VAD VILL DU EGENTLIGEN, MATS WERNER?
Alarmismen anno 1978
För några månader sedan kommenterade en Facebookvän en länk i klimatfrågan som jag lagt på min sida. Det var inte första gången och jag har försökt att ge honom ett svar han borde begripit. Men jag når tydligen inte fram. Så här skrev han:
”Jag frågade dig igår Mats Werner vad du vill. Jag vet att du försökt förklara det tidigare. Att du istället för att ta in vad beprövad vetenskap säger så försöker du av outgrundliga anledningar hitta sätt att skjuta denna i sank. Lite på samma tema som naturmedecinare och vaccinmotståndare försöker angripa läkarvetenskap eller när Strålskyddsstiftelsen iförda foliehattar sprider lögner och osanningar om tex 5G. I min fråga om vad du vill ligger undran vad som ligger bakom ditt spridande av alternativa fakta. Inget annat att tala om? Påverkad av troll? Otur i tanke och analys?”
Jag var då precis på väg in i ett intensivt slutskede av ett bokprojekt varför jag bad att få återkomma med ett utförligare svar om ”vad jag vill” vid ett senare tillfälle. Under tiden föreslog jag honom att läsa Elsa Widdings bok ”Klimatkarusellen”, Staffan Mörners bok "Klimathotet", Lennart Bengtssons "Vad händer med klimatet?" och gärna Henrik Svensmarks "The Chilling Stars: A New Theory of Climate Change" för att få en bättre förståelse för vad jag skulle komma att svara. Men det verkade inte gå hem:
”Eller varför inte boken: ’Den som gräver tillräckligt djupt kommer alltid kunna hitta (på) en alternativ sanning’. Eller så tar jag helt enkelt bara utgångspunkten i vedertagen fakta och beprövad vetenskap och fortsätter från det och skippar alternativen. Om jag skall ge dig ett råd Mats så är det att försöka släppa konspirationsteorier och alternativa fakta. Häpp”.
Så det är väl bara att sätta igång. Eftersom det inte lär vara sista gången jag får frågan om ”vad jag vill” när det gäller klimatfrågan, så gör jag det här till ett blogginlägg som kanske fler kan tycka är intressant och givande. Men då det är nästan ett kvarts sekel i ålderskillnad mellan mig och frågeställaren och följaktligen lika stor skillnad i våra erfarenhets- och upplevelsebanker, kan man misstänka att han tillhör den generation som har svårt för långa texter och därmed också upplever svårigheter att sätta sig in i komplicerade sammanhang. Men jag hoppas att jag har fel och att hans intresse för vad jag vill och menar är tillräckligt starkt för att läsa hela texten och den artikel och den deklaration som det finns länkar till i texten.
Mitt intresse för klimatfrågan väcktes 2004, under en veckas tvärvetenskaplig kurs i Åkers Bergslag under ledning av Nils-Axel Mörner, en av vårt lands internationellt sett mest välmeriterade klimat- och havsnivåexperter. Ledare av det internationella Maldivprojektet med mera. Dessutom en av IPCCs ursprungliga expertgranskare.
Med en mängd olika intressanta och högt kvalificerade föreläsare fick vi oss till del mycken kunskap. Bland annat stod vi långt ute på en gungfly som flöt på en djup tjärn och borrade oss ner i lersedimenten på botten. Borrkärnorna togs sedan upp och analyserades vad beträffar klimat, växtlighet med mera. Senare fick vi i grafiska kurvor följa jordens klimatutveckling via is- och värmetider. Vi såg regelbundenheten och vi resonerade kring de faktorer som påverkade dessa cykler. Som solens aktivitet, jordaxelns lutning, molnbildningens betydelse och växthuseffekten. När det gällde den senare så var det givetvis den klart dominerande (med över 75%) växthusgasen som upptog det mesta intresset, nämligen vattenångan.
Fyra år senare deltog jag ytterligare en gång i denna tvärvetenskapliga kurs. Nu med delvis andra föreläsare. Fortfarande under Mörners ledning. Då var diskussionen givetvis ännu mer fokuserad kring klimatfrågor. Läs gärna om mina erfarenheter från den kursen HÄR!
Där finns oerhört mycket viktig information och framförallt faktiskt sådan. Alltså verifierbar information till skillnad från så mycket som sägs framförallt från agronomen (jordbrukssakkunnig) Johan Rockström som aldrig följer upp sina svepande påståenden med några källhänvisningar eller grundfakta. Titta gärna också på länkarna till den numera sorgligen bortgångne professor Bob Carters föreläsning om klimatfrågan. Här talar vi expert! Nils-Axel Mörner är sedan dess min mentor inom detta fält och vi har då och då kontakt om olika frågor som dyker upp.
Jag är uppvuxen i en upplysningsanda. Två av de tre skolor jag gått i ansågs progressiva på sin tid (40-, 50- och 60-talen). Båda startades och drevs av kvinnor som också på många andra områden var före sin tid (Av dessa två skolor finns dessvärre bara en kvar och då endast till namnet). Att undervisningen ansågs kvalificerad vittnar kanske det fak-tum att när jag gick där, gick samtidigt nio barn och barnbarn till fyra svenska Nobelprista-gare. Bland mina klasskamrater fanns en sedermera ordförande i Nobelstiftelsen, en bli-vande finansminister, en framstående utrikeskorrespondent, en rikslottachef med mera. Skolan hade också producerat ett par av våra förnämsta Dramatenskådespelare, fysiker, vår kanske internationellt främsta deckarförfattare, specialistläkare, en av våra mest älskade visdiktare. Jag säger inte detta som något skryt, för det var inget man visste eller ens funderade kring när man gick där. Men för att det visar på att man medvetet lärde sina elever att utnyttja sin kreativa förmåga och att anlägga ett nyfiket och kritiskt granskande sinnelag. Man lärde sig bland annat det som jag valde till mitt motto: Öppna Sinnen! (En medveten dubbeltydighet som både är en uppmaning till mig att alltid ha mina sinnen öppna för intryck och kunskaper – men att också förmå dem i min omvärld som av en eller annan anledning slutit sig och låst sig i en uppfattning om saker och ting, att öppna sina ögon och sina öron, att ta in andra uppfattningar och intryck, se andra aspekter på problem som man upplever).
Det är förvisso kanske det enkla svaret på Facebookvännens fråga om vad jag vill. Jag vill visa på uppfattningar, erfarenheter, kunskaper och fakta som är baserade på empirisk vetenskap och inte på gissningar och datoranimerade modellberäkningar.
Det vi uppenbarligen fick lära oss i de skolor jag gick i var att kritiskt granska, bedriva aktiv källkritik och att framförallt baserat på detta bilda oss egna uppfattningar. Inte bara återupprepa vad andra påstår utan att själva ha granskat att det vederbörande säger faktiskt är rätt.
Jag trodde att det var just detta som var avsikten med det som sedan istället kom att kallas ”flumskolan”. Att elever själva skulle söka upp och kritiskt granska olika ämnen. Men istället verkar det ha blivit tvärtom.
Någon gång på 80-talet kom en idé som vände upp och ner på hur vi skulle skriva brev, berättelser och göra framställningar. Istället för att som jag fostrats, skriva en inledning, en avhandling och en avslutning/sammanfattning alternativt bakgrund, argumentation och slutsatser/yrkanden, skulle man nu ”vända på steken”: börja med det avslutande, med yrkandena eller slutsatserna. Förespråkarna för detta nya tänkande menade att det skulle bli så mycket mer effektivt och göra det enklare för den som läste att snabbt uppfatta vad avsändaren ville uppnå. Vill minnas att Postverket var en av de stora tillskyndarna och ordnade kurser och krängde instruktionsböcker.
Detta fick dock istället till följd att mottagarna oftast bara läste yrkandena och slutsatserna och lät resten vara. En motvilja att läsa långa texter bredde ut sig under många år men verkar äntligen ha besegrats att döma av de numera ofta oerhört långa artiklarna i
dagspressen.
Detta sätt att lägga upp sin kommunikation har den organisation som heter Intergovernmental Panel on Climate Change eller IPCC, upphöjt till ”naturlag”. De vetenskapligt grundande rapporterna utsätts för en förödmjukande process i händerna på IPCCs tjänstemän som författar en ”Summary for decision-makers” (Sammanfattning för beslutsfattare) som ingalunda korrekt återger någon form av ”sammanfattning”, utan är en tolkning utifrån IPCCs uppdrag – vilket ingalunda är att undersöka vilka orsakerna till den så kallade globala uppvärmningen är, utan hur människan påverkar den globala uppvärmningen. Att detta faktiskt är dess uppdrag, givet av Förenta Nationernas majoritet av bidragshungrande stater, gärna av enväldeskaraktär (man ska ha i åtanke att en majoritet av FN:s medlemsstater är icke-demokratier), är ostridigt.
Glöm inte att IPCC är ett politiskt organ bestående av 196 diplomatiska representanter för FN:s medlemsstaters regeringar. IPCC har inga ledamöter som sitter där i egenskap av vetenskapsmän med klimatkunskap eller annan relevant kompetens. IPCC lägger ut forskningsuppdrag på forskare i enlighet med sitt uppdrag som alltså är att redogöra för hur människan påverkar klimatet. Dessa går inte sällan utanför uppdraget trots detta. Men alla rapporter granskas sedan av IPCCs tjänstemän som gör en ”sammanfattning” utifrån uppdraget. Med andra ord utesluts ev. andra orsaker till klimatförändringarna som kommit fram i rapporterna. Denna sammanfattning publiceras sedan medan de underliggande rapporterna först ”korrigeras” för att stämma bättre med sammanfattningen och därefter också publiceras fast långt senare. Med andra ord är det sammanfattningarna som får genomslag i media medan ingen bryr sig om att läsa ”yesterdays news” när väl de faktiska rapporterna publiceras.
Detta har belagts av flera källor med direkta citat där originalrapportens formuleringar jämförts med den ”tillrättalagda” publikationen. Inte undra på att så många framstående klimatforskare som John Christy, Judith Curry, Richard Lindzén, Nils-Axel Mörner och andra hoppat av de uppdrag de haft för IPCCs räkning för att de ansett att deras rapporter vantolkats och gjorts om.
Under hela min skolning så var en genomgående lärdom i flera ämnen: fysik, kemi, biologi, geografi och inte minst historia: den om människans litenhet i världsalltet. Att så många människor idag på fullt allvar är så förmätna att de tror sig ha makt över universella krafter är för mig en total gåta.
Vad stöder dessa människor sin uppfattning på?
Ja, inte är det på den klassiska empiriska vetenskapen som innebär att man kommer upp med en hypotes som testas mot verklighetens faktiska skeende. Antingen blir hypotesen bekräftad och då är allt frid och fröjd. Eller också blir den – som det heter på vetenskapska: falsifierad! Och då börjar man om och anpassar sin hypotes till de nya fakta som kommit fram, och så prövar man den hypotesen och så vidare, tills man når bekräftelse.
I frågan om klimatet, så är det alltså en hypotes som lanserades för 30 år sedan av IPCC om att just den pyttelilla andel av atmosfärens koldioxid som vi människor bidragit med skulle besitta en högst egen liten extrakraft som skulle medföra en ”förstärkningseffekt” för växthusgaserna och innebära att den lilla andelen plötsligt blivit den ”dominerande faktorn” för den globala uppvärmningen!
Trots att man på 30 år inte lyckats få sin hypotes bekräftad av mätningar eller på annat sätt, trots att det snarare är så att hypotesen har motbevisats av den faktiska utvecklingen, så gör inte IPCC som verkliga vetenskapsmän skulle gjort: formulerar om hypotesen och anpassar den till den mätbara utveckling som 30 år har visat! Nej för IPCC ”gäller fortfarande kartan över verkligheten”!
Man stöder sig på sina datorsimuleringar. Men eftersom man inte har kunskap om alla de parametrar som styr temperaturutvecklingen, så är man tvungen att gissa dessa i sådan utsträckning att jag tror att det finns över 100 olika kurvor som IPCC anser återger den framtida globala temperaturutvecklingen. På nedanstående graf är det 73 olika datorgissningar som återges och jämförs med de faktiska temperaturmätningar från
satelliter och väderballonger.
När jag tittar på denna graf så undrar jag varför man inte ser verkligheten?
”Jag frågade dig igår Mats Werner vad du vill. Jag vet att du försökt förklara det tidigare. Att du istället för att ta in vad beprövad vetenskap säger så försöker du av outgrundliga anledningar hitta sätt att skjuta denna i sank. Lite på samma tema som naturmedecinare och vaccinmotståndare försöker angripa läkarvetenskap eller när Strålskyddsstiftelsen iförda foliehattar sprider lögner och osanningar om tex 5G. I min fråga om vad du vill ligger undran vad som ligger bakom ditt spridande av alternativa fakta. Inget annat att tala om? Påverkad av troll? Otur i tanke och analys?”
Jag var då precis på väg in i ett intensivt slutskede av ett bokprojekt varför jag bad att få återkomma med ett utförligare svar om ”vad jag vill” vid ett senare tillfälle. Under tiden föreslog jag honom att läsa Elsa Widdings bok ”Klimatkarusellen”, Staffan Mörners bok "Klimathotet", Lennart Bengtssons "Vad händer med klimatet?" och gärna Henrik Svensmarks "The Chilling Stars: A New Theory of Climate Change" för att få en bättre förståelse för vad jag skulle komma att svara. Men det verkade inte gå hem:
”Eller varför inte boken: ’Den som gräver tillräckligt djupt kommer alltid kunna hitta (på) en alternativ sanning’. Eller så tar jag helt enkelt bara utgångspunkten i vedertagen fakta och beprövad vetenskap och fortsätter från det och skippar alternativen. Om jag skall ge dig ett råd Mats så är det att försöka släppa konspirationsteorier och alternativa fakta. Häpp”.
Så det är väl bara att sätta igång. Eftersom det inte lär vara sista gången jag får frågan om ”vad jag vill” när det gäller klimatfrågan, så gör jag det här till ett blogginlägg som kanske fler kan tycka är intressant och givande. Men då det är nästan ett kvarts sekel i ålderskillnad mellan mig och frågeställaren och följaktligen lika stor skillnad i våra erfarenhets- och upplevelsebanker, kan man misstänka att han tillhör den generation som har svårt för långa texter och därmed också upplever svårigheter att sätta sig in i komplicerade sammanhang. Men jag hoppas att jag har fel och att hans intresse för vad jag vill och menar är tillräckligt starkt för att läsa hela texten och den artikel och den deklaration som det finns länkar till i texten.
Mitt intresse för klimatfrågan väcktes 2004, under en veckas tvärvetenskaplig kurs i Åkers Bergslag under ledning av Nils-Axel Mörner, en av vårt lands internationellt sett mest välmeriterade klimat- och havsnivåexperter. Ledare av det internationella Maldivprojektet med mera. Dessutom en av IPCCs ursprungliga expertgranskare.
Med en mängd olika intressanta och högt kvalificerade föreläsare fick vi oss till del mycken kunskap. Bland annat stod vi långt ute på en gungfly som flöt på en djup tjärn och borrade oss ner i lersedimenten på botten. Borrkärnorna togs sedan upp och analyserades vad beträffar klimat, växtlighet med mera. Senare fick vi i grafiska kurvor följa jordens klimatutveckling via is- och värmetider. Vi såg regelbundenheten och vi resonerade kring de faktorer som påverkade dessa cykler. Som solens aktivitet, jordaxelns lutning, molnbildningens betydelse och växthuseffekten. När det gällde den senare så var det givetvis den klart dominerande (med över 75%) växthusgasen som upptog det mesta intresset, nämligen vattenångan.
Fyra år senare deltog jag ytterligare en gång i denna tvärvetenskapliga kurs. Nu med delvis andra föreläsare. Fortfarande under Mörners ledning. Då var diskussionen givetvis ännu mer fokuserad kring klimatfrågor. Läs gärna om mina erfarenheter från den kursen HÄR!
Där finns oerhört mycket viktig information och framförallt faktiskt sådan. Alltså verifierbar information till skillnad från så mycket som sägs framförallt från agronomen (jordbrukssakkunnig) Johan Rockström som aldrig följer upp sina svepande påståenden med några källhänvisningar eller grundfakta. Titta gärna också på länkarna till den numera sorgligen bortgångne professor Bob Carters föreläsning om klimatfrågan. Här talar vi expert! Nils-Axel Mörner är sedan dess min mentor inom detta fält och vi har då och då kontakt om olika frågor som dyker upp.
Jag är uppvuxen i en upplysningsanda. Två av de tre skolor jag gått i ansågs progressiva på sin tid (40-, 50- och 60-talen). Båda startades och drevs av kvinnor som också på många andra områden var före sin tid (Av dessa två skolor finns dessvärre bara en kvar och då endast till namnet). Att undervisningen ansågs kvalificerad vittnar kanske det fak-tum att när jag gick där, gick samtidigt nio barn och barnbarn till fyra svenska Nobelprista-gare. Bland mina klasskamrater fanns en sedermera ordförande i Nobelstiftelsen, en bli-vande finansminister, en framstående utrikeskorrespondent, en rikslottachef med mera. Skolan hade också producerat ett par av våra förnämsta Dramatenskådespelare, fysiker, vår kanske internationellt främsta deckarförfattare, specialistläkare, en av våra mest älskade visdiktare. Jag säger inte detta som något skryt, för det var inget man visste eller ens funderade kring när man gick där. Men för att det visar på att man medvetet lärde sina elever att utnyttja sin kreativa förmåga och att anlägga ett nyfiket och kritiskt granskande sinnelag. Man lärde sig bland annat det som jag valde till mitt motto: Öppna Sinnen! (En medveten dubbeltydighet som både är en uppmaning till mig att alltid ha mina sinnen öppna för intryck och kunskaper – men att också förmå dem i min omvärld som av en eller annan anledning slutit sig och låst sig i en uppfattning om saker och ting, att öppna sina ögon och sina öron, att ta in andra uppfattningar och intryck, se andra aspekter på problem som man upplever).
Det är förvisso kanske det enkla svaret på Facebookvännens fråga om vad jag vill. Jag vill visa på uppfattningar, erfarenheter, kunskaper och fakta som är baserade på empirisk vetenskap och inte på gissningar och datoranimerade modellberäkningar.
Det vi uppenbarligen fick lära oss i de skolor jag gick i var att kritiskt granska, bedriva aktiv källkritik och att framförallt baserat på detta bilda oss egna uppfattningar. Inte bara återupprepa vad andra påstår utan att själva ha granskat att det vederbörande säger faktiskt är rätt.
Jag trodde att det var just detta som var avsikten med det som sedan istället kom att kallas ”flumskolan”. Att elever själva skulle söka upp och kritiskt granska olika ämnen. Men istället verkar det ha blivit tvärtom.
Någon gång på 80-talet kom en idé som vände upp och ner på hur vi skulle skriva brev, berättelser och göra framställningar. Istället för att som jag fostrats, skriva en inledning, en avhandling och en avslutning/sammanfattning alternativt bakgrund, argumentation och slutsatser/yrkanden, skulle man nu ”vända på steken”: börja med det avslutande, med yrkandena eller slutsatserna. Förespråkarna för detta nya tänkande menade att det skulle bli så mycket mer effektivt och göra det enklare för den som läste att snabbt uppfatta vad avsändaren ville uppnå. Vill minnas att Postverket var en av de stora tillskyndarna och ordnade kurser och krängde instruktionsböcker.
Detta fick dock istället till följd att mottagarna oftast bara läste yrkandena och slutsatserna och lät resten vara. En motvilja att läsa långa texter bredde ut sig under många år men verkar äntligen ha besegrats att döma av de numera ofta oerhört långa artiklarna i
dagspressen.
Detta sätt att lägga upp sin kommunikation har den organisation som heter Intergovernmental Panel on Climate Change eller IPCC, upphöjt till ”naturlag”. De vetenskapligt grundande rapporterna utsätts för en förödmjukande process i händerna på IPCCs tjänstemän som författar en ”Summary for decision-makers” (Sammanfattning för beslutsfattare) som ingalunda korrekt återger någon form av ”sammanfattning”, utan är en tolkning utifrån IPCCs uppdrag – vilket ingalunda är att undersöka vilka orsakerna till den så kallade globala uppvärmningen är, utan hur människan påverkar den globala uppvärmningen. Att detta faktiskt är dess uppdrag, givet av Förenta Nationernas majoritet av bidragshungrande stater, gärna av enväldeskaraktär (man ska ha i åtanke att en majoritet av FN:s medlemsstater är icke-demokratier), är ostridigt.
Glöm inte att IPCC är ett politiskt organ bestående av 196 diplomatiska representanter för FN:s medlemsstaters regeringar. IPCC har inga ledamöter som sitter där i egenskap av vetenskapsmän med klimatkunskap eller annan relevant kompetens. IPCC lägger ut forskningsuppdrag på forskare i enlighet med sitt uppdrag som alltså är att redogöra för hur människan påverkar klimatet. Dessa går inte sällan utanför uppdraget trots detta. Men alla rapporter granskas sedan av IPCCs tjänstemän som gör en ”sammanfattning” utifrån uppdraget. Med andra ord utesluts ev. andra orsaker till klimatförändringarna som kommit fram i rapporterna. Denna sammanfattning publiceras sedan medan de underliggande rapporterna först ”korrigeras” för att stämma bättre med sammanfattningen och därefter också publiceras fast långt senare. Med andra ord är det sammanfattningarna som får genomslag i media medan ingen bryr sig om att läsa ”yesterdays news” när väl de faktiska rapporterna publiceras.
Detta har belagts av flera källor med direkta citat där originalrapportens formuleringar jämförts med den ”tillrättalagda” publikationen. Inte undra på att så många framstående klimatforskare som John Christy, Judith Curry, Richard Lindzén, Nils-Axel Mörner och andra hoppat av de uppdrag de haft för IPCCs räkning för att de ansett att deras rapporter vantolkats och gjorts om.
Under hela min skolning så var en genomgående lärdom i flera ämnen: fysik, kemi, biologi, geografi och inte minst historia: den om människans litenhet i världsalltet. Att så många människor idag på fullt allvar är så förmätna att de tror sig ha makt över universella krafter är för mig en total gåta.
Vad stöder dessa människor sin uppfattning på?
Ja, inte är det på den klassiska empiriska vetenskapen som innebär att man kommer upp med en hypotes som testas mot verklighetens faktiska skeende. Antingen blir hypotesen bekräftad och då är allt frid och fröjd. Eller också blir den – som det heter på vetenskapska: falsifierad! Och då börjar man om och anpassar sin hypotes till de nya fakta som kommit fram, och så prövar man den hypotesen och så vidare, tills man når bekräftelse.
I frågan om klimatet, så är det alltså en hypotes som lanserades för 30 år sedan av IPCC om att just den pyttelilla andel av atmosfärens koldioxid som vi människor bidragit med skulle besitta en högst egen liten extrakraft som skulle medföra en ”förstärkningseffekt” för växthusgaserna och innebära att den lilla andelen plötsligt blivit den ”dominerande faktorn” för den globala uppvärmningen!
Trots att man på 30 år inte lyckats få sin hypotes bekräftad av mätningar eller på annat sätt, trots att det snarare är så att hypotesen har motbevisats av den faktiska utvecklingen, så gör inte IPCC som verkliga vetenskapsmän skulle gjort: formulerar om hypotesen och anpassar den till den mätbara utveckling som 30 år har visat! Nej för IPCC ”gäller fortfarande kartan över verkligheten”!
Man stöder sig på sina datorsimuleringar. Men eftersom man inte har kunskap om alla de parametrar som styr temperaturutvecklingen, så är man tvungen att gissa dessa i sådan utsträckning att jag tror att det finns över 100 olika kurvor som IPCC anser återger den framtida globala temperaturutvecklingen. På nedanstående graf är det 73 olika datorgissningar som återges och jämförs med de faktiska temperaturmätningar från
satelliter och väderballonger.
Varför säger ingen: ”Hrmm! Det verkar som om våra datorsimuleringar kommer för långt ifrån den reella utvecklingen. Kanske får vi titta lite på om det är några parametrar vi bör ändra våra gissningar kring och göra några justeringar i datorprogrammen så vi kommer närmare den verklighet som mätningarna anger”? Hur seriösa är de som fortfarande förfäktar kartan framför verkligheten?
Det torde finnas en förklaring i IPCCs hela tillkomst och konstruktion, men jag ska försöka hålla mig från den rent politiska förklaringen som jag vet finns där och som givetvis – som så mycket annat handlar om pengar – och istället behandla de påståenden som jag finner orimliga från IPCCs och dess tillskyndares sida.
Verklighet kontra gissningar var mitt första argument.
Nästa påstående att kommentera är varför det skulle vara så farligt om det blev varmare än 2 grader i vår tid. Det har det varit tidigare i mänsklighetens historia. Homo Sapiens lär ha uppkommit under den tredje istiden. Dess föregångare fanns redan innan grafens kurva. Svaret är enkelt. Det finns inget som styrker att det skulle vara farligare i vår tid än det var under den romerska tiden eller medeltiden. Tvärtom var det ju tider i historien då samhällen blomstrade, frodades och utvecklades.
Det torde finnas en förklaring i IPCCs hela tillkomst och konstruktion, men jag ska försöka hålla mig från den rent politiska förklaringen som jag vet finns där och som givetvis – som så mycket annat handlar om pengar – och istället behandla de påståenden som jag finner orimliga från IPCCs och dess tillskyndares sida.
Verklighet kontra gissningar var mitt första argument.
Nästa påstående att kommentera är varför det skulle vara så farligt om det blev varmare än 2 grader i vår tid. Det har det varit tidigare i mänsklighetens historia. Homo Sapiens lär ha uppkommit under den tredje istiden. Dess föregångare fanns redan innan grafens kurva. Svaret är enkelt. Det finns inget som styrker att det skulle vara farligare i vår tid än det var under den romerska tiden eller medeltiden. Tvärtom var det ju tider i historien då samhällen blomstrade, frodades och utvecklades.
Bara under det förra århundradet upplevde vi dels en kraftig värmestegring under 30-talet och dels en nästan lika kraftig rekyl i form av en kallperiod efter andra världskriget och sedan åter en stigning som kulminerade runt 1998 efter vilket vi inte har haft någon signifikant ökning av den globala temperaturen (om man nu alls kan tala om en sådan). Med tanke på att de hittillsvarande mellanistiderna varat mellan 8000 och 12000 år och det nu är runt 12000 år sedan den senaste istiden, så säger väl den logik som de flesta människor med sunt förnuft och någon känsla för historiska skeenden besitter, att det snarare är dags för en långsam temperaturnedgång än tvärtom.....eller?
Korrelationen är slående. Och då man nu klart kunnat konstatera att solen är inne i en sådan period av låg solfläcksförekomst så känns förutsägelsen om ett kommande kallare klimat mer logisk och rimlig än motsatsen.....eller?
Låt oss också titta på några av de hotbilder som alarmisterna viftar med:
Öknarna som breder ut sig!
Men det gör de ju inte! Man brukar håna oss på realistsidan för att ha på oss foliehattar och inte inse ”vad vetenskapen konstaterat och vad 97% av alla vetenskapsmän är överens om”. Men vem är det som har foliehattarna på egentligen? För något halvår sedan stod en TV-reporter i Aktuellt uppe i Lapplandsfjällen och klagade över klimatförändringarna som gjorde att trädgränsen flyttats uppåt fjällsidorna! Och OJ vilka hemska konsekvenser detta skulle ha för djur- och växtliv (och säkert för mänskligheten också). Men detta är ju just också ett tecken på att växtlivet mår bättre och kan trivas på större ytor och så är det ju också. Satellitmätningar har utan tvivel visat att ”förgröningen” av jorden varit kraftig under de senaste decennierna. Tack vare högre temperatur, ökad koldioxidhalt och ökad luftfuktighet har öknarna, till exempel Sahelområdet, den remsa som sträcker sig över den afrikanska kontinenten söder om Sahara, dragit sig tillbaka till förmån för ökad beskogning och ökade odlingsmöjligheter.
Vi har idag en koldioxidkoncentration i atmosfären om ca. 400 ppm vilket motsvarar runt 0,03% av atmosfärens totala innehåll. Av dessa 0,03% bidrar mänsklighetens utsläpp för 3%! TRE PROCENT! Resten sköter naturen om.
Och hur farligt kan det vara? Här är en intressant tabell över vilka koncentrationer av CO2 som vi människor stöter på varje dag i vårt liv. Ruskigt, eller hur! Att vi inte är förintade sedan länge! Det verkar ju som om det behövs en hel del mer koldioxid för att ta kål på levande varelser.
Och naturkatastroferna? Har de blivit fler och värre? Det påstår ju gärna media!
Lägg märke till att y-axeln på grafen ovan har en logaritmisk skala. Det är ett sätt att på ett rimligt sätt få in alla data i samma diagram. Det skiljer storleksordningar i antalet fall av de olika typerna. Alternativet är att multiplicera med olika faktorer för att få alla typers antal att ligga på ungefär samma nivå.
Och alltfler människor dör i dessa katastrofer, eller hur!
På 1980-talet påstod man att Maldiverna skulle vara borta om 20-30 år. Landets president använde larmrapporterna till vädjanden om omvärldens bidrag för att rädda önationen från utplånande och är en av de nationer som kapitaliserat mest på dessa översvämningshot. Bland annat fick man bidrag för ett tyfonskydd från FNs klimatfond på 38 miljoner dollar.
Nils-Axel Mörner som ledare av det internationella Maldivprojektet tvangs skriva ett öppet brev till Maldivernas president för att påpeka att denne presenterade rena lögner.
Sanningen att havsnivån kring Maldiverna varit mer eller mindre konstant de senaste 50 åren och idag bygger man nya flygplatser och hotellanläggningar på stränderna!
