Mats Werner

NK – det stora varuhuset! (Målning i blandteknik av Ferdinand Boberg till varuhusets 25-årsjubileum vid Hamngatan 1940)

Förebilderna för Sveriges främsta varuhus fanns givetvis utomlands. Idéer och impulser strömmade in om den förstoring i jätteformat av den gamla diversehandeln, butiken med allt under ett tak, från främst Paris, från London och från den gamla svenskstaden Stralsund och Berlin. I USA förädlades denna företeelse och där skapades också varuhus av en omfattning som aldrig tidigare skådats. Ett av de allra första – Lord and Taylor – som startade 1826 och öppnade sin flaggskeppsbutik på Femte Avenyn i New York 1914, har nu efter drygt hundra år dock stängt denna butik.

 

I Sverige var det först Josef Sachs, ung chef för detaljhandelsföretaget Joseph Leja på Regeringsgatan, som anammade denna nya form av detaljhandel. Sachs hade ärvt företaget efter sin far Simon som i sin tur ärvt det efter sin morfar Joseph Leja. Lejas ”Pariserbazar” sålde ”galanterivaror”, leksaker och ”korta varor” bland vilka kunde finnas sådana märkliga blandningar som valfiskben, artificiella tänder, sadlar, teatersmink och galoscher. Sachs hade familjeförbindelser i alla de stora Europeiska metropolerna och studerade där också i början av 1890-talet. Genom de intryck han då fick fann han vår svenska detaljhandel mer än lovligt föråldrad och grep sig omedelbart an denna sin nya livsuppgift. Han ville skapa det första svenska verkliga varuhuset, men saknade själv tillräckliga resurser för att göra det. Han fick lov att söka stöd hos den andre av de två stora detaljhandelsföretagen i Stockholm kring det förra sekelskiftet, Karl M. Lundberg. Lejas hade sitt varumagasin på Regeringsgatan medan Lundbergs låg i ”strykjärnet” mellan Birger Jarlsgatan och Biblioteksgatan vid Stureplan. Lundbergs var det klart största företaget med 400 anställda, mot Lejas 150, och en omsättning på två miljoner mot knappt hälften för Leja. Andra betydelsefulla detaljhandlare i Stockholm vid tiden var Paul U Bergström (PUB), Herman Meeths och MEA. De hade alla lite olika huvudinriktningar och inte den varubredd som nu eftersträvades av Sachs.

 

Trots Lundbergs storlek var det Sachs som var den drivande kraften i sammanslagningen som ägde rum 1902, och som också kom att hålla den större aktieposten i det gemensamma bolaget som döptes till AB NORDISKA KOMPANIET. Sachs var endast 30 år gammal medan Lundberg var över 50. Deras två skilda temperament, där Lundberg var den försiktigare och konservativare generalen som såg konsolidering som viktig medan Sachs var dynamisk och framåtsträvande och där expansion var målet, var en god kombination. De båda företagens rätt olika sortiment bildade grunden, vilken snart utökades för att nå den fulla varuhusbredden. Till en början fanns man kvar i de gamla lokalerna men bytte namnet, men snart tog planerna på att bygga nytt fart.

Genom skickligt manövrerande och med hjälp av utländska släktingar såg Josef Sachs till att skaffa sig en klart dominerande ställning i det nya bolaget, medan Lundbergs förhöll sig mer passiv. 1912 lämnade Lundberg helt ledningen och styrelsen. Detta skedde i samband med att Sachs drev igenom sin önskan om ett nybygge på central plats i Stockholm. Skilsmässan var inte helt problem- eller konfliktfri. Trots att de båda även fortsatt upprätthöll vänskapliga förbindelser på det personliga planet, så såg Sachs Lundbergs avgång som en stor befrielse: ”Nu hade jag fria händer att förverkliga min idé, att bygga det riktiga, stora varuhuset. Äntligen hade jag kommit det, jag i årtionden strävat”.

Först hade man tänkt att utvidga Stureplansfastigheten, men detta lät sig inte göras av stadsplanemässiga skäl. Kungsgatans framdragande hade ju inneburit en ny pulsåder mellan centrums östra och västra delar. Där ville staden att det nya varuhuset skulle byggas. Ett framtidsläge vid den nya huvudleden. Med tanke på att centrum inte ännu sträckte sig så långt norrut och Gustav Adolfs Torg ännu var att betrakta som stadens nav såg Sachs helst ett läge mitt emellan de båda gamla butikerna, vid Regeringsgatan och Stureplan, som optimalt och då hörnet Hamngatan-Regeringsgatan.

