Mats Werner

 

För något år sedan tog jag mig för att åter läsa Selma Lagerlöfs epos Gösta Berlings Saga.

Det var på många sätt en märklig upplevelse. Boken är ju egentligen en storslagen radda av skrönor utan riktig sammanhållen tråd. Vad ville Selma med boken? Det är svårt att riktigt förstå det som något annat än just detta återgivande av skrönor utan egentlig avsikt från författarens sida.

Det var rätt svårt med kronologin. Och man skulle behövt en personförteckning med gårdshänvisning för att slippa bläddra fram och tillbaka.

Märkligt att läsa en utgåva från 60-talet. Jag trodde att man skulle ha uppdaterat språket mer redan då. Min generation - och knappt det - lär vara den sista som kan läsa det tidiga nittonhundratalets svenska litteratur. Många ord jag aldrig hört och inte ens finner i ordbok: "stycke" i betydelsen klänning t.ex.

Det är ondska och godhet, svaghet och styrka. Och den finns i alla karaktärerna. Märkligt dock att Selma kan ursäkta den totala brist på känsla, empati och omtanke som Bergling vIsar när det gäller den förståndshandikappade skogsflickan. "Det var ju bara på skoj". Undrar om hon skulle deltagit i #metoo?

Ibland känns det som om Selma inte tror på gud och att den i allt närvarande gudligheten därför ibland känns mer påklistrad för att behaga tidsandan. Man förstår de filmmakare som sett den magnifika kyrkscenen när greve Dohna bärs ut ur den vitkalkat avskalade kyrkan där Selma fortfarande velat se de gamla helgonbilderna och takmålningarna. Eller kavaljerernas kalas, eller de vilda slädjakterna. Visst finns det filmstoff, men det måste struktureras för att bli begripligt. Måste se om den gamla filmen också för att se hur man lyckades. Tänk om Bergman kunnat sätta tänderna i denna story och kunnat omforma den efter sitt huvud.

Frågan uppstår om man kan förändra en författares text för att inte bara få den begriplig för en modern läsare (finns "nyöversättning"?) utan också kunna renodla och förenkla texten? Selmas sätt att hela tiden förstärka en egenskap eller händelse genom att stapla påbyggande bisatser blir i längden rätt jobbig.

Selma Lagerlöf var en mästare på inledningar som fångade läsaren. Gösta Berlings saga är inget undantag: "Äntligen stod prästen i predikstolen." Intresset är väckt för denne märklige gynnare, en försupen präst som i veckor försummat sina söndagsgudstjänster efter att ha rumlat om med sina suparkompisar. Biskopen finns på plats för att utfärda domen, men Berling samlar sig och ger en bländande predikan som får hela församlingen att samfällt återta alla klagomål. Biskopen får ge sig av med oförättat ärende. Men suparkompisarna lyckad ändå ställa till det — som vid så många andra tillfällen i boken — i bästa välmening, och prästen blir ändå avsatt och får ge sig ut med tiggarstaven.

Lagerlöfs fördragsamhet med Berlings egentligen ganska avskyvärda människotyp är rätt märklig. Berling är kvinnornas man som — som det verkar — inom loppet av några månader förälskar sig i kvinna efter kvinna som han sedan av mer eller mindre begripliga eller hedervärda skäl överger. Brinnande kärlek avlöses av bottenlös förtvivlan för att kort tid senare finna ett nytt objekt att brinna lika häftigt för. Hans övergivande av t.ex Marianne Sinclaire som efter att i samma rekordfart ha genomgått en svår smittkoppsinfektion som lämnar henne vanställd blir grymt och okänsligt övergiven av Berling. Och det märkliga är att i flera fall accepteras den avgivna förklaringen med stoiskt lugn av de övergivna som ädelt avstår framtida kärlek för att istället ägna sina liv åt osjälviskt arbete och goda gärningar.

Ibland förvirrar oss författaren genom att träda in som ett jag i berättelsen "skrivare av dessa rader".

"Då jag dött, tro ej, att jag fjärran är! In i en älskad människas själ skall min ande smyga, och jag villl komma och bo hos dig." (Gösta Berling i 12 kap.)

"På tårar och suckar tro de gamla visorna, endast på sorgen och sorgens tecken. Sorgen är det verkliga , det bestående, den är det fasta urberget under den lösa sanden. På sorgen kan man tro och på sorgens tecken. Men glädjen är blott sorg, som förställer sig. Det finns på jorden egentligen intet annat än sorg." (27e kapitlet om de gamla visorna)

"Men som en tung gåta låge alltjämt över världen, spörsmålet om hur en man skulle kunna vara både glad och god. Den lättaste sak och dock den svåraste kallade han detta. Hittills hade de inte kunnat lösa gåtan." (Gösta Berling i sitt avsked till kavaljererna och Ekeby).

Som så många av Lagerlöfs berättelser är sagan om Gösta Berling ingen man bara lägger åt sidan eller ströläser. Hennes text fångar alltid och berättelsen om den försupne prästen kommer för alltid av vara en del av vår ”litteraturkanon” även om den känns rätt föråldrad i vår tid. Ack vad man skulle önska att någon gjorde en re-write av berättelsen, gav den struktur och sammanhållning. Endast en filmmakare kan/får ta sig en sådan frihet med gamla böcker och man kan hoppas någon gör det! För det vore historien – och Selma – värd!

 

 

KOMPLETTERING:I min äldre upplaga av Gösta Berlings Saga fann jag en bunt gamla Värmlandsvykort från min farfar. Han har säkerligen sparat dem i något illustrationssyfte som väl aldrig hann göras klart innan han dog 1952.
Men en stor del av dessa vykort föreställer gårdar och platser som förekommer i Gösta Berlings Saga varför jag lägger in dem här som illustrationer.