Ja, glaciärer smälter peridovis och växer till periodvis. De dramatiska filmklipp av kalvande glaciärer som TV-kanalerna älskar att illustrera den ”globala uppvärmningen” med visar ju tillväxande glaciärer. Inte smältande! Glaciärer växer inifrån och utåt och skjuter således ismassan framför sig ut i havet och där kalvar glaciären då den förlorar sitt landstöd. En smältande glaciär smälter däremot underifrån och drar sig istället bakåt tills den blir bara till mindre snöfält uppe på land. Detta hörde också till de basala lärdomar som jag fick i skolundervisningen men som få verkar känna till idag märkligt nog. Graferna ovan från danska motsvarigheten till SMHI, DMI, har visserligen några år på nacken men torde ändå vara fullt gångbara än idag. Där ser man att tillväxten av Grönlandsisen var mycket stor 2017. I början av 2020 mätte man till och med upp rekordkyla på Grönlandsisen: minus 60°! Det tyder definitivt på att isen är tillväxande totalt sett.
Beträffande till exempel Himalayas glaciärer så räcker det med att hänvisa till det som kallades ”Glaciergate” då IPCCs ordförande tvingades krypa till korset och erkänna att de braskande rubriker om att Himalayas glaciärer skulle vara borta om 25 år han skapat berodde på en ”felräkning på 300 år”! Och på 300 år hinner mycket hända i klimatsammanhang!
Beträffande till exempel Himalayas glaciärer så räcker det med att hänvisa till det som kallades ”Glaciergate” då IPCCs ordförande tvingades krypa till korset och erkänna att de braskande rubriker om att Himalayas glaciärer skulle vara borta om 25 år han skapat berodde på en ”felräkning på 300 år”! Och på 300 år hinner mycket hända i klimatsammanhang!
Jamen, den arktiska isen då – Arktis skulle ju vara isfritt! Eller....?
Ja, döm själv av dessa båda grafer! Det verkar ju inte direkt som om de braskande alarmistpå-ståendena har särskilt mycket på fötterna, eller....?
Polaranomalin, känner ni till den?
En annan sak som få känner till är den så kallade polaranomalin som jag tror att Fred Goldberg, ännu en annan – och saknad – mentor just när det gällde polarfrågor, lärde mig. Nämligen att när Arktis växer till och kyls ner så smälter istället Antarktis. Varför den växlingen sker vet man inte men troligen har den med jordbanans icke-cirkulära form runt solen att göra och när respektive pol utsätts för mest solstrålning.
Att människan flyger eller åker bil eller eldar sina hus eller sina kraftverk och därmed genererar fossila utsläpp som skulle vara den enda orsaken till allt detta är ju bara rent nonsens. Jag trodde Du min Facebookvän besatt tillräckligt mycket sunt förnuft att faktiskt inse att hela upplägget med en organisation som tillsatts politiskt (med starka initiala krafter också från svenskt håll) och som ges uppdraget att ta reda på hur människan påverkar jordens temperatur, förvandlar detta uppdrag till slutsatsen att just människans utsläpp från fossil förbränning är den enda faktor som gör att jordens temperatur har ökat efter den lilla istiden, ingenting annat är än rent absurt!
Ja, människan påverkar och har påverkat jorden temperatur i en värmande riktning! Det tror jag ingen faktiskt förnekar. Men det sker mer på det planet att vi blivit 4,5 miljarder fler människor på jorden under 1900-talet. Dessa kroppar värmer! Deras aktiviteter värmer! De ger upphov till verksamheter och bostäder som värmer! De ger upphov till kommunikationer och byggande av infrastrukturer – som värmer! Klart som korvspad att detta har påverkat den globala temperaturen. Utvecklingen har också gjort att fler människor bor i klimatutsatta områden men trots detta har alltså dödsfallskurvan på grund av väderfenomen fallit.
Ja, människan påverkar och har påverkat jorden temperatur i en värmande riktning! Det tror jag ingen faktiskt förnekar. Men det sker mer på det planet att vi blivit 4,5 miljarder fler människor på jorden under 1900-talet. Dessa kroppar värmer! Deras aktiviteter värmer! De ger upphov till verksamheter och bostäder som värmer! De ger upphov till kommunikationer och byggande av infrastrukturer – som värmer! Klart som korvspad att detta har påverkat den globala temperaturen. Utvecklingen har också gjort att fler människor bor i klimatutsatta områden men trots detta har alltså dödsfallskurvan på grund av väderfenomen fallit.
Och de australiska bränderna....
Jag glömde en sak som höll oss sysselsatta i vintras: de australiska buskbränderna. Dessa fick oerhörd publicitet och skylldes uteslutande på ”klimatförändringarna”. Dessa buskbränder som är vanliga och årliga på den australiska kontinenten, drabbade i år ovanligtvis den befolkningsmässigt tätaste delen av landet. Därav den påtagliga bevakningen i media. 8,4 miljoner hektar mark brändes av! Det är mycket! Det motsvarar Götalands yta minus Gotland! Men ändå inte mer än 1,1% av den australiska kontinentens yta. Tidigare år har bränder till och med tagit ännu större områden, men då i mer obefolkade områden och följaktligen inte uppmärksammats lika mycket. Genomsnittligt uppstår omkring 61.000 bränder varje år i Australien! 5-6 miljoner hektar busk- och gräsområden brinner årligen och har så gjort i tiotusentals år. Och de växer snabbt upp igen. Orsaken till att årets bränder blev så uppmärksammade var som sagt att de skedde i mer befolkade områden än vanligt och att nya miljölagar gjort att de förebyggande åtgärder som tidigare alltid vidtagits av kloka markägare inte kommit till stånd i samma utsträckning och därmed gett elden mer bränsle. Men det har föga med huruvida Du eller jag eller miljontals andra flyger, kör bil eller åker båt.
Och isbjörnarna har aldrig mått bättre i det arktiska området! Numera över 30000 björnar!
Så vem är det som har foliehatten på?
Avslutningsvis så lägger jag här en lista på 46 upplysande invändningar som av IPCC själva anlitade klimatforskare gjort mot IPCCs göranden och låtanden.
Sedan finns ju också den senaste World Climate Declaration som undertecknats av över 840 forskare inom de vetenskapliga områden som berör klimatfrågor (och till skillnad från motsvarande deklarationer från alarmistsidan så finns där inga Professor Musse Pigg eller dylikt bland undertecknarna). En deklaration som slår hål på inte bara på IPCCs dogmer utan också på påståendet om att 99,94% av världens klimatforskare skulle vara överens om det IPCC och deras tillskyndare påstår.
Här kommer de 46 kommentarerna:
Dr Robert Balling: The IPCC notes that “No significant acceleration in the rate of sea level rise during the 20th century has been detected.” This did not appear in the IPCC Summary for Policymakers.
Dr Robert Balling: The IPCC notes that “No significant acceleration in the rate of sea level rise during the 20th century has been detected.” This did not appear in the IPCC Summary for Policymakers.
Dr Lucka Bogataj: “Rising levels of airborne carbon dioxide don’t cause global temperatures to rise…. temperature changed first and some 700 years later a change in aerial content of carbon dioxide followed.”
Dr John Christy: “Little known to the public is the fact that most of the scientists involved with the IPCC do not agree that global warming is occurring. Its findings have been consistently misrepresented and/or politicized with each succeeding report.”
Dr Rosa Compagnucci: “Humans have only contributed a few tenths of a degree to warming on Earth. Solar activity is a key driver of climate.”
Dr Richard Courtney: “The empirical evidence strongly indicates that the anthropogenic global warming hypothesis is wrong.”
Dr Judith Curry: “I’m not going to just spout off and endorse the IPCC because I don’t have confidence in the process.”
Dr Robert Davis: “Global temperatures have not been changing as state of the art climate models predicted they would. Not a single mention of satellite temperature observations appears in the IPCC Summary for Policymakers.”
Dr Willem de Lange: “In 1996 the IPCC listed me as one of approximately 3000 “scientists” who agreed that there was a discernible human influence on climate. I didn’t. There is no evidence to support the hypothesis that runaway catastrophic climate change is due to human activities.”
Dr Chris de Freitas: “Government decision-makers should have heard by now that the basis for the long-standing claim that carbon dioxide is a major driver of global climate is being questioned; along with it the hitherto assumed need for costly measures to restrict carbon dioxide emissions. If they have not heard, it is because of the din of global warming hysteria that relies on the logical fallacy of ‘argument from ignorance’ and predictions of computer models.”
Dr Oliver Frauenfeld: “Much more progress is necessary regarding our current understanding of climate and our abilities to model it.”
Dr Peter Dietze: “Using a flawed eddy diffusion model, the IPCC has grossly underestimated the future oceanic carbon dioxide uptake.”
Dr John Everett: “It is time for a reality check. The oceans and coastal zones have been far warmer and colder than is projected in the present scenarios of climate change. I have reviewed the IPCC and more recent scientific literature and believe that there is not a problem with increased acidification, even up to the unlikely levels in the most-used IPCC scenarios.”
Dr Eigil Friis-Christensen: “The IPCC refused to consider the sun’s effect on the Earth’s climate as a topic worthy of investigation. The IPCC conceived its task only as investigating potential human causes of climate change.”
Dr Lee Gerhard: “I never fully accepted or denied the anthropogenic global warming concept until the furore started after NASA’s James Hansen’s wild claims in the late 1980s. I went to the [scientific] literature to study the basis of the claim, starting with first principles. My studies then led me to believe that the claims were false.”
Dr Indur Goklany: “Climate change is unlikely to be the world’s most important environmental problem of the 21st century. There is no signal in the mortality data to indicate increases in the overall frequencies or severities of extreme weather events, despite large increases in the population at risk.”
Dr Vincent Gray: “The [IPCC] climate change statement is an orchestrated litany of lies.”
Dr Mike Hulme: “Claims such as ‘2500 of the world’s leading scientists have reached a consensus that human activities are having a significant influence on the climate’ are disingenuous … The actual number of scientists who backed that claim was only a few dozen.”
Dr Kiminori Itoh: “There are many factors which cause climate change. Considering only greenhouse gases is nonsense and harmful.”
Dr Yuri Izrael: “There is no proven link between human activity and global warming. I think the panic over global warming is totally unjustified. There is no serious threat to the climate.”
Dr Steven Japar: “Temperature measurements show that the climate model-predicted mid-troposphere hot zone is non-existent. This is more than sufficient to invalidate global climate models and projections made with them.”
Dr Georg Kaser: “This number [of receding glaciers reported by the IPCC] is not just a little bit wrong, it is far out by any order of magnitude … It is so wrong that it is not even worth discussing.”
Dr Aynsley Kellow: “I’m not holding my breath for criticism to be taken on board, which underscores a fault in the whole peer review process for the IPCC: there is no chance of a chapter [of the IPCC report] ever being rejected for publication, no matter how flawed it might be.”
Dr Madhav Khandekar: “I have carefully analysed adverse impacts of climate change as projected by the IPCC and have discounted these claims as exaggerated and lacking any supporting evidence.”
Dr Hans Labohm: “The alarmist passages in the IPCC Summary for Policymakers have been skewed through an elaborate and sophisticated process of spin-doctoring.”
Dr Andrew Lacis: “There is no scientific merit to be found in the Executive Summary. The presentation sounds like something put together by Greenpeace activists and their legal department.”
Dr Chris Landsea: “I cannot in good faith continue to contribute to a process that I view as both being motivated by pre-conceived agendas and being scientifically unsound.”
Dr Richard Lindzen: “The IPCC process is driven by politics rather than science. It uses summaries to misrepresent what scientists say and exploits public ignorance.”
Dr Harry Lins: “Surface temperature changes over the past century have been episodic and modest and there has been no net global warming for over a decade now. The case for alarm regarding climate change is grossly overstated.”
Dr Philip Lloyd: “I am doing a detailed assessment of the IPCC reports and the Summaries for Policy Makers, identifying the way in which the Summaries have distorted the science. I have found examples of a summary saying precisely the opposite of what the scientists said.”
Dr Martin Manning: “Some government delegates influencing the IPCC Summary for Policymakers misrepresent or contradict the lead authors.”
Steven McIntyre: “The many references in the popular media to a ‘consensus of thousands of scientists’ are both a great exaggeration and also misleading.”
Dr Patrick Michaels: “The rates of warming, on multiple time scales, have now invalidated the suite of IPCC climate models. No, the science is not settled.”
Dr Nils-Axel Morner: “If you go around the globe, you find no sea level rise anywhere.”
Dr Johannes Oerlemans: “The IPCC has become too political. Many scientists have not been able to resist the siren call of fame, research funding and meetings in exotic places that awaits them if they are willing to compromise scientific principles and integrity in support of the man-made global-warming doctrine.”
Dr Roger Pielke: “All of my comments were ignored without even a rebuttal. At that point, I concluded that the IPCC Reports were actually intended to be advocacy documents designed to produce particular policy actions, but not a true and honest assessment of the understanding of the climate system.”
Dr Paul Reiter: “As far as the science being ‘settled,’ I think that is an obscenity. The fact is the science is being distorted by people who are not scientists.”
Dr Murry Salby: “I have an involuntary gag reflex whenever someone says the science is settled. Anyone who thinks the science is settled on this topic is in fantasia.”
Dr Tom Segalstad: “The IPCC global warming model is not supported by the scientific data.”
Dr Fred Singer: “Isn’t it remarkable that the Policymakers Summary of the IPCC report avoids mentioning the satellite data altogether, or even the existence of satellites — probably because the data show a slight cooling over the last 18 years, in direct contradiction of the calculations from climate models?”
Dr Hajo Smit: “There is clear cut solar-climate coupling and a very strong natural variability of climate on all historical time scales. Currently I hardly believe anymore that there is any relevant relationship between human CO2 emissions and climate change.”
Dr Richard Tol: “The IPCC attracted more people with political rather than academic motives. In AR4, green activists held key positions in the IPCC and they succeeded in excluding or neutralising opposite voices.”
Dr Tom Tripp: “There is so much of a natural variability in weather it makes it difficult to come to a scientifically valid conclusion that global warming is man made.”
Dr Gerd-Rainer Weber: “Most of the extremist views about climate change have little or no scientific basis.”
Dr David Wojick: “The public is not well served by this constant drumbeat of alarms fed by computer models manipulated by advocates.”
Dr Miklos Zagoni: “I am positively convinced that the anthropogenic global warming theory is wrong.”
Dr Eduardo Zorita: “Editors, reviewers and authors of alternative studies, analysis, interpretations, even based on the same data we have at our disposal, have been bullied and subtly blackmailed.”
FYRA PRIMADONNOR: Kjerstin Dellert
Syster Brittmarie Jondal och Mats demonstrerar någon ny linedance, inlärd på Franska Rivierans diskotek på en fest på Stallmästargården i början på 60-talet. Kjerstin Dellert försöker hänga med.
Kjerstin Dellert: ”I förtroende” (2000)
Den av denna saliga kvartett som jag dock kom att känna närmast och längst var operasångerskan och teaterdirektrisen Kjerstin Dellert. Första gången vi träffades var någon gång i början av 60-talet. Kjerstin och hennes dåvarande make Carl-Olov drogs in som medlemmar i Boxningens Supporterklubb som startats av min svåger Henning Sjöström då han valts till ordförande för Svenska Boxningsförbundet. Vid stora boxningsgalor utomlands var det vanligt att det runt ringside satt idel ”kändisar” som drog intresse till evenemanget. Detta ville Henning också införa vid evenemang i Sverige. Han värvade styrelsen ur vänkretsen. Skivbolagsdirektören, Hylands Hörna-orkesterledaren, jazzbasisten med mera Simon Brehm blev ordförande. Skivbolagschefen och senare framgångsrike fastighetsmäklaren Pelle Nyström blev klubbmästare. Vingresors PR-chef Leif Söderlind, företagsledaren Sten Dahlander, advokaterna Axel Wahlberg och Bertil Molle kompletterade och mig beordrade han till sekreterare och skattmästare.
Kjerstin och Carl-Olov var flitiga deltagare vid klubbens många festarrangemang men återfanns väl inte lika ofta vid ringside.
Den av denna saliga kvartett som jag dock kom att känna närmast och längst var operasångerskan och teaterdirektrisen Kjerstin Dellert. Första gången vi träffades var någon gång i början av 60-talet. Kjerstin och hennes dåvarande make Carl-Olov drogs in som medlemmar i Boxningens Supporterklubb som startats av min svåger Henning Sjöström då han valts till ordförande för Svenska Boxningsförbundet. Vid stora boxningsgalor utomlands var det vanligt att det runt ringside satt idel ”kändisar” som drog intresse till evenemanget. Detta ville Henning också införa vid evenemang i Sverige. Han värvade styrelsen ur vänkretsen. Skivbolagsdirektören, Hylands Hörna-orkesterledaren, jazzbasisten med mera Simon Brehm blev ordförande. Skivbolagschefen och senare framgångsrike fastighetsmäklaren Pelle Nyström blev klubbmästare. Vingresors PR-chef Leif Söderlind, företagsledaren Sten Dahlander, advokaterna Axel Wahlberg och Bertil Molle kompletterade och mig beordrade han till sekreterare och skattmästare.
Kjerstin och Carl-Olov var flitiga deltagare vid klubbens många festarrangemang men återfanns väl inte lika ofta vid ringside.
I hallens fönstersmyg hemma hos syster Karin och svåger Henning Sjöström på Skärfsta Gård utanför Östertälje. Kjerstin berättar något för andäktigt lyssnande Mats, syster Brittmarie och Lillan Dahlander.
Under en period gjorde motgångar att hon upplevde att livet var för svårt och ville avsluta det, men räddades tack och lov. Ännu hade hon mycket att göra. Men det bottenlösa mörkret fanns där i henne till slutet och utgör sista raden i hennes bok.
Simon Brehm ackompanjerar Kjerstin vid syster Karins flygel på Skärfsta .
Berättelsen om hur Prinsessan Christina tar henne med in i den sedan århundraden gömda och glömda slottsteatern Confidencen vid Ulriksdal, är fantastisk. Kjerstin var precis rätt person och vid rätt tillfälle och hennes oförtrutna arbete för att återställa denna vackra teater och att återge den en levande uppgift och inte bara en museal är värd vår absoluta beundran och aktning.
1990 var jag värd för Yoko Ono och Sean Lennon vid Konstmässans öppnande i Stocksholm och på mottagningen var Kjerstin självskriven gäst och kom med konstnärssonen Totte med fru.
Här samtalar Mats med Totte Dellert med fru och Kjerstin vid mottagningen 1990.
Tidigt hade hon fått ögonen på den unge operadansaren Nils-Åke Häggbom som också spanat in den betydligt äldre men attraktiva, roliga och intensiva Kjerstin. De etablerade tidigt ett förhållande och Kjerstin hade under flera år ett dubbelt boende som dock till slut blev för jobbigt. Skilsmässa ville hon och Carl-Olov undvika i det längsta på grund av den gemensamme sonen Tottes skull men också för Kjerstins föräldrars.
1968 kunde de dock gifta sig och blev sedan varandra trogna i fyrtio år till Kjerstin gick bort 2018.
Kjerstin avslutar också med ett par kongeniala rader av Vilhelm Moberg som väl speglar hur hon levde sitt liv:
”Ta vara på ditt liv
Akta det väl
Slarva inte bort det För nu är det din stund på jorden.”
En härlig kväll i Falsterbo i början på 90-talet hos syster Karin med make Gösta Ellhammar. I vinkelsoffan från vänster: Kjerstin, Lars Roos (som då bott granne med oss några år i Mariefred), Sylvia Wickma, Nils-Åke Häggbom, Putte Wickman och Mats.
FYRA PRIMADONNOR: Hjördis Petterson
Hjördis Pettersson som Mrs Peachum i Tolvshillingsoperan på Intima Teatern 1950
Hjördis Petterson: ”Rosor och ruiner” (1983)
1959 spelade Nordisk Tonefilm in sista filmen om den kortväxte toffelhjälten Fridolf Olsson och dennes myndiga hustru Selma som vet att utnyttja sin makes svaghet. Det hela började som en radioserie skriven av Rune Moberg för Douglas Håge i rollen som den snälle men lättledde Fridolf och Hjördis Petterson som huskorset Selma. Den blev succé och följdes av fyra filmer och blev sedan en tecknad serie.
En av inspelningsplatserna som valdes var på Bergsgatan på Kungsholmen i Stockholm, och närmare bestämt vid korsningen med Kaplansbacken. Kanske inte så konstigt eftersom Selma och Fridolf i filmerna bodde på Kungsklippan ovanför. När jag kom ut för att gå till plugget på morgonen från vår port på Kaplansbacken fann jag stora delar av gatan blockerad och folk vimlade omkring och byggde ”järnvägsspår” i gatan och satte upp strålkastarstativ m.m. Det visade sig snart vara en filminspelning och ”järnvägsrälsen” var för att kameran skulle kunna åka parallellt med Selma och Fridolf när de gick trottoaren upp och mötte den unga expediten i juvelerarbutiken som Fridolf i hemlighet besökt för att inköpa ett halsband till Selma inför deras bröllopsdag. Expediten som var medveten om hemlighetsmakeriet gjorde bara en gest till Fridolf bakom Selmas rygg som såg ut som ett strypgrepp och som var avsett att påminna Fridolf om att han skulle återkomma med Selmas halsmått. Men den vassa Selma som ändå uppfattat gesten blev alldeles blek. Hade Fridolf en affär med denna unga blonda flicka och planerade det att ta livet av henne genom strypning??? Förvecklingarna blev naturligtvis många. Den unga flickan spelades av Kerstin Dunér, som då var gift med bokförläggaren Calle Björkman som något halvår senare skulle vara bestman på min äldsta syster Karins bröllop. Minns inte om jag då ännu hade träffat Kerstin men min syster hade och hon kände också inspicienten för filmen, Leo Myhrán. Det blev naturligtvis ingen skola den dagen. Och faktiskt ingen på flera veckor! Filmintresserad som jag var så lyckades jag nästla mig in i filmgänget genom främst Leo, men även filmens regissör Torgny Anderberg, inte bara tolererade mig utan lät mig röra mig fritt under hela inspelningstiden som inte bara var exteriörer utan främst interiörtagningar som skedde i Nordisk Tonefilms studio inne på gården vid Jungfrugatan. Inte sällan satt jag i ljudbussen eller ljudstudion hos ”Lunkan” och följde arbetet. Eller satt bredvid fotografen Johnny Schwerin. Där fanns också två relativt jämnåriga i filmteamet med vilka jag tillbringade åtskillig väntetid mellan tagningar. Gärna med något kortspel. Det var den härlige Leif ”Burken” Björklund som spelade springsjas på firman där Fridolf var kontorschef och hans kompis som spelades av Håkan Serner. Men hela teamet bestod av helt underbara människor som gärna svarade på frågor, samtalade och var allmänt vänliga också mot mig som ung utomstående ”påhakare”. De förstod väl mitt brinnande filmintresse och lät mig hållas. Det var Douglas Håge, Gösta Pryzelius, Georg Rydeberg, Inga Gill, Siv Erichs, Jan Molander, äkta paret Marianne och Gunnar Nielsen (Monicas föräldrar), Olle Hilding, Erik Stolpe, Hanny Schedin, Bellan Roos (dock ej att förväxla med hovmästaren på Djurgårdskällaren/Nina’s), Ivar Wahlgren. Som kontorist medverkade också Jarl Kulles då blivande hustru Louise Hermelin. Och så var det då Hjördis Petterson! Så glad och vänlig med mycket humor trots sin barska framtoning i rollen som Selma. Det blev nog en dryg månad som jag uteblev från undervisningen. Fråga mig inte hur jag lyckades klara mig under radarn i kontakterna mellan skolan och hemmet för det minns jag faktiskt inte (och kanske är det bäst så), men det kostade mig ett extra år i gymnasiet!
Men gav så oändligt mycket tillbaka i form av erfarenheter och glada minnen. Inte minst av Hjördis Petterson. Som jag nog – frånsett några hastiga gånger back-stage på Folkan då vi antingen hälsade på pappas vän och klient Stig Järrel eller då jag såg vännen Thomas Ungewitter i Kar de Mummas revyer – aldrig senare återsåg. Torgny Anderberg stötte jag på en och annan gång och den sista bara något år innan han gick bort. Då hade vi inte setts på många år när vi möttes utanför Filmhuset på Gärdet. Jag hade precis spelat in en provfilm för den märkliga reklamfilm som jag kom att delta i för det saligen avsomnade MyTravel-projektet. Torgny – som alltid lika elegant i formskräddad kostym. Förmodligen hade han ingen nejlika i knapphålet, men i mitt minne så sitter den där ändå! – hälsade glatt och på min fråga om han kände igen mig svarade han ”Visst gör jag det! Fridolffilm på 50-talet! Du fick hänga med oss, och blev på något sätt kvar i studion även efter det att vi var klara, eller hur?” Och det stämde ju för jag fick vara med och rycka in i en del reklaminspelningar där jag vred mina händer under vattenkranar på Mörby lasarett som det hette då, och andra statistroller i reklam- eller informationsfilmer.
1959 spelade Nordisk Tonefilm in sista filmen om den kortväxte toffelhjälten Fridolf Olsson och dennes myndiga hustru Selma som vet att utnyttja sin makes svaghet. Det hela började som en radioserie skriven av Rune Moberg för Douglas Håge i rollen som den snälle men lättledde Fridolf och Hjördis Petterson som huskorset Selma. Den blev succé och följdes av fyra filmer och blev sedan en tecknad serie.
En av inspelningsplatserna som valdes var på Bergsgatan på Kungsholmen i Stockholm, och närmare bestämt vid korsningen med Kaplansbacken. Kanske inte så konstigt eftersom Selma och Fridolf i filmerna bodde på Kungsklippan ovanför. När jag kom ut för att gå till plugget på morgonen från vår port på Kaplansbacken fann jag stora delar av gatan blockerad och folk vimlade omkring och byggde ”järnvägsspår” i gatan och satte upp strålkastarstativ m.m. Det visade sig snart vara en filminspelning och ”järnvägsrälsen” var för att kameran skulle kunna åka parallellt med Selma och Fridolf när de gick trottoaren upp och mötte den unga expediten i juvelerarbutiken som Fridolf i hemlighet besökt för att inköpa ett halsband till Selma inför deras bröllopsdag. Expediten som var medveten om hemlighetsmakeriet gjorde bara en gest till Fridolf bakom Selmas rygg som såg ut som ett strypgrepp och som var avsett att påminna Fridolf om att han skulle återkomma med Selmas halsmått. Men den vassa Selma som ändå uppfattat gesten blev alldeles blek. Hade Fridolf en affär med denna unga blonda flicka och planerade det att ta livet av henne genom strypning??? Förvecklingarna blev naturligtvis många. Den unga flickan spelades av Kerstin Dunér, som då var gift med bokförläggaren Calle Björkman som något halvår senare skulle vara bestman på min äldsta syster Karins bröllop. Minns inte om jag då ännu hade träffat Kerstin men min syster hade och hon kände också inspicienten för filmen, Leo Myhrán. Det blev naturligtvis ingen skola den dagen. Och faktiskt ingen på flera veckor! Filmintresserad som jag var så lyckades jag nästla mig in i filmgänget genom främst Leo, men även filmens regissör Torgny Anderberg, inte bara tolererade mig utan lät mig röra mig fritt under hela inspelningstiden som inte bara var exteriörer utan främst interiörtagningar som skedde i Nordisk Tonefilms studio inne på gården vid Jungfrugatan. Inte sällan satt jag i ljudbussen eller ljudstudion hos ”Lunkan” och följde arbetet. Eller satt bredvid fotografen Johnny Schwerin. Där fanns också två relativt jämnåriga i filmteamet med vilka jag tillbringade åtskillig väntetid mellan tagningar. Gärna med något kortspel. Det var den härlige Leif ”Burken” Björklund som spelade springsjas på firman där Fridolf var kontorschef och hans kompis som spelades av Håkan Serner. Men hela teamet bestod av helt underbara människor som gärna svarade på frågor, samtalade och var allmänt vänliga också mot mig som ung utomstående ”påhakare”. De förstod väl mitt brinnande filmintresse och lät mig hållas. Det var Douglas Håge, Gösta Pryzelius, Georg Rydeberg, Inga Gill, Siv Erichs, Jan Molander, äkta paret Marianne och Gunnar Nielsen (Monicas föräldrar), Olle Hilding, Erik Stolpe, Hanny Schedin, Bellan Roos (dock ej att förväxla med hovmästaren på Djurgårdskällaren/Nina’s), Ivar Wahlgren. Som kontorist medverkade också Jarl Kulles då blivande hustru Louise Hermelin. Och så var det då Hjördis Petterson! Så glad och vänlig med mycket humor trots sin barska framtoning i rollen som Selma. Det blev nog en dryg månad som jag uteblev från undervisningen. Fråga mig inte hur jag lyckades klara mig under radarn i kontakterna mellan skolan och hemmet för det minns jag faktiskt inte (och kanske är det bäst så), men det kostade mig ett extra år i gymnasiet!
Men gav så oändligt mycket tillbaka i form av erfarenheter och glada minnen. Inte minst av Hjördis Petterson. Som jag nog – frånsett några hastiga gånger back-stage på Folkan då vi antingen hälsade på pappas vän och klient Stig Järrel eller då jag såg vännen Thomas Ungewitter i Kar de Mummas revyer – aldrig senare återsåg. Torgny Anderberg stötte jag på en och annan gång och den sista bara något år innan han gick bort. Då hade vi inte setts på många år när vi möttes utanför Filmhuset på Gärdet. Jag hade precis spelat in en provfilm för den märkliga reklamfilm som jag kom att delta i för det saligen avsomnade MyTravel-projektet. Torgny – som alltid lika elegant i formskräddad kostym. Förmodligen hade han ingen nejlika i knapphålet, men i mitt minne så sitter den där ändå! – hälsade glatt och på min fråga om han kände igen mig svarade han ”Visst gör jag det! Fridolffilm på 50-talet! Du fick hänga med oss, och blev på något sätt kvar i studion även efter det att vi var klara, eller hur?” Och det stämde ju för jag fick vara med och rycka in i en del reklaminspelningar där jag vred mina händer under vattenkranar på Mörby lasarett som det hette då, och andra statistroller i reklam- eller informationsfilmer.
