"Tänk att stänga glädjen ute!"

Jan Malmsjö med den ros han idag ville överlämna till er Mor. Det nekades honom. Han släpptes inte in och han fick inte ens lämna rosen via personalen!
 
Kära Lilleba, Lasse och Titti!
 
Tyvärr ser jag mig föranlåten att skriva till er igen eftersom ingen förbättring i er Mors situation tycks ha inträtt.
 
Sedan sist, har Du Titti vid upprepade tillfällen med en dåres envishet uttalat att "Mor mår mycket bättre, äter bättre, sover bättre och svarar bättre på rehabiliteringen" i det ena mediet efter det andra.
 
Men det är ju inte sant, Titti!
 
Det bedrivs ingen rehabilitering av strokepatienter på Sjötäppans äldreboende. Den som er Mor hade kunnat få på sjukhuset, den förnekade ni henne. Inte heller verkar hon att döma av "rapporter inifrån" må särskilt mycket bättre, tvärtom. Den täta kontakt med de tre närmaste vännerna som er Mor säger sig inte ha kunnat överleva utan, men som ni nu bryskt förnekat henne – hur har ni förklarat för henne varför dessa nära vänner inte längre hör av sig?
 
Har ni talat om för er Mor att det är ni som har bestämt att hon inte längre ska få tala med eller träffa dessa nära vänner?
 
Har ni talat om för henne att ni till och med gått så långt att ni polisanmält två av hennes bästa vänner och ansökt om ett kontaktförbud för dessa gentemot er Mor?
 
Att detta försök att stadfästa er kontroll över vilka människor er Mor ska få träffa var dömt att misslyckas är ett gott tecken på att vi inte helt ska ge upp hoppet om rättvisa i vårt land.

Annars måste jag ge er credit för att ni lyckats väl med att få svenska oväldiga myndigheter att helt dansa efter er pipa. Men inte är det för att er Mor ska ha det bra på sin ålders höst ni har gjort detta, det är det inte längre någon som tror.
 
Förberedelser för den musikaliska uppvaktningen. Eva och Bennie Sjöquist pratar med Jan Malmsjö, Gert "Ljudfadern" Palmcrantz med Jens "Jesse" Lindgren, Jan Allan med Lasse Zackrisson.
 
Idag måste jag säga att jag varit med om en av de mest beklämmande händelser jag kan dra mig till minnes i livet.
 
Vi var ett antal personer med en eller annan relation till er Mor som beslutat att sjunga och spela för henne för att visa att hon visst inte är bortglömd, att vi vet att hon finns och i våra ögon inte alls levande begravd.
 
 
Vi hade tänkt att sjunga några av er Mors gamla låtar: "Vårat gäng", "Swing it Magistern" och "En gång jag seglar i hamn", "Sommarpsalmen" och kanske något mer. Eftersom alla hade en glad och positiv inställning till det hela var det också naturligt att tänka oss att vi en dag som denna skulle ha avslutat med vår nationalsång: "Du gamla Du fria".
 
Men i ljuset av vad vi fick uppleva så blev det helt omöjligt att sjunga denna hyllning till vårt land. Vi såg ingen frihet i den behandling som Alice – er Mor – utsattes för när vi närmade oss.
 
Vet ni vad som skedde? Ja, det vet ni förstås eftersom ni väl antagligen beordrat det.
 
Rullgardinerna i Alice's rum har just dragits ner. Det ännu öppna fönstret har inte stängts och damen på balkongen har ännu inte hämtats in för att också den dörren skulle kunna stängas för att utestänga av er oönskade ljud.
 
När dessa glada och positiva vänner nalkades på gräsmattan nedanför er Mors fönster för att i all välmening skänka en stunds musikalisk underhållning på nationaldagen för henne och för hennes medboende, så ser vi hur rullgardinerna i Alice's rum dras ner och det fönster som stått öppet med en springa skjuts igen. Från den intilliggande balkongen hämtas en ensam dam abrupt in och den hittills öppna balkongdörren stängs! Därefter kommer en ur personalen ut igen och tar ett fotografi av oss från balkongen! Har ni anlitat STASI?
 
Leif Kronlund och Gert "Ljudfadern" Palmcrantz funderar över situationen.
 
 
"Hur kan man stänga ute glädjen?" frågade sig med rätta Jan Malmsjö, som inte heller tilläts att överlämna en ros till er Mor.
 
Men vi sjöng ändå av hjärtans lust och hoppades att våra röster skulle nå in till Alice och efter en stund så noterade vi att ett av fönstren åter öppnades i en liten springa! Vilken glädje för oss! Det blev också en del härlig och glad jazzmusik spelad innan vi som avslutning avfyrade ett fyrfaldigt leve för Alice.
 
De uppvaktande med Jan Malmsjö i mitten.
 
När vi avtågade, vet ni vad som skedde då? Jo, rullgardinerna drogs upp och fönstret öppnades åter lite till. Och vi vet ju att det inte är Alice själv som kan styra detta utan hjälp av personalen som har strikta instruktioner från er och den förvaltare som ni nu fått att dansa helt efter er pipa. Den förvaltare som är utsedd för att tillgodose Alice intressen och behov! Märk väl! Er Mors intressen och behov. Får jag fråga i vilken utsträckning hon faktiskt kan sägas ha efterhört er Mors vilja?
 
Det är ju så här. Och det måste ni väl ändå ha börjat inse, att ni har skött detta på ett rent ut sagt uselt sätt. Ni har målat in er i ett hörn ur vilket ni nu kommer att ha mycket svårt att ta er ut.
 
Hur lite det hade behövts för att denna situation inte skulle ha behövt uppstå!
 
På grund av det sätt ni hanterat det hela finns idag en stark misstro mot er från många av Alice's vänner. Ni måste ju också förstå att Alice är en person som i kraft av sin enastående karriär "tillhör" så många fler än er tre barn och hennes barnbarn. Istället för att ha alla dessa vänner i ryggen, har ni sett till att få dem som motståndare genom detta abrupta utestängande av de tre vänner som betyder mer för Alice än vad ni tre faktiskt gör idag.
 
Att ni efter mitt förra brev dumpade vännernas cd- och dvd-spelare utanför deras dörr, innebär att ni ändå förhoppningsvis har insett en av de dumheter ni begått. Kanske finns det ett hopp att ni också ska se de resterande och kunna göra något åt dessa också innan det är försent för er Mor att få uppleva det.
 
 
Vi utgår ifrån att dumpandet innebär att ni sett till att er Mor fått tillbaka sin egen ljudanläggning och sin egen dvd-spelare och förhoppningsvis också stor-tvn.
 
Om jag får tillåtas komma med ett råd i denna tilltrasslade situation skulle det vara följande: kontakta er mors äldsta vän. Tala om för henne att ni insett att ni handlat tokigt och vill försöka reda ut situationen. Klara först ut detta med den till och från antydda demenssituationen. Vi som hört Alice prata och berätta har ju faktiskt svårt att förstå att det ens skulle kunna finnas en demensdimension i sammanhanget. Men visst, som lekman kan man inte alltid göra korrekta medicinska bedömningar. Och vi som står utanför familjen och som nu ändå upprörs över er behandling av er Mor har naturligtvis ingen rätt att kräva någonting vad gäller detta.
 
Men om ni ändå skulle vilja ha oss bakom ryggen istället för som nu, som ilskna motståndare i er väg, så skulle jag i er situation ha begärt en fullständig utredning på denna punkt av två oberoende läkare som samtidigt skulle få uttala sig om den nuvarande häktesisoleringen. Deras utlåtande skulle jag sedan ha låtit den goda vännen ta del av. Den goda vännen i sin tur skulle kunnat tala om för oss andra antingen att Alice's dörr åter kommer att öppnas för besök, eller att det nog faktiskt är bättre för henne att dörren är stängd och telefonen borttagen. Alice's vän skulle vi lita på på ett sätt som ingen idag kan lita på er.
 
Fundera på detta! Ingen vill er illa! Lika lite som ingen vill er Mor illa. Men hon förtjänar inte den situation som idag råder.
 
Och ingen tjänar på att stänga ute glädjen!
 
Med förhoppning om förbättring!
MATS
 
PS: Också Ann Allan reagerade som vi andra!
 
Stefan Gustafsson, Jan Allan och Lasse Lindgren förhöjde den musikaliska uppvaktningen.

Låt inte Alice Babs förbli levande begravd!

 
Den första gång vi sågs
 
Kära Lilleba, Lasse och Titti!

Med sorg i hjärtat skriver jag detta till er.
 
Jag känner ingen av er närmare och jag kan heller inte säga att jag tillhör familjen Sjöbloms nära vänner. Men å andra sidan blev jag vän med era föräldrar väldigt tidigt, för snart 64 år sedan och då träffade jag också er för första gången och jag har hållit kontakt med Alice och Nils-Ivar i alla år. Jag har varit gäst i deras hem liksom också mina döttrar har varit. Alice har varit vår gäst vid flera tillfällen. När Alice har framträtt i Sverige från 40-talets slut och framåt, har jag oftast suttit i publiken. Nils-Ivar var lika viktig för mig, för ofta var det med honom jag hade samtal före, under och efter konserter medan Alice tog hand om alla andra ”fans”.
 
Nils-Ivar och jag tar emot Alice efter konsert i Leksands kyrka.
 
 
Jag och Nils-Ivar i samspråk medan Alice tar hand om "fansen".
 
Jag bryr mig alltså väldigt mycket om Alice. När Titti efter Nils-Ivars död ville styra om min post till sig, tog jag det för vad jag trodde att det var, en viss trötthet från Alice sida. Alltså blev det väl mest julhälsningar även om jag via Titti skickade lite berättelser om mina barn som i tur och ordning alla har träffat och kramat om Alice vid olika tillfällen. Och givetvis hälsningar och blommor till födelsedagar.
 
Vår Filippa kramar om Alice på Berns scen (runt 1980?) medan Titti och Janne Schaffer tittar på.

Eftersom jag efter min egen pensionering ägnat mig alltmer åt den svenska jazzen på flera sätt har jag också återknutit och nyetablerat vänskapsband med åtskilliga av Alice’s egna vänner och även den vägen kunnat hålla mig hyggligt underrättad om Alice och hennes liv.

När jag häromveckan blev uppringd av min upprörda brorsdotter mitt under pågående högtidsmiddag på Rådhuset i Malmö under jazzrixdagen, insåg jag att det var mycket viktigt. Och det hon berättade var överraskande och upprörande. Och hon uppmanade mig att göra något!

Jag läste naturligtvis vad Ann Allan skrivit och vad Anna-Lena Lodenius skrivit. Jag kontaktade Ann och jag kontaktade flera andra av de människor som jag betraktat som Alice nära vänner. Vänner som stått i löpande kontakt med Alice och som jag i ett fall närmast betraktat som en extra familjemedlem.

