Sagt av Sune Spångberg:

Den musik som verkligen betyder något ar den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.

Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.

Sune Spångberg! – Ragadagosch!

Sune Spångberg vid sista framträdandet på Rosenhill 2010.
 
"På tischda, på tischda, på tischda......."
 
Sune Spångberg – vid sidan av Max Roach den ende som verkligen kunde spela vispkomp, enligt min bror, Lasse Werner – har avlidit, 82 år gammal. Han efterlämnar hustrun Inga-Britt och barnen Lotta och Mikko samt sondottern Sigrid.
 
Lasse som då ännu spelade saxofon hade lärt känna Sune (som då spelade altsax) på Stockholms Jazzklubb 1949 och kom att spela i Sunes kvintett med vilken de också vann den s.k. AT-Jazzen (Aftontidningens orkestertävling) 1953. Då hade Lasse sagt till Sune att de behövde en trummis och att Sune fick ta det på sig, varefter Sune alltså blev trumslagare för gott.
 
Jerk Fehling berättar i sin bok ”Flygunderrättelser” om hur Sune Spångbergs grupp ”sopade banan” med dem alla och körde över dem med besked vid tävlingen.
 
Då hade Lasse redan blivit "pianast" och övningarna skedde ofta hemma på Kaplansbacken. För mig som tio-åring var det Sunes trumspel som lockade. Att se honom sitta med drömskt slutna ögon och huvudet riktat åt sidan samtidigt som han hanterade trumstockar och vispar, imponerade och förundrade. På den tiden var det inga stora trumset likt dagens. En virveltrumma och en hi-hat var väl vad som bjöds.
 

 Sune lirar på Kaplansbacken på 50-talet.
 
Då tyckte nog folk att de var väldigt underliga. Den jazz de spelade var inte vanlig i Stockholm. Dompan lirade inte alls på det sättet och Carl-Henrik Norin och Putte Wickman lät också helt annorlunda. Där var det ju också oftast dansmusik det var fråga om.
Men  Sunes gäng var en kvintett som spelade bebop och som inte tog hänsyn till om folk ville dansa.

En period under 1954 ägde kvintetten en ”turnébil”, en stor amerikanare av udda märke. Troligen en DeSoto eller en Nash. Eftersom Sune var den ende som hade ålder och körkort, så registrerades bilen på honom.


Sune Spångbergs Kvintett bestående av Lasse P(ettersson) på trumpet, Sune, den likaledes nyligen avlidne basisten Göran Pettersson, Lasse och Roland "Ärtan" Persson på sax.
 
När Lee Konitz första gången kom till Sverige 1951, stegade Lasse och Sune (17 resp. 21 år gamla) fram för att prata med idolen. Sune frågar om inte Konitz vill följa med hem till honom för att prata vidare. Sune hade just fått sin egen första våning på Upplandsgatan. Han hade bara några torra kex hemma att bjuda Konitz på. Men de satt och rökte, pratade och spisade plattor större delen av natten och Konitz uppskattade att kunna koppla av.
 
Så småninom blev rollerna ombytta och Lasse "kapellmästare", när Lars Werner Combo drog iväg på en åtta-månaders jazzklubbsturné genom dåvarande Västtyskland. En oerhörd utmaning för detta unga gäng som alltså förväntades spela cool dansmusik på klubbarna – vilket de givetvis struntade i. De lirade sin musik! En "svart – men högst egen – jazz" som då ännu var praktiskt taget okänd för den tyska publiken och de tyska musikerna.
 
Lars Werner Combo bestod av Lasse på piano, Rolf "Roffe" Hultqvist på saxofon, Göran Pettersson på bas och Sune Spångberg på trummor. Här avbildade vid avfärden från Sverige.
 
1960-talet kom att bli omvälvande för de flesta svenska jazzmusiker. Sune inte undantagen! Sune var en självlärd musikant som inte kunde läsa noter utan spelade helt intiutivt. Han hade musiken i sig och behövde "inga prickar på ett papper".
 
Det gjorde honom också oerhört följsam vilket väl var en av orsakerna till att han och basisten Torbjörn Hultcrantz valdes som kompmusiker när legenden Bud Powell skulle göra sin debut i Sverige med ett besök på Gyllene Cirkeln. Denna sedermera lika legendariska jazzklubb i ABF-huset i Stockholm invigdes med just detta tvåveckorsprogram 1962. Bud Powell var försenad så det blev inga repetitioner utan det var direkt på – och succé! Vilken gjorde att Powell bjöds in till en upprepning på hösten samma år, då samma komp ställde upp.

Sune Spångberg, Torbjörn Hultcrantz och Bud Powell på Cirkeln 1962
 
Bud Powell var en tystlåten person som under pauserna gärna satt och höll i Sunes och Torbjörns händer utan att säga ett ord. Han hade (förmodligen för att haka upp minnet) ofta ljudbilder och ljudlikheter som "krokar". Således berättade Sune att han blev "the sooner the better"! "Soone" var också det namn han fått av den brittiske trumpetaren Stu Hamer som kom att ingå i Lasse Werner Combo på Tysklandsturnén.
 
En annan storhet som Sune arbetade med var Albert Ayler. Bl.a. på dennes första skiva.
 
De kanske främsta avtrycken i svensk jazz har Sune dock lämnat genom sin medverkan i JazzClub'57 med Claes-Göran Fagerstedt, Bernt Rosengren,Torbjörn Hultcrantz och Nannie Porres, och i den fria improvisationsgruppen ISKRA, bestående av Arvid Uggla, Tuomo Haapala, Jörgen Adolfsson och Tommy Adolfsson.
 
En lång period av sitt liv lämnade Sune jazzmusiken. En bidragande orsak var den nedgörande kritik han fick av Lasse Weck  i Expressen vid ett tillfälle på slutet av 60-talet. "Hans spolning av min bristande rutin knäckte självförtroendet" sade Sune.
 
Istället ägnade han sig åt den profession han hela arbetslivet upprätthöll inom fotokonsten. Under många år var han skicklig och uppskattad bildredaktör på TioFoto (Tio Fotografer) bland vars delägare fanns sådana namn som Sven Gillsäter, Pål-Nils Nilsson, Hans Hammarskiöld, Rune Hassner och Georg Oddner.
 
"Käpparnas intåg" eller "Primalskriket"?
 
I slutet av 80-talet kom Sune åter att spela med Lasse Werner. Tillsammans med de båda ungdomarna, pianisten Arne Forsén och sångerskan Pia Olby, bildade de "Dubbelduon" som stod för ett antal mycket uppskattade sejourer varje år under ca. fyra år i den lilla restaurangen Zum Tiroler i Gamla stan. Lasse hade då drabbats av diabetes och en svår koma hade förändrat hans rörelseförmåga. Sune hade sedan många år kämpat mot sin MS. Det blev "Käpparnas Intåg" när de båda äldre herrarna mödosamt tog sig fram till estraden där de dock slängde sina käppar åt sidan och svängde!
 
Lasse Werner och Sune Spångberg på Zum Tiroler. Halva Dubbelduon!
 
Sedan Lasse avlidit 1992 bildade Sune istället en egen trio. Till en början med varierande medlemmar. Nytt stamställe blev också Agueli Café & Galleri på Södermalm. Så småningom utkristalliserades dock en fastare ensemble med Arne Forsén på piano och Ulf Åkerhielm på bas. De sista åren med årliga spelningar på Rosenhills Trädgårdar på Ekerö.
 
Sune och Ulf Åkerhielm på Rosenhill Juli 2009. Åter till det basala – virvelkagge och hi-hat!
 

Under åren på Agueli och Rosenhill tillkom också ett antal fina CD-skivor. Den sista, "Surviving", med helt egna kompositioner. Den pryddes på omslaget av ett underbart porträtt av Sune som min vän, den serbiske konstnären Mirko Vucinic, vävt och målat. Sunes trio spelade på en av Mirkos vernissager på Agueli.

 
 
För Sune var musiken en bromsmedicin. Han höll sin sjukdom i schack genom att spela på sina trummor. När de regelbundna framträdandena på Agueli en tid var hotade p.g.a. "störda grannar", ställde hans trogna publik upp och skrev på listor till fastighetsägare och grannar för att förhindra att Sunes möjlighet att få spela med sina vänner skulle försvinna. Med någon tidsjustering fick man fortsätta att spela!
 
Han var – om än kroppsligt bräcklig – en klippa inte bara i de orkestrar där han ingick utan också för sina vänner och sin familj. För mig också en ständig källa till kunskap om min bror under skrivandet av en bok om denne.

Tomrummet efter Sune blir stort. Värmen och ljuset i minnena fyller det dock – med råge.
 
Keep swingin' Sune! Keep swingin'!
 

En helkväll i Monica Zetterlunds anda!