Här har Hjördis skådespelaren Danny Kaye för sina fötter!
Hjördis Petterson föddes på Gotland 1908. Hon fick tidigt upp öronen för musiken och började som nioåring att ta pianolektioner. Hon blev såpass duktig att hon som tolvåring fick arbeta som stumfilmspianist. Men så småningom var det ändå till teatern hon ville. Hon hade turen att få en äldre Gotlandssemestrande premiäraktör vid Dramaten att ta henne under sina vingars beskydd och han gav henne goda råd, goda kontakter och puffade på alla sätt på henne och hennes karriär. Man kan ana att den gamle skådespelaren nog var lite svärmiskt förtjust i sin unga adept, men något otillbörligt torde aldrig ha förekommit. Hjördis började också ta sånglektioner och länge slets hon mellan musiken och teatern.
Kan inte undvika att citera några rader ur ett brev från den åldrade Dramatenaktören till Hjördis, 1923, då 15 år: ”Om, sedan Ni absolverat er maturitetsexamen (översättning för unga läsare: ‘fullbordat er mogenhets/student/examen’), er håg står brinnande till scenens konst, skola Edra föräldrar, det tror jag säkert, icke förmena Er att följa Er kallelse, om Ni kan övertyga dem om, att Er lycka ligger där och att Ni har välgrundat hopp om framgång”
Men Hjördis fullföljde aldrig sin gymnasietid. Tre år efter att brevet skrevs, slutade hon skolan med siktet inställt på scenskolan vid Dramaten. Året före inträdesproven dit var hon otålig och sökte till Konserthuskören för att få gå gratis på konserter. Hon blev antagen och framträdde i flera sammanhang. Så blev det dags för antagningsproven till Dramatens elevskola. Hon framförde två stycken men blev inte kallad för det tredje provet vilket hon tydde så att hon skulle bli antagen. En av dem som bedömt henne visade många år senare sina anteckningar. Han hade skrivit: ”Ej ointressant. Blev bättre sedan hon spelat upp sig. Kan bli något av.”
Frånsett hennes vän Gunnar Olsson var det väl ingen av de övriga som kom in samtidigt som lämnat några varaktiga spår efter sig. Men redan fanns på skolan, Holger Löwenadler, Greta Garbo och Mimi Pollak. Året efter kom Georg Rydeberg och Stig Järrel in.
På den tiden låg elevskolan högst upp i själva Dramaten. Eleverna kunde när de önskade, smita in på översta raden och studera de stora giganternas spel på scenen. En lärdomsmöjlighet som de inte har idag. Efter scenskolan är det inte allom givet att också bli fast engagerad vid Dramaten, Hjördis sökte och fick engagemang vid Folkteatern i Göteborg. Hon fick roller i farser och komedier men lyckades aldrig eftersom hon tog sig själv på för stort allvar då, berättar hon senare. Istället får hon genom krögaren Sten Hellberg på Brända Tomten i Stockholm engagemang hos Gösta Ekman från och med nästa spelsäsong.
Men under tiden händer något annat. Det var tradition att Karl Gerhard gav en jul/nyårsrevy på Folkteatern. Revyns stjärna Margit Rosengren råkade bli sjuk och man sökte en ersättare. Någon tipsade Karl Gerhard om att Hjördis kunde sjunga. Så det blev revydebut med den allre störste på området. Hjördis tur stod sig!
Hjördis som Mao-tse-dung i en Kar de Mumma-revy på Folkan.
Men så blev det Konserthusteatern i Stockholm hos Gösta Ekman. Första uppgiften som hon med stort allvar gick in för var som ”solfjädersdam” i Glada Änkan. Zarah Leander spelade änkan och Gösta Ekman Danilo. Åren hos denne legend blev hennes andra teaterskola. Det var heller ingen dans på rosor. Somliga dagar kunde det röra sig om fyra föreställningar av fyra olika pjäser på en dag. Även om det var små roller så var det inte enkelt. Hon skulle förflytta sig mellan Vasan och Konserthusteatern mellan föreställningarna.
Det var också mycket spexande och practical jokes i ensemblen. Man hade roligt hela tiden. Inte så att det alltid märktes ut i salongerna utan det kunde ske i form av en extra replik på lägre volym, som t.ex. då Gösta Ekman som Hamlet stod bredvid sin döda moder som satt i en stol på scenen. Hovdamen Hjördis stod bakom stolen. Göstas replik: ”FarvÄÄÄL du arma drottning!” och så tystare: ”Och du jävla Petterson med”!
1933 fick Hjördis sin första filmroll. Och det blev många genom åren. 134 stycken! Mellan 1933 och 1980! 47 år! Närmare tre filmer per år! Ett fyrtiotal TV-produktioner på 25 år mellan 1956 och 1981. 109 radioproduktioner mellan 1935 och 1981, varav 24 avsnitt av ”Lille Fridolf och jag” och i övrigt allt från Shakespeare och Strindberg till Mrs Smith i nu TV-aktuella ”Ture Sventon i Paris”. För att då inte nämna alla teater- och operettengagemang. Mellan 1928 och 1974 inte mindre än 178 st under 46 år! Varav åtskilliga succéartade framträdanden i Kar de Mummarevyerna. Sammantaget torde detta vara ett svårslaget rekord: På 53 yrkesverksamma år hann Hjördis således med inte mindre än 461 produktioner! Nio per år! Vilket arbetstempo! Få skådespelare skulle varken klara av det idag eller ens tolerera det av arbetsmiljöskäl.
Hjördis behärskade hela det sceniska registret. Från de svåraste rollerna i de stora klassiska dramerna, stora operettroller och till lättare komedier, farser och revyer. Men tack vare – eller på grund av – att hon fick och kunde vara verksam så länge så blir av naturliga skäl de rollfigurer hon gjorde i mer ”mogen” ålder, det som vi i yngre generationer minns och då begränsas kanske urvalet något. Det blir kanske lite orättvis övervikt åt ”ragatan” Selma och revysidan och mindre till de ”seriösa” rollerna. Jag sätter ordet inom citationstecken eftersom en professionell skådespelare som Hjördis Petterson aldrig skulle tillåta sig att göra en sämre yrkesmässig insats bara för att roller kanske kallas mindre ”seriösa” av somliga. Och även Selma kunde kuttra för sin Fridolf!
"Det strävsamma gamla paret" Hjördis med mångårige Folkankollegan Stig Järrel.
FYRA PRIMADONNOR: Zarah Leander
Zarah Leander: ”Vill ni se en stjärna” (1958)
Zarah Leander är otvetydigt en av vårt lands riktigt stora och högst personliga scenprimadonnor. Värmländska som så många andra av våra stora populärsångare. Född 1907 och uppvuxen i Karlstad. Tidiga teaterdrömmar, men plågad av att inte ha det skönhetsideal som då rådde blev sången mer och mer hennes inriktning. Hon arbetade som kontorist i Stockholm men också med ströjobb inom teatern. Hon gifte sig med en premiärelev vid Dramatens elevskola, Nils Leander. I rask takt föddes två barn. Men den unge Leander var en slarver och det blev ont om pengar. Leander for på turné och Zarah och de båda barnen placerades hos svärföräldrarna på en prästgård i Östergötland. Så slumpade det sig så att Ernst Rolf, den tidens store scencharmör, skulle besöka Norrköping med sin revy. Primadonnan Margit Rosengren hade dock insjuknat i en maginfluensa och man stod inför att ställa in, även om Rolf själv trodde att publiken nog skulle komma bara för hans skull. Men Zarah satte sig på bussen in till Norrköping och köpte (på krita) noterna till sin och Margit Rosengrens favoritvisa. Det enda ställe där hon kunde repetera någorlunda ostört var i prästgårdens utedass. Men det gav resultat! Några dagar senare stegade hon in i Rolfs loge på teatern och bad att få provsjunga. Rolf var föga intresserad men den värmländska envisheten nedlade motståndet. Hon sjöng för kung och fosterland. Så blev det tyst. Rolf satt kvar på flygellocket där han satt sig fylld av skepsis inför åter en av alla dessa unga som tror sig kunna bli stjärnor. Men så kasade han ner och gick fram till Zarah, placerade sina händer på hennes axlar och sa: ”Ni var fanimej en överraskning! Ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Det blev succé direkt. Och sedan fortsatte det. Gösta Ekman (d.ä.) fick hand om henne och så småningom Karl Gerhard som Zarah själv anser har haft det allra största inflytandet över hennes karriär. Hon listade en gång sju saker som varit avgörande för hennes framgångar: ”1. Jag kunde sjunga; 2. Ernst Rolf upptäckte mig; 3. Gösta Ekman; 4. Karl Gerhard; 5. Karl Gerhard; 6. Karl Gerhard; 7. Karl Gerhard.”
Zarah Leander är otvetydigt en av vårt lands riktigt stora och högst personliga scenprimadonnor. Värmländska som så många andra av våra stora populärsångare. Född 1907 och uppvuxen i Karlstad. Tidiga teaterdrömmar, men plågad av att inte ha det skönhetsideal som då rådde blev sången mer och mer hennes inriktning. Hon arbetade som kontorist i Stockholm men också med ströjobb inom teatern. Hon gifte sig med en premiärelev vid Dramatens elevskola, Nils Leander. I rask takt föddes två barn. Men den unge Leander var en slarver och det blev ont om pengar. Leander for på turné och Zarah och de båda barnen placerades hos svärföräldrarna på en prästgård i Östergötland. Så slumpade det sig så att Ernst Rolf, den tidens store scencharmör, skulle besöka Norrköping med sin revy. Primadonnan Margit Rosengren hade dock insjuknat i en maginfluensa och man stod inför att ställa in, även om Rolf själv trodde att publiken nog skulle komma bara för hans skull. Men Zarah satte sig på bussen in till Norrköping och köpte (på krita) noterna till sin och Margit Rosengrens favoritvisa. Det enda ställe där hon kunde repetera någorlunda ostört var i prästgårdens utedass. Men det gav resultat! Några dagar senare stegade hon in i Rolfs loge på teatern och bad att få provsjunga. Rolf var föga intresserad men den värmländska envisheten nedlade motståndet. Hon sjöng för kung och fosterland. Så blev det tyst. Rolf satt kvar på flygellocket där han satt sig fylld av skepsis inför åter en av alla dessa unga som tror sig kunna bli stjärnor. Men så kasade han ner och gick fram till Zarah, placerade sina händer på hennes axlar och sa: ”Ni var fanimej en överraskning! Ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Det blev succé direkt. Och sedan fortsatte det. Gösta Ekman (d.ä.) fick hand om henne och så småningom Karl Gerhard som Zarah själv anser har haft det allra största inflytandet över hennes karriär. Hon listade en gång sju saker som varit avgörande för hennes framgångar: ”1. Jag kunde sjunga; 2. Ernst Rolf upptäckte mig; 3. Gösta Ekman; 4. Karl Gerhard; 5. Karl Gerhard; 6. Karl Gerhard; 7. Karl Gerhard.”
Zarah Leanders sista svenska filmroll spelades in i Mariefred. Här står hon på Rådhustorget tillsammans med SF-chefen tillika skådespelerskan mm Karin Swanström. I bakgrunden nuvarande Torghallens hörna.
Så tog karriären fart. Efter flera stora framgångar här hemma så ringde en dag den danske operettcharmören Max Hansen och kallade Zarah till Wien där hennes internationella karriär fick en rivstart. Tre filmer hann hon göra i Sverige, varav den sista (1935) ”Äktenskapsleken” till stora delar spelades in här i Mariefred. Karl Gerhard hade skrivit manus (som hette ”Naken på torget” där det nakna nog var den staty som spelade viss roll i filmen). Ragnar Hyltén-Cavallius regisserade och sedermera Lännabon Rolf Husberg fungerade såväl som regiassistent, som B-fotograf och klippare. SF-chefen Karin Swanström var konstnärlig rådgivare men hade också en av de många rollerna. Även Karl Gerhard fanns med på den långa rollistan som upptog åtskilliga av den svenska, såväl dåvarande som framtida, skådespelareliten. Hollywood lockade, men hon avböjde. Istället blev det UFA, det tyska filmbolaget som slog klorna i Zarah och gjorde henne till stjärna.
Mellan 1936 och 1942 – sex år – blev det inte mindre än 11 långfilmer! 2 filmer per år! Ett otroligt arbetstempo. Zarah blev i Sverige utsatt för oerhörda angrepp och beskylldes för att vara nazistisk spion och att gå Hitlers ärenden.
Själv förnekar hon bestämt att hon skulle haft några som helst nazistiska åsikter eller på något sätt varit inblandad i något politiskt spel. Med den arbetstakten hon höll är det inte svårt att tro henne. Hon berättar roande om den enda gången hon träffar Hitler. Göring träffade hon fem gånger men Goebbels såg hon ofta då han också fungerade som högste chef på filmbolaget.
Zarahs språk är roligt att läsa. Hon har en raljant och ironisk stil med mycken humor. Hon skildrar t.ex. ett av sina sista möten med Goebbels då denne ”erbjuder” henne ett tyskt medborgarskap med oerhörda förmåner för henne själv och hennes familj. Enligt Goebbels en unik hedersbevisning som ingen annan erbjudits. Hon avböjer. ”Herr Minister, jag är förhindrad att bli tysk medborgare. Min man är svensk officer, mina bröder är svenska officerare och reservofficerare. Jag kan helt enkelt inte umgås med tanken på att bli tysk medborgare”. Varpå Goebbels får ett regelrätt vansinnesutbrott. ”Förstår ni ingenting....Är ni från vettet, människa!”
Han fortsätter i sitt raseri att skrika åt henne och tala om den oerhörda ära som erbjudandet innebär och den tacksamhet hon borde känna. Men som Zarah säger: ”Det har aldrig gått väl för den som skriker åt mej”. Så hon reste sig och tittade ner på den lille obehärskade ministern. Såg honom stint i ögonen och röt: ”Herr Minister, om ni skriker, så skriker jag och skriker ni då högre, så skriker jag ännu högre!” Ministern tystnade som om han fått en örfil. Slog ihop klackarna med en smäll, bugade sig stelt och räckte fram handen till avsked. Det var sista gången de sågs.
Hon hade sedan länge börjat längta hem. För sina intjänade pengar hade hon – osett – inköpt det stora jordagodset Lönö med slottsliknande herrgårdsbyggnad på Vikbolandet utanför Norrköping. Men hur skulle hon få med sig sina möbler och allt annat? Nazisterna skulle sannolikt inte tillåta henne att ta med sig något om hon övergav det Tredje Riket.
Den ende som skulle kunna ge ett utförseltillstånd var den tyske finansministern Walter Funk. Hon får rådet av Svenska Ambassaden att att försöka blidka honom men att ens komma i närheten av honom ansågs omöjligt. Genom att intrigera fram en premiärfest hemma hos UFAs reklamchef dit finansministern inbjöds, lyckades Zarah bli placerad mitt emot finansministern. Hon hade läst att officerare vid den ryske tsarens hov ”impregnerade” sina magar med oljan från sardinburkar för att kunna stå rycken för de vodkakalas som var vanliga vid den tiden. Så hon hade preparerat sig själv väl. Så när Funk höjde sitt glas champagne och skålade med Zarah, svarade hon listigt: ”Men dricker ni verkligen vin?” – ”Ja, vad skulle jag annars dricka?” – ”Vodka, precis som jag. Vi i Sverige dricker aldrig vin. Vi dricker bara vodka.” – ”Ni kvinnor också?” – ”Om! Vi tål mer än karlarna!” – ”Det tror jag inte ett ögonblick på!” Zarah höjde ett förvånat ögonbryn och fortsatte komedin: ”Inte? Tror ni verkligen, herr Minister, att ni skulle kunna dricka mer vodka än jag?” – ”Ja, det får ni faktiskt förlåta, men det tror jag” skrattade Funk. ”Men där tar ni fel, herr Minister!” svarade Zarah. ”Jo, det skulle jag vilja se.” sa finansminister vilket gav Zarah den avgörande repliken: ”Ska vi slå vad om saken?”
Efter lite ytterligare roat samtal så beställer finansministern fram vodka och frågar vad vadet ska gälla. ”Om ni vinner herr Minister får ni vad än ni begär av mig. Om jag vinner däremot, får jag vad som helst jag begär av er!”
Ministern kluckade och glasen höjdes, och höjdes, och höjdes..... Efter ett ihärdigt skålande började Zarah känna tvivel på sin förmåga, då hon plötsligt får se Funks haka falla ner. Hon fyllde då på glasen och ropade: ”Vakna herr minister! Prosit!”. Han lyckades med stor möda föra glaset till munnen, drack ur det till hälften men ramlade sedan med buller och bång ner på golvet! Hon hade lyckats! Ministern släpades ut ur rummet av sina adjutanter. Sedan gick Zarah på toaletten........ Prick klockan nio morgonen efter infann hon sig dock på Funks kontor och begärde företräde. Majoren, som varit en av de två som släpat hem ministern. skakade bara på huvudet. ”Det borde ni väl förstå att han inte kan ta emot!” – ”Det gäller en högst personlig överenskommelse”. Efter visst funderande slås klackar ihop och majoren avlägsnar sig för att efter en stund komma tillbaka och meddela att finansministern nu tar emot.
Ministern var inte i toppform. Såg ut som en mycket spröd människa som bestämt sig för att leva på magnecyl resten av livet och stönade lätt vid åsynen av Zarah och sa ”Fru Leander, ni kan inte vara normal....” Men hon fick sitt utförseltillstånd, vilken begäran Funk uppfattade som ”var det ingenting värre” när han gav sin adjutant order om att Fru Leander inte skulle möta några svårigheter! Varefter två fullastade och plomberade järnvägsvagnar rullade iväg från Berlin mot Sverige.
Men hemma i Sverige, frystes Zarah ut under många år. Karl Gerhard försökte engagera henne men möttes av sådan våldsam kritik att hon löste honom från engagemanget. Först 1949 togs hon till nåder och fick åter uppleva en vänlig svensk publik och det innebar en normalisering av hennes möjligheter att framträda i hemlandet.
Zarah Leander på Gröna Lunds scen på 60-talet. Lägg märke till hennes alltid mycket expressiva händer och fingrar. De stora solglasögonen hos oftast bar har hon dock tagit av sig. De var påkallade då hon hade en exceptionellt svår och medfödd närsynthet i kombination med det starka filmstrålkastarre hon utsattes för under åren i Tyskland.
Var kom då min egen kontakt med Zarah in i bilden? Jo om det kan ni läsa här
Jag lägger in ett par inspelningar från hennes senare år, dels en humoristisk duett med Birgit Nilsson, där båda damerna är uppenbart roade av sin batalj. Och hennes vackra inspelning av Lennon-McCartneys ”Yesterday”. I den första finns en del kvar av Zarahs högst personliga och yviga kroppsspråk. Hennes mycket talande händer och fingrar är i hög grad en av hennes mest egna signum.
FYRA PRIMADONNOR: Margit Rosengren
De fyra primadonnornas memoarer. I bildens nederkant gaveln på Brita Hertzbergs säng!
Före jul avslutade jag läsningen av fyra memoarböcker skrivna av några av Sveriges främsta scenprimadonnor under 1900-talet: Margit Rosengren, Zarah Leander, Hjördis Pettersson och Kjerstin Dellert. Och alla har jag haft någon form av relation till. Det roliga är också det samband som finns mellan de tre sistnämnda, nämligen just Margit Rosengren!
Såväl Zarah Leander som Hjördis Pettersson kunde få sina genombrott på scenen tack vare att de fick rycka in och ersätta en sjuk Margit Rosengren i olika uppsättningar. Och när Kjerstin Dellert begick sin debut på Stockholmsoperan så satt Margit Rosengren på första bänk!
Jag delar upp det hela på fyra avsnitt och börjar med:
Såväl Zarah Leander som Hjördis Pettersson kunde få sina genombrott på scenen tack vare att de fick rycka in och ersätta en sjuk Margit Rosengren i olika uppsättningar. Och när Kjerstin Dellert begick sin debut på Stockholmsoperan så satt Margit Rosengren på första bänk!
Jag delar upp det hela på fyra avsnitt och börjar med:
Margit Rosengren som Greta Garbo i en Rolf-revy
Margit Rosengren: ”Oförgätligt glada stunder” (1948)
Margit Rosengren hann jag dock aldrig själv uppleva men eftersom hon var storasyster till en av Mammas bästisar genom livet, har jag givetvis inte kunnat undgå hennes storhet som människa och scenartist. Hon debuterade på Oscarsteatern 1920 och kom att bli Sveriges ledande operettstjärna. Själv strävade hon till de stora operarollerna, men på den tiden var det en gradskillnad på operett och opera. Operettartister sågs över axeln av operans stora divor. Men 1939-41 fick hon iallafall sjunga på operan – om ock i ett par operetter, nämligen Franz Lehars ”Glada Änkan” och två år senare titelrollen i ”Grevinnan Mariza”. Annars framträdde hon regelbundet på Oscarsteatern, Vasateatern i Stockholm och Stora Teatern i Göteborg.
En av hennes mer berömda entréer ägde rum på Oscars då hon kom inrullande över scenen med en enorm kjol som var uppbyggd på en träställning med hjul och en stege inuti som hon alltså klättrade upp genom kjolen på.
Margit Rosengren och hovsångaren Einar Beyron. Ytterligare ett par av dessa lustiga sammanträffanden. Einar var gift med hovsångerskan Brita Hertzberg och båda går också igen i samtliga de fyra primadonnornas värld och båda var mycket goda vänner till mina föräldrar och hyrde sommarviste här i Mariefred där vi hälsade på dem många gånger och till yttermera visso har jag legat i Brita Hertzbergs säng när jag läst de fyra böckerna!
Margit kom naturligtvis att betyda mycket för sin lillasyster Birgit (sedermera gift med Elof Ahrle och med Eric ”Smörgåsbordet” Gustafson), som själv blev en framgångsrik skådespelare. Men också för Mamma. Jag skriver om detta i min nekrolog över Mamma i januari 2012:
Familjen Hardt skaffade runt 1920 ett sommarställe på Östra Ekudden i Vaxholm. En gammal fiskarstuga tillbyggd med övervåning, glasverandor, torn med balkong och snickarglädje. Där träffade Mamma ännu en jämnårig flicka, Birgit Rosengren, vars storasyster Margit redan var framgångsrik operettsångerska och gift med Kurt Jacobsson, skaparen av NKs franska damskrädderi. Kurt, som senare i livet kom att forma kläder också för Mamma, var en generös man som rikligt belönade Mamma och Birgit när de mötte honom vid Waxholmsbåten och bar hans väskor till det Rosengrenska tjället på Östra Ekuddsgatan. Samma generositet visade inte Margits näste make som då ännu var en fattig tjugofemåring, nämligen Erik Zetterström (Kar de Mumma).
Men Mamma berättade också att hon av Margit fick höra sin första ”snuskiga” historia. Margit var tio år äldre än Mamma och elva år äldre än systern Birgit, och givetvis redan världsvan och ”bevandrad”. Så här löd den: På 20-talet var det fashionabelt med ansiktslyftningar: Mrs Hartford hade gjort ännu en men var inte nöjd med operationen. ”Den här gropen i hakan, doktorn! Den gillar jag inte!” Läkaren: ”Nja, Mrs Hartford. Det är dessvärre inte så mycket att göra åt. Gropen är er navel och nästa gång blir det nog helskägg är jag rädd!”
"Äntligen vid målet" lyder bildtexten under detta foto från Margits efterlängtade debut vid Kungliga Operan.
ULLA TRENTER TILL MINNE
Ulla, min Ulla! Käraste Ulla!
Ulla Trenter Palm, Mariefred, född 1936, avled dagen före julafton, fem dagar efter sin 83-årsdag. Efterlämnande döttrarna med förste maken Stieg Trenter, Laura, Annika och Cecilia samt Johanna med andre maken Johan Palm, alla med familjer.
Ulla och hennes make Jan (eg. Johan) flyttade från Stockholm till Kalkuddens Gård utanför Mariefred i början på 1970-talet strax efter att vi själva flyttat till Mariefred.
Vi lärde snart känna Ulla och Jan och de blev del av vårt nära umgänge. Lustigt nog hade de bott i ett hus på Scheelegatan som jag hade starka band till och Jan och min ena syster hade åkt korgsläde på Madeira ihop!
Ulla Trenter Palm, Mariefred, född 1936, avled dagen före julafton, fem dagar efter sin 83-årsdag. Efterlämnande döttrarna med förste maken Stieg Trenter, Laura, Annika och Cecilia samt Johanna med andre maken Johan Palm, alla med familjer.
Ulla och hennes make Jan (eg. Johan) flyttade från Stockholm till Kalkuddens Gård utanför Mariefred i början på 1970-talet strax efter att vi själva flyttat till Mariefred.
Vi lärde snart känna Ulla och Jan och de blev del av vårt nära umgänge. Lustigt nog hade de bott i ett hus på Scheelegatan som jag hade starka band till och Jan och min ena syster hade åkt korgsläde på Madeira ihop!
Ulla och Jan på Strömsborg 1977
Jan, Johanna och Ulla på Strömsborg 1979.
Ulla blev snart vald till ordförande i den lokala Rädda Barnen-avdelningen och jag till vice.
Tillsammans med Jan kom vi ungefär samtidigt att lockas in i kyrkokören Pax Mariae som då nyligen fått en ny kantor, Bengt Norberg. Bengt var en riktig blåslampa i positivaste bemärkelse. Från en kyrkokör på runt 12 personer var vi snart uppe runt 40 sångare! Och det avknoppades damkör, manskör, dubbelkvartetter, kvartetter och till och med en ungdomskör (som dessvärre dock endast lyckades bli en flickkör), med turnerande både i regionen och – som med ungdomskören – internationellt! Jag återkommer till den!
Aase Järrel med dotter och Ulla i vårt kök på Strömsborg 1975
Ulla och jag hade lyckats locka vår gemensamme vän Stig Järrel att som det ”Stadsbud” han var, ställa upp på att göra ett framträdande till förmån för Rädda Barnen i Biohuset i Mariefred. Han skulle framföra monologer och läsa dikter och prosastycken. Inlusive en och annan ”Fibban” (Kar de Mummas klassiska ilskna samhällskritiker från sina revyer). Vi annonserade i tidningen, vi satte upp affisher (det här var före sociala medier!!) och pratade med folk! Trots detta kom bara fem personer!!! Men tro inte att en proffsaktör som Stig lät sig slås ner! De fem fick en föreställning de nog aldrig glömde! Inte vi heller – även om det knappast blev något överskott till Rädda Barnen!
I kören träffades vi varje vecka och ibland på veckogudstjänsterna i kyrkan. Såväl Ulla som Jan hade engagerat sig i församlingsarbetet. Jan som ordförande i kyrkorådet och Ulla som kyrkvärd. Den som lockat mig med i kören, vännen Hasse Ahlstedt, apoteksbyggare, hönsfarmare, researrangör, teaterdirektör med mera, blev liksom vännerna Anne-Marie och Jens Holmqvist ett härligt gäng. Hasse var en gudabenådad kuplett- och nidviseförfattare och förgyllde många av de fester vi fixade eller deltog i.
Den allt större ungdomskören skulle i mitten på 80-talet ut på körresa. Det blev en turné med framträdanden i svenska sjömanskyrkor och andra platser i Hamburg, Amsterdam, Rotterdam och den belgiska kuststaden Blankenberge utanför Brügge.
Mariefreds Ungdomskör inför turnéstarten. I mitten av bakre raden syns Arne Wittlöv, Jan Palm och Mats Werner. Till höger om Mats står Margaretha Ambjörnson och Ulla Trenter Palm. Sture Kälveby och Bengt Norberg i mitten i främsta raden. Bland flickorna fanns förutom döttrar Trenter-Palm, Werner och Wittlöv också blivande stjärnor som flöjtisten Anna Norberg, sångerskorna Lisa Ekdahl och Meja
I brist på gosstämmor ville Bengt att fyra manssångare skulle följa med och ”brumma i basen”. Eftersom två basar och en tenor hade döttrar som skulle åka med i kören så blev det Jan, Arne Wittlöv och jag och vi kompletterades med en förstetenor i form av musikläraren Sture Kälveby. För att hålla ordning på flickorna så följde också mammorna Ulla, Margareta Ambjörnsson och Inga-Greta Wittlöv med som reseledare.