Av dem fick jag höra en mindre smickrande men oväntat samstämmig berättelse som inte gjorde mig lugnare.

Till slut blev samstämmigheten för stor för att jag skulle kunna sätta full tilltro till det som ni  själva berättat för mig om situationen.

Det gjorde mig oerhört ledsen.
 
Mina döttrar Johanna och Filippa med Alice i vår soffa.


Jag har i hela livet betraktat familjen Sjöblom som något av en familjeförebild. Med nära och mycket varma relationer.

Det jag själv har upplevt av framförallt Alice och Nils-Ivar har bara andats omtanke och värme.

Självfallet har jag inte kunnat undgå att inse att Alice är en människa med stor integritet och med en mycket stark vilja och klara åsikter. Och visst kan jag förstå att det kan finnas tillfällen då det är besvärligt att vara barn till en sådan förälder. 

Men det ursäktar inte att ni behandlar er mor på ett så ovärdigt sätt som ni just nu gör.
 
Filippa hemma hos Alice i Spanien på 80-talet.

Försök att förstå att jag skriver detta av omtanke om er mor, men också med en förhoppning om att de interna relationerna i familjen inte ska ta större skada. Tiden ni har till ert förfogande är inte lång. Snart är också er mor borta och då är det för sent.

Försök också att förstå att jag i lika hög grad skriver detta av omtanke om er och om era barn. Det som sker kommer för alltid att utgöra en tagg inom er. En tagg som kommer att göra ont därför att det blir för sent att dra ut den. Den kommer att sitta fast och infekteras. Jag tror inte ni vill leva med vetskapen om att ni kanske förbittrat er mors sista tid i livet. Era barns far- och mormor. Att som ni nu gör, skicka barnbarnen i era ärenden gör att också de kommer att få känna delaktighet i denna taggs smärta.

Jag skriver det här, därför att situationen nu har eskalerat till ett stadium där ni snart inte längre kommer att kunna försvara er position. För mycket omständigheter om varför dörren till er mors rum är låst kommer att sippra ut och underminera er trovärdighet. Det är inte på grund av andra personer som personalen på Sjötäppan "slog larm". Smällar i dörrarna stod ni själva för.

Många av Alice’s vänner är engagerade i detta och det har fått ringar på vattnet på många håll.

Jag vill vädja till er, framförallt för er mors skull – men också för er egen – att ompröva er hållning.

Låt er mor vara den myndiga kvinna hon i själva verket är och alltid har varit, in i det sista. Låt henne själv avgöra vem som ska få besöka henne i det som idag är hennes hem.

Ni har berövat henne möjligheten att umgås och utbyta tankar och minnen med en människa som fanns i hennes liv som jämnårig redan då ni var små barn. En människa som hjälpt era föräldrar att under er uppväxt skydda er från en hårdbevakande omgivning och låtit er få uppleva en barndom utanför medias ständiga blickar och fotoblixtar. En människa som aldrig någonsin gjort annat än talat väl om familjen Sjöblom och om er. Som varit som en del av er familj – vilket inte vill säga lite eftersom det är få som har blivit insläppta så nära er. Hon förstår inte varför hon inte längre får vare sig hälsa på sin vän eller tala med henne i telefonen. Och vad tror Alice själv om detta? Hon måtte känna sig helt övergiven och bortglömd av sina vänner.

Ni har berövat henne möjligheten att umgås och glädjas åt det par som inte heller gjort annat än velat henne – och er – väl. Ni har bott på avlägsna platser långt bort från er mor, sedan hon flyttade hem. Den av er som har bott nära har ändå vistats utomlands långa tider.

Detta par kom – kanske just av det skälet – att betyda oerhört mycket för era föräldrar. Och märk väl att det var era föräldrar som närmade sig dem och till slut också lät dem komma nära sig själva. De fanns där när er far var dålig och behövde hjälp, de fanns där när er mor blivit änka och var rädd för mörkret och för att det skulle stå någon på hennes balkong. Ingen tid på dygnet var omöjlig för dessa vänner att ställa upp och hjälpa era föräldrar.

De fanns där!  Ni gjorde det inte.

Ni har höjt dessa vänner till skyarna och inte vetat hur tacksamma ni var för att de ställde upp och avlastade er tillvaro så att ni kunde leva era liv utan att behöva bekymra er. Ni har lånat deras bilar och ni har vetat att de alltid fanns till hands för era föräldrar. 

Ända tills den dag då ni hade placerat er mor bakom ett bildlikt galler. Då – när hon haft sin andra stroke – kunde hon inte bo kvar i sitt hem. Hon behövde ständig hjälp.

Men hon behövde därmed inte berövas sin mänskliga värdighet och rätten att leva sitt liv som hon själv vill.

Ni skulle bara ha ryckt in och varit till den hjälp som krävs av barn när föräldrar blir så gamla och sjuka att de kan behöva er.

Men då var det enklare att placera er mor i förvaring på ett äldreboende. Inte på det intilliggande sjukhuset där en lägenhet fanns för henne och där hon kunnat få daglig rehabilitering, träning och, för en strokepatient, adekvat hjälp. Och dit hennes läkare ville ha henne.

När hon dessutom under en väsentlig tid efter stroken inte heller lär ha fått den medicin som var av avgörande betydelse för en lyckosam rehabilitering hade dessa kvalificerade åtgärder säkert haft stor betydelse för hennes återhämtning. Men denna möjlighet förmenades henne av er och den förvaltare som utsetts under tveksamma former.

Under tiden skingrades också hennes hem, Med eller utan hennes medverkan och medvetande?

I vart fall fick hon uppenbarligen inte behålla sin fina musikanläggning, dvd-spelare och nya storbilds-tv som hon hade kunnat ha stor glädje och nytta av på sitt sjukrum, eller hur?

Istället fick hon nöja sig med en enklare liten extra-tv som stått i sovrummet. Och någon musikanläggning eller dvd-spelare fick hon inte alls. De hon nu har, har dessa vänner, som ni nu jagar på porten, tagit dit för att er mor alls skulle kunna lyssna på den musik och se på de gamla filmer som är hennes livselexir.

Om ni nu ansåg att dessa nya vänner blev för intensiva för vad som var vanligt i er familj – hade det då inte varit enklare och rimligare att ta ett samtal med dem och be dem ta det lite lugnare och ge Alice lite mer av den ”space” som ni tydligen tyckte att vännerna berövade henne. Istället för att ta till alla dessa drastiska åtgärder som fått så otrevliga konsekvenser för alla inblandade?

Att göra det omöjligt för vännerna att ringa henne och lika omöjligt – och värre – att inte längre göra det möjligt för Alice att hålla ens telefonkontakt med dessa sina nära vänner, är en så kraftig inskränkning i en människas liv att den knappt ens får tillämpas på livstidsfångar i isolering.

Att sedan hålla hennes dörr låst för att förhindra att dessa vänner besöker henne är lika illa. Det är en i grunden olaglig åtgärd och jag är fullständigt övertygad om att den kommer att tvingas upphöra. Ni skyller på äldreboendet, förvaltaren och myndigheter om detta men t.o.m. överförmyndarenheten hänvisar tillbaka till er när det gäller detta.

Allra helst hoppas jag att ni själva ska medverka till en normalisering av förhållandena. Jag är övertygad om att ingen – vare sig ni tre barn, eller de vänner som ni kastat på porten – vill annat än er mors bästa. Precis som jag. Jag vädjar därför till er att tänka om och se till att er mor får tillbaka sin mänskliga värdighet och sina mänskliga rättigheter.

Ni, liksom de vänner som haft regelbunden kontakt med er mor fram till i påskas, vet att er mors mentala status ingalunda (i vart fall fram till dess) var så dålig som ni har velat låta påskina i era kontakter med media. Jag har själv hört henne berätta om sin situation på en inspelning från i mars, strax innan dörren om henne låstes för gott.

Det kändes inte alls bra att höra henne säga att hon känner sig levande begravd och förklarad som fåne, när hon i själva verket uppenbarligen var högst rättskapabel i alla normala hänseenden. Hon är förvisso 89 år, har haft ett långt och händelserikt liv och hon har haft två strokes, men hon är ingen idiot och ska inte heller behandlas som sådan! Allra minst av sina barn!

Hon förtjänar det inte!

Varmaste hälsningar
er vän
MATS

                                                                                             ( Foto: Bennie Sjöquist)
 
PS: Läs gärna vad jag skrivit om Alice tidigare: HÄR
 
 

 

Janne Schaffer och Lasse Werner

 
När jag för några år sedan började samla material för min bok om bror Lasse, så lyssnade jag bl.a. igenom de minnesprogram som gjordes dels i Jazzradion (Sveriges Radio) och dels i en radiokanal som fanns då och som drevs av musikskaparnas organisation SKAP och således hette Radio SKAP. Båda var runt två timmar långa. Jazzradions uppdelat på två olika sändningar. Dessa båda hörde jag redan 1992 men Radio SKAPs var helt nytt för mig.
 
Det leddes av Roger Wallis som intervjuade Nannie Porres, Jens Lindgren (Kustbandets ledare och Jazzarkivets tidigare chef), Gunnar Lindqvist (EMIs jazzproducent), Bertil Sundin (Musikprofessor och jazzskribent), Lasses vän och trummis Janne "Loffe" Carlsson, men också – vilket förvånade mig: Janne Schaffer. Jag hade ingen aning om att Janne hade en relation till Lasse och hans musik, så jag tog kontakt med honom och efter att ha ringt varandras telefonsvarare ett antal gånger, fick han äntligen kontakt med mig – när jag befann mig på Systemet i Strängnäs av alla ställen.

Eftersom jag kände att jag inte kunde be honom återkomma igen, så satte jag mig helt sonika på fönsterbänken ut mot Trädgårdsgatan och lät Janne berätta om hur det gick till när han upptäckte jazzen. En underbar story som givetvis har sin plats i min bok.
 
Nu har Janne kommit ut med en egen bok om sitt liv med musiken och i veckan var han i Strängnäs och sålde den i Bokhandeln.

Det gladde mig mycket att han i den också – om än lite annorlunda – återger samma historia om hur Lasse gav honom jazzen.

Jag tar mig friheten att saxa hela stycket ur boken (som också i övrigt är oerhört läsvärd – inte minst givetvis för oss alla som överlevt den perioden...):
 
Vår egen relation, jazzens och min, inleddes redan på Blackebergs läroverk. En dag satt det en lapp på anslagstavlan:

”Föredrag om jazz med Lars Werner”

Jag visste inte vem Lars Werner var, knappt ens vad jazz innebar. Men eftersom musik numera var mitt livs kärlek gick jag dit. Någon hade frågat hur länge föredraget skulle hålla på. Ingen visste riktigt. En timme kanske? Högst två.

