Mats Werner

Här ovan ser vi mig till vänster med mina tre syskon: Karin, Brittmarie och Lasse.

Vi växte upp i en vidsynt och tolerant anda. Med stor frihet men med fasta normer. Man visste vad som gällde utan några särkilda pekpinnar. Vi hade så vitt jag kan minnas t.ex. aldrig en given tid vi skulle vara hemma om vi var borta på kvällen, men vi var ändå alltid hemma vid "rimlig" tid och var föräldrarna vakna blev det alltid en trivsam stund vid fotändan i deras säng diskuterandes kvällens olika aktiviteter och möten. Ibland kunde det vara riktigt trångt.

Det var på många sätt en kreativ miljö. Många konstnärliga människor fanns i föräldraumgänget och i släkten. Mamma själv var - och är än vid 96 års ålder - en duktig pianist. Hon började sin relativt korta yrkesbana som Konserthuschefen Johannes Norrbys personliga sekreterare. I hennes plikter ingick tydligen att läsa dikt vid högtidliga tillfällen. Nedanstående epos av Bertil Gripenberg läste hon upp i Stora Konserthussalen den 26 april 1930). Pappa som var advokat, startade redan i tonåren något som hette Stockholms Musikungdom. Själv hade han spelat många instrument alltifrån saxofon till fiol och än i vuxen ålder kunde det hända att han tog fram sin mandolin eller banjo och spelade en stund.

Det som från början var en kommentar till DNs Namn&Nytt uppmärksammande av den härlige kåsören Cello, har svällt ut till en serie om dedikationer, men också porträtt av vänner till mig.

Och där kan jag naturligtvis inte förbigå mina egna syskon som på så många sätt bidragit till mitt liv och min personlighet. De är eller - i fallet Lasse - var, alla tre, original, med högst egna personligheter, intressen och livsstilar och har berikat mitt liv från tre olika håll.

Jag tänkte börja med bror Lasse, jazzpianasten! Den svenska jazzens Gossen Ruda, En "Lycklig Skit".

Följd av Karin, keramiker, tecknare, stjärnmannekäng och en av Sveriges ständigt mest välklädda.

Och till sist Brittmarie, danspedagog, koreograf och författare. Tlllika Sveriges första akademiker med dans som huvudämne.

Vem lillbrorsan är vet ni ju redan.

Bilden ovan togs av en Dagens Nyheter-fotograf på 60-talet på Café Skandia på Birger Jarlsgatan som drevs av vännen Bosse Börje. Ett av de sällsynta tillfällen då syskonskaran återsamlats. Anledningen till att vi träffats alla samtidigt var att ta ett gruppfoto till föräldrarna, vilket vi just klarat av då vi gick för att äta lunch. Bilden användes för att illustrera Julbordspremiären.