I Blankenberge var avsikten att vi skulle framträda tillsammans med en belgisk flickkör och att detta förhoppningsvis skulle leda till ett framtida körutbyte. Efter denna gemensamma körkonsert stannade Bengt och jag kvar för att prata med den belgiske flickkörsledaren medan övriga for tillbaka till det märkliga vandrarhem vi var inkvarterade i. När Bengt och jag senare på kvällen kom efter så fann vi huset helt mörkt och låst! Kören hade det helt för sig själva och någon personal fanns inte på plats! Vad göra? Vi knackade och ropade och till slut öppnades ett fönster på första våningen och en gäspande och pyjamasklädd Arne tittade ut och lovade att komma och öppna för oss. Flickorna var inkvarterade i den större salen och vi vuxna i den mindre. Salarna var utrustade med metallrörsängar i tre våningar med presenningar istället för fjäderbottnar. Ulla sov i en säng längst ner med mig och Bengt ovanför sig i varsin ”våning”. Arne hade raskt gått tillbaka och lagt sig och från övriga hängkojer så snusades det. När vi var klara i tvättrummet och smög in så gällde det att komma i säng/koj så tyst som möjligt. Bengt som skulle högst upp började – iklädd sin pyjamas OCH cowboystövlar i läder (fråga mig inte varför)! – klättra upp. Stege saknades så man fick klättra på själva ställningen som svajade betänkligt. Medan jag stod därnere och väntade på min tur, tyckte jag plötsligt att jag uppfattade en undertryckt fnissning från understa kojen. Nästan i samma stund hörs ett förfärligt slammer och klirrande från översta kojen där Bengt just vräkt sig på plats! ”Vad ända in i....”! Då bryter det ut våldsamma och rent hysteriska skrattsalvor från alla de övriga slafarna! Ljuset tändes och där satt Bengt i sin pyjamas och sina läderstövlar mitt i en koj fylld med tomflaskor och såg mycket besvärad ut först men efter en stund instämde också han i det allmänna skrattet. Flickor som väckts av det högljudda skrattandet kikade sömndrucket in genom dörren och undrade vad som stod på. De kördes raskt tillbaka i säng. Och även vi vuxna kunde så snart Bengts koj rensats så sakteliga överlämna oss i Morphei Armar. Ett sant practical joke som nog Ulla deltagit i med hull och hår!
På hemresan hade vi passerat svenska tullen och befann oss åter på svenska vägar med bussen. Denna var längst bak utrustad med ett större bord med soffor runt om. Där satt vi vuxna och gladde oss åt att allt gått bra på resan och att vi snart skulle vara hemma igen. Flickorna sitter alla framför den bakre ingången och ser inte (förhoppningsvis) vad som sker där bak. Jan vill då bjuda oss på ett glas vitt vin som han inhandlat på färjan. Muggar samlas ihop – men korkskruv? Ingen har! Vi ser då en alltmer irriterad Jan försvinna nerför den korta trappan till toaletten där han med sin stora långa kroppshydda tränger sig in. Efter en stund kommer han åter ut, rödblommig i ansiktet av ansträngning och instängd värme, men med ett förnöjt leende på läpparna och flaskan i högsta hugg. I flaskhalsen ser vi hur korken guppar på vinet! Han har – mer eller mindre dubbelvikt i det trånga utrymmet – lyckats pressa ner korken i flaskan och kunde nöjd fylla våra glas. En välförtjänt skål fick han!
Don Cascaluna (Jan) försöker dra iväg sin dotter donna Rotunda (Mats) från den döende prins Mustapha (Stig) medan den slemme Don Lopez (Jens) attackerar. Ulla och Hasse lurar i kulissen. Lägg märke till Hasses sublimt enkla scendekor som i princip var grova snören upphängda fritt i luften mot en svart fond.
Hasse Ahlstedt, ständigt fylld av nya idéer, hade bland annat inbjudit Teknisspexet att göra sitt generalrep i Mariefred. Tror att det blev början till Gripsholms Komiska Teater under Hasses ledning. Denna ”frilustteaters” scen byggdes upp på gamla brandstationens garagelänga till höger om Rådhuset. Scenen vändes mot den naturliga gräsgradäng som då fanns upp emot Församlingshemmet och som försågs med sittbänkar. Där framfördes allehanda lustspel och tokigheter. Så fick han tag på Sveriges äldsta studentspex från 1865! ”Mohrens sista suck” – en underbar parodi på opera seria, med originalmusik av Julius Bagge och Petrus Blomberg och kallade på oss vänner för att framföra den i hans regi och utsökt enkla scenografi.
Handlingen utspelas i Granada då morerna drevs ut från Iberiska halvön. Den sköna donna Rotunda har förälskat sig i den moriske prinsen Mustapha ben Abel Guzan och trotsar sin far, Don Cascaluna, Grand av Spanien, som vill att hon i stället ska gifta sig med en spansk ädling, Don Lopez y Infamo. Dramat slutar med att alla dör, respektive tar livet av sig, inom loppet av 26 takters musik. Ullas man Jan Palm fick med sin starka och djupa bas rollen som Don Cascaluna, Jens Holmqvist fick ta sig an Don Lopez och lura bakom en buske. Själv axlade jag uppgiften att välsminkad och draperad i en gammal storesgardin vars volanger puffades upp på alla tänkbara ställen och peruk förvandlas till Donna Rotunda. För att gestalta min älskare Mustapha, inkallades Stig Olby från Åkers Styckebruk med en underbar tenor. Ulla fick ta sig an kostymeringen och såg också till att ”back-stage” fungerade. Det blev ett tiotal succéartade föreställningar på brandstationstaket plus en ”receptföreställning” som födelsedagspresent till den lokala bokhandelslegenden Britt Schölin som fungerade som Mariefreds ”spindel” och var vän med oss alla. Vid denna speciella hyllningsföreställning tog vi ut svängarna ordentligt med ”omtag” efter ”omtag”. Det var en fantastisk upplevelse för hela gänget som följdes upp på det privata planet med middagar i ”kostym”.
Ulla, prins Mustapha (civilt huvud) och Don Cascaluna vid efterfest på Kalkudden.
Gripsholmsföreningen, vårt slotts vänförening, var en av de plattformar som Ulla verkade i. Som styrelseledamot och mångårig valberedare. När planeringen för Gripsholms slotts 450-årsjubileum tog fart på 80-talets början så var Ulla den som dåvarande slottsfogden John Crafoord först kontaktade om hjälp i den nybildade Jubileumskommittén. Ulla fyllde rollen som en effektiv och stabil sekreterare. Själv ville John ha mig som ansvarig för ekonomin och finansieringen. Jag skulle även bistå Bie Seipel med marknadsföringen och tillsammans med Mille Schmidt hålla i den unika teaterföreställning på Gustav IIIs Teater med landets absoluta toppskådespelare som Dramaten skulle producera. Mille var inte bara en legendarisk revyräv med en organisatorisk förmåga utöver det vanliga, utan också en Mariefredspojke och klasskamrat med John. Själv kände jag Mille väl från senare samarbeten kring olika artistevenemang på 60-talet. Efter en tid sa Mille: ”Det här fixar du ju jättebra själv!” och ”drog”. Under några intensiva år planerades denna, en vecka långa, jubileumsfest som efter invigningsdagens teaterföreställningen följdes av en kunglig historisk och lika unik supé i Rikssalen på kvällen. Dagen avslutades med att det kungliga följet avreste i Augustinatten med ångfartyget Mariefred från Drottningbryggan eskorterade av många mindre båtar, med eldskulptur speglande sig i vattnet och hundratals marschaller kantandes Slottsholmens och stadens kajer. En magisk dag och en lika magiskt kväll. Veckan innehöll åtskilliga musikaliska och andra arrangemang och avslutades med ett utomhusframförande av Händels Fyrverkerimusik i den mörka augustikvällen med effektfullt fyrverkeri avskjutet från Slottsholmen och från Gripsnäs på andra sidan viken. Under hela planerings- och genomförandetiden, var Ulla vårt fasta stöd, navet i den inre och yttre krets av funktionärer som trots otur med väderleken under stora delar av veckan, genomförde detta mastodontevenemang.
Ulla på jubileumskansliet får hjälp av dottern Annika.
Det var aldrig något som var omöjligt. Ulla var en klippa, ständigt pigg och glad och rapp i käften där hon härskade i det temporära kansliet i det ”Gamla Värdshuset/Grindstugan” och höll ordning på alla saker som skulle – måste – klaffa. Aldrig en sur min. Det var så lustfyllt att få arbeta i detta team och ständigt bara så roligt!
Ulla och John Crafoord har just inspekterat slutförberedelserna för jubileets invigning på Slottsholmen.
Eftersom Jubileumskommittén aldrig formellt har upplösts så har vi brukat återses med ojämna mellanrum. En gång förlustade vi oss på en av de då 20 år gamla flaskorna med Cuvé Gripsholm, ett mousserande vin som togs fram av Åkessons Viner speciellt för jubileumssupén. Och det hade behållit sin bornyr och sin fräschör. Liksom Ulla gjorde, tills hennes hälsotillstånd fick henne att mer och mer dra sig undan från offentligheten. För snart två år sedan var hon inbjuden att övervara invigningen av den nya konsertflygeln i Rikssalen på Gripsholm och att först äta lunch hos oss tillsammans med John. Men bara några timmar innan ringde hon och meddelade att hon inte skulle orka.
Svensk Damtidning fångade Ulla och mig på Antikmässans invigning
Karin Karlsson, Leif Silbersky och Ulla på kräftskiva i vårt Lusthus. Leif tycks förklara dubbelskruvens funktion för Ulla.
Rita Silbersky, Ulla och Harry Karlsson (nedanför två av sina egna verk)
Vårt privata umgänge var alltid oerhört inspirerande. Sent ska vi glömma påskluncherna på Kalkudden med Ullas otroligt goda – oftast italienska – mat (ytterligare en av Ullas talanger) och glada vänner, glöggfester eller de uppsluppna kräftskivorna i vårt lusthus.1996 flyttade vi också ut på landet och tre år senare avled Jan. Vi blev också äldre och kanske mindre ”uppsluppna” så det blev trevliga luncher och middagar i mindre skala och vi lärde känna intressanta vänner och kollegor till Ulla.
Ulla med våra franska vänner Francoise och Maurice Chikard
När vår Johanna tog studenten 1991. Jan, Pia och Dan Kutzner, Ulla och Karin Crafoord. Carl-Gustaf Schalin dold bakom Karin.
Ulla hade som någon påpekade ständigt glittrande ögon. Hon var nyfiken och hade en otrolig känsla för humor. Minns att vi, som båda hade olika former av problem med matsmältningsorganen fastnade för en dråplig replik från någon av Bo Baldersons deckare, en replik som under någon tid kom att blir vår inbördes hälsningsfras: "Och hur har du det med tarmen?" åtföljt av en klapp på armen.
Ett annat dråpligt minne i samband med att vi sökte ett nytt boende som också visar på Ullas kanske något drastiska och radikala humor! Vi talade om att det ofta var svårt när man fann det ”perfekta huset” och det inte var till salu! ”Det är väl inga problem”, tyckte Ulla. ”Man ringer på och frågar om ägarna kan tänka sig att sälja. Svarar de då nej så skjuter man dom helt enkelt!” Det var väl deckarförfattarinnan som letade efter en ny intrig!
När jag skrev en bok om min bror så fick jag hjälp av Ulla att komma i kontakt med en obducent som kunde hjälpa mig att tyda ett obduktionsprotokoll. Men kontakterna inskränkte sig till mail och telefon och sista gången vi träffades var då vi drack kaffe i den lägenhet i Kungshuset som Ulla flyttade in i sedan hon överlåtit Kalkudden till sin dotter Johanna.
Vi förlorar en mycket kär vän som vi haft så roligt ihop med under många glada år. Våra varmaste tankar till Laura, Annika, Cecilia och Johanna med familjer. Vi sörjer med er.
Ett annat dråpligt minne i samband med att vi sökte ett nytt boende som också visar på Ullas kanske något drastiska och radikala humor! Vi talade om att det ofta var svårt när man fann det ”perfekta huset” och det inte var till salu! ”Det är väl inga problem”, tyckte Ulla. ”Man ringer på och frågar om ägarna kan tänka sig att sälja. Svarar de då nej så skjuter man dom helt enkelt!” Det var väl deckarförfattarinnan som letade efter en ny intrig!
När jag skrev en bok om min bror så fick jag hjälp av Ulla att komma i kontakt med en obducent som kunde hjälpa mig att tyda ett obduktionsprotokoll. Men kontakterna inskränkte sig till mail och telefon och sista gången vi träffades var då vi drack kaffe i den lägenhet i Kungshuset som Ulla flyttade in i sedan hon överlåtit Kalkudden till sin dotter Johanna.
Vi förlorar en mycket kär vän som vi haft så roligt ihop med under många glada år. Våra varmaste tankar till Laura, Annika, Cecilia och Johanna med familjer. Vi sörjer med er.
Jan och Ulla skålar i vårt Lusthus.
UPPDATERING AV "N-ordet PETTERSON"!
Registerkortet för Pierre Louis Alexandre i Katolska Församlingens arkiv i Riksarkivet.
Ser att det återigen var länge sedan jag uppdaterade situationen beträffande konstnärsmodellen som kallades "Negern Petterson" och som i verkliga livet hette Pierre Louis Alexandre. I vart fall var det så namnet skrevs på registerkortet i Katolska Församlingen. Själv skrev han Pierre Louies.
Ni som följt det jag, Martin Stugart och andra skrivit om denne man, minns måhända att jag började skriva en bok om honom. Och att jag har och hela tiden har haft kontroverser med människor från alla håll beträffande mitt användande av det namn som han gick under som konstnärsmodell och som utgör namn på flera av de målningar han stod modell för. Ett namn som av många idag betraktas som närmast spetälskt. Det är ju inte ett ord som jag använder i dagligt tal, men om jag skriver om konstnärsmodellen kan jag inte gärna kalla honom för Svarte Peder, som var det namn han gick under som hamnarbetare. Och frågan är om det är bättre. På det ovannämnda registerkortet i katolska församlingen har registratorn skrivit "(neger)" efter namnet. Som ni märker gör jag vad jag kan för att i texten inte reta upp dessa lättkränkta genom att i görligaste mån undvika ordet ifråga. Jag tänker inte utveckla mina bevekelsegrunder för att använda detta svenska ord ytterligare här, utan hänvisar till det kapitel i den kommande boken som kommer att avhandla just detta ämne.
Den kommande boken ja, det är ett arbete jag bedrivit till och från under många år nu. Tidvis med långa pauser. De senaste tre åren har jag helt och hållet tvingats lägga arbetet åt sidan p.g.a. att jag fick åta mig först uppdraget som god man för en åldrad kusin som behövde mitt stöd och som avled förra sommaren vilket innebar att jag istället fick fungera som boutredningsman och testamentsexekutor. I slutet av våren kunde jag delta vid det slutliga arvsskiftet och överlämna det icke föraktliga arvet i form av en stiftelse till Kungliga Operan för förvaltning som en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. Lite uppstädning efteråt och vila innebär att jag nu åter är beredd att sätta mig med bokprojektet. Denna uppdatering av läget får betraktas som en inledning.
Det har ju faktiskt hänt en del sedan jag rapporterade läget senast för två år sedan. Bland annat kan jag redan nu korrigera de två akvarellerna som i mitt senaste inlägg redovisades som del av katalogen över verk med modellen "Petterson": av Carl Fredrik von Saltza resp. Herman Lagercrantz. Efter noggrannt övervägande och forskning kring de båda konstnärernas förehavanden tidsmässigt har jag nu kunnat avfärda båda två såsom "Petterson-verk".
Den kommande boken ja, det är ett arbete jag bedrivit till och från under många år nu. Tidvis med långa pauser. De senaste tre åren har jag helt och hållet tvingats lägga arbetet åt sidan p.g.a. att jag fick åta mig först uppdraget som god man för en åldrad kusin som behövde mitt stöd och som avled förra sommaren vilket innebar att jag istället fick fungera som boutredningsman och testamentsexekutor. I slutet av våren kunde jag delta vid det slutliga arvsskiftet och överlämna det icke föraktliga arvet i form av en stiftelse till Kungliga Operan för förvaltning som en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. Lite uppstädning efteråt och vila innebär att jag nu åter är beredd att sätta mig med bokprojektet. Denna uppdatering av läget får betraktas som en inledning.
Det har ju faktiskt hänt en del sedan jag rapporterade läget senast för två år sedan. Bland annat kan jag redan nu korrigera de två akvarellerna som i mitt senaste inlägg redovisades som del av katalogen över verk med modellen "Petterson": av Carl Fredrik von Saltza resp. Herman Lagercrantz. Efter noggrannt övervägande och forskning kring de båda konstnärernas förehavanden tidsmässigt har jag nu kunnat avfärda båda två såsom "Petterson-verk".
Carl Fredrik von Saltzas respektive Herman Lagercrantz franske modell. Målade i Paris 1882-83.
Redan från början hade jag lite svårt att få anletsdragen på den fina akvarellen av von Saltza (som jag fotograferade hos ägaren i Skåne för många år sedan) att stämma med den bild som övriga kända och dokumenterat riktiga verk ger av hur Pierre Louis Alexandre såg ut. von Saltzas bild visar en desillusionerad, resignerad och avtärd person, vilket inte alls stämmer med ens hans egen kända helbild av "Petterson" från akademitiden några år tidigare. För det var ju så att vid detta tillfälle så trodde jag mig känna till två målningar av von Saltza föreställande "Petterson". Den ena en akvarell i helfigur fullt signerad och från akademitiden. Den andra en oljemålning med modellen (fullt igenkännbar) iklädd samma storväst som på helfigursbilden samt en röd fez, men blott sigerad vS. Min oreflekterade tanke blev då att inte bara bilden med fez utan också den signerade "trötta akvarellen" borde kunna vara en "Petterson" kanske från ett senare återbesök i Sverige.
Lagercrantz å sin sida, gick aldrig på akademin. Men hans bild visar större om ock ej fullständig överensstämmelse med "Petterson". Men klädsel och huvudbonad gör det helt klart att dessa båda akvareller tillkommit samtidigt. Genomläsning av Herman Lagercrantz synnerligen intressanta memoarer och kontakter med hans ättlingar visar dock att enda gången Lagercrantz och vännen von Saltza målade ihop var under året i Paris 1882-83 efter von Saltzas akademitid, och därmed fick olikheterna sin förklaring, modellen var helt enkelt inte Pierre Louis!
Ida von Schultzenheims målning av "Petterson".
I samband med detta blev jag plötsligt lite tveksam till min attribuering av oljemålning av "Petterson" i röd fez. Påhejad av en av mina "supporters" i Göteborg gjorde jag en närmare besiktning av och en ordentlig analys av hur von Salza signerade sina verk. Därvid fann jag att signaturen "vS" på oljemålningen stämde bättre överens med hur konstnärinnan Ida von Schultzenheim signerade! Supportern hade nog rätt. Jag måste erkänna att min första bedömning starkt kan kritiseras då den grundade sig på mycket förutfattade meningar om att kraftfullheten i signaturen mer antydde en man än en kvinna. Fy mig!
Jag har således också omkatalogiserat detta verk till att vara utfört av Ida von Schultzenheim och ingen annan. Detta innebär att vi då bara känner till en målning (Nr. 3) som Carl Fredrik von Saltza gjort av "Petterson" och inte tre!
Nils Asplunds "Petterson"
Vad har så i övrigt hänt? Det har faktiskt dykt upp ett par ytterligare målningar föreställande "Petterson". Ett fint ansiktsporträtt målat av den för mig helt okände men gode Eskilstunakonstnären Nils Asplund, som bjöds upp från utropets fullt rimliga pris 1500 SEK för att sluta på häpnadsväckande 24.500 SSEK!!
Var det den så kallade "Petterson-effekten"? Trots att den inte bjöds ut med någon referens till "Negern Petterson" vilket t.ex. Lagercrantz-målningen gjorde. Den har fått nummerr 37 i min katalog.
Var det den så kallade "Petterson-effekten"? Trots att den inte bjöds ut med någon referens till "Negern Petterson" vilket t.ex. Lagercrantz-målningen gjorde. Den har fått nummerr 37 i min katalog.
"Petterson" iförd den mundering som återfinns på bl.a. Ingeborgs Westfelt-Eggertz båda målningar. Samma utstyrsel men utan skjorta bar han också på de tidigaste kända helfigursmålningarna gjorda av Oscar Björk och Edward Forsström. Även på det lilla porträttet i Uppsala Museums ägo målat av Georg Arsenius d.y. bär han denna turban med tofs.
En som inte heller hade någon sådan referens lyckades jag själv smyga till mig. En fin men osignerad akvarell, samtida med de bilder jag tidigare visat här på bloggen av Ingrid Westfelt-Eggertz (N:is 28 och 30) och Georg Arsenius (Nr 26). Denna akvarell hade gjort en utflykt till spanska solkusten med en svensk ägare och omramats därnere. Därefter kom den hem med dödsboet och såldes här. Utan någon information från säljaren och med gallerietiketten från Altea, så bjöds den ut som "Man i turban" och kunde således utan "Petterson-effekt" inropas till ett rimligt pris. Även denna hjälpte mig Helen Skinner att frilägga från passepartoun, dock utan att vi fann någon signatur. Däremot ett par fina små studier av körsbärsblomkvistarpå baksidan. Denna bild som således är utförd av en okänd konstnär, har fått nummer 38 i katalogen.
John Bauers magnifika bild av "Petterson" från 1903. Alexandres sista posering på Konstakademien. Två år senare dör han av sin tuberkulos på Serafimerlasarettet.
I samband med en helt annan konstfråga som rörde ett verk av John Bauer, hade jag kontakt med författaren till en bok om John Bauer, som fick syn på mina skriverier om "Negern Petterson" och som berättade att också John Bauer hade målat en sådan bild. Den kallades inom familjen Bauer för "Moren". Jag fick också några dåliga fotografier av målningen som jag kunde konstatera var utförd vid Alexandres sista "sittning" 1903 i rollen som "Haremsväktaren". Alltså samtida med de två tidigare kända verken av Alex Kleimer (Nr. 17) och helfiguren av Gunnar Börjesson (Nr. 10), liksom av det enda fotografi Konstakademien har av "Petterson", som är taget i samma vinkel som John Bauers. Senare fick jag kontakt med ett brorsbarn till John Bauer och genom vederbörande också med den nuvarande ägaren som skickade mig ett bättre foto.
En "Petterson" av Carl Larsson hade varit roligt, men det hoppet har jag gett upp efter att i många år genom olika föreståndare på Carl Larssongården och kontakter med ättlingar till Karin och Carl ha sökt. Faktum är ju dock att Carl Larsson lämnat akademien innan "Petterson" började som modell. Men den jag har av Karin Bergöö är ju inte fy skam! Inte heller Bruno Liljefors verkar ha deltagit vid någon modellsejour med "Peterson". En ättling till Liljefors är en god vän och årsbroder. Denne har letat i släktens gömmor och inte kunnat återfinna något.
En "Petterson" av Carl Larsson hade varit roligt, men det hoppet har jag gett upp efter att i många år genom olika föreståndare på Carl Larssongården och kontakter med ättlingar till Karin och Carl ha sökt. Faktum är ju dock att Carl Larsson lämnat akademien innan "Petterson" började som modell. Men den jag har av Karin Bergöö är ju inte fy skam! Inte heller Bruno Liljefors verkar ha deltagit vid någon modellsejour med "Peterson". En ättling till Liljefors är en god vän och årsbroder. Denne har letat i släktens gömmor och inte kunnat återfinna något.
Däremot har jag fått kännedom om en "Petterson-målning" som konstnären Johan Åkerlund gjorde under sin akademitid. Målningen hängde i Pappas advokatkollega och -partners hem men såldes av dennes barn långt senare via en bekant konsthandel sedan modern dött. Jag har dock inte lyckats få besked från konstshandeln om var den har hamnat och har inte heller något foto. Men den har fått nummer 40 i katalogen.
En av de kanske roligaste sakerna som hänt var dock återfinnandet av ett av de första konstverken med Alexandre som modell som jag blev medveten om redan under min första "Petterson-letarperiod". Efter det att min Karin Bergöö-målning av "Petterson" varit utställd första gången i det Bergööska huset i Hallsberg så kontaktades jag av dåvarande föreståndaren för konstnärshemmet Tallbo utanför Sandviken, Sigge Lindvall. Tallbo var konstnären Ecke Hedbergs hem och där fanns en fin "Petterson-målning", samtida med bl.a. den av Oscar Björk som Nationalmuseum visade vid utställningen som kallades "Främlingen i Konsten" (trots att den hette något annat..). Men Sigge skickade mig dessutom en fotostatkopia av ovanstående bild ur en katalog från Konstakademien, där en byst kallad "Zambo" av Verner Åkerman avbildades. Alldeles uppenbarligen en "Petterson", men var fanns den? Detta har varit – och är än en – väl förborgad hemlighet. I våras dök dock bysten upp, nu utan sin sockel, på en online-auktion med det också mycket rimliga utropspriset på 2.500 SEK. Slutpriset blev dock efter en rafflande slutstrid, otroliga 43.200 SEK! Här kan man sannerligen tala om en "Petterson-effekt".
Den återfunna terracottabysten "Zambo" av Verner Åkerman. Dock utan sockel.
En fantastiskt vacker byst är det och jag undrade givetvis vem som ropade in den. Min vana trogen skickade jag till auktionshuset för vidare befordran till köparen, historien om "Petterson" och min koppling till den och min önskan om en kontakt för att kunna veta var bysten finns inför en framtida utställning. Dock hörde jag ingenting förrän det plötsligt helt nyligen dök upp en notis på Nationalmuseums Instagramsida som omtalade att man lyckats förvärva bysten ifråga! Detta var både glädjande och lugnande! Det blir därmed också Nationalmuseums första egna konstverk med denne konstnärsmodell.
Nationalmuseum ryggade säkert för att använda modellens alias och säkerligen var väl inte skulptören Åkermans egen namngivning så mycket mer politiskt korrekt idag. Så istället valde man att helt enkelt presentera den nyförvärvade bysten som ett porträtt av Pierre Louis Alexandre, troligen för att göra den mer rumsren! Visserligen upplyser man i en förklarande text att det är fråga om en genrebild, ett "karaktärshuvud" vars syfte inte var att vara ett porträtt av en speciell person.
Som sagt glädjande att bysten är återfunnen och att den slutligen hamnat på det bästa tänkbara stället!
HÅLLBARHET och ÅTERBRUK i PRAKTIKEN?
Här sitter jag och min morfar Arvid Hardt i en av de gamla fåtöljerna i mitt föräldrahem. Fotot är taget under mitt första levnadsår och morfars cancer har redan satt spår. Han avled när jag var bara ett år och fyra månader. Fåtöljen var klädd i ett slitstarkt grönblått shaggliknande tyg. Eftersom morfar var textilgrosshandlare så kan jag nog utgå från att det var kvalitet i tyget.
Så flyttade vi till landet utanför Mariefred efter tre år och så småningom ville vi ta hem också den andra fåtöljen. Men jag gissar att det då inte längre gick att få fram samma färgnyans på tyget så att också den andra fåtöljen kunde få samma klädsel och till slut blev det istället ett nytt Morristyg som hustrun klädde om båda fåtöljerna med. Och de hängde med också under ett par år i gamla Trädgårdsmästarbostaden vid Åkers Styckebruks Herrgård för att sedan hamna i biblioteket vid Strandvägen i Mariefred.
Där slets de på ordentligt och i slutet av 80-talet var det åter dags för omklädsel. Denna gång blev det ett fantastiskt gammalt möbeltyg med beige botten och ett rostrött "prickmönster". En stor rulle som jag funnit väl inslagen i ett av föräldrarnas vindskontor när dessa skulle tömmas för att göras om till bostäder.
Detta tyg visade sig oerhört slitstarkt men trots detta så fick det bli en omklädsel till under de tjugo åren på Kumla Gård. Även till det räckte tygrullen men sedan var den slut. Och så småningom insåg vi att också fåtöljerna i sig var "slut". Vi beslöt oss för att inköpa ett par nya fåtlöjer. Men vad skulle vi göra med de gamla? Även vi hade då lagringsmöjligheter. Vi hade sålt företaget och vår stora lada som till stor del var isolerad och användbar erbjöd möjligheter att skjuta på avgörandet, så där hamnade de båda fåtöljerna.
2016 beslöt vi att sälja gården och flytta tillbaka till Mariefred. Mycket såldes, slängdes och lämnades till välgörenhet. Vi höll gårdsauktion och körde lassvis till soptippen. Lions och Tolv Korgar hämtade det som var kvar.
Men fåtöljerna då? Vi våndades och ville inte skiljas från dem! Istället beslöt vi att låta stoppa om dem hos en tapetserare. Vi körde dem till en av Sveriges i särklass mest erfarna tapeterare, Gunnar Nicklasson som har sin verkstad i den anrika gamla Byringe Gästgifvaregård med anor från 1500-talets skjutshåll. Men en egen källa som rinner under huset och som användes till Gästgifveriets ölbryggning, kylning av drycker etc. Gunnar – som en gång tidigare hjälpt oss med att stoppa om en soffa från svärföräldrarna – visade mig källaren med luckan ner till den förbirinnande källådern.
Hans ljusskylt på verkstadsflyglen är röd till färgen med ordet TAPETSERARE i svart. Uppbyggd på en gammal mjölkbutiksskylt från NEN:s mejeri. Men han har dragit sig för att ha den tänd. Tycker att den röda färgen gett tveksamma associationer!
Och vi kunde ju inte annat än instämma i att fåtöljerna nu åter är i prima skick och lär hålla ett par generationer till.
Här sitter syster Karin i en av de båda fåtöljerna på Kaplansbacken i det hem där Mamma och Pappa flyttade in då de gifte sig 1933 och där Mamma bodde kvar till sin död 2011 (Pappa dog 1972). Idag bor min syster Brittmarie och hennes make där.
Pappa var advokat och skattejurist men han var också mycket road och kunnig när det gällde gamla ting och inte minst möbler. Inte för inte var han i sin advokatgärning mångårig ombudsman och sekreterare i Stockholms Möbelhandlarförening och i Sveriges Möblehandlareförbund.
