"En dag i Radiohuset med Bröderna Marx!"




”En dag i Radiohuset” med Sveriges Radios Jazzgrupp
(SR Records RELP 1136)

Arktisk svit ( = NL) - En dag i radiohuset med bröderna Marx (=LW)

Arne Domnérus (as+cl), Jan Allan, Bertil Lövgren, Rolf Ericson (tp), Olle Lind (btb), Claes Rosendahl (ts+fl), Lennart Åberg (ts+ss), Erik Nilsson (bars+bcl), Bengt Hallberg (p), Bernt Egerbladh (org+vib+komp+arr) [Arktisk svit], Lasse Werner (p+komp+arr) [En dag i radiohuset med bröderna Marx], Rune Gustafsson (g), Georg Riedel (b), Egil Johansen (dr)

Inspelad 18 november resp. 16 december 1969.



Denna LP spelades in senhösten 1969 då Bosse Broberg regerade på Jazzradion och hade bildat Jazzgruppen sedan Radiobandet lagts ner.

Bosse bjöd in olika kompositörer för att göra inspelningar med Radiojazzgruppen. På denna LP upptas första sidan av ”Arktisk svit” av och med Berndt Egerblad medan sidan 2 släpper loss Lasse i ”En dag i Radiohuset”, en titel som anspelar på en av Lasses favoritföreteelser, Bröderna Marx. Pianosolister är Bengt ’Harpo’ Hallberg och Lasse ’Karl’ Werner.

Lasse skriver på baksidan:

”Bosse Broberg ringde mig och ville att jag skulle skriva ett stycke för Radiojazzgruppen. ’Kan Chrille, Göran, Gösta och Janne vara med?’ frågade jag. ’Nej, det måste skrivas för dom speciella musikerna i Radiojazzgruppen,’ svarade Bosse, ’men du kan naturligtvis själv vara med och spela om du vill. Bengt Hallberg är ju ordinarie pianist men han behöver ju inte vara med i ditt stycke.’

*Hvad är nu detta?’ genmälte jag. ’Diskriminering mot pianister är något som jag alltid underst....., förlåt, motarbetat. Självklart skriver jag en konsert för två pianister och orkester! Dessutom kan jag samtidigt försöka få den förklemade ensemblen att spela med lite kraft och stake på mitt modesta sätt!"


Före detta tillfälle hade Lasse bara spelat med pianisterna Jan Johansson och Leif Segerstam. Bengt och Lasse fick två dagar att känna på varandra och spela tills de kände att de funkade ihop och ändå kunna låta sina personligheter blomma i resp. solon.

Inspelad och sänd direkt. Skivan som gavs ut hösten 1971, fick inga klipp eller pålägg.

Ulla-Britt Edberg recenserar skivan i SvD under rubriken ”Jazz att glädjas åt”.
Efter att ha glatts åt Egerblads sida skriver hon:


”En kontrast som inte kunde vara större utgörs av den andra sidan med Lasse Werner och Bengt Hallberg som pianosolister i rollerna som Karl respektive Harpo Marx. Den är befängd om man så vill. Underbart humoristisk i en blandning av rak och rättfram jazz, cirkus, julgransplundring och inslag av festligt insatta ironier över pianoromantikens stora era. Det är liv i den här skivan. Man har barnsligt roligt. Och önskar sin nästa ett lika stimulerande glädjerus”.

Bertil Sundin recenserar skivan i OJ i maj 1972:

”Berndt Egerbladhs ’Arktisk svit’ och Lars Werners ’En dag i radiohuset’ är båda direktsända tisdagskonserter i P2, och upptar var sin skivsida. Båda är beställningsverk för radiojazzgruppen med kompositörerna som solister och med Göte Nilsson som musiktekniker.

Lennart Åberg spelar mycket fina solon i båda kompositionerna. Radiojazzgruppen låter som helhet utmärkt. Men därmed upphör likheterna.

Lars Werners sida tilltalar mig mest. Den är en konsert för två pianon och orkester och kombinationen Werner-Hallberg är mycket intressant. Jag tycker man hör bådas egenart bättre än när de spelar var för sig. Speciellt gäller det inledningen, där Werners olika påståenden och citat får snabba och intelligenta kommentarer av Hallberg.

Det ligger något av konfrontation över de två pianisternas möte och samma gäller Werner kontra radiojazzgruppen. Båda parterna verkar ta varandra på allvar, vill övertyga varandra och uttrycker sig därför särskilt klart. Jag tycker man lär sig mycket av inspelningen, man har roligt med den och får som avslutning en mycket speciell och reflekterande balladtolkning av ’Internationalen’.

Samma spänning finner jag inte i Egerbladhs sida. Liksom Werner är han receptiv, tar upp intryck från olika håll men gör det på ett mindre självständigt sätt. Det är kanske det som gör att kompositionen känns för lång, med den sista delen påklistrad. Stycket känns färdigt långt innan de två avslutande stegringarna.

Med de reservationerna gjorda vill jag gärna fortsätta mer positivt. Jag tycker det finns en äkta och fin känsla bakom det modebetonade hos Egerbladh. De programmusikaliska associationer som titeln ’Arktisk svit’ ger är inte heller bara kyla och ödslighet utan också den arktiska vårens och sommarens svårbeskrivbara attraktion.

Vidare vill jag framhålla de fint skrivna partierna under Rune Gustafssons, Jan Allans och Lennart Åbergs solon. Musiken blir en enhet särskilt under Jan Allans solo. Partiet med Arne Domnérus klarinettsolo är också imponerande medan tempot i den följande kollektiva improvisationen inte känns bra.

Till slut några ord om Bertil Lövgren. Det är nästan alltid något stiligt och elegant - i ordens bästa bemärkelse - och självständigt över hans spel. Så även här.”

"Därför dricker jag!"



”Därför dricker jag!” (Dragon DRLP20)

Därför dricker jag! - Danstema för BM - Intellektuell dansmusik - Bortdömd - Morgondans - Ambrosia

Palle Mikkelborg, Otto Donner (tp), Georg Vernon (tb), Christer Boustedt (as) Göran Östling (ts), Seppo Paakunainen (bars), Lasse Werner (p), Sven Hessle, Gösta Wälivaara (b),  Janne Carlsson, Rune Carlsson (dr), Sabu Martinez (co)

1-5 inspelade i Stockholm Augusti 1967
6 inspelad i Malmö 1978



Det här blev den sista plattan Lasse gav ut under sin livstid. Den kom ut på hösten efter hans diabetescoma 1978. Jag placerar den dock kronologiskt här, eftersom huvuddelen av låtarna är inspelade så tidigt som 1967, månaden efter ”Lars Werner och hans vänner” spelades in för Love Records. Besättningen är i flera fall densamma på de båda skivorna.

