Stig Dingertz 1926-2025

(Foto från familjen Dingertz)
Civilingenjör med skeppsbyggnadskonst som ämne, sjöofficer, Stadsmiljökämpe, Ledamot av Stockholms Stadsfullmäktige och Stockholms Läns Landsting. Trafiklandstingsråd under ett par perioder.
Under första delen av 60-talet kom jag att bli engagerad i flera olika ”räddningsaktioner”. I åtminstone två av dem kom jag att lära känna Stig Dingertz. Först var det den s.k. Stadsmiljögruppen som hade bildats kring förändringen av Mariaberget och Hornsgatspuckeln. Drivande var en tjänsteman inom Landstinget som hade sitt säte i området som hette Kurt Kjellin om jag inte minns fel. Men Stig fanns där också. Han bodde ju tvärs över gatan. Och sannolikt kom vi att prata Waxholmsbåtar. Familjen Dingertz och familjen Werner hade båda sommarvilla på Ekudden i Vaxholm. Dingertz på Västra och Werners på Östra!

När jag tänker på Stig är det just den här bilden jag får framför ögonen. En människa som inte drar sig för att handgripligen försöka påverka ett skeende som han anser fel även om det leder till att han blev nerstänkt med färg i ansikte och på kläder.
Något år senare bildade Stig Skärgårdens Trafikantförening i vilken jag omgående blev medlem och därefter givetvis också i (Föreningen) Stiftelsen Skärgårdsbåten. Eftersom jag under första hälften av 60-talet arbetade som Stockholmsguide och senare terminalchef på Nyman & Schultz sightseeingbolag vid Karl XIIs torg så kom jag också att arbeta ombord på den gamla palatsångaren Norrtelje när denna köptes av N&S för att bli restaurang och sightseeingterminal vid Gustav IIIs Staty på Skeppsbron. När sedan N&S fick ekonomiska svårigheter och sattes under Handelsbankens förvaltning så ville man ha bort Norrtelje från Skeppsbron där den redan varit en nagel i ögat såväl på konkurrenten Tourist Sightseeings ägare Sveabolaget framför vars fönster hon låg, liksom också på banken vid Strömkajen, som inte såg på fartyget som något annat än N&S-ägarens personliga lilla, men ack så kostsamma leksak. Jag började sondera räddningsmöjligheter bland mina ångbåtsvänner i Stockholm, bl.a. Stig, men blev uppringd av Guldsmeden Lennart Hasselfeldt i Norrtälje som hade dragit igång Räddningsaktonen för s/s Norrtelje med syfte att återföra fartyget till sin rätta hemmahamn. Jag värvades till den aktionen som blev osannolikt framgångsrik. Jag blev ansvarig för mottagningsarrangemangen och fungerade som konferencier när fartyget anlände till Norrtälje hamn och firades med pompa och ståt. Blev sedan kvar i styrelsen för den ägarförening som bildades tills hustrun och jag 1970 drog upp våra bopålar från Stockholm och flyttade till Mariefred. Idag är jag blott Hedersmedlem och den ene av två ännu överlevande "räddare"!
Genom flytten till Mariefred kom jag att återknyta den direkta förbindelsen med ångfartyget Mariefred som jag under mina första tio år i livet färdats med till familjens midsommarviste på Ekensbergs Herrgårdspensionat. Eftersom avståndet försvårade insatser från min sida för Norrtelje avgick jag från uppdragen i Norrtälje och istället kom jag att sitta ett par år i Stiftelsen Skärgårdsbåtens styrelse men valdes snart in i Gripsholms Mariefreds Ångfartygs ABs (GMÅA) styrelse där Stig var mångårig ordförande.