Under min uppväxt fick vi också lära oss att det mesta man köpte var för livet. Där fanns inget slit och släng. Trasiga strumpor stoppades, kläder lagades. När de inte längre gick att laga, klipptes alla knappar bort och återanvändes på andra kläder, plaggen revs i remsor och användes för att putsa fönster, mässing, silver etc. Utjänta tandborstar användes likaså vid silverputsningen. Äldre ärvda järnstekpannor vårdades ömt. De fick aldrig diskas i vatten utan skulle torkas rena och sedan återfettas. Kläder ärvdes mellan syskonen. Min första kostym ärvdes från en gammal avliden farbror och syddes om för att passa mig. Tyget var suveränt skönt, snyggt randat och oslitet. Och den hade en märklig stor innerficka på kavajens ena sida. En ficka som jag fick stor glädje av då ett större ölglas under ungdomstidens "sturm und drang" skulle medtagas från Sternbräuhaus i Saltzburg på 60-talet (torde vara preskriberat...). Glaset doldes fullständigt och höll i kavajfickan och det håller och brukas än idag (vilket troligen inte varit fallet om jag inte "räddat" det....).
Under min uppväxt fick vi också lära oss att det mesta man köpte var för livet. Där fanns inget slit och släng. Trasiga strumpor stoppades, kläder lagades. När de inte längre gick att laga, klipptes alla knappar bort och återanvändes på andra kläder, plaggen revs i remsor och användes för att putsa fönster, mässing, silver etc. Utjänta tandborstar användes likaså vid silverputsningen. Äldre ärvda järnstekpannor vårdades ömt. De fick aldrig diskas i vatten utan skulle torkas rena och sedan återfettas. Kläder ärvdes mellan syskonen. Min första kostym ärvdes från en gammal avliden farbror och syddes om för att passa mig. Tyget var suveränt skönt, snyggt randat och oslitet. Och den hade en märklig stor innerficka på kavajens ena sida. En ficka som jag fick stor glädje av då ett större ölglas under ungdomstidens "sturm und drang" skulle medtagas från Sternbräuhaus i Saltzburg på 60-talet (torde vara preskriberat...). Glaset doldes fullständigt och höll i kavajfickan och det håller och brukas än idag (vilket troligen inte varit fallet om jag inte "räddat" det....).
Då ärvdes kläder som sagt från äldre till yngre. Idag är det tvärtom. Jag är idag iklädd en underbart skön skjorta som vår son köpte för ca. tjugofem år sedan av märket Gant. Det är inte den enda jag "ärvt" efter honom när han i ungdomligt oförstånd och missriktad tidsanda tänkte slänga dem efter att ha tröttnat på dem. Den ena efter den andra har sedan slitits ut av mig. Hustrun har vänt på kragar och manschetter, men med tiden har hans och mina kroppar divergerat och därmed hans skjortors töjningsmöjligheter så nu kommer inga skjortor den vägen till min garderob. När den jag har på mig slutligt passerat det möjligas åtgärdsgräns, så får jag nog börja köpa nytt!!!
En av fåtöljerna i hustruns och mitt första egna hem på Wallingatan 32 i Stockholm. Här omklädd av hustrun med ett vackert Morristyg.
Åter till Pappa! Han ogillade att göra sig av med saker. Det var en ärftlig genetisk gåva. Särskilt som han hade möjligheter att lagra saker. När Mamma en gång sade att "nu får det vara nog Einar! Nu kommer det inte in en sak till här om inte något försvinner samtidigt", så gick han till sin gode vän och hyresvärd Anders Sandrew och bad om ett vindskontor till! Men han ägde också ett par fastigheter som erbjöd lagringsmöjligheter. Något som hustrun och jag utnyttjade till fullo när vi 1967 satte vårt egna första bo. Utöver ett skötbord när det var dags för första barnet och en TV, tror jag inte vi behövde köpa en enda möbel! Vårt hem bestod av saker från mormors och morfars hem, från en äldre släktings hem och huvudsakligen från mina farföräldrars hem. Även de båda grönblå fåtöljerna från Kaplansbacken kom med den ena efter den andra. Den som syns på bildens mitt ovan, hade då klätts om av hustrun i ett Morristyg. Den andra fåtöljen stod då t.v. kvar på sin vind. Den var lite speciell eftersom Pappa låtit tillverka den till sin studielya där ytan var knapp och han både ville ha en skön fåtölj att sitta och läsa i men som också kunde fungera som arbetsstol vid studiesekretären. Den var alltså lite högre i sitsen än normalt och lite rakare. Jätteskön att sitta i. Kan tänka mig att hans svåger Tom Björklund kan ha varit behjälplig med tillverkningen eftersom denne hade tillgång till NK:s möbelverkstäder.
Här står fåtöljen på Strömsborg, ett gammalt hemman som blev vårt första hem utanför Mariefred 1970-1980.
Så flyttade vi till landet utanför Mariefred efter tre år och så småningom ville vi ta hem också den andra fåtöljen. Men jag gissar att det då inte längre gick att få fram samma färgnyans på tyget så att också den andra fåtöljen kunde få samma klädsel och till slut blev det istället ett nytt Morristyg som hustrun klädde om båda fåtöljerna med. Och de hängde med också under ett par år i gamla Trädgårdsmästarbostaden vid Åkers Styckebruks Herrgård för att sedan hamna i biblioteket vid Strandvägen i Mariefred.
I biblioteket på Strandvägen 1 i Mariefred där vi bodde mellan 1981 och 1991. Här har de båda fåtöljerna ett ljusare Morristyg och kappor liksom tidigare för att ge intryck av att de hör ihop trots att det är två ganska olika fåtöljer.
Där slets de på ordentligt och i slutet av 80-talet var det åter dags för omklädsel. Denna gång blev det ett fantastiskt gammalt möbeltyg med beige botten och ett rostrött "prickmönster". En stor rulle som jag funnit väl inslagen i ett av föräldrarnas vindskontor när dessa skulle tömmas för att göras om till bostäder.
Här sitter en av våra mångåriga leverantörer med fru på besök i Mariefred i slutet av 80-talet.
Och här står de i biblioteket på Kumla Gård. Kapporna försvann vid den senare omklädseln. Kanske räckte inte rullen, kanske tyckte vi att det var enklare att städa?
Detta tyg visade sig oerhört slitstarkt men trots detta så fick det bli en omklädsel till under de tjugo åren på Kumla Gård. Även till det räckte tygrullen men sedan var den slut. Och så småningom insåg vi att också fåtöljerna i sig var "slut". Vi beslöt oss för att inköpa ett par nya fåtlöjer. Men vad skulle vi göra med de gamla? Även vi hade då lagringsmöjligheter. Vi hade sålt företaget och vår stora lada som till stor del var isolerad och användbar erbjöd möjligheter att skjuta på avgörandet, så där hamnade de båda fåtöljerna.
Fåtöljerna åter upplagrade!
2016 beslöt vi att sälja gården och flytta tillbaka till Mariefred. Mycket såldes, slängdes och lämnades till välgörenhet. Vi höll gårdsauktion och körde lassvis till soptippen. Lions och Tolv Korgar hämtade det som var kvar.
Men fåtöljerna då? Vi våndades och ville inte skiljas från dem! Istället beslöt vi att låta stoppa om dem hos en tapetserare. Vi körde dem till en av Sveriges i särklass mest erfarna tapeterare, Gunnar Nicklasson som har sin verkstad i den anrika gamla Byringe Gästgifvaregård med anor från 1500-talets skjutshåll. Men en egen källa som rinner under huset och som användes till Gästgifveriets ölbryggning, kylning av drycker etc. Gunnar – som en gång tidigare hjälpt oss med att stoppa om en soffa från svärföräldrarna – visade mig källaren med luckan ner till den förbirinnande källådern.
Hans ljusskylt på verkstadsflyglen är röd till färgen med ordet TAPETSERARE i svart. Uppbyggd på en gammal mjölkbutiksskylt från NEN:s mejeri. Men han har dragit sig för att ha den tänd. Tycker att den röda färgen gett tveksamma associationer!
Vi lämnade dem i hans verkstad där arbetsborden var fyllda av möbler under olika stadier av omstoppning och omklädsel. När vi hämtade dem tre år senare så gapade arbetsborden tomma så när som på våra båda vackra fåtöljer! Gunnar berättade att detta nog varit ett av de roligaste jobb han gjort. Dels var fåtöljerna rejält byggda så även om han varit tvungen att byta en slå som gett sig med åren, så var resten starkt och oanfrätt av tidens gång. Resultatet med vårt tygval tyckte han också var så bra! Han kände sig nöjd och berättade att detta nog var det sista jobb han skulle åta sig. Nu kände han sig redo att verkligen bli pensionär. På papperet var han det sedan flera år. Han och hans hustru bor dessutom långa tider i en egen lägenhet i centrala Barcelona vilket är hennes födelsestad.
Och vi kunde ju inte annat än instämma i att fåtöljerna nu åter är i prima skick och lär hålla ett par generationer till.
Här är nu Pappas gamla arbets/läsfåtölj i sin nya omstoppade och omklädda skepnad. Vi bad Gunnar att ta hem en bit extra tyg för att hustrun skulle kunna klä över en fotpall som hört till de provisoriska vikarierande fåtöljerna. Hon hade också tänkt sy armstödsöverdrag, men det hade Gunnar redan gjort när vi hämtade dem.
Här ståtar de vackra stolarna i vårt vardagsrum på Kungsgården! Man kan sannerligen tala om återbruk och hushållning! Låt oss hoppas att någon framtida generation också kommer att uppskatta och vårda sina möbler. I hörnan bakom min fåtölj skymtar Krankaskåpet som redan har minst sju generationer bakom sig i min släkt. Och även om vi gjort oss av med det mesta av det arvegods som ingick i vårt första hem, så återstår ännu pärlorna.
LÅT INTE DUMHETEN BESEGRA FÖRNUFTET – EN GÅNG TILL!
"Låt Stå!" heter Hasse Frooms litografi från 1980 där dåvarande kommunalrådet Thure Wargloo försedd med oförtjänt helgongloria försöker rättfärdiga det kommunala rivningsbeslutet inför en uppretad, sjungande och skanderande åskådarkör av Mariefredsbor. Den skäggige är de protesterandes anförare Keramikern och konstnären Bror Börsum. Bakom honom står Mats Werner och bakerst Lasse Börjesson. Bakom Thure Wargloo står kommunstyrelsens arbetsutstkott i form av Willy Nilsson (s), Anneka Andersson (m) och Lasse Thor (c), alla försedda med välförtjänta djävulshorn
1980 revs den Vita Skolan i Mariefred. Det började i nattens mörker inför påsklovet och man hade räknat med att kunna göra en grushög av den fina byggnaden innan morgonen grydde för att Mariefredsborna skulle tas på sängen när de vaknade och inte kunna protestera.
Men tack och lov fanns det grannar till skolan som hörde och såg vad som skedde och väckte upp staden som mer eller mindre gick man ur huse för att stoppa det hela. Det lyckades man också med och skolan fick stå kvar – om än stympad – i ytterligare några veckor innan den slutligen ändå revs.
Den gången byggde de kommunala besluten dels på vad som senare visade sig vara rena lögner och dels på avskräckande ekonomiska kalkyler. Skolstyrelsens ordförande påstod att Skolöverstyrelsen krävde att byggnaden måste bort för att skoleleverna skulle få tillräcklig uteyta när nya högstadiet byggts intill. Det visade sig vara en ren lögn! Och idag är uteytan mindre än någonsin på skolfastigheten. De tendentiösa kalkylerna sa att det skulle kosta 2,8 miljoner att rusta upp byggnaden. Då visade det sig vid sakkunnig kontroll att man räknat på att rusta till dåtida modernaste skolstandard – inte till vad de protesterande pekade på: lokaler för fritidsverksamhet som saknades stort. En av ledamöterna i Byggnadsnämnden, tillika stadsingenjör i Södertälje räknade istället fram siffran 250.000:- för att få just de fungerande fritidsytorna som behövdes.
Nu verkar kommunen vara på gång att upprepa detta fatala misstag och den här gången gäller det Biohuset – Mötesplatsen – i Mariefred. En samlingspunkt för Mariefredsbor alltsedan Mariefreds Arbetareförening den 30 november 1902 kunde inviga huset som såväl inrymde samlingslokaler som ett antal mindre lägenheter som skulle hjälpa till att bära kostnaderna för fastigheten. Oscar II skänkte den vackra takkronan i papier maché. Det var en av de tre kronor som hängt i Rikssalen på Gripsholm och som kan ses på C J Billmarks bild av Rikssalen.
Bild av Rikssalen på 1850-talet publicerad i C J Billmarks planschverk "Gripsholm"
1963 skänkte Arbetarföreningen huset till dåvarande Mariefreds stad på villkor att ”hålla lokalerna tillgängliga för föreningslivet”. Och det har fungerat väl! Som bio, som teater, som hem för Mariefredsrevyn, som festlokal, som studielokaler och som möteslokaler. Människor har bidragit med möbler, arbete och engagemang.
Men nu har det lagts fram en utredning där det klassiska fantasikalkylen åter kommit till heders. Nu ska det kosta 20 miljoner kronor att sätta det i stånd!! Även den här gången krävs en professionell granskning av hur man nått fram till denna hårresande siffra vars enda syfte kan vara att förmå kommunens politiker att istället välja ett ”billigare” alternativ som då antagligen dessutom skulle gå Derome till viljes, nämligen att få en ny Mötesplats i Stadsparken. Något företaget har lobbat för länge.
Men hur tänker man då? Vad jag förstår är meningen att den gamla byggnaden ska säljas. Hur då? Det är fråga om en villkorad donation. Arbetarföreningen existerar måhända inte längre och kan återkräva byggnaden av kommunen men säkert finns någon rättsinnehavare med berättigat intresse av att villkoren upprätthålls. Under alla omständigheter skulle detta bli en komplicerad affär med många svårlösta problem. Byggnaden lär på grund av sitt kulturhistoriska skyddsvärde knappast kunna förvandlas till ett bostadshus utan kommer bara att kunna utnyttjas för i stort sett det ändamål för vilken den är byggd. Med andra ord, bygger kommunen ett nytt hus för Mötesplatsen så lär man ändå på något sätt bli sittande med Biohuset och dess kostnader i knät. Så vad är då vitsen? I synnerhet som det i högsta grad skulle gå emot invånarnas önskemål beträffande Biohusets framtid.
En starkt uppmaning till kommunens politiker: släng utredningen i papperskorgen där den hör hemma och se till att göra det som era uppdragsgivare önskar av er: Bevara Biohuset som Mötesplats för Mariefreds förenings- och kulturliv. Det har huset byggts för och skall fortsätta som.
AXEL HIRSCH 1879-1967
Axel Hirsch 1879-1967 (Byst av konstnären Erik Hedland Foto fr. Stift. Isaak Hirsch Minne)
Banbrytare inom fattigvården, folkbildningspionjär och oavlönad socialarbetare. Kultiverad. förmögen, filantrop.
I samband med en stadgerevision i Gripsholmsföreningen fick jag anledning att sätta mig in i vem Axel Hirsch var och fann en oerhört intressant och mångfasetterad människa som lämnat stora spår efter sig – och ändå inte!
Med det menar jag att han – utöver alla de donationer han gjorde under sin livstid – efter att generösa arvslotter till släktingar och vänner avräknats, vid sin död 1967, lämnade inte mindre än över 14 miljoner kronor (130 miljoner i dagens penningvärde) till 20 olika institutioner. Karolinska Institutet fick den största posten (8 miljoner), följd av Nationalmuseum som fick 2 miljoner och Samfundet S:t Erik som fick 1 miljon. Därefter allt från 25.000:- till en halv miljon till socialt och kulturellt inriktade institutioner och organisationer. Pengar som gjort oerhörd nytta och kunnat skänka glädje och livskvalitet till många! Och fortsätter att göra det!
Och detta till trots är det få människor om ens några, som vet vem Axel Hirsch var. Han tillämpade sannerligen det valspråk som brukar tillskrivas familjen Wallenberg, att verka utan att synas. Det finns få fotografier av honom. Inga stiliga oljemålade porträtt. Det skulle ha blivit ett som den unge Isaac Grünewald skulle ha målat av sin välgörare, men andra uppdrag kom emellan och det blev aldrig något portrtätt. Det enda jag efter mycket sökande fann var en bronsbyst som finns i ett av familjen Hirsch filantropiska stiftelsers kontor och som Nationalmuseum kostat på att göra en avgjutning av för Statens Porträttsamlings räkning – för att sedan ”begrava” i magasin! Det ska tilläggas att det är tack vare Axel Hirsch donation 1958 och testamentslegat 1967, som den kanske största delen av de porträttförvärv som Nationalmuseum gjort till porträttsamlingen sedan dess alls kunnat ske. Och samtliga de så kallade Hedersporträtt som varje år doneras till samlingen av Gripsholmsföreningen sker med hjälp av dessa medel.
Så vem var han då? Jag började givetvis googla och fann att det finns en biografi om Axel Hirsch, skriven på Svenska Akademiens uppdrag, av Hirsch släkting Per Wästberg. Hade också mailkontakt med såväl Per Wästberg som dennes bror Olle och deras kusin Carl E. Hirsch. Lånade hem och läste Per Wästbergs bok med växande intresse. Lånade också hem den första bok som fadern Oscar Hirsch satte i händerna på sin son: ”Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer” samt de två böcker Axel Hirsch själv skrev. Hirsch egna böcker är inga memoarer i egentlig mening men innehåller minnesporträtt av människor som han arbetat ihop med i de olika bostadssociala, folkbildande och fattigvårdande organisationer han ägnade sin kraft. Också äldre släktingar, gamla vänner och studiekamrater. Människor han ansett har varit betydelsefulla och värda att minnas. Att framhålla sig själv eller sina insatser synes ha varit honom helt främmande. I den sista boken från 1953 ”Minnen som dröjt sig kvar”, inleder han med ett kapitel om sin långa vistelse på Serafimerlasarettet i samband med att han visat sig ha en svårupptäckt benmärgsinflammation som höll på att ta hans liv. ”På sjukhuset” kallar han skildringen och han skriver i förordet att han placerat den först i boken ”emedan jag i densamma tycker mig bäst ha fått fram det jag velat”.
Jag kan hålla med honom. Det är strålande vackert skrivet. En bildframkallande miljö- och människobeskrivning. Överhuvudtaget har han en utomordentlig stilistisk förmåga och hade han inte kommit att ägna sig åt sin sociala verksamhet kunde han blivit en fängslande och inte oäven författare av romaner eller filmmanuskript. Hirsch själv betraktade en författare som "den som ur livets diffusa flöde räddade gestalter, öden, tankar och ögonblick".
Av de olika porträtten tyckte jag givetvis att det var roligt att läsa om personer som också jag själv upplevt eller på annat sätt kommit i kontakt med: Harald Lettström som var gift med min farmors kusin och vars hem på Djurgården jag gästat några gånger och vars barnbarn tillhör mina kära vänner, förläggaren Folke Lars Hökerberg med hustru Eva – journalist och chefredaktör för tidskriften IDUN, som var föräldrar till en av mina klasskamrater, och nästgårdsgrannar till skolan. Slutligen också författaren Gustaf Lindqvist, signaturen Mari Mihi! Legendarisk siste borgmästare här i Mariefred med bostad och ännu befintligt tjänsterum i Rådhuset i Mariefred. Idag passande nog fungerande som kommunalt bibliotek. Hirsch berättelse om denne märklige man kommer jag att återge i annat sammanhang.
Det är märkligt att tänka sig den tidsmässiga spännvidd som finns här. Hirsch föddes samma år som Sverige fick gemensam tid! Alltså klockan var tolv på en och samma gång i hela landet! De första hästspårvagnarna började rulla i landet. Thomas Edison demonstrerar för första gången elektriskt ljus offentligt. Och Albert Einstein föds! Och samtidigt skriver han om människor som också jag haft förmånen att få träffa under mitt liv eller som varit mycket närvarande också i mitt liv, som Beyron Carlsson, Calle Björkman m.fl. 140 år!
Intressant var också att läsa om Isaac Grünewald som tidigt blev en av Axel Hirsch främsta protegéer. Hirsch lärde känna denne unge konstnär i vardande genom den Mosaiska församlingen och insåg omgående potentialen i hans måleri. Tillsammans med sin vän Nils Geber, underhöll han Grünewald så att denne kunde fullfölja sina studier hos Matisse i Paris. Hela tiden med korrespondenskontakt. I en av Hirsch böcker finns ett stort antal brev från Grünewald återgivna (med dennes tillstånd kort innan han dog). Det hade också varit intressant att få läsa några av Hirsch brev till Grünewald.
Jag återger en härlig passage i ett av breven från den unge självmedvetne Grünewald i ett läge där välgörarnas stödperiod uppenbarligen var tänkt att avslutas. Brevet är daterat Paris den 21 maj 1911 ställt till både Geber och Hirsch:
"Jag vet nu ej till hvem jag skall vända mig annat än till Er, som så länge hjälpt mig. Jag besvär Er om att ej släppa mig nu. Jag måste och skall fram! Jag är öfvertygad om min begåfning och vet att jag skall lyckas. Huru många konstnärer har kommit fram före 30-40 årsålder? Jag är bara 21 år. Ge mig blott 3 år ännu. Tre års studium i lugn och ro så att jag äfven en gång kan få i grund misslyckas för att sedan lyckas så mycket mer. Hittills har jag ju ej haft råd eller tid att misslyckas, då jag måste ha arbeten att ställa ut. Och det är en välkänd sak, att en konstnär lär sig lika mycket om ej mer på att i grund misslyckas som på att lyckas. Vore jag en medelmåtta så vore kanske den studietid jag har bakom mig nog. Men jag syftar högre och ser också vanskligheterna, och vore det så 20 år till skulle jag vara glad. Men jag begär endast några få. Och jag skall spänna mig till det yttersta. Tre år! Det gör en fix summa 9.000 kr. Alla våra rika judar med konstintresse och goda affärsmän! Är det så farligt att riskera denna öfverkomliga summa på en ung konstnär som vill och skall fram? 9.000 kronor! Det är den summa akademien offrar på den ena oduglingen efter den andra. Då de har gått igenom akademien får de kunglig medalj och 3 år att fortsätta på. Min akademitid är slut. Min kungliga medalj är min tro på mig själv. Men de 3 åren måste NI ge mig. Förlåt mig att jag så tränger mig på Eder men hvem skulle hjälpa mig annars? Och jag är förtviflad. Det finns säkert 9 konstintresserade i Stockholm. 1.000 kr. är en låg skatt på denna gudagåva: att ha konstsinne. Af Er begär jag endast några timmar och tro på min begåfning och då måste Ni lyckas! Framtiden skall då utvisa om Ni behöfver ångra Eder.
Med största högaktning och tillgifvenhet
Eder alltid tacksamme
Isaac Grünewald"
Sammantaget insåg jag efter läsningen av och om honom och därmed något ha lärt känna Hirsch, att när landshövdingen Bo Hammarskjöld på 50-talet föreslog sin vän att denne genom en donation till Gripsholmsföreningen skulle bidra till att inom Svenska statens Porträttsamling på Gripsholms Slott, skapa ett avgränsat svenskt pantheon, ett hedersporträttgalleri över svenskar som gjort betydelsefulla insatser för sitt land och dess samhälle och kultur, så appellerade detta alldeles säkert till Axel Hirsch hela person och bakgrund. Han inte bara donerade en då avsevärd summa för att tanken skulle kunna förverkligas utan också genom sitt testamente ännu mer pengar för att säkra att detta hedersporträttgalleri också för framtiden skulle kunna kompletteras.
Axel föddes alltså 1879. Ett år senare skulle modern föda hans lillasyster men det hela gick så illa att såväl mor som barn dog.
För fadern, Oscar Hirsch , blev detta en katastrof han aldrig hämtade sig ifrån. Mellan honom och hustrun Fanny fanns glädje, kärlek, uppsluppenhet och framtidshopp. Allt detta tycks ha släckts hos Oscar när hustrun dog. Han blev aldrig en särskilt närvarande far för sonen Axel i och med att han begravde sig i arbete, för att som Axel senare skriver, döva sin sorg. Arbetet blev ett opiat. Om Oscar finns inte så mycket personligt att berätta, det är som Per Wästberg skriver om sin äldre släkting: ”En man som inte skrattar föder inga anekdoter”.
Axel var emellertid ett snällt barn som sällan togs i upptuktelse. Han hade en betydande frihet eftersom modern var död och fadern ofta frånvarande.
Fadern gjorde honom medveten om hans sociala skyldigheter. Eftersom han inte var ”född till arbetshjon på Grubbens, inte registrerad för venerisk kontroll på Eira, inte såld på auktion eller omhändertagen som kringstrykare”, så var han priviligierad. Med Oscars tolkning innebar det att han borde arbeta för dem som i motsats till honom tvingades tänka på sig själva och sin överlevnad. Han måste leva under sina tillgångar för att så förvalta dem för andra. Familjen var i likhet med många andra av de tidigt invandrade judiska familjerna, mer eller mindre religiöst sekulära. Däremot var nog den mosaiska församlingens sociala liv väsentligt.
Jag återger en härlig passage i ett av breven från den unge självmedvetne Grünewald i ett läge där välgörarnas stödperiod uppenbarligen var tänkt att avslutas. Brevet är daterat Paris den 21 maj 1911 ställt till både Geber och Hirsch:
"Jag vet nu ej till hvem jag skall vända mig annat än till Er, som så länge hjälpt mig. Jag besvär Er om att ej släppa mig nu. Jag måste och skall fram! Jag är öfvertygad om min begåfning och vet att jag skall lyckas. Huru många konstnärer har kommit fram före 30-40 årsålder? Jag är bara 21 år. Ge mig blott 3 år ännu. Tre års studium i lugn och ro så att jag äfven en gång kan få i grund misslyckas för att sedan lyckas så mycket mer. Hittills har jag ju ej haft råd eller tid att misslyckas, då jag måste ha arbeten att ställa ut. Och det är en välkänd sak, att en konstnär lär sig lika mycket om ej mer på att i grund misslyckas som på att lyckas. Vore jag en medelmåtta så vore kanske den studietid jag har bakom mig nog. Men jag syftar högre och ser också vanskligheterna, och vore det så 20 år till skulle jag vara glad. Men jag begär endast några få. Och jag skall spänna mig till det yttersta. Tre år! Det gör en fix summa 9.000 kr. Alla våra rika judar med konstintresse och goda affärsmän! Är det så farligt att riskera denna öfverkomliga summa på en ung konstnär som vill och skall fram? 9.000 kronor! Det är den summa akademien offrar på den ena oduglingen efter den andra. Då de har gått igenom akademien får de kunglig medalj och 3 år att fortsätta på. Min akademitid är slut. Min kungliga medalj är min tro på mig själv. Men de 3 åren måste NI ge mig. Förlåt mig att jag så tränger mig på Eder men hvem skulle hjälpa mig annars? Och jag är förtviflad. Det finns säkert 9 konstintresserade i Stockholm. 1.000 kr. är en låg skatt på denna gudagåva: att ha konstsinne. Af Er begär jag endast några timmar och tro på min begåfning och då måste Ni lyckas! Framtiden skall då utvisa om Ni behöfver ångra Eder.
Med största högaktning och tillgifvenhet
Eder alltid tacksamme
Isaac Grünewald"
Sammantaget insåg jag efter läsningen av och om honom och därmed något ha lärt känna Hirsch, att när landshövdingen Bo Hammarskjöld på 50-talet föreslog sin vän att denne genom en donation till Gripsholmsföreningen skulle bidra till att inom Svenska statens Porträttsamling på Gripsholms Slott, skapa ett avgränsat svenskt pantheon, ett hedersporträttgalleri över svenskar som gjort betydelsefulla insatser för sitt land och dess samhälle och kultur, så appellerade detta alldeles säkert till Axel Hirsch hela person och bakgrund. Han inte bara donerade en då avsevärd summa för att tanken skulle kunna förverkligas utan också genom sitt testamente ännu mer pengar för att säkra att detta hedersporträttgalleri också för framtiden skulle kunna kompletteras.
Axel Hirsch (Foto: Bergne)
Axel föddes alltså 1879. Ett år senare skulle modern föda hans lillasyster men det hela gick så illa att såväl mor som barn dog.
För fadern, Oscar Hirsch , blev detta en katastrof han aldrig hämtade sig ifrån. Mellan honom och hustrun Fanny fanns glädje, kärlek, uppsluppenhet och framtidshopp. Allt detta tycks ha släckts hos Oscar när hustrun dog. Han blev aldrig en särskilt närvarande far för sonen Axel i och med att han begravde sig i arbete, för att som Axel senare skriver, döva sin sorg. Arbetet blev ett opiat. Om Oscar finns inte så mycket personligt att berätta, det är som Per Wästberg skriver om sin äldre släkting: ”En man som inte skrattar föder inga anekdoter”.
Axel var emellertid ett snällt barn som sällan togs i upptuktelse. Han hade en betydande frihet eftersom modern var död och fadern ofta frånvarande.
Fadern gjorde honom medveten om hans sociala skyldigheter. Eftersom han inte var ”född till arbetshjon på Grubbens, inte registrerad för venerisk kontroll på Eira, inte såld på auktion eller omhändertagen som kringstrykare”, så var han priviligierad. Med Oscars tolkning innebar det att han borde arbeta för dem som i motsats till honom tvingades tänka på sig själva och sin överlevnad. Han måste leva under sina tillgångar för att så förvalta dem för andra. Familjen var i likhet med många andra av de tidigt invandrade judiska familjerna, mer eller mindre religiöst sekulära. Däremot var nog den mosaiska församlingens sociala liv väsentligt.
Oscar inpräntade också i sin son följande: "Var inte den du är, var den du kunde bli"!
Som enda barnet fick han delta i de vuxnas tillställningar – förutsatt att han yttrade sig först då han blev tillfrågad. Ingen bad honom springa ut och leka. Oscar lade knappast märke till honom. Därför var det rörande att läsa Oscars brev till sin son om dennes kärleksbekymmer i lite vuxnare ålder. Breven var långt varmare och ömsintare än vad skildringen av den ”frånvarande” fadern, som slöt sig inom sig själv och aldrig kom över sin sorg, antydde.
