Öppna sinnen!
En av mina allianssystrar tyckte m.a.a. mina skriverier om problematiken kring byggnationen i kvarteret Jägmästaren, att jag var elak mot min egen allians och undrade varför jag överhuvudtaget ville "umgås med dem om jag tyckte de var så dumma i huvudet".
Nu inser jag att det var en lätt överreaktion från hennes sida. Vi brukar ha ett ganska god samtalston oss emellan och hon tillhör ju mitt "gamla" parti.
Men det - tillsammans med en annan kommentar om att kasta sten när man sitter i glashus - fick mig ändå att fundera lite kring mig själv och min roll som kommunpolitiker.
Redan som barn blev jag av föräldrarnas vänner förutspådd en bana som diplomat eller begravningsentreprenör!
Yrkena är ju faktiskt inte så disparata som man skulle kunna tänka sig vid första åsynen. Båda kräver en lyssnandeförmåga och känslighet för andras tankar och uppfattningar. I mitt liv har jag åtskilliga gånger haft nytta av dessa egenskaper när det gällt att jämka samman olika uppfattningar. Jag har varit ganska bra på att få ett gäng människor att nå konsensus i olika frågor.
Jag tror mig vara en god teamplayer. Även i min yrkesroll har jag haft nytta av detta genom det internationella nätverk jag skapade för över trettio år sedan och som ovanligt nog fortfarande består. I flera fall med barn till tidigare medlemmar som nya deltagare. Jag började som "pojkvaskern" i gänget men är numer ålderman.
Jag har varit - och är - en utpräglad resultatmänniska. En tidigare Gripsholmsfogde sa en gång om mig att "när Mats är med så händer det alltid någonting. Det är inte så att han själv alltid nödvändigtvis blir engagerad men på något sätt uppstår föreningar eller andra aktiviteter i hans spår".
Jag kan dock säga att med tilltagande ålder har mitt tålamod dessvärre blivit allt sämre. Stubinen allt kortare.
Den uppfattning som jag själv format - gärna efter att ha lyssnat in mig - och som jag tidigare med lämpor skulle ha infiltrerat även hos andra, försöker jag nu raskt att hamra in!
Att jag har engagerat mig i kommunpolitiken har naturligtvis att göra med att jag vill vara med och påverka min omgivning.
Min grundsyn är borgerlig och kristen (om ock inte särkilt kyrklig). Jag är uppvuxen i en borgerlig familj (även om det fanns såväl socialdemokratiska stats- och andra ministrar, som kommunistledare tidvis i familjens umgänge).
Tolerans, hänsyn, lojalitet, hjälpsamhet och uthållighet har alltid varit ledord.
Min farfars valspråk "Med förtröstan framåt" tror jag även stämmer på mitt kynne, liksom Pappas "Alltid redo". Pappa tillhörde den första scoutgenerationen i början av förra seklet och fanns alltid till reds att hjälpa såväl sina egna vänner som vänner till mig och mina syskon.
Själv har jag haft förmånen att ha vänner till hands när jag som bäst behövde dem och jag hoppas att om någon vän skulle göra bort sig, jag ska bestå provet och vara en lika god vän i nöden.
Min bror Lasses (av Jacques Werup så prisade) motto: "Lev länge - dö ung" hade jag gärna gjort till mitt eget. Att behålla ett ungdomligt "barnasinne" har präglat oss i minst tre generationer av lekfullhet och nyfikenhet.
Men mitt eget motto blev: "Öppna sinnen". En medveten dubbeltydighet, dels en beskrivning av hur jag vill vara och uppfattas och dels också en uppmaning till mig själv att hjälpa andra att bli mottagliga för nya intryck.
Jag har svårt att säga nej till nya utmaningar och nya vägar i livet. Nyfikenheten på vad som finns runt hörnet är alltid stark.
Jag testar gärna gränser. Båda dessa egenskaper har tidigare i livet lett mig också på fel vägar.
Men som T.S. Eliot sa: "Bara den som vågar ta risken att gå för långt får reda på hur långt man kan gå.".
Jag har lärt mig att idag bättre definiera gränserna samtidigt som jag fått erfarenheter som inte förunnas varje människa.
Jag är mer för det skrivna än det talade ordet. Att nå en god formulering är viktigt.
Jag är gärna spetsig i mina formuleringar. Somliga skulle säkert rent av säga - elak. Själv vill jag kalla mig provokativ. Genom att ge en lätt retning blir utbytet av åsikter med andra så mycket klarare och bättre definierad. Jag vill verkligen veta om det hos min med- eller motdebattör finns meningar och åsikter som också jag skulle kunna ta till mig och omfatta. På samma sätt som jag vill se vilka svaga partier som kunde vara mål för mina argument. På så sätt får man till en dialog som kan bli fruktbar. Att läsa monologer, för sällan tillvaron framåt.
