Mats Werner

 

 

Jag har varit på operafestival i Finland! Närmare bestämt i Savonlinna, eller Nyslott som den svenska översättningen lyder. Där finns en av Nordens bäst bevarade medeltida riddarborgar nämligen Olofsborg, uppkallad efter Olof den Helige. Borgen ligger på en klippö i Saimens sjösystem. Den uppfördes av Erik Gustafsson Tott 1477 för att försvara Savolax län, i det svenska riket, mot ryssen! Även idag ligger Savonlinna mycket nära den ryska gränsen. Den enda svenske kung som någonsin besökte detta sitt slott mellan 1100-talet och 1809, d.v.s. då Finland var en del av det svenska riket, var Gustaf II Adolf som 1622 på väg hem från kriget i Polen besökte Olofsborg.

 

1912-15 och 1930 anordnade operasångerskan Aino Ackté operafestivaler på slottets stora borggård och sedan 1967 har dessa blivit årliga. Varje år med runt sju olika uppsättningar som varvas under den en månad långa festivalen. Många bor kvar och ser fler eller alla sju uppsättningarna. För min del valde jag en resa med en opera – Trollflöjten – och kan nog lugnt säga att fler kvällar hade blivit för mycket att smälta. Det är en stor upplevelse att vandra över flottbron till den imposanta borgen och genom dess gårdar och gränder ta sig in i den sommartid överbyggda stora borggården och bänka sig bland 2000 operaentusiaster och att dessutom få uppleva – i det här fallet – en strålande uppsättning av Trollflöjten i den historiska miljön.

Dekoren är sparsam men utnyttjar borgens egna murar, trappor och valvöppningar. Belysning och akustik är utmärkt. Svalorna vars närmiljö hela arrangemanget stjäl en månad varje sommar protesterar endast milt genom att tillföra lite extra sång och tjatter här och var undet det täta tälttaket. Detta håller också det fullständiga hällregn ute, som vräker ner under andra akten. Det enda regn som föll under hela resan! Och när vi lämnade salongen/borggården så möttes vi åter av kvällssolen.
Själva uppsättningen var rolig att se. Musiken är ju vad Mozart gjorde den till och den härlige dirigenten August Everding gör den med stor inlevelse och känsla full rättvisa. Librettot är ”uppdaterat”. I min ungdom fick jag lära mig att skillnaden mellan opera och operett (idag musical) var att i operan sjöngs all text medan i operetten kunde också talade partier finnas. Idag har den gränsen uppenbarligen raserats och ”mellansnacket” bidrar med både humor och förklaringar. För detta har uppenbarligen en ”revival director and dramaturgy” anlitats som heter Erik Söderblom. Det som man där kan ha synpunkter på är hur slutet utformats. Hela operan för fram mot ett stort crescendo med alla på scenen i en typisk stor slutscen – vilket det dock visar sig inte vara utan därefter vidtar ett ganska matt parti som i sig har de sista sångerna och så är det plötsligt slut! Och man fattar egentligen ingenting. Vi hade fått veta redan innan att det här med vem som är god och vem som är ond i uppsättningen ifrågasätts och vem som är hjälte och bov av Nattens Drottning och Sarastro får vi sluta oss till själva. Märkligt!

Hjälterollen Prins Tamino spelas suveränt i sommar av Johan Krogius som uppvaktades i samband med föreställningen med en hälsning från det svenska Jenny Lind-sällskapet vars stipendium Krogius fått i år. Vår reseledare Linnea Sallay som är medlem i sällskapet överlämnade hälsningen. Även övriga roller har utmärkta röster och brukar dem väl. Särskilt kan man väl nämna Anu Komsi som gör Nattens Drottning med dess svåra arior liksom Mika Kares i rollen som Sarastro. Marcus Schwartz som Papageno i tyllkjol och högklackat hjälper till att göra det hela lättsamt med en god portion humor.