En man som under studieåren och senare i livet kom att betyda mycket för Axel Hirsch var den blivande ärkebiskopen och författaren Nathan Söderblom som en gång, oanmäld, höll ett lysande tal inför en hänförd skara studenter som satt och åt vid långbord uppdukade i Skoklosters slottsallé. Många år senare träffade Hirsch Söderblom i ett sammanhang som rörde faderns filantropiska verksamhet och Axel nämnde då att Söderbloms tal den gången betytt oerhört mycket för honom. Hirsch berättar i en av sina böcker att några dagar senare kom ett paket med en vackert inbunden bok av Nathan Söderblom med en vänlig dedikation. Hela Skoklostertalet fanns i boken och Hirsch återger hela talet i en av sina böcker. Även Per Wästberg återger i sin bok om Axel Hirsch ett kortare utsnitt:
”För kommande tider, när mången blixtrande genialitet och senare klokskap slocknat i glömskans natt, skola dessa ord och hänförelsen som de tänt, lysa förklarande och försonande på vårt sekels änne....
Nu ligger faran i de yngsta folkens ömtålighet för nationalitetssjukdomens smitta... Den dådkraftiga lycksalighetsvissheten från seklets början blev rubbad, när i världsloppet och människans liv avgrunder upptäcktes, som överhöljs av optimismens grönskande lövverk. Goethes och Tegnérs harmoniska mänsklighet stod sig slätt i ljuset av Kierkegaards och Ibsens röntgenstrålar. Humanitetens klara luft svärtades av stenkolsröken, dess jubelsång överöstes av knot och kvidan från industrialismens grottekvarn.
Vägen är tung från det Rousseuska natursvärmeriets veka vemod till den tävlingskamp, Darwin såg i tillvaron och till Schopenhauers förtvivlan över viljedriftens lönlösa smärta...
Över de andra krafterna i utvecklingens kamp står den lidande rättfärdighetens tålamod, ännu högre den i döden samvetslydige, sig offrande, troende kärleken...”
Söderbloms maning om att aldrig hejda sig halvvägs blev viktig för Axel.
Axel Hirsch var i grunden moralist. Tidigt ivrande för jämställdhetssträvanden och för socialt utsatta människor. Erinrade om Elsa Eschelssons tragiska öde: juristen som tog sitt liv då hon inte fick den post vid universitetet som hennes meriter berättigade till men som oskrivna värdenormer förvägrade henne.
Eftersom bostadsbyggande ”låg i släkten” kom mycket i hans liv att handla om just bostäder för sämre lottade och utsatta människor.
Verdandist sedan första Uppsalaåret. Föreningen lärde honom att politik är öppna samtal mellan medborgare av olika åsikt. Idén om det offentliga rummet var motsatsen till rasism, elitism, särbehandling och påtvingad eller eftersträvad segregation. I Verdandi fann han klart förnuft, hjälpsamhet, engagemang i andra människors livsöden.
Han valde bort den akademiska banan eftersom han kände att den skulle begränsa honom. Han såg armod och otillfredsställelse inpå knutarna och insåg sitt kall. Han hade också lovat sin far att aldrig ta betalt för sina arbetsinsatser.
Han hade lätt för att beundra handlingens män men ville inte nöja sig med att studera deras bedrifter. Dock var han ingen romantiker som trodde han kunde utföra stordåd som individ. Han tillskrev sig ingen nyskapande kraft, däremot en lugn klarsyn och en känslighet för elden hos andra.
Om människan kastade av sig fördomarna, ifrågasatte konventionerna och blev fri att växa genom ett ocensurerat kunskapssökande, då skulle hon förändras. Historien fick aldrig förträngas, endast omprövas.
Han kom in i diskussionsföreningen Studenter och Arbetare i Uppsala. Enl. DN var Stockholms motsvarande den mest livaktiga diskussionsföreningen. Idén att ordna läsestugor i Stockholm väcktes här liksom fröet till arbetarhem. Liksom till ABF.
Många är de människor och organisationer som fått glädje av Axel Hirsch och hans släktingars insatser och pengar. Finns bland dagens rika och förmögna, människor som utan tanke på egen vinning vill offra sin tid, sina krafter och sina pengar för andra som inte fått samma förutsättningar på det sätt som Axel Hirsch gjorde?
Axel Hirsch (Foto: Lennart af Petersens)
Källor:
Per Wästberg, AXEL HIRSCH, Svenska Akademien 2002 (Flitigt citerad ovan)
G H Mellin, Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer, 1840-49
Som enda barnet fick han delta i de vuxnas tillställningar – förutsatt att han yttrade sig först då han blev tillfrågad. Ingen bad honom springa ut och leka. Oscar lade knappast märke till honom. Därför var det rörande att läsa Oscars brev till sin son om dennes kärleksbekymmer i lite vuxnare ålder. Breven var långt varmare och ömsintare än vad skildringen av den ”frånvarande” fadern, som slöt sig inom sig själv och aldrig kom över sin sorg, antydde.
En man som under studieåren och senare i livet kom att betyda mycket för Axel Hirsch var den blivande ärkebiskopen och författaren Nathan Söderblom som en gång, oanmäld, höll ett lysande tal inför en hänförd skara studenter som satt och åt vid långbord uppdukade i Skoklosters slottsallé. Många år senare träffade Hirsch Söderblom i ett sammanhang som rörde faderns filantropiska verksamhet och Axel nämnde då att Söderbloms tal den gången betytt oerhört mycket för honom. Hirsch berättar i en av sina böcker att några dagar senare kom ett paket med en vackert inbunden bok av Nathan Söderblom med en vänlig dedikation. Hela Skoklostertalet fanns i boken och Hirsch återger hela talet i en av sina böcker. Även Per Wästberg återger i sin bok om Axel Hirsch ett kortare utsnitt:
”För kommande tider, när mången blixtrande genialitet och senare klokskap slocknat i glömskans natt, skola dessa ord och hänförelsen som de tänt, lysa förklarande och försonande på vårt sekels änne....
Nu ligger faran i de yngsta folkens ömtålighet för nationalitetssjukdomens smitta... Den dådkraftiga lycksalighetsvissheten från seklets början blev rubbad, när i världsloppet och människans liv avgrunder upptäcktes, som överhöljs av optimismens grönskande lövverk. Goethes och Tegnérs harmoniska mänsklighet stod sig slätt i ljuset av Kierkegaards och Ibsens röntgenstrålar. Humanitetens klara luft svärtades av stenkolsröken, dess jubelsång överöstes av knot och kvidan från industrialismens grottekvarn.
Vägen är tung från det Rousseuska natursvärmeriets veka vemod till den tävlingskamp, Darwin såg i tillvaron och till Schopenhauers förtvivlan över viljedriftens lönlösa smärta...
Över de andra krafterna i utvecklingens kamp står den lidande rättfärdighetens tålamod, ännu högre den i döden samvetslydige, sig offrande, troende kärleken...”
Söderbloms maning om att aldrig hejda sig halvvägs blev viktig för Axel.
Axel Hirsch var i grunden moralist. Tidigt ivrande för jämställdhetssträvanden och för socialt utsatta människor. Erinrade om Elsa Eschelssons tragiska öde: juristen som tog sitt liv då hon inte fick den post vid universitetet som hennes meriter berättigade till men som oskrivna värdenormer förvägrade henne.
Eftersom bostadsbyggande ”låg i släkten” kom mycket i hans liv att handla om just bostäder för sämre lottade och utsatta människor.
Verdandist sedan första Uppsalaåret. Föreningen lärde honom att politik är öppna samtal mellan medborgare av olika åsikt. Idén om det offentliga rummet var motsatsen till rasism, elitism, särbehandling och påtvingad eller eftersträvad segregation. I Verdandi fann han klart förnuft, hjälpsamhet, engagemang i andra människors livsöden.
Han valde bort den akademiska banan eftersom han kände att den skulle begränsa honom. Han såg armod och otillfredsställelse inpå knutarna och insåg sitt kall. Han hade också lovat sin far att aldrig ta betalt för sina arbetsinsatser.
Han hade lätt för att beundra handlingens män men ville inte nöja sig med att studera deras bedrifter. Dock var han ingen romantiker som trodde han kunde utföra stordåd som individ. Han tillskrev sig ingen nyskapande kraft, däremot en lugn klarsyn och en känslighet för elden hos andra.
Om människan kastade av sig fördomarna, ifrågasatte konventionerna och blev fri att växa genom ett ocensurerat kunskapssökande, då skulle hon förändras. Historien fick aldrig förträngas, endast omprövas.
Han kom in i diskussionsföreningen Studenter och Arbetare i Uppsala. Enl. DN var Stockholms motsvarande den mest livaktiga diskussionsföreningen. Idén att ordna läsestugor i Stockholm väcktes här liksom fröet till arbetarhem. Liksom till ABF.
Många är de människor och organisationer som fått glädje av Axel Hirsch och hans släktingars insatser och pengar. Finns bland dagens rika och förmögna, människor som utan tanke på egen vinning vill offra sin tid, sina krafter och sina pengar för andra som inte fått samma förutsättningar på det sätt som Axel Hirsch gjorde?
Axel Hirsch (Foto: Lennart af Petersens)Källor:
Per Wästberg, AXEL HIRSCH, Svenska Akademien 2002 (Flitigt citerad ovan)
G H Mellin, Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer, 1840-49
Axel Hirsch, Levande och bortgångna, Lars Hökerbergs Bokförlag 1943
Axel Hirsch, Minnen som dröjt kvar, Lars Hökerbergs Bokförlag 1953
Mailkontakter med Per Wästberg, Olle Wästberg och Carl E Hirsch
Axel Hirsch Donationsbrev 1958 till Gripsholmsföreningen
Axel Hirsch Testamente 1966
Hemsidor för Stiftelserna Isaak Hirsch Minne och Oscar Hirsch Minne
Mailkontakter med Per Wästberg, Olle Wästberg och Carl E Hirsch
Axel Hirsch Donationsbrev 1958 till Gripsholmsföreningen
Axel Hirsch Testamente 1966
Hemsidor för Stiftelserna Isaak Hirsch Minne och Oscar Hirsch Minne
Sant eller falskt om klimatet? Svaren finns i "Klimatkarusellen"
Ända sedan jag för rätt många år sedan nu vid två tillfällen gick veckolånga tvärvetenskapliga kurser i Åkers Bergslag under ledning av Nils-Axel ”Niklas” Mörner, landets främste oceanolog, har jag kommit att intressera mig för klimatfrågan. Med Niklas Mörner fick vi stå på en gungfly ute över en ”bottenlös” skogstjärn och borra upp lerkärnor som sedan lades upp framför oss och så visade och pekade Niklas och tog oss med genom årtusendena ”..och där ser ni att det var en svår och hård vinter. Och här växte det till”.
Entusiasmen var smittande, Mörner intensiv, oerhört kunnig och pedagogisk. Han fick oss alla att inse att människans utsläpp av fossila gaser på alla sätt blott är en droppe i havet och inte har särskilt mycket med jordens klimatförändringar att skaffa.
Genom åren har jag då och då kontaktat honom för att få en eller annan uppgift bekräftad eller förnekad och det har alltid varit givande kontakter. Jag har läst Henrik Svensmarks bok om den kosmiska strålningens betydelse för molnbildningen och därmed klimatet och jag har givetvis följt och förundrats över den allmänna klimatdebatten. Förvånat mig över hur dåligt, för att inte säga uselt, mitt eget husorgan DN sköter sitt objektiva journalistiska uppdrag i den här frågan.
Sökte länge efter en bra bok som går igenom alla påståenden om klimatet, alla teorier och hypoteser, som redovisar kunskapsläget och gör det på ett också för oss ”vanliga dödliga” begripligt sätt. Jag fann Elsa Widdings bok ”Klimatkarusellen” tack vare den balanserade sajten klimatupplysningen.se och Webkanalen swebbtv.se. Det är nog länge sedan jag läste en bok så grundligt, långsamt och eftertänksamt. Elsa Widding har lyckats i sitt uppsåt att få fram en bok som alla med intresse i frågan ska kunna läsa och förstå. Hon är lika förundrad som jag själv över hur tänkande människor som borde ha tillräckliga kunskaper och tillräckligt minne för att så fastna i vad som faktiskt bara är en hypotes som saknar all form av vetenskapligt bestyrkande och göra detta till en statsreligion. Det är helt ofattbart! Och att så många vuxna har låtit sig själva och sina barn utan eftertanke falla in i denna närmast sektliknande domedagsstämning, som lett till att ett barn sätter sig framför Riksdagshuset och skolstrejkar för att hon inte tror att det är någon mening med att lära sig något mer (underförstått för att vi alla kommer att gå under). Och vi vuxna låter det ske! Vad ska dessa ungdomar tänka om oss den dag då sanningen går upp för dem?
Elsa Widdings bok redovisar inget ”tyckande”, inga trosbekännelser utan bara rena fakta som styrks av empiriska data och mätningar. Hon visar på hur klimatet har utvecklats sedan slutet av den senaste istiden för 12000 år sedan och för hur kolidoxidhalten i atmosfären förändrats under årtusendena. Hon bemöter kunnigt alla dessa påståenden som kommer från alarmisthåll. Boken illustreras rikligt med pedagogiska grafer. Med hjälp av ett par medförfattare som biologen Morten Jødal, biokemiprofessorn Gösta Pettersson,statistikern Magnus Cederlöf och Stockholmsintitiativets professor Ingemar Nordin.
Cederlöf slår hål på klimatmodellernas tillförlitlighet och Petterssons redogörelse för IPCC:s ofattbart ohederliga hantering av sitt uppdrag är häpnadsväckande. Hur ett FN-organ kan undertrycka, förvränga, censurera och smutskasta allt och alla som inte faller in i det av organisationens kärntrupp godkända uppfattningen är helt oacceptabelt och det gör mig upprörd att detta inte har stoppats.
Vill ni lära er hur det verkligen förhåller sig med framtidens klimat är inte detta boken för er, för den slår fast just detta att eftersom det är så många parametrar och okända faktorer som påverkar jordens klimat att ingen idag med någon säkerhet kan förutsäga framtidens klimat. Det enda man väl ändå med viss sannolikhet kan förutspå är att det på lång sikt kommer att bli kallare eftersom det har varit den tydliga trenden alltsedan värmen som kom efter den förra istiden började avta.
Men vill ni lära er mer om vad som styr klimatutvecklingen och vad som inte gör det och vilka påståenden som är sanna och vilka som är falska, då ska ni köpa den. Ni kommer att förstå allt (nästan) och ni kommer sannolikt att förvånas.
En illustration ur boken visar på skillnaden mellan de klimatmodeller som IPCC använder för att skrämma oss och de faktiska temperaturmätningar som gjorts. När man ser detta undrar man hur någon kan tro på vad en politiskt och uppenbart okunnig och politiserad organisation som IPCC påstår:
Genom åren har jag då och då kontaktat honom för att få en eller annan uppgift bekräftad eller förnekad och det har alltid varit givande kontakter. Jag har läst Henrik Svensmarks bok om den kosmiska strålningens betydelse för molnbildningen och därmed klimatet och jag har givetvis följt och förundrats över den allmänna klimatdebatten. Förvånat mig över hur dåligt, för att inte säga uselt, mitt eget husorgan DN sköter sitt objektiva journalistiska uppdrag i den här frågan.
Sökte länge efter en bra bok som går igenom alla påståenden om klimatet, alla teorier och hypoteser, som redovisar kunskapsläget och gör det på ett också för oss ”vanliga dödliga” begripligt sätt. Jag fann Elsa Widdings bok ”Klimatkarusellen” tack vare den balanserade sajten klimatupplysningen.se och Webkanalen swebbtv.se. Det är nog länge sedan jag läste en bok så grundligt, långsamt och eftertänksamt. Elsa Widding har lyckats i sitt uppsåt att få fram en bok som alla med intresse i frågan ska kunna läsa och förstå. Hon är lika förundrad som jag själv över hur tänkande människor som borde ha tillräckliga kunskaper och tillräckligt minne för att så fastna i vad som faktiskt bara är en hypotes som saknar all form av vetenskapligt bestyrkande och göra detta till en statsreligion. Det är helt ofattbart! Och att så många vuxna har låtit sig själva och sina barn utan eftertanke falla in i denna närmast sektliknande domedagsstämning, som lett till att ett barn sätter sig framför Riksdagshuset och skolstrejkar för att hon inte tror att det är någon mening med att lära sig något mer (underförstått för att vi alla kommer att gå under). Och vi vuxna låter det ske! Vad ska dessa ungdomar tänka om oss den dag då sanningen går upp för dem?
Elsa Widdings bok redovisar inget ”tyckande”, inga trosbekännelser utan bara rena fakta som styrks av empiriska data och mätningar. Hon visar på hur klimatet har utvecklats sedan slutet av den senaste istiden för 12000 år sedan och för hur kolidoxidhalten i atmosfären förändrats under årtusendena. Hon bemöter kunnigt alla dessa påståenden som kommer från alarmisthåll. Boken illustreras rikligt med pedagogiska grafer. Med hjälp av ett par medförfattare som biologen Morten Jødal, biokemiprofessorn Gösta Pettersson,statistikern Magnus Cederlöf och Stockholmsintitiativets professor Ingemar Nordin.
Cederlöf slår hål på klimatmodellernas tillförlitlighet och Petterssons redogörelse för IPCC:s ofattbart ohederliga hantering av sitt uppdrag är häpnadsväckande. Hur ett FN-organ kan undertrycka, förvränga, censurera och smutskasta allt och alla som inte faller in i det av organisationens kärntrupp godkända uppfattningen är helt oacceptabelt och det gör mig upprörd att detta inte har stoppats.
Vill ni lära er hur det verkligen förhåller sig med framtidens klimat är inte detta boken för er, för den slår fast just detta att eftersom det är så många parametrar och okända faktorer som påverkar jordens klimat att ingen idag med någon säkerhet kan förutsäga framtidens klimat. Det enda man väl ändå med viss sannolikhet kan förutspå är att det på lång sikt kommer att bli kallare eftersom det har varit den tydliga trenden alltsedan värmen som kom efter den förra istiden började avta.
Men vill ni lära er mer om vad som styr klimatutvecklingen och vad som inte gör det och vilka påståenden som är sanna och vilka som är falska, då ska ni köpa den. Ni kommer att förstå allt (nästan) och ni kommer sannolikt att förvånas.
En illustration ur boken visar på skillnaden mellan de klimatmodeller som IPCC använder för att skrämma oss och de faktiska temperaturmätningar som gjorts. När man ser detta undrar man hur någon kan tro på vad en politiskt och uppenbart okunnig och politiserad organisation som IPCC påstår:
Mystik i Pragmörker!
Stillastående på den östtyska landsbygden.
För många år sedan i slutet av 70-talet möjligen början på 80-talet, skulle hustrun, jag och vår då tioåriga dotter fara till en internationell jobbkonferens i Wien. Vi skulle åka tåg och på den tiden tog man kontakt med SJs Resebyrå som letade fram den bästa och snabbaste förbindelsen.
Den innebar kvällståg till Malmö där vi skulle kliva över i en sovvagn som under natten skulle ta oss från Trelleborg till Sassnitz på den östtyska sidan och därifrån vidare till Berlin Ostbahnhof där vi skulle byta tåg. Tåget vidare mot Prag och Wien skulle stå inne på samma plattform så det ”var bara att gå rakt över” svarade tjänstemannen på min lätt oroliga kommentar om att vi bara hade åtta minuter på oss för bytet.
Som uppvuxen med en farfar som varit med och byggt Sveriges järnvägar och grundat dess Järnvägsmuseum så trodde jag på SJ!
Vi for iväg, bytte planenligt i Malmö och gick till kojs. När vi vaknade morgonen efter så noterade jag att tåget stod stilla. En blick genom fönstret visade att vi stod stilla mitt ute på landsbygden. Sädesfält, hagar och ett och annat träd var allt vi såg. Vi klädde på oss och gick ut i korridoren. Våra grannar i de närmaste sovkupéerna visade sig vara Sickan Karlsson och de två på den tiden tongivande ”festfixarna” Kicke Sturesjö och Ulf Lundqvist. Jag presenterade mig för Sickan och berättade att vi träffats på hennes styvsons studentskiva för inte så många år sedan och vi blev omgående upptagna i Sickans varma krets. De visste att berätta att vi stått still i fyra timmar och ingen visste var eller varför. ”Det här är Östtyskland!”
Och ingen frukost kunde vi få heller. Men vi satte oss tillsammans i en sittkupé. En satt kraftig man också från samma vagn slöt sig till oss. Han hade ett ryskklingande namn men pratade oklanderlig svenska. Var svåger med ägaren av färgtillverkaren Alfort och Cronholm. Född i Ryssland, uppvuxen i Schweiz och numera ägare av krogen ”Gröna Jägaren” på Götgatan i Stockholm. En sann kosmopolit. Trots omständigheterna hade vi riktigt kul. Sickan, Kicke och Ulf var på väg för att fira Sickans dotter Ingegerd som var gift med en amerikansk diplomat i Berlin. Tror det rörde sig om ett femtioårskalas. De hade med sig en stor prinsesstårta som de var oroliga för att den skulle förfaras i värmen på tåget. Till slut blev hungern oss alla övermäktig och Sickan beslöt att ”vi äter tårtan! Vi får ordna en annan i Berlin!” Sagt och gjort! Där satt vi nu och smaskade på en svensk prinsesstårta på ett tåg mitt på den ödsliga östtyska landsbygden och vi hade nog aldrig ätit något godare! Fanken vet om inte också någon hade en flaska vin som korkades upp!
Vi luftade vår oro beträffande hur vi skulle komma vidare från Östberlin. Vi fick veta att nästa tåg mot Wien skulle gå fyra timmar senare. ”Gröne Jägaren” sa då att ”inte ska ni sitta och vänta på Ostbahnhof! Följ med mig på första bästa tåg till Prag dit jag ska, så bjuder jag på middag och sedan kan ni hoppa på Wientåget ifrån Prag”.
Vi for iväg, bytte planenligt i Malmö och gick till kojs. När vi vaknade morgonen efter så noterade jag att tåget stod stilla. En blick genom fönstret visade att vi stod stilla mitt ute på landsbygden. Sädesfält, hagar och ett och annat träd var allt vi såg. Vi klädde på oss och gick ut i korridoren. Våra grannar i de närmaste sovkupéerna visade sig vara Sickan Karlsson och de två på den tiden tongivande ”festfixarna” Kicke Sturesjö och Ulf Lundqvist. Jag presenterade mig för Sickan och berättade att vi träffats på hennes styvsons studentskiva för inte så många år sedan och vi blev omgående upptagna i Sickans varma krets. De visste att berätta att vi stått still i fyra timmar och ingen visste var eller varför. ”Det här är Östtyskland!”
Och ingen frukost kunde vi få heller. Men vi satte oss tillsammans i en sittkupé. En satt kraftig man också från samma vagn slöt sig till oss. Han hade ett ryskklingande namn men pratade oklanderlig svenska. Var svåger med ägaren av färgtillverkaren Alfort och Cronholm. Född i Ryssland, uppvuxen i Schweiz och numera ägare av krogen ”Gröna Jägaren” på Götgatan i Stockholm. En sann kosmopolit. Trots omständigheterna hade vi riktigt kul. Sickan, Kicke och Ulf var på väg för att fira Sickans dotter Ingegerd som var gift med en amerikansk diplomat i Berlin. Tror det rörde sig om ett femtioårskalas. De hade med sig en stor prinsesstårta som de var oroliga för att den skulle förfaras i värmen på tåget. Till slut blev hungern oss alla övermäktig och Sickan beslöt att ”vi äter tårtan! Vi får ordna en annan i Berlin!” Sagt och gjort! Där satt vi nu och smaskade på en svensk prinsesstårta på ett tåg mitt på den ödsliga östtyska landsbygden och vi hade nog aldrig ätit något godare! Fanken vet om inte också någon hade en flaska vin som korkades upp!
Vi luftade vår oro beträffande hur vi skulle komma vidare från Östberlin. Vi fick veta att nästa tåg mot Wien skulle gå fyra timmar senare. ”Gröne Jägaren” sa då att ”inte ska ni sitta och vänta på Ostbahnhof! Följ med mig på första bästa tåg till Prag dit jag ska, så bjuder jag på middag och sedan kan ni hoppa på Wientåget ifrån Prag”.
Folktomma östtyska stationsperronger.
Vid framkomsten till Östberlin kramade och vinkade vi avsked på perrongen. Vi följde med vår välgörare till ett ”lokaltåg” till Prag som avgick efter bara någon halvtimme. Felet var bara att tåget var så överfullt det någonsin kunde bli. Vi skulle tillbringa drygt fyra timmar på detta tåg. Det fanns inte en sittplats att uppbringa. Istället travade vi våra förhållandevis stora väskor på varandra i ett korridoravsnitt utanför två sittkupéer, och satte vår dotter på väskorna. Själva stod vi tillsammans med 12 andra människor i korridoravsnittet. Trängseln var lika stor i samtliga vagnars korridorer. Det gick inte att komma fram. Att använda toaletten var inte att tänka på. Någon rapporterade att det var stopp i den sedan länge och dessutom saknades toasits och papper och det hela var väldigt oaptitligt. Vi började ångra att vi inte stannade på Ostbahnhof. När vi så kom fram till Prag var det redan ganska sent på kvällen. Vår värd gick före ut på gatorna från järnvägsstationen och vi efter, kånkandes på våra resväskor. Dottern ganska slut. Det var kolmörkt. Knappast några fönster var upplysta i husen. Kanske hade man fönsterluckor? Gatlyktor fanns bara ytterst långt ifrån varandra. Våra steg ekade ensamt mot gatstenarna. Vi mötte knappast en enda människa. Vi gick och gick! Plötsligt säger vår värd till oss att vänta en stund här på gatan. Han ska bara snabbt hälsa på en vän. Och så försvinner han in i en port och är borta......
Jag har vid senare besök i Prag – sedan våren lyst upp staden på alla sätt – försökt att rekonstruera den väg vi gick den kvällen, dock utan att lyckas.
Just när vi började bli oroliga på allvar kom han åter ut genom porten och vår till synes ändlösa vandring fortsatte. Efter ett tag nådde vi en bredare och mer upplyst boulevard till vår lättnad. Vår värd tog oss så småningom in genom entrén till ett stort hotell där han bad oss vänta vid receptionen. Han skulle bara klara av ett möte innan vi skulle kunna gå in och äta middag i matsalen.
Dottern satte sig på resväskorna och vi stod bredvid. Vi kunde se att vår värd gick fram till ett par stora öronlappsfåtöljer som stod mitt emot varandra framför en jättelik öppen spis med sprakande brasa. Han slog sig ner i den ena och lutade sig framåt. Ur den andra lutade sig också en man. Det utbyttes inga handslag eller annat utan de gick direkt på en mumlande och allvarlig konversation. De satt så i kanske fem minuter och så reste sig vår värd och kom emot oss och sade att ”nu går vi och äter!”
Matsalen var stor och ”cremefärgad”. Högt i tak, stora fönster ut mot svarta natten, guldinfattade stora speglar, vita dukar, brutna servetter, ljus på borden och väntande kypare i vita jackor. Vi var praktiskt taget ensamma och fick alla kyparna svansande omkring oss. Det blev en lika efterlängtad måltid som någonsin frukosttårtan!
Efter ett par timmar, vandrade vi åter ut från hotellet och tillbaka till järnvägsstationen. Tror inte att vi gick samma väg. Troligen hade vi gått en omväg p.g.a. ”Gröne Jägarens” avstickare på vägen från stationen.
Vi tackade vår värd och steg sedan på tåget till Wien. Detta måste ha varit ett nattåg, men vi kan knappast ha haft sovbiljetter eftersom vi skulle åkt från Ostbahnhof redan tidigt på morgonen. Vi måste helt enkelt ha lyckats lösa sovplatsfrågan ombord.
Vi funderade länge på vad det egentligen var som vi hade upplevt i Prag och vad ”Gröne Jägaren” egentligen hade för sig. Det kändes onekligen som vi hade bevittnat ett möte mellan ett par hemliga agenter i en film och kanske utgjort en oplanerad men utmärkt fasad för de hemlighetsfulla möten vår tågvän hade.
Mellan dubbla taggtrådsstängsel.
Yttre kontroll
Under överinseende av beväpnade vakter i tornen utmed.
Vi vaknade i alla fall i god tid innan vi skulle passera gränsen mellan Tjeckoslovakien och Österrike. När vi närmade oss denna insåg vi att vi ännu inte ”sluppit ut”. Tåget kördes i sin fulla längd in mellan dubbla höga taggtrådsstängsel mellan vilka patrullerade beväpnade soldater med skällande schäferhundar. Grindar stängdes bakom tåget och patruller med kpistbeväpnade soldater klev ombord på sista vagnen samtidigt som ett par soldater gick utmed tåget med speglar på långa stavar som de kontrollerade vagnarnas undersidor med så att ingen flykting hängt sig fast där. Patrullerna inne i tåget kontrollerade allas pass, kontrollerade bagage och kollade på hatthyllor och öppnade taken inne på toaletterna eftersom det tydligen förekom att flyktingar gömde sig där. Efter en evighet hade man tagit sig igenom hela tåget och tydligen inte funnit något anmärkningsvärt varför grindarna framför tåget öppnades och vi kunde fortsätta vår färd som nu blev mindre dramatisk. Vi anlände lättade men nog så trötta till Wien.