Det enda spåret på plattan som är från utgivningsåret är nr. 6 ”Ambrosia”, som Lasse spelade in vid en magisk solosession i Bellatrix-studion i Malmö bara veckorna innan han drabbades av sin coma. Hela den sessionen som blev Lasses sista studioinspelning, utgör kvintessensen av Lasse och hans musicerande. Den visar honom från romantikern till revoltören, från traditionalisten till nydanaren, hans allvar och hans skojfriskhet. Den väntar sorgligt nog ännu på att ges ut i sin helhet!

Lasse säger på konvolutet att ”Det här är den bästa skiva jag någonsin gjort”, men det har han nog tyckt om det mesta han gjort. Men men kan nog lugnt säga att plattan representerar den kanske mest kreativa perioden i hans karriär på slutet av 50-talet till början på 70-talet och tillsammans med den samtida Love Records-plattan visar den på den originalitet och skaparkraft som Lasse besatt när han var som bäst.

Titelspåret skulle som Lasse också säger, vara en självbekännelse, men är faktiskt en sång från TV-programmet ”Vi slappa” som Lasse gjorde 1963 tillsammans med Staffan Westerberg, byggd på den amerikanske satirtecknaren Jules Feiffers figurer. I TV-programmet är det Anders Linder som sjunger texten.

Lasse Westin skriver om Lasse på konvolutet:

”Lasse Werner framstod som en av de mest originella och kreativa krafterna i den musikaliskt rika med sorgligt illa dokumenterade 60-talsjazzen i Sverige. Orkestermusiken på det här albumet kan ses som en sammanfattning av denna epok av nästan eruptivt skapande.

Under det här decenniet vidgade Lasse sina uttrycksmedel, utan att för ett ögonblick förlora fotfästet i den 40-talets bebopmusik som han växt upp med och dittills starkast präglats av.

Hans pianospel blev tekniskt mer frigjort, hans musik som helhet utvecklades mot ett mer totalt, teatraliskt uttryck (krafs på flygelsträngarna, ölburkar och salt under locket, textuppläsning, pappersprassel och andra åtbörder av happeningkaraktär).

Samtidigt deltog han med liv och lust i den experimentella teatern, gjorde barnteater tillsammans med Staffan Westerberg, spelade både roll och piano i ’Connection’ på Stadsteatern 1963 och 1965, skrev filmmusik, gjorde själv experimentfilmer, skrev jazzkritik.... och så vidare.”


Tomas Millroth recenserar skivan i OJ:

”Heja Dragon!

Funnes det ett lämpligt kulturpris, skulle Dragon genast få detta hängt på kavajbröstet. det ena albumet efter det andra från den svenska jazzens misskända och snålt inspelade sextiotal ges ut, musik man minns med värme och hängivenhet, men som kördes över av den dåtida popvågen. Jag tror få skivbolag har gjort en så stor insats för svensk jazzmusik de senaste åren som Dragon.

Nu var det sagt. så till skivan.

Jag satte på ’Bortdömd’ och överraskades av en introduktion så förunderligt lik vad som presteras av diverse saxofonkvartetter idag. Långa pauser blandas med ett kort, fanfarartat  tema. Det är djärvt och det är överraskande och ack så mycket roligare än dessa saxofonkvartetter, för här finns inga intellektuella eller känslomässiga hämningar. ’Bortdömd’, som börjar så kompositoriskt exakt, växer till en orgiastisk fest.

Musiken på albumet får en ordentlig skjuts av Sabu Martinez i kompet, så att det svänger ganska ordentligt.

Det är ett spännande album med en av våra mest egenartade musiker och kompositörer. Herr Werner framträder till sin fördel i båda rollerna. I ’Danstema’ spelar han ett nyckfullt och inspirerat solo, där det går att följa hans pianomusik - påpiskad av Martinez - mot en musikalisk och känslomässig klimax.

Jag tycker detta är ytterligare ett bra album med Lasse Werner, även om kanske det vokala numret är litet speciellt, så personligt att ett är meningslöst att kommentera. Antingen accepterar man det eller ej. Resten av albument accepterar nog de flesta wernerdiggare mer än gärna.”

Lars Werner och hans vänner




”Lars Werner och hans Vänner”
(Love Records, Helsingfors LRLP 2 / LRCD 2)

Vår i Helsingfors - Cirklar och trioler - Vals för Nannie - Till Idrees - Ballad för tenorsaxofon - Viggbyholms blås - Ryska snuvan

DubbelCDn har dessutom följande spår från samma inspelningstillfälle:

Cirklar och trioler  - Vals för Nannie - Till Idrees - Ballad för tenorsaxofon - Viggbyholms blås - Ryska snuvan (samtliga alternativtagningar)

Otto Donner (tp), Christer Boustedt (as), Göran Östlind, Dave Liebman (skivdebut) (ts), Lars Werner (p), Sven Hessle (b) Jan Carlsson (tr).
Inspelad 24-25 juli 1967 i Europafilms studio
. Tekniker Gert Palmcrantz.

Efter det amerikanska Jazzland-äventyret, kom det att dröja till 67 innan nästa skivproduktion nådde skivdiskarna och då var det via Finland.

Lasses gode vän, den finländske trumpetaren Otto Donner hade året innan tillsammans med Christian Schwindt och Atte Blom startad skivbolaget Love Records som kom att ge ut ett brett spektrum av musik.

Otto berättar i nyutgåvan på CD: Jazz i Finland var ett väldigt isolerat fenomen på slutet av 50-talet. Det fanns knappt några skivor, inga noter . Allt måste kopieras från skivor eller från radiosändningar.

1962 kom dock The Sunsiders, Arthur Österwalls orkester från klubben Sunside i Stockholm. Det bestod av gräddan av den framväxande progressiva unga jazzgenerationen. Äntligen kunde finländarna möta musikanter ur sin egen generation som dessutom hade samma inspirationskällor.

”Lars Werner och hans vänner ( Christer Boustedt as, Bengt Ernryd tp, Jan Carlsson tr, Cameron Brown b och Lars Werner p) slog första gången ner på de finska konsertscenerna med en performanceföreställning vid en utställning på Atheneum i Helsingfors, som organiserats av Föreningen för Samtida Konst 1963.
Detta var tiden för happenings och gränsöverskridande konstprojekt. Sommaren därpå var Lars Werner och vännerna tillbaka i en happening som organiserats av amerikanen Ken Dewey, Jan Bark, Folke Rabe och Otto Donner på Juväskyle Sommarfestival.

