Brita af Geijerstam (1902-2003) – värd att minnas av många orsaker!
Brita af Geijerstam framträder på Ehrendals Gästhem på 50-talet.
För tjugo år sedan den 9 september avled danspedagogen, författaren, Nalle Puh-översättaren mm Brita af Geijerstam i en ålder om 101 år. Jag skrev då en nekrolog över henne som publicerades i såväl SvD som DN. DN valde ut den att delta i en antologi över nekrologer men den "halkade ur". Men igår fick jag anledning att minnas Tant Brita och att läsa nekrologen igen och fann den både läsvärd och värd att upprepa:
"Visst är det livgivande att skriva" skrev Brita till mig när hon var 97 och just hade publicerat sin första diktsamling. Men hon hade ju skrivit i hela sitt liv och det hade redan skänkt henne en aktningsvärd ålder. En ålder som inte syntes, inte märktes. Åh, jovisst hade hon rynkor. Hennes ansikte kunde vara ett riktigt russin, men ögonen, munnen, håret, skrattet! Inget fanns hos henne som fick en att tänka på ålder.
Brita – eller som jag kanske ändå innerst inne respektfullt tänker – "Tant" Brita, kom in i mitt liv när jag just passerat sagoåldern och dessutom hade varit mer en Nalle Lufs-läsare än Nalle Pud-dito. Det känns märkligt att där i min ungdom fanns såväl Nalle Puh som Frodo Bagger så nära omkring mig utan att jag förstod det märkvärdiga. Såväl Milnes översättare Brita af Geijerstam som Tolkiens tolkare Åke Ohlmarks hörde till mina föräldrars nära vänner och båda ägde geniets låga. Åkes dock bullrande och självmedveten, Britas mer ömsint varm.
Brita blev min ungdoms Primadonna Assoluta, min Marlene Dietrich. Tjusig, tjusande, elegant, vacker, spirituell och – professionell. I hög hatt förgyllde hon mina enkla revyer som sattes upp för att roa på sport- och jullov (på Ehrendals Gästhem). Alltid villig att hjälpa. Som den danskonstnär hon var, visste hon att röra sig och föra sig. Vad kunde väl en yngling bli annat än bedårad.
Brita kunde behålla denna tjuskraft livet ut. Trots svåra stunder i livet. Stunder som skulle fått vem som helst att tappa livslusten. Men Brita kallade sig en "nu-människa" och grävde inte ner sig i det förgångna, utan såg framåt med förtröstan. Hennes liv som danspedagog har säkert hjälp henne att hålla den fysiska formen, men nyfikenheten och livsglädjen har sett till att också sinnet förblivit klart och ungt.
"Jag är en smula gaggig, är Du?" frågade henne väninnan Astrid Lindgren en gång, men det kunde ju inte gärna Brita säga att hon var. "Nehej, men när Du också är gaggig flyttar vi ihop! Tänk va' roligt vi ska ha!" svarade Astrid.
Brita blev min ungdoms Primadonna Assoluta, min Marlene Dietrich. Tjusig, tjusande, elegant, vacker, spirituell och – professionell. I hög hatt förgyllde hon mina enkla revyer som sattes upp för att roa på sport- och jullov (på Ehrendals Gästhem). Alltid villig att hjälpa. Som den danskonstnär hon var, visste hon att röra sig och föra sig. Vad kunde väl en yngling bli annat än bedårad.
Brita kunde behålla denna tjuskraft livet ut. Trots svåra stunder i livet. Stunder som skulle fått vem som helst att tappa livslusten. Men Brita kallade sig en "nu-människa" och grävde inte ner sig i det förgångna, utan såg framåt med förtröstan. Hennes liv som danspedagog har säkert hjälp henne att hålla den fysiska formen, men nyfikenheten och livsglädjen har sett till att också sinnet förblivit klart och ungt.
"Jag är en smula gaggig, är Du?" frågade henne väninnan Astrid Lindgren en gång, men det kunde ju inte gärna Brita säga att hon var. "Nehej, men när Du också är gaggig flyttar vi ihop! Tänk va' roligt vi ska ha!" svarade Astrid.
Nu är Brita också borta. Men jag förnimmer hennes goda kisande blick och leende och vill hålla kvar den känslan nära hjärtat – alltid.
"Så stilla det blir
när man lyssnar
på träden
När fåglarna tystnar
i solnedgång
Så stilla det blir
när man lyss
till sitt
hjärta
som var
en gång"
(ur "Nära, Nya dikter" Brita af Geijerstam 2002)
MATS WERNER