Men det dråpliga tog inte slut. På ankomstkvällen hade vår österrikiske värd ordnat en stor middag på Hotell Sacher, följt av en föreställning på operan. Var vi redan trötta efter resan så spädde nog den överdådiga middagen på tröttheten. På Operan installerades hustrun, dottern och jag tillsammans med vår franske kollega och vän, hans fru och möjligen något av deras barn, i en egen loge. Wienoperan på den tiden i vart fall hade ett plant parkettgolv för ståplatser. Omgärdade med balkonger som låg något högre men fortfarande med plana golv. För att lösa detta så höjde man stolsbenen för varje rad sittplatser, vilket betydde att jag och min franske vän hamnade bakerst på vad som måste beskrivas som höga barstolar med kort rygg och inga armstöd. Jag kan säga att det tog inte lång stund innan sömnen överväldigade oss där bak och vi föll båda handlöst och under stort buller till golvet med kullvälta pallar och allt. En nog så pinsam avslutning! (Tyckte nog iallafall barnen...)
Mot friheten – över Donau!
Tänk vad en ostämd pianotangent kan leda till!
Najponk med Jiri Slavícek på trummor och svenske Hans Backenroth på basen i en skivstudio i Prag våren 2019.
Den kvällen skulle ”Najponk Trio” framträda. Lite god tjeckisk öl och måhända en Becherovka (nej, den sistnämnda favoriten hade jag ännu inte stiftat bekantskap med) inledde en kväll som på många sätt blev avgörande för fler än mig själv.
Trion började och till en början lät det väl bra men kanske inte riktigt på hallelujanivå. Men så hördes plötsligt en ostämd tangent på pianot och jag satt så att jag såg en irriterad min hos pianisten. Men istället för att sedan sorgfälligt undvika den tonen så gjorde den här killen tvärtom, han återvände ständigt till den och poängterade den falska tonen och utnyttjade den musikaliskt på ett suveränt och roligt sätt. Jag blev väldigt intresserad och nu öppnade jag öronen ordentligt.
Efteråt hade vi ett kort samtal. Jag berättade att jag tyckte detta med den falska tonen var så kul just för att precis så skulle min bror Lasse ha reagerat – och gjorde också flera gånger. Till och med så att han många gånger stämde om sina pianon för att utnyttja de falska tonerna.
En av Najponk Trios första plattor.
Om vi utbytte adresser eller om jag senare skrev till klubben och bad dem vidarebefordra ett brev till Najponk minns jag inte men på något sätt fick vi kontakt och började brevväxla till en början. Vi bytte musik på cd. Pianisten hette egentligen Jan Knop, men det är det ingen annat än möjligen skattemyndigheten som kallar honom. Najponk har blivit inte bara ett artistnamn utan också hans enda namn. Han inte bara lirar piano enastående inspirerat utan skriver dessutom egen musik i sann bebop-tradition.
Efter ett par år hände dock en del saker i hans liv som gjorde att han helt slutade med musiken. Han tyckte inte att han kom någonstans. Inget hände. Och det var en förlorad kärlek och lite för mycket av det som kan vara en förbannelse i jazzens värld, alkohol. Najponk började jobba i receptionen på ett hotell i Prag istället. Vi fortsatte att hålla kontakten och jag berättade för honom att det vore en tragedi för jazzmusiken om han för alltid slutade med musiken. Han var musik på ett väldigt påtagligt sätt och hans känsla för tonernas valörer och för fraseringen fantastisk. Förmågan att växla mellan kraftfulla angrepp på klaviaturen och fjäderlätta löpningar härlig och kontakten med instrumentet rent fysisk!
Najponk med Alan Dankworth på bas och Matt Fishwick på trummor, på Pizza Express i London
Han fick vidgade vyer och omvärlden började upptäcka denna gudabenådade jazzpianast. Det blev flera nya plattor, där även jag kunde vara behjälplig med genomförandet. Bl.a. en med en av Najponks idoler, den tjeckiske basistlegendaren George Mraz. Sammanlagt har det blivit över 20 cd-skivor med trio men också en del andra konstellationer.
Efter att under flera år förgäves ha försökt intressera några svenska arrangörer och Jazzradion för att göra något med Najponk Trio, så fick jag höra att vännen basisten Hans Backenroth skulle till Prag. Jag sa till honom att kolla om Najponk Trio lirade någonstans i Prag när han var där och det gjorde den. Och efteråt hade de båda musikanterna pratat och funnit varandra så pass att man snabbt gjorde upp om återbesök. Vilket har blivit flera och de har resulterat i ett stort antal cd-utgåvor. Ett par exklusivt för den japanska marknaden och några som ännu inte är färdiga. På YouTube can man avnjuta ett stort antal inspelningar med Hans och Najponk.
Najponk, Hans Backenroth och Alex Riel på turné våren 2019.
I våras var Najponk och Hans på turné i Tyskland och då med den danske internationellt väletablerade danske trumslagaren Alex Riel. Alex som tillhör min generation och till och med har lirat med min bror och med Bill Evans, Thad Jones, Don Cherry, Art Farmer och många andra. Redan dessförinnan hade de också gjort en turné med den ryske trumpetaren Valery Ponomarev.
Två gånger tidigare har Najponk kunnat gästa Sverige med sin ”Scandinavian Trio” bestående förutom av honom själv på piano, Hans Backenroth på bas och Chris Montgomery på trummor. Första året blev det bara en kvällskonsert på den Tjeckiska ambassaden, två kvällar på Glenn Miller Café och en eftermiddag på Tellus i Midsommarkransen i Stockholm.
För två år sedan likaså två kvällar på GMC där också saxofonmaestro Bernt Rosengren spelade med trion ena kvällen. En fantastisk konsert som finns dokumenterad på jazztv.se där man kan avnjuta hela kvällen.
Bernt Rosengren gästar Najponk Scandinavian Trio på Glenn Miller Café hösten 2017 (finns att avnjuta på jazztv.se)
Bernt Rosengren och Najponk Scandinavian Trio
Och i år blir det förutom GMC i Stockholm och ett par andra ställen, dessutom en konsert i JAZZ i MARIEFREDs regi på Biohuset den 14 september på eftermiddagen! Och då gästas trion dessutom av ingen mindre än ”Dompan” från filmen om Monica Z, saxofonisten Fredrik Lindborg!
Härligt ska det bli att få återuppleva Najponk med sin suveräna Scandinavian Trio och dess njutbara musik.
Najponk och Hans Backenroth
NK – Det Stora Varuhuset!
NK – det stora varuhuset! (Målning i blandteknik av Ferdinand Boberg till varuhusets 25-årsjubileum vid Hamngatan 1940)
Förebilderna för Sveriges främsta varuhus fanns givetvis utomlands. Idéer och impulser strömmade in om den förstoring i jätteformat av den gamla diversehandeln, butiken med allt under ett tak, från främst Paris, från London och från den gamla svenskstaden Stralsund och Berlin. I USA förädlades denna företeelse och där skapades också varuhus av en omfattning som aldrig tidigare skådats. Ett av de allra första – Lord and Taylor – som startade 1826 och öppnade sin flaggskeppsbutik på Femte Avenyn i New York 1914, har nu efter drygt hundra år dock stängt denna butik.
Förebilderna för Sveriges främsta varuhus fanns givetvis utomlands. Idéer och impulser strömmade in om den förstoring i jätteformat av den gamla diversehandeln, butiken med allt under ett tak, från främst Paris, från London och från den gamla svenskstaden Stralsund och Berlin. I USA förädlades denna företeelse och där skapades också varuhus av en omfattning som aldrig tidigare skådats. Ett av de allra första – Lord and Taylor – som startade 1826 och öppnade sin flaggskeppsbutik på Femte Avenyn i New York 1914, har nu efter drygt hundra år dock stängt denna butik.
Joseph Lejas magasin vid Regeringsgatan. (Okänd fotograf)
Lejas sommarkatalog från 1887.
I Sverige var det först Josef Sachs, ung chef för detaljhandelsföretaget Joseph Leja på Regeringsgatan, som anammade denna nya form av detaljhandel. Sachs hade ärvt företaget efter sin far Simon som i sin tur ärvt det efter sin morfar Joseph Leja. Lejas ”Pariserbazar” sålde ”galanterivaror”, leksaker och ”korta varor” bland vilka kunde finnas sådana märkliga blandningar som valfiskben, artificiella tänder, sadlar, teatersmink och galoscher. Sachs hade familjeförbindelser i alla de stora Europeiska metropolerna och studerade där också i början av 1890-talet. Genom de intryck han då fick fann han vår svenska detaljhandel mer än lovligt föråldrad och grep sig omedelbart an denna sin nya livsuppgift. Han ville skapa det första svenska verkliga varuhuset, men saknade själv tillräckliga resurser för att göra det. Han fick lov att söka stöd hos den andre av de två stora detaljhandelsföretagen i Stockholm kring det förra sekelskiftet, Karl M. Lundberg. Lejas hade sitt varumagasin på Regeringsgatan medan Lundbergs låg i ”strykjärnet” mellan Birger Jarlsgatan och Biblioteksgatan vid Stureplan. Lundbergs var det klart största företaget med 400 anställda, mot Lejas 150, och en omsättning på två miljoner mot knappt hälften för Leja. Andra betydelsefulla detaljhandlare i Stockholm vid tiden var Paul U Bergström (PUB), Herman Meeths och MEA. De hade alla lite olika huvudinriktningar och inte den varubredd som nu eftersträvades av Sachs.
K M Lundbergs varuhus vid Stureplan under Oscar II:s 75-årsfirande 1904. (Okänd fotogaf)
Trots Lundbergs storlek var det Sachs som var den drivande kraften i sammanslagningen som ägde rum 1902, och som också kom att hålla den större aktieposten i det gemensamma bolaget som döptes till AB NORDISKA KOMPANIET. Sachs var endast 30 år gammal medan Lundberg var över 50. Deras två skilda temperament, där Lundberg var den försiktigare och konservativare generalen som såg konsolidering som viktig medan Sachs var dynamisk och framåtsträvande och där expansion var målet, var en god kombination. De båda företagens rätt olika sortiment bildade grunden, vilken snart utökades för att nå den fulla varuhusbredden. Till en början fanns man kvar i de gamla lokalerna men bytte namnet, men snart tog planerna på att bygga nytt fart.
Genom skickligt manövrerande och med hjälp av utländska släktingar såg Josef Sachs till att skaffa sig en klart dominerande ställning i det nya bolaget, medan Lundbergs förhöll sig mer passiv. 1912 lämnade Lundberg helt ledningen och styrelsen. Detta skedde i samband med att Sachs drev igenom sin önskan om ett nybygge på central plats i Stockholm. Skilsmässan var inte helt problem- eller konfliktfri. Trots att de båda även fortsatt upprätthöll vänskapliga förbindelser på det personliga planet, så såg Sachs Lundbergs avgång som en stor befrielse: ”Nu hade jag fria händer att förverkliga min idé, att bygga det riktiga, stora varuhuset. Äntligen hade jag kommit det, jag i årtionden strävat”.
Först hade man tänkt att utvidga Stureplansfastigheten, men detta lät sig inte göras av stadsplanemässiga skäl. Kungsgatans framdragande hade ju inneburit en ny pulsåder mellan centrums östra och västra delar. Där ville staden att det nya varuhuset skulle byggas. Ett framtidsläge vid den nya huvudleden. Med tanke på att centrum inte ännu sträckte sig så långt norrut och Gustav Adolfs Torg ännu var att betrakta som stadens nav såg Sachs helst ett läge mitt emellan de båda gamla butikerna, vid Regeringsgatan och Stureplan, som optimalt och då hörnet Hamngatan-Regeringsgatan.
Problemet var att det inte fanns så mycket att välja på i den korsningen. Staden hade byggt ett elverk i hörnet Regeringsgatan-Smålandsgatan (Ferdinand Bobergs första byggnad i Stockholm). Den andra hörnfastigheten, Hästen 5, Regeringsgatan-Hamngatan, ansågs för liten. Intill, utmed Hamngatan låg det gamla Sparreska Palatset, på fastigheten Hästen 6, dock förvandlat till nöjestemplet Sveasalen. Men Sachs såg potentialen i det nya affärsstråk som då hade börjat uppstå kring Norrmalmstorg. Flera tongivande butiker hade flyttat från Gamla Stan och till Norrmalmstorg och Biblioteksgatan, som kom att binda samman Norrmalm och Östermalm. Från Norrmalmstorg band Hamngatan ihop stråket med den gamla affärsgatan Regeringsgatan och vidare mot Västerlånggatan som fortfarande var en betydelsefullt promenadstråk. ”Köp till Sveasalen! Där får Du tillräckligt utrymme” sa en gammal klasskamrat till Sachs i ett inspirerat och avgörande ögonblick. Sachs nappade och inledde förhandlingar som ledde till att båda fastigheterna inköptes för 4 miljoner kronor och bygget av Det Stora Varuhuset kunde inledas 1912.
Här pågår schaktningarna för det nya NK. Bilden tagen 26 november 1913 av fotografen Axel Svinhufvud på uppdrag av byggnadsfirman.
Som arkitekt för nybygget utsåg Sachs sin gode vän sedan länge, den redan välkände Ferdinand Boberg. Boberg och Sachs hade lärt känna varandra vid planerandet av Stockholmsutställningen 1897 och Sachs hade – Boberg ovetande – rekommenderat denne till bankdirektören K A Wallenberg som lämplig att rita den nya Saltsjöbadskyrkan som kom att bli Bobergs kanske käraste egna verk.
Sachs, Boberg och NK-disponenten Tore Grönwall reste över till USA för att studera varuhusbyggen och skaffa inspiration.
Sachs, Boberg och NK-disponenten Tore Grönwall reste över till USA för att studera varuhusbyggen och skaffa inspiration.
Schaktningen och grundläggningen för bygget måste tidvis ske med hjälp av dykare eftersom avvattningen från den intilliggande Brunkebergsåsen på vars topp Malmskillnadsgatan löpte, stundtals var mycket besvärande.
NK:s etageplan. Konfekttillverkning på taket minsann!
En serie vykort med interiörer från det nyöppnade varuhuset 1915
Tack vare att elektriskt ljus nu hade börjat bli tillgängligt på ett helt annat sätt än tidigare, kunde den nya byggnadens fönsterytor minskas till förmån för uppställning av skåp och hyllor för varor. Ljusinsläpp från taklanterniner blev mindre nödvändigt, även om det nya bygget kom att innehålla en större och en mindre ljusgård. Den större finns fortfarande kvar medan den mindre för längesedan byggts igen. Den större ljusgården blev det nya varuhusets nav som utnyttjades för evenemang, julskyltningar, utställningar och som mötesplats för Stockholmarna. De berömda korgstolarna i ljusgården kom, utöver som mötesplats, också att bli en replipunkt för Stockholms äldre damer som i lugn och ro kunde betrakta ”det Stockholm som rör sig” från en lätt upphöjd position utan krav på intag av mat eller dryck.
Elkraft behövdes i stor mängd. Inte bara för belysningen utan också för att driva hissar och andra nödvändiga installationer. Först hade man tänkt sig ett eget elkraftverk, men tack vare att Stockholms Elverk etablerat sig i kvarteret och erbjöd kraft till ett bra pris, så föll tanken på ett eget verk. Bara för alla ljuspunkter i varuhuset förbrukades mer el än vad Norrköpings stads elverk då kunde producera: 2.330 hästkrafter!
När NK den 22 september 1915 öppnade portarna till sitt nya affärshus hade det åtskilligt av intresse att erbjuda såväl tekniskt intresserade som en beundrande allmänhet.
På en tomtyta om 4.800 kvadratmeter hade man rest en byggnad med en höjd av 32 meter, en volym om 145.000 kubikmeter och en golvyta på över 30.000 kvadratmeter. Panncentralen hade en kapacitet av 5 ton ånga per timme, fläktarna pumpade in 220.000 kubikmeter filtrerad och uppvärmd luft i timmen. Över 5.000 sprinklermunstycken hindrade varje tänkbar eldslåga att utvecklas till eldsvåda och larmade direkt såväl varuhusets hela vaktkår som stadens brandkår om eld ändå skulle utbryta.
De 29 hissarna kunde transportera 325 personer på en gång och manövrerades av varsin uniformerad hissförare bakom de vackert utsirade mässingsdörrarna. Om hissar inte längre var en nyhet för Stockholmarna så var i vart fall rulltrappan mellan nedre källaren och bottenplanet en definitiv nyhet och attraktion (den försvann så småningom till Göteborgsutställningen 1923).
För interna meddelanden och penningöverföring hade ett modernt rörpostsystem installerats. Centraldammsugare för hela byggnaden! Telefonväxel för 500 anslutningar.
Men det gällde också att få kunderna att röra sig i huset på ett effektivt sätt. Och här gällde inte bara placering av in- och utgångar, hissar etc. utan också hur de olika avdelningarna grupperades på ett ur försäljningssynpunkt fördelaktigt sätt.
Varuhuslegendaren Gordon Selfridges uttryckte sig en gång lite krasst om hur ett optimalt varuhus skulle fungera: kunden skulle kunna gå in helt naken för att vid utgången, fullt ekiperad, sätta sig i sin nyförvärvade bil och fara ut och möblera det likaledes på varuhuset inköpta sommarnöjet.
Stora Ljusgården ännu med den magnifika dubbeltrappan till första våningsplanet.
Vid stora utställningar eller kring jul så dekorerades hela ljusgården spektakulärt.
Här ses de berömda Korgstolarna på ömse sidor om centraltrappan. De inskänktes först till en rad utmed mässingsräcket men förvisades sedan upp till trappavsatsen på vardera sidotrappan.
Här har hela den vackra marmor- och mässingsdubbeltrappan rivits bort.
Och så här ser det ut vid juletid i Ljusgården. Från att varje år ha fått en ny julskyltning så övergick man i något "ekonomitänk" till att använda samma år efter år. Inte drar julskyltningen lika mycket folk längre.
NK:s egen adventskalender från 50-talet med öppningsbara luckor.
Öppningspubliken förbluffades inte bara av de stora proprotionerna och mängden av varor som fanns under samma tak utan också av den medvetna lyxkaraktär som kännetecknade det hela. Det var till en utvald publik man i många fall vände sig, både när det gällde juveler, goda märken i vinaffären (detta var före systemets tid!) eller behandlingen på friser- och skönhetssalongen, som kallades ”Damernas Paradis”.
All denna omtänksamhet om kundernas välfärd och bekvämlighet hade sin grund i de studier Sachs, Boberg och Grönwall gjort i USA. Och bakom detta låg naturligtvis den enkla sanningen att ju längre en kund stannar i butiken/varuhuset, desto större chans att sälja mera till henne/honom! De enorma skyltfönstren som i sig blev en lockande attraktion. Inte minst på den så kallade skyltsöndagen som inföll runt första advent och då de försatta skyltfönstren avtäcktes och man kunde beundra den genomtänkta julskyltningen. Flest betraktare hade nog ändå leksaksavdelningens fönster som lockade med allehanda rörliga leksaker och skyltningar. Den stora ljusgården förvandlades också inför julen till något av tomteverkstad och utnyttjades för insäljningen av alla tänkbara julklappar som fanns att köpa i varuhuset. I centrum tronade NK:s tomte, som till vardags var den elegante vaktmästaren som med en honnör öppnade varuhusporten för besökande kunder. Han hette Gustaf Wellerstrand och skickades varje år till Börje Lundhs Perukmakeri där han förvandlades till TOMTEN! I ljusgården satt han och lät små barn viska önskningar i sitt öra eller lämna sin önskelista.
NK:s legendariske tomte, Gustaf Wellerstrand i full julmundering.
Givetvis fanns det vid leksaksavdelningen en ”parktant”, vars uppgift var att vaka över små barn som shoppande mödrar lämnat där under det att de själva kunde strosa runt i varuhuset. Kanske dock inte alltid ens på NK! Det berättas att ”parktanten” en gång påträffade ett litet barn som stod och grät bittert mitt bland alla härligheterna. Då tanten undrade hur det var fatt, snyftade barnet ”Mamma är på Sidenhuset och provar!” (Sidenhuset var en stor textil- och klädbutik tvärs över gatan som så småningom övertogs av NK).
1927 firade NK 25-årsjubileum som företag och för detta togs denna sparbössa fram i form av själva varuhusbyggnaden.
Men man tänkte inte bara på varuhusets besökare och kunder, utan lika mycket på personalens trevnad och välbefinnande. Jag skulle vilja karaktärisera AB Nordiska Kompaniet som Stockholms sista gammeldags handelsbruk. Med brukspatronen Josef Sachs i toppen som beskyddare och omhändertagare. Personalen var som en stor familj. ”NK-andan” genomsyrade hela verksamheten. Det fanns även för personalen vilrum, rökrum, sjukrum med mera. Och inte bara på arbetstid. Brukspatronen månade även om personalen på fritiden genom bland annat en egen idrotts- och skytteförening som anordnade årliga och uppskattade evenemang och tävlingar för personalen med tillhörande medaljregn. Att bära NK-nålen var en självklar identifikation personalen emellan. Och med åren blev denna allt mer gyllene för att efter 25 års tjänst vara helt i guld. Naturligtvis fanns den egna kören med för att förgylla alla dessa personalevenemang.
Joseph och Ragnar Sachs med antingen Karin eller Ellen Sachs emellan sig på Stora Skuggans skjutbana i samband med tävlingar inom NK:s skytteklubb.
Mina kusiner Birre och Hans Björklund med Ragnar Sachs på Stora Skuggans skjutbana vid samma tävling.
NK:s 50-årsfest inleddes på Konserthuset med hela personalen. På främsta bänk nere till vänster sitter min faster Dudde Björklund med maken Tom, Maj Kalderén med maken Rudolf. Den tomma stolen är Ragnar Sachs, vars fru Karin Ekelund-Sachs sitter bredvid.
Glitterafton för personalen på Berns.
Chefen för NK:s Franska Damskrädderi, den legendariske Kurt Jacobson har iklätt sig parfymdrottningen Elisabeth Ardens gestalt och låter sig uppvaktas av Gustaf Holmqvist som lämnar NK för Arden.
Reklamchefen Harry Ungewitters avskedsfest på Stallmästargården gick i Flamencons tecken då alla herrar ifördes "tangorabatt". Harry i mitten mellan Ellen Sachs och Ragnar Sachs (som har Harrys fru Märta på andra sidan.
Ragnar Sachs 40-årskalas gick i Grönköpings tecken. Alla var utklädda till Grönköpingska profiler.
Till Josef Sachs främsta egenskaper som företagare hörde förhållandet till de anställda. Åtskilliga vittnar om hans förmåga att placera sina medarbetare på de verksamhetsfält som passade dem bäst. Han valde sina medarbetare med inkännande och skicklighet. Långt ner i personalorganisationen märktes också hans förmåga att entusiasmera och stimulera och han lyssnade gärna och tog till sig andras idéer och förslag. Han gav sin omgivning arbetsglädje!
En egen semestergård fanns även, där medarbetarna kunde tillbringa någon eller några semesterveckor. Om någon slutade sin anställning eller fyllde jämt, så uppmärksammades detta alltid på något uppskattande och festligt sätt. Gällde det någon i ledande ställning kunde det ta sig rent spektakulära former. När till exempel min farbror Toms efterträdare som reklamchef, Harry Ungewitter (farfar till min gudson), slutade på NK, hölls en fest för ett trettiotal av arbetskamraterna med verkställande direktören Ragnar Sachs i spetsen på Stallmästaregården och med spanskt tema vilket innebar att alla herrarna (för utöver Harrys fru Märta, Ellen och Karin Sachs så var det bara herrar) var utklädda till spanska flamencodansörer inkl. sliskiga mustascher! När en medarbetare lämnade varuhuset för att börja hos parfymhuset Elisabeth Arden så anordnades likaså en lustiger fest med ”Elisabeth Arden själv” närvarande.
Julmiddag för NK-direktionen med Josef Sachs vid bortre bordsänden.
Tom Björklund håller frågesport i NK-kunskap med personalen i Lunchrummet (Bobergska matsalen) 1940.
NK:s direktion står bakom styrelseordförande Josef Sachs när denne håller högtidstal i samband med att varuhuset firar 25 år vid Hamngatan 1940. Ekonomicheffen Rudolf Kalderén, vice VDn Tom Björklund står omedelbart bakom Sachs och bredvid denne sonen Ragnar, VD.
1922 kontaktade Josef Sachs Columbiauniversitetet i USA och ”beordrade” dem att sända hem den svenske studenten Tom Björklund för att bli reklamchef för det då blott sex år gamla varuhuset. Tom Björklund hade en gedigen examen från Handelshögskolan i Stockholm bakom sig och studerade marknadsföring och försäljning i USA. Sachs hade säkert haft ögonen på honom redan på Handels i vars styrelse Sachs ingick.
Genom Tom Björklund fick NK allt det senaste från amerikansk detaljhandels utveckling och inte minst erfarenheter från vad reklam och olika säljfrämjande åtgärder betydde. Tom blev varuhuset troget till sin pensionering 1958, varefter han fick NK:s och Reklamförbundets uppdrag att skriva det gigantiska bokverket ”Reklamen i Svensk Marknad 1920-1965” som utkom 1967.
NK flyttade varje höst ut en liten kunglig "filial" till Drottningholm där Kung Gustav V valde ut de julklappar han skulle ge till familj, vänner och anställda. Här syns Ragnar Sachs (skymd) till vänster och med NK:s mode- och textilansvariga Inga Björkman medan Tom Björklund samtalar med några ur den kungliga uppvaktningen.
Här är det prins Carl som inviger en internationell dockutställning på NK 1936. Tom Björklund och Ragnar Sachs till vänster. Att anordna utställningar av internationell klass och bjuda in internationella modedesigners hörde till de verktyg Tom Björklund utnyttjade för att bygga intresse för varuhuset och där utställningarna fick bre ut sig i alla varuhusets avdelningar.
Här ett danskt evenemang på NK som invigs av Prinsessan Caroline Mathilde och Prins Knud (2a och 3a fr. vänster). Den svensk-danske nöjesjournalisten Jules Berman i grå kostym och NK:s Tom Björklund till höger.
Tom Björklund visar den svenska Hollywoodstjärnan Signe Hasso runt på NK.
Tom Björklund (längst t.h.) låter brittiska PYE TELEVISION demonstrera det nya mediefenomenet för Radiotjänsts styrelse på NK i samband med en brittisk utställning.
Gustaf Wellerstrands efterträdare som elegant vaktmästare stänger bildörren medan Tom Björklund välkomnar Amerikas tidigare First Lady, Mrs Eleonore Roosevelt till NK 1950.
Som varuhus var NK det första i landet. Snart följt av Paul U Bergström (PUB) vid Hötorget och det från Insjön i Dalarna till Södermalm inflyttade Åhlén & Holm. Det började också växa upp andra varuhus- och butikskedjor över landet som Tempo och EPA. De båda sistnämnda med mer utpräglad lågprisprofil.
Här flankerar Tom Björklund och Harry Ungewitter två amerikanska marinofficerare i samband med utställningen "Klart Californien" 1947.
Josef Sachs lämnade över varuhuset till sin äldste son Ragnar medan den yngre sonen Herbert fortsatte som framgångsrik byggare av olika dotterbolag efter en karriär som vicedirektör i Turitz & Co, det företag som drev de många EPA-varuhusen runt om i landet.
Efter Ragnar Sachs tog ekonomidirektören Rudolf Kalderén över VD-posten i NK och varuhuset fortsatte i god anda. Rulle K hade börjat som kamrer i företaget, var gift med den oändligt eleganta Maj och de båda var goda och glada vänner till mina föräldrar och umgicks flitigt i vårt hem. Sedan Rulle och min Pappa dött upprätthöll Maj och Mamma täta förbindelser ända till Maj dog. Mer eller mindre dagliga per telefon, men Mamma besökte då och då Maj i Blekinge och även i vinslottet i Loire. NK kom ju av naturliga skäl att tidigt bli en viktig del i mitt liv. Det var också där jag fick mina första skollovsjobb: först i blomsterhandeln, som då låg i det intilliggande Sagerska Huset i vars gamla källare under välvda tegeltak, jag fick stå och plantera julgrupper som sedan såldes för hiskeliga priser uppe i butiken. För att komma till och från butiken fick man gå över innergården och ut genom det gamla portvalvet, allt försett med vackert träkubbgolv för att dämpa ljudet av hästhovar och vagnshjul för att inte störa herrskapen som bodde i lägenheterna i huset. Från början var till och med Hamngatan utanför de båda husen försedda med beläggning av stående träkubb.
Var man stamkund på NK hade man konto och till detta hörde ingalunda något plastkort utan en vacker oval mässingsbricka som man kunde ha på nyckelringen. Men om expediterna kände igen en, så räckte det ofta att bara säga ”8221” så debiterades skiv- eller bokköpet och dök upp på Pappas månadsfaktura, inte alltid föregånget av något faderligt tillstånd...
Kontobrickor från NK.
Idag är AB NORDISKA KOMPANIET inte längre något varuhus. Familjen Sachs har sedan länge lämnat rodret. Idag är bolaget en fastighet med en byggnad på där de olika lokalerna hyrs ut till separata affärsidkare som marknadsför sig under ett gemensamt ”paraply” – NK. En sorglig utveckling för oss som minns den goda andan, servicen och sammanhanget! AB Nordiska Kompaniet har inget som helst intresse av sin stolta historia. Det är till och med märkligt att man behållit bolagsnamnet och inte bara låtit huset drunkna i AB Hufvudstadens allmänna fastighetsbestånd. När jag nu har hållit på att avveckla min kusins kvarlåtenskap, som omfattande en hel del NK-memorabilia tänkte jag att en liten vägg och kanske en hylla någonstans i direktionsutrymmena högt uppe i NK-huset vid Hamngatan borde det väl finnas för ett fint självporträtt i olja av min farbror Tom som var NK troget i ledande positioner i närmare 40 år, NK-nålar, manschettknappar med NK:s logga och en rolig oljemålning av annan konstnär, föreställande NK:s blomsteraffär i Sagerska Huset, en sparbössa i form av det Bobergska varuhuset – men icke. Jag fick inte ens ett svar på min fråga!