Problemet var att det inte fanns så mycket att välja på i den korsningen. Staden hade byggt ett elverk i hörnet Regeringsgatan-Smålandsgatan (Ferdinand Bobergs första byggnad i Stockholm). Den andra hörnfastigheten, Hästen 5, Regeringsgatan-Hamngatan, ansågs för liten. Intill, utmed Hamngatan låg det gamla Sparreska Palatset, på fastigheten Hästen 6, dock förvandlat till nöjestemplet Sveasalen. Men Sachs såg potentialen i det nya affärsstråk som då hade börjat uppstå kring Norrmalmstorg. Flera tongivande butiker hade flyttat från Gamla Stan och till Norrmalmstorg och Biblioteksgatan, som kom att binda samman Norrmalm och Östermalm. Från Norrmalmstorg band Hamngatan ihop stråket med den gamla affärsgatan Regeringsgatan och vidare mot Västerlånggatan som fortfarande var en betydelsefullt promenadstråk. ”Köp till Sveasalen! Där får Du tillräckligt utrymme” sa en gammal klasskamrat till Sachs i ett inspirerat och avgörande ögonblick. Sachs nappade och inledde förhandlingar som ledde till att båda fastigheterna inköptes för 4 miljoner kronor och bygget av Det Stora Varuhuset kunde inledas 1912.

 

Som arkitekt för nybygget utsåg Sachs sin gode vän sedan länge, den redan välkände Ferdinand Boberg. Boberg och Sachs hade lärt känna varandra vid planerandet av Stockholmsutställningen 1897 och Sachs hade – Boberg ovetande – rekommenderat denne till bankdirektören K A Wallenberg som lämplig att rita den nya Saltsjöbadskyrkan som kom att bli Bobergs kanske käraste egna verk.

Sachs, Boberg och NK-disponenten Tore Grönwall reste över till USA för att studera varuhusbyggen och skaffa inspiration.

 

Bygget genomfördes sedan på rekordfart. Till exempel blev man av tidsskäl tvungna att beställa de 29 hissarna från fyra olika firmor eftersom det inte fanns något svenskt företag som kunde leverera så många hissar på så kort tid. Andra problem som uppstod var en viss brist på samordning mellan alla dessa företag som kom att bli inkopplade. Man kan nämna när ett nyinstallerat avloppsrör plötsligt befanns avsågat mitt på därför att en leverantör av sprinklersystem på sin ritning utläste att här skulle deras rör fram och avloppsröret var i vägen!

 

 

Tack vare att elektriskt ljus nu hade börjat bli tillgängligt på ett helt annat sätt än tidigare, kunde den nya byggnadens fönsterytor minskas till förmån för uppställning av skåp och hyllor för varor. Ljusinsläpp från taklanterniner blev mindre nödvändigt, även om det nya bygget kom att innehålla en större och en mindre ljusgård. Den större finns fortfarande kvar medan den mindre för längesedan byggts igen. Den större ljusgården blev det nya varuhusets nav som utnyttjades för evenemang, julskyltningar, utställningar och som mötesplats för Stockholmarna. De berömda korgstolarna i ljusgården kom, utöver som mötesplats, också att bli en replipunkt för Stockholms äldre damer som i lugn och ro kunde betrakta ”det Stockholm som rör sig” från en lätt upphöjd position utan krav på intag av mat eller dryck.

Elkraft behövdes i stor mängd. Inte bara för belysningen utan också för att driva hissar och andra nödvändiga installationer. Först hade man tänkt sig ett eget elkraftverk, men tack vare att Stockholms Elverk etablerat sig i kvarteret och erbjöd kraft till ett bra pris, så föll tanken på ett eget verk. Bara för alla ljuspunkter i varuhuset förbrukades mer el än vad Norrköpings stads elverk då kunde producera: 2.330 hästkrafter!

När NK den 22 september 1915 öppnade portarna till sitt nya affärshus hade det åtskilligt av intresse att erbjuda såväl tekniskt intresserade som en beundrande allmänhet.

På en tomtyta om 4.800 kvadratmeter hade man rest en byggnad med en höjd av 32 meter, en volym om 145.000 kubikmeter och en golvyta på över 30.000 kvadratmeter. Panncentralen hade en kapacitet av 5 ton ånga per timme, fläktarna pumpade in 220.000 kubikmeter filtrerad och uppvärmd luft i timmen. Över 5.000 sprinklermunstycken hindrade varje tänkbar eldslåga att utvecklas till eldsvåda och larmade direkt såväl varuhusets hela vaktkår som stadens brandkår om eld ändå skulle utbryta.