 

Men låt mig börja från början! Färden började med Silja Symphony från Stockholm till Helsingfors dit vi anlände på fredagsmorgonen. På bussfärden mellan Olympiahamnen i Helsingfors och Kruunupuisto Hotell på den fantastiska Punkaharjuåsen gjorde vi ett par intressanta stop i och omkring Borgå. Det första var för att se målaren Albert Edelfeldts ateljé, en liten röd stuga som han lät bygga i närheten av den sommarvilla som hans mor hyrt på Haiko Gårds ägor, och som förblev i Edelfeldts ägo och där han dog 1905.


 

Edelfeldts kanske mest kända verk hos oss är sannolikt Drottning Blanka av Namur (gift med vår kung Magnus Eriksson) med sin son Prins Håkan ridande på knäet. Syftande på den odödliga barnramsan om Rida, rida ranka. Hästen heter Blanka. Målningen litograferades och spreds vida. Ett ex inköptes av vår farfar Oscar som lät hänga upp det i sina barns och barnbarns rum. Tavlan har sedan gått i arv och hamnat hos mig där den också hängt i våra barns rum och även om jag minns rätt i något av barnbarnens rum. Allt nedtecknat på baksidan med vacker piktur.

Ateljén är som en liten fiskarstuga i Roslagen och vi fick veta att när en av de kända målningarna med en fiskare i sin skötbåt skulle målas färdig (Edelfeldt hade gjort bakgrunden och en del annat ute till sjöss) så sågades en båt i delar och drogs in i ateljén där målningens båt och fiskare kunde kompletteras i lugn och ro och utan störande väderlek! Fotografier och målningar på väggarna kompletteras med en video som kan beskådas i den fina glasverandan. Bredvid ateljén har en konsthall med konsertmöjlighet byggts med namnet Villa Albert. Här visas moderna konstnärer som får möjlighet att visa upp sin konst för besökarna. Här finns också några original av Edelfeldt. Bland annat ett porträtt som i bedrövligt skick inköptes av en person på en loppis för någon hundring. Dock tyckte vederbörande att måleriet tydde på att det var någon duktigare konstnär så frågan uppstod om det var värt att tvätta och restaurera målningen. Då upptäcktes en av smuts praktiskt taget dold signatur som lätt kunde uttydas till Albert Edelfeldt! Och nu är den deponerad i Villa Albert i avvaktan på vad ägaren bestämmer sig för att göra med den.



 

Därifrån for bussen vidare till själva Borgå där diktaren Johan Ludvig Runebergs hem besöktes. Mina skolkontakter med Fänrik Ståls Sägner gjorde att Runeberg inte föreföll så intressant så jag övervägde att sitta kvar utanför i solen istället. Men ack så jag bedrog mig! Vi visades in i ”stora salen”, familjen Runebergs vardagsrum där vi satt på klappstolar och fick en härligt rolig och livfull introduktion tlll Johan Ludvig och Fredrika Runebergs liv, verk och hem innan vi lämnades att på egen hand ta oss runt i husets bottenvåning och genom trädgården. Vi fick bland annat veta att familjens hem var öppet för många besökare som ibland stannade i upp till ett halvår, som till exempel den svenske målaren Marcus Larsson som tillhörde Runebergs nära vänner. Men han ”betalade” för sina långa vistelser genom att lämna efter sig en icke föraktlig samling stora och för Larsson typiska  målningar som pryder väggarna i huset. Även andra kulturpersonligheter från såväl Finland som Sverige flockades hos Runebergs och fick avnjuta deras gästfrihet.

 

Gästrumsfrågan hade lösts på samma originella sätt som också herrskapets eget sovrum på andra sidan salongen. Båda dessa rum var stora men genom att dela av dem med draperier på mitten fick man en yttre del som under dagtid kunde fungera som ett litet rum eller som en passage mellan salongen och rummen efter sov- resp. gästrummen på ömse sidor, medan den inre delen av rummen förblev en privat del med sängar och garderober.

Väggarna var som sagt fullhängda med goda konstverk från det sena 1800-talet och nu kommer vi till det kanske mest fantastiska med hela museet! 1877 dör den slagrörde Runeberg och två år senare hans hustru Fredrika. De hade då bott i hemmet sedan 1852. Till stor del tillsammans med sina sex söner som vuxit upp där. Då tar dessa sex söner det unika beslutet att avstå från hela sitt barndomshem inklusive alla inventarier och skänker allt till Borgå stad på villkor att fastigheten och hemmet ska bevaras och visas för allmänheten. Alltså ett familjemuseum som etablerades redan för över 140 år sedan i sitt absolut oförändrade skick. Så förutseende av sönerna.