Ljudfadern fixar med ljudet i bakgrunden medan Bengt-Arne håller låda.

I går kväll blev det en härlig helkväll i Kungliga Hufvudstaden. Klockan 18 var det meningen att den eminente trumpetlegenden Bengt-Arne Wallin och Ljudfaderns själv, Gert Palmcrantz skulle kåsera kring bilder och ljud med Monica Zetterlund på ABF. När jag kom dit ringlade biljettkön ända ner i trapphallen och jag tänkte "wow", ända tills jag stötte ihop med min gamle bordsgäst och välgörare, förre kulturministern Bengt Göransson som berättade att det nog var han och Göran Rosenberg som var upphovet till kön....

De skulle vara i den intilliggande salen! Men Bengt delade samma oro som Bengt-Arne: ingen av deras scenpartners hade dykt upp! Bengt-Arne blev mer och mer nervös eftersom Gert är den som också sköter det tekniska! Han sa: "Ja, kommer inte Gert då glider jag sakta och omärkligt mot utgången och försvinner"!


Här får han till det!

Jag ringde efter Gert som dock tvingats ta tunnelbana och befann sig i underjorden men på väg. Så fem minuter före start kom först Göran Rosenberg insläntrande och strax efter Gert flåsande...

Medan Rosenbergs/Göranssons publik växte sig för stor för sin sal och under stor förvirring fick flytta hela publiken till den större Z-salen (där jag en gång i tiden stod på scen och sjöng med brorsans orkester på det glada 60-talet och den legendariska Gyllene Cirkeln som ligger vägg i vägg) så fylldes vår Palmesal nästan också till brädden av en förväntansfull publik som fick sitt lystmäte fullständigt tillfredsställt under de dryga 1,5 timmarna herrarna höll på.


Jan Allan på Fasching scen.

Därefter var det dags att bege sig till Jazzklubb Fasching där två intressanta kombinationer skulle uppträda – också i högsta grad i Monica Zetterlunds anda, nämligen förra årets båda Z-stipendiater: den unga och mycket lovande sångerskan Maria Winther och den "ärrade" veteranen och trumpetvirituosen Jan Allan, uppbackade av det nu så skivaktuella syskonparet Monica Dominique på pianot och brodern Palle Danielsson på basen. Uppbackning på trummor av Peter Danemo. Monica hade varit orolig för publiktillströmningen eftersom Fasching missat evenemanget i sin egen marknadsföring. Varken på månadsaffisch eller i tidningsannons fanns kvällen med! Därför hade hon bett mig och andra att sprida ordet! Och fullsatt blev det! Och mer därtill!

Det blev både låtar som Monica Zetterlund sjungit och mycket annat. Gamla standards i skön tappning med god backning.

När Maria framträdde på Konserthuset i samband med att hon fick stipendiet i höstas, var jag kanske inte så helt imponerad. Duktig, javisst och med en fin pipa, men än tyckte jag att jag saknade den där personliga touchen i rösten och framträdandet. Framförallt som jag visste att stipendiekommittén också hade övervägt ett annat förslag där personalityn redan fanns fullt utvecklad. Men här på Faschings scen, kunde jag konstatera en klar utveckling till det bättre. En scensäkerhet hade tillkommit och rösten och sångsättet utvecklats! Det var faktiskt en sann fröjd att höra.

Jag vet inte om det fortfarande är som när Bengt-Arne tidigare på kvällen berättade om hur det var i jazzbanden på 50-talet: "man ville ju bara lira och så skulle nå'n SJUNGA!"

Men Maria kommer iallafall jag att lyssna till med förtjusning och jag tror också att jazzsångare och -sångerskor idag bemöts med en större förståelse och respekt från musikernas sida. Till den förändringen har definitivt Monica Zetterlund, Nannie Porres och andra som gått före bidragit.

Och Jan Allan på sublim trumpet! Ummm!

Vi fick också höra syskonparet Monica och Palle ensamna på scenen, bl.a. ett stycke av Debussy som de framförde först i en rent klassisk form och därefter i rent improvisatiorisk jazzton. Ett klar exempel på den gamla tesen om hur löjligt det är att gruppera god musik och försöka hålla gränslinjerna för hur olika verk får framföras.
Det blev en sann njutning!


Monica Dominique och Palle Danielsson

Riksförbundet Svensk Jazz


Här sitter delar av förbundets framtidsgrupp: Förbundssekreteraren Magnus Thuvesson, Förbundsordföranden Bengt Säve Söderbergh, Faschings chef Lena Åberg-Frisk, Lennart Dahlbom och ordföranden för Sveriges Jazzmusiker, John Högman.

Svenska Jazzriskförbundet byter namn  - igen. Denna organisation som skapats för att sammanlänka landets alla jazzklubbar och som från början hette Svenska Jazzklubbars Riksförbund, ska nu åter byta namn. Denna gång blir det Riksförbundet Svensk Jazz - eller kort och gott "Svensk Jazz".

Detta bestämdes vid årets Jazzrixdag som ägde rum i Nynäshamn i strålande sol om ock kanske inte så påtaglig värme.

Fler delegater än någonsin hade slutit upp och arrangemanget blev oerhört lyckat på alla sätt och vis. Och för detta ska naturligtvis den arrangerande värdklubben i Nynäshamn med sin ordförande Gösta Rising äras. Liksom också SJRs (det hette fortfarande så...) kanslipersonal som också hjälpt till att få detta evenemang att fungera så utmärkt.

Delegaterna samlades på torsdagskvällen då Nynäshamns Kommun bjöd på god middag. Till kaffet fick många av oss uppleva ett av dessa famtastiska ögonblick i livet då man känner att det finns hopp om framtiden, att man utsätts för något totalt oväntat men positivt: The Agnas Brothers! Fyra bröder: Konrad (20 år) på trummor, Kasper (18 år) på gitarr, Mauritz (16 år) på bas och "lillebror" Max (13 år!) på piano. Överväldigande moget och drivet spel. Helt överväldigande. Unge Max på pianot lät som en fullfjädrad Thelonious Monk. Konrad och Mauritz behandling av trummor och bas var helt enastående professionellt. Kasper stod också för flera kompositioner och för arrangemang.


The Agnas Brothers med Stina Agnas.

Den äldste, Konrad, går förvisso redan på Musikaliska Akademien och Kasper står på tur att börja där till hösten. Vi kan nog känna oss rätt säkra på att också de två yngre bröderna kommer att följa i deras fotspår.


Konrad behärskar sina trummor till fullo!


Att se denna brödraskara lira tillsammans var en stor fröjd. Här fanns ett samspel och en definitiv spelglädje. Får de bara mer rutin kommer lättheten, i kontakt med publik och varandra, att öka och därmed också trycket i spelet.

Vi ser med tillförsikt fram emot detta. De har att brås på minst två generationer av musikalitet bakåt.

Som grädde på moset hade bröderna för kvällen också tagit med sig sin skönsjungande kusin Stina (29 år) som fulländade upplevelsen med stor jazzkänsla.

Under årsmötesförhandlingarna behandlades den rapport om den svenska jazzens framtid som lagts fram av en grupp som tillsattes vid den föregående jazzrixdagen och som alltså nu leder till en breddning av förbundets bas till att omfatta inte bara de arrangerande jazzklubbarna utan också musikersidan, samarbetande organisationer och enskilda. Kort sagt alla som gillar och/eller är engagerade inom jazzmusikens värld. Detta också för att bli en stark samtalspart när nu staten slopat Rikskonserter och slagit samman alla musikformer i en egen stalinistisk central "kompostition": Statens Musikverk. För att manifestera förändringen tillkom således det nya namnet på organisationern.


Bengt och Bengt! Här får Bengt Hallberg förbundets stora pris av Bengt Säve Söderbergh


Den avslutande kvällen innefattade dels utdelning av förbundets priser där årets Lifetime Achievment Award tilldelades den legendariske pianisten Bengt Hallberg som fick motta flera stående ovationer inte minst efter att ha spelat för oss och visat att hans obestridliga storhet som pianist fortlever trots den mångåriga bortovaron från den offentliga scenen. Bengt har nu åter börjat framträda och det är att rekommendera att passa på när han ger konsert i närheten.

Så blev det mer musikaliskt avnjutande: "Brand Nostalgia kvintett" med Bosse Broberg och Roland Keijser.


Bosse Broberg och Roland Keijser. Båda "gudar" på sina instrument.

Ring klocka, Ring!


Den finländske jazztrumpetaren, kompositören m.m. Henrik Otto Donner

I torsdags morse satte jag mig på tåget mot Karis, där jag möttes av Otto Donner och hans ljudtekniker. Otto är en gammal god vän till min bror Lasse, jazzpianisten, om vilken jag just nu avslutar en bok. Detta skulle bli den sista intervjun.

