Mats Werner

Det som inte skulle bli någon "serie" verkar ju just ha blivit det! En titt i min bokhylla ger vid handen att jag ju faktiskt i mitt liv haft förmånen att få möta och kanske till och med lära känna en mängd fantastiska och intressanta människor, som lämnat spår efter sig på min bokhylla eller min CD-hylla. En del finns det mycket att berätta om, andra mindre. Jag fortsätter med ett helt gäng!

På 60-talet gick en serie i TVs Söndagsbilaga där några journalister, kulturarbetare och kulturvetare samlades kring aktuella ämnen. Eftersom de samtliga var - eller blev - prydda med skägg, kallades de givetvis för - just "Skäggen". Deras programserie - som faktiskt bara var fem avsnitt - blev mycket uppmärksammad. Den var nytänkande, fräck och insiktsfull. Rapande, spolande på toalettstol och hör och häpna - en dam (Gunnel Broström) som rökte! Gissa om det blev folkstormar!

I olika skeden av mitt liv har jag haft nöjet att möta och/eller lära känna alla utom ett av "Skäggen", Jan-Öivind Swahn som för övrigt också är den ende av dem som ännu lever.

Yngve Gamlin, skojfrisk, kreativ teater-, film-, och resaturangdekoratör men också skådespelare och skicklig regissör träffade jag några minnesvärda gånger på 60-talet. När Yngve släppte loss sin briljanta fantasi och humor visste man aldrig var det skulle sluta. Att det kunde bli en frustande humoristisk happening var man säker på. På en konstnärsfest en gång stod jag och filmade det dignande buffébordet då Yngve bröt in i rollen som den lystne gästen. Kastade sig runt bland faten och skålarna, utgjutande sig på god - och som vanligt högst personlig - köksfranska om läckerheterna. Så tog han en klick smör på sin kniv, visade den med en elegant gest framför kameran - och puff! så satt klicken ordentligt utbredd på objektivet! Fnissande smet han undan mina muntra förbannelser.

Alla dessa gubbar! Vem minns inte alla de fullständigt autentiska fransmän, danskar, ryssar som alla bar Yngves omisskänliga drag. Vem minns inte Riksdagsmannen Anders Dryg i Nödom! Vem minns inte hjolbänningarna! Vem minns inte Skägget Yngve!

Men han var så mycket mer än en tillvarons övergående krumelur. Sverige har haft få scenografer, dekoratörer eller designers av Yngve Gamlins exceptionella kaliber. Han satte sin personlig prägel på varje detalj i det han åtog sig. "Dekor: Yngve Gamlin" tog man inte miste på!


Lasse O'Månsson klassisk och kultförklarad MAD-utgivare och radiopratare. Yngve och Lasse O' var båda medlemmar i en illuster klubb vars sekreterare jag var i sex av de åtta år klubben existerade. Lasse O' var knappast lika utlevande rolig privat som Yngve kunde vara men fällde dräpande, bitska, och roliga kommenatarer på ett snustorrt sätt.

Åke Söderqvist, allkonstnär, restauratör, festfixare och journalist. När jag på 50- och 60-talen sommarjobbade på sightseeingbussarna och -båtarna vid Karl XIIs torg, blev Opris (Operakällaren) ett frekvent vattenhål. Restaurangen var ofta leverantör av den catering som förekom på båtarna vid specialturer. Dess bakficka blev vårt lunchhak och baren och Club Opera (nuv. Café Opera) vårt kvällstillhåll.

Tore Wretman insåg Åke Söderqvists talanger och anställde honom som allmän festfixare, sedermera med ansvar för den nya krogen i koncernen, Victoria (numera "Vickan"). Vi stötte med andra ord ihop en hel del och jag var givetvis med på de första stora kräftfesterna som Åke anordnade i festvåningen på Opris. En frustande härlig person.


Beppe Wolgers. Geni, Författare, Poet, Filmare, Sagofarbror, Målare - en sann allkonstnär. Då jag en gång lärt känna hans hustru Kerstin, fick jag också nöjet att träffa Beppe vid några av hans vernissager. En härlig brumbjörn.

Och så Edvard Matz. På vars begravning i gamla Bromma kyrka, jag var för en tid sedan. Jag lärde känna Edvard för många år sedan då han hade weekendviste i Mariefred. Vi kom att samarbeta i samband med Gripsholmsjubileet 1987 då han skrev en bok om Sällsamheter på Gripsholm och höll sedan kontakten även de år han var borta från Mariefred. För ett tiotal år sedan flyttade han dock till Mariefred permanent och blev en del av stadens kulturliv. Man kunde se när Edvard var på stan. Halmhatten var inte att ta miste på. Eller den mörka kraftiga stämman. Åtskilliga härliga stunder tillsammans hos honom, oss eller i dåvarande bokhandlerskans trädgård finns i mitt minnes gömmor.