Det blev fem.

Och jag satt trollbunden hela tiden.

För vad Lars Werner – inte den blivande VPK-ledaren utan den gudabenådade pianisten och kompositören – lyckades förmedla var en känsla som jag själv numera försöker återskapa på mina seminarier. Han drog inte bara jazzens historia och spelade plattor. Han berättade också om människorna bakom, vilka personligheter de var, deras öden, visioner, styrkor och svagheter. När de fem timmarna var över hade jag fått nya idoler: John Coltrane, Miles Davis, Coleman Hawkins...

Dessutom inbjöd Lars Werner till en jazzkväll på Klubb Surbrunn, där han skulle spela med sitt band. Jag gick dit. På scenen fanns namn som Christer Boustedt, Janne Carlsson, Sven Hessle och Gösta Wälivaara. Det blev en fantastisk spelning, lekfull och uppsluppen. Mot slutet gjorde bandet en högst personlig tolkning av Ulla Billquists klassiska beredskapslåt ”Min soldat”. Jag var nästan chockad. Att en så sliten gammal slagdänga kunde låta så ...fräsch. Så annorlunda.

Förtrollad gick jag hem i natten. Det var alltså det här som var jazz!
 

Han berättade för mig och fortsätter också i boken om andra jazzmusikaliska upplevelser som inte gav samma kick som Lasses, gånger då just lekfullheten, samspelet och det lustfyllda saknades. Och det är roligt att han nämner "Min Soldat". Det var ju under tiden då Lasse hade arrangerat musiken till TV-serien "Någonstans i Sverige", där just denna sång finns med och den liksom "Hemvärnssången" och en hel del andra låtar från krigsåren återkom i Lasses och vännernas repertoar.
 
Under mitt letande i Jazzarkivets gömmor (där bl.a. Lasses egna stora bandsamling finns numer) fann jag också en fantastisk version av "Min Soldat" med Lasse spelandes på Sveriges Radios gamla kyrkorgel tillsammans med två underbara flöjter som exekveras av Bernt Rosengren och Tommy Koverhult. Bengt Lagerkvist som gjorde TV-serien trodde sig minnas att stycket användes under en scen då Monica Zetterlund åker bakpå en motorcykel som Janne – då just vorden "Loffe" – Carlsson kör. Det var enda gången Lasse spelade på orgel. Han hade inte varit så intresserad av orgelsoundet helt enkelt. Men många år senare, närmare bestämt på min 40-årsdag, då Lasse var hos oss i Mariefred och fann att vi bodde granne med kyrkan, frågade han mig om jag inte kunde ordna att han kunde få komma in och lira på orgeln för sig själv några timmar, för han kände att det nog ändå varit lite häftigt och han ville testa vad mer han kunde få ut av en orgel.

Detta var 1983, bara fem år efter hans svåra diabeteskoma, så han var fortfarande lite darrig och saken föll dessvärre i glömska. Och 1992 dog han utan att ha fått känna på orgelspelet igen.

Det hade varit härligt att få höra honom lira med fullt verk på Mats Arvidssons fina orgel.

Imagine – Art!



Jag hoppas ingen missade helsidesannonsen för Yoko Onos nya utställning som öppnade idag på Moderna Museet. Det är hennes fjärde överhuvudtaget här i Sverige. Jag hade själv nöjet att 1990 arrangera den första, i Stockholm och i Mariefred.

Det började året innan på FIAC-mässan i Paris som jag och dottern besökte för att hälsa på salig vännen och konsthandlaren Jan Eric Löwenadler. Min blick föll på ett objekt i en annan monter som jag hajade till inför och gjorde att jag fastnade i den montern, som visade sig vara fylld med Yoko Onos bronsserie "The Bronze Age" – en briljant klackspark mot konstvärlden. Att gjuta dessa hennes mest efemära 60-talsinstallationer och hugskott i det fastaste av klassiskt konstnärliga material – brons! Genialt! En ironisk ögonblinkning också till dåtidens konstinvesterare som kanske mer såg just till signatur, hållfasthet och materiell kvalitet än till den konstnärliga idén. För det är idéer Yoko ägnar sig åt. S.k. konceptuell konst.

Annonsen ovan är ett typexempel. Sol Le Witt förklarade det hela i sin artikel "Paragraphs on Conceptual Art" i Artforum sommaren 1967 så här:

"I will refer to the kind of art in which I am involved as conceptual art. In conceptual art the idea or concept is the most important aspect of the work. When an artist uses a conceptual form of art it means that all the planning and decisions are made beforehand and the execution is a perfunctory affair."

Själva utförandet är alltså en flyktig, i sig osignifikant detalj vars enda syfte är att trigga en aktivitet hos konsverkets mottagare/betraktare/deltagare. Och denna aktivitet kan mycket väl inskränka sig till att fantasin sätts i rörelse – att känslor och tankar formar en kommentar till konstverket.

"WAR IS OVER!
If you want it!"

Denna uppmaning som Yoko och John affischerade i jätteformat i New York, vill visa på vilken kraft den mänskliga viljan faktiskt besitter – om den används! IMAGINE PEACE!

Yoko och jag fick kontakt och vi bestämde att göra en utställning i mitt Lilla Galleriet vid ångbåtsbryggan i Mariefred som också skulle kombineras med en monter på Konstmässan i Sollentuna. Men det var det lilla galleriet som skapade det fullständiga mediedrev som drogs igång av en liten notis i lokaltidningen. Jag fick senare av Sollentunamässans kansli hela det klipparkiv de samlat kring Yoko Ono-besöket och det fanns nog inte en tryckt tidning i Sveriges avlånga land som inte noterat att Yoko Ono skulle ställa ut i lilla Mariefred!



Utställningen blev en framgång och ledde till att jag också ombads att göra en utställning med John Lennons konstverk. Det blev två, en i Stockholm och en i Göteborg, också de, de första i Sverige med John Lennons konst. Förvisso intressant av olika skäl, men ändå långt från den konstnärliga nivå som Yoko Ono befinner sig på, men som hittills kommit i skymundan för hennes äktenskap med Lennon och allt som hände dem.

Men redan innan Yoko mötte John, var hon en etablerad och höggradigt vital och intressant konstnär, framstående medlem av den välbekanta Fluxus-gruppen kring John Cage och George Maciunas. Långt innan Christo ens tänkt tanken hade Yoko t.ex. slagit in statyerna på Trafalgar Square i tyg och rep. Men till skillnad från Christo fastnade aldrig Yoko utan lät varje konstverk vara precis så lättflyktigt men tankeväckande som meningen var.



Än idag får hon höra att hon splittrade Beatles och för bara någon vecka sedan skrek en svensk dagstidningsjournalist ut: "Beatles gav oss sin musik! Du tog den ifrån oss!"

Naturligtvis rena nyset. Beatles splittrades av helt andra orsaker. Att det i tiden sammanföll med att John och Yoko fann varandra må så vara, men detta påverkade aldrig utgången. Beatles hade redan överlevt sig.

Och för övrigt – vad är det för fel på den musik som såväl Paul McCartney, George Harrisson som John Lennon fortsatte att producera också efter Beatles-äran?

Yoko Ono är och förblir en konstnär i sin egen kraft och med sitt eget rättmätiga värde. Jag ser fram emot att få se hennes nya utställning på Moderna Museet! Att den kommit till visar att hon äntligen nått full erkänsla också av den svenska konstvärlden.

Från Lilla Galleriet i lilla Mariefred, via Kulturhuset och Wanås Slottspark har hon äntligen landat där hon hör hemma!


Knappar som besökarna fick när Yoko ställde ut på Kulturhuset 2004. Också dessa försedda med Yokos uppmaningar till oss!





Henning Sjöström har kastat in handduken.


Simon Brehm, Axel Wahlberg, Henning Sjöström och Mats Werner



HENNING SJÖSTRÖM HAR AVLIDIT


En av Sveriges färgstarkaste människor har avlidit. Advokaten Henning Sjöström föddes den 13 maj 1922 i Burträsk som en av elva syskon. En uppväxt i knappa och enkla förhållanden som präglade honom för livet.

I hans hemtrakter var det skogsarbete som gällde för många och Henning fick tidigt den kroppsliga styrka som hjälpte honom till en elitplats bland de svenska friidrottarna på 40-talet. 1944 satte han sitt personliga rekord i spjutkastning på över 70 meter. En ögonskada omöjliggjorde en fortsatt idrottskarriär.

Med stöd av idrottslegenden Torsten Tegnér började Henning läsa juridik och han tog en jur.kand. på rekordtid. Han begrep också vikten av att kunna agera inför domstol och tog teaterlektioner.

Han genomgick som advokat många stadier: brottmålsadvokat, skilsmässoadvokat, kändisadvokat, stjärnadvokat. Han förstod tidigt vikten av "marknadsföring" och blev ett flitigt permiärlejon. Han syntes överallt. Men det var inte bara flärd och yta utan där fanns ett yrkesmässigt djup och ett allvarligt engagemang för de klienter han fick.

Så smångingom fick han också större mål, Högbrofors/Kreuger, Haijbyaffären m.fl. gjorde hans namn känt också i mer komplicerade rättsaffärer. Det absolut mest omfattande målet torde ha varit det som handlade om de neurosedynskadade barnen där han vann en övertygande och viktig seger som blev betydelsefull på flera områden.

Tidigt skrev han också böcker. Den första handlade just om det stora Högbroforsmålet "Bankvälde och domstolspresige". Den andra tillsammans med författaren Armas Sastamoinen: "Försvarsadvokaten". Sedan kom den första han gav ut på eget förlag: "Skilsmässor och underhåll" som var menat som en slags handbok för skilsmässokandidater som lätt kunde slå i tabeller för att se vad separationen skulle komma att kosta parterna.

Därefter inledde han en serie självbiografiska böcker. Den första, "Vägen från byn" kom – också på det egna förlaget Sjöström & Sjöström 1963. I en radiointervju 2009 säger Henning att han skrivit och medverkat i 50 böcker.

1959 gifte sig Henning med min syster Karin och kom som en glad och obändig stormvind in i vår familj. Med en frustande livsaptit. Jag engagerades snart i flera av Hennings projekt trots att jag ännu blott var gymnasist. Blev sekreterare och skattmästare i Boxningens Supporterklubb som bildades för att höja sportens status då Henning blivit ordförande i Svenska Boxningsförbundet. Jag fick ta hand om och sköta hans och Karins bokförlag och hanterade utgivningen av två av hans böcker liksom en biografi av konstnären Einar Nerman och Husebyfröken Florence Stephens memoarer. Fröken var en tid klient hos Henning.

