"Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum"

Mats Werner visar upp åtta av sina målningar med "Negern Petterson" som modell för Andreas Rydén i Antikrundan 2012
 
Nu kommer bloggen att under en längre tid domineras av material kring Pierre Louis Alexandre som är föremål för min nya bok: "Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum", är beräknad att utkomma om någon månad. Jag kan glädja mina följare med att ytterligare ett antal nya konstverk med Alexandre som modell har dykt upp sedan min senaste redogörelse. De allra sista bara häromdagen. Katalogen är nu uppe i 46 nummer. Tyvärr hann inte de två senaste med i den tryckta boken men det får väl bli en senare upplaga. Helt komplett lär katalogen knappast kunna bli då det fortfarande måste finnas mångder av målningar som inte "dykt upp". Om det blir lite ståhej kring boken så hoppas jag att det ska leda till att fler som äger målningar eller skulpturer av "Petterson" ska höra av sig.

De senast funna verken var dels den okände "Man med Turban" som inte säldes med någon referens till Pierre Louis Alexandre och som funnits i Spanien och ramats in där. Jag kunde ju dock slå fast att det var en riktig "Petterson". Tyvärr osignerad. Men ett par skissade körsbärsträdskvistar på baksidan som återfinns utmålade på den båda målningarna som Ingeborg Westfelt Eggertz gjorde som tävlingsbidrag har fått mig att misstänka att akvarellen är en detaljskiss inför den tävlingsmålning (nr 28) som Westfelt Eggertz gör 1880-81 och som även finns i en mindre förstudie (nr 30). Kostym och tofs mm överensstämmer mellan alla tre verken.

Dels också John Bauers fantastiska helfigursbild.
 
Nils A Larssons akvarell. Signerad 1896
 
Sedan dess har följande nya dykt upp:

En akvarell av Göteborgskonstnären Nils A Larsson (nr 40). Se ovan.
 
 
Den 15-årige Leo Belmontes kopia av okänd konstnärs målning av "Petterson"
 
En rolig kopia av okänd konstnär! Ja, ni läser rätt. En ung 15-åring som fick målarutrustning av sin pappa och satte igång att kopiera målningar som hängde på väggarna hemma. Leo Belmonte hette han. Två år senare for han till Paris och genomgick Académie Julien. Blir en oerhört fin gobelängkonstnär i Ungern och slutar sitt liv  som välbetälld porträttmålare i Paris. Konstverket han målar av  i stt föräldrahem är från samma tillfälle som Ida von Schultzenheims (Nr 21 – som för övrigt blir omslagsbild på min bok) men vi vet alltså inte vem som hade målat den.

Leo Belmonte hade också blivit undervisad av konstprofessorn Axel Jungstedt och denne står för nästa verk. En kroki från 1882.
 
Axel Jungstedts kroki från 1882.
 
Så har vi en besvikelse. En målning utförd av Johan Åkerlund (möjligen, men inte särskilt troligt, istället målad av hans hustru Pauline Neumüller). Denna målning fanns inom den Åkerlundska familjen ända fram till 2000-talet då den såldes genom en antikaffär på Östermalm. Inga foton finns på tavlan och vi vet bara att den verkar ha varit från samma sittning som Ecke Hebbergs (nr 4), Oscar Björks (nr 6) och Johan Krouthén (nr 24) m.fl. Inte heller kom antikhandlaren ihåg någonting om målningens utseende, ev. signering eller till vem han sålt den. Det är bara att hoppas att den dyker upp någonstans.

Så har vi två alldeles färska fynd.  Av en ren slump, att "rätt" personer flyttar till "rätt" plats och visar sig ha en kompis som de vet har inte mindre än två "Pettersöner" i släkten. Än så länge har jag bara sett ett foto på den ena, men den gav mig å andra sidan gåshud eftersom det var den första målning jag sett utöver den som startade hela denna "jakt", nämligen Karin Bergöö-Larssons, som är från samma sittning! Konstnärinnan – som jag aldrig tidigare hört talas om – Alma Holsteinson hade tydligen sitt staffli alldeles bredvid Karin Bergöös!. Dessa båda verk kommer inte att hinnas med i bokens katalog men jag kommer att återkomma till dem i ett supplement. Och lite senare här i bloggen med lite mer kring alla sammanträffanden.....
 
Karin Bergöös målning får påhälsning av en liten utskrift av Alma Holsteinssons målning från samma tillfälle 1880-81. Genom att Holsteinsons tid i Modellskolan kunnat konstateras började 1880 måste vi senarelägga Karin Bergöös som tidigare antogs ha målats 1879 till vintern 1880-81.
 
 

JOHN CRAFOORD – överste, diplomat, slottsfogde och en sällsynt härlig människa

 
Vår underbare, trofaste, gode vän John Crafoord har lämnat oss i stor sorg och saknad.

1983 efterträdde John, Jonas Waern som slottsfogde på Gripsholm. Till skillnad från sina olika företrädare var John en traktens sommarson. Hans föräldrar ägde Marielunds Herrgård och på granngården Stora Sundby härskade hans älskade morföräldrar. Stora Sundby var en viktig bit av Johns barndom och målningen av den sedermera rivna vackra 1700-talsherrgården, följde honom genom livet.

Vi lärde snart känna John och hans lika härliga hustru Karin när de flyttade in på slottet tvärs över vattnet från oss. Karin berättade om hur det kom sig att John blev fogde. Karin arbetade på Kammarkollegium på Riddarholmen i Stockholm och en dag kom deras vän Ståthållaren Harald Smith förbi och hälsade när Karin stod vid kopiatorn. När han var på väg att gå, kom han tydligen på något och frågade vad John gjorde nuförtiden. Karin berättar att han avslutat sin diplomatiska tjänst och inte gör någonting. ”Han har ju sin militära pension”. Då svarade Smith: ”Jag fick en idé! Be honom ringa mig”! Och på så sätt kom John ”hem” till Mariefred.

Få slottsfogdar har väl haft den känslan för slottet och dess omgivning som John.
Hans företrädare hade öppnat kontakterna mellan slottet och staden, men John och ”Johns Gripsholm” blev en del av staden som väl aldrig förr.
 
Jubileumskommitténs sekreterare Ulla Trenter och ordförande John Crafoord på inspektionsrunda inför Kungaparets ankomst den 10 augusti 1987.


John ”kallade mig” också till ledamot av ”Jubileumskommittén för Gripsholm 450 år” som formades med Gripsholmsföreningen som bas inför firandet 1987. Det blev drygt tre intensiva och roliga år i ett kreativt och lustfyllt gäng under Johns ledning. Jubiléet måste betraktas som historiskt och succéartat i många avseenden även om dessvärre många av de ingående evenemangen regnade bort under veckan.

Umgänget över viken blev stundtals intensivt och det hände att vi till och med sov över i Ståthållarflygeln efter någon middag. En gång när författaren Bo Setterlind hade en magisk poesiafton i Rikssalen kom John fram till oss och frågade viskande om vi hade något för oss efteråt. ”Jag har bjudit in Bo och Madelaine på lite ost och vin och vi måste ha någon med som begriper när det är dags att gå hem!” Det ska tilläggas att det blev en mycket trivsam och rolig eftersittning i Ståthållarbostaden med Bo i sitt inspirerande esse. Vi kom alla till sängs i rimlig tid!
 
John harangeras av sin bror Clarence vid firandet av 90-årsdagen utanför bostaden vid Kantongatan i Drottningholm.


John och Karin kom också att betyda mycket för mig och min familj personligen under en besvärlig tid, då de båda fanns för oss på ett särskilt starkt och stöttande sätt. Därför finns deras minne för alltid mycket nära våra hjärtan.
 
John i sitt hem på Canton.

Sista gången John besökte oss var den 11 februari 2017 då jag hade hämtat honom vid Läggesta dit han ensam tagit sig, 93 år gammal, med buss, tunnelbana och tåg. Jag gjorde en rundtur med honom genom det nya bostadsområde som vuxit upp på den gamla familjegården Marielund. Han berättade om busstreck och badglädje tillsammans med grannpojken Mille Schmidt.
Vi åt en god lunch. John satt sedan vid kaffet placerad så att han tittade på Harry Karlssons målning ”Midsommardansen på Gripsholms äng”. Och plötsligt säger han eftertänksamt: ”Tänk att jag har bott där! Och att ni bor här nu! Det hade man väl aldrig kunnat tro när man var barn och hälsade på hos Hedenstiernas och von Bergens”. Hedenstierna var dåvarande slottsfogden på slottet och von Bergens kronoarrendatorn på Kungsgården.
Därefter deltog vi i invigningskonserten i Rikssalen för den nya Steinway-flygeln. John sov över i Oldfrubostaden och på morgonen körde jag honom till tåget.

Aldrig mer kommer någon att ta avsked av oss som John när han, stående vid sin grindstolpe i Canton, i stram givakt och skyldrande med sin käpp, hedrade vår avfärd. Våra varmaste tankar går till barnen Christina och Göran med familjer.

John vid lunchen på Kungsgården 2017

STEN HELLBERG (1885-1947) - krögare på Stockholms magnifika B-krogar!

Framsidan av Ragnar Hoppes skrift om de båda Stockholmskrogarna från 1930 med dedikation från min morbror Arne till min Mormor.

”Ordet smak, det latinska gustus, det franska goût, har som bekant mer än en betydelse. Man behöver inte nödvändigt sätta det i förbindelse med vår gom och vad som retar dennas papiller, man talar också om att ett rum är möblerat med utsökt smak, och att en målning tilltalar vår mer eller mindre odlade smal- och skönhetssinne. ”

Så inleder konsthistorikern och Lundadocenten Ragnar Hoppe sin skrift 1930 om de båda Stockholms-krogarna Brända Tomten och Bäckahästen. Dessa hade startats av handelsmannen, sjukgymnasten, börsspekulanten, tidningsredaktören, konsthandlaren med mera Sten Hellberg (1885-1947).
 
Sten Hellberg till höger, med en gäst. Är det inte så att man kommer att tänka på hovmästaren på Djurgårdskällaren i "Vår tid är nu" – "Bella"!


Hellberg var en märklig man på många sätt. Han kom in i restaurangbranschen genom en vistelse i USA runt 1920 där han fick tillfälle att inreda tre restauranger. Han ville att restauranger skulle vara som ett andra hem. Och han ansåg att mat och konst hörde ihop. Med andra ord skulle inredningen också återspegla en hemkänsla i såväl textiler som möblering och utsmyckning.

Tillsammans med kompanjonen författaren Sven Stål öppnade han den 4 september 1922 sin första egna restaurang, ”Brända Tomten” vid Stureplan i den lokal som idag rymmer krogen ”East”. Inredningen hämtades till stora delar från  Ståls föräldrahem. Stål stod också för namnidén. Det var för det första något så originellt som en kombinerad konsthandel och restaurang (också det en idé som vidareutvecklats av många krogar som idag låter konstnärer hänga sina alster för försäljning på väggarna). Det var en högst personligt inredd restaurang som bestod av flera separata rum som var konstnärligt inredda med idéer hämtade från teaterns värld. Med olika former av sittgrupper vid matbord eller lägre bord med mer avslappade stoppade fåtöljer och soffor. Textiler och äkta mattor inramade och dämpade ljudmiljön. Unik och dyrbar konst på väggar och piedestaler. Stål blev inte så långvarig i samarbetet utan snart var Hellberg ensam ägare inte bara till denna första restaurang utan också de fyra ytterligare som startades med olika koncept och som alla fick eller hade namn som började på ”B”: ”Bäckahästen” på Hamngatan mitt emot Berzelii Park och den sammanbyggda ”Beckasinen” med ingång runt hörnet på Birger Jarlsgatan. ”Bella” på Vasagatan som var en krog med italiensk prägel. Och så kanske pärlan: ”Bellmansro” på Djurgården, vackert belägen norr om Oakhill. Detta gamla utvärdshus hade dock varken startats, namngetts eller inretts av Hellberg men var ändå en gediget trivsam familjekänsla och givetvis som på alla Hellbergs ställen så var maten utmärkt och väggarna pryddes av god konst. Detta är alltså bakgrunden till den kanske lite raljanta rubriken på denna artikel och således ingen kvalitetsbeteckning. För är det något Hellbergs krogar var så var de absoluta A-ställen!

I Hellbergs konstsamling återfanns sådana storheter som till exempel Albrecht Dürer, Jacob van Ruisdal, Claude Monet, Jan Bruegel d ä, Wijnants men också svenska konstnärer som Carl Frederic von Breda, Johan Säfvenbom, Johan Tobias Sergel, Julius Kronberg, Marcus Larsson, Karl Skånberg, Nils Kreuger, Carl Fredrik Hill, Isac Grünewald med flera. Utspridd i de olika restaurangerna men också i hans hem på Ekerö, den praktfulla herrgården Menhammar.
 
Annons från 1944.
 
Interiör från Brända Tomten
 
Interiör från Brända Tomten
 
 Interiör från Brända Tomten, Spiselvrån.
 
Interiör från Brända Tomten
 
 Interiör från Brända Tomten 1956
 
 Interiör från Brända Tomten 1956. Här ser man också en av Sten Hellbergs "ljusa" idéer. Överlag var belysningen på hans krogar annorlunda och kreativa. Här är votivskeppet del av rummets belysning.

En annan av de uppskattade specialiteterna med Sten Hellbergs krogar var att här var kvinnor välkomna också utan herrsällskap vilket inte var vanligt på 20- och 30-talen då det ansågs opassande att kvinnor ”gick på lokal” utan herrsällskap. 

Som ett led i den ombonade och välkomnande atmosfär som Hellberg ville skulle omge hans gäster, var det självklart att det inte fanns ”hovmästare” utan endast ”värdar”. Dessa rekryterades bland Stockholms yngre stiliga gentlemän som kunde föra sig och som vid behov också kunde delta i en konversation. Deras uppgift var givetvis att höja trivseln för gästerna. Min morbror var en av Hellbergs första värdar på Brända Tomten vilket gjorde att  mina föräldrar ofta hörde till gästerna på Hellbergs olika ställen, även sedan han själv lämnat det jordiska och imperiet splittrats på olika händer. Så minns jag själv främst Bäckahästen som ju också levde kvar som ungdomsställe en bit in på 2000-talet. Beckasinen har jag inget minne av men den stängde först i mitten av 50-talet. Brända Tomten har jag också många minnen från och den försvann först 1987. Bellmansro är även förknippat med många goda familjemiddagar sommartid. Dessvärre brann stället ner helt och hållet 1955 och har sorgligt nog aldrig återuppförts.
 
Interiör från Bäckahästen
 
Interiör från baren i  Bäckahästen
 
Barfönstret Bäckahästen
 
Interiör från Bäckahästen Jungfruburen
 
Interiör från Bäckahästen Lejonkulan
 
Interiör från Bäckahästen med Olga Lanners springbrunn
 
Interiör från Bäckahästen. Rusthållarbordet. I taket en av de många originella takkronor som Hellberg skapade av i det här fallet en hel flock av muntra små barockänglar, som blåser i långa gyllene basuner genom vilka ljuset strömmar ut i väldiga kaskader och ger upphov till märkliga ljuseffekter.
 

Morbror Arne avancerade inom Hellbergs imperium och hade vad jag förstått även visst inflytande över konstsamlingen. Han slutade i samband med sitt giftermål med en av Stockholms mesta skönheter ”bagardottern” Gunvor Schumacher. Som barn upplevde jag min moster som den vackraste kvinna jag sett. Så måningom skildes Gunvor och Arne och hon gifte om sig med konstnären Nisse Zetterberg som också kom att bli en god vän till familjen.
 
 
En annan av Hellbergs idéer var också att i likhet med Le Chef Georges på Pariskrogen Rotisserie de la Table du Roy, ge de rätter som förekom på matsedeln exotiska namn. Länge trodde jag att ”Förälskade havskräftor” var just en sådan skapelse av Hellberg. Denna rätt var dock en så pass väletablerad paradspecialite på Restaurang Gourmet på Tegnérgatan (salig i åminnelse) att jag undrade om det i själva verket var dess källarmästare Peter Schück som också kreerat rätten och hittat på namnet. Men så rättade mig vännen Carl Jan Granqvist och berättade om egyptiern Georges (efternamn okänt) som drev La Table du Roy och lockade till sig besökande krögare från hela världen inklusive såväl Peter Schück som Tore Wretman och säkert även Sten Hellberg. ”Scampi Amoureuse” är till såväl recept som namn således en skapelse av denne mästerkock Georges. Så nu vet vi det. Tack Carl Jan!

Men andra originella rätter och namn som serverades på Hellbergs krogar var otvivelaktigt hans egna: ”Chefens eget lilla hjärta i guldsås”, ”Chefens bröst på champinjonbädd”, ”Rara grönsaker på vårt eget lilla vis”, ”Vi skiljas och mötas igen”, ”Ironisk biffsauté”, ”Societetsnjure”, ”Negeräpple”, ”Infruset kapital” eller ”Bellman och Ulla i guldsängen”! Givetvis resulterade denna kreativitet också i en kokbok ”Sten Hellbergs svenska kokbok” som kom ut 1940 och har getts ut i flera upplagor.

När Hellberg sålde Brända Tomten 1946 trodde nog alla att dess glansdagar var över. Men krogen behöll sin dragningskraft, inte bara också fortsättningsvis på ensamma damer utan, även på många ungdomar som tyckte om restaurangens intima karaktär. Men 1987 var det slut. Då hade nyöppnade ställen som Victoria och Café Opera dragit till sig ungdomarna och de ensamma damerna och äldre farbröderna räckte inte längre till varför Erik Videgård tog över och förvandlade stället till ett asiatisk vattenhål. Hellberg sålde 1946 samtidigt också Bäckahästen och Beckasinen. De tre ställena och deras uteserveringar var väl kanske det närmaste Stockholm kommit Paris populära boulevardcaféer. Han behöll dock Bellmansro.
 Utvärdshuset Bellmansro på Djurgården.
 
På Bellmansros veranda.

Året därpå avled Sten Hellberg på Menhammar blott 62 år gammal. Han hade inga barn, men det utbröt ändå en rättstvist om främst den dyrbara inredningen på Menhammar som ansågs representera ”omåttliga värden”.

 

KÄLLOR:
Ragnar Hoppe: ”Brända Tomten och Bäckahästen”, Stockholm 1930
Martin Stugart: ”Till Brända Tomten vid Stureplan drog Stockholms dåtida brats” DN utan datum.
Wikipedia: ”Sten Hellberg (krögare)”
Gustav Bergströms inlägg på bloggen ”Rävjägaren”.







Ur MAMMAs MINNEN: Krigsåren 1939-1945

 Mamma Ann-Mari, 99 år, vilar (?) på sin säng i hemmet på Kaplansbacken där hon flyttade in med Pappa Einar när de gifte sig 1933!
 
Bland Mammas kvarlämnade minnen fann jag en hel del material kring Stockholm. Hon deltog i årliga föreläsningsserier på Borgarskolan med bland andra Harald Norbelie. Förmodligen blev de ombedda att skriva ner minnen kring olika företeelser under krigsåren. Här följer dessa nedtecknade minnen.
 
 
Bostäder

Brist på bostäder blir det visst alltid under krig. Men det dröjde nog en tre-fyra år innan det blev märkbart. Ännu 1942 kunde vi titta på lägenheter, som fanns att hyra.
Efter första världskriget 1914-1918 hävdes bristen redan efter cirka tio år, kanske tidigare. Men efter detta krig har det ju blivit kroniskt – bristen på bostäder.

Kyligt blev det ganska snart i hemmen. Typiskt också, att krigsvintrarna var de kallaste någonsin (i min livstid). Minus 25 grader var inte ovanligt. Inomhus + 13° när det var som sämst. Jag minns, att jag satt mig i badrummet (den varmaste platsen än idag) och stickade, med ryggen mot mot elementet och en rykande kopp te på WC-stolen.
De öppna spisarna var verkligen en tillgång, för det var ingen brist på ved.

Men bränsle att elda med i husen var det brist på naturligtvis. Allt möjligt användes, torvströ, briketter av olika slag minns jag skyfflades in i värmerummet. Mina finaste krukväxter dog oförklarligt, men många skyllde detta på bränslet.