De 29 hissarna kunde transportera 325 personer på en gång och manövrerades av varsin uniformerad hissförare bakom de vackert utsirade mässingsdörrarna. Om hissar inte längre var en nyhet för Stockholmarna så var i vart fall rulltrappan mellan nedre källaren och bottenplanet en definitiv nyhet och attraktion (den försvann så småningom till Göteborgsutställningen 1923).

För interna meddelanden och penningöverföring hade ett modernt rörpostsystem installerats. Centraldammsugare för hela byggnaden! Telefonväxel för 500 anslutningar.

Men det gällde också att få kunderna att röra sig i huset på ett effektivt sätt. Och här gällde  inte bara placering av in- och utgångar, hissar etc. utan också hur de olika avdelningarna grupperades på ett ur försäljningssynpunkt fördelaktigt sätt.

Varuhuslegendaren Gordon Selfridges uttryckte sig en gång lite krasst om hur ett optimalt varuhus skulle fungera: kunden skulle kunna gå in helt naken för att vid utgången, fullt ekiperad, sätta sig i sin nyförvärvade bil och fara ut och möblera det likaledes på varuhuset inköpta sommarnöjet.

 

Jag nämnde korgstolarna. NK var välutrustat för kundernas bekvämlighet. Här fanns utöver alla varuavdelningar, en ”sodafontän”, vad vi idag skulle kalla glassbar eller café, ett lunchrum (idag Bobergska Matsalen), en konditoriservering, bank- och postkontor, resebyrå, lekrum och en läsesalong! Vid huvudtrappan var inrett ”ett stort, komfortabelt läsrum, lämpligt som mötesplats och inbjudande till en vilostund och i samband med detta rum också ett rum med bekväma schäslonger, där den trötte kan finna lugn och ro”! Här fanns också ett sjukrum.

 

Öppningspubliken förbluffades inte bara av de stora proprotionerna och mängden av varor som fanns under samma tak utan också av den medvetna lyxkaraktär som kännetecknade det hela. Det var till en utvald publik man i många fall vände sig, både när det gällde juveler, goda märken i vinaffären (detta var före systemets tid!) eller behandlingen på friser- och skönhetssalongen, som kallades ”Damernas Paradis”.

All denna omtänksamhet om kundernas välfärd och bekvämlighet hade sin grund i de studier Sachs, Boberg och Grönwall gjort i USA. Och bakom detta låg naturligtvis den enkla sanningen att ju längre en kund stannar i butiken/varuhuset, desto större chans att sälja mera till henne/honom! De enorma skyltfönstren som i sig blev en lockande attraktion. Inte minst på den så kallade skyltsöndagen som inföll runt första advent och då de försatta skyltfönstren avtäcktes och man kunde beundra den genomtänkta julskyltningen. Flest betraktare hade nog ändå leksaksavdelningens fönster som lockade med allehanda rörliga leksaker och skyltningar. Den stora ljusgården förvandlades också inför julen till något av tomteverkstad och utnyttjades för insäljningen av alla tänkbara julklappar som fanns att köpa i varuhuset. I centrum tronade NK:s tomte, som till vardags var den elegante vaktmästaren som med en honnör öppnade varuhusporten för besökande kunder. Han hette Gustaf Wellerstrand och skickades varje år till Börje Lundhs Perukmakeri där han förvandlades till TOMTEN! I ljusgården satt han och lät små barn viska önskningar i sitt öra eller lämna sin önskelista.

 

Givetvis fanns det vid leksaksavdelningen en ”parktant”, vars uppgift var att vaka över små barn som shoppande mödrar lämnat där under det att de själva kunde strosa runt i varuhuset. Kanske dock inte alltid ens på NK! Det berättas att ”parktanten” en gång påträffade ett litet barn som stod och grät bittert mitt bland alla härligheterna. Då tanten undrade hur det var fatt, snyftade barnet ”Mamma är på Sidenhuset och provar!” (Sidenhuset var en stor textil- och klädbutik tvärs över gatan som så småningom övertogs av NK).

 

Men man tänkte inte bara på varuhusets besökare och kunder, utan lika mycket på personalens trevnad och välbefinnande. Jag skulle vilja karaktärisera AB Nordiska Kompaniet som Stockholms sista gammeldags handelsbruk. Med brukspatronen Josef Sachs i toppen som beskyddare och omhändertagare. Personalen var som en stor familj. ”NK-andan” genomsyrade hela verksamheten. Det fanns även för personalen vilrum, rökrum, sjukrum med mera. Och inte bara på arbetstid. Brukspatronen månade även om personalen på fritiden genom bland annat en egen idrotts- och skytteförening som anordnade årliga och uppskattade evenemang och tävlingar för personalen med tillhörande medaljregn. Att bära NK-nålen var en självklar identifikation personalen emellan. Och med åren blev denna allt mer gyllene för att efter 25 års tjänst vara helt i guld. Naturligtvis fanns den egna kören med för att förgylla alla dessa personalevenemang.