Det blev många glada fester, men också härligt avslappnade veckändar på landet. Helst minns jag Hennings och mina tidiga roddturer på sjön Uttran utanför Södertälje, när kräfttinorna skulle vittjas. Soluppgången, stillheten, tystnaden, de rytmiska och kraftiga årtagen när Henning rodde, och glädjen över fångsten! Då kopplade han också av totalt.

Efter skilsmässan från Karin 1967 gifte han så småningom om sig med Kerstin Sandels med vilken han fick dottern Lina, döpt efter Hennings mamma som betydde mycket för hans inre styrka genom livet. Under några år fortsatte vi ändå att umgås (Kerstin var en ungdomsvän till såväl min fru som mig själv) men så småningom skildes våra vägar.

"Il'ya des gräääänze" var ett av Hennings underbart myntade frenska (el. möjligen svanska uttryck. Henning var genom livet en kämpe och en gränstänjare! Han stred och besegrade såväl i livets skiften som i juridikens. Men till slut förlorade han kampen mot cancern och den här gången klarade han inte att tänja gränserna mer. Han avled idag på morgonen den 16 oktober, 89 år gammal.


Henning, syster Karin, författaren Vilhelm Moberg och Fröken Florence Stephens

Bilder från den vackra begravningen i min gamla konfirmationskyrka på Skeppsholmen, numera Eric Eriksson-hallen


Den vackra båren


Vår krans med bandtexten:
Tack för att Du också fanns i vår familj! "Svärmis" och familjen Werner

Birgit Ahrle ur tiden



Skådespelerskan Birgit Rosengren-Ahrle, barnbarn till den legendariske stockholmskrögaren (Hamburger Börs m.fl.) och konstnären August Hallner, syster till den lika legendariska operettsångerskan Margit Rosengren, änka efter skådespelaren Elof Ahrle och efter skådespelaren Eric Gustafsson och mor till Anita Ahrle, kostymtecknaren Carina Ahrle och skådespelaren och konstnären Leif Ahrle, avled den 6 oktober i en ålder av 98 år. Den 27e november skulle hon ha fyllt 99.

Birgit var en scenpersonlighet redan i tidig barndom. Yster, lekfull, glad, positiv och med en livsaptit som hette duga. Efter en tid som förlovad med industrimannen Bengt Lyberg kom skådespelaren Elof Ahrle in som en stormvind i hennes liv. De gifte sig och fick tre barn.

I mitten på 40-talet drabbades Birgit av den uppblossande polioepidemin men lät sig inte nedslås utan fortsatte både i sin yrkes- och i sin modersroll. Mellan åren 1934 och 1979 hann hon med att göra inte mindre än 25 långfilmer. Det rörde sig om lättare komedier som passade hennes glada scenpersonlighet.

Min mor Ann-Mari, själv på sitt hundrade år, var i barndomen Birgits sommargranne, nära vän och lekkamrat. När Birgits minne började svika sa hon alltid att man kunde fråga Ann-Mari "för hon kommer ihåg".

Och Mamma kunde berätta om hur de båda ställde till med teaterföreställningar ute i Vaxholm, "Revysoppa av Rosengren & Co" (& Co – det var mamma det!), med specialsydda scenkläder av min mormor (= "egen atelje" i programbladet!).

Hon kunde berätta om hur de två fick sitta i spritkassan på Hamburger Börs där morfar August var krögare, för att uppleva något scenframträdande.

Hon kunde berätta om hur familjen Rosengrens hushållerska lagade familjens mat i köket i Stockholm, gick ner till Waxholmsbåten med den för att den sedan avhämtades vid anlöpet i Vaxholm och kunde avätas på den Rosengrenska sommarverandan.

Och hon kunde berätta om hur de båda förtjust mötte NKs Franskas chef Kurt Jakobsson (som då var gift med Birgits storasyster Margit) vid Waxholmsbåten och bar dennes väskor, väl medvetna om att tjänsten skulle lönas med flera stora silverpenningar. När Margit sedermera gifte om sig med den då unge och luspanke skriftställaren Eric "Kar de Mumma" Zetterström, blev det dock ingen bärlön!

Flickornas kontakt blev mer sporadisk tills den återupptogs på 70-talet. Birgit var då änka och nybliven sambo med sin gamle vän Eric "Kom, kom, kom till smörgåsbordet" Gustafson. Umgänget blev åter lika intensivt och Mamma som då i sin tur blivit änka, fungerade som bröllopsvittne då de båda så småningom gifte sig.

Även jag och min fru kom att träffa och umgås mycket med Birgit och Eric och de var flera gånger våra gäster i Mariefred. Eric ritade alltid sitt glada självporträtt med stor cigarr i vår gästbok. Att Mariefredsbesöken kunde kombineras med en kopp kaffe på "Operaterrassen", som de gemensamma vännerna hovsångarparet Brita Hertzberg och Einar Beyrons uteplats vid Gripsholmsviken kallades, gjorde inte besöken mindre glada! (Läs mer här )

När Birgit åter blivit änka och åldern och följderna av polion, resp. ett lårbensbrott till slut gjorde Birgit rullstolsbunden och min mamma rollatordito, blev de ömsesidiga träffarna alltmer sällsynta för att till slut upphöra. Dock ringde de båda åldrade damerna (98 resp. 99) till varandra varje dag ända tills Birgit under sommaren drabbades av en fraktur som gav henne svåra och ständiga smärtor vilka till slut blev henne övermäktiga.

För mamma har därmed den sista samtida rösten tystnat.

Vi sörjer Birgit med de goda ögonen, det glada leendet och den alltid lika postitiva attityden och humorn.
Thalia har mist en av sina stora systrar.


Birgit Rosengren och Ann-Mari Hardt (Werner)

Stillebenmästaren Mario Roffler



Det är dags för en ny ateljéutställning hos min vän den schweiz-franske konstnären Mario Roffler. Det är två år sedan sist. En tid som Mario behöver för att måla ihop till en ny utställning. Mario föddes i Sankt Gallen i Schweiz 1940 men utvandrade till Provence på 70-talet, då vi lärde känna honom genom en gemensam vän i Paris. Den fascination jag kände då för Marios tavlor känner jag än idag. Han målar huvudsakligen i tre linjer:

stilleben, där jag även inkluderar ateljéinterirörer (varav en fantastisk jättemålning föreställande bl.a. Marios stora vitrinskåp fullt med all hans rekvisita: damejeanner, flaskor, burkar, snäckor och dockor köptes in till Hagalunds Vårdcentral), surrealistiska bilder och "andningshål".

Hans stilleben målas minutiöst och med traditionella metoder. Dessa, liksom de surrealitsiska målningarna (som han nu verkar ha till del övergivit) kräver oerhört mycket tid och kraft i ateljén och då behöver han sina "andningshål", lätta akvareller som han går ut och målar i naturen. Fantastiska morgondimmor i landskapet runt Apt och Rustrel i Haute Provence, eller som nu också några oljemålningar som finns med på utställningen.

1987 och 1988 ställde jag ut Marios målningar på Stockholm Art Fair. Sålde bra men ansågs helt "out". Då skulle det vara nonfigurativt och färgkladd. Bara några år senare kom så sakteliga det figurativa åter för att så småningom landa i rena fotorealismen. Idag kan man säga att det allmänna måleriet hunnit ikapp Mario som under tiden har utvecklat sin konst till ett svårslaget mästerskap.

Om Ni befinner er i södra Frankrike under den kommande månaden, ta en dag och besök Marios atlejé. Eller om ni har vänner som bor där, säg till dem att åka. Ni kommer inte att ångra er.

Om ni vill se några av de 2013 utställda målningarna, så klicka här.




Jan-Eric Löwenadler


Den internationelle konsthandlaren Jan Eric Löwenadler med en kund i BonLows monter på FIAC-mässan i Paris 1988

Ett sorgebud har nått mig. Jan Eric Löwenadler, entreprenör, spelevink, konsthandlare, ferieskoleägare m.m. har hastigt avlidit i Frankrike, 74 år gammal.

"Monsieur Lawandier" finns ej mer. Löwenadler var ju så svårt att säga för många fransmän att det oftare lät just som "Lawandier" och det kallades vi elever honom också ofta.

Jag lärde känna Jan Eric tidigt. Han var en av mina systrars många och idoga kavaljerer och kom att förbli vän med hela vår familj, liksom hans härliga mamma Rose och pappa Carl-Axel.

Under mina sista gymnasieår i början av 60-talet, startade Jan Eric en ferieskola i Bad Aussee och Velden i Österrike, Ferieskolan Austria. Jag blev elev vid den andra kursen just i Bad Aussee och hade vrålroligt. Året därpå startade Jan Eric också kurser i franska Trouville där skolan - som bytte namn till Suecia - inkvarterades i den stora villa nära stranden som sedan blev spelplats för Claude Lelouch' storfilm "En man och en kvinna". Villan hade varit sommarbostad för en förmögen Parisfamilj och ovanför dörrarna satt små skyltar: "Bain Madame", "Chambre M Fils", Chambre Madame" o.s.v. ("Bain Madame" sitter än över dörren till vårt badrum.....).

Efter tre veckor i Trouville flyttade skolan ner till Menton på franska Rivieran och där förblev den tills Jan Eric sålde hela skolföretaget något tiotal år senare.

Visst, det hade funnits en och annan språkkurs på Engelska sydkusten för svenska skolelever, med inackordering i familjer. Jan Eric tillförde en helt ny dimension. Skolan hölls samlad, eleverna bodde tillsammans. I Menton förlades skolan till Hotel Brittania vid strandpromenaden som helt och hållet togs över. Lärarna var akademikervänner till Jan Eric som ofta av skattetekniska skäl fick sin betalning i form av Chagall-, Matisse-, Miro- och Picasso-konstverk.

Stämningen mellan lärare och elever var lättsam och okonventionell, men undervisningen i de olika skolämnena icke förty kompetent och högt kvalificerad.


Här står Jan Eric omgiven av läraren och vännen Enrico "Didi" Ponzio och Sueciaeleven Öyvind Serrander hemma hos mig på något party.

Men därutöver ordnades också fritidsaktiviteter. Den kortvuxne och solbrände Jan Eric for runt i sin öppna Sunbeam Alpine, i sina vita shorts och rosa skjorta och fixade fester och andra trevligheter.

Det var alltså inte fråga om en språkskola utan en ferieskola där också ämnen som matte, fysik och kemi stod på schemat för dem som behövde läsa upp sina kunskaper i olika ämnen för att kunna komma vidare.


En bild från min studentmottagning. Fr.v. Christina Artvall-Streiffert som var Sueciaelev men blev Jan Erics sekreterare på skolan och som sedan var en av dem som följde med till EF, Marie von Dardel-Liljencrantz, Agneta Eckerström-Nilsson som grundade den internationella organisationen SWEA, Marianne Rosenlöv-Rahmqvist (lärare vid skolan några år), Jan Eric och ute på kanten Carl-Wilhelm Liljencrantz.