Kläderna

När ryktet om textilransonering kom till våra öron, var goda råd dyra. Min snälla Pappa skaffade en hel rulle lakansväv, plus en hel del andra tyger – han arbetade i den branschen. Själv köpte jag mig en röd vaxduk, som i många, många år efter kriget prydde vårt matbord (under jularna. Den hade gulvita små prickar men var ”röd”. mw:s anm.) Garn försvann – alla hamstrade. Som alltid, när det blir brist på någonting, blir folk som galna. Jag hade ju många barn att tänka på, men många ensamma och gamla blev som tokiga och köpte allt som fanns. Köpmännen gjorde strålande affärer och blev av med åtskilligt annars helt osäljbart. Jag minns ett svenskt ullgarn, som det gick att köpa. Jag stickade två koftor och mina händer blev helt förstörda, garnet var så fullt av stickor, och barnen blev måttligt glada åt dem. Men värmde, det gjorde de, och blev bara bättre efter varje tvätt, omöjliga att slita ut. Jag stickade också kilovis med muddar, strumpor och scarves til soldaterna i finsk-ryska kriget, som ju låg oss så nära.
 
Här ett foto av kvarterets ungar utanför vår port på Kaplansbacken. I mitten mina systrar Brittmarie med armen om sin bästis Eva Hjort från grannporten på Bergsgatan och Karin på cykeln med jämnåriga Karin Almgren från två trappor. Storebror Lasse till höger om kartongen eller vad det är han lutar sig emot. Farfar Oscar såg till att bygga en sandlåda på gatan utanför huset för alla barnen. Vår port vätte mot en egen liten säckgata medan Kaplansbacken fortsatte ner mot dagens Bolinders Plan nedanför muren till höger på bilden. Huset byggdes 1916 och ersatte då AB STILLEs fabriker och kontor. Tvärsöver gatan nedanför muren ligger ännu Bolinders Mekaniska Verkstäders gamla kontorsbyggnad. Huset bortom murens slut byggdes på 30-talet av Clas Groschinsky som också bodde högst upp. Ett besvärligt kvarter att  bebygga då Kungsklippan här störtade brant ner mot Kaplansbacken. På balkongen i bildens överkant stod en brunbränd man med bar överkropp och läste en bok eller tidning så fort solen lyste, året om! Fotot får väl visa klädstilen från 1944.


Uppfostran

påverkades väl inte precis av kriget. Men barnen på den tiden hade betydligt strängare regler än nu. Till exempel läggningstider och sådant.

Skolgång

Under kriget började de så kallade koksloven. Det vill säga en vecka i februari stängdes skolorna helt och hållet för att spara bränsle. Efter kriget fortsatte loven, men då kallades de sportlov.
 
 
Ransonering

hade jag som husmor till ett sjupersoners hushåll ett schå med. Det var kort på allting, man fick räkna ut så att det skulle räcka till det nödvändigaste. Kött till exempel hade vi 2 /TVÅ/ hekto per person och vecka. Det blev för sju personer en köttfärs på 1 kilo 2 hekto. Det drygades ut med skorpsmulor och potatis. Det blev en läcker lördagsmiddag, köttlimpa med brun sås, som serverades kall på söndagen, som pytt i panna på måndagen. Resten av veckan åt vi fisk, när det fanns, makaronipuddingar eller bara grönsaker – under sommaren gick det fint. Jag minns en ”fin” middag jag bjöd tio personer på, det var grönsakssoppa med strimlad falukorv i. Smördosa hade vi alla med oss när vi gick bort. Man åt inte på andras ransoner.

Tobakskorten hade jag stor glädje av (eftersom ingen i familjen rökte). De bytte jag bort till de verkligt inbitna rökarna och kunde få smör- eller kött-kuponger i byte. Spritkuponger kunde man också byta till sig livets förnödenheter mot.
Tjock grädde fanns fanns ju inte alls. Jag glömmer aldrig när Karin för första gången fick se en skål med vispad grädde. Hon stack fingrarna i den i tro att det var silkespapper och började storgråta. Jag tror ingen uppskattade grädden särskilt.

Det uppfanns en massa ersättningsmedel. För kaffe till exempel. Många tyckte till och med bättre om dem än om riktigt kaffe. Tårtor, som vi köpte på bagerier, var fulla av ersättning för ägg, socker, grädde. Det var mest kemikalier, konstigt när man nu tänker på det, man åt och gillade dem riktigt bra. Sista tiden, innan kriget tog slut, avslöjades en stor skandal, då den så kallade grädden till stor del bestod av paraffinolja, ett lösningsmedel. Undra på att man grundlade en dålig mage.
Fiskkorten fungerade sämst. man indelades i kvarter och dagar. Men om jag på den mig tilldelade dagen inte fann någon fisk i affären, beroende på stormar, då fiskebåtarna inte kunde gå ut, fick jag gå hem tomhänt till nästa period. Detta hände gång på gång under höst och vinter, då ju vädret som ni vet är allt annat än fiskevänligt. Då passade fiskaffären på att sälja ut konserver med fisk. Jag fick ett parti konserverad makrill, som jag inte trots lock och pock fick ner i min eljest matfriska familj. Samma dag freden kom, gick jag ner med lagret i soptunnan.
Värst var det, då barnen var sjuka. Under kikhostetiden dukade jag med handfat bredvid varje barn, som också mycket riktigt fick upp, allt av det oersättliga goda. Men då kunde man få extra tilldelning, och det var välbehövligt. Man fick stå i kö förstås ute på gatan i kylan i timmar bland alla andra, som också fått tilldelning på grund av olika orsaker. Jag var ju gravid med Mats, så det blev några extra ägg till Lasse, Karin och Brittmarie.
 
Första bananen efter kriget! Vintern 44-45 nådde den första Salénbåten hem till Sverige med sin last av bananer. En av Pappas barndomsvänner befann sig i Sydamerika och såg till att det levererades en klase hem till oss. Jag minns inte själv detta men syskonen minns det väl.


Mörkläggning

Mörkläggningsskivor av masonit, beställdes till varenda fönster och släppte inte igenom en gnutta ljus – det såg dystert ut vill jag lova.

Skyddsrum

byggdes överallt runt omkring, och varje hus, även vårt var tvunget att anordna skyddsrumsövningar. Jag som flerbarnsmamma slapp medverka och var glad, att slippa springa i trapporna och släcka konstgjorda eldsvådor och höra ”tråkiga” föredrag.

Ansvarskännande familjer med barn eller gamla måste skaffa sig en evakueringsort. Under hösten 1939 hyrde Morfar och jag en trevlig stuga i Värmland, strax intill norska gränsen. Vi hade ju släktingar där, som för övrigt hjälpte oss med en del mat. Döm om vår skräck och fasa, då tyskarna den 9 april 1940 går in i Norge, vilket ju med ett enda slag omintetgjorde tanken på den tillflyktsort där.

Vänner till mig tog barnen med sig och flydde ut till skärgården och bodde hur primitivt som helst för att undgå faran, som alla trodde skulle komma att drabba oss. Under några hektiska dagar stod jag i kontakt med en bonde någonstans i skärgården, men allt lugnade ner sig här i huvudstaden, och tack och lov gjorde jag inget förhastat den gången. Vi hade det ju bäst här hemma.
 
I brist på foto av storasyskonen gemensamhetsbadande i badkaret får ni hålla till godo med mig badande i handfatet (kolla hårknuten!). Övriga foton befinner sig i Nordiska Museets Fotoarkiv.  (Gammal dammig diabild inscannad)

Under långa tider hade vi inget varmvatten. Morfar lät då installera en gasdriven varmvattenberedare – som fortfarande sitter där och vanpryder badrummet. Det gällde att ta vara på det vattnet – vi har många fotografier på alla barnen i badkaret på en gång – det var verkligen gemensamhetsbad.

Jag har i alla fall inga dystra minnen från den tiden. Jag tror många gånger att kristider har en god inverkan på människorna (bortsett från hamstringen) man försöker göra sitt bästa och man gläds åt det allra minsta. I välfärdstider behövs det så mycket mera för att någon ska bli nöjd. Men självklart hade vi ju inte kriget inom våra gränser. Men jag kan också berätta om min mycket goda vän Nina, som bodde i Köpenhamn, hon var dansk, hennes pappa dansk, men hennes mamma tysk (mamman var ”lyckligtvis” död då 1940), men även hon sände mig många glada brev från den tiden. Livet går trots allt vidare.

Oh,oh, oh va’ en liten orkester kan gnooo...!

Hannah Svensson Group på scenen.
 
Jazz i Mariefred avslutade sitt av pandemin kullkastade spelår med en alldeles lysande konsert inför en fullsatt salong i Biohuset i Mariefred i söndags. Ja, fullsatt är en sanning med modifikation. Endast 40 platser kunde säljas på grund av rådande restriktioner men jag undrar om det inte ändå smög sig in några till (och 50 får det ju faktiskt vara i publiken).

På scenen stod Hannah Svensson Group med Hannah vid mikrofonen, pappa Ewan på gitarr, Jan Lundgren på piano, Mats Nilsson på bas och Zoltan Csörsz på trummor. Ett samspelt gäng som hade kul ihop  – det märktes och hördes!

Första gången jag hörde Hannah var 2014 på SWEJS i Stockholm då hon framträdde med just Jan Lundgren, Klas Lindqvist, Kristian Leth och Hans Backenroth. Det var en fin ny bekantskap och jag kan konstatera att hennes utveckling har varit mycket god. En djupare och fylligare stämma, kanske ännu inte (tack och lov) helt fullmogen. Där finns ännu potential. Här fick vi också flera prov på hennes egna kompositioner som följde fin jazztradition och som hon framförde med stark känsla för texterna. Den som kanske fastnade starkast var ”När natten blir dag” och som hon beskrev som den stund på natten som Ingmar Bergman namngav: vargtimmen. Då natten bryter mot en ny dag, en stund som kan vara både plågsam och full av hopp.
 
Jan Lundgren dämpar några strängar för att ge pianot nya ljuddimensioner.


Hennes uppbackande musiker hör sannerligen till svensk jazzelit: Jan Lundgren på piano är väl kanske – vid sidan av Bobo Stenson – vårt lands internationellt mest framstående jazzpianist. Och inte bara det, han har skapat och leder den årliga jazzfestivalen i Ystad och han är nyligen utsedd att bli den som ska rädda Jazzhus Montmartre i Köpenhamn för framtiden. Jan har en utpräglat avslappad stil vid klaviaturen (som på många sätt är en förlängning av hans händer). Om Robert Wells och min pianofröken Maja Charleville sett honom när han lojt tillbakalutad, på den föga pianistriktiga stolen inväntar sin nästa insats, så skulle hon fått frossbrytningar. Men rätt vad det är så attackerar han och då är lojheten borta och fingrarna flyger som lärkvingar över tangenterna. Jag sätter mig oftast så att jag ska kunna se pianisten snett bakifrån för att just se hur han lirar och det är en fröjd att se och höra Jan!
 
Ewan Svensson sliter ut sig medan Jan Lundgren lugnt iakttar.


Hannahs pappa Ewan torde också tillhöra eliten på sitt instrument och är fantastisk i sina solon liksom Mats Nilsson på basen som släppte loss ordentligt när elbasen hängdes på. Jag känner båda väl sedan många år. Ewan sedan tiden med vår gemensamme vän Janne ”Loffe” Carlsson som Ewan turnerade med flera år runt 2011.

En ny bekantskap och uppenbart positiv erfarenhet för mig var däremot den utomordentligt drivne trumslagaren Zoltan Csörz, för kvällen försedd med ett lokalt trumset utlånat av Krister Lännström. Ett trumset jag bara sett maken till en gång tidigare och då också på denna scen. Den gången var det Bengt Stark som invigde sina då helt nya träkaggar tillsammans med Bernt Rosengren med flera. Helt byggda i trä (som i Kristers fall tydligen också har lokalt ursprung) av den svenske trumtillverkaren Måns Tingberg i Säffle. Vackrare hantverk torde vara svårt att finna! Och låter fantastiskt gör de också!
 
Det unika trumsetet av Måns Tingberg.
 
Rubriken hänvisar till bandets version av Harry Woods ”What a little moonlight can do” som i sin svenska version fick en text av Hasse och Tage. Där gick bandet loss ordentligt liksom i avslutande ”Honeysuckle Rose” som gick i ett furiöst tempo.

För den livetörstande jazzpubliken har de fyra konserter som jazzklubben ändå lyckats presentera i höst varit oerhört livgivande och har fått oss att känna att vi nog kommer att överleva tills vårsolen har släckt alla slemma virusattacker och vi åter kan vistas fritt i sällskap och kunna njuta god musik tillsammans.
 
Krister Lännström visar upp det vackra hantverket.


Hertig Larson! En svensk äventyrare, missionär, upptäcktsresande, diplomat och Den Levande Gudens vän!

 Här syns Frans August Larson (i kavaj) och Sven Hedin (t.h.) tillsammans utanför ett tält där expeditionsmedlemmar kikar fram.


Läs gärna rubriken igen! Har ni en aning om vem detta handlar om? Jag skulle inte ha haft det om inte min gode syssling Per Funke trott att jag skulle uppskatta att läsa om denne märklige man.

Ändå är det inte mer än 17 år sedan den senaste boken om Frans August Larson utkom. Då var det journalisten och författaren Axel Odelberg som tog sig för att återuppliva historien och myterna kring torparsonen från Hällby utanför Västerås som föddes 1870 och som 20-åring gav sig ut i världen som missionär. Och redan är boken utrensad från de vanliga folkbiblioteken och måste i mitt fall beställas från Carolina Rediviva, Uppsalas universitetsbibliotek. Sorgligt! Det är en spännande skildring som borde kunna läsas med stor behållning av många än. Synd bara att de stora förlagen aldrig riktigt gör bra ifrån sig när det gäller det rikliga bildmaterialet. Jämfört med en print-on-demand-bok som många använder sig av idag är bildkvaliteten från t.ex. Bonniers nyutgivna August-nominerade bok om Olle Adolphson eller denna bok om Hertig Larson från Wahlström & Widstrand riktigt usel. Synd och skam!

Odelbergs bok var en oerhört intressant läsning för mig som gillar dessa ”dare-devils” som vågar kasta sig ut och som faktiskt åstadkommer saker med och i sitt liv. Som påverkar andra människors liv och leverne på ett positivt och konstruktivt sätt. Som visar omtanke, lojalitet och framförallt uthållighet. Boken var också skön läsning av det skäl som författaren själv anger: den är fri från direkta källhänvisningar och ”läsglädjeshämmande fotnoter” – och kan väl närmast beskrivas som en fritt dramatiserad biografi.

Det har skrivits åtskilligt om och av Frans August Larson. Inte minst av Sven Hedin i dennes böcker om sina färder genom Gobi-öknen och Mongoliet. Hedin och Larson blev vänner för livet. För det var i Mongoliet Larson etablerade sig. Först som missionär sedan som bibelkolportör – ett härligt ord för kringresande bokförsäljare! Men jag gissar att det där med missionerandet var av underordnad betydelse för Larson redan från början. Det var äventyret, lusten att utforska och uppleva som drev den unge mannen hemifrån statarlivet. Och det dröjde inte allför länge tills han lämnat försöken att göra mongolerna till goda kristna och istället ägnade sig åt allehanda affärsverksamheter.
 
Odelberg återger en historia som förtjänar att upprepas: Den amerikanske författaren John Marquand hade av en bekant i New York fått höra berättas om Hertig Larson som han ovillkorligt ville träffa då han första gången kom till Asien.
- Den hertigen måste jag bli bekant med! – sade han till schweizaren Bosshard som skulle följa honom på färden.
- Larson bor i Mongoliet, flera dagars resa från Peking. - svarade schweizaren.
- Jag skulle söka upp honom om han så bodde vid världens ände. -
- Vad väntar du dig av sammanträffandet? -
- Inte ett dugg. Jag bara vet att den sortens människor blir mer och mer sällsynta och man måste träffa dem innan de dör ut! -
 
Larson hade en förmåga att få som han ville. Sven Hedin såg det som en följd av Augusts oföränderligt vänliga sätt att förhålla sig till omvärlden. Han beskrev sin vän: "Larson kan inte förgå sig, han kan inte säga ett ovänligt ord, han är alltid leende, fryntlig och vänlig. Han skulle aldrig ett ögonblick förlora självbehärskningen, väl vetande att den som inte förmår att behärska sig själv heller aldrig kan behärska andra. Hans vänliga och gemytliga sätt att säga sin mening eller utdela befallningar är hela hemligheten med den oerhörda respekt han åtnjuter bland oss alla".

Mongoliet, var uppdelat i en självständig del (Yttre Mongoliet) och en större del (Inre Mongoliet) som var en del av Kina. Mongoliet var en ständig konfliktzon ansatt av såväl kineser, som ryssar och manchurier. Under sina år levde Larson i gränszonen mellan de båda delarna. Mongolierna var i grunden ett nomad- och stamfolk utan sammanhållen stats- och samhällsbildning vilket gjorde dem svårkontrollerade och svåra att samarbeta med. Larson var en frimodig man som såg till att snabbt lära sig det mongoliska språket vilket gav honom oerhörda fördelar framför alla andra som försökte komma in i landet och som saknade möjligheter att kommunicera med invånarna. Han fick sällan ovänner. Tvärtom blev han en uppskattad och trofast vän till människor från alla folkgrupperna och alla samhällsklasser. Han fick oerhörda förtroenden från alla håll. Ibland var han diplomat som på kinesiske kejsarens uppdrag förhandlade med mongolerna. Ibland var det tvärtom mongolerna som bad honom om hjälp gentemot kineserna eller ryssarna.

Genom att ständigt leva ett personligt nomadliv och röra sig över stora områden, lärde han känna landet utan och innan och blev tack vare sitt frimodiga, raka och pålitliga sätt en respekterad person som inte ens stråtrövare gav sig på. Genom de kunskaper om geografi och språk han då tillgodogjorde sig fick han idel uppdrag att till exempel hjälpa de olika företag som prospekterade och byggde järnvägslinjer som blev en viktig kommunikationsväg mellan öst och väst, inte bara som tolk utan främst som vad vi idag skulle kalla ”facilitator”. Han gjorde helt enkelt saker möjliga för andra.

En av de första insatser han gjorde var att leda ett stort sällskap med utlänningar, missionärer, affärsmän och andra som flydde från Kina då det så kallade boxarupproret startade. Upproret ledde till ofattbart grymma dåd mot just utlänningar i Kina. Bilden av Larson cyklandes genom Gobiöknen för att förbereda nattläger och matuppköp och vattenmöjligheter medan de övriga färdas på kameler och hästar utmed telegraflinjen, är fantastiskt.

Larson gifte sig med en amerikansk kvinna, Mary Rogers, som han lärde känna i missionsverksamheten i  Kina. De fick tillsammans sex barn. De bodde ömsom i Kina och ömsom i Mongoliet. Larson bedrev framgångsrik hästhandel med mongoliska hästar som såldes i Kina och Ryssland. Men han var inte främmande för annan handel heller. Åtskilliga mongoliska och kinesiska konst- och konsthantverksprodukter vandrade genom hans händer liksom även arkeologiska fynd som var en världsomspännande handel på den tiden. Trots detta lyckades han aldrig bygga upp en stor egen förmögenhet. Det var helt enkelt inte heller hans intresse. Hans ständiga kamp var för att trygga försörjningen för sin allt större familj och se till att de hela tiden var säkra i alltmer oroliga tider. Men han verkade inte vara en ”family man”. Trots hans kärlek till sin hustru och sina barn så tillbringade han mer tid för sig själv ute i öknen eller på olika uppdrag än han fanns hemma  vid diskbänken. Till slut blev den politiska situationen i Kina/Mongoliet, för svår för familjen. De insåg att de inte kunde bli kvar och de beslöt att flytta till Marys hemland USA. Larson själv tog dock vägen dit via Sverige som han återsett vid några tillfällen och då blivit mycket uppmärksammad - som en riktig celebritet. Han bjöds till slottet och Kung Gustav V och kronprins Gustav Adolf och han träffade givetvis Sven Hedin.

Till denna ära bidrog givetvis den remarkabla utnämning som hans mångårige vän och beskyddare, ”Den Levande Guden” Bogdo Gegen, den buddhistiske högste laman i Mongoliet och sedermera kejsare, förärat honom: titeln Hertig av Mongoliet! Bogdo Gegen var Mongoliets motsvarighet till Dalai Lama i Tibet och en mäktig och ansedd man. Larson vann redan tidigt den då unge lamans respekt och tillgivenhet vilket till slut ledde till denna unika upphöjning.

Det måtte känts speciellt för en fattig statarpojke från Hällbygodset att senare i livet som Hertig bli inbjuden till familjen på själva herrgården. För även om revanschlust knappast var en drivkraft för denne ständigt hjälpsamme och omtänksamme man, alltid beredd att rycka ut och dela med sig av sina kunskaper, kontakter, krafter och erfarenheter, så fanns säkert en viss stolthet över vad han ändå kunnat bidra med.

Trots allt han åstadkommit levde hertigen närmast i armod under sina sista år i Amerika där han fick mycken hjälp av sina barn. Vid flykten från Kina så försvann de sista tillgångarna han hade lyckats samla för egen räkning.