 

Den målning som jag fastnade för alldeles speciellt var ett porträtt av Tommy Körberg.....ja, jag brukar säga det om porträtt av Carl Jonas Love Almqvist. En otroligt fin målning utförd 1858 av den för min del helt okände svenske konstnären Carl Petter Mazér som vistades en tid i Finland 1837 på väg till Ryssland där han kom att bo kvar i femton år.

 

 

En stund i Fredrika Runebergs oas till trädgård blev en skön avslutning på besöket. Där noterade jag också en gigantisk trästege som stod lutad mot hustaket. En stege av ett slag som måtte ha varit helt omöjlig att flytta på, sätta upp eller ta ner utan ett stort antal kraftfulla män. Var det därför den fått stå kvar där och förfalla? Dessutom kunde jag se att den stod på en liten speciallagd stengrund. Ett mysterium som jag återkommer till.

När jag så gick ut till bussen så frågade en medresenär om jag hade gått tvärs över gatan och kollat in museet med sonen, skulptören Valter Runebergs verk. När jag nekade till detta så fick jag veta: ”Det får du inte missa! Du har fem minuter på dig, rusa!” Så det var inget annat att göra – och det var det värt. Sonen var en oerhört skicklig skulptör vilket visades bland annat i form av en hel hyllvägg med byster och mindre skulpturer samt en stor bronsstaty föreställande Greve Per Brahe den yngre som på 1600-talet var generalguvernör över Finland och gjorde stora värdefulla insatser för denna den svenska östra rikshalvan under sig tid. Museet är inhyst i en av flera likartade 1800-tals trähus i kvarteret intill Runebergs fastighet. Dessa tillhör Borgå kommun som där för 20 år sedan inrättade museet som ett provisorium. Ett provisorium som ännu består!

 

Nu gick bussen vidare förbi Lappenranta (Villmanstrand) och smet utmed den finskryska gränsen under en längre bit där vi på ett ställe kunde se gränspålarna i sjön som gränsen skar. Har tidigare varit intill den gamla gränsen till DDR några gånger vilket ingav ett visst obehag på den tiden. Tyvärr infann sig det obehaget den här gången också! Tänk så tragiskt att Ryssland ska behöva uthärda ännu en labil diktator för att inte tala om vilken tid det kommer att ta innan våra länder kan nå tillbaka till normala mellanstatliga förbindelser.

 

Så gav sig bussen ut på den sju kilometer långa Punkaharjuåsen som löper genom en del av den stora Saimensjösystemet. En istida rullstensås som når upp till 31 meters höjd som högst. Mitt på åsen låg vårt hotell som hade ett ursprung som sanatorium och senare rekreationsanstalt och konferensanläggning. Efter middag blev det en natts god sömn.



 

Efter lördagsfrukost bar det iväg till den närliggande staden Savonlinna eller Nyslott som det svenska namnet lyder. Där embarkerade vi M/S Ieva som tog oss på en dryg timmes resa på den omgivande sjön Saimen. Vi började med att i sakta mak ta oss runt den gamla medeltidsborgen Olofsborg på sin klippö. Imponerande och romantiskt vacker. Fortsatte sedan runt några av de öar som staden brett ut sig över. Så fick vi en stund för oss själva och de flesta gick på salutorget intill hamnen och någon av dess många öltält men eftersom dessa bara tillhandahöll plastmuggar så vandrade jag till en paviljongrestaurang med microbryggeri vid hamnkajen där man serverade ölet som det ska avnjutas!