Otto tillhör en gammal svensk-finsk kultursläkt av vilka kanske främst Otto och hans fars kusin Jörn (kulturskribent, författare, tidigare chef för Svenska Filminstitutet m.m.) är mest kända här i Sverige. Eftersom det bara skiljer ett par år i ålder mellan Jörn och Otto, säger Otto att de mer har känt sig som kusiner och de har tidvis också delat lokaler för sina resp. bild- och ljudverksamheter.

Otto är en utomordentlig jazztrumpetare men också kompositör, arrangör och musikproducent. Född 1939. I 60-talets början träffade han, och influerades starkt av den svenska jazzens företrädare och framförallt Lasse Werner och Christer Boustedt som kom att bli hans främsta inspiratörer och vänner. Under ett antal år ingick han i den flexibelt sammansatta orkester som gick under benämningen Lasse Werner och hans Vänner. Samarbetet ledde till den LP med samma namn som utgavs på Ottos eget skivmärke Love Records. Den skivan innebar också den amerikanske tenoristen Dave Liebmans skivdebut. Liebman som senare gjorde sig ett framgångsrikt namn genom fleråriga samarbeten med Miles Davis, Chick Corea m.fl.

Den 10 juni skall ett minnesmärke över den finländska konstnärinnan Helene Schjerfbeck avtäckas i Ekenäs, den stad där hon tillbringade flera viktiga och verksamma år. Hur detta minnesmärke skulle utformas avgjordes genom en tävling som vanns av den norska konstnärinnan Anne Kathrine Dolvens, vars förslag "The Untuned Finnish Bell" vann juryns gehör och avgjorde tävlingen.

Det vinnande bidraget, som skall resas i Skepparträdgården är ett interaktivt verk, som består av två 20 meter höga stålpelare och en gammal kyrkklocka, som väger 800 kg. Denna lätt felstämda 200-åriga klocka fann Dolvens i det engelska Whitechapels klockgjuteri. Runt konstverket placeras ungefär tio parkbänkar i trä med inskriptioner. Den massiva, ostämda kyrkklockan spelar den centrala rollen i monumentet, som fått namnet The Finnish Untuned Bell, Den finska ostämda klockan. Schjerfbeck var inte helt upplagd för sin samtid, men hon var en stark kvinna, som vågade vara sig själv. Hon plågades av skral hälsa, hennes kropp var på sätt och vis ostämd, säger den norska konstnären Anne Kristine Dolven om sambandet mellan konstnären och klockan. Dolven påpekar att ljudet från den gamla kyrkklockan är diskret och dämpat, klingar fint och ett otränat öra hör inte att den är ostämd. Konstnärens tanke är, att verket blir en del av parken och smälter in i naturen. A K Dolven är född i Oslo 1953 och hon är numera bosatt på Lofoten och i London. Schjerfbeck-klockan är inte unik, ett systerverk finns i Oslo.

Till invigningen som sker i Maj har Otto Donner getts i uppdrag att skapa en musikalisk inramning. Eftersom minnesmärket är en klocka är Ottos tanke att denna skall välkomnas av landskapets alla klockor i ett komponerat stycke. Han var dock tvungen att överge tanken att få klockorna inom hörhåll för invigningsceremonin att ringa "live". Det visade sig ge upphov till oöverstigliga tekniska problem. Istället kommer ett antal högtalare att omgärda parken där minnesmärket placeras. Genom dessa skall landskapets alla befintliga klockor, såväl kyrkklockor som vällingklockor och gårdsklockor ringa ett välkommen till den nya klockan från det väderstreck i landskapet som klockan ifråga finns i. Allt musikaliskt komponerat.


Notera fågelholken till vänster om klockan. Undrar vad fåglarna tyckte om klangen!

Så min dag med Otto började med att jag fick följa med till ett par gårdar där man visste att det fanns gamla vällingklockor att spela in. Den första gården visade sig drivas av en bonde från Julita gård som gift sig med en finländsk bondedotter. Den gamla klockan klingade vackert och spelades in på två separata recorders. Mest skrämda blev nog fåglarna i den holk som anbringats på klockans ställning.


Den här klockan ville inte svänga, men Otto fick ljud i den med hjälp av kläppen.

Även den nästa gården visade sig drivas av en invandrad bonde, denna gång från Schweiz. Även denne hade träffat sin hustru på någon agrikulturell utbildning och följt med den finska bondedottern hem till Finland. Den här klockan visade sig kärva men Otto lyckades i alla fall få tillräckligt ljud ur den för inspelningen. Av en händelse upptäcktes att gården även hade ett tornur på en gammal magasinsbyggnad. Raskt dit för inspelning också av denna klocka.


Det pampiga sädesmagasinet.


En rejäl nyckel krävdes för att ta sig in!


Och låset gick inte av för hackor det heller!


Det pampiga gamla sädesmagasinet i tegel från 1800-talet hade fått en tornhuv med klocka ditsatt i början av 1900-talet. Klockan hölls fortfarande igång och ringde varje hel- och halvtimme samt varje kvart dygnet om.


Detta urverk fungerade fortfarande väl efter snart hundra år.


Sedan tillbaka till Ottos kontor och studio för en kvick men god lunch varefter Otto och jag for hem till honom i Jomalvik för ett par timmars samtal om bror Lasse. En fascinerande dag med en fascinerande människa. Jag hoppas Otto spelar in klockmusiken så att man kan få höra den.


Kusin Jörn har dock lämnat det tidigare gemensamma kontoret och flyttat tillbaka till Helsingfors men kvar finns ett klipprum som utnyttjas av en annan filmmakare.

Jazzlegendar med unga musikanter!

Läs gärna här om min givande kväll i den gångna veckan på Eskilstuna Jazzklubb/Contrast med jazzlegenden Freddie Redd, 84 bast och vår svenska saxofondrottning Amanda Sedgwick.

"Ner med alla kulturgangsters!"


"Ner med alla kulturgangsters" Oljemålning av Petra Werner-Kjellberg föreställande Lasse Werner vid pianot med vännerna Otto Donner (trumpet och hög hatt), Gösta Wälivaara bakom basen och Christer Boustedt md saxofonen. Trummisen Janne Carlsson utanför bild.


Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.

Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (SJR) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?

Svaret från SJRs ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”

Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse Werner och hans generation blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på högskolenivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart ”på dörren” eller motsvarande. Problematiken som Lasse och hans generation upplevde med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då p.g.a. den större mängden musikanter.

Vi har en regering som, istället för att ”sprida” och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.

Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!

Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!

Det finns en sund tanke i botten - att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.

En tanke vars realism dock omgående faller då Kgl. Operan kommer på tal, eller just alla de ungdomar vi utbildar inom musik trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.

Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt - ”Statens Musikverk”! Huh!

Jazzen liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och  publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas o.s.v.

Men jag vågar påstå att den absoluta majoriteten är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig med ett ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?

För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet saknar den vilja och förmåga som tidigare generationer hade med sig från barnsben, att organisera sig, att bilda föreningar och att driva verksamhet i dessa. Det finns ingen återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.

Var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom t.ex. Emanon? Musiker som förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzklubbarna?

Vi upplever idag en kris inom läraryrket. Där vi alltför länge utbildat duktiga ämneslärare. Lärare som behärskar sitt ämne men som fullständigt saknar förmågan att överbringa denna kunskap till andra.

Jag upplever att vi har samma kris inom jazzmusiken - och säkert också inom andra fält. Vi utbildar musiker som blir fulländade på sina instrument men som ofta saknar förmågan att lyfta blicken från notpappret och kasta en glimt på sin publik. Som saknar den spontana spelglädjen och smittande entusiasmen. Som inte förstår vikten av att också själv kunna ta ansvar för sitt liv och sin musik.

Musikerna på den tiden skapade i stor utsträckning sina egna speltillfällen. Får de nya musikerna den kunskapen och förståelsen med sig från våra fina högskolor?

Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle omgående villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.

Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.

Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut  Jazzen och befria "kulturgangstrarna"!

Saxofonsymfonin



”Saxofonsymfonin - Lasse Werner och hans Vänner”
(Dragon DRLP6)


Saxofonsymfonin - Ruby my dear - Ner med alla kulturgangsters - Low tide - Gni-H-Saf

Spår 1: Bossse Sanderud (ss), Christer Boustedt (as + bars + fl), Tommy Koverhult (ts + fl), Bernt Rosengren (ts + fl + taragot), Gunnar Bergsten (fl), Lasse Werner (p + voc)
Inspelad Uppsala 16 maj 1972

Spår 2 + 3: Lasse Werner (p)
Inspelad Stockholm (Fasching) 5 mars 1975

Spår 4: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b), Ivan Oscarsson (dr)
Inspelad Stockholm (Fasching) 14 april 1975

Spår 5: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b)
Inspelad Stockholm (Fasching) 28 oktober 1975

Signaturen H W skriver i OJ:

”Lasse Werner är en oemotståndlig gamin, en humorist med en musikalisk ömsinthet utöver det vanliga. Han är mannen som förstår förverkliga sina infall och klä dem i en konstnärlig skepnad. sex saxofoner i kollektiv improvisation inom en given ram, enbart stödda av ett piano - det fordras en Werners organisationstalang, återhållsamhet och gladlynthet för att ett sådant äventyr inte ska bli en äventyrlighet. Uppgiften försvåras naturligtvis inte av att han mönstrar några av våra bästa blåsare till sin hjälp, men resultatet bär ändå Lasses otvetydiga hallstämpel.