Skolan blev mycket framgångsrik och förebild för Europeiska Ferieskolan EF som så småningom tog över Suecia för att sedan växa till den internationella utbildningsorganisation den idag är.

Efter det att jag slutat skolan fortsatte jag hos Jan Eric, först som fritidsledare på den internationella gren av skolan som han startade på Cap Martin och som hette Ecole Riviera och därefter under flera år ansvarig för utformningen av skolans säljkataloger.


Här är Jan Eric på hustruns och min lysningsmottagning (OBS! Negern Pettersson i bakgrunden). Margaretha Lindholm, också tidigare elev till höger.


När Jan Eric sålt skolan kom han att ägna sig åt det som blev hans livsverk, konsthandeln. Det hade alltså redan börjat med "lärarlönerna" och de konstnärskontakter han då byggt upp i Frankrike och som han kom att hårdutnyttja under många år. Så hårt att han under en tid portförbjöds i Frankrike för att han fört ut alldeles för mycket fransk konst till USA och kanske inte alltid på ett alldeles korrekt sätt.

När den franska bannbullan drabbade honom flyttade han till New York där han i samarbete med Jeanette Bonnier startade BonLow Gallery som kom att bli exempellöst framgångsrikt. Jan Erics 5-miljonersvåning på Park Avenue blev en tummelplats för innefolket, konstnärer och investerare.

Så småningom blev längtan till Sverige så stark att han flyttade hem. Först till en stor våning på Floragatan och därefter till ett treetage penthouse nära Karlaplan med utsikt över hela Stockholm.

Jan Eric var tidigt öppet homosexuell och ingick så småningom partnerskap med en man som stod honom mycket nära under många år men som till slut lämnade honom under, för Jan Eric, tragiska omständigheter, och tog med sig halva Jan Erics förmögenhet. För Jan Eric var det ett svek han hade svårt att komma över.

Sin konsthandel fortsatte han dock livet ut och när Lehmann Brothers kollapsade för några år sedan och Jan Eric förlorade mycket pengar, så satt han samtidigt i telefonen och ropade in ett par verk av Damien Hirst på en konstauktion i London.

Inte för att han gillade Hirst, men hans näsa för vad som är gångbart i konstsammanhang har hittills aldrig svikit honom, så varför skulle den göra det nu?

När Ferieskolan Suecia firade tio år 1968 så skedde det givetvis med pompa och ståt och stort partaj. Redan tidigt hade jag varit med och utvecklat en tradition att det till avskedsfesten efter varje kurs skulle sjungas nidvisor om och till elever och lärare. Givetvis skulle så också ske vid tioårskalaset. Så trion The Tomaccamats återuppstod, bestående av Tommy Adamsson, Anna-Klara "Acca" Larsberger-Merner och jag själv, och framförde nedanstående egenhändigt hopknåpade drapa till ackompanjemang av inga mindre än Hootenanny Singers med bl.a. Björn Ulveus. Bandets medlem Johan Karlberg var nämligen också tidigare elev och en god vän. Så till deras melodi "Början till slutet" alltså:

Som en storm drog Du in i Bad Ausee
Blå små shorts och ett par lurviga ben
Austria hette då denna Din skola
och Suecia blir aldrig så bra
Regnet öste och föste oss samman
En massa fester, lektionerna få
Vi roade oss alla nätter
tills Din sång stängde Wesko för oss
och det var början till slutet
En helt egen version av Sweetheart
Början till slutet
Var krog stängde porten för oss


Sen Du flyttade till Rivieran
och invadera' Menton med Din Ecóle
Minns Du den än den där stora Martinin
som Du dängde i skallen på nån
och det var början till slutet
Madame skällde ut Dig minsann
Början till slutet
Men eleverna räddade Dig



I Trouville hitta' Du en stor villa
Det lät så bra i Din fagra broschyr
Men när vi kom stod Du bara och svor
Frös som fan, allt var visst helt fel
Vi höll på att vända åter till värmen
men nån sa nej och det utbröt ett krig
På Björns terrass vi satt och sura
Dessemellan vi rände på dass
och det var början till slutet
Vi hatade Monsieur Minis meny
Början till slutet
Allt blev bra utom magen som rann


Nästa år blev det bara Brittannia
Minns Du gången Du kom från Autriche
Det var sent, klockan två på natten
Ingen djävel var kvar på sitt rum
och det var början till slutet
Du sprang i trappor och skrek
Början till slutet
Dom var på piren och käkade korv.


Sen Du började växa Dig större
Ecole Riviera var nästa etapp
På Cap martin hitta' Du ett village
Med bungalower från en annan värld
Redan nu syntes tydliga tecken
På förstoringens negativa effekt
Du själv var bara där ibland
Ej heller bråk och intriger fanns kvar
och det var början till slutet
Skolan miste nå't helt speciellt
Början till slutet
Är det bara vår ungdom som flytt



Nu har tio år gått se'n Du börja'
Vi sitter här på Din galabankett
Ferieskolan Svejsan vi firar
och vi frågar oss alla en sak
är detta möjligen slutet
Vi tror det ej, vi kommer åter en dag
Börjar från början
så se till att Din anda finns kvar.


Jan Eric var en renässansmänniska som trängts in i vår teknokratiska världs tvångströja. Hans behov av livsrum var stort och han lämnar därför också ett stort tomrum efter sig.


Del av gruppbild från Menton. Jan Eric högst upp t.v. "The Accamats", ursprunget till den senare trion, Acca Larsberger-Merner längst ner till höger med Mats Werner på språng därifrån......


"Tystnaden smyger som en katt.."


Den fantastiska boxen med Olle Adolphsons hela musikaliska liv.

I måndags kväll var det så dags för nästa releaseparty. Denna gång var det skivbolaget EMI som stod för inbjudan och det som skulle släppas var en oerhört ambitiös box med tio CD-skivor, en DVD och en tjock bok om och med en av våra folkäraste trubadurer, Olle Adolphson, som lämnade oss 2004.

Olle var inte de stora gesternas trubadur, som Cornelis. Inte bullrande självutlämnande som Fred Åkerström. Hans försynta och  elegant sobra framtoning, välklippt och välklädd, stämde väl inte alltid med den klassiska bilden av ”trubaduren”. Men en mer värdig efterföljare till Bellman, Lucidor och Taube - poetiskt och musikaliskt - får man nog leta efter. Med allt från finstämda kärlekssånger till burleska oändliga skillingtryck. Hans sonora och personliga stämma med innerligt ackompanjemang på gitarren fullbordade hans visor. För Olle skedde detta fullbordande just i mötet mellan text, musik, framförare och lyssnare.

Olle Adolphsons fruktbara samarbeten med Sven-Bertil Taube och Beppe Wolgers gav oss oförglömliga cabaréer på Lilla Teatern i Stockholm på 60-talet. Många av hans visor har blivit folkkära som få.

Mina första minnen av Olle hänger samman med min fasters årliga nyårskalas på Kungsholmen. Familjen Adolphson bodde runt hörnet och jag har en känsla av att kalasen blev en slags debut för Olle som trubadur. Och det inte i något dåligt sällskap, för ofta framträdde också Lillebror Söderlund och andra.

Dock skilde det nio år oss emellan så trubadurer var väl inte mitt främsta intresse på den tiden. Jag hängde nog hellre i biblioteket med de - ganska många - ”farbröder” som inte heller var särskilt trakterade av viskonst.


Olle och min bror Lasse i Tällberg 1944. De båda klasskamraterna höll kontakten livet ut.

Familjekontakterna var dock ganska intensiva mellan kvarteren. Den härliga mamma Mildrid var en av mina föräldrars bästa vänner. Äldsta dottern Kari flög tidigt ut. Olle var klasskamrat med min bror Lasse och lillasyster Kristina (Dramatenskådespelare och en av sveriges bästa radioröster) med min syster Karin. Pelle gick klassen under min.

Men hemmen skingrades och alla barnen gick skilda vägar och kontakterna blev mer sporadiska. Men min bror höll kontakten och spelade också då och då någon av Olles melodier. När Lasse bodde med Maj Sjöwall (som också gått i deras klass) på 70-talet i Malmö, hände det alltsomoftast att de hade ”klassmöten á trois” hemma hos Olle på Österlen, där han då bodde. Sista gången jag själv hade kontakt med Olle var 1992 då min bror Lasse dött. Däremot har jag förstått att Olle och jag delade en kärlek. För mig var hon en olycklig ungdomskärlek, för Olle lite senare i livet.

Hos Olle fanns också ett stort mörker som då och då framträder i hans visor. Men han släppte inte omvärlden inpå livet.

Klas Gustafsson, som nu också medverkat genom att skriva en riktig bok som följer med CD-boxen, skriver om Olles förhållande till pressen: '"Vet Du varför ingen har kunnat skriva något sensationellt om mig?" frågar Olle Adolphson en reporter. Han gav svaret själv: "Helt enkelt därför att jag är en helt vanlig kille. En kille med restskatt, bekymmer, glädjeämnen, dagar då allt kör fast och dagar då allt är som det ska."'

En bestickande beskrivning men förvisso inte helt sann i så måtto att jag känner åtsklliga s.k. kändisar och artister som också har restskatter, bekymmer och glada dagar men som det ändå skrivits sensationella artiklar om.

Anledningen till att jag denna gång var medbjuden på releasen var just den mening om Olles, min bror Lasses och Majs klassmöten på Österlen på äldre dagar som går att läsa ovan. Den hade Klas Gustafsson använt sig av i sin bok som introduktion till ett av spåren på en av de tio CD-plattorna, där bror min spelar en komposition av Olle som gjordes för en kortserie i TV som hette Trivselmyra Story.

Jan Bruer (f.d. Rikskonserter) och EMIs Kjell Andersson har gjort ett gediget arbete för att plocka ihop de totalt 272 spåren som ger en oerhört god bild av denne vår gigant till visdiktare. Här finns också överraskningar som sångerskan Cilla Blacks version av "Det gåtfulla folket" ("Mysterious People") och sånger från Fablernas värld m.m.


Mats Bergström framför Olle Adolphsons "Habanera" under Källaren "Then Gyldene Fredens" källarvalv. I bakgrunden lyssnar Rebecka Törnqvist som strax innan gett oss sin underbara version av "Siv och Gunne"

Vi underhölls med berättelser om Olle av Jan Bruer, brorsan Pelle Adolphson, systern Kari Thomée och andra. Bildspel och så Rebecka Törnqvist med sin härliga version av "Siv och Gunne" (som tyvärr inte finns på någon av CD-plattorna och slutligen Mats Bergström som på gitarr framförde Olles "Habanera".