Ett sent jam - ett möte mellan själsfränder, formade en ny kvintett som bildade kärna i bandet som framträder på Love Record-skivan. Musiken täcker ett vitt fält av influenser från rock, pop till etno och samtida konstmusik, med intrikata rytmmönsterbyten och delikata stämningar. Ibland högljudd och bombastisk, ibland naiv, enkel eller helt enkelt bara vacker. Alltid djupt rotad i beboptraditionerna.”


Amerikanske numera världskände sopransaxofonisten Dave Liebman, som av en händelse kom att ingå i bandet berättar att han skickats iväg av sina föräldrar på en bildande Europaresa. Med 1000 dollar på fickan, boken om hur man gör ”Europa på fem dollar om dagen” plus en hotellbokning för en natt i London, kom han för första gången utomlands. Han var en 21-årig tredjeårsstudent vid New York-universitetet och hade  lyckats få med sig några telefonnummer till musiker i London. Efter några dagar i London reste han till Stockholm den 17 juli, där han ringde ett telefonnummer han fått av basisten Cameron Brown. Det visade sig gå till Lasse som omgående bjöd Liebman att komma och bo hos honom och hans fru Carina i Bromma. Innan de la på luren sa Lasse: ”Förresten, har Du hört att John Coltrane dog idag”.

Med tungt sinne och bokstavligen i tårar kom han till Lasse och Carina där han kom att stanna i två veckor.

”Jag mottogs med enorm gästfrihet, lekte med Lasses dotter Petra och jammade med dessa otroliga musikanter, deltog i några hallucinatoriska resor och var med om min första skivinspelning. Jag kunde knappt spela och hade lite begrepp om vad jag höll på med men jag älskade verkligen musiken. Jag behandlades med total respekt och kärlek, något jag aldrig glömmer.

När jag nu lyssnar på CD-utgåvan slås jag av vilken hög nivå det var på dessa killar. Kombinationen av fri jazz och bebop, med ekon av Mingus, Sun Ra och alla andra är spännande. Lars fantastiska arrangemang, Ottos underbara Miles-influerade solon, Christers Dolhpy-inspirerade solon, Görans ’Sheppska’ tenor’ och under alltihop det kongeniala ackompangemanget från Sven och Jan som verkligen gör att allt smälter samman.  Detta är jazz bortom tid, rum och kategoriserande. Som låter fullständigt fräscht idag. Det här var professionella musiker som kunde sin jazzhistoria och formade sin egen epoks musik. Tack Lars, varhelst Du befinner Dig - jag vet att Du hör mig broder! Frid!”



Boris Rabinowitsch skriver om originalutgåvan i OJ i december 1967:

”En sak är klar: när Lasse Werner skall få ut sin musik på skiva, så måste det bli på en etikett, som innehåller ordet ’Love’. För Lasse Werner är en man, som är konstant förälskad i allt och alla. Och om han inte lurar oss, så är han till på köpet lyckligt förälskad. Därför är också hans musik full av lek och romantik, den är samtidigt ohögtidlig och sentimental över alla gränser. Och när Lasse spelar eller uppträder, så är det för att hela världen skall kunna bevittna den kärlek som finns i hans gränslöst rymliga hjärta.

Nu finns det kloka människor, som säger att förälskelse i verkligheten är en sjukdom, som gör människor mer eller mindre otillräkneliga. De förlorar känslan för proportioner. Å andra sidan kan själva känslan bli så självtillräcklig att föremålet för ens förälskelse blir oväsentligt. Allt detta upplever man också i Lars Werners musik.

Han är en färgstark företeelse i svensk jazz, som man inte gärna vill undvara och i denna skiva får vi honom på gott och ont. Han kan skriva temata, melodiska och iöronenfallande. Ibland så iöronenfallande, att man tycker sig ha hört dem tidigare. Vilket dock inte innebär att de är utan kvalitet. Jag tycker faktiskt riktigt bra om de korta styckena ’Vals för Nannie’ och ’Till Idrees’, vilka tolkas mycket vackert av respektive Christer Boustedt och Otto Donner, och även den tolv minuter långa ’Vår i Helsingfors’ är tilltalande.

Redan i detta stycke möter man emellertid Lasse Werners svagheter. Hans överdrifter, vilka är mindre provocerande och mer tråkiga än vad han själv troligen föreställer sig. Och det går helt galet i den femton minuter långa ’Viggbyholms blås’ och i ’Ballad för tenorsax’.

Lasse Werner är ingen perfektionist och jag är övertygad om, att han eftersträvar en viss frihet i frasering och intonation.
Vad det sista beträffar är jag emellertid vad gäller de två tenorsaxofonisterna allvarligt rädd för, att denna frihet inte behöver påtvingas dem. De kan tydligen inte blåsa rent på sina instrument, hur gärna de än vill.

Lasse Werner har en särskild förkärlek för ’The Tadd Dameron sound’ och för känslosam melodik. Bägge effekterna utnyttjar han verkningsfullt i ’Vår i Helsingfors’, men han ger den ändå ett tillskott av något personligt genom en viss ironisk grovhet. Skivan avslöjar också att denna attityd skyler något. Lasse Werner gömmer sig bakom den. Den är så oförpliktande. Misslyckas han, har han alltid råd att skratta åt sig själv. Nu hjälper det dessvärre heller inte, att skivan inte är särskilt bra upptagen. Pianot är allt för dominerande i klangen, men det kan ju vara en medveten åtgärd.”

Bombastica!





Bombastica (Jazzland JLP 26 / Dragon DRCD 287)

Bombastica! (medium version) - Dandy * - See the world * - Too late - Come * - One thousand nights * - Back with me * - Latin beat - Living up to life - Dancing in a summer country house - Kind’a sweet * - Bombastica! (up-tempo version) - Drottningholm ballad - Sergel - Happiness beans - Sweet summer - The pleasures of the ball ** - Pastorale ** - Carina ** - A waltz for Nannie ** - In the fall **

*    Ej med på LP-utgåvan.
**    Från EPn ”Point of view”

Lasse Werner p (1-11, 13-21) Göran Pettersson b,(17-19, 21) Sune Spångberg dr (1-19, 21), Bernt Rosengren ts (1-16), Kjell Samuelsson p (12), Torbjörn Hultcrantz b (1-16).
EPn inspelad i Stockholm 11.2.1959
LPn inspelad i Stockholm 30.6.1960




”Lustig historia! Slumpartad!” inleder kompositören, pianisten, läkaren och professorn Kjell Samuelsson sin berättelse om hur det gick till när Lasses första LP kom till 1959.

