Utbrändhet?
Utbrändhet - ett vällevnadsproblem?
Kan inte undgå att reflektera kring en insändare i en Stockholmstidning som berättade om en kvinna som kände sig "maktlös" och p.g.a. brist på "valfrihet" blev "utbränd".
Vi vet ju att det utan tvekan är så att vår arbetsmiljö aldrig någonsin tidigare i mänsklighetens tillvaro varit bättre än den är idag, rent fysiskt, ergonomiskt och materiellt.
Alltså borde vi kunna bortse från den när det gäller att söka orsakerna till att människor blir - eller för all del säkert i vissa fall, känner sig - utbrända.
Det handlar inte om arbetstid och det handlar inte om tungt och hårt arbete.
Kvinnan i insändaren känner sig "maktlös". Men i vilken utsträckning har arbetstagare i äldre tider haft större makt och inflytande på sin arbetssituation än i våra dagar?
Med fackföreningar och med MBL och allt!
Och vilken "valfrihet" kunde våra föräldrar få vid sin maskin eller sitt skrivmaskinsbord på 30-, 40- och 50-talen? Man gjorde det chefen sa! Eller hur.
Som jag ser det ligger problemet med utbrändhet sannolikt inte alls i arbetssituationen eller arbetsplatsen. Det ligger i hemmet och den politiska situationen.
Det är den politiska världen som inte genomfört det i sig riktiga jämställdhetsarbetet på ett balanserat och konsekvent sätt. I realiteten har denna omställning skötts på sant socialdemoratiskt sätt, precis som när man inför digital TV utan att marknaden erbjuder några digitala TV-apparater (Ulvsbäcksdoktrinen?). Man började helt enkelt i fel ände.
Detta har lett till att vi människor fått brist på tid. Tid för barn, tid för relationer, tid för familj, tid för partnern och tid för hemmet. En brist som i realiteten gäller båda könen men som p.g.a. jämställdhetsarbetets politiska upplägg och det predikade självförverkligandeidealet ändå mest kommit att drabba kvinnorna.
Därför måste vi sluta att anklaga arbetsgivare och arbetsplatser för att vara upphovet till dagens "utbrändhetsproblem" och istället rikta blickarna mot de verkliga orsakerna.
Det värsta är ju att arbetsgivarna trots sin oskuld i sammanhanget, ändå måste vara med och betala konsekvenserna av samhällets och politikens misslyckande genom medfinansieringen av sjukersättningen.