Älskade brev!
I tidningen Land läser jag om Lena Asker Arnason som läst och skriver om de 150 brev som hennes farmor och farfar skrev till varandra 1902!
Om avundsjuka kunde ges ett ansikte, skulle ni se mitt nu!
Vilken skatt för Lena! Vilken glädje att kunna komma sina förfäder så inpå livet som genom brev mellan ett par kärleksfulla makar. Vilken kunskap det ger om ens egen bakgrund. Vilken fantastiskt känsla.
Vad avundsjuk jag är på Dig, Lena!
Själv hade jag på min vind två lårar, den ena av trä och den andra var en flätad korg med lock. Väl låsta! Men jag hade nyckel - men vad hjälpte det!
I vardera låren låg fyra avlånga kartonger innehållande hårt buntade brev ombundna med sidenband.
Fyra meter och åttio centimeter brev!!
Brev som min farfar Oscar och farmor Hilma skrev till varandra under de första åren av deras äktenskap, då Hilma var bunden till hem och två små barn medan Oscar for land och rike kring för att som SJs Förste Baningenjör bygga nya järnvägssträckningar runt om i landet. Förmodligen skrev de till varandra varje dag. Hon berättade om vad barnen sagt och gjort. Han om arbetets vedermödor och glädjeämnen. Båda längtade innerligt till varandra och avskydde att behöva vara åtskilda.
Åh, vad jag längtade (faktiskt men märkligt) till pensionen eller den tid jag skulle få för att läsa igenom alla dessa brev och komma åtminstone min farmor mer inpå livet. Hon dog när jag var bara ett år gammal, medan jag fick uppleva min farfar ytterligare tio år. En farfar full av hyss, av glädje och generositet. Med godispåsar i näven åt oss barn. Ni vet sådana av vitt papper med små guldprinsesskronor på. Alltid med en skål honungskuddar i sin hall för oss barnbarn att gotta oss åt.
Det har sagts oss barn att så blev han när farmor dött. En slags befrielse. Men hans kärlek till farmor var så gränslös att sorgeåret skulle tillämpas. Pappas kusin gifte sig under året. Farfar förbjöd min pappa och faster med resp. familjer att bevista bröllopet. "Det passade sig inte". Detta ledde till en evig brytning mellan kusinerna och ledde till att jag inte förrän nu i vuxen ålder tagit kontakt med mina sysslingar.
Det sades alltid om min farmor att hon var en dominerande människa. Att hon styrde sin man genom att bli sjuk. Att farfar ständigt gick på tå för henne. Hon kom bevars från en "fin" västgötafamilj medan farfar var bondesläkt från Värmlands-Näs. Hon umgicks med Anders de Wahl och anlitade Hovlivmedikusen Ernberg och skulle tas all möjlig hänsyn till.
Hon hade vallonblod i ådrorna och förmodligen en starkt temperament.
Men var hon detta "hår av hin" som man ibland får känslan av? Det hade jag velat veta. Breven hade kunnat ge mig svar. Jag är övertygad om att jag fått läsa om ett kärleksfullt förhållande. Om älskade barn. Om vardagsbekymmer och små och stora glädjeämnen. Om saknaden av den älskades och barnens närhet. Av den starke äkte mannen.
Vilken kulturskatt var inte dessa brev. Med vardagsbeskrivningar från hem och arbete.
Och varför läser jag nu inte breven?
Jo, för en dag, när jag kom upp på vinden fann jag det kraftiga låset uppbrutet. Lårarna lika uppbrutna. Diverse innehåll strött på golvet, men breven oåterkalleligen borta!
Varför? Jo för de låg alla i sina kuvert med ett grönt Oscars-frimärke på! Alltid gav dessa märken några kronor till den stimulansbehövande personen som tog sig in och berövade mig och mina barn och syskon denna skatt. Innehållet slängdes förmodligen på någon brasa.
Länge satte jag in annonser i filatelisttidningar för att se om jag kunde få ett napp och möjligen något eller några brev tillbaka.
Fortfarande är detta en av de saker i mitt liv som tar ett hårt grepp om mitt hjärta och kniper till. Av saknad. Av frustration. Av besvikelse. Av förbannelse.