NK:s Blomsteraffär i Sagerska Huset som angränsade till varuhuset. Oljemålning av Nils Apelman-Öberg (1912-1987) .
Också PUB är borta, liksom EPA och TEMPO. Åhléns finns dock kvar och håller väl ännu varuhusfanan högt även om det numera ingår i Axel Johnson-gruppen.
Josef Sachs på jubileumsmedaljen 1937
"Medaljens baksida"....
Ännu en målning av NK utförd av dess arkitekt Ferdinand Boberg.
Källor:
Kurt Samuelsson: NORDISKA KOMPANIET, Historien om ett varuhus. Stockholm 1952
Staffan Tjerneld: Stockholmsliv, Stockholm 1952
Tom Björklund: Reklamen i Svensk Marknad. Stockholm 1967
Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument.
NK:s företagstidning RULLAN.
Uno Gustafson, Fil dr.: NK under Josef Sachs. Ur Företagsminnen 1985 /foretagskallan.se
Edward H. Bohlin – "stjärnornas sadelmakare och silversmed"
År 1895 föddes som den näst yngsta av 13 syskon i Spånga Husartorp i Vintrosa, den lille Emil Helge Bohlin, kallad Helge. Samtidigt bodde min farfar Oscar inhyst på gården Holmtorp inte långt därifrån. Farfar ansvarade för byggandet av Örebro-Svartå Jernväg som invigdes med pompa och ståt två år senare av Kung Oscar II. Farfar Oscar och Helge träffades aldrig men möjligen kan det geografiska sammanträffandet haft betydelse 51 år senare!
Helges far var officer i livregementet till häst och hästar var tidigt ett stort intresse för Helge.
I tidsandan låg också ett stort intresse för Vilda Västern i Amerika. Intresset för att erövra ny mark och bygga ett nytt land hade väckts av de många emigranternas hemskickade historier. Sverige hade ju faktiskt förlorat närmare en femtedel av sin befolkning till Amerika under årtiondena före Helges födelse. Guldrush och indianromantik var något högst påtagligt. Helge var en gång, som barn, i Köpenhamn och fick där se Buffalo Bills Westernshow, tog mod till sig och tilltalade den stora idolen William Cody. Denne gav den unge Helge ett löfte om jobb om han någonsin skulle komma till USA – vilket löfte kom att infrias.
En gång i tidiga tonåren var Helge och vännen Lars Larsson i Örebro där de hoppades få lärlingsplatser hos en silversmed. Dennes hustru tog dock helt musten ur de två ynglingarna med nedgörande och nedsättande kommentarer. När de båda nedslagna pojkarna kom ut från verkstaden fick de syn på ett anslag som efterlyste besättning till ett fartyg som just skulle avgå. De fick båda arbete och blodad tand. Helge med sina drömmar om Vilda Västern och Buffalo Bill lyckades 1912, 17 år gammal, efter några kortare seglatser få hyra på det fyrmastade lastsegelfartyget POMMERN (som idag ligger som mueum i Mariehamn) destinerat till New York dit resan tog nästan en månad. De följde sedan med fartyget vidare söderut till Newport News i Virginia där de landsteg.
Ynglingarna arbetade sig sedan vidare till Lake City i Minnesota, Chicago och till Miles City i Montana. De försörjde sig på lantarbetarjobb och som sockerbetsplockare. Helge fick snart lära sig att inte allt i cowboyens liv var en dans på rosor! Men också att handskas med de djur som fodrades på sockerbetornas blast, alltefter de plockades, för att växa till sig inför marknadsförsäljningen. Bohlin lärde sig nu verkligen kärnan i cowboylivet. Miles City var ett mekka för cowboys och i Miles City Saddle Companys affär lyckades han långsamt få ihop sin egen cowboyutrustning. Mycket av det han kunde senare i livet lärde han sig ”the hard way” här i Miles City.
Helges far var officer i livregementet till häst och hästar var tidigt ett stort intresse för Helge.
I tidsandan låg också ett stort intresse för Vilda Västern i Amerika. Intresset för att erövra ny mark och bygga ett nytt land hade väckts av de många emigranternas hemskickade historier. Sverige hade ju faktiskt förlorat närmare en femtedel av sin befolkning till Amerika under årtiondena före Helges födelse. Guldrush och indianromantik var något högst påtagligt. Helge var en gång, som barn, i Köpenhamn och fick där se Buffalo Bills Westernshow, tog mod till sig och tilltalade den stora idolen William Cody. Denne gav den unge Helge ett löfte om jobb om han någonsin skulle komma till USA – vilket löfte kom att infrias.
En gång i tidiga tonåren var Helge och vännen Lars Larsson i Örebro där de hoppades få lärlingsplatser hos en silversmed. Dennes hustru tog dock helt musten ur de två ynglingarna med nedgörande och nedsättande kommentarer. När de båda nedslagna pojkarna kom ut från verkstaden fick de syn på ett anslag som efterlyste besättning till ett fartyg som just skulle avgå. De fick båda arbete och blodad tand. Helge med sina drömmar om Vilda Västern och Buffalo Bill lyckades 1912, 17 år gammal, efter några kortare seglatser få hyra på det fyrmastade lastsegelfartyget POMMERN (som idag ligger som mueum i Mariehamn) destinerat till New York dit resan tog nästan en månad. De följde sedan med fartyget vidare söderut till Newport News i Virginia där de landsteg.
Ynglingarna arbetade sig sedan vidare till Lake City i Minnesota, Chicago och till Miles City i Montana. De försörjde sig på lantarbetarjobb och som sockerbetsplockare. Helge fick snart lära sig att inte allt i cowboyens liv var en dans på rosor! Men också att handskas med de djur som fodrades på sockerbetornas blast, alltefter de plockades, för att växa till sig inför marknadsförsäljningen. Bohlin lärde sig nu verkligen kärnan i cowboylivet. Miles City var ett mekka för cowboys och i Miles City Saddle Companys affär lyckades han långsamt få ihop sin egen cowboyutrustning. Mycket av det han kunde senare i livet lärde han sig ”the hard way” här i Miles City.
En föregångare till "the Marlboro Man"! Ed Bohlin gör reklam för cigaretten Camel 1918. 23 år gammal.
Så kom avlöningsdagen! Alla klädde upp sig och skulle in till staden och fira. Självklart med den obligatoriska ”sixshootern” i hölstret. Männen lockade med sig de båda ynglingarna. När de kom till första saloonen så tillfrågades de vad de ville ha och Helge kom ihåg löftet till sin mor (villkoret för att han skulle få resa) att inte röka eller dricka! Så han bad om en kopp kaffe! Man försäkrade honom att han bara måste pröva ”Montanakaffet” – vilket innehöll en försvarlig mängd whisky, socker och vispad grädde.
Det dröjde inte länge förrän den unge Helge började bli högljudd, drog revolvern för att skjuta sönder lamporna! Sheriffen tillkallades och Helge slängdes i finkan. Efter ett par veckor som gäst hos den statliga ungdomsvårdsanstalten hade Helge lärt sig sin läxa om dryckenskap. Hans dotter drog sig till minnes långt senare att närhelst någon frågade vad Helge ville ha att dricka så svarade han: ”jag tar ett äpple”!
Hans vänner hade dock svårt att uttala hans namn och hade börjat kallat honom Ed, vilket han själv tog till sig och så småningom ändrade sitt namn till Edward H Bohlin. ”H”-et behöll han för Helge.
Ed lärde sig mycket under dessa år. Inte minst att till fullo behärska språket, men han tog också korrespondenskurser i konst och måleri och han fulländade sina färdigheter att kasta lasso, skjuta med sin revolver och rida. Han fick förståelse för de hårda krav som måste ställas på de kläder och den utrustning som cowboys är beroende av för att kunna utföra sitt jobb. Betydelsen av kvalitet, men också av stil. För stil och mode var inte minst viktigt. Och det ändrades ständigt. Men Ed studerade inte bara sina arbetskamrater och deras sadlar och seldon utan följde noggrant Sears Roebucks årliga kataloger och besökte i studiesyfte sadelmakare varhelst han kom.
Han tog också tillfället i akt att skapa vänskapsband med många medlemmar av ”den stornäbbade fågelns stam” det vill säga kråkindianer, vilket väckte hans intresse också för indianer och gav honom förståelse och insikter som han fick stor nytta av i sitt liv. Han fick till och med äran att vara med och flytta gravar från Custers slagfält till indianernas reservat.
En annan typisk ingrediens i Ed Bohlins design – indianansiktet. Här som brosch men figuren återfinns på sadlar, sporrar och andra Bohlinalster.
1916 lämnade han Miles City och kom till Cody, Wyoming. Cody ligger på gränsen till Yellowstones nationalpark. Redan hade automobiler börjat visa sig med besökare till parken men Ed hann få jobb som kusk på en av de sista diligensrutterna från Cody till parkens östra sida. Han arbetade också på flera rancher i trakten, bland annat hos William Codys dotter och måg.
Det var vid den här tiden han började göra egna läderbearbetningsverktyg av gamla spikar och hästskosömmar. Samtidigt fick han goda råd av en lokal juvelerare som fick honom att göra en enkel silverflöjt och han började experimentera med att skära och löda koppar och silver. I gårdssmedjan förfärdigade han ett antal enkla bältesspännen och det stod snart klart att hans temperament och andra förutsättningar gjorde att tiden som praktiserande cowboy gick mot sitt slut.
Ed hade mött och gift sig med Leana Marie Freeberg och de fick dottern Lillian efter något år. Men lyckan blev kortvarig. Spanska sjukan härjade i USA 1918. I Cody dog bland andra Buffalo Bills (William F Cody) enda överlevande dotter Irma Garlow, hennes make och Leana Bohlin. Dottern Lillian och barnen Garlow kom sedan att tillbringa stor del av sin barndom tillsammans.
1920 öppnade Ed Bohlin sin första affär. Han annonserade läder- och hjortskinnskläder, reparation av läderleggings, sadlar och andra läderarbeten.
Hans liv stabiliserades igen och 1920 gifter han sig för andra gången, nu med Harriett Sweem. Äktenskapet blev dock inte så långlivat. Men de hann få en gemensam son, Orville, som Ed dock aldrig fick se och inte hade någon kontakt med. Orville kom att bära sin styvfars efternamn Davis.
Bohlin fick uppmärksamhet för en affisch han målat 1921 för en rodeo och han blev en skicklig promotor och showman, vilket inte minst yttrade sig i att han uppträdde med lassokastningskonster utanför sin butik för att locka kunder.
Han utvecklade också sina mekaniska färdigheter och började sälja handgjorda sporrar och andra seldonsdetaljer. Han tog fram tredelade silverspännen som först blev fashionabla accessoarer i trakten men sedan började bli kända i allt vidare kretsar. Han tillverkade nu både i silver och guld och blandningar av dem.
Men han var också en hetlevrad man och fängslades och bötfälldes för att ha slagit en man på käften och vid ett senare tillfälle skjutit hål i en kunds panamahatt. Men detta tycktes bara vara till fördel för hans rykte som showman och han fick jobb som modell för cigarettannonser och med reptrick och lassokonster på en varietéteater.
Han avvecklar sina affärer och ger sig ut på turné med varietén, där han blev stjärnan i ett nummer som kallades ”Arizona Joe and Cheyenne Days”. Sällskapet når Los Angeles för att framträda på Pantages Theater. Besöket börjar inte bra. När de rider från järnvägsstationen till teatern får Ed böta för att ha passerat ett stopptecken till häst!
En kväll på teatern ropar en man ur publiken en fråga om hur mycket Ed vill ha för sin kalvskinnsjacka. Ed svarar direkt: ”35 dollar”. Nästa dag kommer en man till Ed med en check på 35 dollar, underskriven av Tom Mix en av dåtidens största västernhjältar på vita duken. Med checken följde en inbjudan att besöka filmstudion och Mr Mix. Ed kommer till studion med sin utsirade läderväska och iförd sina arbetade och silverbeslagna stövlar i alligatorskinn. Mix komplimenterar Ed för utrustningen och det står inte på förrän han lämnar studion i strumplästen och med en ny check på 250 dollar! Han får dessutom en tiocentare som han använder för en taxifärd tillbaka till teatern.
Hans liv stabiliserades igen och 1920 gifter han sig för andra gången, nu med Harriett Sweem. Äktenskapet blev dock inte så långlivat. Men de hann få en gemensam son, Orville, som Ed dock aldrig fick se och inte hade någon kontakt med. Orville kom att bära sin styvfars efternamn Davis.
Bohlin fick uppmärksamhet för en affisch han målat 1921 för en rodeo och han blev en skicklig promotor och showman, vilket inte minst yttrade sig i att han uppträdde med lassokastningskonster utanför sin butik för att locka kunder.
Han utvecklade också sina mekaniska färdigheter och började sälja handgjorda sporrar och andra seldonsdetaljer. Han tog fram tredelade silverspännen som först blev fashionabla accessoarer i trakten men sedan började bli kända i allt vidare kretsar. Han tillverkade nu både i silver och guld och blandningar av dem.
Men han var också en hetlevrad man och fängslades och bötfälldes för att ha slagit en man på käften och vid ett senare tillfälle skjutit hål i en kunds panamahatt. Men detta tycktes bara vara till fördel för hans rykte som showman och han fick jobb som modell för cigarettannonser och med reptrick och lassokonster på en varietéteater.
Han avvecklar sina affärer och ger sig ut på turné med varietén, där han blev stjärnan i ett nummer som kallades ”Arizona Joe and Cheyenne Days”. Sällskapet når Los Angeles för att framträda på Pantages Theater. Besöket börjar inte bra. När de rider från järnvägsstationen till teatern får Ed böta för att ha passerat ett stopptecken till häst!
En kväll på teatern ropar en man ur publiken en fråga om hur mycket Ed vill ha för sin kalvskinnsjacka. Ed svarar direkt: ”35 dollar”. Nästa dag kommer en man till Ed med en check på 35 dollar, underskriven av Tom Mix en av dåtidens största västernhjältar på vita duken. Med checken följde en inbjudan att besöka filmstudion och Mr Mix. Ed kommer till studion med sin utsirade läderväska och iförd sina arbetade och silverbeslagna stövlar i alligatorskinn. Mix komplimenterar Ed för utrustningen och det står inte på förrän han lämnar studion i strumplästen och med en ny check på 250 dollar! Han får dessutom en tiocentare som han använder för en taxifärd tillbaka till teatern.
Ed Bohlins första katalog.
Ed blir kvar i Hollywood där han sätter upp en ny verkstad och förser filmens stjärnor, som Douglas Fairbanks och Bill Hart, med skjortor, stövlar, leggings och andra persedlar.
1922 var Hollywood fortfarande en liten stad men västernfilmer var filmens klart dominerande ämnesområde. Eds butik döptes till Hollywood Novelty Leather Shop men bytte snart namn till The Bohlin Shop. Han slog sig ihop med ett par kompanjoner och bildade aktiebolag: Edward H Bohlin Inc. vars syfte var att bedriva tillverkning, handel, import och export av silver- och lädervaror, sadlar och annan ridutrustning. Produkterna som tillverkades stämplades ”Bohlinmade, Hollywood, California”.
Alltmer utarbetade sadlar med tillbehör såg dagens ljus. Han tillverkade praktsadlar och annan utrustning till de stora västernhjältarna på film. Bland Bohlins kunder finner man förutom Tom Mix också Roy Rogers, John Wayne, Hopalong Cassidy, Gene Autry, Clark Gable, Gary Cooper, Bing Crosby, Clint Eastwood, Robert Taylor och många andra. Men också kvinnliga stjärnor som Mae West. Han sålde utrustning till den tidens rika hästfolk, till amerikanska presidenter som Dwight D Eisenhower, Lyndon Johnson och Ronald Reagan, och till furstar i fjärran östern som kungen av Saudiarabien och den japanske kejsaren.
En paradsadel av Edward H Bohlin
Totalt gjordes över 12000 sadlar under Bohlins tid och i den mån de inte hamnat på museer så pysslas de om och vårdas som veteranbilar hos andra samlare och tas bara fram i samband med parader och liknande tilldragelser.
Hans butik var nu den mest exklusiva och en av de största i sitt slag i hela USA med en ställning och ett rykte som saknade motsvarighet i hela landet. Den snabba expansionen hade dock inte byggts under tillräckligt väl finansiellt och 1931 tvingades Bohlin ansöka om konkurs med skulder i företaget på närmare 23.000 dollar och tillgångar på knappt 6.000 dollar. Ed hade sedan en tid sällskapat med en svenska bosatt i Californien, Lillian Holm. Hon och hennes syster Louisa hade båda satsat pengar i Bohlins rörelse och Ed försökte i hemlighet rädda undan sina dyrbara och för verksamheten nödvändiga verktyg och stansar och gömma dem i Louisas källare. Men detta straffade sig och såväl Ed som Louisa dömdes för bedrägeri mot bolagets fordringsägare. Alla maskiner och verktyg såldes på auktion och hela konkursen tog större delen av 1932 i anspråk att utreda och avsluta.
1933 öppnade dock Bohlin på nytt i nya lokaler på Sunset Boulevard och arbetade hårt för att återta sin förlorade framgångsrika marknad. Hans tekniska skicklighet i att själv konstruera och bygga de maskiner, pressar, formar och stansar han behövde gjorde att han slapp bli lurad och kunde kontrollera kvalité och kostnader. Trots detta lyckades han kapa av sig ett finger. Men han var också en hård och temperamentsfull arbetsgivare som ville att allt skulle göras på ett visst sätt – hans sätt!
Sporrar av Edward H Bohlin
30- och 40-talen blev också de arbetsammaste för företaget. Men Bohlin hade på ett mästerligt sätt skapat en efterfrågan för sina produkter, en skicklig kombination av produktkvalité och försäljningsteknik. Han lyckades också ge de stora parader han var inblandad i – och i vissa fall – ansvarig för, en lyckad kombination av show, uppvisning och spektakel. Detta mitt under den pågående Stora Depressionen. När denna var över så formligen exploderade Californien med expanderande flyg- och försvarsfabriker och andra tillverkningsindustrier. Inte minst blomstrade filmindustrin och Ed hade kvar alla sina kunder och kontakter. Varje våg av popularitet för västernfilmer innebar gyllene tider för Eds affärer.
Manschettknappar och slipsnål från Bohlin. Det jag först trodde var buffeltänder var i själva verket älggaddar. En ganska typisk Bohlinidé som fanns som hänge, halsband och manschettknappar.
1937 gifte sig Ed Bohlin för tredje och sista gången, och nu med Lillian Holm som han länge haft en relation med. Lillian som också bidragit med pengar före konkursen, och även efter, blev nu den sammanhållande kraften i företaget och dess utveckling och tillväxt. Lillian tog med sig en ansenlig familjeförmögenhet in i företaget. Ed blev nu ”artisten och kreatören” i företaget och spenderade mer tid i verkstaden medan Lillian höll i tyglarna och blev administratören och framförallt ekonomichefen!
Små piller-, sackett- eller snusdosor tillhörde också sortimentet. Utsökt arbetade i silver. Lika vackra på ut- som på insidan.
Den mindre butiken på Sunset Boulevard byttes mot en större och elegantare vid samma gata och en omfattande katalog på 232 sidor publicerades. Följd av en med ytterligare ett hundratal sidor ett år senare. Edward H. Bohlin Company stod på sin absoluta höjdpunkt mellan 1937 och slutet av 40-talet. Krigsåren blev oerhört framgångsrika och innebar militära kontrakt från inte bara USA utan också från andra länder. Fortfarande användes hästar i stor utsträckning inom det militära, och dessa behövde sadlar och seldon. Dock säkert inte så utstyrda som de paradsadlar som Ed fortfarande gjorde.
Ed hade insett att han skulle behöva ha en egen paradsadel när han red på uppvisningar. Hittills hade han använt sig av olika sadlar från sin butik. Men i mitten på 30-talet började han spara silver- och guldfragment som blivit över och utvecklade idéer för en speciell sadelutrustning som skulle bli utan konkurrens.
Det blev en praktsadel med slösande rik silver- och gulddekor. Genom scener skapade på silver med inslag av rött, gult, grönt och vitt guld, skulle den berätta om livet i vilda västern. Där skulle finnas indianer, cowboys, diligenser, prärievagnar, stegrande hästar och de flesta av de vilda djur som fanns i västern. Den kom att kallas Den Stora Sadeln! En sadel han turnérade med och som visades på utställningar runt hela USA. Den köptes till slut av den sjungande cowboyen och filmstjärnan Gene Autry och finns numera att beskåda på Autry Museum i Los Angeles. Den hade redan 1947 ett värde som motsvarar drygt 3,5 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde.
Edward H. Bohlin till häst på sin egen paradsadel som visades upp i Stockholm för första gången.
Hittills hade Bohlin aldrig gjort återbesök i sitt gamla hemland, men 1946 var min faster Dudde och farbror Tom tillsammans med en inköpsdelegation från varuhuset NK på resa i Californien inför en stor utställning med namn ”Klart California!” som planerades att genomföras under 1947 på NK. Farbror Tom Björklund hade själv rest över till staterna 1919 för att studera marknadsföring på Columbia-universitetet. Men 1922 blev han som man säger idag ”head-huntad” av ingen mindre än NK:s ägare och chef Joseph Sachs som helt sonika ringde till universitetet och sade till dem att skicka hem Tom Björklund för han skulle bli reklamchef på det några år tidigare invigda nya stora varuhuset vid Hamngatan i Stockholm. Tom blev kvar till sin pension i mitten av 60-talet. Först som reklamchef och efter ett tiotal år, som vice VD och försäljnings- och marknadschef.
Utställningen var liksom andra liknande events på NK hans idé.
Bohlins bjöd hela NK-delegationen på champagnemiddag i sitt hem och med de bästa musiker Hollywood hade att bjuda på. Vid uppbrottet på kvällen inträffade något oväntat. Lillian Bohlin stod och skämtade med ett par av herrarna vid en av bilarna ett stycke bort. "Det ska vi nog stävja" sade Ed Bohlin, tog upp sin lasso och kastade den på sitt suveräna sätt så att den drog till om hennes klack, varpå han lätt och elegant halade till sig sin gemål!
Faster Dudde Björklund, Ed Bohlin, Lillian Bohlin i Bel-Air 1946
I Bel Air möttes Lillian, Ed, Dudde och Tom och en livslång vänskap uppstod dem emellan och även om de senare bara möttes i samband med invigningen av NK-utställningen och då Tom å tjänstens vägnar befann sig i Californien, så utbyttes julgåvor med dedikationer ända in på 60-talet. Möjligen kan Vintrosa och Duddes pappas vistelse där ha varit en ”dörröppnare” i samtal och vänskap. Vid mötet bestämdes iallafall att Ed, Lillian och Lillians syster Louisa Holm skulle komma till Stockholm för invigningen av utställningen i maj 1947. Ed tog med sig sin just färdigställda egna paradsadel som alltså premiärvisades i Stockholm – och i full karriär på Skansen – och varor som skulle visas och säljas på NK:s utställning.
Tom Björklund, Los Angeles borgmästare Fletcher Bowron med fru och Ragnar Sachs
Helt lätt var det inte att ta alla Eds väskor genom den svenska tullen. Där fanns ju såväl vapen som värdefulla smycken, hela sadlar och annat.
Ett journalfilmsklipp som jag av en händelse fann i det svenska mediadataarkivet och lyckades få köpa loss där man ser när Ed Bohlin rider på Skansen i full västernutrustning.
Det tog några försök innan han fann en häst som var stark nog att bära hans tunga paradsadel! Och ännu mer förvånad blev jag när jag såg att det var min då tonåriga kusin Birre Söderhjelm (f. Björklund) som red tillsammans med Bohlin i en autentisk cowboyutrustning som han skänkt henne.
Det tog några försök innan han fann en häst som var stark nog att bära hans tunga paradsadel! Och ännu mer förvånad blev jag när jag såg att det var min då tonåriga kusin Birre Söderhjelm (f. Björklund) som red tillsammans med Bohlin i en autentisk cowboyutrustning som han skänkt henne.
Utställningen gick av stapeln våren 1947 och fyllde i stort sett hela varuhuset. Det flögs in blommor, grönsaker och frukter från Californien som hämtades på Bromma varje morgon.
Det förekom olika events under hela sommaren med Californien som tema. Invigningstalen av Los Angeles borgmästare, USA:s ambassadör, skådespelaren Walter Pidgeon som ordförande för det amerikanska skådespelarfacket, ordföranden för Handelskammaren i Los Angeles, NK:s vd Ragnar Sachs och dess vice vd Tom Björklund finns alla inspelade på lackskivor som jag fann efter min kusin och som nu finns i tryggt förvar i Kungliga Bibliotekets audiovisuella mediaarkiv.
Här kommer Ed Bohlin ridande på sin praktsadel med min kusin Birre bakom sig.
Farbror Tom Björklund reagerar på Eds "hands up!"
Innan Ed och hans fru Lillian och svägerska Louisa Holm, efter invigningen återvände till Hollywood, gjorde de ett besök i Vintrosa och Örebro. Där besöktes också den silversmed som hade nekat honom en praktikplats under förödmjukande former. Kvinnan bakom disken som sagt att han inget var värd och att det aldrig skulle bli något av honom, stod märkligt nog fortfarande bakom disken. Ed släppte sin senaste katalog på disken framför kvinnan och påtalade för henne med stolthet att det faktiskt blivit ”något av honom”!
Lillian och Ed Bohlin med Lillians syster Lousia Holm på Bromma inför hemfärden den 29 maj 1947.
Men tiderna skulle åter förändras. 50-talet kom att innebära en nedgång i affärerna. Cowboyfilmer var inte längre i ropet och slutade helt att framställas efter 1954 och de stora country-and-western-musikartisternas popularitet dalade. De anställda hos Bohlins märkte att det inte längre var lika mycket att göra och sökte sig till andra inkomstkällor eller avskedades. Delar av verksamheten som kläder och textiler såldes av. Ed hyrde ut frontdelen av sin butik och tillbringade mer och mer tid i verkstaden med att skapa bronsskulpturer av de vilda djuren han mindes från förr. Dessa fann dock inget större gensvar hos hans kunder vilket gjorde honom allt bittrare. Hemmets Journal skrev sommaren 1970 om Lennart Hylands och Alan Schulmans besök i Hollywood och Los Angeles för att spela in en "Hörna" följande: En berömd svensk sadelmakare i Hollywood som gjort bl.a. sadlar till gamle cowboyhjälten Tom Mix närmast kastade ut Hyland och Schulman – "Damned Swedes!" sa han, "Jag skäms över mitt ursprung!" Man måste hålla i minnet att Vietnamkriget ännu pågick och många svenskamerikaner var mycket förbittrade över Sveriges ställningstagande och Olof Palmes roll.
På 70-talet fick också Ed ett samtal från det japanska konsulatet. Det visade sig att den vita häst som Bohlin hade skickat med till Japanske Kejsaren som skulle orka bära den nya sadeln, hade dött och returnerats till Bohlin. ”Hur ville Mr Bohlin att man skulle förfara med kadavret?”. Ed svarade: ”Lämna det på däck. När fartyget är 300 miles från kusten så kan ni lämpa det överbord”!
Den 28 maj 1980 avled Edward H Bohlin. När den visionäre konsthantverkaren var borta saknade företaget ledning och inte heller Eds änka (som avled några år senare) kunde föra arvet vidare, så dottern Lillian Bohlin Pinkerton beslöt att sälja företaget, som sedan kom att vandra mellan olika ägarhänder (bland andra skådespelaren Burt Reynolds), åtskilliga gånger innan det till slut verkar ha kommit till ro år 2000 i Dallas, Texas då Dave Marold, med sin kompetens från Cartiers och andra högklassiga smyckesprodukter köpte företaget. Han har visat sig kunna föra Ed Bohlins arv och ande vidare.
Eds syskonbarnbarn Göran Malmsten vid "The Big Saddle" på Autry Museum i Los Angeles vid besök 2014.
Vill man se Edward H Bohlins egen paradsadel och en stor mängd av hans verk så har The Autry Museum i Los Angeles en stor permanent specialutställning om Bohlin. Även andra museer runt om i västra USA har verk av Bohlin i sina samlingar.
När jag fann den lilla asken med Älgtandsmanschettknapparna och såg etikettens "Bohlinmade, Hollywood, Calif." blev jag oerhört nyfiken, Först trodde jag det hängde ihop med den svenska juvelerarfamilj som i Sankt Petersburg blev hovleverantör till den ryska tsarfamiljen. Dock stavade den familjen utan "h", så jag fick leta vidare. Fanns det alls en svensk anknytning. Och visst fanns det! Det blev en överraskande resa på nätet och andra källor för att till sist få en fullständig bild av denna fascinerande människa som ingen här i Sverige verkade alls känna till.
Tänk att Sverige inte bara skickat en Bolin österut för att bli "jeweller to the tsars" utan också en Bohlin åt andra hållet för att bli "silversmith to the stars"!
Tänk att Sverige inte bara skickat en Bolin österut för att bli "jeweller to the tsars" utan också en Bohlin åt andra hållet för att bli "silversmith to the stars"!
På tiden att denne fine svenske konsthantverkare får ett äreminne också i sitt födelseland.
Källor:
Källor:
"Saddlemaker to the stars – the leather and silver art of Edward H Bohlin” av James H Nottage, Autry Museum 1996
Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument om utställningen 1947
Wikipedia
Korrespondens med Göran Malmsten, Enköping, Edward Bohlins systersonson.
https://www.bohlinmade.com/ och andra websidor
http://theautry.org/
Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument om utställningen 1947
Wikipedia
Korrespondens med Göran Malmsten, Enköping, Edward Bohlins systersonson.
https://www.bohlinmade.com/ och andra websidor
http://theautry.org/