Ett av vårt lands märkligaste människoöden tog slut 1957 i Vista, Californien.





OKTETTEN LARS 8 får pris till Lasse Werners Minne 2020

Oktetten LARS 8: Övre raden fr. v.: Rune Stålspets, Bosse Söderberg, Claes von Heijne,, Christian Rosenberg och Jan Adefalk. Sittande fr.v.: Ulf Adåker, Cecilia Wennerström, Ulf Andersson och Sven Larsson.
 
I Mariefreds Biohus stora salong ljöd nyligen massiva och typiska ackord från jazzmusikens 50- och 60-tal då den unga svenska jazzen sysslade med det som kallades bebop!

Bland de mer framstående svenska jazzmusikerna under den perioden fanns fyra ”Larsar”: Lars Gullin, som balanserade mellan den tidigare swingeran och bebopen och fortfarande tolererades av dåtidens dominerande mainstreambandledare Arne Domnérus men som också konserterade och turnerade med den sex år yngre Lars (Lasse) Werner. Den yngre Lasse var fullt hängiven bebopen och till och med det som kom att kallas hardbop. När Lars och Lasse turnerade så var det som två band: Lars Gullin Kvartett och Lars Werner Trio. Kompet i båda banden bestod av basisten Torbjörn Hultcrantz och trumslagaren Sune Spångberg medan pianot i Gullins band sköttes av Lasses pianomentor Clas-Göran ”Fager” Fagerstedt.
Så småningom dök det upp två ynglingar, också med namnet Lars, nämligen Färnlöf och Sjösten. Den förre var från en av Sveriges jazzvaggor, Västerås där också pianisten Bobo Stenson fanns, så Färnlöf kom väl aldrig riktigt in i den Stockholmska jazzsvängen. Det gjorde däremot pianisten Sjösten som kom att ersätta ”Fager” i Gullins band. Alla fyra Larsarna var inte bara vådligt duktiga musikanter utan också goda kompositörer och arrangörer.

Nu har åtta distingerade jazzgentlemen och en dito kvinna tagit sig för att återuppliva det musikaliska arvet från de fyra och kallar sig följdriktigt OKTETTEN LARS 8. Från början var de bara åtta. Då fanns fortfarande den härlige trummisen Rune Carlsson i bandet och han kunde också sjunga jazz. Men så gick Rune sorgligt nog bort för några år sedan och man stod då inte bara utan sin trummis utan också den nödvändiga vokalisten. Så Rune blev ersatt av två: Bosse Söderberg bakom trummorna och Christian Rosenberg bakom mikrofonen. Övriga i bandet är barytonsaxofonisten Rune Stålspets, altsaxofonisten Ulf Andersson, tenorsaxofonisten Cecilia Wennerström, trumpetaren Ulf Adåker, pianisten Claes von Heijne och basisten Jan Adefalk. Då Rune Stålspets var indisponerad p.g.a. sin ögonsjukdom, ersatte Cecilia Wennerström på barytonsaxen och Johan Alenius på tenorsaxen.
 
Oktetten LARS 8 på scenen i Biohuset. Christian Rosenberg skymtar till höger.

Bandet var lika spelsuget som publiken var utsvulten på musikaliska liveupplevelser. En lycklig kombination som gjorde konserten lyckad på alla sätt. Trots de hastiga inhoppen och instrumentbytena så fanns det ett fint samspel och en genuin känsla för den musik som de fyra Larsarna skrev. De flesta av musikanterna har spelat med en eller flera av dem och det hjälper givetvis till för att veta hur det ska låta. Det förekommer även andra kompositörer bland de framförda låtarna men då har till exempel Sjösten gjort fantastiska arrangemang vilket var en av hans styrkor. Eller så har Ulf Andersson skrivit en låt tillägnad den tidigare bandmedlemmer ”Rune C”.

Annars är det övervägande Gullinmusik vi får höra och det är ju följdriktigt då denne gigant lämnat en otrolig låtskatt efter sig varav vi får höra ”Heritage” (likaså namnet på oktettens CD-platta), ”Silhouette” med flera. Av Sjösten är det en stor variation av egna och andras låtar. Av Werner är det den klassiska 50-talslåten ”Sergel” medan Färnlöf får bidra med bland andra den så kallade Tandläkarlåten: ”Att angöra en brygga”!
 
Mats delar ut det första priset till Lasse Werners Minne i form av en replik av Lasses legendariska emaljmugg, till Oktetten.
 
 MUGGEN
 
I pausen kommer Lasse Werners bror Mats upp på scenen och delar ut det första Priset till Lasse Werners Minne till Oktetten. Priset har ersatt det tidigare stipendiet som delades ut under fem år till och med 2018. Ingen muskulös statyett, utan en replik av Lasse Werners legendariska emaljmugg tillföll alla åtta medlemmarna. Ett stilfullt diplom och en folder med Lasse Werner-inspelningar och historien om Muggen följde också med.
Motiveringen löd:  2020 års Pris till Lasse Werners Minne tilldelas Oktetten Lars 8 för att de med liv och lust tagit sig an fyra ”Lassars” låtar – en guldålder i svensk jazzmusik – för att den ska förbli levande också för kommande generationer.

Motiveringen!

ELIAS MARTIN: Målning av Säfstaholm och Västra Vingåkers kyrka, ca 1810

Läste en intressant artikel av Bengt Olsen om Sveriges första ”konstnärskoloni” – Säfstaholms slott i Vingåker. i Mariefreds Tidning MÅSEN. Han koncentrerade sig på ett par av de konstnärer som vistades och verkade där. Förvisso var det många fler men jag tänker bara komplettera med en, nämligen Elias Martin.
 
 
Men först lite om värden på stället: Högvälborne greven Gustaf Trolle-Bonde, född 1773. Konstmecenat, Kammarherre hos Drottning Frederika och en av Rikets Herrar vilket gav honom rätt att tituleras Excellens. Sin tids kanske meste ”grandseigneur”. Han tillhörde släkten Bonde af Björnö med Björnö herrgård i Frötuna utanför Norrtälje som sätesgård. Björnö hade också av en förfader instiftats som fideikommiss, vilket betydde att det oskiftat ärvdes av äldste sonen. Detta var ett sätt att av ekonomiska skäl kunna hindra att stora gods och förmögenheter splittrades i samband med arvsskiften i den tid då många barn inte var ovanligt. Givetvis ett högst orättvist system som började avskaffas 1964. Meningen är att fideikommissen ska avvecklas i samband med den aktuelle fideikommissariens död. Rent strikt har en fideikommissarie aldrig kunnat bli ägare till det ärvda utan endast utgjort förvaltare. Regeringen har tillåtit några gamla fideikommiss att omvandlas till aktiebolag där arvingar då istället kunnat få ärva aktier. Några fideikommiss som ansetts ha särskilt kulturhistoriska värden har fått förlängd tid. Ett till och med för all framtid, nämligen den så kallade Gallierasamlingen som kom till Sverige genom Drottning Josephina av Leuchtenberg. Denna värdefulla konstsamling får alltså inte skingras från Stockholms Slott. Fideikommissarie är den som sitter på Sveriges tron.

Gustaf Trolle-Bonde hade på mödernet ärvt Säfstaholms herrgård i Vingåker och hans bror Fredrik Bonde det intilliggande Kjesäter. Gustaf tyckte mer om Säfstaholm än Björnö och bad att få överflytta fideikommissrätten från Björnö till Säfstaholm vilket beviljades.

Den gamla herrgården på Säfstaholm hade brunnit 1762 men byggts upp som en mindre herrgårdsbyggnad i traditionell gustaviansk stil i två plan med brutet och valmat tak. När Gustaf Trolle-Bonde tillträdde hade han stora planer för sitt nya hem. Han skulle få plats för stora konst- och boksamlingar, han ville bjuda in konstnärer att bo och verka där. Så i början av 1800-talet lät han bygga om och till den gamla herrgårdsbyggnaden och omforma den till det ”slott” vi ser idag.

På äldre dagar försämrades Trolle-Bondes syn och han blev till slut blind vilket kom att ge honom epitetet ”Den blinde Excellensen”.

Och så det här med Trolle! Hur kommer den uradliga smålandssläkten Trolle in i bilden? Och vad kommer det sig att den listat sig in i flera andra adelssläkter som kommit att lägga till namnet Trolle till sina egna: Trolle-Bonde, Trolle-Wachtmeister, och Trolle-Löwen?
Det förhåller sig så att Fredrik Trolle (1693-1770) på Näs i Skåne var en mycket förmögen herre. Han hade en son och tre döttrar för vilka ha lät inrätta varsitt fideikommiss till vilket knöts ett jordagods. Sonen fick Trollenäs, dottern Viveka gift Wachtmeister fick Ljungby, dottern Birgitta gift Bonde fick Trolleholm och för dottern Elisabeth gift Löwen inköptes Ludgosund i Sörmland som döptes om till Trollesund. Testamentet föreskrev att varje fideikommissarie inom döttrarnas efterkommande skulle till sitt namn också lägga namnet Trolle samt det Trolleska vapnet. Därav kom det sig att Den blinde Excellensen” som var innehavare av Trolleholms fideikommiss också bar namnet Trolle.
 
En osignerad målning av ett herrgårdslandskap (enligt uppgift från något av de baltiska länderna). En stor färgskada mitt på duken triggade min fantasi.

Så till min historia. Min Pappa var advokat och ibland hade han klienter som kanske inte hade så mycket reda kontanter att betala med så då kunde det bli fråga om betalning ”in natura”. Inte mat och kroppstjänster, men väl möbler och konstföremål. En äldre dam på Djurgården i Stockholm befann sig en gång under 30-talets krisår i detta predikament och erbjöd Pappa två fina rokokostolar och en gammal mörk osignerad landskapsmålning av okänt slag som betalning för någon juridisk tjänst. Tavlan troddes ha ett baltiskt ursprung.

Målningen hängdes upp i hembiträdets rum i mitt barndomshem. En stor ganska murrig landskapsmålning med en liten vacker gustaviansk herrgårdsbyggnad i mitten och en kyrka en bit ifrån.  Vid en sjö i förgrunden stod några staffagefigurer. Mellan herrgården och kyrkan fanns en stor trekantig skada med färgbortfall. Duken var bucklig och full med krakelyrer och såg på ena kanten ut att ha kunnat vara med om en brand.

Jag tillbringade mycket tid inne hos vårt hembiträde som också långa tider fungerade som extramamma för mig. Mina tre syskon var alla betydligt äldre än jag, som väl mest betraktades som ett störningsmoment. Jag älskade den stora tavlan. Fantiserade kring den trekantiga skadan som föreföll mig vara en slup med gösstake i fören med stor vimpelformad gös, på väg mot okända äventyr. Hembiträdet slutade i mitten på 50-talet och tavlan hamnade så småningom i mitt rum. När jag gifte mig var tavlan del av föräldrarnas bröllopsgåva till oss och den följde med i våra flyttar.

Vid ett tillfälle i slutet av 60-talet, så annonserade Nationalmuseum att man tog emot målningar för bedömning och eventuell renovering. Jag tog med mig min tavla till museet och träffade professorn Björn Hallström som var chef för Nationalmuseums konservatorsateljé. Han fastnade omgående för tavlan och ansåg den väl värd att lägga ner lite pengar på för att göra i ordning. Sträcka duken, kanske rentoilera, laga skadan, tvätta bort gammal smuts och fernissa. Anledningen till erbjudandet om specialpris från museets sida var att man utbildade nya konservatorer och behövde övningsmaterial. Jag slog till och lämnade tavlan i Hallströms vård.
 
På konservatorns staffli i sitt bedrövliga skick. Tydligen uppstod en reva till höger när ramen avlägsnades. Man ser också tydligt hur spännramen orsakat färgsläpp och andra skador.

Hallströms intresse för målningen gjorde att han gick långt över en ren restaurering. Han hade en idé om såväl konstnär som motiv och sökte hjälp av såväl den gamle hovkonservatorn Gustaf Jaensson som  landsantikvarien i Nyköping, Ivar Schnell. De bekräftade båda Hallströms aningar och Schnell med en grundlig utläggning och dokumentation. Båda hävdade på goda grunder att målningen föreställde Säfstaholms herrgård såsom den såg ut före Trolle-Bondes ombyggnad till ”slott”, och Västra Vingåkers kyrka. Men det verkligt sensationella var att de båda med närmast fullständig säkerhet attribuerade målningen till den store 1700-talskonstnären Elias Martin! Oj! Men hade den tillhört Säfstaholmssamlingen? Den fanns inte upptagen i den noggranna förteckningen av Gustaf Trolle-Bondes konstsamling. Förklaringen var att den kunde ha funnits i broderns samling på Kjesäter.
 
Den påskrift man fann på dukens baksida kunde dock inte dechiffreras. Något för framtidens konstdeckare! Eftersom duken rentoilerades (d.v.s. dubblerades) så kopierades påskriften på spännramen, biten sågades ur och fästes på den nya spännramen.
 
 
 
Här är det inte "Stjärnorna på Slottet" framför Elias Martins målning utan Birgit Ahrle, Stig Järrel och Birgits make, komedi- och revyikonen Eric Gustafson som kollar in vår sistfödde i famnen på hustru Ann (med ryggen mot kameran).

Restaureringen fullföljdes givetvis på sakkunnigt sätt och målningen kom sedan tillbaka till vårt hem där den förblev till slutet av 80-talet då vi stod i begrepp att flytta till ett mindre hus, då vårt företag som vi hade i samma fastighet istället behövde mer ändamålsenliga lokaler. Samtidigt började barn efter barn studera på andra orter. Vi lämnade målningen till försäljning hos Beijers Auktioner i Stockholm och där såldes tavlan för det högsta pris som någonsin betalats för en oljemålning av Elias Martin vare sig förr eller senare. Jag försökte ta reda på vem som köpt målningen men fick bara veta att det var en svensk samlare bosatt i London.
 
Martins vackra målning efter renoveringen.

Döm så om min förvåning då jag 16 år senare tittar på ett avsnitt av Stjärnorna på Slottet från Trolleholms slott i Skåne. Stjärnorna, Magnus Härenstam, Jan Malmsjö, Britt Ekland, Peter Stormare och Arja Saijonmaa samlas till drink före maten och plötsligt ser jag ”min” målning på väggen bakom Magnus Härenstam! Målningen hade kommit ”hem”! Till den nuvarande innehavaren av Trolleholms fideikommiss! Som dessutom bar samma namn som den Blinde Excellensen. Den nuvarande Gustaf Trolle-Bonde hade sett som sin uppgift att försöka spåra upp och återköpa så stora delar av den skingrade Säfstaholmssamlingen som möjligt. Eftersom vi båda var så kallade Pimpinellabarn (båda våra fäder hade varit medlemmar och vänner i den illustra Pimpinellaorden som hade sitt huvudsäte på Skarhults slott inte så långt från Trolleholm) så skrev jag till Gustaf och berättade om målningens historia och skickade honom kopior av dokumentationen om den. Jag fick omgående en inbjudan att vid tillfälle komma förbi slottet för att få återse målningen. Det blev av tre år senare då Gustaf visade mig rummet där Martin-tavlan hängde. Glädjande att se att ”vår” gamla målning verkligen kommit till sitt rätta hem en värdig och historisk miljö.


 

DEN MYTISKA GAMMELGÅRDEN VID GRIPSHOLM och GRIPSHOLMS KUNGSGÅRD

Jag brukar ha för vana vid bosättning på något nytt ställe att gräva ner mig ordentligt i platsen och i dess historia. När vi flyttade in i kungsgårdens huvudbyggnad vid Gripsholm för fyra år sedan var det alltså dags igen. Men jag började med den närmast mytiska "Gammelgården" som Gustav Vasa och hans familj bodde i medan han lät bygga borgen på Gripsholm. Hur hängde den ihop med gården och var låg den? Det fanns en etablerad uppfattning att den legat inom kartusianerklostrets gränser nedanför nuvarande kyrkokullen i Mariefreds stad. Men var det så?

 
1723 års karta visar dels en större herremansbyggnad söder om vägen och en mindre norr om den. Man kan också se på flera kartor vad som verkar vara något slags porthus mellan dessa byggnader över vägen.
 
På 1380-talet förvärvade Sveriges då mäktigaste och förmögnaste man, Riksdrotsen Bo Jonsson (Grip) bland annat gårdarna Näsby och Finstad och tillsammans med ytterligare ett par byar gjorde han detta jordagods till sin sätesgård. På en holme i Mälaren utanför Näsby fanns eventuellt redan en äldre herremansbostad från en släkt som hette Green – eller resterna av den. Bo Jonsson byggde där en borgkastal som han gav namnet Gripsholm (Gripen fanns i Bo Jonssons ättevapen). Att döma av de grundmurar som formar delar av dagens Kronkök på Gripsholm och som anses vara resterna av Bo Jonssons borg, så kan man ana att det var en närmast kvadratisk kastal. Antagligen inte helt olik exempelvis Strängnäsbiskopens försvarsborg  Tynnelsö, där varje våningsplan i princip är en enda sal enligt tidens sätt att bygga mindre försvarsborgar.
Bo Jonssons hela markinnehav var av ofattbar omfattning. Det sägs att han ägde en tredjedel av Sverige inklusive hela Finland! Efter Bo Jonssons död i början av 1400-talet såldes Castrum Gripsholm av arvingarna till den danska drottningen Margareta. Det förblev sedan kronogods till 1472 då Sten Sture den äldre – som efter sin morbror Karl Knutsson Bondes död kom att fungera som Sveriges Riksföreståndare – bytte till sig ”Näsby bolstad som Gripsholm ligger uppå”. Han ägde det näraliggande Räfsnäs som sin sätesgård.

Sture uppförde en ny stenbyggnad för sig, som senare kom att kallas ”Gammelgården”. 1491 donerade han dock denna Gammelgård plus en del mark till Kartusianermunkorden för att dessa skulle kunna bygga upp ett kloster. Denna orden var då inte överhuvudtaget etablerad i Sverige. Den mark som medföljde var troligen dels den mark som Gammelgården stod på och dels den halvö på vilken klostret kom att anläggas. Klostret grundades 1493 som nordens första och enda Kartusianerkloster. Det blev också det sista kloster som inrättades före Gustav Vasas reduktion och det första som stängdes 1526.
Klostret kom att byggas på den halvö som idag motsvarar Mariefreds kyrkokulle med omedelbar omgivning. Den skildes från udden på vilken Gripsholmsborgen stod, av en bred vik som nådde förbi Kärnbo sockenkyrka. Att Sture skänkte Gammelgården torde hängt samman med att han fann att sätesgården Räfsnäs var tillräcklig för hans behov och för godsförvaltaren fanns sannolikt redan en bostad i gårdsområdet. Alternativt hade han låtit sätta Bo Jonssons gamla kastal i skick och kunde nyttja den istället för Gammelgården när han behövde vistas på Gripsholm. 1498 donerade Sture resten av godset till kartusianernas orden. Den typen av donation var enligt tidens uppfattning ett sätt att slingra sig förbi skärselden och att få en fristad på ålderdomen och i Sten Stures fall – också en slutlig viloplats.

Varken Bo Jonsson, Sten Sture eller klosterbröderna var jord- och skogsbrukare utan hade  anställda förvaltare eller arrendatorer som skötte driften av jordagodset mot att istället leverera in en avkastning eller ett arrende. Dels säkert in natura men också i penningar.

Men var bodde dessa förvaltare? Troligast på det centrala bostället Näsby till att börja med. Att det var den viktigaste gården kan man anta eftersom sockenkyrkan på 1100-talet anlades på dess mark och nära dess gårdscentrum. Och att Gripsholm kommit att uppföras på Näsbys mark.

 
1688 års karta visar till vänster i nedre hörnet ”Nähsby tompteställe”. Där redovisas inga befintliga byggnader. Däremot är såväl den fyrlängade ladugårdsbyggnaden som mangårdsbyggnadens västra flygel, vad som kan vara delar av Gammelgården och det som måste vara den stora gästgivarbyggnaden söder om vägen som uppfördes 1592. Rev man då också hela eller delar av Gammelgården? (Karta i Riksarkivet/Slottsarkivet)

 
Enligt 1688 års karta låg ”Nähsby Tompteställe” ungefär där idag Äppelkällaren vid Gripsholmsskolan står. Kanske var till och med äppelkällaren grunden till den gamla mangårdsbyggnaden. Men på den kartan redovisas inga byggnader på den platsen vilket tyder på att man redan då flyttat över till gårdens nya centrum nedanför sockenkyrkan.