 

 

Till Josef Sachs främsta egenskaper som företagare hörde förhållandet till de anställda. Åtskilliga vittnar om hans förmåga att placera sina medarbetare på de verksamhetsfält som passade dem bäst. Han valde sina medarbetare med inkännande och skicklighet. Långt ner i personalorganisationen märktes också hans förmåga att entusiasmera och stimulera och han lyssnade gärna och tog till sig andras idéer och förslag. Han gav sin omgivning arbetsglädje!

En egen semestergård fanns även, där medarbetarna kunde tillbringa någon eller några semesterveckor. Om någon slutade sin anställning eller fyllde jämt, så uppmärksammades detta alltid på något uppskattande och festligt sätt. Gällde det någon i ledande ställning kunde det ta sig rent spektakulära former. När till exempel min farbror Toms efterträdare som reklamchef, Harry Ungewitter (farfar till min gudson), slutade på NK, hölls en fest för ett trettiotal av arbetskamraterna med verkställande direktören Ragnar Sachs i spetsen på Stallmästaregården och med spanskt tema vilket innebar att alla herrarna (för utöver Harrys fru Märta, Ellen och Karin Sachs så var det bara herrar) var utklädda till spanska flamencodansörer inkl. sliskiga mustascher! När en medarbetare lämnade varuhuset för att börja hos parfymhuset Elisabeth Arden så anordnades likaså en lustiger fest med ”Elisabeth Arden själv” närvarande.

 

1922 kontaktade Josef Sachs Columbiauniversitetet i USA och ”beordrade” dem att sända hem den svenske studenten Tom Björklund för att bli reklamchef för det då blott sex år gamla varuhuset. Tom Björklund hade en gedigen examen från Handelshögskolan i Stockholm bakom sig och studerade marknadsföring och försäljning i USA. Sachs hade säkert haft ögonen på honom redan på Handels i vars styrelse Sachs ingick.

Genom Tom Björklund fick NK allt det senaste från amerikansk detaljhandels utveckling och inte minst erfarenheter från vad reklam och olika säljfrämjande åtgärder betydde. Tom blev varuhuset troget till sin pensionering 1958, varefter han fick NK:s och Reklamförbundets uppdrag att skriva det gigantiska bokverket ”Reklamen i Svensk Marknad 1920-1965” som utkom 1967.

 

Som varuhus var NK det första i landet. Snart följt av Paul U Bergström (PUB) vid Hötorget och det från Insjön i Dalarna till Södermalm inflyttade Åhlén & Holm. Det började också växa upp andra varuhus- och butikskedjor över landet som Tempo och EPA. De båda sistnämnda med mer utpräglad lågprisprofil.

 

NK:s Takterrass! En fantastisk lunchrestaurang som öppnades på våren och hölls öppen hela sommarhalvåret. Makalös utsikt över Kungsträdgården och Stockholms hamninlopp. Ofattbart att den stängdes! Och att den inte återöppnats.
Här flankerar Tom Björklund och Harry Ungewitter två amerikanska marinofficerare i samband med utställningen "Klart Californien" 1947.

Josef Sachs lämnade över varuhuset till sin äldste son Ragnar medan den yngre sonen Herbert fortsatte som framgångsrik byggare av olika dotterbolag efter en karriär som vicedirektör i Turitz & Co, det företag som drev de många EPA-varuhusen runt om i landet.

Efter Ragnar Sachs tog ekonomidirektören Rudolf Kalderén över VD-posten i NK och varuhuset fortsatte i god anda. Rulle K hade börjat som kamrer i företaget, var gift med den oändligt eleganta Maj och de båda var goda och glada vänner till mina föräldrar och umgicks flitigt i vårt hem. Sedan Rulle och min Pappa dött upprätthöll Maj och Mamma täta förbindelser ända till Maj dog. Mer eller mindre dagliga per telefon, men Mamma besökte då och då Maj i Blekinge och även i vinslottet i Loire. 

NK kom ju av naturliga skäl att tidigt bli en viktig del i mitt liv. Det var också där jag fick mina första skollovsjobb: först i blomsterhandeln, som då låg i det intilliggande Sagerska Huset i vars gamla källare under välvda tegeltak, jag fick stå och plantera julgrupper som sedan såldes för hiskeliga priser uppe i butiken. För att komma till och från butiken fick man gå över innergården och ut genom det gamla portvalvet, allt försett med vackert träkubbgolv för att dämpa ljudet av hästhovar och vagnshjul för att inte störa herrskapen som bodde i lägenheterna i huset. Från början var till och med Hamngatan utanför de båda husen försedda med beläggning av stående träkubb.

