KÄLLARMÄSTAREN m.m. AUGUST HALLNER
Mamma hade två vänner som följde henne från tidig barndom och livet ut och det var Ulla Beyron sedermera gift Henriques och Birgit Rosengren sedermera gift Ahrle och senare Gustafson. I sin barndom fick hon därför inte sällan träffa såväl Ullas legendariske far, chefredaktören och författaren Beyron Carlsson (signaturerna Celestin och Floridor) som Birgits lika legendariske morfar källarmästaren, konstnären och diktaren August Hallner.
Ulla träffade hon dock genom Franska skolan medan Birgit kom in i hennes liv som sommargranne på Vaxholm.
Stockholm på den tiden kring förra sekelskiftet var dock inte större än att Ullas pappa och Birgits morfar kände varandra väl. När Ulla många år senare efter att själv ha avslutat en lång journalistbana på Stockholms-Tidningen gav sig på att skriva en bok om sin far ”Kring en redaktör” (LT:s förlag 1978), som baserar sig på innehållet i en stor kartong fylld med brev till redaktören från den tidens alla storheter, så är August Hallner given för ett eget kapitel som jag här vill återge. Eftersom boken torde vara svår att få tag på idag ens på biblioteken så kanske jag succesivt ger mig på att transkribera flera intressanta kapitel för publicering på min blogg. Detsamma gäller Ullas första fantastiska Stockholms-bok "Stockholm i gasljus". Dessutom har jag fem stora tjocka inbundna klippböcker med Ullas egna tidningsskriverier som borde kunna ge stoff till fler blogginlägg framöver. Här följer Ullas text ur boken "Kring en redaktör":
AUGUST HALLNER
En rar liten farbror som man ofta mötte på stan i närheten av Hamburger Börs var dess källarmästare, August Hallner, ”stadbud” likosm min pappa och gammal god vän och ordensbroder i bl.a. Bellmans minne, PB och andra sällskap. Han blev senare känd även i egenskap av morfar är två prima primadonnor, Margit Rosengern och Birgit Rosengren-Ahrle-Gustafson.
En icke oäven konstnär var han också – hade börjat på Konstakademien, där han var kamrat med både Kronberg och Carl Larsson och drömde om andra dukar och stilleben än restaurangmatsalens. Men det blev inte så – platsen framför staffliet byttes ut mot den innanför källardisken. Och att arrangera en god middag är minsann också en konst. På lediga stunder umgicks han dock gärna med både pensel och diktarpenna. Han hade givit ut tre skaldesamlingar från trycket och presenterade då och då ”bröderna” både vers och tavlor.
På äldre dar fick han lite rinnande ögon och det där lade jag förstås märke till och tolkade på mitt eget sätt. Alltså frågade jag en dag, när vi gick över Jakobstorg, vad den där farbrorn vi nyss mött hade för yrke? – Han är källarmästare, sa pappa.
– Jaha, sa jag, det syns att han har stekt mycket lök!
En replik, som Hallner själv fick roligt åt.
På Drottningholm bodde han sommartid i Bergshyddan, en gammal trävilla högst uppe på ”Malmen” med underbar utsikt över slott och fjärd och omgiven av en lummig trädgård med praktfulla gullregn och persiska syrener. Överst på den snickarglada gaveln lyste – som den gör än i dag – en förgylld lyra.
”Stockholms gladaste krögare” kallades Hallner inte för intet och han och vännen Emil Norlander gnabbades ofta och spelade varann pojkaktiga spratt, vad man idag skulle kalla practical jokes.
En dag hade Halllner bjudit ut ett par vänner från ”vischan” eller landet. De hade aldrig förr besökt Drottningholm, men hört talas en hel del om vännens fina och gedigna sommarställe där.
När de kom ut med båten stod deras värd på bryggan, elegant som alltid i jacquette och svart-vit-rutiga byxor.
– Ja, vi tittar väl hem ett tag först, sa Hallner och visade vägen ner i parken. Vännerna häpnade över prakten i vad Hallner blygsamt kallade sin lilla villa. Nog för att de hade hört att han ägde mycket antika möbler och tavlor, men se detta!
En av gästerna som fastnat för en takmålning av lätt klädda flickor – förmodligen caféuppasserskorna, tänkte han – hade kommit en smula efter de andra. Då fick han se en galonerad man, av hållning och ålder att döma en gammal hovmästare. Gästen passade på att göra den fråga som länge legat på tungan:
– Säg mig en sak, var ä frun?
– Frun??? Menar herrn drottningen?
– Drottningen! Vad säjer ni? Ä vi inte hos direktör Hallner?
Nej, det här är Drottningholms slott.....
Ja, ja det var ju lyckat.