Efter Gustav Vasas trontillträde 1523 tog det inte mer än ett par år innan han gjorde anspråk på Gripsholm i egenskap av Sten Stures arvinge och 1526 blev Pax Mariae det första kloster som indrogs av kungen för att han 1537 skulle kunna påbörja sitt eget stora borgbygge på slottsholmen.

Men var bodde Gustav Vasa och hans familj när de vistades på Gripsholm innan den nya borgen var färdigbyggd? Den gamla borgen var obeboelig efter en förödande brand 1493. Och den nya torde inte ha varit beboelig förrän efter mitten av 1500-talet. Kungen vistades ofta här under 20- och 30-talen  vilket man vet tack vare de många brev som daterats på Gripsholm. Familjen bodde givetvis i det herremanshus som Sten Sture byggt och som kallades ”Gammelgården”. Sedan munkarna byggt färdigt sitt kloster lär de ha flyttat över sin verksamhet dit och övergivit Gammelgården.

Om denna Gammelgårds belägenhet, vet man däremot väldigt lite. Per-Olof Westlund för ett längre resonemang kring frågan i sin bok om Vasatidens Gripsholm. Han refererar till en uppgift i slottsräkenskaperna där Gammelgården sägs ligga ”i Mariefred” och därför utesluter han en placering vid Näsby eftersom denna inte ligger ”i Mariefred”. Istället vill Westlund då placera Gammelgården inom klosterområdet i närheten av nuvarande församlingskyrkan. En uppfattning som levt kvar länge.

Jag menar istället att man absolut måste söka dess placering närmare slottet och Gripsholms gårdscentrum såsom det då redan måste ha börjat se ut. Detta nya gårdscentrum lär ha etablerats när Bo Jonssons gårdar skulle transformeras till en sammanhållen sätesgård och det naturliga läget är mellan hans borg och sockenkyrkan, traktens samlade maktcentrum. Detta nya gårdscentrum med fähus, beteshagar och trädgårdsodlingar lär ha kommit att växa fram redan under såväl Bo Jonssons som Sten Stures och under kartusianernas tid. På den tiden fanns inte ens Mariefred ännu. Men utan att ha sett de åberopade uppgifterna så kan jag bara gissa att det i själva verket inte står något om ”Mariefred” som område utan snarare just ”Pacis Marie”, det vill säga att Gammelgården låg inom det område som disponerades av munkklostret. Sten Stures donation anger inte att ”Gammelgården” och den först donerade marken alls behöver ligga tillsammans. Att Westlund låser sig vid uppgiften att Gammelgården skulle legat ”i Mariefred” tror jag alltså snarare beror på ett missförstånd. Sten Sture skulle knappast ha valt att bygga sitt hus på ett sådant avstånd från gårdscentrum. Man måste betänka att det på den tiden låg ett stort vattenområde mellan Gripsholm och det som sedan blev Mariefreds stadsområde.
 
Kartusianerna kunde efter Sten Stures första donation direkt flytta in i det hus han byggt och som redan verkade kallas för Gammelgården för att där påbörja sitt projekt. De byggde sitt kloster på den obebyggda udden på andra sidan viken, väl avskild från godsets egentliga och världsliga verksamhet. Inte förrän efter 1498 hade de ju någonting med godset att göra. Kartusianer anses som den strängaste av alla klosterordnar. Av ritningar över ett möjligt klosterområde framgår just denna klosterordens introverta liv, där varje munk bor i sitt eget hus och lever i en oerhört hård askes. De har var sin egen avskilda trädgård. Oavbruten tystnad och en djup stillhet var ålagda bröderna. De åt tillsammans endast vid högtidsdagar. Inte ens klostrets prior lär ha haft någon mer omfattande bostad. Jag har med andra ord svårt att se att där på klosterområdet skulle kunna ha funnits en större ståndsmässig bostad för en senare godsherre. Bröderna byggde sin kyrka tillräckligt klar för att Sten Sture skulle kunna begravas där 1504.

 
På kartbilden (från Lars Norberg, Sörmlands Arkeologi AB) syns det stora vattenområde som
skilde klostret från slottet och som man måste ta sig runt i händelse av ofärd.

  
På situationsplanen syns läget för potatiskällaren (39), Äppelkällaren (11),
Gamla Värdshuset (8), Kungsgårdens mangårdsbyggnad (41). Det är att märka att väg 223 ej är utmärkt. Den svarta linjen är järnvägsspåret.


När jag förde Gammelgårdens läge på tal med arkeologen Lars Norberg, och framförde min tveksamhet beträffande klosterläget med tanke på Gustav Vasas påpekande i ett brev till sin fogde Måns Smed 1542 att hans familj i händelse av oro snabbt skulle föras i säkerhet in på borgen, så delade Norberg helt min uppfattning och tog fram ovanstående kartbild som visar vilket stort vattenområde som familjen i så fall först hade tvingats att ta sig runt och därtill riskerat att stöta på eventuella anfallande styrkor. Hela dagens Lottenlund och Munkhagsgärde var en enda stor vik från Gripsholmsfjärden. Att snabbt ro över familjen till borgen från klosterudden är lika orealistisk. Fienden kunde ju mycket väl komma från vattnet. Det kunde storma. Nej, inte sannolikt.

 
Ingången till den gamla potatiskällaren. Ingen närmare åldersanalys verkar ha gjorts av denna källare som idag står tom och övergiven på Midsommarängen. (Foto: SFV)

Min teori är istället att Sten Sture låter bygga sitt hus på den höjd där idag den så kallade gamla potatiskällaren fortfarande ligger. På 1602 års karta anges ”LadugårdsByggningh” med en inhägnad tomt söder om vägen på dagens järnvägsspår och Midsommaräng. På 1723 års karta finns en gulmålad herremansbostad inritad på den platsen och i den vinkel som visar att byggnaden skulle varit placerad med källarens ingång under sin södra gavel. Det skulle också ha inneburit att byggnaden frontade mot tillfartsallén från Läggestahållet, vilket känns som ytterligare ett argument för tanken att här stod en betydelsefull byggnad.
Bostadshus av lägre rang rödmålades på kartor om de alls avbildades, medan herremanshus vanligtvis är gulmålade. Ekonomibyggnader återges sällan eller aldrig. Bostadsstatusen framgick av antal fönster och skorstenar. Det var dock aldrig fråga om naturtrogen avbildning utan ren schablon. På samma karta finns också en mindre gulmålad byggnad på andra sidan vägen vilket bekräftar att godsförvaltarens bostad flyttats från Näsby till nuvarande läge för kungsgården. Runt den större byggnaden anges ett inhägnat större tomtområde som sträcker sig fram till och med dagens ”Gamla Värdshuset”.

Ytterligare en spännande aspekt. Anna-Greta Gustafson och Gustav Lundberg berör i sin bok ”Gripsholms Värdshus berättar” (Axplock 1989) uppgiften att 1576, fick en person vid namn Christoffer Snider tillstånd att slå sig ner i Gammelgården ”för en herberger” med uppgift att ge resande mat, husrum och hästfoder. Vid den tidpunkten var Gustav Vasa död och Gripsholm kom att tillskiftas sonen Hertig Karl. Dennes behov av Gammelgården fanns inte längre då slottet ansetts beboeligt runt 1550. ”År 1592 finner man av räkenskaperna att ”i Gammelgården uppfördes en stor gästgivarebyggnad”. Denna stora byggnad innehöll enligt beskrivningen 6 stugor och 3 förstugor och till dess uppförande användes ett avsevärt antal stockar, syllar, bottenbräder, tegel m.m.” (Räkenskaper för 1570, -80 och -90-talen). På 1688 års karta torde detta vara den stora byggnad som anges bredvid den gamla byggnaden ovanpå potatiskällaren. Och det torde också vara den byggnad som finns på 1723 års karta ovan, söder om vägen.
Vidare ställer Gustafson-Lundberg frågan om det finns ett samband mellan klostret, den stora gästgivarebyggnaden och de äldsta delarna i nuvarande värdshusbyggnaderna i kvarteret Källaren.
Jag tror istället att det samband man ska söka är det mellan den byggnad jag menar stod på gamla potatiskällaren och den byggnad som i dagligt tal kallas ”Gamla värdshuset” vid nedfarten mot slottet. Och som på tidiga kartor omges av en inhägnad gemensam gård (se ovanstående kartor).

 
”Gamla värdshuset” vid slottets grind. Kan det vara identiskt med den stora gästgiveribyggnaden från 1592, som någon gång sedan Jocim Smock 1629 flyttat rörelsen in till Mariefreds stad monterades ner för att under Gustav IIIs tid återuppbyggas på nuvarande plats som bostadsbyggnad för hovets och slottets verksamhet och därför blivit kallad ”gamla värdshuset”? En framtida analys kanske måhända kan fastställa ett samband mellan denna byggnad och de specifikationer som finns i räkenskaperna kring mått och materialåtgång för att resa gästgiveribyggnaden. (Foto: SFV)
 
 
Logiken i det sambandet är oerhört mycket större än tanken att Gammelgården skulle ha varit kopplad till den gästgivarebyggnad som inte kunde ha funnits förrän Smock fick tomten inne i staden 1629. En byggnad som inte var särskilt stor och som idag blott är en mindre del av Gripsholms Värdshus. Det läget ute på en halvö en bra bit från landsvägen skulle ha tett sig betydligt ointressantare som ”affärsläge” än ”händelsernas centrum” – korsningen mellan landsvägen och nerfarten till kungens slott och uppfarten till sockenkyrkan, alldeles vid den stora kungsgårdens gårdscentrum. Det skulle också ge en trovärdig förklaring – som hittills saknats – till varför ”Gamla Värdshusets” kallas just så istället för det annars mer logiska, nämligen ”Grindstugan”. Och varför skulle kostnaderna för en värdshusbyggnation inne i den ännu inte ens existerande staden Mariefred ha belastat slottets räkenskaper?

När Jocim Smock etablerar sig som krögare i Mariefred så gör han det därför sannolikt i Gammel-gården på dagens Midsommaräng. Kanske övertar han rörelsen efter Christoffer Snider. Sedan Mariefreds stad bildats och fyllts med invånare, Munkhagsgärdet torrlagts och Lilla Munkhagen (nuvarande järnvägsområdet och Lottenlund) även sakteliga förvandlats till ett alltmer upptorkande kärr som överbyggts med en gångbro mellan staden och slottet, kan man anta att ”affärsläget” för ett värdshus också förändrats till stadens fördel. 1629 skänker därför Gustav II Adolf tomten nr 7 i staden till Smock och hans efterlevande för att där bedriva värdshusrörelse. Då sker en överflyttning av verksamheten från Gammelgården till stadens centrum. Troligtvis bygger där Smock såväl källare som överbyggnad, motsvarande den delen av nuvarande värdshusbyggnad som står på en hög källargrund. Då var det en separat byggnad på egen tomt. Brunn i källaren var ett måste för varje krog med egen ölbryggning. Och där finns än idag en välbevarad brunn återfunnen vid värdshusets stora renovering. Så småningom slogs tomten ihop med grannfastigheten nr 8 där den vinklade fabriksbyggnaden står och till slut byggs allt ihop – först till fabrik och sedan till Stadshotell. 
Gripsholms Värdshus blir det inte åter förrän i vår tid. Under tiden bars det namnet av den cafébyggnad som fram till 50-talet stod på nuvarande Slottspaviljongens plats.
 
När värdshusrörelsen flyttade från slottsområdet till staden revs antagligen den stora relativt nya gästgivarbyggnaden vid slottet. Eftersom virket var användbart och dyrbart lär det ha lagts upp för kommande behov och när slottets allt större behov av rum för uppvaktande hov och personal blev uppenbart under Gustav IIIs tid, används virket från den gamla för ändamålet byggda gästgivarbyggnaden som återuppförs på den nuvarande platsen. Därvid får namnet också sin förklaring. På 1801 års karta återfinns byggnaden på dagens plats.

Gripsholms gårdscentrum har som nämnts förflyttats från Näsby-läget till dess nuvarande område vilket kan beläggas i kartmaterialet i vart fall sedan 1600-talet. Då kan också en ny mangårdsbyggnad ha uppförts. Om man får tolka 1688 års karta så verkar en större byggnad ha stått mellan nuvarande arrendatorsbostaden och ladugårdsbyggnaden, medan det redan står en byggnad på platsen för dagens västra flygel. Kanske har denna eventuella mangårdsbyggnad sedan flyttats till nuvarande plats och kompletterats med den östra flygeln. Tidigare arrendatorer synes ha haft Gripsholms som sidoarrende och kunnat bo på sina närliggande sätesgårdar (Taxinge-Näsby och Åkers Styckebruk). Men med Baron Duvall och hans okände företrädare har behovet av en ståndsmässigare mangårdsbyggnad uppkommit.

Gamla Äppelkällaren. Dessförinnan använd i den kemiska fabrikens verksamhet. En grundrest av den gamla Näsby Gård? (Foto: SFV)
 

Den nya eller förflyttade mangårdsbyggnaden vid kungsgårdens gårdscentrum torde ha varit en traditionell envånings sörmländsk parstuga. Troligen dock förstorad på djupet med ett par extra rum av mindre dimensioner. Kanske försett med ett högt valmat tak.  
I de båda flyglarna vid kungsgårdens mangårdsbyggnad fanns utrymmen för bykhus, personalbostäder med mera. Att såväl mangårdsbyggnad som flyglar byggts på samma plats som dagens framgår av 1749 års karta. På 17-talets andra hälft gör behovet av ytterligare ytor för bostäder att de båda flyglarna byggs om eller helt ersätts av nya. Den västra flygeln har daterats till 1770 medan den östra är något yngre, 1787. Att döma av 1688 års karta så fanns redan då på västra flygelns plats en lika stor byggnad. Är det den som avbildas på 1723 års karta som den något mindre bostadsbyggnaden norr om vägen?
 
Äldsta kända fotot av huvudbyggnaden från början av förra seklet (Kusken Landgren med Fru Bergholm m.fl. i släden. Patron Bergholm t.h. Till vänster syns gaveln på Mejeriet som även innehöll personalbostäder på övervåningen. Och i bakgrunden till höger om huvudbyggnaden syns gaveln på Trädgårdsmästarbostaden. (Foto: Hembygdsföreningen)
 
 Vykort från 1916 av huvudbyggnaden. Här ses ännu den äldre öppna entréverandan och sidobyggnaden med förråd och glasveranda på övervångingen.

Slutligen har turen kommit till mangårdsbyggnaden eller – som den benämns på en äldre karta – ”corps de logiet eller säteribyggnaden” som, med de nya flyglarna och kanske godsarrendatorns ökade status, var i behov av en ”uppgradering”. Byggnaden brukar dateras till 1802 men troligast är att man då endast tog bort det gamla taket och byggde på en ”paradvåning” med ökad takhöjd och försedd med för tiden mer anpassade höga fönster, på vilken lades ett vanligt sadeltak. Byggnaden försågs med heltäckande ytterpanel, en främre öppen entréveranda och så småningom under 1800-talet tillbyggdes huset på sydvästra gaveln med förråd, skafferiutrymmen och en köksentré, samt med en glasveranda för herrskapet ovanpå. Denna sidobyggnad revs på 1940-talet då gården skulle förses med moderna bekvämligheter i form av centralvärme, vatten och avlopp. För detta grävdes en ca. 40 kvadratmeter stor yta bort under husets sydvästra del. Där cementerades upp en källarvåning med plats för värmepanna, bränslelager och övriga köksförråd. Samtidigt förändrades också husets entréveranda och försågs med en balkong med utgång från övre våningen. Balkongen bars nu upp av tvenne träpelare och dess räcke bestod av vitmålade balusterdockor i trä, vilka i något senare skede ersatts av dagens tristare metallräcke.

Ett foto från slutet av 1940-talet efter det att tillbyggnaden försvunnit och entreverandan förändrats och kompletterats med en balkong på övre våningen.

 
För att komma till slutlig klarhet beträffande denna teori kring Gammelgården och Kungsgården krävs byggnadsantikvariska och arkeologiska undersökningar av Äppelkällaren, Potatiskällaren, Gamla Värdshuset, Kungsgårdens mangårdsbyggnad och markerna omkring.

Idag står kungsgården med sina sju byggnader lätt övergiven på ”fel” sida om väg 223. Det vill säga att den visserligen ingår i Gripsholms slotts- och byggnadsminneområde men väl inte i den kungliga dispositionsrätten. Detta har den praktiska betydelsen att det endast är Statens Fastig-hetsverk som ansvarar för den och därmed inte är beroende av eller kan dra nytta av vad Kungen eller Ståthållaren tycker, vill och/eller kan. Gården saknar det ”sammanhang” som de antikvariska myndigheterna säger är så unikt och viktigt för att kunna ”avläsa” omgivningen och ”förstå” sam-bandet mellan den kungliga bostaden på slottet och dess underhållsgods med jord- och skogs-bruk. Så länge Fastighetsverket inte återuppbygger den nedbrunna ladugården och det gamla magasinet, kommer möjligheterna att ”avläsa” och ”förstå” detta ”sammanhang”, att bli mindre och mindre. Den sammanbindande länken mellan jordbruksmarken och mangårdsbyggnaden med sina flyglar var just den praktfulla ladugården. Genom dess dominanta läge mitt i var det lätt att förstå hur det hela en gång fungerat. Idag har kungsgården på något sätt förlorat sin själ.

Kungsgårdens huvudbyggnad med flyglar i nutid.  Innan själva ladugårdsbyggnaden tillkom på 1800-talet benämndes den högra flygeln för ”Norra Flygeln” och den vänstra för ”Södra Flygeln” men dessa beteckningar fördes över på ladugårdsbyggnadens båda flyglar istället, varvid ”Norra” blev ”Östra Flygeln” och ”Södra” blev ”Västra Flygeln” (Foto: C. von Bergen+E Freed)



KÄNDA KRONOARRENDATORER PÅ GRIPSHOLMS KUNGSLADUGÅRD:

1682-1710 Johan Westphal. Den förste kronoarrendatorn. Tidigare hade godset skötts av kungens fogdar. Tidigare kammarskrivare i Kammarkollegiet. Hovbokhållare hos änkedrottningen Hedvig Eleonora. Adlades von Westphal 1683 och blev hauptman i drottningens livgeding. 1685 förvärvade han Näsby gods i Taxinge från drottningens livgeding och tillsammans med flera gårdsköp formaliserade han Taxinge-Näsby till sin sätesgård. Han dog där 1710 och ligger begravd med sin hustru i Taxinge kyrka vars föregångare han lät uppföra liksom även herrgårdens byggnader.

1711-1746 Okänd

1747-1784 Borgmästaren, Köpmannen, Riksdagsmannen, Rådmannen m.m. Gustaf Kierman. Ägare av Åkers Styckebruk (där han uppförde den nuvarande huvudbyggnaden), Aspa m.fl. bruk. Fick arrendera Kungsladugården på förmånliga villkor för att där inrätta ett ”schäferi”, d.v.s. en fårfarm, som han fick understöd för. Senare tillfördes också hälften av Gripsholms djurgård till arrendet. Köpte Taxinge Näsby för svärsonens räkning. 1855 för-värvade Kierman Tessinska Palatset i Stockholm som han med god förtjänst sålde till kronan ett år senare. Med intressen i allt från skeppsfart, bruksverksamhet och lantbruk var han ett typiskt exempel på den tidens storföretagare. Hans insatser inom politiken var lika omfattande. Axel von Fersen karakteriserade honom smått elakt: "minsta kunskaper och vetande men mesta vett och tilltagsenhet". Den 4 maj 1765 fängslades Kierman i en stor härva där hans växelkontorsaffärer och lånetransaktioner inom riksdagsutskotten han lett ledde till att Kierman av ständerna krävdes på 1,6 miljoner daler silvermynt. En oerhörd summa. Redan den första domen innebar utom dryga penningböter förlust av ämbete o burskap, en månads fängelse på vatten o bröd samt livstids fängelse på Marstrands fästning. Det blev för mycket för den 60-årige Kierman som avled på Marstrands Fästning den 15 november 1766. Men Kierman hade trots allt gjort tillräckligt många goda insatser i samhället vilket gjorde att Kungen fyra år senare gav honom upprättelse genom att hans barn adlades (Kjerrmansköld) för sin fars förtjänster Detta fick dock Kierman sålunda ej uppleva.

1765-1783 Okänd

1784-1800  Baron Jacob Johan Duvall av den 1594 från Skottland invandrade ätten MacDougall of Mackerston. Av förfaderns nio barn naturaliserades två söner som adlades i Sverige: Mauritz och Jacob. Den senare i en friherrelig gren till vilken Jacob Johan hör.
Under dennes tid påbörjades nydaningen av kungsgårdens bostadsbyggnader.