Var man stamkund på NK hade man konto och till detta hörde ingalunda något plastkort utan en vacker oval mässingsbricka som man kunde ha på nyckelringen. Men om expediterna kände igen en, så räckte det ofta att bara säga ”8221” så debiterades skiv- eller bokköpet och dök upp på Pappas månadsfaktura, inte alltid föregånget av något faderligt tillstånd...

 

Idag är AB NORDISKA KOMPANIET inte längre något varuhus. Familjen Sachs har sedan länge lämnat rodret. Idag är bolaget en fastighet med en byggnad på där de olika lokalerna hyrs ut till separata affärsidkare som marknadsför sig under ett gemensamt ”paraply” – NK. En sorglig utveckling för oss som minns den goda andan, servicen och sammanhanget!  AB Nordiska Kompaniet har inget som helst intresse av sin stolta historia. Det är till och med märkligt att man behållit bolagsnamnet och inte bara låtit huset drunkna i AB Hufvudstadens allmänna fastighetsbestånd. När jag nu har hållit på att avveckla min kusins kvarlåtenskap, som omfattande en hel del NK-memorabilia tänkte jag att en liten vägg och kanske en hylla någonstans i direktionsutrymmena högt uppe i NK-huset vid Hamngatan borde det väl finnas för ett fint självporträtt i olja av min farbror Tom som var NK troget i ledande positioner i närmare 40 år, NK-nålar, manschettknappar med NK:s logga och en rolig oljemålning av annan konstnär, föreställande NK:s blomsteraffär i Sagerska Huset, en sparbössa i form av det Bobergska varuhuset – men icke. Jag fick inte ens ett svar på min fråga!

 

Också PUB är borta, liksom EPA och TEMPO. Åhléns finns dock kvar och håller väl ännu varuhusfanan högt även om det numera ingår i Axel Johnson-gruppen.





Källor:

Kurt Samuelsson: NORDISKA KOMPANIET, Historien om ett varuhus. Stockholm 1952

Staffan Tjerneld: Stockholmsliv, Stockholm 1952

Tom Björklund: Reklamen i Svensk Marknad. Stockholm 1967

Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument.

NK:s företagstidning RULLAN.

Uno Gustafson, Fil dr.: NK under Josef Sachs. Ur Företagsminnen 1985 /foretagskallan.se

År 1895 föddes som den näst yngsta av 13 syskon i Spånga Husartorp i Vintrosa, den lille Emil Helge Bohlin, kallad Helge. Samtidigt bodde min farfar Oscar inhyst på gården Holmtorp inte långt därifrån. Farfar ansvarade för byggandet av Örebro-Svartå Jernväg som invigdes med pompa och ståt två år senare av Kung Oscar II. Farfar Oscar och Helge träffades aldrig men möjligen kan det geografiska sammanträffandet haft betydelse 51 år senare!
Helges far var officer i livregementet till häst och hästar var tidigt ett stort intresse för Helge.

I tidsandan låg också ett stort intresse för Vilda Västern i Amerika. Intresset för att erövra ny mark och bygga ett nytt land hade väckts av de många emigranternas hemskickade historier. Sverige hade ju faktiskt förlorat närmare en femtedel av sin befolkning till Amerika under årtiondena före Helges födelse. Guldrush och indianromantik var något högst påtagligt. Helge var en gång, som barn, i Köpenhamn och fick där se Buffalo Bills Westernshow, tog mod till sig och tilltalade den stora idolen William Cody. Denne gav den unge Helge ett löfte om jobb om han någonsin skulle komma till USA – vilket löfte kom att infrias.

En gång i tidiga tonåren var Helge och vännen Lars Larsson i Örebro där de hoppades få lärlingsplatser hos en silversmed. Dennes hustru tog dock helt musten ur de två ynglingarna med nedgörande och nedsättande kommentarer. När de båda nedslagna pojkarna kom ut från verkstaden fick de syn på ett anslag som efterlyste besättning till ett fartyg som just skulle avgå. De fick båda arbete och blodad tand. Helge med sina drömmar om Vilda Västern och Buffalo Bill lyckades 1912, 17 år gammal, efter några kortare seglatser få hyra på det fyrmastade lastsegelfartyget POMMERN (som idag ligger som mueum i Mariehamn) destinerat till New York dit resan tog nästan en månad. De följde sedan med fartyget vidare söderut till Newport News i Virginia där de landsteg.