 

 

Så vidare  till den märkliga Kerimäki kyrka en bit ut på landet. En mäktig katedral helt byggd i trä 1847. Kyrkan är kristendomens största träkyrka och Finlands största kyrka. Den rymmer 3000 sittande och ca 2000 stående personer. Det står att kyrkan inte kan värmas upp men det finns fyra rejäla kaminer, en vid varje huvudpelare, men sannolikt får man inte elda i dem med tanke på brandrisken. Istället använder man bara kyrkan om sommaren och har en särskilt byggd ”vinterkyrka” intill. Men på julmorgonen samlas församlingen i den kalla träkyrkan som då lyses upp av hundratals levande ljus för att fira julgudstjänsten!

 

Tillbaka till hotellet för vila och ombyte. Den gemensamma middagen avåts sedan på restaurang på gångavstånd från Olofsborg dit vi tog oss tillsammans med 2000 andra som skulle uppleva Trollflöjten som jag redan ovan beskrivit.

När vi kom hem hade vi fått förbeställa en ostsmörgås och ett glas vin vilket blev en fin avslutning på en händelserik dag.

Söndagsmorgonen inleddes med frukost varefter ”hemresan” anträddes. Nu körde vi i princip utan annat stopp än lunch på ett vägvärdshus och en ”kisspaus” vid ett större shoppingcenter. Vid tvåtiden nådde vi Järvenpää nära Helsingfors. Där finns Ainola, nästa museihem döpt efter Jean Sibelius hustru Aino. Detta byggdes 1904 i närheten av en konstnärskoloni av makarna Sibelius. Sibelius själv sökte tystnaden på landsbygden för att kunna komponera och ville väl inte av samma skäl vara alltför nära konstnärerna. Hustrun Aino var liksom så många andra konstnärshustrur trädgårdsroad (eller var det bara ett nödvändigt ont för att kunna veta att det alltid skulle finnas mat på bordet även om musikarvodena tröt?) och trädgården är fortfarande en sevärdhet i sig själv. Även när det gäller Ainola så var det parets sex döttrar (!) som bestämde sig för att sälja föräldrarnas hem till Finska staten för att bli museum, varför även detta hem är relativt komplett i sin urspungsstatus. Det biblioteket skulle jag gärna bott i! Att döma av en stolplaceringsritning på en vägg i köksregionen anordnas än idag, pianokonserter i musikrummet och på Sibelius egen Steinway-flygel. Fantastiskt.

 

Också märkligt hur händelser i livet väcker gamla minnen till liv. Sibelius hustru Aino var syster till en annan av Finlands stora musiker, Armas Järnefeldt. När jag hörde det dök namnen Vasti och Björn upp i minnet. I min barn- och ungdom vistades min familj ofta på Ehrendals Gästhem utanför Gnesta. Ett unikt och personligt hem för den härliga Gerda Aschan i den gamla bruksherrgården, omgiven av dammar, vattenfall och sjöar. Här samlades människor från huvudsakligen Stockholm, på veckändar, jul- och sportlov, sommarvistelser eller bara vilodagar. Maten var exceptionell. Stämningen varm och god. Gästerna blev vänner – ofta för livet. Bland dessa fanns många författare, konstnärer och musikaliska människor och inte sällan satt någon vid flygeln i den stora salongen och spelade för sig själv eller för alla. En av dessa gäster var Armas Järnefeldts dotter Vasti, gift Melin och sonen Björn som var jämnårig med mig. Vi lekte och umgicks några år upp i tonåren och vi återsågs (vilket jag hade glömt bort) på en ferieskola i Österrike under gymnasieåren, för att sedan åter förlora kontakten. Nu är jag sådan att när jag kommer att tänka på gamla barndomsvänner så kan jag inte låta bli att fundera över vad som hänt med dem senare i livet. Och nu när jag själv fyllt 80 kan man givetvis inte bortse från den naturliga frågan: ”lever han”? Förr kunde man ju inte utan stora svårigheter få svar på en sådan fråga. Idag är det enklare. Ett par slagningar på Facebook och birthday.se och Björn var återfunnen och kontakt etablerad. Jag finner sådana återkontakter oerhört berikande då det ger mig perspektiv på andras och mitt eget liv. Har alltid varit en god nätverkare vilket jag haft stor nytta av många gånger, men främst glädje över kontakten med unika människor med skilda levnadsöden som alla kan bidra till den stora bilden.