STENKOL – ett självklart val för Ångfartyget MARIEFRED för framtiden!
ÖPPET BREV till Gripsholms-Mariefreds Ångfartygs AB, Stiftelsen Skärgårdsbåten, Föreningen Ångfartyget Mariefreds Vänner, K.G. Knutsson-stiftelsen.
Den lille lintotten sitter blick stilla i öppningen mot ”helvetet” vars eld återspeglas i hans fascinerade ögon. Han har suttit där alltsedan de tre signalerna ljöd och ångbåten backade ut från Blasieholmskajen, och han kommer att sitta där tills hans föräldrar sliter iväg honom för att gå i land i Vaxholm.
Han följer varje skyffeltag som den sotige eldaren tar. Ser förhäxad hur luckan till ångpannans härd öppnas och kolet kastas in. Elden lyser för en kort stund upp både eldaren och delar av maskinrummet där den stora ångmaskinens pistonger rytmiskt far upp och ner och får fartygets propeller att tyst driva båten framåt. Utanför maskinrummets ventil kan pojken se hur vågsvallet sveper utmed skrovets utsida. Då och då klingar den mässingsblänkande maskintelegrafen till och dess handtag rör sig till synes av sig självt medan den vidarebefordrar kaptenens order om fart och riktning. Ordern utförs av maskinchefen, genom olika handgrepp på maskinen. Maskinchefen eller chiefen som pojken fått lära sig är den andre viktigaste personen ombord vilket också framgår av de revärer han bär på sina axelklaffar. För pojken är det nog trots allt ändå eldaren som är den främste! Att ha modet att möta den outhärdliga hettan. Att behärska och kontrollera elden! Elden som kokar vattnet i pannan till ånga som ger maskinen nödvändig kraft. Han har förstått hur det hänger ihop när storebror visat på sin lilla modellångmaskin. Men vad är metatabletter mot stenkolets mystiska svärta. Hur kan sten brinna?
Gripsholms slotts siste (?) riktige slottsfogde, Claes-Göran Hedén, sa när han tillträdde sin post att hans viktigaste uppgift var att se till att barnen återvände till Gripsholm. ”För utan barnen har inte Gripsholm några besökare i framtiden”.
Där kan samma slags upplevelse av historia och nutid upplevas som där i öppningen på huvuddäck ner i maskinrummet. Så här beskrivet av en besökare:
När jag som barn var på besök på Gripsholm med mina syskon kom vi till det som förr kallades Erik XIV:s fängelse. Där stod en gammal vaktmästare och han uppmanade oss att komma fram till en av öppningarna i muren som vätte mot slottets trädgård.
- Titta här, sa han och pekade på en liten urgröpning i en tegelsten i kanten på öppningen. Titta här, här vilade Erik sin armbåge mot muren när han satt och tittade på Karin och barnen som lekte därute i parken.
För mig öppnade den gamle vaktmästaren då ett parallellt universum. I samma stund fanns de där högst levande. Erik, Karin och barnen.
Häromåret utkom den sista boken i den s.k. PAX-serien, skriven för unga. Boksläppet skedde på Gripsholm där handlingen delvis utspelar sig. Det kom 6000 barn på en dag till slottet! Tänk er deras fascination över tegelkällare, fängelsevalv och spökerier! Hur många av dem kommer senare i livet att återvända och då kanske med egna barn!
Just nu övervägs om man ska konvertera ångfartyget MARIEFRED från koleldning till oljeeldning. I de oljefrälstas munnar låter det som en ofarlig och närmast rutinartad (”Man kan alltid återställa”) mindre åtgärd och inget man behöver bråka om.
Men så är det inte! MAJAs kolrök och inte minst koldoft ÄR sinnebilden för sommaren!
Ångfartyget MARIEFRED ÄR unikt på fyra sätt:
Den drivs av sin ursprungliga ångmaskin!
Den drivs av sitt ursprungliga bränsle! Den drivs på sin ursprungliga trad!
Den drivs av sitt (nästan) ursprungliga rederi!
Och fartyget är snart 120 år gammalt! ”Mälarens Grande Dame” som Bo Grandien kallade henne.
Hon motiverar själv genom sin existens och sin envishet och sitt mänskliga stöd varför hon är värd all support hon kan få. Och det får hon också, från kommuner och regioner, från statliga myndigheter och från allmänheten! Hon är ett unikum och därför värd att bevaras för framtiden.