Ynglingarna arbetade sig sedan vidare till Lake City i Minnesota, Chicago och till Miles City i Montana. De försörjde sig på lantarbetarjobb och som sockerbetsplockare. Helge fick snart lära sig att inte allt i cowboyens liv var en dans på rosor! Men också att handskas med de djur som fodrades på sockerbetornas blast, alltefter de plockades, för att växa till sig inför marknadsförsäljningen. Bohlin lärde sig nu verkligen kärnan i cowboylivet. Miles City var ett mekka för cowboys och i Miles City Saddle Companys affär lyckades han långsamt få ihop sin egen cowboyutrustning. Mycket av det han kunde senare i livet lärde han sig ”the hard way” här i Miles City.

 

Så kom avlöningsdagen! Alla klädde upp sig och skulle in till staden och fira. Självklart med den obligatoriska ”sixshootern” i hölstret. Männen lockade med sig de båda ynglingarna. När de kom till första saloonen så tillfrågades de vad de ville ha och Helge kom ihåg löftet till sin mor (villkoret för att han skulle få resa) att inte röka eller dricka! Så han bad om en kopp kaffe! Man försäkrade honom att han bara måste pröva ”Montanakaffet” – vilket innehöll en försvarlig mängd whisky, socker och vispad grädde.

Det dröjde inte länge förrän den unge Helge började bli högljudd, drog revolvern för att skjuta sönder lamporna! Sheriffen tillkallades och Helge slängdes i finkan. Efter ett par veckor som gäst hos den statliga ungdomsvårdsanstalten hade Helge lärt sig sin läxa om dryckenskap.  Hans dotter drog sig till minnes långt senare att närhelst någon frågade vad Helge ville ha att dricka så svarade han: ”jag tar ett äpple”!

Hans vänner hade dock svårt att uttala hans namn och hade börjat kallat honom Ed, vilket han själv tog till sig och så småningom ändrade sitt namn till Edward H Bohlin. ”H”-et behöll han för Helge.

Ed lärde sig mycket under dessa år. Inte minst att till fullo behärska språket, men han tog också korrespondenskurser i konst och måleri och han fulländade sina färdigheter att kasta lasso, skjuta med sin revolver och rida. Han fick förståelse för de hårda krav som måste ställas på de kläder och den utrustning som cowboys är beroende av för att kunna utföra sitt jobb. Betydelsen av kvalitet, men också av stil. För stil och mode var inte minst viktigt. Och det ändrades ständigt. Men Ed studerade inte bara sina arbetskamrater och deras sadlar och seldon utan följde noggrant Sears Roebucks årliga kataloger och besökte i studiesyfte sadelmakare varhelst han kom.

Han tog också tillfället i akt att skapa vänskapsband med många medlemmar av ”den stornäbbade fågelns stam” det vill säga kråkindianer, vilket väckte hans intresse också för indianer och gav honom förståelse och insikter som han fick stor nytta av i sitt liv. Han fick till och med äran att vara med och flytta gravar från Custers slagfält till indianernas reservat.

 

1916 lämnade han Miles City och kom till Cody, Wyoming. Cody ligger på gränsen till Yellowstones nationalpark. Redan hade automobiler börjat visa sig med besökare till parken men Ed hann få jobb som kusk på en av de sista diligensrutterna från Cody till parkens östra sida. Han arbetade också på flera rancher i trakten, bland annat hos William Codys dotter och måg.

Det var vid den här tiden han började göra egna läderbearbetningsverktyg av gamla spikar och hästskosömmar. Samtidigt fick han goda råd av en lokal juvelerare som fick honom att göra en enkel silverflöjt och han började experimentera med att skära och löda koppar och silver. I gårdssmedjan förfärdigade han ett antal enkla bältesspännen och det stod snart klart att hans temperament och andra förutsättningar gjorde att tiden som praktiserande cowboy gick mot sitt slut.

Ed hade mött och gift sig med Leana Marie Freeberg och de fick dottern Lillian efter något år. Men lyckan blev kortvarig. Spanska sjukan härjade i USA 1918. I Cody dog bland andra Buffalo Bills (William F Cody) enda överlevande dotter Irma Garlow, hennes make och Leana Bohlin. Dottern Lillian och barnen Garlow kom sedan att tillbringa stor del av sin barndom tillsammans.



 

1920 öppnade Ed Bohlin sin första affär. Han annonserade läder- och hjortskinnskläder, reparation av läderleggings, sadlar och andra läderarbeten.
Hans liv stabiliserades igen och 1920 gifter han sig för andra gången, nu med Harriett Sweem. Äktenskapet blev dock inte så långlivat. Men de hann få en gemensam son, Orville, som Ed dock aldrig fick se och inte hade någon kontakt med. Orville kom att bära sin styvfars efternamn Davis.