Fartygets befälhavare tillika bolagets vd Claes Insulander vid en bolagsstämma i den gamla rådssalen på Mariefreds Rådhus, som varit den traditionella platsen för bolagets stämmor sedan starten 1905. Stig ser bekymrad ut. Sannolikt var det inga svarta siffror Claes redovisade. Sådana har varit sällsynta under många år och det är endast tack vare bidrag och lojala årsavgifter från de tusentals medlemmarna som trafiken bokstavligen hålls flytande.
Genom det uppdraget kom jag under ett femtontal år arbeta nära och ofta med Stig. När fartyget behövde en ny ångpanna på åttiotalet och jag föreslog att man skulle organisera en särskild Jubileumsinsamling, för att få ihop pengar, eftersom fartyget 1983 fyllde 80 år och att denna insamlingsorganisation skulle få en namnkunnig styrelse, var Stig genast med på idén. Vi bildade en styrelse under dåvarande Sörmländske landshövdingen Bengt Gustavssons ordförandeskap där bl.a. förre riksantikvarien Sven ”Run-Janne” Jansson, Skribenterna Jan-Olof ”JOLO” Olsson, Bo Grandien , Åsa Wall m.fl. fanns med. Vi samlade in över en miljon kronor till den nya ångpannan.
Sedan jag lämnade styrelsen 1990 inskränktes våra möten till de årliga stämmorna i GMÅA och Stiftelsen Skärgårdsbåten så länge Stig förmådde att delta p.g.a. sin ålder och försämrade syn. Men när det för ett par år sedan plötsligt dök upp en propå att man skulle byta från kol- till oljedrift på fartyget, blev det fart igen och Stig och jag befann oss tack och lov på samma sida och kunde överlägga på telefon och via mail som vidarebefordrades via Stigs son Karl. Förslagsställaren hade en stark ställning i såväl bolaget som i Stiftelsen Skärgårdsbåten och andra organisationer kring skärgårdsbåtarna. Dessutom var han ordförande i rederiets ägarstiftelse. Han var också en övertygande agitator för sin sak. Stig och jag insåg att här måste man få övriga styrelseledamöter på olika nivåer att våga resa sig ur sin mumlande tveksamhet och berättigade vördnad och respekt för denne man och våga säga ifrån när han nu uppenbarligen hade lämnat den kulturhistoriska skyddsroll han alltid intagit. De möjliga skälen för detta lämnar vi därhän.
Argument emot ett byte av bränsle och de potentiella konsekvenserna, om det genomfördes, beskrevs och motiverades varefter de listades och distribuerades till samtliga styrelseledamöter i såväl rederistyrelsen som ägarstiftelsen och alla styrelseledamöter och suppleanter i de båda stödföreningarna. Dessutom publicerades från min och andras sida artiklar i tidskriften SKÄRGÅRDSBÅTEN inklusive en intervju med Stig. Det fick effekt!
Men dessvärre hade förslagsställaren föregripit styrelsebehandlingen och påbörjat ombyggnaden och lagt beställningar som blev kostsamma för rederiet att dra sig ur och att återställa. Ett sorgligt avsked av en man som såväl Stig som jag och alla andra med engagemang i ångfartyget Mariefred i alla år högaktat och haft det bästa och vänskapliga förhållande till. Till yttermera visso blev vi uttryckligen förbjudna att visa oss på hans senare begravning.

GMÅAs styrelse vid någon bolagsstämma på Gripsholms Värdshus under Rådhusets ombyggnad. Frän vänster: Eva Insulander, Stig Dingertz, Claes Insulander, Lennart Rydberg, Björn Ohlson, Elisabeth Carlsson och Ulf Malmgren
Stig var alltid en verklig eldsjäl. När jag tänker på honom idag, är det bilden av honom med ansikte och kläder fullstänkta med färg jag ser framför mig. I full färd med att försöka få ett gäng aktivister, utrustade med färgburkar och penslar för att klottra ner Hornsgatspuckeln, att ta reson och inse konsekvenserna av vad de gjorde då pengar som kunde ha gått till konstnärsateljéer och konstinköp nu istället skulle behövas för att skrubba bort deras kludd!
Alltid engagerad, alert, nyfiken, öppen, konstruktiv och positiv! Och med mycken humor och entusiasm. Han lämnar efter sig ett närmast ofattbart ”track record”: Räddat Waxholmsbolagets ångare Storskär och Norrskär och den klassiska Västan kvar i Waxholmsbolagets trafik och turlistor. Räddat kvar skärgårdsbåtarnas avgångar från Stockholm när tjänstemän ville fösa skärgårdsresenärerna med bussar till Vaxholm och andra knutpunkter och först därifrån med båt. Räddat Ångfartyget Mariefred och dess rederi och trafik så att den efter 125 år fortfarande finns kvar och i trafik på sin ursprungliga trad. Räddat Östanå I med flera skärgårdsfartyg. Skapat Skärgårdens Trafikantförening och Stiftelsen Skärgårdsbåten. Varit drivande i Tvärbanans tillkomst och även Djurgårdslinjens tillkomst och varaktighet. Även en av de drivande krafterna bakom Leksaksmuseets tillkomst och att det ännu finns kvar har nog varit uteslutande Stigs förtjänst. Stig kommer länge att vara saknad och känns självskriven för ett minnesmärke i någon form längs Stockholms kajer. Varför inte på Klara Mälarstrand!

(Foto från familjen Dingertz)

Stig uppvaktas på sin 90-årsdag av en av sina efterträdare som trafiklandstingsråd, Kristoffer Tamsons. (Foto: Gustaf Göthberg)