Redan i inledningen av ’Saxofonsymfonin’ slår han an den humoristiska tonen med en verkligt festligt framförd sång. Därefter tar blåsarna vid och presenterar i mörk mäktig samstämmighet ämnet för dagen. Som sedan vidareutvecklas i kollektiv improvisation med mängder av roliga vändningar och inpass men också med en märkbar glöd. Men hela tiden lyser den Wernerska ömsintheten igenom i en vek lyricism, som flyter som en underström genom hela ’symfonin’, som i sitt bjudande manér skapar en intim känsla av samhörighet.

Lasses organisationstalang får sitt finaste uttryck i den välavvägda balansen, i en genomgående mjukt kontrollerad intensitet.

Det är kanske inte rätt att i ett verk, som bär en så utmärkt kollektiv prägel, nämna några namn, men för att ändå göra detta är det nog Boustedts alt som längst dröjer sig kvar i medvetandet. Här är en musiker, som helt förstår Werners intentioner och som till fullo förmår att utnyttja det utrymme som getts honom.

I övrigt ryms på skivan  några glimtar av Werners pianospel, ensam och i grupp. Om detta är inte mycket mera att orda - det är Lasse Werner ut i fingerspetsarna. Mjukt poetiskt, fullt av humor, en uttrycksfullhet där musikaliteten är ledstjärnan.”

Triple play jazz piano Vol. 2



”Triple play JAZZ PIANO Vol. 2”
(Dragon DRLP13)

Till Annmari - Fem svarta, en vit - Do you remember the last silence? - Valiha boogie - Fingerspelet - Ballad för Laila - En lycklig skit - Tre-flugor-i-en-smäll-blues

Lasse Werner (p) Spår 1 och 7
Bobo Stenson (p) Spår 5 och 6
Jan Wallgren (p) Spår 2,3 och 4
Alla tre på spår 8

Inspelad på Konserthusets Grünewaldsal den 20 Februari 1976

Konvolutet avslöjar:

”I Stockholms Konserthus, Grünewaldsalen, fredagen den 20 februari 1976, klockan 19.30, sattes det hela igång - Pianoafton eller ”Tre flugor i en smäll” med Bo Gustav ’Bobo’ Stenson, Jan Edvard ’Janne’ Wallgren och Lars Olof ’Lasse’ Werner, framförande oomkullrunkeliga verk av egna och andra.
Så här presenterade dom sig på det programblad, som stacks i händerna på den tillströmmande massan:


Bo Gustav Stenson föddes 4 augusti 1944. studier för bl.a. Werner Wolf-Glaser, Gunnar Hallhagen samt vid Bombay Free school of Music. Medverkar bl.a. i gruppen Rena Rama, Jan Garbareks kvartett samt Bernt Rosengrens grupp. Har framträtt i en mängd olika sammanhang, så t.ex. med G.Fors, B.Fredriksson, G.Hampel, R.Mitchell, S.Getz,  F.Brinner, D.Gordon, G.Burton, A.Farmer, D.Cherry, Sh.Jordan.....dock aldrig med Seymor Österwall.

Jan Edvard Wallgren föddes 21 februari 1935. Pianostudier för tant Karin, Fröken Jansson på Söder, gerda Swedjemark samt Robert Riefling (2 ggr). Kompositionsstudier för Alan Hovhaness. Wallgren har de senaste åren i huvudsak framträtt med egna grupper. tidigare har han framträtt med bl.a. T.Jederby, G.Vernon, E.Thelin, G.Törner, K.Lindgren, B.Ernryd ....dock aldrig med Seymor Österwall.

Lars Olof Werner föddes 24 maj 1934. Studier för fröken Selander samt Lennie Tristano (per koorespondens). Har varit lärare till Stanley Cowell. Framträder med egna grupper under samlingsbeteckningen ’Lasse Werner och hans vänner’. Har framträtt med bl.a. L.Young, D.Ellis, D.Liebman, O.Donner, L.Konitz, G.Törner, P.Holland, S.Getz, D.Gordon, I.Sulieman, K.Krogh, D.Gillespie, M.Jackson, Z.Sims, K.Clarke ....dock aldrig med Seymor Österwall.”


OJs Anita Westin recenserade själva konserten så här:

”Pianoafton i Konserthuset. 20.2. visade almanackan när detta evenemang gick av stapeln, som förmodligen är det första i sitt slag i detta majestätiska hus. Pianisterna var Lasse Werner, Bobo Stenson och Janne Wallgren som framförde oomkullrunkeliga verk av egna och andra under rubriken ’Tre flugor i en smäll’.
Det var pianisterna själva som tagit initiativet och hyrt Grünewaldsalen. Ekonomiskt har de hittills fått stå för kalaset själva. Även om publikstillströmningen var god, så gick det väl inte ihop riktigt och om bidrag inte strömmar till, så står man inför det faktum att att här har musiker ställt upp till folks förnöjelse och själva varit tvungna att betala för att få spela, vilket nog är bakvända världen.


Evenemanget var oklanderligt förberett, stora affischer har suttit uppe runt stan, i god tid hölls presskonferens, ett programblad trycktes upp med minnesvärda data om musikerna. Detta är alltså fakta bakom den succé det faktiskt blev av kombinationen Werner-Wallgren-Stenson. En kombination som verkar outgrundlig både musikaliskt och när det gäller att genomföra en högeffektiv show.

Lasse Werner inledde med tre egna verk. Man ska inte tro, att Werner enbart är komiker. Han är en ordentligt begåvad pianist, vilket har bevisats för länge sen, men bör påpekas ytterligare.

Janne wallgren gjorde en något mer sofistikerad entré och spelade helt följdriktigt ett stycke noterad musik av Karl Philip Emmanuel Bach, kallad ’Fantasia’. Därefter en egen komposition, jazzsviten ’Harald’, som bestod av tre satser, den första tillägnad L.Werner. ’Harald’ bedårade publiken, som log inombords.

Bobo Stenson nästan smög sig in på scenen. Försiktigt började han spela. Knäpp tyst i publiken och en enda lång improvisation som rymde musik av sällsynt slag. efter paus fortsatte Bobo bl.a. med Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Det var faktiskt ett genialiskt framförande, med nerv och massvis med vibrationer. Märkligt att ingen kommit på idén att göra en soloplatta med Bobo för länge sen.


Mera Wallgren. Eget verk, kallat ’Fem Svarta och en Vit’. Namnet kommer sig av, enligt kompositören, att han bara använder fem svarta och en vit tangent på pianot, detomvända om det framförs på cembalo. Men för mig lät det i alla fall som om fler tangenter var med i leken.

Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”


De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”


Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”


De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”

Triple play jazz piano 1

Noterade plötsligt att jag hoppat över tre LP-plattor i diskografin för bror Lasse, nämligen "Triple Play piano Vol 1", "Triple Play piano Vol 2" och "Saxofonsymfonin". Därför följer dessa här. Härutöver kommer diskografin i min bok att omfatta en del skivor där Lasse medverkade på ett och annat spår under andra orkesterledare, som Börje Fredriksson och Bosse Wärmell, "Sven Klangs Kvintett" m.fl. samt också nya inspelningar av Lasses musik  med andra musiker.



”Triple play JAZZ PIANO Vol. 1”
(Dragon DRLP12)

Födslovåndor - To Dashiell Hammett - To Raymond Chandler - To Ed McBain -
Ballad för Laila - Dragon’s dance - My favourite modes

Lasse Werner (spikpiano) Spår 1-4, Bobo Stenson (p) Spår 5, Jan Wallgren (p) Spår 6--7
Inspelad i Stockholm 16 augusti 1972 (1-4), Stockholm 12 April 1973 (5) resp. Stockholm 7 Februari 1973 (6-7)

Så här skriver Lasse på baksidan av skivkonvolutet:

”Dom pianosolon som Stenson, Wallgren och jag har skapat, är alla ursprungligen radiosändingar. Vilket osökt för fram till min vän Lasse Westin, redaktör för radioprogrammet Jazzmagasinet, och därmed inititativtagare till denna musiks tillblivelse!

I mitt fall gick det till så att Westinpojken föreslog att jag skulle lira in lite pianosolo, och det klaffade precis med att jag hade gått havande (som det heter)  med lusten att spela på spikpiano.....

