Mats Werner

Claes Insulander 1945-2023

Ångfartyget Mariefreds mångårige befälhavare har lämnat rodret, fartyget och alla vänner kring ”Maja”, för gott. Han efterlämnar bröderna Johan och Pehr samt avlidna systern Evas dotter Rebecka.

1972 kom jag in i styrelsen för Gripsholms Mariefreds Ångfartygs AB (GMÅA) då ännu ångbåtsnestorn Stig Dingertz fungerade som ordförande. Stig var den som tillsammans med Arne Kihlbom i Mariefred en gång på 50-talet räddade ”Maja” från den undergång som på den tiden var det normala ödet för äldre skärgårdsångare. Jag hade dessförinnan varit starkt engagerad i såväl Stiftelsen Skärgårdsbåten och Stiftelsen s/s Norrtelje och är idag en av blott två ännu levande av dem som räddade ”Norrtelje” från den grymma skrotningsdöden.

Claes kände jag inte men hans farfar och min farfar var vänner på Djursholm och våra fäder var lekkamrater från barndomen. Detta framkom sedan Claes föräldrar flyttat till Mariefred och föräldraparen träffades i Munkgårdens trädgård för att Insulanders hyresgäster i ett av husen var goda vänner till mina föräldrar. Så småningom kom jag och min fru att bli grannar med Munkgården och därmed Claes mamma Senta som då blivit änka. Claes började som däcksman året efter mitt inträde i styrelsen och visade snabbt sitt intresse och starka ambition att lära sig. 1978 kom han att överta rodret som kapten och även som VD för GMÅA.

Claes och jag hade alltid ett roligt och förtroendefullt samarbete så länge jag satt i styrelsen (jag lämnade styrelsen 1990). Speciellt under de år vi genom den särskilda jubileumsinsamling för ”Majas” nya ångpanna, som jag tagit initiativ till och drev i början av 80-talet med hjälp av en hopkallad styrelse under landshövdingen Bengt Gustavssons ledning med idel väletablerade styrelseledamöter som förre riksantikvarien Sven ”Run-Janne” Janzon, författaren Jan-Olov ”Jolo” Olsson, journalisten Åsa Wall med flera, som alla aktivt bidrog med att samla in den miljon som blev resultatet. Jag fick också ansvaret för alla de mottagningsevenemang i Mariefred som manifesterade fartygets olika jubiléer, med salut av Wasakanon, avfyrad av dykarbasen Nils-Edvin Fälting och andra arrangemang. Tillsammans med fartygets andra ”räddare”, Arne Kihlbom, startade jag också den vänförening som än idag finns i Mariefred för att kanalisera de generösa bidrag till båten som kommer från lokala bidragsgivare.

Claes var inte bara en skicklig sjökapten och omtyckt arbetsledare. Han var också en utomordentlig färdledare för alla sina passagerare. Vare sig det var tyska, engelska eller franska så fick de alla en grundlig vägledning under färden till Mariefred. På de kulturresor som ofta inledde och avslutade seglationssäsongerna sökte Claes gärna ett färdmål där det fanns en kyrka vilket gav passagerarna en möjlighet till en stunds musikalisk andakt då Claes trakterade orgeln. Han var ju även musikaliskt begåvad och hade en organistexamen. Jag tror inte något av detta har hänt eller kunnat hända på något annat fartyg. Men så är ju också ”Maja” ett unikt fartyg.

Tyvärr fördystrades Claes och min vänskap under de sista åren då frågan om kol- eller oljeeldning kom att ställa oss i starkt motsatsförhållande. Det kom att innebära ett sorgligt och sett till det stora sammanhanget, orättvist avslutande av Claes lysande karriär inom främst Mälarsjöfarten. Hans insatser för ångfartyget Mariefred under de över 40 år som föregick detta slut kan inte nog överskattas och hans olyckliga ställningstagande i bränslefrågan får inte bli det som dominerar hans eftermäle.