Jag är rätt så envis när jag väl format en uppfattning i en fråga. Om det är en väsentlig fråga driver jag min uppfattning hårt framåt med alla till buds stående medel. Jag ser det som min absoluta uppgift att begagna mig av dessa mina egenskaper för att på bästa sätt företräda de väljare som valt mig till ett förtroendeuppdrag. Jag sitter inte på min post för att tillfredsställa medpolitiker från andra partier eller en tjänstemannakår som är satta att verkställa de beslut som politikerna fattar.
Livet har gett mig rika erfarenheter av gott och av ont och jag är inte rädd för att sticka ut hakan. Jag vet att jag ofta utsätter mig för kritik och gör mig till föremål för angrepp från meningsmotståndare som ibland inte drar sig för att använda lägsta tänkbara slagträn. Men jag har hela tiden någon gång varit med om värre och det gör att jag kan ta mig igenom. Om jag kämpar för något jag verkligen tror på kan jag inte låta motståndares ojusta metoder hindra mig att jobba vidare.
En käpphäst jag har är det gamla lagtexten: Pacta sunt servanda - avtal skall hållas!
Det är något som många politiker har svårt med. De tror att man kan ta genvägar och fixa saker utan att hålla sig till regler och avtal.
Jag var själv sådan en gång och erfarenheten av de konsekvenser det förde med sig gör att jag verkligen inte vill se andra falla i den gropen.
Därför tror jag också mycket på det personliga ansvaret. Och att man som invånare har rätt att förvänta sig att när någon gör fel så ska vederbörande också avkrävas ett ansvarstagande. Det är något vi är dåliga på inom politiken.
Men jag är också prestigelös, såtillvida att när ett ärende är avgjort och beslutet kanske gått mig emot, så är det just så livet kan vara.
"You can't win them all"! Det skulle inte falla mig in att gå och sura eller hänga läpp i ett sådant läge. Så länge jag vet att jag kämpat efter bästa förmåga för att driva min uppfattning får jag vara nöjd. Och livet går vidare.
Jag är trofast och lojal mot dem som förtjänar min lojalitet. Lojalitet är en fråga om ömsesidighet. Lojalitet från andra är något man förtjänar. Inte något man kan förvänta sig.
En av mina reklamgurus, Philip Kotler har sagt:
"Det finns människor som får saker att hända
Det finns människor som ser saker hända och
det finns människor som undrar vad som hände"
När mitt liv är över hoppas jag man ska kunna säga att jag tillhörde den förstnämnda gruppen.
Nu inser jag att det var en lätt överreaktion från hennes sida. Vi brukar ha ett ganska god samtalston oss emellan och hon tillhör ju mitt "gamla" parti.
Men det - tillsammans med en annan kommentar om att kasta sten när man sitter i glashus - fick mig ändå att fundera lite kring mig själv och min roll som kommunpolitiker.
Redan som barn blev jag av föräldrarnas vänner förutspådd en bana som diplomat eller begravningsentreprenör!
Yrkena är ju faktiskt inte så disparata som man skulle kunna tänka sig vid första åsynen. Båda kräver en lyssnandeförmåga och känslighet för andras tankar och uppfattningar. I mitt liv har jag åtskilliga gånger haft nytta av dessa egenskaper när det gällt att jämka samman olika uppfattningar. Jag har varit ganska bra på att få ett gäng människor att nå konsensus i olika frågor.
Jag tror mig vara en god teamplayer. Även i min yrkesroll har jag haft nytta av detta genom det internationella nätverk jag skapade för över trettio år sedan och som ovanligt nog fortfarande består. I flera fall med barn till tidigare medlemmar som nya deltagare. Jag började som "pojkvaskern" i gänget men är numer ålderman.
Jag har varit - och är - en utpräglad resultatmänniska. En tidigare Gripsholmsfogde sa en gång om mig att "när Mats är med så händer det alltid någonting. Det är inte så att han själv alltid nödvändigtvis blir engagerad men på något sätt uppstår föreningar eller andra aktiviteter i hans spår".
Jag kan dock säga att med tilltagande ålder har mitt tålamod dessvärre blivit allt sämre. Stubinen allt kortare.
Den uppfattning som jag själv format - gärna efter att ha lyssnat in mig - och som jag tidigare med lämpor skulle ha infiltrerat även hos andra, försöker jag nu raskt att hamra in!
Att jag har engagerat mig i kommunpolitiken har naturligtvis att göra med att jag vill vara med och påverka min omgivning.
Min grundsyn är borgerlig och kristen (om ock inte särkilt kyrklig). Jag är uppvuxen i en borgerlig familj (även om det fanns såväl socialdemokratiska stats- och andra ministrar, som kommunistledare tidvis i familjens umgänge).