1800-1833 Överstelöjtnant C G Reuterskiöld. Under dennes tid byggdes huvudbyggnaden på med en våning.

1834-1839 Johan Anders Stenberg. Född i Vadstena 3 september 1781. Död av ”nervslag” på Gripsholm 1839. Grosshandlare, kronoarrendator på Gripsholms Kungsladugård, disponent vid Gripsholms svafvelsyrefabrik till dess brand 1824.

1840-1885 Okänd

1886-1903 Borgmästare J. A. Bergholm

1905-1915 Godsägare August Westerström, Hedlanda Gård, Mariefred

1915-1940 Agronom Carl Anders Vilhelm Jungner

1940-1966 Agronom Carl von Bergen

1966-1975 Fru Karin von Bergen

1975-1995 Lantmästare Carl Jan von Bergen. Siste Kronoarrendatorn sedan huvuddelen av resterande jordbruksmark sålts och förvandlats till golfbana. ASSI-DOMÄN avvecklades och den kvarvarande delen av det gamla kronogodset förvaltas därefter genom Statens Fastighetsverk. C J von Bergen kvarstod som greenkeeper under ett antal år medan de bostadshus som arrendet omfattade istället hyrdes ut direkt av Fastighetsverket.

Hyresgäster i kungsgårdens corps de logi efter 1995:

1995-2005    Carl Jan von Bergen

1999-2012    Rolf Svärding (1999-2005 andrahandshyresgäst under Carl Jan von Bergen)

2012-2013    Brit-Marie Svärding

2014-2016    Anna Möller Wrangel

2016-        Mats Werner


LITTERATURLISTA

Gripsholm 1537-1937, Sixten Strömbom (red.), Gripsholmsföreningen 1937
Bygden kring Gripsholm och Pax Mariae, O M Strandberg, Mariefred 1940
Gripsholm under Vasatiden, Per-Olof Westlund, Sörmländska Handlingar N:r 14, 1949
Mariefreds Stad, Ivar Schnell, Södermanlands Hembygdsförbunds sockenbeskrivningar nr  24, 1970
Kärnbo och Mariefred, Carl-Johan Clemedson, Sörmländska Handlingar N:r 30, 1973
Gripsholms Värdshus Berättar, Anna-Greta Gustafson och Gustav Lundberg, Axplock1989
Kartusianerklostret Mariefred vid Gripsholm, Carl-Johan Clemedson, Sörmländska Handlingar N:r 48 1989
Vårdprogram Gripsholms Slott Del II och III SFV 2012
Gripsholms Kungsladugård, Familjen von Bergen m.fl. (Särtryck ur Callandern?) 2014
Gripsholms Kungsladugård, Kunskapsunderlag, Staffan Hansing, K-Märkt 2015


MIN PAPPA – EINAR WERNER, 1899-1972 – ALLTID REDO!

Pappa Einar två veckor gammal i Sollefteå. Det väcker onekligen tankar när man inser att ens pappa föddes på 1800-talet och dessutom bara 17 år efter att Charles Darwin dog.
 
Einar Werner, 1899-1972 – alltid redo!

På bloggen har jag skrivit och berättat om flera av medlemmarna i min familj och släkt. Jag har skrivit om min Gammelmor, om Farfar Oscar, om Mamma Ann-Mari, bror Lasse, systrarna Karin och Brittmarie och även lite om mig själv. Men det återstår ett par som har betytt mycket för mig, bland annat min Mormor och framförallt min Pappa Einar. Nyligen blev jag klar med ett litet ”bokprojekt” som är internt inom tre familjer. Där fick jag anledning att skriva om Pappa. Så jag började och det blev en hel del, alldeles för mycket för den lilla skriften men det får bli ett bloggporträtt av Pappa!

Einar Olof Raoul Werner föddes 1899 i Sollefteå där fadern Oscar då tjänstgjorde som baningenjör vid SJ, kontrollant för diverse militära byggen, arkitekt för en kommmunal läroverksbyggnad och för ett varmbadhus. Oscar var av bondesläkt från Värmlands Näs. Fadern som inte var äldste son, fick gå till sjöss och blev sedan kapten på Uddeholmsbolagets kombinerade timmerbogserare och representationsfartyg, ångfartyget Bylgia (som fortfarande, i starkt ombyggt skick, finns kvar i Karlstad. Om än i starkt förfall). Oscar växte upp i Klara och på Hildurlund på Sandbäckens gård vid Klarälvens strand – tvärsöver från dagens Sandgrund. Fick gå gymnasium och KTH där han blev civilingenjör med väg- och vattenbyggande som specialområde. Han gifte sig med Hilma, född Kylander, som tydligen ansågs lite förnäm och behandlades med silkesvantar genom hela sitt liv. De hyrde  bostad på Hullsta Gård (där Folkets Hus idag lär stå) under åren i Sollefteå. Två år senare föddes lillasyster Gudrun, aldrig kallad annat än ”Dudde”. När Einar var i tioårsåldern kallades Oscar till huvudstaden och utnämndes till Förste Baningenjör, vilket väl skulle motsvarat generaldirektören för det senare inrättade Banverket. Oscar började tidigt att samla in historiskt järnvägsmaterial och fick 1915 lov att inviga det som blev Sveriges Järnvägsmuseum vars föreståndare han förblev till sin pension 1936, parallellt med uppgiften som Förste Baningenjör. Efter några år hade museets reklamavdelning fler anställda än själva museet och Oscar blev kallad ”Sveriges Reklamchef”. SJ hade ingen egen sådan verksamhet förrän farfar gick i pension då man tvangs inrätta en reklamavdelning!
 
Einar, med lillasyster Dudde bredvid, på den gunghäst som ännu fyra generationer senare troget tjänar familjens barn och den står sedan länge bredvid mitt skrivbord för att den f.n. yngste, lille August ska kunna klänga och rida på den! Bilden från Sollefteå.
 
Här sitter den ännu långhårige och guldlockige förstfödde tillsammans med sin morfar Fredrik August Kylander som varit gårdsbokhållare på flera stora jordagods. Fredrik August pappa Frans Theodor, skomakare, garvare och läderfabrikör föddes i Hedemora och vid hans dop tjänstgjorde en förfader till våra vänner garvarfamiljen Kihlbom i Mariefred som fadder.
Frans Theodor etablerade sig i Vänersborg, men 1834 ville det sig inte bättre än att ett kar med kokande tran välte och startade den brand som ödelade större delen av Vänersborg.
 
Pappa Einar nio år gammal.
 
Pappa Einars klass 1908 framför den nya läroverksbyggnaden, senare kallad Grå Skolan som ritats av farfar Oscar. Skolan revs 1984.
 
Pappa Einar i sin Jössehäradsdräkt.
 
Farmor Hilma, farfar Oscar, faster Dudde och pappa Einar. Ett handkolorerat fotografi av familjen från Sollefteåtiden. Hänger nu vid mitt skrivbord.
 

Einar och Dudde växte huvudsakligen upp i Djursholm där Hilma och Oscar hyrde en villa fram tills det var dags för Einar att börja gymnasiet då familjen flyttade in i en lägenhet fyra trappor upp på Torsgatan 2 vid Norra Bantorget, där Oscar kunde hålla full uppsikt från sin balkong över hela centralbangården. Einar började i Norra Real där han så småningom tog studenten tillsammans med bland andra Gunnar Myrdal och skådespelaren Håkan Westergren. Han var aktiv också utanför skolarbetet och startade något som hette Ungdomens Musikförbund och deltog i skolans orkester där han spelade trombon. Senare i livet hände det att han tog fram sin banjo eller mandolin någon gång och spelade. Han diktar och målar och han skriver dramer som framförs i kamratkretsen.
 
En av Pappa Einars illustrerade dikter till Dagmar Skarstedt.
 
Ett långt och helt illustrerat brev från Einar till Dagmar. (Se även länk till min bloggartikel "Älskade brev II")
 

En lång ungdomsromans med Dagmar Skarstedt resulterade i en box med brev som jag tänker försöka göra något med framöver. Romansen tog dock slut och Dagmar blev så småningom högvälboren grevinna Douglas. En av dessa livets krumsprång är att Dagmar bodde i det hus på Kungsholmstorg där Hilma och Oscar bosatte sig sedan sonen och dottern gift sig och flyttat hemifrån.
 
Pappa Einar med trombon i Norra Reals skolorkester.
 
Pråmutfärd i samband med något Stockholmsevenemang. På fördäck blåsarsektion från Norra Reals skolorkester med Pappa på trombon.
Pappas klasskamrater och lärare i tredje ring. Pappa sitter längst till höger på nedersta raden. Gunnar Myrdal kan dölja sig bakom någon av de övriga nunorna och varken jag eller Meg Westergren har kunnat känna igen Håkan Westergren på fotot. Så han kanske var borta den dagen....
 
Studentklasserna vid Norra Real 1918. Pappa i mitten i främsta raden. Gunnar Myrdal tvåa till höger om honom.

Efter studenten och militärtjänstgöring började Einar läsa juridik och tog sin kandidatexamen på rekordartade dryga 2 år. När hans sentida ”lärling” Leif Silbersky många år senare upprepade detta konststycke tror jag att det då ännu bara var de två som klarat sina studier på så kort tid.
 
Stiligt ateljéfoto av Pappa Einar.
 
Direkt efter sin kandidatexamen fick han anställning på Knut Littorins Advokatbyrå vid Västra Trädgårdsgatan (i Tändstickspalatset) där han var anställd mellan 1922 och 1930 då han blev delägare i byrån. Tingstjänstgöringen skedde mellan 1923 och 1925 vid Östernärkes domsaga i dagens Örebro tingsrätt. Där skaffade han sig ett stort kontaktnät bland omlandets gårds- och bruksaristokrati som kom att bli till stor nytta för honom i den senare advokatverksamheten.
 
Någon har tecknat en "karikatyr" av Pappa Einar som ungkarl i Örebro.
 
Maskerad på Dylta Bruk 1924. Pappa torde vara den vita clownen!
 
Trettondagsuppvaknande och -uppvaktning? På Bålby Herrgård. Pappa till vänster i förgrunden.
 
Pappas bästa vän från tidig barndom och tills döden skiljde dem åt: Otto Cronstedt på trappan till Kils Herrgård. Otto gav tidigt Pappa namnet Hampus. Föräldrarna Frances och Sigge var nära umgängesvänner till farmor och farfar. Arkitekten Sigge valde ut en tomt bredvid sin på Skinnarviksberget och ritade ett hus till Hilma och Oscar, men det förverkligades aldrig. Istället flyttade Hilma och Oscar efter pensioneringen in i ett av de Cronstedtska/Grahamska husen vid Kungsholmstorg. Frances Cronstedt var dotter till den ena hisstillverkande brodern Graham.
 

Några av Einars pass.

Sina semestrar ägnade han åt utlandsresor. Passen såg i början av förra seklet annorlunda ut. Stora pappersark som veks ihop efter ett givet mönster. De var tidsbegränsade, utfärdades av Kunglig Majestät (med sigill) och avsåg en eller flera resor till specificerade länder.
En sommar studerade han engelsk rätt i Oxford och delade då rum med den blivande imamen av Jemen (vilket måhända spelade in i ett senare skede av hans liv i samband med den så kallade Allegro-affären före och efter andra världskriget. Han seglade med nyfunna vänner och gjorde utflykter i det omgivande landskapet. En annan gång (1929) var det Belgien och Holland då han bland annat flög för första gången. Ett härligt foto visar honom glädjestrålande iförd pilotmundering anno dazumal framför det enmotoriga flygplanet som hade flugit honom över kusten runt Dieppe.
 
Pappa som lycklig aviator i Dieppe 1920
 
Einar på stranden i Lido di Jesolo utanför Venedig 1920.
 
Klassiskt styrkeprovsfoto under vindbryggans motvikter vid Gripsholms slott 1923
 
Pappas livslånge klient, affärsmannen Walter Paullig med hustru på språng med Pappa. Walter Paullig köpte för Pappas räkning åtskilliga orientaliska mattor under sina affärsresor i Mellersta och Fjärran Östern. Mattor som mina systrar och jag ännu sätter våra fötter på.
 
Pappa i ledig fritidsklädsel. Den skinnjackan ärvde jag och använde tills den föll i bitar. Men skinn- och textilkunskaper fanns det i stor utsträckning både i Mammas och Pappas släkt.
 
Något mindre ledig fritidsklädsel i Tranås.
 
 
1930 gjorde han en kryssning med HMS ATLANTIS från Southhampton till Madeira, Casablanca, Malaga och tillbaka till England.
Den resan dokumenterade han i tre fotoalbum, en 16mm-film och alla tillhörande resedokument. 

Inga av dessa resor var uteslutande nöjesresor utan han lärde sig språk och skaffade sig kontakter som blev nyttiga för honom hela livet.
 
 
Pappa i typisk herrbaddräkt 1932 med kvinnligt sällskap i skärgården.
 
Men så mötte han den stora kärleken i unga fröken Ann-Mari Hardt och de förlovade sig.
 
Den 6 augusti 1933 stod bröllopet i Vaxholms kyrka. Fem tärnor och nio marskalkar. Brudnäbb var Pappas kusin Ebon Kylander, senare gift Wedell. Bröllopsdagen firades sedan varje år så länge Pappa orkade, med middag vid hörnbordet på Waxholms Hotells restaurangveranda.
 

Då han blev delägare i Littorins advokatbyrå 1930, skulle han också anställa en egen sekreterare och en av de sökande var en ung dam vid namn Ann-Mari Hardt. Hon var då anställd som den förste Konserthuschefens sekreterare, men hennes far Arvid Hardt tyckte nog att en advokatbyrå smällde högre i karriären och kunde ge högre lön och bättre framtidsutsikter. 
Och det stämde – för tycke uppstod mellan chefen och fröken Hardt. Men dessvärre blev också den betydligt äldre partnern i byrån (som var en av Stockholms mer kända ”womanizers”), betuttad i den unga vackra sekreteraren. Därmed var det upplagt för missämja mellan delägarna. Littorin (som var gift) gjorde vad han kunde för att lägga käppar i hjulet för Ann-Mari och Einars spirande romans och likaså när de gifte sig 1933 så försökte han på alla sätt att försena och förhindra deras bröllopsresa.

Det hela ledde till att Einar drog sig ur Littorins advokatbyrå och flyttade tvärs över Kungsträdgården till Kungsträdgårdsgatan 16 där han satt upp sin egen byrå fyra trappor upp, tillsammans med två andra jurister, Åke Svensson och Conrad Quensel. Pappa intog det magnifika hörnrummet innanför kungsbalkongen med sin fantastiska utsikt över Kungsträdgården med omgivningar.
 
Pappas specialritade kontorsmöbler från Åtvidabergs Industrier. Skrivbordet hade jag kvar ända in på 80-talet då det "försvann" efter en flytt. Den stora bokhyllan utanför bild till vänster följde mig (dock i uppstyckat skick) ända tills vi flyttade till Mariefred igen 2016. Den står kvar på Kumla Gård i Härad.
 
Sommautsikten 1949 från kungsbalkongen utanför Pappas kontor.
 
Samma utsikt men under vintern 1949-50
 

Einars juridiska specialitet blev avtals- och skatterätt. Klienter hämtades bland annat från den intilliggande Facit-koncernen (Åtvidabergs Industrier AB) där även dess verkställande direktör Rolf Dencker, styrelseordförande Gunnar Eriksson och andra chefer privat anlitade Einar. Liksom också en stor del av Operans elit från andra sidan Kungsträdgården: Göran Gentele, Sixten Ehrling, Kerstin Meyer, Elisabeth Söderström, Gerd Andersson och Viet Bethke. Film- och teaterkungen Anders Sandrew var en mycket god vän till Pappa Einar och anlitade honom också i något sammanhang, men där fanns ett par intressekonflikter som kanske störde: dels var Pappa hyresgäst hos Sandrew med sin privatbostad och Sandrew samtidigt hyresgäst hos Pappa  med Scalateatern. Dels fanns bland övriga företagsklienter Europa-Film/Folkan-teatern och dess chef och ägare Gustav Scheutz och därigenom också Stig Järrel som blev en omfattande och god klient. Pappa kom att "orkestrera" Stigs bröllop med sista frun Aase som skulle ske i Rom i största hemlighet. Ambassadören kopplades in och det blev en komplicerad historia. Gemensamt för flera av dessa klienter var att de kunde ha stora inkomster under begränsade tidsperioder och därför behövde kunna slå ut dessa inkomster – och framförallt därmed beskattningen – så att pengarna skulle räcka för hela livet, också om deras karriärer av en eller annan orsak plötsligt upphörde. För Järrrel blev det ett företag vid namn Enslingen AB som löste problematiken. Andra klientgrupper bestod av uppfinnare vars intäkter var lika oberäkneliga och som ofta uppstod utomlands och behövde undkomma den dubbelbeskattning som då i hög grad fortfarande var en destruktiv realitet. Företag i ”skatteparadis” var på denna tid (50-talet) en relativt okänd företeelse men Pappa hade en god vän med advokatbyrå i Lichtensteins huvudstad, Vaduz. Åtskilliga företag ”parkerades” hos denna advokatbyrå som leddes av advokaten Juris Doktor Alois Ritter. Företagen tjänade sina ägare väl under många år. Ett av dessa bolag minns jag speciellt för namnets skull: Vadiz ("i Vaduz") AG som hanterade en svensk uppfinnares internationella patentverksamhet. Visst var det en skatteplaneringsverksamhet men dessa utlandsbolag hjälpte sina ägare att skydda sin verksamhet och dess kapital från att beskattas flera gånger om. Och – det ska man ha klart för sig – det var ingen olaglig verksamhet vid denna tid.
Madonnan från Mälsåker som vakade över det Wernerska hemmet och umgänget i många år.
 

Som alla advokater blir det också en och annan konkurs att hantera och Pappa fick 1950 hand om en större, som stack ut. Det gällde konsthandlaren, konstsamlaren, konservatorn m.m. Tibor Genal som 1946 köpt på sig Mälsåkers anrika slott och gods och förbundit sig att reparera slottet för 200.000 kronor. Själva slottet var ju i stort sett en ruin sedan brand utbrutit under en av de sista krigsvintrarna då slottet i hemlighet användes som bas för att träna norska polisstyrkor som skulle kunna sättas in direkt efter befrielsen. Branden totalförstörde taket och de övre våningarna och släckvattnet frös till is som blev så tung att bjälklagen med vackra stucktak brast. Genal var väl inte rätt man att ta sig an detta projekt och det gick inte heller i längden. Det blev en stor konkurs som leddes av Pappa tillsammans med ytterligare fyra advokater och pågick i flera år. Det fanns en stor intressent som ville åt godset men hade föga intresse av slottet. Det var ett konsortium under ledning av Reinhold Notander, ägare av kolonialvaruföretaget S.J. Norman (bland annat Twinings te) som hade intresse av de stora äppelodlingarna som ännu finns på godset. Det blev affär och därefter lyckades Reinhold raskt bli av med det stora problemet genom att donera slottet med omgivande park till Vitterhetsakademien. Numer överfört till Statens Fastighetsverk som gjort stordåd genom att ha avlägsnat de förfärliga betongbjälklagen som de första restaureringsförsöken lämnat kvar och ersatt med historiskt korrekta träbjälklag. Genom att anordna byggnadshyttor och ta in kunniga stuckatörer för att lära upp svenska konsthantverkare och byggnadssnickare, har man kunnat återställa stora delar av de förstörda stucktaken. Genals lösöre såldes vid omfattande konstauktioner där Pappa köpte en vacker medeltida polykrom Madonnabild från 1400-talet som sedan stod i föräldrahemmets vardagsrum och blev en kär familjemedlem som vakade över oss.
 
En av många förstasidor omkring Allegroaffären som sträckte sig  över tio års tid.

I mellankrigsåren kom Pappa att anlitas av ett par svenska höga militära officerer och en svensk greve som agerat mellanhänder vid en hel del, senare mycket omskrivna, vapenaffärer mellan en tysk vapenhandlare, ryska och finska säljare och den spanska röda kommunistregeringen (Allegro-affären som nämnts ovan). Mellanhänderna blev dock blåsta på sina provisioner och var tvungna att stämma den tyske vapenhandlaren. Det var en affär som innehöll allt vad en oerhört spännande spionthriller brukar bjuda på. Fördolda möten på Stockholmska hotell och pensionat. Fartyg som lastades fulla med vapen i Finland, kontrollerades av köparna i Hamburg för att ändå komma fram till Spanien med tegelstenar i lasten istället för vapen. Ett annat fartyg kom att kapas av Franco-sidan sedan den reelle säljaren, den tyske vapenhandlaren tipsat Franco om lasten som var på väg till Spanien och som han sålt till Francos motståndare, den lagliga regeringen. Detta eftersom det nazistiska Tyskland ju givetvis inte kunde vara inblandad i att sälja vapen till den kommunistiska regimen i Spanien när de i övrigt stödde fascisten Franco.
En riktig soppa med andra ord. Det har skrivits en roman om denna ”Allegro-affär” och det kommer en bok på engelska om den i år, skriven av sonen till en av de inblandade fartygskaptenerna. Sonen till den tyske vapenhandlaren har också skrivit en bok om sin far.