Kjell hade anmält ett bidrag till en kompositionstävling som förmodligen arrangerades av ett filmbolag, eftersom första pris var en resa till Hollywood där vinnaren fick vara med om inspelningen av Cole Porters ”Can-Can” med bl.a. Frank Sinatra.

Han gjorde ett gediget kompostionsarbete och skrev analys och arrangemang och kallade följaktligen stycket, som var en chacha, för ”Hollywood”. Kjell var helt övertygad om att han skulle vinna.

Juryn bestod av Kar de Mumma, Alice Babs, Povel Ramel och Hasse Ekman.

Och mycket riktigt, en dag ringer telefonen och han får veta att han vunnit första priset!

Lasse och Kjell var helt överens om att tillfället inte fick försittas. Gemensamt valde man ut ett antal låtar ur deras gemensamma låtlager, kallade samman vännerna Sune Spångberg med sina trummor, Torbjörn Hultcrantz med sin bas och Bernt Rosengren med sin sax, och hyrde några timmar i Sandrews ljudstudio.

På en kväll spelades tio-tolv låtar in. Endast ett omtag gjordes och det var titelspåret ”Bombastica!” där Kjell ville ha en mer ”up-tempad” version och där han själv står för pianospelet. Alla övriga spåren är första och enda tagningen.

Bland dessa givetvis också Kjells vinnarlåt, nu omdöpt till ”Dandy”.

På vägen till eller från Hollywood, hade Kjell lyckats lägga in några dagar i New York, där han varit förut och kände sig rätt hemmastadd. Med den legendariske radioprataren Claes Dahlgrens hjälp fick Kjell först kontakt med Teddy Charles (ex. Cohen) som var A&R på Bethlehem Records. Denne blev mycket imponerad av vad han fick höra och ville gärna ge ut en skiva. Men då han inte var beredd att betala något, tackade Kjell för sig och vandrade vidare.

Eftersom Kjell och Lasse lagt ut en hel del pengar på studiohyra m.m. så ville de i vart fall ha någon ersättning ’up front’.

Andra försöket gjordes hos Riverside Records och deras ägare och producent Bill Grauer. Denne hade redan fått upp ögonen för svensk jazzmusik och hade just varit i Sverige. Han visade sig vara en positiv jazzentusiast med vänlig blick och brett leende.

Han satte sig att lyssna på banden tillsammans med sin assistent som visade sig vara ingen mindre än Billie Henry, gift med boppianisten och kompositören  George Wallington. Billie log igenkännande när hon lyssnade på Lasses spel där rötterna var rätt så tydliga.

Det behövdes bara ett par spår så var saken klar och Kjell kunde gå därifrån med ett par hundra dollar i fickan som förskott. På kvällen satt han på hotellet och skrev linernotes för omslaget.

LPn kom ut på Riversides dotterbolag Jazzland och mottogs välvilligt. Tyvärr kraschade bolaget efter några månader så det blev aldrig någon upföljning.

Signaturen ”Boss” skrev i sin recension i en av huvudstadens morgontidningar:

”Via USA har löjligt nog ”Bombastica” måst vandra för att komma ut i Sverige. Först gå på export innan den nådde till svenska musikaffärer. Några förbluffande upptäckter om standarden hos våra unga egna gör vi dock inte den här omvägen. Det är en skiva som sönderfaller i många intryck: Lars Werner har utvecklats snabbt som pianist och är generellt den som med sin frodiga stil gör det angenämaste intrycket här. Tenoristen Bernt Rosengren har min fulla respekt för den trosvissa glöd och envetenhet med vilken han driver sitt moderna stilideal, men ofta är han frånstötande onjutbar med sin raka tonbildning och sina abrupta tonutbrott. I de få balladerna (knappast så ’highly individual’ som texten vill göra gällande), är han betydligt njutbarare. Torbjörn Hultcrantz spelar god kompbas och Sune Spångberg har en explosiv drive och swing i sitt trumspel, men saknar ofta korrespondens med solisterna. ’Sergel’ är ett av de tråkigaste exemplen på det - det finns andra där anmärkningen lyckligtvis inte alls är befogad.”

Men att skivan gjorde intryck på ett vidare fält kan vi också läsa i Hasse Fridlunds nekrolog från Radio SKAP. Så här sa Fridlund:

”Döm om min egen förvåning när jag i höstas (hösten -91, MWs anm.) befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv - och det, gott folk, är rätt så länge det - vid det här laget.

Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till  det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengrren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).

Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MWs anm.). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta  och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.

Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.

Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen  gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns  rätt många faktiskt. T.o.m. från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.”



Bertil Sundin skrev i sin recension i Orkester-Journalen:

”Vad jag tycker mest om hos den här plattan, som nu via USA och skivbolaget Riverside presenteras för svensk publik är, vad ska vi säga, ansatsen. Förösket att göra jazz som inte i första hand är härledd från aktuella amerikanska förebilder utan som vill vara självständig musik, fri från gimmickar och kommersiella sidoblickar.

Ser man på resultatet är det inte helt övertygande. Kjell Samuelsson har skrivit tre av melodierna, ’Bombastica’, ’Living up to life’ och ’Latin beat’, medan de övriga är av Lars Werner. Som kompositioner har de alla sina förtjänster och en del är riktigt tilltalande. Utförandet är mer ojämt. Werner är framförallt triopiansit och spelar ofta som om han var det även här. Han dominerar för mycket, undviker alla pauser, gör allt så tydligt att ingenting blir över åt Bernt Rosengren, och det är kanske därför som Bernt endast verkar måttligt intresserad av det han håller på med. Inte så att han spelar dåligt, tvärtom, med undantag av några slarviga ensemblefraser i ’Sergel’ och en svävande tonbildning i ’Sweet summer’ är utförandet genomgående bra. Men oengagerat upplever jag det som.

Ett annat drag i Werners musicerande bör påpekas, ett drag som det är lätt att kritisera men som lika gärna kan ses positivt. Han är romanttiker, och av ett direkt, naivt slag. Det gör att han inte väjer för effekter som det kraftiga tremolot i slutet av ’Sergel’ för att nu nämna ett exempel. Eller i balladerna, som den vackra ’Drottningholm ballad’, där hans spel ger en bild av små överlastade skepp som seglar omkring. Men denna klangromantik som ibland blir monoton och fattig på dynamiska och rytmiska variationer, visar på ett starkt uttrycksbehov. En entusiasm  för det han spelar som gör plattan intressant, väl värd att lyssna på.

