Har Miljöpartiet något berättigande?
Gårdagens kommunfullmäktigemöte nådde nya bottenrekord i manipulation, arrogans och meningslösheter från Rödklöverns sida.
Oppositionsrådet Maria von Beetzen gjorde äntligen skäl för sin titel och avgav några tydliga markeringar! Bra! Efterlängtat!
Dag Bremberg, Sixten Skullman och Kerstin Svensson är fortfarande en tröst som sanningssägare, men de är rätt så ensamma.
Men priset igår togs ändå nästan av Miljöpartiets nästan osannolika representant Lilian Sjölund som mitt i den praktiskt taget avklarade debatten kring folkinitiativet för folkomröstning, då det stor klart för alla att det fanns ett tillräckligt röstunderlag för att driva igenom folkomröstningskravet, begär att ärendet ska återremitteras!
Hon skruvade sig både länge och väl för att förklara att Miljöpartiet ju är FÖR folkomröstningar MEN – hon ville ju veta vad man skulle rösta om och vilka som skulle få delta i omröstningen, hela kommunen eller bara delar av den?
Det hjälpte inte att man förklarade för Sjölund att man först ska besluta om det överhuvudtaget ska bli en folkomröstning, därefter är det valnämndens sak att ta fram underlag för frågeställning och att ev. avgränsa omröstningen till bara vissa valkretsar – eller inte – och återkomma till fullmäktige med förslag.
Under tiden insåg majoriteten att de här fick en chans att försinka hela frågan ännu en tid och den ene efter den andre tog tillbaka sina tillstyrkanden av det egna beslutet i Kommunstyrelsen och anslöt sig till Sjölunds återremisskrav. Just den metod som majoriteten så ofta häcklat oppositionen för att använda sig av för att försena frågor.
Kanske var det också en hämnd för att ärendet om den tveksamma försäljningen av fastigheten vid Kvitten återremitterades tidigare under sammanträdet genom att oppositionen gick samman i krav på att få alla fakta om turerna mellan kommunen och Kilenkrysset AB/Jan Persson innan man ville ge klartecken till en försäljning av fastigheten med det av Kilenkrysset fuskbyggda huset på.
Men visst var det intressant att höra en Miljöpartist överhuvudtaget yttra sig en längre stund i fullmäktige. Det har jag inte upplevt sedan den kloke Erik Frostegren försvann, eller tidigare Lena Toribio och Monica Stålborg Billberg. Duktiga, pålästa och aktiva politiker.
Den nuvarande styrande familjen i Miljöpartiet: Terese och Mattias Askerstedt hör man inte mycket av. Från att ha varit ett framsynt och aktivt oppositionsparti under förra valperioden har man förvandlats till ett följsamt, tystlåtet och stillasittande stöd för de båda kommunalråden Persson Inc. och Fredrik Lundgren.
Mattias Askerstedt har pacificerats i rollen som förste vice ordförande i fullmäktige medan Terese köptes upp till priset av en kommunalrådspost och ordförandeskapet i en fullständigt meningslös nämnd: "Nämnden för ett hållbart samhälle".
Skrämmande rapporter om nämndorförandens overksamhet och ofömåga att ta itu med saker och ting når oss. Senast vid fullmäktigemötet igår fick vi höra av en av ledamöterna från Moderaterna att nämnden närmast är att betrakta som ett rundningsmärke. En annan berättade att hon helt slutat gå på sammanträdena eftersom hon ansåg det helt meningslöst och ett uppenbart slöseri med skattepengar.
Är Miljöpartiet verkligen så lättköpt! Att man till och med lånar sig till att frångå sitt "oreserverade stöd" till folkomröstningar för att ställa sig in hos de stora farbröderna?