Spikpiano är det ljud man associerar till Western saloons och stumfilmsackompanjemang. Hammaren, som slår an pianosträngen, är normalt filtklädd. efter en längre tids användning, blir filten nedsliten, tonen förlorar sin skärpa, och filten måste bytas ut. det är troligtvis snåla pianoinnehavare vi har att tacka för spikpianot, för där har man helt enkelt klätt över hammarens filt med metall, antingen med en plåtbit eller, som i mitt föreliggande fall, med en gemliknande ståltrådskonstruktion. Eureka! Inget filtbyte nödvändigt!

Numera finns dessa instrument bara i musikinspelningsstudios och måste dessutom specialbeställas. det hade jag gjort i samband med en del TV- och radiojobb, mest teater av olika slag, där jag använde det mer eller mindre traditionellt. Men i inspelningspauser kom jag på att här fanns den rika klang, alltifrån cembalo till malmklockor, som jag sökt i mitt eget pianospel, och allt på en juste pianoklaviatur, med dess möjligheter till ett personligt anslag. Så pianist jag är, så har jag en blåsares eller sångares strävan att uppnå den mänskliga stämmans uttrycksförmåga i mitt sätt att spela piano.

När jag åkte till radiostudion så hade jag bara bestämt de tre titlarna. Dedikationer till tre älsklingsförfattare, som jag alltid försöker göra lite PR för! Min pianomusik är däremot improviserad på plats, utan programinnehåll eller litteraär anknytning till, eller tolkning av författarna.

Den (spik)pianomusik du hör här, är helt och hållet ett uttryck av pianisten Lasse Werner, och visar i någon mån hur människan Lasse Werner kände på eftermiddagen den 16 augusti 1972, när han satt vid ett spikpiano med muggen på plats och Lasse Westin vid sin sida, och dessutom eleven Ove Hollner på lagom respektfullt avstånd.

Kära vänner! Mycket nöje! Kolla de tre författarnas böcker också! Finns i pocket.
Hur nära är socialismen?”




TUNA-JAZZEN 25 ÅR!

I lördags hade jag nöjet att vara åhörare under större delen av Tunajazzen på Contrast i Eskilstuna. Jag är tacksam för att jag båda gångerna jag varit Eskilstuna Jazzklubbs gäst blivit bjuden för det kostar mig en guldtvätt av bilen efter varje besök! Eskilstunas kajproblem är större än Strängnäs. Man borde kunna tjäna pengar på all den guanon som hamnar på bilar, gator och trottoarer. Det bara måste vara en sanitär olägenhet.

När ska staten ta sitt förnuft till fånga och tillåta jakt med falk här i landet!

Förlåt utvikningen men den var oundviklig. Det här problemet kommer att ställa till det för Eskilstuna Teater och Contrast-scenen om inget görs åt problemet med fågelträcket.

Sörmlands största och kanske livaktigaste Jazzklubb arrangerade alltså för 25e året denna halvdagsfestival där alla band ställer upp gratis. För en hundralapp fick åhörarna under åtta timmar njuta lika många jazzband och bl.a. höra några av vårt lands främsta jazzmusiker som t.ex. trumpetaren Bengt Ernryd, saxofonisten Göran Östling m.fl.
Vilket evenemang!

Men så var det också nästan fullsatt i salongen under hela tiden. För att publiken skulle överleva 8 timmar så fanns mat och dryck att inköpa och avnjuta tillsammans med den musikaliska spisen.


The Rhythm'n'Bop Orchestra med Alf Bybrant på trumpeten, förre TV-producenten Anders Barnö på barytonsax, Dick Idestam-Almkvist på bas, Göran Östling på tenorsax och den lokale "roten" John Jönsson på trummor. Låtar som fastnade var "Groovy samba" av Sergio Mendez liksom "Dilemma" av Göran Östling. Göran förekom också i konstellationen "Consoul" tidigare under eftermiddagen där också fler av hans fina kompositioner framfördes. Göran hör till våra intressantare jazzkomponister. Han har t.o.m. skrivit en "jazzmusikal" som heter "Bop Lovers" som framförts med Claes Jansson i huvudrollen.
Dags för en repris!


Göran Östling i full blås!


"Absolut Geddas band in" med fr. vänster: Anders Andersson på piano och vibrafon, Emma-Karin Maurin på tvärflöjt och sång, en skymd Jonas Welander vid basen, Leif Linnskog på tenorsax (Leif dök senare upp i Retrojazzgruppen också), Johan strömberg på trummor, Bengt Ernryd och en skymd Håkan Lander på flygelhorn och trumpet samt Björn Gedda på trombon. Absolut hörvärt! 


Hasse och Tage i våra hjärtan!


Ann-Kristin Hedmark, ackompanjerad av medspelare på flera plan: Leif Gellerfalk (sång, piano och Tage), Christer Karlberg (gitarr och Hasse), Lars Thorsberg på bas och Jonas Backman (skymd) på trummor

Väl hemkommen från Karlstad på lördagen var det bara att kasta sig direkt på nästa evenemang. Denna gång Riksteaterns "Vart tog alla hundar vägen?". En kavalkad av godbitar från Hasse Alfredssons och Tage Danielssons epok. Nummer från inte bara Gröna, Gula och Svea Hund utan också från t.ex. operetten "Spader Madame".

Man tänker kanske inte alltid på hur musikaliska Hasse och Tages revyer faktiskt var. Hur viktig ingrediens musiken var. Inte minst naturligtvis Monica Zetterlunds och Gunnar Svenssons Helmer Bryd) förtjänst. Riksteatern har valt ett superproffs att axla Monicas mantel i hennes olika nummer från revyerna, nämligen ingen mindre än den första som mottog Monica Zetterlunds stipendium: Ann-Kristin Hedmark. Hon har samma känsla och utstrålning som Monica och inte minst också en god förmåga att agera, vilket ju också var Monicas speciella kännetecken.

Men också Leif Gellerfalk måste harangeras. Ett mer Tage-likt framförande i röst och intonation får man nog leta efter utan att det för en sekund blev imitation.

Det gäller naturligtvis också Ann-Kristin Hedmark som sannerligen inte imiterar Monica utan är en sångerska i sin egen rätt och stil.

Det här är en föreställning som ingen bör missa som haft någon som helst känsla för Hasse och Tage. Det är musikaliskt, det är roligt, fyndigt och ibland lite sorgligt. Precis som det ska vara!

Gack åstad när föreställninge kommer på en scen nära Dig!

Årets mest minnesvärda konsert!


Gert Palmcrantz och Bengt-Arne Wallin kåserade, spelade skivor och visade filmer.

Årets mest minnesvärda musikaliska upplevelse! Det kan jag säga utan överdrift om årets stipendiekonsert i Monica Zetterlund Sällskapets regi.

Denna gång ägde den åter rum i Karlstad, men dock troligen för sista gången. Eldsjälen i Karlstads Jazzklubb dog nyligen och klubben hade inte förmått att ge detta evenemang dess rätta marknadsföring. Förra gången vi ordnade konsert i Karlstad (också fantastisk) var vi i stora konsertsalen i Kongressanläggningen som rymmer över 800 personer och vi fyllde salongen!!

Den här gången var konserten förlagd till Arenan i Biblioteket, en salong som rymmer några hundra åskådare. Även om det inte såg glest ut så var det inte mycket mer än halvbesatt. Trots att evenemanget inledde den tionde  "Jazzfesten Karlstad".

Det är bara att beklaga dem som inte valt att köpa biljett för att få uppleva årets konsert!

Jag stod i entrén före konserten och pratade bl.a. med en amerikan som undrade vad som var på gång. Jag berättade att det var en jazzkonsert o.s.v. varpå han beslöt att avboka sin middag, hämta sin fru och gå på konserten istället! En från Falun utlokaliserad läkare som heller inte visste vad han skulle göra av sin kväll, lyckades jag också - om än något motvilligt - förmå att köpa en biljett.


Gert Palmcrantz och Bengt-Arne Wallin i full aktion.

Trots att det amerikanska paret inte förstod ett dyft av det inledande samtalet kring Monica Zetterlund, på scenen mellan den legendariske  ljudteknikern Gert Palmcrantz och den lika legendariske trumpetaren Bengt-Arne Wallin, som förvisso tog nästan en halvtimme, men interfolierades med ljud- och filminspelningar med Monica Zetterlund, så var de översvallande förtjusta och nöjda när de lämnade salongen efter konserten. Faluläkaren fick vi nästan fösa ut, så entusiastisk var han, inte minst över det dubbelpianistiska framförandet av en dalsk gånglåt som exekverades av paret Monica och Carl-Axel Dominique. Dessa båda genier vet gu'skelov verkligen inga gränser för sitt musicerande.