I kompet dominerar Hultcrantz’ drivande bas, men det är ofta något som inte klaffar i samarbetet mellan honom och Spångberg. Kan det vara upptagningen?

Betygsättningen är enligt amerikanska förhållanden väl hög. Men musiken här är dock ingen andra-hands-jazz utan - med fel och förtjänster - en självständig produkt.”


Och kollegan Rolf Dahlgren i ESTRAD skrev följande:

”Att svenska jazzinspelningar ges ut i USA innan vi får höra dem här - och så når oss via den amerikanska skivan - det är verkligen en sensation. Jag förmodar det är första gången det har hänt. Upptagningarna gjordes 30 juni förra året i Stockholm med en utmärkt kvartett bestående av tenoristen Bernt Rosengren, pianisten Lars Werner, Torbjörn Hultcrantz, bas och Sune Spångberg, trummor.

Kompositionerna är samtliga originalstycken av Werner och den pianospelande medicinaren Kjell Samuelsson, vilken var den som på en amerikaresa i höstas tog med inspelningarna till New york och såg till att de blev utgivna. Omslagstexten försöker ta uppmärksamheten från den framförda musiken och fastslår helt ’bombastiskt’ att albumet huvudsakligast kommit till för att fästa uppmärksamheten på att man i Sverige inte bara kan spela modern jazz utan också skapa originella kompositioner. Det förefaller inte helt rättvist. Visst finns det åtskilligt intressant i utformningen av den fyndiga titelmelodin, i ’Sergels’ kraftfulla tongångar, i det romantiska tonpoemet ’Drottningholm ballad’, i det melodiska sångbara temat hos ’living up to life’, i ’Hapiness beans’, som är just så pigg och levnadsglad som titeln anger, och visst lyssnar man gärna till ’Sweet summer’ med sin vackert lyriska folkvisestämning. Men ändå tycker jag att huvudsaken är kvartettens utmärkta sätt att spela melodierna. Framförallt är det Rosengrens fulltonigt rika tenorspel som är värt lovord. Han börjar komma upp i främsta ledet nu och borde uppmärksammas mer.

Lasse Werners pianosolon är originella - ibland t.o.m. bisarra - men han är alltid rolig att lyssna på, och han gör god nytta i rytmsektionen, där också hans två kumpaner svarar för effektivt arbete. En intressant svensk jazzskiva som ni gärna bör avlyssna!”


Nästan 50 år senare, 1996, skriver Albert von Konow en recension i OJ när nyutgåvan på CD kommit:

”När kompositören, pianisten, mångårige OJ-medarbetaren m.m. Kjell Samuelsson, som skrivit texthäftet och producerat denna CD, vann en Hollywood-resa i en kompositionstävling med sin melodi ’Dandy’, föddes tanken att få inspelningarna med hans och Lasse Werners kompositioner utgivna i USA. Strax därefter kom tio nummer med Werner-Rosengren Swedish Jazz Quartet ut på märket Riversides underetikett Jazzland. Till dem har här fogats sex tidigare outgivna nummer, bland dem ’Dandy’, samt Werners trio- och solonummer från en EP.

Triostyckena och pianosolot ’A waltz för Nannie’ (d.v.s. Porres) har sin charm, men det är, inte oväntat, Bernt Rosengren som formulerar de tyngst vägande inläggen. Han hade redan då  sin egen stil. I dagens perspektiv hör man att den kritik , som kompet fick i dåtida recensioner, hade visst fog för sig. Lasse Werner hade vid den här tiden en tendens att spela för mycket. Men ibland lyfter det rejält om Torbjörn Hultcrantz originella basgångar och Sune Spångbergs cymbaler och trumaccenter. Inte minst gäller det de två versionerna av titelmelodien”




Point of View



”Point of View”
(Artist AEP 1027 / Dragon DRCD 287)

The pleasures of the ball - Pastorale - Carina - A waltz for Nannie - In the fall

Lars Werner (p), Göran Pettersson (b), Sune Spångberg (tr)
Inspelad i Stockholm 11 februari 1959
.

Lasses första egna skiva, nämligen EPn ”Point of View” gavs ut 1959. På omslagets baksida skriver Lasse: ”Även om jag lyssnar till mycket musik, så finns det nu och då något som jag söker men inte finner, så att jag får försöka göra någonting själv. Melodier, ljud, ackord, och rytmer är vad jag transponerar till, allting jag upplever, tänker eller känner och jag måste helt enkelt få det till en musikalisk form för att kunna använda det för mina syften. All min musik har gjorts med ett syfte, någon speciell sak jag ville uttrycka eller för ett speciellt tillfälle eller till en speciell person. Detta är för mig det mest inspirerande sättet att arbeta.”

EPn innehöll fem låtar: ”The Pleasures of the Ball”, eller ”Pallets nöjen” om man ska tro feltrycket längre ner i texten. Melodin är inspirerad av  en underbar målning av Watteau som gav Lasse känslan av en fyrtakts dansfras.

”Pastorale” - var ett sätt att försöka uttrycka ordets mening för Lasse och är en liten glad sång som föreslår en promenad genom ett medelhavslandskap, en härlig sommardag.

Så följer två låtar skrivna för Lasses dåvarande fästmö Carina (de gifte sig senare samma år) och hans älsklingssångerska Nannie Porres.

Slutligen ”In the fall” som tecknar bilden av den årstid som Lasse finner som mest inspirerande, uppfriskande och fullödig, nämligen hösten.

När Dragon lyckades få rätten att ge ut "Bombastica" på CD hade de den goda smaken att fylla upp utrymmet med en återutgivning också av denna EP.

Anders R Öhman recenserar i OJ:

”Man hade unnat Lasse Werner en bättre uppbackning i hans debut på skivmarknaden. Då hade säkerligen resultatet blivit mera positivt, det är jag ganska säker på. Lasse Werner behöver att döma av den här skivan ett påtagligt spänstigt och livgivande komp för att kompensera den brist på sting som vidlåder hans eget musicerande här - det är väl helt enkelt så att det föga upplyftande kompet hämmar honom. När Bertil Sundin och jag pratade om Lasses platta formulerade han saken på så sätt att trion här ’inte är någon riktig trio utan tre musiker, som spelar tillsammans’ och det tycker jag är en bra beskrivning. Vidare är vi överens om att en antiswingfaktor ligger i Lasses sätt att låta vänsterhanden spela jämna fjärdedelar, ibland med ackord. Överhuvud får man nog det intrycket att Lasse Werner här varit mer inriktad på att föra till torgs sina lyriska små pianostycken än att engagera sig för ett rytmiskt skeende.