Och återseenden! Givetvis Olles storasyster Kristina (eller bara Stina som hon kallades då) som det var roligt att prata med efter alla år. Maj Sjöwall (vi ses dock faktiskt nu och då) och Kerstin Wolgers igen som jag kunde reta med att den kortfilm, "Nattkörning", som jag spelade med i 1959 och som gick som förfilm till den Lille Fridolf-film där Kerstin gjorde sin debut fick bättre kritik än Kerstins film enligt en tidningsrecension jag funnit i min pågående "dödsstädning".

Men roligast av allt var det att oväntat återse min gamla Kungsholmsvän från ungdomsåren, Mona Andersson (syster till trubaduren John Ulf Andersson). Som Mona skrev idag, vissa människor kan man bara "koppla på" igen som om inga år förrunnit! Märkligt, men så var det med Mona.  Vi tillhörde dessutom båda det gäng som var och varannan kväll hängde på Berns "konditoriläktare" (där man i bästa fall kom undan utan att ens behöva ta in en kopp te) under åren med Swe-Danes (Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann).

Jag slutar med en av Olles texter som berört mig särskilt. Monica Zetterlund har sjungit in den och hennes stämma återger Olles visa med den enkla närhet och innerlighet som gör texten till en verklig angelägenhet för lyssnaren. För så var det med Olle Adolphsons visor, de var alltid angelägna.

Nu kommer kvällen
och solen går
och skuggorna är nära
Snart stiger natten
och mörkret rår
och kanske blir svårt att bära
Så sjung mens himlen ännu är ljus
och sång kan ge ro och lisa
I våldets natt
i ondskapens hus
där hjälper oss ingen visa
Men om den dödas
när modet flyr
för mörker, död och fara
så skall den födas
när dagen gryr
då blir åter gott att leva.



Men vintern hämtade  Olle och det blev kallare.

Den humorfyllda hovsångerskan - Elisabeth Söderström


Här ser vi Elisabeth Söderström i sin krafts dagar med vår gamle Mariefredsgranne Lars Roos.

Hovsångerskan Elisabeth Söderström är död. En av våra främsta operasopraner genom tiderna är borta. Hennes karriär var inte bara svensk utan i än högre grad internationell. Hon var länge knuten till Metropolitan-operan i New York och gjorde talrika succeartade framträdanden på Glyndebourne-operan i England. Engelsmännen tog henne till sitt hjärta.

Hon hade velat bli skådespelare men sprack i intagningsproven till Dramaten och vandrade så istället över till Operan. En kuggning vi som publik ska vara glada för! Men så ansågs hon - förutom som en av operakonstens mest framstående sopraner - också som en utomordentlig scenaktris. Något som vi inte minst fått glädje av under hennes humorfyllda samarbeten med Kerstin Meyer och Kjerstin Dellert i bl.a. "Prima Primadonnor".

Liksom Kungl. Operans hela elit, från dåvarande operachefen Göran Gentele, Kerstin Meyer och till balettens Gerd Andersson och Viet Betke, var också Elisabeth Söderström en mångårig klient och vän till min pappa som skötte det juridiska och skattetekniska åt henne så länge han var verksam.

En gång berättade Elisabeth ett par roliga historier i ett radioprogram som jag bad henne skicka till mig skriftligt (jag kan ju aldrig komma ihåg historier), och så här lät de:

Första historien:

"År 1848 levde i frankfurt am Main den stenrike barkiren Samuel Rothschild. Även här liksom överallt i Europa jäste det bland folket och mången trodde den stund var kommen, då man kunde göra upp räkningen med de rika.

En dag trängde fyra beväpnade män in i bankhuset och begärde under hotfulla åtbörder att få tala med Rotschild. Banktjänstemännen anade genast vad det var frågan om och utstötte förskräckta rop och inom ett par minuter stod den gamle Samuel i salen.

'Vad är det som för er till mig?' frågade han barskt. 'Edra miljoner', svarade en av slynglarna. 'Vi har ingenting och ni har allt. Det är ej rätt och nu måste ni som är så rik dela med oss'.

'Dela!', sade den gamle. 'Gärna för mig. hur högt uppskattar ni min förmögenhet?'.

'Ungefär till 40 miljoner mark' blev svaret.

'Gott' sade Samuel. 'Delningen skall snart vara gjord. Det bor i de tyska staterna ungefär 40 miljoner människor. Det blir en mark per huvud. Ni är fyra, här har ni era fyra mark. Och nu ut med er!" röt den oförskräckte gubben och pekade mot dörren och till stor förvåning begåvo sig de fyra slynglarna snopna därifrån'."


Andra historien:

"En mördare greps och dömdes till döden. Dagen innan han skulle avrättas inträdde fängelsedirektören i hans cell med en skrivelse i handen och sade: 'Vår nådige Furste har låtit sig berättas att du öppet bekänt allt och att du ej fördolt något. Han anser att en sådan uppriktighet bör belönas och han har därför beslutat att bevilja di en särskild nåd. I denna skrivelse ger han dig rätt att själv välja det sätt på vilket du vill dö'.

Mördaren svarade: 'Jag är djupt rörd av min nådige Furstes godhet som tillåter mig att själv välja dödssätt. Jag har mycket liten längtan efter att bli halshuggen, hängd eller skjuten. Säg därför min nådige Furste att jag tackar honom underdånigast för hans godhet och att jag väljer att dö av ålderdomssvaghet'."





Lyssna! Njut!



Upptäckte att denna magnifika inspelning av Yesterday med Zarah Leander finns på YouTube!
Lyssna och njut!

Mordvandring i Gamla stan - jag vet vem som borde bli nästa offer!

Att läsa om litterära mord hör till mina dygder. Deckarlitteraturen kom till mig med fadersspermien. Till de absoluta favoriterna hör Jan Mårtenssons böcker om den lätt lönnfete antikhandlaren Johan Kristian Homan.

Sedan något år är jag med i Homan-sällskapet och deltog i lördags i en vandring med Jan Mårtensson som guide. Vandringen startade vid Sankt Göran och Draken vid Köpmantorget i Gamla stan. Där fick jag veta att den Homanska takterassen finns! Där de snustorra Dry Martinisarna intages alltmedan den silkeslena siameskatten Cleo de Mérode stilla spinnande blickar ner från barockskåpets krön. Jag såg den till och med! Och banne mig var det inte någon som hördes viska tyst: "Martini"!


Här berättar Jan Mårtensson vid Köpmangatans mynning var Dry martinin intages!

Vi vandrade vidare mot Tessinska palatset som spelar en stor roll i årets Homan-deckare. En av fördelarna med Jan Mårtenssons böcker är att man alltid lär sig något nytt. Är det inte ett sjuherrans gott recept på en Tschinuski-tårta så är det något om någon plats eller något hus eller någon företeelse i Sveriges historia.


Jan Mårtensson berättar om Tessinska Palatset som spelar en stor roll i årets bok.


Och som Jan Mårtensson själv påpekade. Morden sker alltid mellan kapitlen! OCH visserligen beskrivs Homan som "lätt lönnfet" men han har inga alkoholproblem (än), han behöver inte hinna till dagis och han har inga problem i äktenskapet elle är skild.


Här närmar vi oss Brända Tomten - en av Gamla Stans oaser.

Vid den efterföljande "lunchen" - eller rättare sagt i väntan på denna - framfördes dock kraftiga önskemål från flera av sällskapets medlemmar om att denna s.k. fästmö som Homan har uppenbarligen själv borde falla offer för ett slutgiltigt öde. Vare sig hon är särbo eller lambo (Lagom Avstånd Mellan Bostäderna) med Homan tillför hon endast gnäll och borde kunna kosta på sig lite beröm någon gång!


Redan under min tid som Stockholmsguide i början av 60-talet då jag själv ofta ledde vandringar i Gamla Stan, var just Brända Tomten en absolut favorit. Platsen har en säregen känsla och identitet.


Dock fick vi veta vad nästa års bok kommer att handla om men beroende på verklighetens utveckling var det ännu oklart om den skulle komma nästa år eller senare. "Lunchen" gav annars ett gott uppslag för Vår Store Författare (VSF) vilken titel Jan Mårtensson uppbär i Sällskapet.


Plötsligt - mitt emot huset där konstnärerna Cajsa Holmstrand och Einar Höste bor och har sin ateljé - fann jag detta skyltfönster fullt med vippmotorer med Cajsas geometriska figurer på. Dessa motorer hade jag nöjet att leverera till henne för några år sedan då hon gjorde en installation med 1000 st av dessa vippande figurer i fyra olika färgställningar på Konstakademien. En manifestation av "Rörelse i Konsten".



Meningen var att denna skulle intagas under Stortorgskällarens valv. Vi anlände alla i tid och bänkade oss förväntansfullt runt borden. Ännu en halvtimme senare var vi förväntansfulla om än med viss beslöjning. När en timme gått var i vart fall jag och några andra tvugna att avvika till andra engagemang då vi insåg att även om vi stannat några minuter till hade vi tvingats slänga i oss maten utan någon njutning.

Det hela började med ett lätt agiterat meningsutbyte med den enda servitiris som skulle sköta oss 40-talet gäster i valvet som vägrade att dela upp notan. Jag som undervisat i turistservice bleknade bara jag hörde hur fjärran från servicekänsla denna flicka befann sig. "Vi gör inte så" eller "Vi kan inte göra så"! Vad är det för dumheter! Hur etablissemanget sköter sin bokföring har inte vi som gäster något med att göra, men det är banne mig vårt perogativ som gäster att bestämma hur vi vill betala. I varje annat land hade frågan från gästerna inte föranlett ens ett höjt ögonbryn utan servitirisen hade givetvis räknat ut för varje gäst och tagit in betalningen. Hur hon sedan stämplar in det i restaurangens kassa är oss totalt likgiltigt. Men viljan fanns inte!

Trots att maten var förbeställd sedan länge, började hon istället att på nytt ta upp beställningar!

När vi väntat länge nog på maten kom hovmästaren ner och beklagade men nu var maten på gång! Han skyllde på att det blivit fyra gäster utöver de ursprungligen beställda!

Ordet "nu" visade sig emellertid ha en helt annan mening än det har för oss vanliga svenskar. Kanske hade det sina orsaker (ja, jag vet nu tassar jag på minerad mark). Men detta "nu" gällde på nytt när jag efter ytterligare halvtimme meddelade att jag skulle avvika. "Men maten kommer nu" påstod han. Jag vet inte om han var mer sanningsenlig den gången än den första för jag avvek!

Jag hade dessförinnan uppmanat VSF att han likt Strindberg borde ha utbrustit mot hovmästaren:

"Vi ses i min nästa bok - din jävul"!


