HISTORIEN OM PERCY HEATH KONTRABAS!
Igår fick jag ett brev från Gunnar Möllerstedt, författare, TV-producent m.m. Numera bosatt i Ottawa i Kanada och god vän till min bror Lasse. Till brevet hade han fogat en text ur sina memoarer kring jazzen och tiden i Paris och Köpenhamn på 50-talet med Miles Davis, Modern Jazz Quartet, Lester Young och "grabbarna". (Uppdatering: Gunnar avled hösten 2021).
I förrgår pratade jag med Hans Backenroth som berättade att han under sitt USA-besök hade haft förmånen att få känna på Percy Heath (1923-2005) kontrabas. Percy Heath kom att bli en god vän till min bror Lasse sedan Percy, John Lewis, Connie Kay och Milt Jackson efter en konsert hos Süddeutsche Rundfunk i Stuttgart 1956, tog med Lasse till en bar där de tillbringade natten. Senare kommer Percy och Connie Kay överraskande in på den klubb i Köln där Lasse och hans band spelar. De båda legendariska MJQ-giganterna sitter in i bandet och lirar ett par låtar och applåderar de unga svenskarna uppskattande enligt tysken Hans Gern som befann sig i publiken den kvällen.
Därför kom Gunnars text så lägligt och jag återger här – i fri översättning från engelska – just berättelsen om denna kontrabas, som jag förmodar är densamma som den som Hans spelade på. Jag utelämnar delar som i sig är roliga om Miles Davis och Juliette Greco men som inte har med basen att göra.
"En dag när jag strosade i bokhandeln mitt emot Café de Flore i Paris, central träffpunkt för de då dominerande existenisalisterna, stötte jag på Pierre Michelot, berömd fransk basist. Vi hade mötts som hastigast tidigare tillsammans med en av mina värdar i Paris, Guy de Fatto, och han visste att jag också spelade bas. Han bad om ursäkt för att han inte kom ihåg mitt namn men undrade och jag kunde göra honom en stor tjänst och hoppa in istället för honom.
Jag blev helt ställd men lyckades få fram: 'Säg inte att du frågar mig om jag vill spela med Lester Young? Det vore bara för mycket!'
Nej, det var inte fråga om att sitta in istället för Pierre Michelot bakom The Prez tillsammans med The Big Bomber (Christian Garros) och pianisten René Urtreger, en fantastisk pianist i Bud Powells anda. Nej, han ville att jag skulle gå och shoppa med Percy Heath som skulle komma till Paris som en del av The Modern Jazz Quartet. Kvartetten skulle sedan tillsammans med Lester Young och Miles Davis starta den europeiska s.k. Birdland-turnén.
Pierre hade fått ett brev från Percy som bett honom om hjälp att finna och eventuellt köpa en speciell kontrabas som han hört ryktas om. Eftersom Pierre talade mycket lite engelska och Percy ingen franska, behövdes någon som kunde tolka och som också förstod något om basfioler.
Brevet hade just översatts för Pierre av en vän som jobbade i bokhandeln vi stod i och när han fick syn på mig såg han det som ett svar från försynen och frågade mig. Jag svarade att jag gärna ville försöka och Pierre sa att han skulle introducera mig för Percy om jag kom ner till Club S:t Germain efter de fyra planerade konserterna i Salle Pleyel med början den 2 november. Percy har skrivit att han skulle dyka upp på klubben, men naturligtvis inte vilken kväll, sa Pierre!
När jag svarade att jag inte hade råd att gå dit så många gånger, log han och tog mig till butiksdisken där han fick tag på penna och papper och frågade hur jag stavade mitt namn, så skulle han skriva ut en obegränsad passersedel för mig till klubben. Det papperet gjorde underverk för mig varje gång jag besökte Paris senare!
Pierres far var taxichaufför, så planen Pierre gjorde upp var att få fadern att hämta först mig och sedan Percy och köra oss mellan olika musikaffärer, vänta på oss och sedan köra tillbaka till Percys hotell eller till La Salle Pleyel.
Några dagar före premiären på Birdland-turnén bröt helvetet löst. Det hade en tid varit kravaller på Paris gator, diskussionerna på stadens kaféer gick heta och nu låg Frankrike i krig tillsammans med Storbritannien mot Egypten och krossandet av drömmen om en socialism med mänskligt ansikte i Budapest tog sin början, men som man säger: The show must go on!
Sent på kvällen den 2a november kom Miles Davis och medlemmarna ur The Modern Jazz Quartet nerför trapporna på Club S:t Germain och satte sig vid borden nära scenen. Efter en stund introducerades jag för Percy Heath och de övriga av Pierre Michelot.
Innan turnén lämnade Paris för andra europeiska städer, så hade Percy och jag hittat basen som han hört talas om i New York. Det förmodades vara en av den legendariske basvirituosen Giovanni Bottesinis instrument som lämnats här i Paris någon gång före hans död i slutet av 1800-talet. Det hade hittats och renoverats nyligen och historien därom hade publicerats i New York Times. Det var därför Percy sökte något utöver det vanliga.
På fiolavdelningen i den tredje butiken Pierre Michelots far körde oss till bekräftade innehavaren att denna kontrabas kunde vara den berömda Testore, en av Bottesinis bästa basfioler.
Percy undersökte den noggrannt och spelade en skala på den, böjde sig fram och lyssnade. Upprepade detta om och om igen. Det föreföll mig som om han var förlorad i en annan värld.
Så såg han upp och sade: 'Man! Denna skönhet är inte ens ordentligt strängad och ingen har spelat på den på mycket länge – men den sjunger! Den har själ!. Det är precis vad jag väntat att få möta hela mitt liv som basist.'
Så blev det lite köpslående och därefter skrevs en check ut som täckte också transporten till New York i en speciallåda. Percy Heath var lycklig. Han insisterade på att få bjuda mig på ett glas på sitt hotell när Pierre far hade satt av oss där. Detta skedde lördagen den 3e november, samma dag som FNs säkerhetsråd hade möte om Ungernkrisen och samma dag jag beslutade mig för att köpa biljett hem till Sverige igen för att avsluta mina akademiska studier."
Jag hoppas att Gunnars memoarer blir till en bok, för han har så fantastiska saker att berätta!
Lasse Werner, basisten Kurt Lindgren och vännen Percy Heath vid ett Stockholmsbesök på 60-talet.