I och för sig är det nätt pianomusik, behaglig att lyssna till, mera intressant än det som brukar vankas i sådana här sammanhang. Styckena är genomtänkta och utarbetade i hög grad, något som också måste ha medverkat till att pulsen kommit i skymundan. Strängt taget hör skivan inte bara hemma inom jazzen utan den kommer med toner och tendenser som pekar på vidare fält.

Lasse Werners EP har i både uppsåt och utförande så mycket av värde att man är nyfiken på fortsättningen. Han är en musiker med ett personligt sätt att uttrycka musiktankar som har både innehåll och förmåga att förmedla känsla. Hans stycken saknar inte substans (’Pastorale’ - är väl inte precis lyckad förstås) och hade det gnistrat till om det hela i rytmiskt avseende - hade Lasse med andra ord fått ett mer inspirerande stöd - skulle han förmodligen ha nått de syften och det resultat han satt sig före. Man kan läsa om dem på mappen, där han själv skrivit om både sig och sin musik. Det är olyckligt att den blivit tryckt, inte därför att man inte unnar Lasse Werner att öppet säga ifrån att han tror på sig själv och sin musik, utan därför att sådant så lätt leder till missuppfattning angående den som säger det. Vi får se om inte nästa skiva mer motsvarar kompositören/pianistens uppfattning och vår förhoppning.”


Tidningen ESTRAD har en osignerad recension som möjligen kan vara skriven av dess redaktör Carl-Erik Lindgren:

”Efter europeiska förhållanden kan vi här i landet glädja oss åt att ha en rad goda pianostilister inom jazzen. Nu kan vi notera ännu ett namn på framskjuten plats: Lars Werner. I den här plattan har han satsat hårt på sig själv - kompositionerna är genomgående hans egna, och han är ende solist - och han har lyckats.

Med stor konsekvens har han format sin stil längs Powells och Monks linjer, en tendens som egendomligt nog varit rätt sällsynt i det här landet, och även när han skriver har han i viss mån samma förebilder. Han förenar ett drivet pianistiskt kunnande med sinne för form och färg - melodierna är fasta och logiska och det harmoniska är intressant, långt från allfarvägarna men ändå inte svårtillgängligt.

Det enda som man inte får riktigt grepp om i den här plattan är den solistiska idérikedomen. De arrangerade partierna dominerar, och vi hoppas att Lasse ger större prov på sin improvisatoriska förmåga en annan gång. Hans gamla spelkompisar Göran Pettersson bas och Sune Spångberg trummor bör ha en stor eloge för ett smidigt och följsamt komp, helt i musikens anda.

Det har liksom blivit comme-il-faut i kritikerkretsar att vara återhållsam med prestationsbetygen när det gäller de svenska musikerna, en slags andlig baksmälla efter det tidiga 50-talets patriotiska pionjärrus inom vår egen jazz. Om jag nu sätter mitt ’AB’ är det förmodligen förståndigt i förhållande till de massor av god jazz som åstadkommes på andra håll i världen. men samtidigt vill jag säga att det var längesedan en inhemsk platta utstrålade en sådan personlig charm som denna. Grattis, Lasse!”

The Concert 23.6.1958

I arbetet med boken om min bror jazzpianasten Lasse Werner ingår också en diskografi som jag just blivit klar med och som jag tänker dela med mig av redan nu som en försmak på vad som komma skall. Det handlar om 16 LP-skivor och 1 EP-skiva samt fyra återutgivningar på CD.

Så håll till godo alla bop-lovers. Nu kör vi en nostalgitripp!



”The Concert 23.6.1958”
(Jazzline (G)JL20829 - 2 LP / Delta CD 11098)

Falling in love - Allen’s Alley [Wee] - All the things you are - Minor meeting for two clarinets - Blue Night - Open door - I surrender dear - I’ll remember April - Trotting - Tangerine - These foolish things - Walkin’

Stu Hamer (t), Willie Dennis (tb), Adi Feuerstein, Gerd Huseman (fl, ts), Zoot Sims, Hans Koller (cl,as,ts) Helmut Brandt (bar), Roland Kovac, Lars Werner (p), Peter Trunk (b), Kenny Clarke (dr)
Inspelad i Baden-Baden den 23 juni1958


Denna inspelning som alltså är Lasses första egentliga skivinspelning kom ut först några år senare och jag tror aldrig Lasse ens var medveten om dess existens.

Han befann sig på sin bröllopsresa och hade stannat till i Baden-Baden och blivit inhalad av sina vänner från den tyska turnén, Stu Hamer, Roland Kovac och Hans Koller att delta i denna Jazz-studio-konsert som spelades in av Südwestdeutsche Rundfunk.

Under arbetet med denna bok kom vi av en händelse på uppgifter om LP-skivan som efterfrågades på internet av samlare i Japan. Det framstod som om den givits ut på ett ”bootleg”-bolag, vilket väl inte riktigt stämde.

Så småningom fann vi att den hade utkommit i en CD-version 1988 som vi hittade några exemplar av på amazon.com.

Den tyske jazzskribenten Michael Frohne skriver i sin omslagstext följande om Lasse:

”Den förmodligen mest välkände av dessa för den tyska jazzpubliken okända, är den svenske pianisten Lars (Lasse) Werner. Han tillhörde den stora gruppen av självständiga skandinaver, som inte har någon svårighet att hålla takten med de amerikanska stjärnsolisterna. Lasse Werner hade en stadig trio under många år, som expanderade till ”Swedish Jazz Four” för att också inkludera blåsare under konserter och studioinspelningar”.

Studiobandets pianist var den välkände Dr Roland Kovac som Lasse lärt känna under sin turné några år tidigare. Av spårlistan framgår inte vilka nummer Lasse spelar piano. Inte heller Roland Kovac kan erinra sig eller avgöra vilka spår han själv spelar på och på vilka Lasse sitter in.


Enn Kokk skriver om bror Lasse!

Enn Kokk har skrivit ett inlägg på sin blogg om min bror jazzpianasten Lasse! Läs!