Om avundsjuka kunde ges ett ansikte, skulle ni se mitt nu!
Vilken skatt för Lena! Vilken glädje att kunna komma sina förfäder så inpå livet som genom brev mellan ett par kärleksfulla makar. Vilken kunskap det ger om ens egen bakgrund. Vilken fantastiskt känsla.
Vad avundsjuk jag är på Dig, Lena!
Själv hade jag på min vind två lårar, den ena av trä och den andra var en flätad korg med lock. Väl låsta! Men jag hade nyckel - men vad hjälpte det!
I vardera låren låg fyra avlånga kartonger innehållande hårt buntade brev ombundna med sidenband.
Fyra meter och åttio centimeter brev!!
Brev som min farfar Oscar och farmor Hilma skrev till varandra under de första åren av deras äktenskap, då Hilma var bunden till hem och två små barn medan Oscar for land och rike kring för att som SJs Förste Baningenjör bygga nya järnvägssträckningar runt om i landet. Förmodligen skrev de till varandra varje dag. Hon berättade om vad barnen sagt och gjort. Han om arbetets vedermödor och glädjeämnen. Båda längtade innerligt till varandra och avskydde att behöva vara åtskilda.
Åh, vad jag längtade (faktiskt men märkligt) till pensionen eller den tid jag skulle få för att läsa igenom alla dessa brev och komma åtminstone min farmor mer inpå livet. Hon dog när jag var bara ett år gammal, medan jag fick uppleva min farfar ytterligare tio år. En farfar full av hyss, av glädje och generositet. Med godispåsar i näven åt oss barn. Ni vet sådana av vitt papper med små guldprinsesskronor på. Alltid med en skål honungskuddar i sin hall för oss barnbarn att gotta oss åt.
Det har sagts oss barn att så blev han när farmor dött. En slags befrielse. Men hans kärlek till farmor var så gränslös att sorgeåret skulle tillämpas. Pappas kusin gifte sig under året. Farfar förbjöd min pappa och faster med resp. familjer att bevista bröllopet. "Det passade sig inte". Detta ledde till en evig brytning mellan kusinerna och ledde till att jag inte förrän nu i vuxen ålder tagit kontakt med mina sysslingar.
Det sades alltid om min farmor att hon var en dominerande människa. Att hon styrde sin man genom att bli sjuk. Att farfar ständigt gick på tå för henne. Hon kom bevars från en "fin" västgötafamilj medan farfar var bondesläkt från Värmlands-Näs. Hon umgicks med Anders de Wahl och anlitade Hovlivmedikusen Ernberg och skulle tas all möjlig hänsyn till.
Hon hade vallonblod i ådrorna och förmodligen en starkt temperament.
Men var hon detta "hår av hin" som man ibland får känslan av? Det hade jag velat veta. Breven hade kunnat ge mig svar. Jag är övertygad om att jag fått läsa om ett kärleksfullt förhållande. Om älskade barn. Om vardagsbekymmer och små och stora glädjeämnen. Om saknaden av den älskades och barnens närhet. Av den starke äkte mannen.
Vilken kulturskatt var inte dessa brev. Med vardagsbeskrivningar från hem och arbete.
Och varför läser jag nu inte breven?
Jo, för en dag, när jag kom upp på vinden fann jag det kraftiga låset uppbrutet. Lårarna lika uppbrutna. Diverse innehåll strött på golvet, men breven oåterkalleligen borta!
Varför? Jo för de låg alla i sina kuvert med ett grönt Oscars-frimärke på! Alltid gav dessa märken några kronor till den stimulansbehövande personen som tog sig in och berövade mig och mina barn och syskon denna skatt. Innehållet slängdes förmodligen på någon brasa.
Länge satte jag in annonser i filatelisttidningar för att se om jag kunde få ett napp och möjligen något eller några brev tillbaka.
Fortfarande är detta en av de saker i mitt liv som tar ett hårt grepp om mitt hjärta och kniper till. Av saknad. Av frustration. Av besvikelse. Av förbannelse.