Bohlin fick uppmärksamhet för en affisch han målat 1921 för en rodeo och han blev en skicklig promotor och showman, vilket inte minst yttrade sig i att han uppträdde med lassokastningskonster utanför sin butik för att locka kunder.

Han utvecklade också sina mekaniska färdigheter och började sälja handgjorda sporrar och andra seldonsdetaljer. Han tog fram tredelade silverspännen som först blev fashionabla accessoarer i trakten men sedan började bli kända i allt vidare kretsar. Han tillverkade nu både i silver och guld och blandningar av dem.

Men han var också en hetlevrad man och fängslades och bötfälldes för att ha slagit en man på käften och vid ett senare tillfälle skjutit hål i en kunds panamahatt. Men detta tycktes bara vara till fördel för hans rykte som showman och han fick jobb som modell för cigarettannonser och med reptrick och lassokonster på en varietéteater.

Han avvecklar sina affärer och ger sig ut på turné med varietén, där han blev stjärnan i ett nummer som kallades ”Arizona Joe and Cheyenne Days”. Sällskapet når Los Angeles för att framträda på Pantages Theater. Besöket börjar inte bra. När de rider från järnvägsstationen till teatern får Ed böta för att ha passerat ett stopptecken till häst!

En kväll på teatern ropar en man ur publiken en fråga om hur mycket Ed vill ha för sin kalvskinnsjacka. Ed svarar direkt: ”35 dollar”. Nästa dag kommer en man till Ed med en check på 35 dollar, underskriven av Tom Mix en av dåtidens största västernhjältar på vita duken. Med checken följde en inbjudan att besöka filmstudion och Mr Mix. Ed kommer till studion med sin utsirade läderväska och iförd sina arbetade och silverbeslagna stövlar i alligatorskinn. Mix komplimenterar Ed för utrustningen och det står inte på förrän han lämnar studion i strumplästen och med en ny check på 250 dollar! Han får dessutom en tiocentare som han använder för en taxifärd tillbaka till teatern.

 

Ed blir kvar i Hollywood där han sätter upp en ny verkstad och förser filmens stjärnor, som Douglas Fairbanks och Bill Hart, med skjortor, stövlar, leggings och andra persedlar.
1922 var Hollywood fortfarande en liten stad men västernfilmer var filmens klart dominerande ämnesområde. Eds butik döptes till Hollywood Novelty Leather Shop men bytte snart namn till The Bohlin Shop. Han slog sig ihop med ett par kompanjoner och bildade aktiebolag: Edward H Bohlin Inc. vars syfte var att bedriva tillverkning, handel, import och export av silver- och lädervaror, sadlar och annan ridutrustning. Produkterna som tillverkades stämplades ”Bohlinmade, Hollywood, California”.

Alltmer utarbetade sadlar med tillbehör såg dagens ljus. Han tillverkade praktsadlar och annan utrustning till de stora västernhjältarna på film. Bland Bohlins kunder finner man förutom Tom Mix också Roy Rogers, John Wayne, Hopalong Cassidy, Gene Autry, Clark Gable, Gary Cooper, Bing Crosby, Clint Eastwood, Robert Taylor och många andra.  Men också kvinnliga stjärnor som Mae West. Han sålde utrustning till den tidens rika hästfolk, till amerikanska presidenter som Dwight D Eisenhower, Lyndon Johnson och Ronald Reagan, och till furstar i fjärran östern som kungen av Saudiarabien och den japanske kejsaren.

 

Totalt gjordes över 12000 sadlar under Bohlins tid och i den mån de inte hamnat på museer så pysslas de om och vårdas som veteranbilar hos andra samlare och tas bara fram i samband med parader och liknande tilldragelser.

Hans butik var nu den mest exklusiva och en av de största i sitt slag i hela USA med en ställning och ett rykte som saknade motsvarighet i hela landet. Den snabba expansionen hade dock inte byggts under tillräckligt väl finansiellt och 1931 tvingades Bohlin ansöka om konkurs med skulder i företaget på närmare 23.000 dollar och tillgångar på knappt 6.000 dollar. Ed hade sedan en tid sällskapat med en svenska bosatt i Californien, Lillian Holm. Hon och hennes syster Louisa hade båda satsat pengar i Bohlins rörelse och Ed försökte i hemlighet rädda undan sina dyrbara och för verksamheten nödvändiga verktyg och stansar och gömma dem i Louisas källare. Men detta straffade sig och såväl Ed som Louisa dömdes för bedrägeri mot bolagets fordringsägare. Alla maskiner och verktyg såldes på auktion och hela konkursen tog större delen av 1932 i anspråk att utreda och avsluta.