Men vad händer med detta välvilliga stöd om en av de fyra grundpelarna faller bort? Vad händer hos de stora bidragsgivarna när de ser att MAJA inte längre är lika unik? Bara likadan – som t.ex. NORRSKÄR och STORSKÄR! Varför skulle Stockholms Region och kulturella organisationer stödja MAJA längre om de lika gärna kan lägga pengarna på sina egna båda oljeeldade ångare? De är visserligen 7 respektive 5 år yngre än MAJA men spelar det så stor roll? De går inte heller längre på sina ursprungliga trader, men maskinerna är ändå desamma! Och de befinner sig i hyggligt skick och det är inga tiggarhopar som ständigt målar upp katastrofscenarier och begär mer pengar. Va’ skönt att slippa!
Detsamma gäller även allmänheten som förutsätts bidra till ständiga insamlingar för att upprätthålla MAJAs dyrbara trafik. Om hon nu blir lite mindre märkvärdig kanske man lika gärna kan börja stöda EJDERN eller gamla SALTSJÖN/BJÖRKFJÄRDEN!
Jag tror det är livsfarligt för en organisation som Stiftelsen Skärgårdsbåten som bygger hela sin trovärdighet på bevarandet av ett unikt fartyg med de fyra grundpelare intakta som gör MAJA till en verklig raritet, att plötsligt börja manipulera en av dessa grundpelare och den som också kan utgöra den kanske viktigaste rekryteringsverktyget man har för att värva nya medlemmar och nya bidragsgivare och nya donatorer. Sådana som minns hur de en gång suttit uppe i öppningen till maskinrummet och kikat ner och fascinerats. Som minns doften och elden och kraften!
Tror ni det skulle sitta några parvlar där och titta ner om det bara är ett par slangar som pumpar in olja under pannan? Det tror inte jag. Och hur går det då med framtiden?
MATS WERNER
Författare och kulturskribent
Tidigare ledamot av styrelsen för Gripsholms-Mariefreds Ångfartygs AB
Tidigare ledamot av styrelsen för Stiftelsen Skärgårdsbåten
Tidigare ledamot av styrelsen för och medgrundare av Föreningen Ångfartyget Mariefreds Vänner
Tidigare ledamot av styrelsen för Stiftelsen s/s Norrtelje och Räddningsaktionen för s/s Norrtelje. Numera Hedersmedlem.
Han följer varje skyffeltag som den sotige eldaren tar. Ser förhäxad hur luckan till ångpannans härd öppnas och kolet kastas in. Elden lyser för en kort stund upp både eldaren och delar av maskinrummet där den stora ångmaskinens pistonger rytmiskt far upp och ner och får fartygets propeller att tyst driva båten framåt. Utanför maskinrummets ventil kan pojken se hur vågsvallet sveper utmed skrovets utsida. Då och då klingar den mässingsblänkande maskintelegrafen till och dess handtag rör sig till synes av sig självt medan den vidarebefordrar kaptenens order om fart och riktning. Ordern utförs av maskinchefen, genom olika handgrepp på maskinen. Maskinchefen eller chiefen som pojken fått lära sig är den andre viktigaste personen ombord vilket också framgår av de revärer han bär på sina axelklaffar. För pojken är det nog trots allt ändå eldaren som är den främste! Att ha modet att möta den outhärdliga hettan. Att behärska och kontrollera elden! Elden som kokar vattnet i pannan till ånga som ger maskinen nödvändig kraft. Han har förstått hur det hänger ihop när storebror visat på sin lilla modellångmaskin. Men vad är metatabletter mot stenkolets mystiska svärta. Hur kan sten brinna?
Gripsholms slotts siste (?) riktige slottsfogde, Claes-Göran Hedén, sa när han tillträdde sin post att hans viktigaste uppgift var att se till att barnen återvände till Gripsholm. ”För utan barnen har inte Gripsholm några besökare i framtiden”.
Där kan samma slags upplevelse av historia och nutid upplevas som där i öppningen på huvuddäck ner i maskinrummet. Så här beskrivet av en besökare:
När jag som barn var på besök på Gripsholm med mina syskon kom vi till det som förr kallades Erik XIV:s fängelse. Där stod en gammal vaktmästare och han uppmanade oss att komma fram till en av öppningarna i muren som vätte mot slottets trädgård.