Flankerad av Z-sällskapets v.ordf. Kerstin Bagge och ordföranden i stipendiekommittén, Monica Dominique får här Rune Gustafsson mottaga årets stipendium för den etablerade artisten till vilket hörde en check på 40.000:-. I bakgrunden applåderar basisten Hans Backenroth och konfrencieren Annica Smedius.

Så följde utdelningen av årets stipendier. Först till Rune Gustafsson, som är en av vårt lands mest framstående gitarrister varefter Rune fick framträda med orkestern i två nummer.

Årets "nykomling" som får samma ära men blott 20.000:- var sångaren Joachim Bergström. Monica Dominique poängterade i sin harang till pristagaren att han ju faktiskt är ett stort undantag som man bland alla dessa jazzsångerskor!


Här är det Joachim Bergströms tur att framföra sina två nummer. Orkestern för kvällen bestod av Monica Dominique på pianot, Hans Backenroth på bas och Johan Löfcrantz-Ramsey på trummor.

Joachim var för mig en helt ny bekantskap - men vilken bekantskap! Han påtalade själv sin musikaliska släktskap med sångaren Mel Tormé och han har en minst lika fin jazzstämma som Tormé. En otrolig känsla i frasering och framförande. Joachim är egentligen ingen nybörjare men ha mest synts till som skådespelare och musikalartist där han har ärftligt påbrå från pappa Jonas Bergström och farmor Anita Björk.

Så var det dags för kvällens gästartist som också var en ny och överväldigande överaskning för mig - Zoie Finer! Visst visste jag att Sarah Dawn Finer har en sjungande syster, men hade ingen aning om att det var jazz Zoie sjunger!

WOW! Vilken grej! Vilken känsla! Och inte ett enda skivbolag tycks ha begripit vilken sensationellt bra jazzsångerska Sverige har fått i Zoie. Skäms musikindustrin!

Och allra sist fick Zoie och Joachim sjunga en duett tillsammans med orkestern förstärkt med Rune Gustafsson och Carl-Axel Dominique.

Och för mig som satt med vid repetitionerna då man bollade runt ordningen på verser och annat var det obegripligt att musikerna och sångarna fick alla delar helt rätt när det väl gällde! Proffs!

Som sagt - årets bästa jazzkonsert!


Zoie Finer med ibland just den lätt raspiga ton som osökt förde tankarna till Billie Holiday.

Publikkontakt och barriärer!


Sarah Riedel och Jonas Knutsson på Café & Galleri Agueli på Söder i Stockholm

Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant och som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför scenen.

Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de framför utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.

Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.

Det senare kan man dock inte klaga på när det gäller lilla Agueli på Blecktornsgränd vid Mariatorget på Söder. Lokalen rymmer en publik på runt 30 personer. Stämningen blir omgående intim och familjär.

Jag har lyssnat på mycken god jazz i den lokalen och aldrig blivit besviken. Senast var det "Knutssons Karameller" som lockade. Med Jonas Knutsson på div. saxar, Arne Forsén på piano och Sarah Riedel, sång. Här fanns såväl publikkontakten (t.o.m. nästan fysiskt) som spelglädjen och samspelet.

Kvällens båda karameller: Forsén och Riedel hade valt att bjuda på dels ett set med låtar av Arne Forsén med texter skrivna av den avlidne basisten Kurt Lindgrens änka Kerstin. Finstämda texter och melodier, vackert tolkade av trion. Dels också ett set med bl.a. några låtar av min bror Lasse. Det är kul att flera röster upptäcker hans sånger. Överhuvudtaget var hans musik alltid väldigt sångbar. Kanske blir det tid framöver att förse ytterligare några av hans låtar med texter.

Det kan ju också finnas andra barriärer mellan artist och publik. På Agueli kan man ju stark ifrågasätta varför det i en så liten lokal ska behövas förstärkning och två jättehögtalare. Är dagens sångerskor så organiskt sammanvuxna med mikrofoner att de inte klarar att sjunga rakt ut utan att hålla i något?

Pratade i fredags med den legendariske ljudteknikern Gert Palmcrantz (som spelat in gräddan av svensk jazz genom åren) om detta. Hans uppfattning, som han också lite senare upprepade på Arenascenen i Karlstad efter att vi sett en gammal TV-upptagning med Monica Zetterlund, är att tekniken sannerligen inte gått framåt. På den 60-talsupptagning vi fick se, sjunger Monica till en orkester. Inte en mikrofon inom kamerasynhåll! Och det låter ändå fantastiskt. Idag måste varje sångerska/sångare med självaktning ha en skymmande jättemikrofon rakt framför nyllet hela tiden - och ändå låter det inte bättre!

Nästa gång på Agueli - Snälla Karameller - skippa högtaleriet och möt publiken helt "live"!


Arne Forsén och en av de gigantiska (relativt) högtalarna!





"Ta CDn när dom kommer!"


The Velvet Boys - Kjell Öhman, Rune Gustafsson, Hans Backenroth och Claes Janson på Eskilstuna Teater.

Låt mig redan från början slå fast att en stadsteatersalong knappast är jordens mest tilltalande plats att lyssna på jazz i. Låt mig också slå fast att jag har en viss födsloskada när det gäller hur jazz kan och bör vara, med en bror som kallades den svenska jazzens Gossen Ruda. Men som hans vän och spelebroder Janne "Loffe" Carlsson sa: "Vi hade ju alltid fullt på våra konserter. För folk hade kul och såg att vi hade kul".

Spelglädje alltså!

Rubriken på detta inlägg travesterar Claes Jansons fyndigt formulerade försäljningssnack inför pausens CD-försäljning som skulle ske i foajén dit alla skulle bege sig: "Ta CDn dit ni kommer".

Efter att ha förvånats igenom två timmars konsert dedicerad till Nat "King" Coles musik, måste jag tyvärr säga: "Ta CDn hellre när de kommer".

Här är några av Sveriges främsta jazzmusikanter. Skickliga, erfarna, oerhört drivna på sina instrument. Och så har dom absolut NOLL PUBLIKKONTAKT! Inte ens en vridning på huvudet antydde att de brydde sig det minsta om de varma applåder de ändå fick. För mig som gammal serviceutbildare är det ett oerhört respektlöst uppträdande.

Rune Gustafsson har väl någon gång kallats "Sfinx" men i det här gänget var han nästan en muntergök. Publiken chockades när han plötsligt tittade upp och utropade "Fly by"!

Kjell Öhman på flygeln spelar oerhört habilt, ofta t.o.m. briljant. Han har dessutom gjort suveräna arrangemang för kvällen. Legenden Rune Gustafsson spelar legendariskt på sin gitarr utan att röra en min eller lyfta blicken, Hans Backenroth på basen är den enda som jag har en känsla av verkligen anstränger sig! Ibland spricker hans ansikte rent av ut i ett leende. Och hans härliga bassolon är också de enda som belönas med spontana applåder. Jag tror han känner sig lite främmande i det här gänget.

Om det hade varit så att det var Claes Janson som var huvudattraktionen och som hade med sig en back-up-orkester vilken som helst, hade man kunnat tolerera ett så glädje- och respektlöst framträdande, men nu är de alla del av ETT GÄNG som kallar sig The Velvet Boys.

Claes Janson - en av Sveriges underbaraste jazz- och bluesröster. Som faktiskt också har en del av Coles röst i sig om ock något strävare (vilket inte är en nackdel). Han försöker lätta upp det hela med berättelser om och kring Nat "King" Cole, men vad hjälper det när gänget bakom honom "gör sin grej" och gör det klanderfritt ur musikaliskt synpunkt - men var för sig! Inte egentligen tillsammans. Inte tittar upp ur noterna en enda gång och inte visar minsta tecken på att musiken är kul att spela eller att det är roligt att just nu spela just här och tillsammans med just de båda andra.

Så frågar man sig om Jansons entusiasm för Cole inte delas av orkestern eftersom inget av de rent orkestrala styckena påstås ha någon koppling till honom. Varför då ha dem med i ett program som är en hommage till denne mycket specielle sångare och pianist. Det måste väl finnas massor med låtar som Cole också bara spelat intrumentalt.

Nej, det var en sorglig upplevelse av saknad spelglädje, saknat engagemang, saknad publik- och musikantkontakt. Alldeles säkert blir intrycket av gänget bättre om man bara lyssnar på deras CD.

Kan man hoppas på att livsandarna återkommer till dessa musikaliska giganter så att kommande konsertbesökare får en mindre trött och mer glädjefylld upplevelse?

Nu kan Du bänka Dig i Zetterlunden!


Konstnären Fredrik Wretmans skapelse ännu övertäckt inför invigningen!

I måndags var det så äntligen dags att inviga Sveriges första audiovisuella minnesmärke - Monica Zetterlunds bänk i Zetterlunden (eg. Monica Zetterlunds Park) på gränsen mellan Vasastan och Östermalm i Stockholm.