Pappa hade sedan studieresorna goda personliga och yrkesmässiga förbindelser i Tyskland, precis som många andra på den tiden, eftersom Tyskland var vår främsta handelspartner. Eftersom svenska drottningar sedan generationer hämtats från tyska fursteläkter och eftersom tyska fortfarande var det första främmande språk man lärde sig i skolan. Tyskland och tyskar var på ett helt annat sätt än idag en del av den svenska vardagen och den svenska industrin och handeln. Pappa for vid några tillfällen ner till Berlin för att underhandla med den tyske vapenhandlaren Joseph Veltjens. Denne var ett flygaress från första världskriget, kompis med Herman Göhring och en dekorerad folkhjälte. Pappa såg till att Veltjens tillgångar i Sverige låstes under den så kallade Flyktkapitalbyrån som upprättats för att möjliggöra för västmakterna att inkräva krigsskadestånd och att förhindra att krigsförbrytares tillgångar undangömdes. Processandet blev utdraget och till slut var alla inblandade utom Pappa, döda! Den svenske greven sköt sin hustru och tog sedan sitt eget liv på grund av dessa affärer. Men Pappa vann till slut och pengarna Veltjens var skyldiga sina svenska agenter utbetalades till dessas arvingar från de beslagtagna kontona. Pappa var en stridbar advokat. Känd för att inte ge upp förrän han fick rätt vilket brukade ske i Högsta Domstolen - om inte förr.
 
Originalritningen till Fröken Anna Ströms villa Bergsgården vid Sollidenbacken

En gång i tiden höll vår familj på att bli Djurgårdsbor, då Pappa var spekulant på Bergsgården i Sollidenbacken har jag förstått av handlingar och ritningar jag fann då jag många år efter Pappas död rensade hans gamla arkiv. Det blev emellertid inte något köp utan vi blev Kungsholmsbor dit faster Dudde och farbror Tom redan flyttat och dit också Farmor och Farfar flyttade.
Om det var i samband med titt på denna Djurgårdsfastighet – som då ägdes av en Fröken Anna Ström – som Pappa parkerade sin bil på ett tveksamt sätt förtäljer inte historien men den visar att Pappa inte lät sig sättas på i första taget. Parkeringsböterna överklagades och i domstolsdokumenten läser jag:

”Åklagaren har yrkat ansvar å Werner jämlikt 24 kap. 4 § strafflagen för tagande av olovlig väg, varvid åklagaren anfört: Werner har den 1 juli 1957 olovligen parkerat personbilen D23487 på gräsmattan i parkområdet mellan Singelbacken och Djurgårdsvägen, vilket varit ägnat att skada gräsmattan. Marken tillhör Kronan.”

Pappa erkände parkeringen i Rådhusrätten men påstod att den icke varit ägnad att skada gräsmattan. Han hade ingen framgång i Rådhusrätten utan dömdes till sex (6!) dagsböter! Varje dagsbot dock jämkad med hänsyn till förseelsens ringhet till fem kronor! 30 Kronor lär inte ha varit något att bråka om ens på den tiden, men då kände man inte Pappa! Här gällde principer!

I hovrättsförhandlingarna har han därför gett sitt försvar en annan vinkel. Han visar med ritningar med hur många hjul bilen stått på vägen resp. gräsmattan och anför att: ’backa upp i denna position” inte kan betecknas som ”tagande av väg över” ett område i lagens mening’!  Han påpekar också att Åklagaren inte bestritt att ”gräsmattan” var, en starkt försliten, ursprungligen gräsbevuxen markbit. Inte heller har Åklagaren kunnat påvisa någon ny skada. Pappa bestrider att ”ett rullande eller stillastående motorfordon av personvagnstyp kan förorsaka någon som helst skada på mark av denna typ och i det torra och hårda skick som den var vid tillfället i fråga”.
”I själva verket är det så att åklagaren via ett lagrum, som avser en helt annan situation, vill åstadkomma straff för en ur trafikpolisens synpunkt ren felparkering, som inte kan straffas eftersom inget parkeringsförbud råder i området.”
Han menar därför att det är orimligt att man genom en omrubricering skulle kunna straffas via ett helt annat lagbud för något som kunde varit en parkeringsförseelse - om P-förbud rått!.
Hovrätten var dock kallsinnig! Vet ej om Pappa fullföljde också detta till HD men tvivlar! Hans förnuft fick honom säkert att inse att det skulle kosta mer än de trettio kronorna skulle göra!

Jag har förstått att Pappa gjorde insatser under kriget för att rädda människor och tillgångar ut ur Tyskland och ut ur de ockuperade länderna främst Frankrike och Finland. Efter kriget dekorerades han med Hederslegionens Svarta Stjärna, Finlands Lejons Orden och Röda Korsets förtjänstmedalj i silver. Under själva kriget var han instruktör inom Stockholms Luftvärnsförsvar och vid någon begivenhet skrevs ”nidvisor” om befälen. Här versen om Pappa:
 


I Werners kommandon är både must och märg
han bräcker nästan både Ståhl och Setterberg
Framförhållning och sånt är han väldigt fin på
men elektrotekniska tal vill han ej gå in på
I det civila fru Justitia han tjänar
och gör svart till vitt och vitt till svart
och det är tydligt och klart
att det honom en viss pondus förlänar.


Privat så kom Einar tidigt att umgås med sin syster och svåger Tom Björklund och deras vänner. Tom var reklamchef på NK, kom snart att bli Försäljningsdirektör och vice VD vilket han förblev till sin pension 1968. Efter Mammas entré några år senare bestod ”Gänget” av fem par som från 30-talet och fram till slutet av 60-talet sågs varje måndagskväll under höst-vinter-vår. Herrarna möttes ute i SALKs tennishall i Alvik efter jobbet och spelade tennis i en timme varefter de tog sig hem till en av gängmedlemmarna där fruarna anslöt för en gemensam och alltid glad middag, gärna med sångliga inslag. Flera av dem var högst musikaliska men framförallt var det nog Birger ”Bigge” Casserman, väskhandlare och bror till kungens livmedikus Hjalmar som stod för det musikaliskt kreativa. Båda bröderna Casserman var musikaliska. Brodern Hjalmars ”Beatrice Aurore” var en landsplåga under många år. Och Bigge skrev fantastiska bords- och snapsvisor för gänget som sjöngs glatt så fort det fanns en chans.

Efter middag slog sig herrarna och någon dam ner vid bridgeborden och groggbrickan medan de övriga hade trevligt på andra sätt. Utöver Bigge: Anna, hans fru, försäljningsdirektören på Stockholms Bryggerier och verkställande direktören för Apotekarnes, Ivan ”Ki” Nordgren med frun Gull kallad ”Lusse”, modedirektris hos Sven Sahlén som även då och då ingick i umgänget och båtskaran. Direktören för Esselteföretaget Annons-Krantz, Elof Ahlström med fru Karin som var ett yrväder som sysselsatte sig med kosmetik och en produkt som hette ”Seven Oils”. Gänget är värd en egen historia! Som kommer! När det var dags för mitt dop i Kungsholms kyrka 1943 så var det tydligen en självklarhet att jag skulle bli ”Gängets gudson”! Så de tre par som inte var föräldrar eller på annat sätt befryndade eller gudföräldrar till något av mina syskon vilket Dudde och Tom var, blev således mina gudföräldrar.
 
Gänget firar att "spriten blivit fri" 1955, på Berns Salonger. Från vänster: Mamma Ann-Mari, Elof Ahlström (min gudfar), Gull Nordgren (min gudmor), Tom Björklund (min ingifte farbror), Karin Ahlström (min gudmor), Birger "Bigge" Casserman (min gudfar), Gudrun "Dudde" Björklund (min faster), Ivan "Ki" Nordgren (min gudfar), Anna Casserman (min gudmor) och Pappa Einar.

Liksom Mamma i hög grad var sina vänners vän, var också Pappa det. Hans valspråk var ”Alltid redo”! Högst naturligt eftersom han var en del av landets första scoutgeneration. Första scoutklubben var Djursholms Spanare som sedan blev Djursholms Scoutkår. Med den deltog han i ett jamboree på Mälby herrgård utanför Gnesta då självaste Lord Baden-Powell och den svenske scoutpionjären Ebbe Lieberath deltog. I tonåren var han med när spanarna vid ett par tillfällen gjorde långa och strapatsrika fjällvandringar i Lappland, varav en dokumenterades av Pappa med en tidig handvevad 16-mm filmkamera. Filmen finns i behåll, numera hos Scoutförbundet. Medan den fina hyllningsskulptur som Pappa förärades vid något tillfälle donerades till Djursholmskåren.
 
Här ses Anders de Wahl med hund samt spanarnas "hövding", direktör Mauroy med familj på yttre Borggården.
 
Djursholms Spanare på Gripsholms yttre borggård med Gustav IIIs kronkök i bakgrunden.
 
Med scouterna var Pappa också på utfärd till Gripsholm någon gång i förra seklets början och från det tillfället finns en dråplig historia:

Av en slump kom jag att öppna en liten jubileumsskrift över Djursholms Scoutkår 1910-35 där jag fann en berättelse som min pappa Einar - som var en av urscouterna - skrivit om ett besök kåren gjort på Gripsholms slott någon gång i förra seklets början. Han var då 14-15 år men skrev detta tjugo år senare.


”Jag minns

.......
Och minns ni, när vi avseglade till Gripsholm hela långa hundrapojksraden med fladdrande patrullfanor, vår dåvarande ”hövding”, direktör Mauroy med familj och herr hovskådespelaren Anders de Wahl med colliehund som medresenärer. Farbror Anders skulle under vårt besök i den gamla teatern i ena tornet från dess scen föredraga något fint och dramatiskt. För ändamålet behövde han emellertid en medhjälpare som vid ett givet tillfälle under monologen skulle störta in på scenen med rufsigt hår och oordnad klädsel under utstötande av en kort men betydelsefull replik i stil med den klassiska: ”sadlarna är hästade” , och för detta maktpåliggande värv blev jag utvald.

Föreställningen började. På scenen deklamerade farbror Anders med förvridna anletsdrag och ädla gester insvept i sin till oigenkännlighet draperade grå vårulster. I kulissen på ena sidan stretade en vaktmästare av alla krafter för att hålla kvar hans hund, som högljutt gav sitt missnöje tillkänna, för att han ej fick vara med husse på scen, genom gnäll och gny som lät hemskt och olycksbådande för publiken i salongen. Och i kulissen på andra sidan slutligen, stod jag med darrande knän, tuggande på min replik tills halsen blev torrare än Sahara och väntade på min entré.

Plötsligt var stunden inne. Halvt omtöcknad av känslan av att på en kunglig scen få spela mot landets störste skådespelare rusade jag iväg med en fasansfull förnimmelse i maggropen, ty i samma ögonblick, som jag fått se mina kamraters vita, stirrande anleten i den svarta salongen, hade jag glömt min replik!

De fattiga stegen fram till huvudrollens innehavare syntes mig ändlösa, men ju större nöden blev, desto närmare kom hjälpen. Det var farbror Anders hund som greps av en vanvettig lust att vara med och leka, när han såg min ynkliga skepnad störta fram mot husse, och därför etablerade en envig med sin väktare för att komma loss.

Under tumultet dinglade de mot en spak, som vek undan med påföljd att jag, som just hunnit fram på lagom avstånd för att ryta fram min bortglömda replik, bokstavligt uppslukades av jorden och försvann som en blixt ur folkets åsyn, innan jag vare sig hann eller behövde öppna min mun. Spaken hade nämligen hastigt och lustigt öppnat en fallucka i golvet med påföljd att herr hovskådespelaren plötsligt blev av med halva teatersällskapet, som hamnade i teaterkällarens historiska damm.

Under publikens öronbedövande skratt och applåder avbröts föreställningen, ty publikum trodde att de bevittnat pjäsens dramatiska klimax, och eftersom teater skall vara illusion, fingo de behålla denna.

Det var emellertid med ett något ansträngt leende, som jag sedermera mottog komplimanger för mitt ovanligt otvungna och naturliga spel i ”jordbävningsscenen”.

Einar Werner”


Att Anders de Wahl deltog kan ha haft att göra med att Farmor Hilmas familj hade någon gammal etablerad relation till de Wahl, som förekom alltsomoftast i olika familjesammanhang. För sina scoutinsatser belönades Pappa med Scoutförbundets Stora Förtjänstmedalj.

Åter till valspråket. Pappa blev med tiden vad man kallar välbärgad men även om han likt skomakaren kanske inte alltid i tillräcklig utsträckning ägnade sig så mycket som han bort till att se till sitt eget, så gissar jag att hans kunskaper inom skattejuridikens irrgångar ändå kunde lotsa honom fram rätt väl. Men det möjliggjorde också för honom att göra åtskilliga insatser för människor som sökte hans hjälp utan att det alltid ledde till att någon arvodesfaktura utfärdades. Av naturliga skäl inte sällan vänner till familjen eller släktingar. Men också vänner till oss barn som gjort bort sig på ett eller annat sätt och behövde stöd av en jurist, kunde tveklöst påräkna att Pappa ställde upp och hjälpte dem ”pro bono”, som det så vackert heter på juristspråk. Men hans vilja att hjälpa till för sakens bästa kunde också ge honom bekymmer när han ett par gånger vidtog åtgärder med och för klienters bästa som senare bedömdes ha varit i strid med advokatregler som kommit att stramas upp under 50- och 60-talen. Mängden med tacksamma kort och brev till Pappa talade sitt tydliga språk om hans vilja och förmåga att hjälpa andra.

Einar gjorde mångåriga insatser på många områden. Som ordförande i Sveriges Damkonfektionsförening, ombudsman och sekreterare i Stockholms Möbelhandlareförening, dito i Sveriges Möbelhandlares Centralförbund, styrelseledamot i Stockholms Detaljistförbund och Stockholms Köpmannaförbund. För dessa insatser belönades han med Köpmannaförbundets guldmedalj.
Jag stöter på ett urklipp ur tidningen Möbelvärlden från slutet av 40-talet då avbetalningshandeln var på tapeten. Stockholms Reklamförening hade anordnat en diskussionsafton på Konserthuset. En statlig utredning ville lätta inflationstrycket och strypa avbetalningshandeln. Pappa Einar, som kunde ge svar på tal, framträdde som ombudsman för möbelhandeln och visade att branschen själv lyckats väl med att hålla avbetalningsproblematiken stången. Regleringar skulle bara bidra till att öka svårigheterna för branschen. En riksdagsrevisor pekade på alla unga som ingick stora avbetalningsköp för att kunna sätta bo och som inte klarade dessa när sedan också barnen kom varvid man måste gå till banken och begära uppskov.
Pappa replikerade raskt att möbelbranschens kreditförluster var 0,2-0,5%. "Detta visar att möbelhandeln synes sovra sitt kreditklientel bättre än riksbanken tycks göra."!!
 
Pappas utmärkelser och ordnar.

Pappa var också en stor sällskapsmänniska, en uppskattad middagstalare och en spirituell samtalspartner. Han och Mamma var medlemmar i en mängd föreningar med kulturell inriktning. Och även om han var fint ”dekorerad” enligt ovan, så var det ingenting mot det ohejdade överflöd av medaljer, kraschaner, band och ordensutmärkelser som förekom i den glada sällskapsorden som han deltog i, nämligen Pimpinellaorden. Orden hade avdelningar i Skåne, Stockholm och Göteborg. Stockholmskapitlet hade sina solenna kapitel i Svartbrödraklostrets källare vid Södra Bennickebrinken varefter bröderna i procession avtågade till Källaren Den Gyldene Freden nere på Österlånggatan där de åt och drack gott samt gjorde sig lustige. För det var en illuster skara av Stockholms spirituella elit. Det sjöngs, deklamerades och hölls högstämda tal men alltid med esprit, snille och smak! Om någon höll ett särdeles uppskattat tal, så var Stormästaren raskt framme och nålade fast en medalj ”För Talets Gåva” på talarens frackbröst. För frack gällde givetvis! Medaljerna utformades och tillverkades säkert också av ordensbrodern och silversmeden Wiven Nilsson. Kanske målade konstnärerna Pelle Åberg eller Magnus Creutz de vackra diplomen och Evert Taubes bror Carl-Otto Taube stod säkert för en och annan sånglig hyllning.
 
Pimpinellaordens styrande mästare Hans Hugold von Schwerin omgiven av tvenne bröder – och vänner – historikern, översättaren och författaren Åke Ohlmarks och Pappa Einar.


Stormästare vid den här tiden var friherren Hans Hugold von Schwerin till Skarhults slott i Skåne, likaså en av Pappas mycket goda vänner och klienter. Pappa var förvisso också en vältalare. Retoriken var en naturlig del av hans yrkesutövande men hos Pimpinellabröderna fick han också utlopp för sin humor och ofta ganska underfundiga och kanske ibland något tillspetsade formuleringar. Bröderna tycks ha haft personliga pseudonymer och författaren, historikern Åke Ohlmarks (Ach. Ultzlund) gav följdriktigt Pappa namnet Einar Ormstunga! Tveeggat minsann!

När Hans Hugolds efterträdare skulle invigas i sitt höga ämbete hade Pappa bett att få låna den kopia av Charles II:s brittiska kröningskrona (i kartong och glasjuveler), som jag 1956 förfärdigat under min vistelse i London som 13-åring och ”släpat hem” i en stor papperskasse. Den med tillhörande ”äpple” och ”spira” användes vid den högtidliga ceremonien där såväl Pappa som Åke Ohlmarks officierade. Jag tilldelades raskt medaljen ”Stundande skördar, mödornas lön”! Tänk om man kunde använda den ersättningsmetoden i dagens näringsliv......

Före kriget hade Pappa en stor salongsmotorbåt som hette ”Bumsi” efter min äldsta syster Karins smeknamn. Med båten vidtogs långa skärgårdsfärder med goda vänner  (som jag skrivit om här...).
När kriget började lades Bumsi upp eftersom det inte längre gick att få bränsle och uppläggningen innebar förmodligen att båten sakta bröts ner så pass att när kriget väl var över har jag nästan intrycket att båten helt enkelt glömdes bort och fick ruttna ner på Blynäsvarvet i Vaxholm. Det var sedan aldrig aktuellt att skaffa någon ny. Själv var jag rätt förvånad över att få veta att Pappa haft en motorbåt eftersom jag aldrig upplevde honom som någon ”sjöman”.

Däremot pulade han gärna på det sommarnöje som familjen hade på Östra Ekudden i Vaxholm. Det var vår Morfar som 1920 köpte denna ”grosshandlarvilla” med glasverandor och punschtorn som blev vårt sommarparadis ända till mitten av 70-talet.
Men Pappa hade också på 40-talet förvärvat ett Sörmländskt gods med en stor slottsbyggnad. Han hade handhaft administrationen kring detta gods ända sedan slutet av 20-talet i början av sin advokatbana. Det ägdes då av en rejält ”opraktisk” änka som var avlägset släkt med Farmor. En kusin till Farmor var också ”sällskapsdam” till änkan och fungerade som husfru på slottet och fyllde änkans roll i sockensammanhang (ordförande i kyrkliga syföreningen, hembygdsföreningen, fattigvårdsstyrelsen etcetera). Det fanns också tre söner som var duktiga jord- och skogsbrukare men som inte gärna satt vid skrivbordet. Änkan dog, den äldste sonen dog i hjärtinfarkt, mellanbrodern tog tidigt livet av sig och kvar blev den yngste brodern Gunnar som var tjugo år äldre än Einar. De båda blev under alla år mycket nära och varma vänner. Gunnar närmast som en storebror för Pappa. Farbror Gunnar uppvaktade oss barn på födelsedagar, deltog i familjefester och vi uppvaktade givetvis också honom när han fyllde år, eller till jul. Redan tidigt hade Gunnar kommit att bosätta sig på en mindre utgård som han skött som sin egen medan äldste brodern skött stora godset. Alltefter Gunnar blev äldre ville han inte längre ha kvar hela ansvaret utan kom överens med Pappa om att Pappa skulle köpa godset varefter Gunnar köpte sig en villa i Östertälje dit han flyttade. Det stora slottet hade sedan 40-talets början hyrts ut till ett underbart par som hette Svedberg som bedrev pensionatsverksamhet där.
 