Bror min - En lycklig skit!

image75

Min älskade bror Lasse, svävar i luften runt minneslunden på Norra Kyrkogården i Stockholm sedan 1992. Kanske slår han sig då och då ner på den sedan länge stulna träbänken vid vår familjegrav och för en livlig konversation om livet och konsten med Pappa Einar och Farfar Oscar. Säkert också med Farbror Tom, men kanske inte särskilt mycket med Faster Dudde och Kusin Birre. Kanske också med Svåger Gösta som var en receptiv och nyfiken människa även om hans effektivitetsjag nog inte riktigt kommunicerar med Lasses bohemiska och kompromisslösa inställning till tillvaron, vare sig på den här eller andra sidan.

Lasse Werner, den svenska jazzens Gossen Ruda. Gränsöverskridare, förnyare, egen! Född 1934, död 1992. Med hans eget språkbruk: En sann pianast!

Som jazzsångerskan Monica Borrfors uttryckte det:

"Fy fan vad man saknar denna typ av musiker bland alla stylade, grönsaksätande karriärister som befolkar jazzscenen i dag.
Det är inte mycket färg längre. Det är klart att man ska ta hand om sig bättre än vad Lasse gjorde men man saknar verkligen det milda vansinnet och det egna uttrycket.
"


"Det milda vansinnet" och "det egna uttrycket" - så på pricken Lasse!

image79
"Varför hickar tulpanerna" - ur en handritad/skriven bok från sommaren 1953 i Biarritz. Lasse var en konsnärlig mångsysslare till att börja med. Han skrev både prosa och dikt och målade mycket. Han genomgick alla "perioderna" med van Gogh, Munch, Gaugain, Paul Klee och andra.


Lasse blev tidigt intresserad av jazzmusik. Men också av tonsättare som Alban Berg, Anton Webern och Arnold Schönberg. Den framväxande bebop-musiken fångade honom och gav starka influenser. Han hade också kreativa klass- och parallellklasskamrater ända från den föreberedande skolan och upp i gymnasiet. Idag framträdande namn inom jazzen som Georg Riedel, Lasse Bagge och Kjell Samuelsson men också viskonstnären Olle Adolphson (som dessutom var släkt och med vars familj vi umgicks), konstnären Peter Dahl och författarna Maj Sjöwall (som var Lasses barndomskärlek och som kom att bli hans sista kärlek i livet) och Jane Fredlund.

I denna omgivning växte han upp och formades. Tidigt flitig besökare på Nalen och andra ställen där det spelades modern jazz. Tidigt började han själv spela saxofon och skulle nog ha fortsatt med det om det inte varit för en ihärdig och störd granne som klagade så ofta att pappa till slut tvingades till ett ovanligt ultimatum: Sluttid på kvällen eller slut med saxofon!

Under tiden hade han genom Clas-Göran Fagerstedt, gemenligen kallad Fager, invigts i harmonilärans underbara värld och börjat ge sig på pianospel igen (trots vår gemensamma bittra och avskräckande erfarenhet av Fröken Johanssons pianolektioner).

image81
"Instrumental shapes"

De tidiga jammen hemma blev även för mig upplevelser som satte djupa spår i min musikaliska känsla. Där satt Sune Spångberg med huvudet vridet åt sidan med meditativt slutna ögon och trumstockarna i ständig rörelse över skinnen. Där stod Göran Pettersson eller Stefan Landoff och lekte med fingrarna över bassträngarna. Där var Janne Wallgren på piano, Roffe Hultqvist och Hasse Kihlström, Bosse Wärmell, Lasse Gullin, Torbjörn Hultcrantz och Göran Östling och .......

På min studentfest spelade Lasse, Janne Carlsson, Curre Lindgren, Gösta Wällivaara och Chrille Boustedt. Knappast dock den musik som var "vanlig" på studentfester.

Vi talar också om efterkrigstiden. Ett sent 40-tal och framförallt 50-talet som kom att influera så många unga kreativa människor och som resulterade i "The Roaring 60ies" - årtiondet då allting hände! Då alla dessa unga nått verksam ålder. En formlig explosion av nytänkande - på alla områden. Musik, teater, litteratur och konst men också politik och vardagsliv. Denna injektion av lust, gränslöshet och en uppsluppen livsglädje genomsyrade samhället. Tiden då allting blev möjligt. Lasse var en av den tidens främsta produkter inom sitt område.

image80
Lasses eget "credo" (Biarritz 1951). Han var totalt kompromisslös och vägrade "prostituera sig". Pappa pekade på Lasses vän basisten och kompositören Curt Lindgren som fått jobb som musikchef på Stadsteatern efter sejouren med "The Connection", men det var något Lasse aldrig skulle kunnat tänka sig. Ett fast jobb med en chef.....aldrig. Han var fullständigt egoistisk och hänsynslös mot sin närmaste omgivning. Frånsett en tid på 70-talet då LSDn gjorde sin entré och spädde på detta totala uppgående i det egna jaget utan hämningar, så var denna Lasses egoism inte på något sätt otrevlig tack vare hans för det mesta mycket glada humör. Han sket helt enkelt i vad andra tyckte om det han gjorde.


Att följa med på Lasses spelningar och olika upptåg var alltid spännande. Vad som helst kunde faktiskt hända. Kvällarna på Gyllene Cirkeln, happeningkonserterna på Moderna Muséet, fantasterierna på Pistolteatern var fyllda med humor och spelglädje. Inte förstod eller tyckte jag alltid om Lasses improviserade musik, men hans sceniska förmåga gav mig ideliga höjdarupplevelser. Särskilt som min egen håg då stod just till teaterns och filmens värld.

image88
Bröderna i samspråk

Ofta blev jag indragen i något improviserat skeende. Vid en konsert i ABF-husets Z-sal frågade mig Lasse strax före konsert om jag inte kunde sjunga hans "Too Late". Jag sa ja utan att tänka, men begärde att han måste peka in mig efter sticket eftersom vi inte repeterat och jag aldrig sjungit till orkester förut. Naturligtvis glömde han att nicka in mig så jag stod där som ett fån under hela andra koruset.

Var man på Pistolteatern för att glädjas åt något upptåg med Lasse och hans vänner, kunde det hända att teaterchefen Pi Lind fick syn på mig i foajén och drog in mig innanför scenen med en uppmaning att gräva fram och klä mig i något ur klädtunnorna. "Vad som helst!" väste han. Och gav mig en bok och intruerade mig att på ett givet ögonblick på scenen sätta igång att läsa högt ur boken. "Vad som helst!".

image84
Spektakel på Pistolteatern. Fr.v. Lasse, Teaterchefen Pi Lind, Mats, Christer Boustedt och Curt Lindgren. Janne Carlsson gömmer sig i kulissen.