Inte precis Drottningholms slott, men en vacker vy av parken med kungens betande får skänkte Hallner min pappa en marsdag 1918. Och på tavlan, målad i olja, finns förstås en baksida och på denna har konstnären klistrat dit dels ett foto av den ädle givaren, dels denna vers, präntad med gulnat bläck:
Bäste Broder!
Härmed skänkes dig en vid terräng,
åker, skogar och en äng,
samt den illa dammen
jemte alla lammen.
Sjelf jag skapat ”rariteten”,
men jag önskade förvisst
dock min Broder, att till sist
Du det hela fått i verkligheten.
Rimmar gör källarmästaren också ibland i sina brev, t.ex. ett, daterat Bergshyddan, Drottningholm 26/8 1919 och försett med näpna akvarellmålningar utmed brevpapperets alla sidor. Versen lyder så här:
Broder Beyron!
Jag lofvat dig en akvarell,
och hur jag mina färger blanda’
en ljus och stilla sommarkväll
så blef det litet hvarjehanda.
Du får på detta lilla ark
Ett prof uppå min pensels nycker,
Kritiken gifver jag en spark
och kluddar bara, bäst jag tycker.
Till dessa hus – en smånätt grupp –
en dag jag tänker kosan styra
och mörda en förbannad tupp,
som väcker mig på slaget fyra.
Af ”Hyddans” kock en bild du fär,
en, må du tro, som håller måttet,
är införskrifven gallisk mat-ador,
som tjenat har förut på slottet.
Situationen, den är klar,
helt enkelt så sig ställer saken.
I detta ögonblick han har
på såsen fått den rätta smaken
Af denna lilla mälarvy
jag ständigt kan från ”Hyddan” njuta
och måla kvällens rosensky,
när som jag tittar från min ruta.
Jag har en ”misse”, som är blå,
och aldrig misslynt är till sinnes,
och du kan ge dig katten på
det enda exemplar, som finnes.
Min lilla vov-vov gerna såg
hans död och slut på konkurrensen
och för att komma det ihåg
går ”Misse” jemt med knut på svansen.
Chateaubriand har sagt så här
– om nu på sanning det sig grundar –:
”Ju mer jag menskor känna lär,
ju mer jag vördnad har för hundar.”
Då tänkte han nog i sitt sinn,
just hund med hufvud ska det vara,
och då en ”tåckendär” som min,
ty då man saken kan förklara.
Min bild är mindre mönstergill,
af likhet kanske ej finns spåret,
men om man rättvis vara vill,
så liknar det mog mig ”på håret”.
Och nu till sist så beder jag,
du detta emottaga torde,
som litet minne af den dag,
då du besök på ”Hyddan” gjorde.
Vännen
Aug. Hallner
Stockholm på den tiden kring förra sekelskiftet var dock inte större än att Ullas pappa och Birgits morfar kände varandra väl. När Ulla många år senare efter att själv ha avslutat en lång journalistbana på Stockholms-Tidningen gav sig på att skriva en bok om sin far ”Kring en redaktör” (LT:s förlag 1978), som baserar sig på innehållet i en stor kartong fylld med brev till redaktören från den tidens alla storheter, så är August Hallner given för ett eget kapitel som jag här vill återge. Eftersom boken torde vara svår att få tag på idag ens på biblioteken så kanske jag succesivt ger mig på att transkribera flera intressanta kapitel för publicering på min blogg. Detsamma gäller Ullas första fantastiska Stockholms-bok "Stockholm i gasljus". Dessutom har jag fem stora tjocka inbundna klippböcker med Ullas egna tidningsskriverier som borde kunna ge stoff till fler blogginlägg framöver. Här följer Ullas text ur boken "Kring en redaktör":
AUGUST HALLNER
En rar liten farbror som man ofta mötte på stan i närheten av Hamburger Börs var dess källarmästare, August Hallner, ”stadbud” likosm min pappa och gammal god vän och ordensbroder i bl.a. Bellmans minne, PB och andra sällskap. Han blev senare känd även i egenskap av morfar är två prima primadonnor, Margit Rosengern och Birgit Rosengren-Ahrle-Gustafson.
En icke oäven konstnär var han också – hade börjat på Konstakademien, där han var kamrat med både Kronberg och Carl Larsson och drömde om andra dukar och stilleben än restaurangmatsalens. Men det blev inte så – platsen framför staffliet byttes ut mot den innanför källardisken. Och att arrangera en god middag är minsann också en konst. På lediga stunder umgicks han dock gärna med både pensel och diktarpenna. Han hade givit ut tre skaldesamlingar från trycket och presenterade då och då ”bröderna” både vers och tavlor.