Sa jag vad restaurangen heter (som ni kan glömma)?

S T O R T O R G S K Ä L L A R E N !




"Harry - Du min skapare!"

Juli månads profilbild är en gammal bekant. Ett tecknat porträtt som vännen Harry Karlsson gjorde någon gång på tidiga 80-talet vid en Bellmanfest på Hjorthagsberget vid Gripsholms Slott. På den tiden var det folkvandring med picknickorgar till toppen av berget med utsikt över slottet och Gripsholmsviken.

Folkvandringen på Bellmandagen. Bellman och Ulla går till höger om trädet strax ovanför Hjorthagsgrinden. Föregångna av högtaleriet - en eftergift till moderna hörselskador!


Bellman och Ulla deltog i full ornat och förlustade oss andra med sånger och visor. Våra vänner Holmqvists var ofta storstilade när de bjöd oss till fest i gröngräset. Det var vit duk som breddes ut på marken, där var vita servetter och stor sockerskål på fot i silver som "bordsprydnad". Vinglas och kylare, riktigt porslin natuts. Kaffe i kopp etc.

 

Ack ja! Det var tider det. Sedan urartade festen (när vi slutade vara med???) och blev tristare. Synd!

 

Alltnog, vännen Harry dog förra året men på lördag håller jag vernissage på Taxinge Slotts (Kakslottet) Galleri med en retrospektiv minnesutställning.

Alla hjärtligt välkomna!


Realism/Surrealism

Strax innan vi avreste till Italien (mer därom senare) nåddes jag av ovanstående kort och jag föll på nytt i hänryckning!  Hur en människa så förmår att återge verkligheten som min vän (tillika en av mina huskonstnärer på galleritiden) Mario Roffler kan.

Mario är schweizare till börden men sedan över 35 år bosatt i Provence i Frankrike.

Han är stillebenkonstens absoluta mästare idag. Men också surrealismens. Gränsöverskridandet sker ibland utan att Du riktigt inser det som betraktare.

Mario arbetar oftast med rena stilleben men också med större interiörer och andra motiv som är helt surrealistiska. Dessa ateljéarbeten är krävande och tunga och därför måste han emellanåt gå ut i den provencalska naturen för att lätta sinnet och skaka av sig det noggranna slitet. Då blir det fjärilslätta akvareller med det provencalska landskapet i morgondis.

Vid något tillfälle framöver ska jag skriva lite längre om min vän. Här nöjer jag mig med att presentera hans invitation till ateljévisning i Rustrel samt några äldre små bilder.

Blog image

Blog imageBlog imageBlog imageBlog image

Blog imageBlog imageBlog imageBlog image

Blog imageBlog imageBlog image


Staffan, Staffan Stollevän!

Det handlar mycket om Selma Lagerlöf just nu. På TV, i böcker och press. Givetvis med anledning av att det är hundra år sedan författarinnan fick Nobelpriset som den första kvinnliga författaren. Hon bröt ett antal vallar under sitt liv då hon bl.a. framträdde under sitt eget namn när hon skrev. Det vanliga var att kvinnliga författare dolde sig under manliga pseudonymer då det "inte passade sig" att kvinnor ägnade sig åt någon form av verksamhet.

 

Blog image

Ågust Strindberg på damtoan under Nobelbanketten som han inte var inbjuden till.


Stockholms Stadteater låter Staffan Westerberg, av sig själv framförd i full frihet, på Klarascenen dra sitt strå till hyllningsstacken i form av Staffans eget skådespel "Selma och Ågust", med undertiteln "Vad som hände när Selma Lagerlöf hittade Strindberg på damtoan i Royals Vinterträdgård år 1909".

 

Det blir en kväll i den uppspelta galenskapens tecken. Fars och allvar blandas med Staffan Westerbergs underfundiga humor. Här finns alluderingar på allt från Ture Sventon till Vilse i Pannkakan ("Nämn inte den maträtten" utbrister då Westerberg som Strindbergs spöke i igelkottsform).

 

Poesin har alltid funnits som en mycket varm och röd tråd i hela Staffans livsproduktion. Hans fantastiska och fantasifulla uppsättningar av t.ex. "Brösten på Tiresias" och "Sweeney Agonistes" på dåvarande Munkbroteatern/Pistolteatern kan man aldrig glömma om man sett dem. Den känslighet med vilken han behandlade sitt material och sina dockor rörde strängar i publikens sinnen som inget annat.

Så småningom vågade han träda fram på scenen i egen person. Både som författare, skådespelare och regissör.

 

Staffans fantasi har alltid legat åt det burleska, galna och infallsrika. Runt om sig har han denna gång samlat ett gäng fullt kongeniala skådespelare. Som förstår Staffans intentioner och kan förverkliga dem på ett stundtals mästerligt sätt.

 

Blog image

Per Sandberg som tjuren Sintram på Mårbacka. Ferdinand - släng Dig i väggen!

 

Anita Dahl som en genuint varmlandsk Selma. Per Sandberg i roller som Majorskan på Ekeby, Doktor Munthe, Tjuren Sintram m.fl. visar en exceptionell mångsidighet och känsla för det komiska. Men kanske imponeras man ändå främst av den unge Jens Nilsson (Lägg det namnet på minnet). Det är inte utan att man ser Robert Gustafsson för ett tjugotal år sedan framför sig. Och den här unge mannen har mycket framför sig! Måtte han bara inte gå vilse som Robert Gustafsson.

 

Blog image

Jens Nilsson som påfågeln Farao i "De sju slöjornas dans"


Här spelar han framförallt den lille gåsapågen Nils och Påfågeln Farao. Hans "De sju slöjornas dans" med fotboll torde kunna gå till teaterhistorien inte bara för hans skicklighet utan också för den humor han visar i hela sitt framträdande.

 

Och så Staffan! Obetalar i de skepnader han framträder i. Först som den åldrade struttande Strindberg - som aldrig fick något Nobelpris utan fick se sig "omsprungen" av - en kvinna! Sedan som Strindbergs ande som flyttat in på Mårbacka i form av en osynlig igelkott och sist som Selmas allt-i-allo (!) Valborg Olander. Utvecklad galenskap på hög nivå som hela tiden håller oss på tå som publik. Men en galenskap fylld av glädje, lust och värme.

 

Blog image

Staffan Westerberg som Strindbergs taggige ande och Anita Dahl som Selma Lagerlöf


Också Eva Gröndahl gör väl ifrån sig som en Silvialik Drottning  Victoria och som Sofie Elkan.

 

Och inte att förglömma en grupp ruskigt duktiga musikanter som får  ta mycket aktiv del i spelet.

 

Missa inte denna fantastiska föreställning!

 

 


Jag vill tacka Nannie!

Nannie Porres, oljemålning av SLAS (beskuren)


Jag vill tacka Nannie! För att travestera Violeta Para. För Nannie Porres har gett mig så mycket men inte minst "Jag vill tacka livet" tillbaka! Inte sedan Arja S (intet ont!) slog tänderna i Paras fantastiska sång har jag kunnat höra på den med någon större behållning.

 

 

Men till jul fick jag från henne två CD med tidigare på LP utgivna inspelningar. Ack så njutbara. Bl.a. just en tolkning av "Jag vill tacka livet" som är så helt enastående. Den finns både på LPn "Nära" och på "Kärlekens ögon".

 

Nannie Porres - "den skyggaste, varmaste och mest genuina av svenska jazzsångerskor" som Roger Bergner beskriver henne i boken om Gyllene Cirkeln.

Claes-Göran "Fager" Fagerstedt och Nannie i skivstudion.


Själv skulle jag vilja göra en jämförelse med Monica Zetterlund som Tage Danielsson en gång kallade ett lingonris i cocktailglas. Om jag skulle "översätta" den liknelsen så bleve det en Malörtskvist i ett glas Guiness - tappat direkt på bryggeriet med en bräm av mjukt krämigt skum.

 

Nannie och vännerna Monica Z och Monica Nielsen


Nannies röst är som sprungen ur jazzens innersta väsen. I en tradition av Billie Holiday och Sarah Vaughan. Mörk, lockande, mjuk, innerlig, kittlande - där malörten och beskan gör att vi hela tiden lyssnar intensivt. Det är aldrig fråga om någon tillbakalutad skivspisning. Nannie har en oerhörd känsla för melodi och text vare sig det är jazz eller visa. Hon sjunger avskalat och enkelt. Behandlar sången med respekt och närhet och gör den ändå tiill sin egen och angelägen för oss som lyssnare.

 

Hennes röst har ingen motsvarighet i vårt land, möjligen med undantag av Monica Borrfors.

 

Tyvärr finns väldigt lite av Nannies inspelningar tillgängliga idag. I handeln (och på Cdon.com och Ginza.se) finns hennes senaste CD: "Till Dej!". Den finns även på iTunes för nedladdning.

 

I handeln finns också Claes-Göran Fagerstedts 80-års-CD med flera Nannie-spår på (även på iTunes). På iTunes fann jag också "Stockholm Dues" en CD med Bernt Rosengren där Nannie medverkar. Man kan även köpa dubbelCDn Svensk Jazzhistoria vol 8. där Nannie finns med.

 

MySpace finns också ett ställe där någon haft den goda smaken att lägga ut två spår med Nannie som går att lyssna på.

 

Nannie med min bror Lasse och pianisten Karl-Erik Welin.


Själv lärde jag känna Nannie på 50-talet då hon och bror Lasse umgicks. Hon har senare berättat om sin vånda under det första besöket hemma hos oss på Kungsholmen. Hon tyckte att vårt vardagsrum bara var jättestort och i bortre ändan satt vår Mamma och Lasses och mina båda "vackra systrar" och hon tyckte det tog oändlig tid att gå över golvet fram till dem och bli presenterad. Hon berättade det som om det hade varit en presentation vid hovet!

 

För mig blev hon omgående en favorit inte bara för den härliga människa hon är utan också eftersom hon på dagarna jobbade i skivbaren på ett varuhus som hette Adam & Marie som låg där Filmpalatset Sergel idag finns. Där kunde jag hänga efter plugget (och troligen också istället för plugget) och fritt lyssna på alla nya plattor. Dock var det väl inte så mycket jazz för min del på den tiden.

 

Nannie och förre maken fotografen Gunnar Smoliansky lyssnar på vännen Sune Spångberg och hans trio


I år fyller hon 70 men är tyvärr sedan länge inte verksam som sångerska. Sina ryggproblem hade hon gemensamt med bästa vännen Monica Zetterlund.

 

Nannie har väl tyvärr aldrig blivit samma folkliga artist som just Monica. Monica hade lättare att agera utåt och att "apa sig på scen",  spela teater och film. Allt detta gjorde henne till den mångsidigt älskade artist hon var.