Vid en stor Emanonkonsert på Moderna Museet, vars Pontus Hultén också öppnade sitt museum för musikaliska happenings (det var där dessa började i Sverige), möttes publiken redan när man passerade över Skeppsholmsbron av trombon- och trumpettoner ifrån Skeppsholmskyrkans tornlanternin där Janne Bark och Folke Rabe stod och blåste i blåsten... Väl inne i stora museisalen fick man förse sig med en stol ur en jättehög ihopslängda stolar och själv placera sig runt den i mitten uppställda orkesterplatsen. Av bilden framgår att jag såg till att sitta nära!

image82
Ode till Raymond Chandler No 1 spelas på Emanonkonsert i Moderna Museets stora sal. Mats sitter med ryggen mot kameran på "första parkett".

image83

Musikernas partitur var inte av det traditionella slaget utan blev rena små konstverk. Som här ur "Pastoral Vårscen" (för trombone och valthorn)

image85

image90

Eller som här för "Ryska Snuvan" Lasses "poplåt" som ofta blev en frustande final på hans konserter. Denna torde vara för Janne "Loffe" Carlsson som "närvarande" slagverk:

image109

Lasse utvecklade mer och mer de teatrala sidorna i sin musik. Samarbetet med Staffan Westerberg (som hade börjat som en suverän dockteaterskapare) utvecklades. En lång sejour på Stockholms Stadsteater med den revolutionerande uppsättningen av "The Connection" - en amerikansk knarkpjäs som utspelade sig i och runt en jazzgrupp. Den legendariske Freddie Redd skrev musiken och Lasse och hans vänner stod för deltagandet på scenen i Stockholmsuppsättningen som ibland nästan tog över pjäsens skeende och förvandlade tillställningen till ett rent jam som t.ex. då Dexter Gordon spelade med i bandet en kväll. Samma roll - men nu med egen musik - fick gänget också i Vilgot Sjömans film "Lyckliga Skitar".

Turneer med Riksteatern, sejourer på Helsingborgs Stadsteater, Jazzopera i TV, Rikskonsertturneer i landets skolor med bl.a. den klassiska pianisten Irene Mannheimer, samarbeten med Leif Segerstam, Partajorkestern i TV m.m. Allt gick i en rasande fart.

Tack vare en dödlig skräck för injektionsnålar hade Lasse klarat sig från det hårda knarket som alltför tidigt tog död på många av hans jämnåriga och vänner, men mycket sprit och under en period ett kraftigt bruk av LSD satte sina spår i personlighet och hälsa. Han utsatte sin familj för stort lidande och själv fick han diabetes som tvingade honom att acceptera också de hatade nålarna. Till slut drabbades han av en kraftig och långvarig coma vid midsommar 1978 som höll på att ända hans liv. Ingen trodde han överhuvudtaget skulle vakna upp. Än mindre att han skulle kunna lämna sjukhussängen. Men han lärde sig tala och gå på nytt och efter ett år satt han i en egen lägenhet och efter ytterligare ett år gav han hemtjänsten kicken och försjönk i sin fåtölj med en cigarett i näven, en bok i knät och grammofonen på nära håll. Blommorna i fönstret självdog och förtorkade. Dammet lägrade sig och Lasse blev en riktigt lycklig skit!

image89
Jazzens resp. den klassiska musikens Gossar Ruda: Lasse och Karl-Erik Welin. Medan Lasse saltade i pianot och spelade med ölburkar och pingpongbollar på strängarna, använde Karl-Erik motorsåg och sågade sönder sin konsertflygel.

Så dog vännen Christer Boustedt och Lasse satt ytterligare en gång framför ett piano på minneskonserten på Fasching (som Lasse som ordförande i Svenska Jazzmusikers Riksförbund varit intitiativtagare till och pådrivande för). Hans motorik var klart förändrad och hans styrsel i fingrar, händer och fötter var ej som förr. Men han fann ändå ett uttryck på tangenterna.

Sångerskan Pia Olby och pianisten Arne Forsén hade en tid samarbetat med Lasses gamle vän Sune Spångberg och Sune försökte nu få med Lasse. "Jag kan inte heller spela som jag vill längre men vi har dj-igt kul" sa Sune som sedan länge led av MS. En sjukdom han motverkade och försenade utvecklingen av genom att fortsätta sin musikaliska verksamhet. Så en dag gjorde "käpparna sitt intåg" på Zum Tiroler i Gamla Stan och "Dubbelduon" skapades. Det unga paret Pia och Arne och de två ärrade veteranerna Lasse och Sune. En obetalbar konstellation.

Lasse utvecklades till något av en jazzens Victor Borge. Hans långa muntliga seanser framför pianot avbröts då och då (när publiken började bli lite otålig) av en stunds meditativ musik ibland med utbrott liknande dem som en gång var hans "varumärke". Och så tillbaka till historieberättandet. Det var underbara kvällar. Inte alltid så innehållsrika men alltid berörande och överraskande. Vem minns inte den kvällen Lasse plötsligt avbröt sitt spel, lyssnade och sa: "Hör ni?". Alla lyssnade och skakade på huvudet. "Hör ni inte" kom det med anklagande röst. "Hör ni inte fläkten!" . Om man ansträngde sig till det yttersta kunde man ana ljudet av en köksfläkt någonstans i huset. Men för Lasse blev det en ljudingridiens att bygga vidare på.

image87
Lasses sista framträdande.

Några dagar efter en sejour på Zum Tiroler i Februari 1992 somnade Lasse in i sin säng. Och hastigt och lustigt ströddes hans aska i Minneslunden på Norra Kyrkogården.



image76

Lasses och min gemensamme vän Jacques Werup skrev 1983 en dikt till Lasse:

Smoke gets in my eyes
(Till Lasse Werner med tack för hans valspråk: Lev länge - dö ung)

Värme kräver förbränning.
Själv satte jag eld på min egen kropp.
Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

Kvarterets folk - läkare - tjänstemän -
såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
I promise: no soul! De frös och hade bläckröster.
De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

De var rädda för att känna igen sig i mig!
Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeh man!

Numera liknar jag det allra sista vedträet,
den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
i jordens mest övergivna sommarstuga.

Kroppen är slut. Det drar. Det viner
och blir frostblommor på toalettspegeln.
Jag har inget mer att elda med.
Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.
Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
skör som ett kinesiskt porslinsägg.
Jag är askan efter femtio års ständig eld.
Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
fan så mycket mindre patetisk än de flestas
enda lilla fuga av Bach!

Smoke gets in my eyes

För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

Nyare inlägg
RSS 2.0