På äldre dar fick han lite rinnande ögon och det där lade jag förstås märke till och tolkade på mitt eget sätt. Alltså frågade jag en dag, när vi gick över Jakobstorg, vad den där farbrorn vi nyss mött hade för yrke? – Han är källarmästare, sa pappa.
– Jaha, sa jag, det syns att han har stekt mycket lök!
En replik, som Hallner själv fick roligt åt.
På Drottningholm bodde han sommartid i Bergshyddan, en gammal trävilla högst uppe på ”Malmen” med underbar utsikt över slott och fjärd och omgiven av en lummig trädgård med praktfulla gullregn och persiska syrener. Överst på den snickarglada gaveln lyste – som den gör än i dag – en förgylld lyra.
”Stockholms gladaste krögare” kallades Hallner inte för intet och han och vännen Emil Norlander gnabbades ofta och spelade varann pojkaktiga spratt, vad man idag skulle kalla practical jokes.
En dag hade Halllner bjudit ut ett par vänner från ”vischan” eller landet. De hade aldrig förr besökt Drottningholm, men hört talas en hel del om vännens fina och gedigna sommarställe där.
När de kom ut med båten stod deras värd på bryggan, elegant som alltid i jacquette och svart-vit-rutiga byxor.
– Ja, vi tittar väl hem ett tag först, sa Hallner och visade vägen ner i parken. Vännerna häpnade över prakten i vad Hallner blygsamt kallade sin lilla villa. Nog för att de hade hört att han ägde mycket antika möbler och tavlor, men se detta!
En av gästerna som fastnat för en takmålning av lätt klädda flickor – förmodligen caféuppasserskorna, tänkte han – hade kommit en smula efter de andra. Då fick han se en galonerad man, av hållning och ålder att döma en gammal hovmästare. Gästen passade på att göra den fråga som länge legat på tungan:
– Säg mig en sak, var ä frun?
– Frun??? Menar herrn drottningen?
– Drottningen! Vad säjer ni? Ä vi inte hos direktör Hallner?
Nej, det här är Drottningholms slott.....
Ja, ja det var ju lyckat.
Inte precis Drottningholms slott, men en vacker vy av parken med kungens betande får skänkte Hallner min pappa en marsdag 1918. Och på tavlan, målad i olja, finns förstås en baksida och på denna har konstnären klistrat dit dels ett foto av den ädle givaren, dels denna vers, präntad med gulnat bläck:
Bäste Broder!
Härmed skänkes dig en vid terräng,
åker, skogar och en äng,
samt den illa dammen
jemte alla lammen.
Sjelf jag skapat ”rariteten”,
men jag önskade förvisst
dock min Broder, att till sist
Du det hela fått i verkligheten.
Rimmar gör källarmästaren också ibland i sina brev, t.ex. ett, daterat Bergshyddan, Drottningholm 26/8 1919 och försett med näpna akvarellmålningar utmed brevpapperets alla sidor. Versen lyder så här:
Broder Beyron!
Jag lofvat dig en akvarell,
och hur jag mina färger blanda’
en ljus och stilla sommarkväll
så blef det litet hvarjehanda.
Du får på detta lilla ark
Ett prof uppå min pensels nycker,
Kritiken gifver jag en spark
och kluddar bara, bäst jag tycker.
Till dessa hus – en smånätt grupp –
en dag jag tänker kosan styra
och mörda en förbannad tupp,
som väcker mig på slaget fyra.
Af ”Hyddans” kock en bild du fär,
en, må du tro, som håller måttet,
är införskrifven gallisk mat-ador,
som tjenat har förut på slottet.
Situationen, den är klar,
helt enkelt så sig ställer saken.
I detta ögonblick han har
på såsen fått den rätta smaken
Af denna lilla mälarvy
jag ständigt kan från ”Hyddan” njuta
och måla kvällens rosensky,
när som jag tittar från min ruta.
Jag har en ”misse”, som är blå,
och aldrig misslynt är till sinnes,
och du kan ge dig katten på
det enda exemplar, som finnes.
Min lilla vov-vov gerna såg
hans död och slut på konkurrensen
och för att komma det ihåg
går ”Misse” jemt med knut på svansen.
Chateaubriand har sagt så här
– om nu på sanning det sig grundar –:
”Ju mer jag menskor känna lär,
ju mer jag vördnad har för hundar.”
Då tänkte han nog i sitt sinn,
just hund med hufvud ska det vara,
och då en ”tåckendär” som min,
ty då man saken kan förklara.
Min bild är mindre mönstergill,
af likhet kanske ej finns spåret,
men om man rättvis vara vill,
så liknar det mog mig ”på håret”.
Och nu till sist så beder jag,
du detta emottaga torde,
som litet minne af den dag,
då du besök på ”Hyddan” gjorde.
Vännen
Aug. Hallner