Mamma Ann-Mari, Mats, Brittmari och Karin framför Ekensbergs slott. Förmodligen är vi på väg till grannarna på Horns säteri för att fira midsommar.

Under änkans tid hade i den generationens anda all skogsavverkning avstannat. Likt gamla drottning Viktoria på Mainau fick inte ett träd fällas. Skogen blev vanskött. Pappa tog hjälp av en duktig skogskarl som såg till att hela godset rycktes upp ur sin törnrosasömn. Då Pappa drog sig tillbaka på 60-talet såldes godset tillbaka till ett par andra avlägsna släktingar till den gamla familjen.

Vår familj kom att tillbringa en månad på pensionatet efter skolans slut på våren till efter midsommar varje år under säkert ett tiotal år. Varefter resten av sommarlovet tillbringades ute hos Mormor och Morfar i Vaxholm, då vi fick ha villan där för oss själva. Efter Mormors död så köpte Mamma ut sin bror och Villa Villervalla på Östra Ekuddsgatan blev då familjens helt och hållet. Pappa var förvånansvärt händig, byggde palissader mot grannarna där vi hade sittgrupper. Markistak och annat. Men i grunden var han mer en skrivbordets man. Under sommarvistelserna höll Pappa sin yrkesverksamhet igång. Under juni kom han ut till Ekensberg på torsdagar eller fredagar med ångbåten Mariefred och åkte hem igen på söndagen. När vi var i Vaxholm så åkte han till kontoret dagligen i veckorna. 8-båten in till staden på morgonen och hem med 5-båten på eftermiddagen. Ändå vill jag absolut mena att han var en i högsta grad närvarande Pappa för oss barn. Kanske märkte jag det mer då jag var ett sladdbarn. Mina äldre syskon var mellan sju och nio år äldre än jag och när jag kom i tonåren var de redan mer eller mindre utflugna och jag fick i stor utsträckning ha mina föräldrar för mig själv. Inte så att han var en far som kröp omkring på alla fyra eller klängde i klätterträden men han var alltid väldigt medveten om oss och våra behov. Pappa pratade alltid med oss och alltid lyssnande. Han var en oerhört öppen och nyfiken människa. Han kom med goda råd. Han tog oss med på saker och berättade. Utskällningar kan jag inte minnas att de förekom i någon större omfattning. Däremot allvarliga men konstruktiva samtal. En gång hade jag väl gjort något mer anmärkningsvärt under dagen varvid Mamma sade: ”vänta bara till Pappa kommer hem....Då minsann...” Och stackars Pappa kom intet ont anandes hem och tillsades vad jag gjort och uppmanades att bestraffa mig. Pappa tog med mig in i badrummet och lade upp mig över sitt knä och sa till mig att skrika till för varje smackande ljud som uppstod då han slog ihop sina händer. Och se lite rödgråten ut när jag kom ut........
 
När vi var barn så hade vi förmånen att ha den "riktiga tomten" som kom och delade ut julklappar till oss. Det var NK:s vaktmästare Wellerstrand som i december varje år skickades till Börje Lundhs Perukmakeri för att göras till Tomte. Sedan satt han i NK:s ljusgård och lät små barn lämna önskelistor och sitta i hans knä fram till Julaftons eftermiddag då han kom med ett par säckar till oss och våra kusiner (farbror Tom var vVD på NK). Familjerna firade alltid tillsammans hemma hos oss. Men senare i livet så gjorde Pappa tappra försök att upprätthålla den "Riktiga Tomtens" ära men med varierande resultat...... Käppen använder jag än idag som tomte på Julafton. Den förvarnar om Tomtens ankomst med sina stötar och sin klingande bjällra.
 
1961 nådde Pappa det verkliga lågbudgetstadiet som tomte. Då använde han en spritpenna och skrev "Mustasch" på överläppen och "Skägg" på hakan!
 
"Spårvagn till Babylon" en oljeskiss av Peter Dahl från 1952. Avsikten var att bilden skulle målas i storformat på absidens fondvägg i Kungsholms Läroverks aula. Pappa skänkte de 300:- som utgjorde stipendiet till Peter Dahl för att göra denna skiss. Peter och bror Lasse var klasskamrater.

Pappa deltog alltid i barnens aktiviteter. Engagerad på flera plan. Naturligtvis i de föräldraföreningar som fanns på de skolor vi gick. Till Kungsholms läroverk fixade han dess första 16mm-projektor för filmvisningar. Han gav ett stipendium till Lasses klasskamrat Peter Dahl för att denne skulle få utföra en muralmålning i aulans absid. Det blev en rolig skissmålning kallad ”Spårvagn till Babylon”. Peter och två klasskamrater målade sedan upp den på papper i fullformat som hängdes upp i Blå Hallen vid skolans 50-årsfirande där och har sedan dess aldrig synts till. Ingen vet vart den tog vägen. Skissen hade dock Peter i behåll. Väggmålningen kom dessvärre inte till utförande då skolans ledning inte tyckte den passade in i färgskalan till den tänkta ”dalainteriören”.

Mamma och Pappa for också till Bergen och till Hamburg för att se och höra Lasse spela där på 50-talet och gick givetvis på alla konserter och spektakel i Stockholm där Lasse var inblandad. Eller for till Göteborg för att se Brittmarie dansa i ”Greven av Luxemburg”, satt i publiken vid Karins mannekänguppvisningar eller vid mina teaterföreställningar i ungdomsföreningen på Kungsholmen.
 
Under många år satte jag upp en årlig sportlovsrevy i dörröppningen till stora salongen på Ehrendals Gästhem hos Fru Gerda Aschan. Tvekslöst ställde Pappa upp och gjorde någon insats på scenen om så krävdes. Här med vännen Carl-Axel-chefen, trollkarlen, Grönköpings Veckobladsmedverkaren Gylfe Burdin som "ett strävsamt par"!
 
 
 
Stolt och glad pappa Einar vid Karins bröllop med Henning Sjöström 1959
 
 Och med mig och Brittmarie på en Oscarspremiär (pappa var alltid inbjuden på alla Anders Sandrews evenemang och vi barn fick alltid en fribiljett till någon av hans biografer. Han var en försiktig herre när det gällde pengar.
 
 Danslegendaren Holger Rosenqvist (i skuggan), Pappa och Mamma på M/Y SVALANS akterdäck. Champagneflaskan hålls av kaptenen Pontus Henriques hustru Ulla, en av Mammas äldsta barndomsvänner.

På 60-talets början drabbades Pappa av den coloncancer som visat sig vara en genetisk risk som finns i vår familj. Farfar Oscar opererades för detta redan 1936 men överlevde därefter ytterligare 16 år tills han dog. Hans pappa Olovs dödsorsak angavs till ”något med magen” och var troligen just denna form av cancer. Pappa opererades och drog ner på sin verksamhet. Avecklade det gemensamma kontoret på Kungsträdgårdsgatan och flyttade in på Drottninggatan 14 där han höll till med en sekreterare i några år för att så till sist flytta hem kontoret då han bara behöll några få klienter. Under dessa år kom han också att bli ett starkt stöd för sin före detta måg advokaten Henning Sjöström och dennes unge notarie Leif Silbersky. Leif har ofta berättat att Pappa blev hans verkliga mentor inom juridiken. Henning bad Pappa att göra de juridiska sammanställningarna som krävdes för att mästra det enorma materialet i det stora Neurosedynmålet som Henning åtagit sig och framgångsrikt förde till en stor seger för sina klienter. Pappas insatser att skapa stringenta och adekvata sammanfattningar, var i sammanhanget för Henning ovärderliga.
 
1968 fick Pappa uppleva sitt 50-åriga studentjubileum. Här sitter Gunnar Myrdal till vänster, Håkan Westergren rakt fram och den äldre studenten till höger är ingen mindre än Amiralitetspastorn, teologie doktorn Gustaf Adolf Brandt som varit "pojkarnas" kristendomslärare och som 40 år senare kom att bli min konfirmationspräst i Skeppsholmskyrkan.
 
Pappa och Mamma hos Lasse och hans första fru Carina i Bromma 1970. Bilden tagen av Carina som sannolikt också stod för buketten.


Pappa avled på S:t Görans Sjukhus den 5 april 1972, 73 år gammal. Han hade då tagits in för njursvikt och medan han låg inne så slutade njurarna att fungera. Men det som var den direkta dödsorsaken var en blodpropp som bildats inne i hjärtat. Familjens nära vän som var läkare, deltog vid obduktionen som gjordes på Pappa och sa efteråt att Pappa visserligen hade metastaser från sin cancer kvar men att med dem hade han kunnat leva många år till.


En av de sista tillfällen då hela familjen samlades kring Pappa var då Mammas 60-årsdag firades på Gripsholms Värdshus i Mariefred, december 1971 (det hade då stängt för säsongen så vi hade hela huset för oss själva!). Översta raden från vänster: Mats, Gösta Ellhammar, Hans Jondal, Lasse. Mellersta raden: Ann Lövgren-Werner med Johanna i knäet, Karin Ellhammar  med Vippan, Mamma Ann-Mari med Filippa Werner, Pappa Einar, Brittmarie Jondal med Felix och Carina Werner.
Främsta raden: Theo Werner, Justus Jondal, Sofia Ellhammar och Petra Werner

Motoryachten BUMSIs äventyrliga färder i Stockholms Skärgård 1938 och 1939

Pappa Einar hade köpt en större salongsmotorbåt på 30-talet. Den döptes efter min äldsta syster Karin som kallades "Bumsi". Med denna båt gjordes sommarseglatser i Stockholms skärgård i goda vänners sällskap. Pappa som var en ivrig fotograf hela livet fotograferade givetvis också under dessa färder men hans fotografialbum vilar i Nordiska Museets fotoarkiv, så det skulle bli lite bökigt att göra en berättelse idag om deras äventyr i skärgården.
 
Men tack vara att vår ingifte farbror Tom Björklund också fotograferade och därtill gjorde separata små album kring i vart fall 1938 och 1939 års färder så kan jag återge dessa här på bloggen då jag fann dessa album när jag rensade efter min salig kusin Hans död 2018.
 
BUMSI lades sannolikt upp efter 1939 års skärgårdsfärd eftersom kriget då gjorde det omöjligt att få bränsle till fritidsbåtar. Hon låg sedan kvar på Bjynäs varv i Vaxholm och där gistnade hon och avled förmodligen i dyn under krigets slutskede och fick aldrig mer känna Saltsjöns vågor klyvas av sin för och svepa sitt skrov. Det enda inventarium som återstår från BUMSI är två ölglas som är underbara att njuta öl i och som numer finns hos vår dotter Filippa. Att döma av formen så torde detta ha varit en glasserie som togs fram för medlemmar i Kungliga Motorbåtsklubben för jag har senare på auktion kunnat inköpa ett par snapsglas i samma serie där ett är märkt med KMKs emblem.
 
Så låt er nu föras iväg på böljan den blå i detta galna gängs sällskap!
 
 
 
 
Och så till sist 1939 års seglats:

 
 

Öppet brev till ledamöterna i Strängnäs Kommunfullmäktige den 27 juni 2020

Hej!

I januari skrev jag en reflexion till kommunfullmäktiges alla ledamöter med anledning av den skandalaktiga behandlingen av fastigheten Munken 7 i Mariefred. Några av ledamöterna svarade. Någon med speciell inblick i ärendets hantering gav dessutom oroväckande information om hur illa frågan faktiskt behandlats inom ansvarig nämnd och ansvarigt kontor.

Sedan dess har ärendet utvecklats och ligger just nu med tre ärenden i Mark- och Miljööverdomstolen och ett i Mark- och Miljödomstolen. När jag har påpekat vikten av att fullmäktige instiftar regler för hur dess beslut ska följas så har jag fått svar från några att man ”måste avvakta den rättsliga processen”. Detta är helt fel. Fullmäktige kan inget göra när det gäller det aktuella fallet. Däremot kan – och skall – fullmäktige tillse att en sådan fadäs inte åter upprepas. Därför skrev jag en artikel i senaste MÅSEN om detta som alla ledamöter bör läsa och handla efter. För dem som inte har tillgång till MÅSEN, kommer här texten in extenso:

Strängnäs Kommun har i enlighet med Plan och Bygglagen, år 2014 beslutat och antagit en Översiktsplan med fördjupning och bilagor.

”Översiktsplan (tidigare generalplan) är ett begrepp inom fysisk planering i Sverige och som avser ett dokument som varje kommun tar fram för att ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. Översiktsplanen omfattar hela kommunen och ska ge vägledning för hur mark- och vattenområden ska användas och hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras.” (Wikipedia).

Det är alltså kommunfullmäktige som beslutat om översiktsplanen och dess innehåll, d.v.s. kommuninvånarnas högsta beslutande organ som är tillsatt för att tillvarata våra intressen och fastställa riktlinjer för hur kommunens tjänstemän och övriga företrädare ska agera och besluta i enskilda ärenden för att allmänheten ska veta vad som gäller och kunna planera därefter.
 
I översiktsplanen ingår ett stadsbyggnads- och kulturmiljöprogram för Mariefreds innerstad. Just nu är en fastighet mellan kyrkan och Strandvägen aktuell i ett överklagat bygglovsärende. Fastigheten, som ligger i kvarteret Munken, ingår i en detaljplan  som fastställdes 1947 och som i stort oförändrad går tillbaka på en tidigare plan från 1915. Det aktuella bygglovsbeslutet baserar sig med andra ord på en över ETTHUNDRA år gammal plan. Det borde inneburit att kommunen övervägt om inte den föråldrade detaljplanen borde ses över innan beslut i frågan togs. Så gjorde man tio år tidigare då gällde det Kvarteren Astra, Vesta m.fl. där det i likhet med Kvarteret Munken fanns bestämmelser som var klart föråldrade och som stred mot dagens planering för staden. Med andra ord beslöt byggnadsnämnden då om anstånd med avgörande av bygglovsfrågan till dess att detaljplaneöversynen avslutats. Då handlade man i lagstiftningens anda och kom därmed att följa de riktlinjer som översiktsplanen angav.

I det nu aktuella fallet frångick man medvetet eller omedvetet de riktlinjer som Översiktsplanen anger för kvarteret: Inga styckningar av tomter i kvarteret får ske och inga nya huvudbyggnader får tillkomma på fastigheter som inte tidigare har haft någon sådan.

Först beslutas om upphävande av gällande tomtindelningsplan, trots att det innebar att Översiktsplanens förbud mot styckning av fastigheter i kvarteret kunde överträdas. Varken nämndens ledamöter eller tjänstemän kände enligt uppgift till några ytterligare tänkta avstyckningar eller byggplaner. Men beslutet gav Lantmäteriet ”fria händer”. Berörda grannar har aldrig vare sig tillfrågats och än mindre godkänt några ytterligare avstyckningar eller bygglovsplaner, vilket är en förutsättning för att få ett bygglov i en stadsmiljö. Boverket skriver på sin hemsida att om man underlåter att informera grannar så ”ska bygglovsbeslutet upphävas” om det överklagas!
Här har hela nämnden vilseletts av såväl tjänstemän som sökanden. Men tjänstemännen eller nämndens ordförande skulle – om man alls hade läst eller känt till Översiktsplanens bestämmelser – självklart ha informerat nämnden om att ett beslut om upphävande av tomtindelningen gick emot översiktsplanens bestämmelser och intentioner. Så skedde inte och inte heller tillfrågades den instans som beslutat om dessa bestämmelser, nämligen Kommunfullmäktige.

Genom beslutet kunde sammanlagt tre nya fastigheter bildas, vilket gjorde att den lilla fastigheten Munken 7, nu plötsligt bestod av fyra fastigheter varav en obebyggd (nr 12). Och för dessa fyra fastigheter, om sammanlagt 843 kvm, hade man planerat att kunna få sammanlagt över 28 miljoner kronor att döma av redan genomförda affärer och de begärda priserna på de två återstående ännu osålda fastigheterna.
Slutligen utfärdar en tjänsteman på delegation ett bygglov för en byggnad som Översiktsplanen uttryckligen säger inte ska få komma till.
Att som tjänstemannen, den ansvarige nämndordföranden och i realiteten Mark och Miljödomstolen, säger: att man inte behöver bry sig om vad kommunfullmäktige beslutat eftersom det inte är ”juridiskt bindande” är orimligt och oacceptabelt. Om lagen föreskriver att kommunen ska besluta om en Översiktplan måste det också innebära att dess bestämmelser ska åtlydas och överträdelser beivras. Annars är den lagstiftningen obsolet och bör tas bort ur PBL. Kommunerna kan slippa lägga krafter på långtids- och översiktsplanering och istället låta kommuninvånarna samlas på torget en gång i månaden och genom handuppräckning bestämma vad tjänstemännen ska syssla med den kommande månaden.

Jag har påpekat det orimliga i den uppkomna situationen för alla ledamöter av kommunfullmäktige. Några har svarat. En ledamot av såväl fullmäktige som plan- och byggnämnden har dessutom berättat om den ofullständiga information nämnden fått om bakgrunden till de beslut de fattat. Alla har hänvisat till pågående domstolsprocesser innan de vill ta ställning till vad som eventuellt måste göras.

Jag menar att det inte har ett dugg med ett pågående enskilt fall att göra. Detta är en i högsta grad principiell fråga som måste diskuteras och beslutas om NU.
Kommunfullmäktige skall i sina nämndinstruktioner införa bestämmelser som gör att nämnderna tvingas följa de beslut som fullmäktige fattat i form av översiktsplaner och tillhörande program, så länge man inte begär att få göra ett avsteg. En enskild tjänsteman ska ALDRIG kunna sätta sig över ett beslut som fullmäktige fattat (vare sig det gäller en översiktsplan eller något annat), med hänvisning till att man kan strunta i vad fullmäktige beslutar eftersom det inte är ”juridiskt bindande”. Förvaltningen lyder under fullmäktige och ska primärt göra det som fullmäktige bestämmer vare sig det är ”juridiskt bindande” eller ej. Är vi överens om detta?

Och att tillse att det fungerar så, är alla fullmäktigeledamöters uppdrag och man behöver inte invänta någon prövning av ett enskilt bygglovsärende för att införa sådana kommuninterna regler.

MATS WERNER

Emotser således åtgärder från fullmäktiges sida.

Med vänlig hälsning
MATS WERNER
 
En fullmäktigeledamot sände mig ett långt och utförligt svar. Jag saxar ur detta bland annat:
Förvisso har du rätt i din analys att kommunfullmäktige, såsom varande det enda direkt folkvalda beslutsorganet i en kommunal organisation, utgör dess högsta beslutsinstans. Men det innebär naturligtvis inte att denna församling kan sätta sig över av Riksdagen stiftad lag. Som du också så riktigt påpekar utgör ju enligt Plan- och bygglagen en översiktsplan, inte ett juridiskt bindande dokument utan enbart en allmän inriktning för kommande planbeslut.

Ej heller innebär kommunfullmäktiges höga ställning i den kommunala organisationen att all intelligens och välvilja enkom samlats där. Det är tvärtom högst rimligt att även andra demokratiskt sammansatta nämnder kan utgöra grogrund för en och annan god idé från tid till annan.
----
Man kan anta att lagstiftaren i detta har velat stimulera löpande kompetens- och intellektuell utveckling i de beslutande organen. Som alla välbildade personer, --- vet är kontakt och utbyte mellan olika människors tankevärldar och åsikter en oumbärlig grund för mänsklig utveckling.
----
Men får jag också sträcka mig till att vädja till din välvilja och vänlighet och även förtydliga för oss vad det rent konkret är som i den uppkomna situationen bekymrar dig. På vilket sätt har det fattade besluten, vilka nu är föremål för överklaganden, stört dig i din livsföring eller önskat välbefinnande? I vilka avseenden, utöver de rent formella grunder som du så vältaligt ägnar ditt inlägg åt att beskriva, har det aktuella beslutet orsakat dig skada, inskränkning eller obehag?
 
Jag tvingas konstatera att ditt inlägg i denna del inte utgör tillräcklig grund för min ambition att även för egen del uppfylla de legitima krav på omdöme och insikt som väljarna har rätt att ställa på sina representanter i fullmäktige. Något jag självfallet inte håller dig ansvarig för utan tvärtom helt skyller på egen bristande förmåga. Naturligtvis begriper jag också att det inte är din skyldighet att vara mig till hjälp i uppbyggnad av intellektuell förmåga, men enär du uppenbarligen förväntar dig att jag ska agera i den riktning du föreslår, skulle det i just detta fall på ett högst påtagligt sätt kunna tjäna också ditt eget intresse. Jag vore mycket tacksam om du vore vänlig nog att gå oss till mötes även på denna punkt.
 