 

Medan Nannie höll sig till musiken och sången. Därför är hon alldeles oförtjänt - utanför "jazzvärlden" - en av vårt lands mer okända storheter. Vår egen First Lady of Jazz.

 

Hon delar följdriktigt födelsedag med Majestätet  - så en och annan raket kommer nog att skjutas upp till Nannies ära på Valborgsmässoafton!

 

Här lyssnar Nannie tillsammans med Ann-Kristin Hedmark på förrförra årets Monica Zetterlund-stipendiater  i "Zetterlunden"

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dalida!

Såg ni SOLENS MAT på TV den 14 december? Då den gode Bo Hagström tog oss med till den lilla italienska byn Serrastreta i Kalabrien. Byn påstods vara födelseplatsen för den legendariska  Dalida, en sångerska som sålde fler skivor än Frank Sinatra. I själva verket föddes och växte Dalida upp i Kairo, Egypten. Hennes båda föräldrar kom förvisso från Serrastreta, men Dalida kom nog mer att förknippas med sitt arabiska ursprung. Hon kom att leva och verka i Paris men hade tack vare sin extrema språkbegåvning marknader runt om i världen.

Själv hörde jag Dalida första gången i Tyskland en sommar i slutet av 50-talet. Hennes mörka, lätt hesa stämma med eggande skarpa "r" sjöng den tyska landsplågan "Am tag als der regen kam" (Lyssna på inspelningen från 80-talet.



Hit till Sverige kom väl aldrig Dalida och hon är idag skulle kag säga helt okänd hos oss.

Från mitten på 50-talets genombrott (efter att först ha försökt en skådespelarkarriär med mindre framgång) som sångerska, kom hon att bli en av Frankrikes genom tiderna största sångerskor med en närmast sagolik karriär fram till sitt tragiska självmord 1987, då ensamheten som hon kände i tillvaron blev henne övermäktig.

Hon begravdes på Montmartres kyrkogård och fick en magnifik grav med en skulptur i full skala. Graven är än idag över 20 år efter hennes död alltid smyckad av färska blommor.



Gå gärna in på YouTube så hittar ni åtskilliga inspelningar med Dalida genom tiderna.

Kan inte heller undanhålla er en rolig grej! När man går in på Wikipedia och söker på Dalida får man upp en heltäckande information om henne på engelska. Jag upptäckte att man kan klicka och få texten översatt till Svenska. Det är dock en direktöversatt text som stundtals blir mycket roande! Håll till godo:

"....1961, Dalida utförs en månad visar på Olympia, med varje säljer ut helt. Kort därefter Dalida inlett en rundresa i Hongkong och Vietnam. Throughout the 1960s Dalida would frequently perform sell-out shows at The Olympia, and international dates became more frequent. Under hela 1960-talet Dalida vill ofta utföra sell-out visar på Olympia, och internationella datum blev mer frekventa. In December 1968, she was awarded the Médaille de la Présidence de la République by Général de Gaulle , the only person from the music industry to have received this accolade. I december 1968, hon fick Médaille de la ordförandeskapet de la République av general de Gaulle, den enda personen från musikindustrin att ha fått det här till riddare."


Kryddad tillvaro!



Fråga mig inte vad detta brev handlar om! Jag har inget minne av korrespondensen. Fann brevet i samband med de "rensningsaktioner" som nu genomsyrar min tillvaro. Man har nått den ålder då insikten om att ett större boende med massor med väggar för tavlor och hyllor för böcker och minnen inte lär hinnas med!

Då barn visat klart ointresse av att "ta vara på all din sk-t" och barnbarn ännu inte kommit upp i en mer insiktsfull ålder, så är det väl lika bra att jag använder tiden till att fördela allting på lämpliga kusiner, syskon, museer och soptippar!

Tydligen har jag skickat en bild till den gode Kar de Mumma (med vars k. änka jag har en förbindelse!!!). Jag kan tänka mig att det var en bild jag kanske tog under skolåren, då jag bl.a. som dagsverke en gång verkade som fotograf på Dagens Nyheter under en dag. Kanske var vi hos KdM och gjorde ett reportage. Det verkar också ha haft något att göra med mitt andra "gudbarn", ångfartyget Norrtelje som jag vid den tiden hjälpte till att rädda till sin nuvarande plats i Norrtälje hamn. Jag minns inte! Vilket i och för sig är oroväckande!

Emellertid vet jag att jag tillhörde den mycket lilla och exklusiva prenumerantskaran på Carls Dagblad! En först hektograferad (för unga läsare: en metod för mångfaldigande som utgick från en kladdig gelatinmassa där ett spegelvänt avtryck gjordes - med hjälp av specialbläck - som sedan återfördes på nytt papper) tidskrift som snart övergick till stencilerad form.

Utgivare var Carl Zetterström, så småningom Signaturen Carl Z, duktig skribent och konstnär, son till Kar de Mumma och Marianne Zetterström (signaturen Viola), och salig make till den gudabenådade aktrisen Birgitta Andersson.

Att jag kom att tillhöra prenumeranterna hade att göra med att en av mina bästisar, Thomas Ungewitter även hade en bästis i "Boje" Z, Carls storebror.

Dessa respektive vänskaper ledde sedermera till att jag fick en gudson ihop med Viola, nämligen Thomas förstfödde!

Om vi har ett gudbarn ihop - är Viola då min "Guffru"?



En typisk K de M-kommentar i Svenskan

Olov Svedelid död


Olov Svedelid (mitten) i samspråk med konstlitografen Åke Lindström och konstnären Harry Karlsson hos oss på Strömsborg 1977

Författaren Olov Svedelid är död. Kampen mot cancern tog hans liv vid 76 års ålder. Han efterlämnar hustrun Elli, två barn och fem barnbarn. En glad och skarp garcon har lämnat oss.

Olov började tidigt skriva. Han blev nöjesjournalist på Skånska Dagbladet där han också blev ansvarig för reklam och PR. Hans kunskaper inom detta område var goda. Kunskaper han fick nytta av när det gällde att marknadsföra sina böcker.

Han ville dock mer- Hade ambitioner att skriva allvarligt syftande romaner. Hustru Elli tyckte dock att han skulle försöka med att skriva deckare istället.

Detta ledde till en oerhört framgångsrik serie om polisen Roland Hassel. En serie detektivromaner i bästa Raymond Chandler-stil. Följda av serien om den gamle advokaten Samuel Rosenbaum tillsammans med vännen Leif Silbersky.

Men Olov skrev också dramatik, historiska romaner och barndeckare. Hans produktionstakt var utan like. Ständigt skrivande. Disciplinerad vid arbetsbordet. Få av våra svenska författare har haft en sådan bredd i sitt skrivande utan att någonsin bli ytlig. Hans research och kunskaper i de ämnen han skrev om var oklanderlig.

Olov belönades med Sherlockpriset 1972 för ”Anmäld Försvunnen”, Svenska Deckarakademiens pris 1977 för ”Betongrosorna och de falska nycklarna”, Priset för Bästa svenska kriminalroman 1987 för ”Barnarov” och han erhöll Deckarakademiens Grand Master-diplom så sent som förra året.

Hustrun och jag lärde känna Olov och hans hustru Elli i mitten av 70-talet, genom våra gemensamma vänner Rita och Leif Silbersky. Rita och Leif hade sedan några år en weekendbostad utanför Mariefred och hade nu lockat Elli och Olov att också söka sig till idyllen. Glada stunder med kräftor och glögg blev det. Olov ständigt eleganten med sin vita eller ljusa kavaj. Läs gärna också inlägget "Mord och andra illdåd".

Asfaltsbarnet Olov stod ut några år innan storstaden lockade honom åter. Vi var båda födda och uppvuxna på Kungsholmen men han förblev storstaden trogen livet ut.

Hans kisande leende ögon förblir på min näthinna. Tomrummet i bokutgivningen blir stort. Hans ord finns kvar.

Lasse Widding - från Expressen till Kulturen.

 

Lasse Widding (eg. Lars Widding) var den duktige kvällstidningsjournalisten som blev en av Sveriges bästa och mest omtyckta kulturförfattare. Som dog alldeles för tidigt.

På det glada 60-talet hyrde Lasse och hans dåvarande maka, sommarstuga av min syster och svåger och vi alla kom att umgås en hel del.

Lasse arbetade då som journalist på Expressen och var långt ifrån den uppburne skribent han skulle komma att bli. Hans anställningsvillkor var hårda och ingenting han kunde "laborera" med. Han hade visserligen skrivit några böcker på 50-talet som hade getts ut, men det var ett par år kvar till de stora framgångarna med böckerna om skeppet Vasa, Sorundasviten och Årstafrun som skulle sätta Lasse på kartan över våra mest framgångsrika populärhistoriska författare.
 
Mats, två okända i bakgrunden, Lasse Widding, Mamma Ann-Mari och dåvarande Riksteaterchefen Hans Ullberg.


Systern och svågern beslöt sig i samma veva för att ge ut Husebyfröken Florence Stephens memoarer på sitt förlag (som jag skötte). Dock hade memoarerna redan påbörjats av en kvinnlig "spökskrivande" veckotidningsjournalist som emellertid aldrig fick något ur händerna och som tydligen kommit på kant med Fröken (det var inte en helt ovanlig situation).

Vi lyckades få loss materialet från denna journalist. Det visade sig emellertid praktiskt taget oanvändbart och behövde "stunsas till" av en duktig skribent. Att fråga Lasse om han ville åta sig detta föll sig helt naturligt. Lasse tackade ja på villkor att det absolut inte fick komma fram till Expressen att han varit inblandad eftersom det skulle kunna äventyra hans jobb på tidningen.

Han skrev om hela boken och lade på slutet till en fabel om "djuren" som surrade runt Fröken på Huseby. Fröken låg som bäst i stor offentlig och juridisk fejd med sin förmyndare som i fabeln omvandlats till en elak humla.

Boken kom ut och blev mycket uppmärksammad. Inte minst blev fabeln föremål för försök till förtalsåtal som dock rann ut i sanden.

Lasse satt i sommartorpet och svettades. Orolig för att det skulle komma ut att det var han som skrivit. Den förbigångna veckotidningsjournalisten vädrade sin förtrytelse i tidningen Se och sade där bl.a. att "det är väl förläggerskan och hennes bror och den där kvällstidningsjournalisten som kucklat ihop det hela".

Stormen bedarrade och efter några år kunde den framgångsrike romanförfattaren Lasse se tillbaka på denna historia med ett överseende leende över den vånda han genomlidit. Hans position hade nu förändrats så att han - om så hade behövts - kunnat spotta Expressens chefredaktör i ansiktet utan att vara rädd om lönen.



Lasse Widding och filmdirektören Tore Sjöberg (Minerva-film) i trädgården på Skärfsta gård på 60-talet.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0