Konstnären Fredrik Wretmans idé om att "Bänka sig i Zetterlunden" blev verklighet. Monica Zetterlund själv hade ju sagt att hon absolut aldrig ville "stå staty"! Så det närmaste hon kom detta är i de lyktstolpar som Fredrik Wretman formgivit och som bär - som en fixeringsbild - Monicas profil.

När man sätter sig på bänken går en ljudanläggning igång som spelar ett antal av Monicas låtar. Vilka har en facebook-enkät fått avgöra. Och det rör sig ju då om de låtar som Monicas publik har älskat mest (även om Monica själv var ganska trött på "Sakta vi gå....."). Tillräckligt många för att man nog inte hör samma låt två gånger under en "sittning".


"Publikhavet" i parken

Invigningen hade lockat en stor publik. Säkerligen var de flesta av de hundratals enskilda där, som bidragit till de  300.000:- som Monica Zetterlund Sällskapet samlat in för ändamålet och som motsvarar hälften av totalkostnaden. Den andra hälften har den stora bodstadsrättsföreningen som gränsar till parken, bidragit med. Liksom Stockholms stad som stått för upprustningen av resten av parken.


Här väntar Monica Zs vänner på att det hela ska ta sin början. Fr.v. Hasse Alfredsson, Konstnären Fredrik Wretman i tomteskägg, Monica Nielsen med Fatima Svendsen bakom sig, Tom Alandh i rutig skjorta och Hans "Lelle Printer" Dahlman.


Ordförande i sällskapets stipendiekommitté, Monica Dominique och Hasse Alfredsson som verkar koncentrera sig inför sitt invigningstal.


Bernt Rosengren förbereder sig i skymundan för sin insats.


Konstnärens stolta moder Meg Westergren i publiken.


Vår eminente styrelseledamot och dagens ljudtekniker Gert Palmcrantz visar nacken t.v. Bernt Rosengren och Ulf Andersson på saxar (ej med på bild: Rune Carlsson på trummor, Hans Backenroth på bas och Monica Dominique på piano). Bengt-Arne Wallin t.h. avvaktar framförandet av sin specialkomponerade invigningsfanfar. I publiken bakom syns Bosse Parnevik och Jonas Hallberg.

Först på programmet framförde Ann-Kristin Hedmark några Monica-favoriter till ackompanjemang av gitarristen Christer Carlberg.

Därefter talade i tur och ordning stadsdelsnämndens ordförande Hanna Broberg och Stockholms konsts chef Mårten Castenfors som varit en intresserad och ovärderlig stöttepelare för Z-sällskapets styrelse i detta projekt.

Därefter spelade gänget på bilden ovanför några låtar.


Eskilstuna Jazzklubbs Sten Elmgart (t.v.) med två av jazzens museimän, Jazzarkivets förre chef, Jens Lindgren i beige kavaj m. fru och Jazzens Museums Rolf Carvenius i svart t.h.


Hasse Alfredsson invigningstalar. På ett lysande sätt försökte han få oss att tro att han med hjälp av ett stort pappersark med en massa små svarta prickar var den som lärt Monica att sjunga.

Sedan var stunden kommen för själva invigningen. Hasse Alfredsson ville göra gällande att när Tage Danielsson och han första gången träffade Monica, så kunde hon allt - utom att sjunga. Spirituellt, emotionellt, humoristiskt och kärleksullt förmedlade han Monicas alla kvalitéer.

Därefter läste han den text som Tage skrivit om som både Monica och Hasse själv fann så enastående: "Var blev ni av alla drömmar" medan han förflyttade sig bort till bänken och drog av skynket.

Så skulle han sätta sig och lyssna! Men inget hände tydligen! Vi som satt kvar vid "scenen" hörde bara ett missbelåtet utrop och såg Gert Palmcrantz ta ett tigersprång över balustraden och rusa genom publiken. Förmodligen var inte ljudanläggningen aktiverad p.g.a. övertäckningen så det gällde att "trycka på knappen".

Så var allt väl, bänken invigd och allmänheten kunde ta plats och njuta av Monicas röst och sång.



Den avtäcka bänken fylldes raskt av lyssnade Monica-fans.


Bland dem Monicas gamla vän Maj Sjöwall.

Därefter vidtog minglet bland bidragsgivare, styrelseledamöter och andra gäster utanför restaurangen Claes på Hörnet i parkens andra ände. Sällskapet Stallbröderna hade den goda smaken att arrangera sin årliga kräftskiva just där och då. Och jag fick tillfälle att prata med den just 82-årige Lasse Lönndahl i vars TV-program "Tonårsdags" jag medverkade på 60-talet, liksom med min gamla mors gode vän Anders Eldeman m.fl.

Så var det dags att avsluta det hela med en god middag i glada Monica-vänners sällskap. I mitt fall blev det med Maj Sjöwall, Fatima Svendsen och Sten Elmgart vid bordet. Men andra dök också ner vid bordet under kvällens lopp.


Tre av Monica Zs bästisar, Fatima Svendsen och Ann-Kristin Hedmark. Kerstin Bagge i vitt i bakgrnden.


Sonen Pontus dök också upp (t.v.), Maj Sjöwall, Fatima Svendsen (Eva Bysing i bakgrunden) och Monica Zetterlund Sällskapets ordförande Bengt Säve Söderberg (tillika ordförande i Svenska Jazzriksförbundet)




Magi under tälttaket!

Min upplevelse på Nyköpingshus häromkvällen kan ni läsa om HÄR!

Ett veritabelt SlagFält!


"The Swedish Papa of Jazz Bazz" himself!

Jazz i Mariefred
bjöd igår - och i kväll - in till årets jazzfest som brukar gå av stapeln i början av Augusti då vår lokale världsstjärna "The Swedish Papa of Jazz Bazz", Palle Danielsson (bror till Monica Dominique för dem som inte vet) bjuder in sina vänner för att låta oss få avnjuta deras konst! Till dessa evenemang bjuds också unga jazzmusikanter i vardande in för att möta och lära.

Palles stadiga och trygga komp bildar en solid bas för de yngre förmågornas musikaliska lekar. Hans basspel är nog oöverträffat i Sverige och när han låter stråken fara över strängarna ryser man av njutning.

Årets upplaga innehöll Mathias Landaeus Trio med Mathias på piano, Palle själv på bas och Jon Fält på trummor, förstärkta med Jons hustru, den klassiskt skolade Riksspelmannen Lisa Rydberg och Mathias hustru, likaledes klassiska fiolonisten Marianne Csizmadia Landaeus.

Nestorn och giganten Palle "Papa of Jazz Bazz" Danielsson, får ursäkta men gårdagskvällens konsert på Grafikens Hus i Mariefred dominerades av slagverkaren Jon Fält!


Jon Fält - in action!

31-årige Jon Fält, som också ofta hörs och ses i Bobo Stensons Trio, hör onekligen till vårt lands absolut främsta slagverkare! Hans respektlöst friska hållning till musiken och sina instrument är befriande och oändligt humoristiska.

Ändå hela tiden intiutivt närvarande och underordnat det som spelas. Jon har hela tiden helkoll på sina medmusikanter och ser och känner exakt när slagen ska sättas. Han håller gruppen igång rytmiskt hela tiden.

Och nya gadgets varje gång! Grillpinnar av trä går utmärkt att spela trummor med! Den där lilla gnisselmojängen som han skruvade på undrar jag vad det var! Och när den batteridrivna champagnevispen kom fram för att bringa ett fantastiskt ljud ur den lilla mässingsklockan då höll jag på att dö av skratt! Vilken musikalisk fantasi den grabben har!


När Jon Fält lämnat sin stol kan det se ut som rena "slagfältet"!

Men kvällen innehöll fler överraskningar - för mig iallafall!

Mathias Landaeus, visade sig vara en fullfjädrad kompositör och jazzpianist. Kvällens repertoar var i huvudsak hans egna verk, interfolierade av en och annan Chopins Mazurka (för att sätta kvalitetsnivån på hela arrangemanget!) och andra musikaliska utflykter.

En av hans ungdomskompositioner "Flux" kunde som Eskilstunas Sten Elmgart viskade till mig kunnat vara skriven av min bror Lasse (1934-92), en gedigen beboplåt.

Som min bror sa, det finns egentligen bara bra musik och dålig musik. Är musiken bra kan den utföras av alla typer av musikanter allt ifrån klassiskt skolade till jazz- och rockmusiker. Klassisk god musik i händerna på Mathias och hans gäng - det låter annorlunda - men absolut inte sämre! Och det svänger på ett helt annat sätt när jazzkänslan finns med.