Så här svarade jag vederbörande (och hela partigruppen eftersom den fått del av ledamotens mail till mig (Saxar även i mitt svar):

----
Ska efter bästa förmåga försöka klargöra vad mitt engagemang bottnar i och – även om jag inte förstår vad det har med saken att göra – vad som ”rent konkret bekymrar mig” och om det ”orsakat mig skada, inskränkning eller obehag” (var fann Du dessa kriterier för att ställa ett förslag till min kommuns fullmäktigeförsamling?).
----

En av mina ständiga käpphästar under åren i kommunpolitiken var hur lätt vi alla hade att så snart ambitiöst framarbetade långtidsplaner klubbats, så lades de på hyllan och fick samla damm. Att påpeka att man var på väg att bryta mot tidigare tankar, planer och uppgörelser var aldrig populärt. Det saknades uthållighet och konsekvens hos de allra flesta av kommunens politiker. Jag brukade säga att vi skulle strunta i att ödsla energi och resurser på alla dessa översikts- och långtidsplaner och istället låta invånarna samlas i Västerviken en gång per månad och meddelst handuppräckning rösta om vad förvaltningen skulle syssla med nästkommande månad. För det var ju så det ändå fungerade många gånger. Alldeles för mycket ad hoc i mina ögon.

Jag har aldrig föreslagit att KF skulle sätta sig över av Riksdagen stiftad lag. Jag har bara begärt att den översiktsplanering som kommunen utfört i enlighet med stiftad lag, ska vara att betrakta som en ”kommunal lag”. Den är inte som Du skriver ”enkom fattad i avsikt att ge vägledning”. Planen ”ska utgöra utgångspunkten vid lämplighetsbedömningar och är vägledande för beslut i plan- och lovärenden”. Inte i något av de berörda aktuella besluten redogörs för att någon som helst resonemang ens förts rörande beslutens korrelation med översiktsplanens bestämmelser. Och av ett mail från en av Dina fullmäktigekollegor och tillika ledamot av berörd nämnd, framgår att inga sådana informationer eller resonemang gavs till eller fördes vid behandlingen av upphävandet av tomtindelningsplanen. Några ytterligare avstyckningar var det aldrig tal om och definitivt inget bygglov.

Jag har anfört exempel på hur det borde ha gått till. Ett byggbolag ville sätta upp ett större flerbostadshus på en villafastighet i kvarteret Astrea på Öster i Mariefred och ”stjäla” byggrätt från alla andra fastigheter i kvarteret. Precis som skett i kvarteret Jägmästaren i Strängnäs där byggherren kunde uppföra två flerbostadshus tack vare att de stal byggrätt från alla grannarna i kvarteret. Alltså ett av kommunen sanktionerat förmögenhetsöverförande från dessa till de nya husen, p.g.a. att den gamla detaljplanen angav en byggnadsvolym för hela kvarteret och inte för varje fastighet. Men när ett liknande ärende blev aktuellt i Mariefred gjorde dåvande byggnadsnämnden helt rätt då man lade ett moratirium och meddelade att inget beslut om detta bygge skulle fattas förrän man sett över den gamla detalj(stads)planen från 1947. För övrigt samma plan som den nu aktuella fastigheten ligger i. Så gjorde man en ny detaljplan för kvarteren Vesta, Astrea m.fl. och tog bort de bestämmelser som skulle gjort byggrättsstölden och flerbostadsbyggnaden möjlig. Man insåg att det inte var rimligt att en idag i princip  över etthundra år gammal plan som inte var i överensstämmelse med de kommunala planer som fattats under åren, skulle kunna utgöra beslutsunderlag.

Så borde den nu ansvariga nämnden/kontoret också denna gång resonerat (jag kan bara hänvisa till min egen övertygelse – då leddes kontoret av en kvalificerad stadsarkitekt, idag av en mycket trevlig och säkert duktig men dock blott byggnadsingenjör). Framförallt borde frågan ordentligt ha diskuterats i nämnden med en grundlig genomgång av det fastställda stadsbyggnads- och kulturhistoriska programmet och övriga relevanta delar av gällande översiktsplan och hur begäran om upphävande av tomtindelningen förhöll sig i förhållande till dessa övergripande bestämmelser/viljeyttringar från fullmäktige och vilka konsekvenser som skulle kunna uppstå. Därutöver borde frågan bollats till KF för rådgivande beslut. Det hade varit en kompetent och kvalificerad behandling när den situationen uppstod. Inte otroligt att nämnden med all den kunskapen (som den enligt utsago inte hade vid beslutstillfället) hade vägrat att upphäva tomtindelningen med hänvisning till översiktsplanens bestämmelser om styckningsförbud inom området. Särskilt om nämndens ordförande eller ansvarig tjänsteman hade pekat på möjligheten att besluta om anstånd med beslut i frågan med hänvisning till behovet av uppdatering av den gamla detaljplanen.

Det är ingen rättighet för en fastighetsägare att få en gällande detaljplan/tomtindelningsplan upphävd och ett ”riktigt” beslut hade förhindrat den situation som vi nu har hamnat i.

Hur bekymrar mig då det som hänt?

----
Ska inte varje kommuninvånare  reagera som ser att riktlinjer och ”vägledningar", som det representantskap som företräder mig och andra invånare, nonchaleras av nämnder och tjänstemän? Vad är Din uppfattning? Ska vi alla tyst åse vad ”överheten” har för sig och inte kommentera eller opponera? Din fråga bekymrar mig faktiskt mer än det nu aktuella ärendet.

Min ”livsföring” och eventuella önskemål om ”välbefinnande” torde knappast utgöra grund för kommunala beslut varför jag lämnar den delen tillsammans med ”inskränkningar, skador och obehag" åt sidan. Det är knappast relevant.

Däremot är det relevant att kommunen sätter sig över t.ex. den grundläggande skyldigheten att informera sakägare om tänkta åtgärder i form av ett bygglov, vilket skett i det aktuella fallet. Man har hänvisat till att lovet överensstämde med den gällande byggrätten, men bortser från att informationsskyldigheten enligt lagen även gäller då en åtgärd strider mot gällande översiktsplaner. Den underlåtelsen skall enligt Boverkets anvisningar leda till att lovet upphävs om det överklagas. Precis som skedde vid Länsstyrelsens behandling. Man har även bortsett från att äldre bestämmelser om avstånd mellan nybyggnation och tomtgräns gäller i det aktuella fallet eftersom detaljplanen man stöder sig på är av äldre datum. Det saknas således kompetens bland ansvariga handläggare.

Dessa saker bekymrar mig – liksom de borde bekymra Dig och Dina kollegor i fullmäktige som blivit desauverade på detta flagranta sätt.

Men som sagt – min drapa till er har i praktiken inte med det aktuella tomtindelnings- eller bogglovsärendet att göra. Dessa frågor kommer att avgöras av domstol. Istället vill jag att fullmäktige hävdar sin egen rätt som våra företrädare, att de bestämmelser som ni fattar beslut om också skall följas. Detta måste vara huvudinriktningen. Och kanske är det som Du säger att det också i nämnder och förvaltning kan poppa upp intelligenta tankar och förslag. Min uppfattning är då givetvis att detta i grunden är berömligt.  Samtidigt ska det finnas enkla anvisningar som säger att om någon av dessa intelligenta tankar och förslag innebär att man skulle frångå något som kommuninvånarna genom sitt fullmäktige beslutat, då skall fullmäktige inte bara informeras utan tillfrågas. KF skall i varje sådan fråga besluta och yttra sig till berörd nämnd om sin inställning till uppkommen fråga. Och den delegationsrätt till tjänstemän att avgöra olika frågor måste alltid begränsas så att ärenden som berör av fullmäktige fattade översiktsplaner och som innebär brott mot dessa planer alltid måste behandlas av en politisk instans.

Har jag därmed tillgodogjort Ditt behov av att få legitima skäl för att låta Ditt omdöme agera på ett för kommuninvånarna korrekt och rimligt sätt? Jag hoppas det!
 
Ärendet fortlöper!

Skammens rodnad borde fläcka regeringens kinder.

 
”Just nu har vi ett tydligt yttre hot och en gemensam fiende i coronaviruset och då är det inte läge att ifrågasätta befälhavaren!” (Ebba Busch, KD, den 25 april 2020)

Mycket väl uttryckt! Det enda felet är att det visat sig inte finnas någon befälhavare!

Hur detta i övrigt väl fungerande samhälle med århundranden av ordnade administrativa förhållanden kan ha hamnat i detta moras är för mig en stor gåta.
Hur kan en regering så till den milda grad misslyckas med att upprätta en fungerande befäls- och delegationsordning?

Ebba Busch användande av ordet ”befälhavare” ger ju onekligen den naturliga kopplingen till en annan situation av nationell betydelse, nämligen ett krigstillstånd. Vid ett sådant träder Överbefälhavaren in som nationell exekutiv myndighetsperson. Visserligen står fortfarande regeringen som högst ansvarig, men ÖB äger att självständigt beordra och genomföra de åtgärder som fiendens operationer kräver.

Borde inte samma exekutiva kraft finnas vid en nationell kris i form av en pandemi? Efter tsunamikatastrofen bildade regeringen ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap”. I mina öron låter det som en beskrivning av en myndighet som i samband med pandemins konstaterande, borde fått ta på sig just det ledarskap som ÖB har vid krig. Men så ser jag på den myndighetens hemsida att genusforskning är ett av huvudämnena.......... Och så Dan Eliasson som chef! Ja – jag vet inte jag.

Och Statsepidemiologen..... Vad ska man säga? Inte ser han ut att bry sig tillräckligt för att ens visa någon respekt för sin titel, sitt uppdrag, sina uppdragsgivare och den allmänhet han är satt att betjäna, när han framträder som om han just blivit indragen från trädgårdslandet. Alltmedan större delen av hans omgivning framträder som de myndighetspersoner han inte verkar vilja vara. Om hans överordnade inte bryr sig om hur han är klädd till vardags på tjänsterummet är en sak, men han borde kunna ha en ren skjorta och en kavaj att sätta på sig när han ska framträda som seriös representant för en svensk myndighet i en allvarlig situation.

Klart är ju att man blir fullständigt förtvivlad när man läser DAGENS NYHETERS två stora artiklar av Johar Bendjelloul och Jonas Fröberg (HÄR  och HÄR ) och Mikael Delins, Emma Bouvins och Hans Roséns stora artikel om hur regeringens krishantering havererade ( HÄR )
Regeringens handfallenhet, för att inte säga abdikation i samband med pandemin och framförallt inköp och lagerhållning av mediciner är rent skrämmande. Jag kan som medborgare inte acceptera en regering som så totalt och oförblommerat inte tycks kunna förmå sig till att ta itu med dessa missförhållanden.

Var finns den exekutiva makten som varje epidemimyndighet borde ha?
Var finns den exekutiva makten som regeringen har när det gäller att utöva gott ledarskap? Att kunna genomföra en god och ICKE FÖRVIRRANDE delegation av ansvar? Hur kan en regering överhuvudtaget ge samma uppdrag till flera olika myndigheter när det gällt medicinförsörjningen? Hur tänkte man? Om alls! Vet man ingenting om ledarskap inom regeringen?

Min uppmaning som svensk medborgare till regeringen är att den ska börja utöva ett kompetent ledarskap i denna för nationen svåra tid – inte töva och ”tillsätta kommissioner och utredningar”, utan faktiskt fatta beslut. Börja med att ta tillbaka alla givna uppdrag angående medicinförsörjningen och istället ge ETT TYDLIGT uppdrag till EN myndighet – den som är lämpligast – att tillse att alla de frågetecken och missförhållanden som DNs artiklar rätas ut och åtgärdas.

Dagens situation är katastrofal ur trovärdighetssynpunkt inte bara för regeringen utan för oss alla invånare i Sverige. Skammens rodnad borde fläcka regeringens kinder.





THE BOUSTEDT-WERNER-SESSION in Molde Norway 1969. Gästblogg av ANDERS JANSSON

 
Anders Jansson, pianist och byggnadsantikvarie i Göteborg fick fatt på denna inspelning på YouTube och skrev en betraktelse som jag med hans medgivande här återger in extenso.
 

”THE BOUSTEDT-WERNER-SESSION”, in Molde, Norway, 1969.

 Lasse Werner tycks på 60-talet ha varit något av vad ”Gubben” Arefelt var på 40-talet – en lite ”crazy” kulturspridare i radio och TV, som hade ”sjuk humor” och var som en trygg, rolig och älskvärd ”sagotant” för alla stackars människor, både stora och små, gamla och unga! Givetvis med den skillnaden att Werner levde och verkade i den moderna TV-åldern, medan ju endast radio fanns att tillgå på Sven Arefelts tid.

 

En halvtimmeslång session, inspelad i norsk TV 1969, från Molde Jazzfestival, med mingusprofilen Ted Curson på trumpet, Lasse Werner på flygel, Christer Boustedt, altsax och Gösta Wälivaara, bas samt inte minst den amerikanske trummisen vid namn J.C. Moses. I Lasses pianospel hör jag ett visst inflytande från vad jag tror alla, i stort sett alla, kända pianister som medverkat på olika skivor med Charlie Parker, som jag vet att givetvis både Lasse W. och Christer B. i väldigt hög grad influerades av. Jag hör dock därvidlag hos Lasse mer av den yvige och dynamiske Bud Powell än av den mer strikt korrekta John Lewis. Men Al Haigs perkussiva och rytmiskt briljanta bop-piano lyser ofta klart igenom, när Lasse spelar på denna TV-inspelning. Alla någorlunda väl orienterade jazzälskare kan ju även hos Werner, i denna live-tagning, höra något av Lennie Tristanos virtuosa löpningar i tvättäkta be-bop-stil! Jag vet inte om minguspianisten Jaki Byard någonsin lirade på skiva med ”Bird”, men inflytandet från Byard kommer osökt och anmäler sig, när man hör Lasse. Kanske är det Ted Curson, vars vemodiga, karga trumpetstil, som jag tror är starkt influerad av Miles fåordiga minimalism, som får Lasse att låta som Byard, denne pianist, i denna tagning direkt kommen från sitt mångåriga samarbete med Mingus.

 

Men här, i denna fantastiska TV-inspelning från Molde, märks att Lasse Werner till skillnad från Jackie Byard hade stark förankring i Errol Garners swing-groove, medan Byard snarare istället lät mer som ”Fats” Waller, när han på jazzmusikers gängse manér ibland drog in ”den gamla jazzen” - ”The Old School” - som kontrasterande effekt i sina solon. Det gör Werner t ex på ett briljant sätt här, i denna långa låt, som mig veterligt tycks vara en helt fri improvisation, utan specifikt tema, som annars ju är brukligt, t ex teman ur ”The American Songbook” eller ur den moderna floran av jazzkompositioner bland efterkrigstidens kompositörer och jazzprofiler. Men jag kan ju i och för sig ha hört fel!

 

I denna halvtimmes-långa låt ingår också Jan Johanssons komposition, signaturmelodin till TV-serien ”Pippi Långstrump” ( även spontant i valda delar sjungen på svenska av Werner och även några av de svenska medmusikanterna i en slags ”allsång”!) och dessutom den  gamla svenska filmmelodin ”Jag Har Bott Vid En Landsväg”(och Lennon-McCartneys "Here, there and everywhere" MW:s anm.). I styckets andra hälft förekommer även ett jazz-rock-influerat, groovigt och fritt avsnitt, som ett slags mellanting mellan  filmmusik från en James-Bond-film, ”Hit the Road Jack” och någon form av  groove med twistkomp, á la pianisten Ramsey Lewis, fast här är hammondorgeln utbytt mot pianisten Lasses flygel.........Influenser kan också avläsas från de i 60-talets kulturella smältdegel då allra hetaste, aktuella free-form-pianisterna, det hörs tydligt i Lasses solon. Med detta menar jag ett visst inflytande från såväl Dolphy-pianisten Misja Mengelberg, Globe-unity-pianisten Alexander von Schlippenbach samt inte minst från den då ganska fullbordade stilbildaren Cecil Taylor! Lasses ofta ganska perkussiva solospel, med inslag av cluster, har ju uppenbara stildrag från den taylorska pianoskolan.......

 

Så tycks även de tre be-bop-fädrerna Charlie Parker, Bud Powell och Monk vila som svävande andar, projicerade i skyn över Lars Werner och hans flygel på Moldes scen 1969!

Dessa tre be-bop-giganter tror jag hade ett oerhört inflytande på jazzpianisten Werner, under hela hans alltför korta karriär som musiker och inspiratör i Nordens annars så torftiga kulturliv. TV-inspelningen från Molde visar denne musikers fenomenala ensembelspel, briljanta improvisationer och självklart stora betydelse som en av 60-talsjazzens stilbildare i Sverige. I denna långa session tycks indirekt hela världens jazz- och populärmusik från hela 1900-talets olika tidsperioder, speglas och återberättas i toner och sånger. Detta rymdålderns år, liksom året innan – 1968 – även det en milstolpe i världshistorien under förra seklet.

 

Man skulle nog kunna säga, att Lasse Werner, denna mångsidiga musiker, humorist, happening-pionjär och nydanare inom både nordiskt och europeiskt kultur- och musikliv, även skulle kunna kallas ”Jazzens Beppe Wolgers”!? Jag tycker hans mysiga, sunt barnsliga humor och charmiga ”Farsan-Baloo-gestalt”, påminner om ”Beppe”, som en slags seriös och mycket kompetent, jazzclown på scen, i likhet med både Dizzy Gillespie, ”Fats” Waller och faktiskt även jazzclownen Charlie Mingus, som ju även var en högst allvarlig politisk kämpe med ett stort samhällsengagemang. Vilken underbar musik och enastående improvisationskonst, denna session i Molde med Ted Curson 1969, i ett eldigt möte med radarparet Boustedt-Werner!!

   Anders Jansson, maj 2020.

 

 

 

 


Spårvagnar till Babylon och New York!

 
 
För ett drygt år sedan, på Norges nationaldag avled den folkkäre norskfödde konstnären Peter Dahl. När Peter kom till Sverige, hamnade han i Kungsholms Läroverk i samma klass som bl.a. min bror Lasse. Vår Pappa som var mycket engagerad i föräldraföreningen och såg till att skolan fick sin första filmprojektor och filmer därtill, gav också 300:- i ett stipendium till Peter för att denne skulle göra en muralmålning i aulans stora absid. Sagt och gjort, Peter gjorde denna skissmålning "Spårvagn till Babylon" 1952 som han och en klasskamrat sedan målade upp på kartong i full storlek 2 x 6 meter för att den skulle kunna förevisas på plats. Skolan fyllde 50 år det året vilket skulle firas med bankett på Stadshuset och där hängdes den stora kartongen upp.
 
Sedan dess är den försvunnen! Om någon hittar en stor rulle någonstans på en vind med detta motiv, så hör av er till mig. Skolledningen tycket dock inte att motivet passade in i den tänkta rustika "dalastil" som det var tänkt att aulan skulle få efter renovering, varför saken helt enkelt lades ner och än idag gapar absidens vägg tom.

 
Men spårvagnen var starkt förknippad med skolan för alla elever som var tvungna att ta sig dit och därifrån med någon av de linjer som passerade skolan. Också bror Lasse inspirerades av den och ett tjugotal år senare hade han en natt drömt om hur han for till New York med spårvagn linje två och berättade för sin dåvarande sambo Maj Sjöwall (som lämnade oss för drygt två veckor sedan). Maj skrev ner drömmen i en text till Lasse som raskt tonsatte den. Men istället för att den blå spårvagnen skulle gå till Babylon så gällde New York för Lasse:
 

"Jag tog en spårvagn till New York härom natten

Min älskling borde varit med, men för katten,

hon hade inga stålar kvar,

så hon fick stanna där hon var,

på Skeppsbron och vifta med hatten

New York var mina drömmars mål, alltid varit

Jag hade tänkt mig att jag skulle ha farit

i jättestor lyxångare, 

(OBS, jag är ingen sångare)

Ta trick dit var faktiskt rätt marigt
Biljetten kosta tjugo öre,
precis som alltid när jag

åkte från Parmmätargatan till Riksbron,

med tvåan,

på plattformen längst bak

Jag tog en spårvagn till New York härom natten,

New York var mina drömmars mål, så för katten,

jag hade två och tjugofem
och ville inte åka hem
Så det blev blå spårvagn till New York
yeah, yeah

det blev blå spårvagn till New York
yeah, yeah...."
 
(Finns utgiven på LPn "Därför dricker jag" Dragon DRLP20 under titeln "Ambrosia")

RSS 2.0
Mats Werner

Skapa en profillänk
google-site-verification: google19ae22fed26b439b.html