det partiet har istället företrätts i den viktiga ordförandekonferensen av sin enda nämndordförande som är kvinna).
Kan man då allvarligt påstå att skillnaden mellan denna period skulle varit så väldigt annorlunda än då företrädarna för de tre större allianspartierna hette Kristersson, Svensson och Jonsson? Är det verkligen så mycket bättre med kvinnor vid makten?
Med risk för att få min egen lokala partichef på mig, vill jag nog ändå påstå att det snarare är tvärtom. När majoriteten vid gruppledarmöten var män är det min uppfattning att man lättare kom fram till någon slags konsensus som ledde ärendena framåt betydligt effektivare än vad som skett under det senaste året.
Vid alliansmötena under det gångna året har frasen "Jag hör vad Du säger" - underförstått: men jag tänker inte ändra min uppfattning för det - varit alltför ofta förekommande.
Jag kan ha fel, men jag törs nog ändå sticka ut hakan och säga att dessa fem ,var och en, starka kvinor har betydligt större svårigheter att komma överens och framåt än vad det tidigare gänget hade. De lyssnar inte på samma sätt och är förmodligen mer känsliga för att inte framstå som eftergivliga och kompromissvilliga än vad kanske män är.
Kanske är detta bara en "nybörjarreaktion" och kanske förändras detta med åren och erfarenheterna.
Resultatet har iallafall blivit att tre av dem stångat huvudena blodiga mot varandra de senaste månaderna. Två av dem gick ut helt fel och den tredje svarade lika fel. Jag tror inte "di gamle" hade satt sig i den situationen. Men jag kan ha fel!
Betr. min egen partichef kan jag säga att hennes gedigna ledarskapsutbildningar satt ordentliga spår. Hon är väsentligt rakare och tydligare än vad hennes hittillsvarande kvinnliga allianskollegor har varit och förstår att rätt utnyttja sina kunskaper i kommunikationen med sin omvärld, vilket leder till färre krockar av det slag som de övriga nu gett upphov till. Däremot har hon genom att just vara tydlig och rak utmanat andra bastioner och fått f-n för det.