- Titta här, sa han och pekade på en liten urgröpning i en tegelsten i kanten på öppningen. Titta här, här vilade Erik sin armbåge mot muren när han satt och tittade på Karin och barnen som lekte därute i parken.
För mig öppnade den gamle vaktmästaren då ett parallellt universum. I samma stund fanns de där högst levande. Erik, Karin och barnen.
Häromåret utkom den sista boken i den s.k. PAX-serien, skriven för unga. Boksläppet skedde på Gripsholm där handlingen delvis utspelar sig. Det kom 6000 barn på en dag till slottet! Tänk er deras fascination över tegelkällare, fängelsevalv och spökerier! Hur många av dem kommer senare i livet att återvända och då kanske med egna barn!
Just nu övervägs om man ska konvertera ångfartyget MARIEFRED från koleldning till oljeeldning. I de oljefrälstas munnar låter det som en ofarlig och närmast rutinartad (”Man kan alltid återställa”) mindre åtgärd och inget man behöver bråka om.
Men så är det inte! MAJAs kolrök och inte minst koldoft ÄR sinnebilden för sommaren!
Ångfartyget MARIEFRED ÄR unikt på fyra sätt:
Den drivs av sin ursprungliga ångmaskin!
Den drivs av sitt ursprungliga bränsle! Den drivs på sin ursprungliga trad!
Den drivs av sitt (nästan) ursprungliga rederi!
Och fartyget är snart 120 år gammalt! ”Mälarens Grande Dame” som Bo Grandien kallade henne.
Hon motiverar själv genom sin existens och sin envishet och sitt mänskliga stöd varför hon är värd all support hon kan få. Och det får hon också, från kommuner och regioner, från statliga myndigheter och från allmänheten! Hon är ett unikum och därför värd att bevaras för framtiden.
Men vad händer med detta välvilliga stöd om en av de fyra grundpelarna faller bort? Vad händer hos de stora bidragsgivarna när de ser att MAJA inte längre är lika unik? Bara likadan – som t.ex. NORRSKÄR och STORSKÄR! Varför skulle Stockholms Region och kulturella organisationer stödja MAJA längre om de lika gärna kan lägga pengarna på sina egna båda oljeeldade ångare? De är visserligen 7 respektive 5 år yngre än MAJA men spelar det så stor roll? De går inte heller längre på sina ursprungliga trader, men maskinerna är ändå desamma! Och de befinner sig i hyggligt skick och det är inga tiggarhopar som ständigt målar upp katastrofscenarier och begär mer pengar. Va’ skönt att slippa!
Detsamma gäller även allmänheten som förutsätts bidra till ständiga insamlingar för att upprätthålla MAJAs dyrbara trafik. Om hon nu blir lite mindre märkvärdig kanske man lika gärna kan börja stöda EJDERN eller gamla SALTSJÖN/BJÖRKFJÄRDEN!
Jag tror det är livsfarligt för en organisation som Stiftelsen Skärgårdsbåten som bygger hela sin trovärdighet på bevarandet av ett unikt fartyg med de fyra grundpelare intakta som gör MAJA till en verklig raritet, att plötsligt börja manipulera en av dessa grundpelare och den som också kan utgöra den kanske viktigaste rekryteringsverktyget man har för att värva nya medlemmar och nya bidragsgivare och nya donatorer. Sådana som minns hur de en gång suttit uppe i öppningen till maskinrummet och kikat ner och fascinerats. Som minns doften och elden och kraften!
Tror ni det skulle sitta några parvlar där och titta ner om det bara är ett par slangar som pumpar in olja under pannan? Det tror inte jag. Och hur går det då med framtiden?
MATS WERNER
Författare och kulturskribent
Tidigare ledamot av styrelsen för Gripsholms-Mariefreds Ångfartygs AB
Tidigare ledamot av styrelsen för Stiftelsen Skärgårdsbåten
Tidigare ledamot av styrelsen för och medgrundare av Föreningen Ångfartyget Mariefreds Vänner
Tidigare ledamot av styrelsen för Stiftelsen s/s Norrtelje och Räddningsaktionen för s/s Norrtelje. Numera Hedersmedlem.