Tolerans, hänsyn, lojalitet, hjälpsamhet och uthållighet har alltid varit ledord.
Min farfars valspråk "Med förtröstan framåt" tror jag även stämmer på mitt kynne, liksom Pappas "Alltid redo". Pappa tillhörde den första scoutgenerationen i början av förra seklet och fanns alltid till reds att hjälpa såväl sina egna vänner som vänner till mig och mina syskon.
Själv har jag haft förmånen att ha vänner till hands när jag som bäst behövde dem och jag hoppas att om någon vän skulle göra bort sig, jag ska bestå provet och vara en lika god vän i nöden.
Min bror Lasses (av Jacques Werup så prisade) motto: "Lev länge - dö ung" hade jag gärna gjort till mitt eget. Att behålla ett ungdomligt "barnasinne" har präglat oss i minst tre generationer av lekfullhet och nyfikenhet.
Men mitt eget motto blev: "Öppna sinnen". En medveten dubbeltydighet, dels en beskrivning av hur jag vill vara och uppfattas och dels också en uppmaning till mig själv att hjälpa andra att bli mottagliga för nya intryck.
Jag har svårt att säga nej till nya utmaningar och nya vägar i livet. Nyfikenheten på vad som finns runt hörnet är alltid stark.
Jag testar gärna gränser. Båda dessa egenskaper har tidigare i livet lett mig också på fel vägar.
Men som T.S. Eliot sa: "Bara den som vågar ta risken att gå för långt får reda på hur långt man kan gå.".
Jag har lärt mig att idag bättre definiera gränserna samtidigt som jag fått erfarenheter som inte förunnas varje människa.
Jag är mer för det skrivna än det talade ordet. Att nå en god formulering är viktigt.
Jag är gärna spetsig i mina formuleringar. Somliga skulle säkert rent av säga - elak. Själv vill jag kalla mig provokativ. Genom att ge en lätt retning blir utbytet av åsikter med andra så mycket klarare och bättre definierad. Jag vill verkligen veta om det hos min med- eller motdebattör finns meningar och åsikter som också jag skulle kunna ta till mig och omfatta. På samma sätt som jag vill se vilka svaga partier som kunde vara mål för mina argument. På så sätt får man till en dialog som kan bli fruktbar. Att läsa monologer, för sällan tillvaron framåt.
Jag är rätt så envis när jag väl format en uppfattning i en fråga. Om det är en väsentlig fråga driver jag min uppfattning hårt framåt med alla till buds stående medel. Jag ser det som min absoluta uppgift att begagna mig av dessa mina egenskaper för att på bästa sätt företräda de väljare som valt mig till ett förtroendeuppdrag. Jag sitter inte på min post för att tillfredsställa medpolitiker från andra partier eller en tjänstemannakår som är satta att verkställa de beslut som politikerna fattar.
Livet har gett mig rika erfarenheter av gott och av ont och jag är inte rädd för att sticka ut hakan. Jag vet att jag ofta utsätter mig för kritik och gör mig till föremål för angrepp från meningsmotståndare som ibland inte drar sig för att använda lägsta tänkbara slagträn. Men jag har hela tiden någon gång varit med om värre och det gör att jag kan ta mig igenom. Om jag kämpar för något jag verkligen tror på kan jag inte låta motståndares ojusta metoder hindra mig att jobba vidare.
En käpphäst jag har är det gamla lagtexten: Pacta sunt servanda - avtal skall hållas!
Det är något som många politiker har svårt med. De tror att man kan ta genvägar och fixa saker utan att hålla sig till regler och avtal.
Jag var själv sådan en gång och erfarenheten av de konsekvenser det förde med sig gör att jag verkligen inte vill se andra falla i den gropen.
Därför tror jag också mycket på det personliga ansvaret. Och att man som invånare har rätt att förvänta sig att när någon gör fel så ska vederbörande också avkrävas ett ansvarstagande. Det är något vi är dåliga på inom politiken.
Men jag är också prestigelös, såtillvida att när ett ärende är avgjort och beslutet kanske gått mig emot, så är det just så livet kan vara.
"You can't win them all"! Det skulle inte falla mig in att gå och sura eller hänga läpp i ett sådant läge. Så länge jag vet att jag kämpat efter bästa förmåga för att driva min uppfattning får jag vara nöjd. Och livet går vidare.
Jag är trofast och lojal mot dem som förtjänar min lojalitet. Lojalitet är en fråga om ömsesidighet. Lojalitet från andra är något man förtjänar. Inte något man kan förvänta sig.
En av mina reklamgurus, Philip Kotler har sagt:
"Det finns människor som får saker att hända
Det finns människor som ser saker hända och
det finns människor som undrar vad som hände"
När mitt liv är över hoppas jag man ska kunna säga att jag tillhörde den förstnämnda gruppen.