Mats Werner

 

Skam till sägandes har jag aldrig tidigare besökt Sveriges första barockteater, nämligen Confidencen vid Ulriksdals slott. Trots att den återuppväcktes 1976 av Kjerstin Dellert som var en god vän, och leddes av henne till 2018. Då hade redan den organisatoriska verksamheten tagits över av en stiftelse med stöd av en vänförening. (Läs mer om Kjerstin HÄR)

Byggnaden uppfördes redan på 1600-talet som en ridmanege med stora portar där man kunde rida rätt in i det som idag är en utsökt teaterruin. Att kalla det en ruin är elakt för det är i högsta grad en antikvariskt försiktigt återställd teatersalong efter ett par århundradens förfall som magasin för allmänt bråte. Det är intressant att läsa Kjerstins berättelse om när Prinsessan Christina tar henne med på en upptäcktsfärd i det förgångna och hon inser vilken teaterpärla som döljer sig under spindelväv och damm. Och vilket fantastiskt arbete som hon ledde till framgång när hon räddade denna teater från glömskans dunkla förgängelse.

För ett antal år sedan drabbades jag av ”Les Indes Galantes (Danse des sauvages)”, ett oerhört dansant musikverk av den franske kompositören Jean-Philippe Rameau (1683-1764) som anses vara 1700-talets främste franske tonsättare. Men i Sverige sorgligt ohörd. Verket spelades i ”Text & musik” med Eric Schüldt en lördagsmorgon i P2 och den däckade mig – efter att jag farit runt från den första tonen till den sista. Hade nog aldrig upplevt ett klassiskt stycke som svängde så oerhört som detta. Det gick ju helt enkelt inte att sitta still.

När därför denne Rameaus opera ”Dardanus” nu uppförs för första gången i Norden, på Confidencen i samband med teaterns Opera & Musikfestival så kändes det som ett måste att ta sig dit.

 

Och en upplevelse blev det på många sätt. Jag var ute i god tid men en bilkollision på E4 gjorde att jag insåg att det här skulle bli kärvt. Jag åkte helt enkelt av i Alby och körde över Fittja och bort till Huddinge och kom in över Skanstull och tog mig ut genom Norrtull och var övertygad om att nu var det kört. Jag skulle få sitta utanför och i bästa fall ändå höra något tills det blev paus då jag skulle kunna slinka in. Så himla förargligt. Jag parkerar bilen och går mot ingången där det står en person som inte alls verkar stressad. Eftersom jag är övertygad om min sena ankomst tittar jag inte ens på klockan men förvånas över att dörrarna till salongen står öppna när jag kommer in. Jag blir visad till min plats inför den fullsatta salongen men får shavottera inför dem alla genom att gå framför den främsta bänkraden för att komma till min plats på andra sidan. När jag slår mig ner och tittar på klockan är det en minut kvar! Hur gick det till? Jag överträdde inga hastighetsgränser (så väldigt mycket iallafall..). Men nu satt jag här och såg mig om i den svagt upplysta barocksalongen. Förväntansfull.

Så kommer dirigenten och violinisten Peter Spissky in och intar sin plats under applåder.
Och så flödar Rameaus musik ut över oss. Orkestern spelar med stor känsla för musiken och rytmen. För jag skulle säga att rytmen är Ramaeus signum i mångt och mycket. Hans musik känns märkligt modern och det är inte utan att man ibland till och med anar en känsla av rockkonsert när musiken fyller en. Det är friskt, det är nu och det håller högsta kvalitet.

 

Jag läser i programbladet att man haft tillgång till oerhört detaljerade beskrivningar av den uppsättning av operan som gjordes på slottet Fontainebleau 1763. Dräkter, dekorer och scenanvisningar finns bevarade och har kunnat användas också vid den svenska uppsättningen som på många sätt är praktfull. Kostymören Anna Kjellsdotter har fått frossa i strutsplymer som skulle gjort vännen Joséphine Baker grön av avund. Hennes kostymer visar en remarkabel autencitet ända ner till herrarnas kissluckor (och även på baksidan...) på hosorna. Koreografin är utomordentlig och de tre dansarna gör allt av den. Men inte bara dansarna. Koreografin finns hela tiden över hela scenen. Ingen står stilla med händer eller armar. Dessa är i ständig mjuk rörelse som blir ett böljespel som ackompanjerar musiken. Ibland dock ersatta av dockaktiga och ryckiga poseringar som även förstärker det teatrala i uppsättningen som återgår på en tidstrogen tradition. Även maskörerna och ljussättarna har gjort ett enastående arbete. Ibland känns främst Dardanus själv som om han är ett litografiskt tryck. Med en pregnans i ansikts- och kroppslinjer som osökt får en att tänka på de pappfigurer man klippte ut och monterade på långa pinnar som fördes fram och tillbaka över scenen på den lilla danska pappteatern som hade devisen ”Blot til lyst” över det vackra 1700-talsprosceniet. Jag tror Ingmar Bergman skulle älskat denna teaterupplevelse. Och han hade absolut gett regissören Gilbert Blin en bamsekram.

 

Jag måste dock tillstå att jag normalt inte tillhör operakonstens främste tillskyndare, men jag älskar teatrarna, det mesta av musiken och dansen och körerna men har aldrig riktigt förlikat mig med operors solopartier. Och medan Rameaus instrumentala musik handfast griper tag i en och ser till att hålla fast en (men inte alltid på stolsitsen) till sista tonen, så finns ändå ingen riktig ”ariahit” i den här operan.

Men va’ 17! Vad spelar det för roll när helheten gav en så enastående teaterupplevelse.