Mathias förde också influenser vidare (sig själv ovetande) från min bror Lasse, när han utnyttjade pianots alla klangmöjligheter genom att t.ex. med hjälp av tejp dämpa vissa ackordsträngar och få klangeffekter också när tejpen revs bort.


Mathias dämpar klangen i pianot med handen.

Ytterligare överaskningar: att man kan spela jazz på fiol vet jag ju, även om det är få violonister som ägnat sig åt jazzen. Kvällens båda kvinnor visade dock att även om jazzen inte är deras "vardagsrum" så räcker det många gånger att den rätta feelingen finns för att fiolspelet också ska fungera utomordentligt i jazzform. Som Lisa Rydberg själv säger så ligger många gånger jazzen väldigt nära folkmusiken och som Riksspelman är detta hennes hem.


Lisa Rydberg hade somliga i publiken hört på Grispholms Slott nyligen där hon framträdde med Gunnar Idenstam och ett klassiskt musikprogram.

Gemensamt för de fyra unga musikanterna var deras nästan fysiska uppgående i musiken. Att se Lisa spela kunde nästan vara att betrakta en njutningsfylld kärleksakt. Hon rör sig med musiken - hon är musiken. Den finns i varje del av hennes kropp när hon spelar.


Lisa dansar sin musik!

Och detsamma gäller Jon och Mathias som ibland spelar stående, som utnyttjar sina instruments fulla möjligheter genom olika åtgärder.

Den som kanske minst kom till sin rätt var Marianne Csizmadia. En utomordentlig fiolinist med stark känsla också för vår svenska folkmusik men som ännu inte riktigt "förlösts". Kanske nästa kväll!


Marianne Csizmadia Landaeus behandlar sitt instrument utsökt.

Legenden Sune Spångberg gjorde det igen!


80-årige trummisen Sune Spångberg på Rosenhill i torsdags kväll.

Sune Spångberg, en av vårt lands främsta jazztrumslagare, som spelat med jazzlegender som Bud Powell, Cecil Taylor, Albert Ayler och andra, fyllde 80 år i våras. Sedan något år hade han då varit rullstolsbunden. Hans MS har sakta brutit ner hans kropp men musiken har hållit honom igång på övertid och sinnet är friskt och "with it"!


Ser ut som ett anslag om logdans!


Dock hade han bestämt sig för att förra sommarens framträdande på Rosenhill på Ekerö skulle bli hans sista. Det hade varit första gången han spelade sittande i rullstol. Tidigare år har han klarat sig med sin krycka. Spelningen var magisk men tröttsam för honom.


Här har den 60-hövdade publiken förväntansfullt bänkat sig.


Men efter födelsedagen återvände kraften och lusten och han bestämde sig för en spelning med sin trio bestående av Arne Forsén på piano och Ulf Åkerhjelm på bas, också i år. Dock begärde han kompledigt i andra set som Arne uttryckte saken.


Sveriges osannolikaste konsertlokal!


Första set innehöll låtar från Sunes senaste CD, "Surviving". D.v.s. hans egna kompositioner transkriberade av Arne Forsén. Härliga låtar i en folkviseton men med omisskännlig jazzgrund.


Ulf Åkerhjelm på basen och Arne Forsén vid klaviaturen.


Låtarna har mognat i trions spel och Arnes lek med melodierna var himmelskt skön denna kväll. Förra årets spelning var det Ulfs undersköna stråkspel på basen som fastnade men i år tog Arne helt över. I andra set, spelade han och Ulf på duo och det blev ett improviserat medley med allt från Night in Tunisia till bror Lasses Drottningholmsballad. Underskönt framförda på tangenter och strängar, med fingrar, handflator och armbågar.


Med trumstockarna i händerna fanns det gamla livet kvar i Sune än.


Trummisen Gilbert Matthews som satt bredvid mig lutade sig mot mig när Arne känsligt spelade Lasses ballad och sade: "Vacker ballad!". Och den är vacker! Vare sig den spelas av den känsligaste av Lasses adepter, Arne Forsén på piano eller av kompisarna Bernt Rosengren eller Roland Keijser på saxofon.

Sune själv följsamt kompetent på sin trumma och high-hat. Om Sune sa bror Lasse att ingen utom Max Roach kunde spela med vispar som Sune. Och det fick vi prov på.

Tack Sune och Ulf - och Tack Arne för att Du fixar detta och att Du spelar så dj-a vackert!


Ulf Åkerhjelm med häftig belysningseffekt.

"Lasse Werner & hans vän Christer Boustedt"



”Lasse Werner och hans vän Christer Boustedt” (Bellatrix BLP 702)

Blues for Theo Werner - Sweet summer - Kungsholmsvalsen - I can’t get started -
Gustav Mahler - Lady Bird - Sommarregn - Utan noter - Ryska snuvan


Christer Boustedt (as), Lasse Werner (p+voc)

Inspelad i Malmö en kväll i maj 1978


Bellatrix-studion i Malmö hade en August Förster-flygel som Lasse gillade. Den hade just den ”spikiga pitch” som han älskade. Staffan Holmgren skriver om det på konvolutet: ”Lasse kan, som ett fåtal andra bemärkta pianister, av vilka Thelonius Monk kanske är den mest bemärkte, få vilket piano som helst, inklusive en August Förster, att låta likadant: nära spikpianot. Fråga honom inte hur det går till.”

Christer befinner sig i Malmö på kort gästspel ”som utlokaliserad medlem av den ultrademokratiska musikteatergruppen Oktober”.

För att åter få tillfälle att spela med Christer, ringer Lasse studion och frågar om de kan hysa de båda kumpanerna några timmar. Dan Tillberg som äger studion bestämmer sig på nolltid för att banda evenemanget och ge ut den på skiva.

När de båda sent på kvällen lyssnar på resultatet faller Christer i sömn medan Lasse ”röker pipa och verkar alltmer lyssnande ju längre bandet går. Till slut ser han ut som en som fått in själva Själens Hav  i den snäcka han håller mot örat.” (Staffan Holmgren på konvolutet).

Holmgren för ett intressant resonemang kring Lasses och Christers sound: ”Det finns ett annat inslag i i det här soundet som är ännu intressantare: det är ett moment av fjärmande som är mer Brechtskt och Weillskt än Monkskt. Det är, kan man säga, ett slags svensk motsvarighet till bebopmusikernas estetiska svar på den s.k. swingerans totala strömlinjeform. Lasse och Christer kan när det vill sig, driva denna teatrala del av sin verksamhet långt, och jag tror nästan att de i längden måste göra det mot sitt eget bättre vetande. Det finns gränser för varje idiom, och när Christer och Lasse är som mest fragmentariskt Brechtska går de stick i stäv mot det jazzmusikaliska idiomets sociala gränser, om än inte dess innehåll.

Men det är spännande, så länge det varar, och vad jag än må tycka om det, ängslig  och vaksam, så går det att förklara. Förklaringen står att finna i dessa ’yngre’ svenska jazzmusikers förhållande till sina föregångare (Alice Flams, Knutte Pickman etc.), vilkas relation till det jazzmusikaliska språket ännu på 50-talet var i första hand imitativ och vilkas estetiska attityd tycktes gå ut på att vinna en oändlig serie segrar för formen på innehållets bekostnad. Det var denna rad Pyrrhus-segrar som generationen Fagerstedt-Rosengren-Werner såg sig nödsakad att sätta stopp för. Historien gick tillbaka, tog ansats och gjorde ett jättesprång på 60-talet.”

Holmgren passar också på att citera två av Lasses husgudar:

”I want the people to understand what I’m doing - at least appreciate it. I want them to walk out and be whistling something I’ve written.” Tadd Dameron, 1947.

”But there is nothing I long for more intensely than to be taken for a better sort of Tchaikovsky - for heaven’s sake: a bit better, but really that’s all. Or if anything more, then that people should know my tunes and whistle them.” Arnold Schönberg, 1947.

Hans Wachmeister skräder dock inte orden i OrkesterJournalen:

”Musiken på den här plattan är ungefär lika opretentiös som dess tillkomst uppges ha varit: Werner och Boustedt råkar stöta på varandra efter att inte ha spelat ihop på länge och lånar därför en inspelningsstudio för att tillsammans fördriva några timmar. Varde därmed sagt att den här musiken inte säger en utomsående ett skvatt, även om Lasse och Christer säkert hade förfärligt roligt. Jag vill ogärna sätta några stjärnor på musiken - det vore ungefär lika meningsfullt som att betygsätta den konversation som utspinner sig när två vänner som inte sett varandra på lång tid åter möts. Den ensamma stjärnan ovan siktar mera på skivproducentens dåliga omdöme att ge ut det här albumet. Jag kan inte frigöra mig från tanken att han, i syfte att tjäna ’ a fast one’, medvetet exploaterar två aktade namn. Personligen tycker jag det här är på gränsen till bedrägeri!”

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0