1933 öppnade dock Bohlin på nytt i nya lokaler på Sunset Boulevard och arbetade hårt för att återta sin förlorade framgångsrika marknad. Hans tekniska skicklighet i att själv konstruera och bygga de maskiner, pressar, formar och stansar han behövde gjorde att han slapp bli lurad och kunde kontrollera kvalité och kostnader. Trots detta lyckades han kapa av sig ett finger. Men han var också en hård och temperamentsfull arbetsgivare som ville att allt skulle göras på ett visst sätt – hans sätt!

 

 

30- och 40-talen blev också de arbetsammaste för företaget. Men Bohlin hade på ett mästerligt sätt skapat en efterfrågan för sina produkter, en skicklig kombination av produktkvalité och försäljningsteknik. Han lyckades också ge de stora parader han var inblandad i – och i vissa fall – ansvarig för, en lyckad kombination av show, uppvisning och spektakel. Detta mitt under den pågående Stora Depressionen. När denna var över så formligen exploderade Californien med expanderande flyg- och försvarsfabriker och andra tillverkningsindustrier. Inte minst blomstrade filmindustrin och Ed hade kvar alla sina kunder och kontakter. Varje våg av popularitet för västernfilmer innebar gyllene tider för  Eds affärer.

 

1937 gifte sig Ed Bohlin för tredje och sista gången, och nu med Lillian Holm som han länge haft en relation med. Lillian som också bidragit med pengar före konkursen, och även efter, blev nu den sammanhållande kraften i företaget och dess utveckling och tillväxt. Lillian tog med sig en ansenlig familjeförmögenhet in i företaget. Ed blev nu ”artisten och kreatören” i företaget och spenderade mer tid i verkstaden medan Lillian höll i tyglarna och blev administratören och framförallt ekonomichefen!

 

Den mindre butiken på Sunset Boulevard byttes mot en större och elegantare vid samma gata och en omfattande katalog på 232 sidor publicerades. Följd av en med ytterligare ett hundratal sidor ett år senare. Edward H. Bohlin Company stod på sin absoluta höjdpunkt mellan 1937 och slutet av 40-talet. Krigsåren blev oerhört framgångsrika och innebar militära kontrakt från inte bara USA utan också från andra länder. Fortfarande användes hästar i stor utsträckning inom det militära, och dessa behövde sadlar och seldon. Dock säkert inte så utstyrda som de paradsadlar som Ed fortfarande gjorde.

Ed hade insett att han skulle behöva ha en egen paradsadel när han red på uppvisningar. Hittills hade han använt sig av olika sadlar från sin butik. Men i mitten på 30-talet började han spara silver- och guldfragment som blivit över och utvecklade idéer för en speciell sadelutrustning som skulle bli utan konkurrens.
Det blev en praktsadel med slösande rik silver- och gulddekor. Genom scener skapade på silver med inslag av rött, gult, grönt och vitt guld, skulle den berätta om livet i vilda västern. Där skulle finnas indianer, cowboys, diligenser, prärievagnar, stegrande hästar och de flesta av de vilda djur som fanns i västern. Den kom att kallas Den Stora Sadeln!  En sadel han turnérade med och som visades på utställningar runt hela USA. Den köptes till slut av den sjungande cowboyen och filmstjärnan Gene Autry och finns numera att beskåda på Autry Museum i Los Angeles. Den hade redan 1947 ett värde som motsvarar drygt 3,5 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde.

 

Hittills hade Bohlin aldrig gjort återbesök i sitt gamla hemland, men 1946 var min faster Dudde och farbror Tom tillsammans med en inköpsdelegation från varuhuset NK på resa i Californien inför en stor utställning med namn ”Klart California!” som planerades att genomföras under 1947 på NK. Farbror Tom Björklund hade själv rest över till staterna 1919 för att studera marknadsföring på Columbia-universitetet. Men 1922 blev han som man säger idag ”head-huntad” av ingen mindre än NK:s ägare och chef Joseph Sachs som helt sonika ringde till universitetet och sade till dem att skicka hem Tom Björklund för han skulle bli reklamchef på det några år tidigare invigda nya stora varuhuset vid Hamngatan i Stockholm. Tom blev kvar till sin pension i mitten av 60-talet. Först som reklamchef och efter ett tiotal år, som vice VD och försäljnings- och marknadschef.
Utställningen var liksom andra liknande events på NK hans idé.

Bohlins bjöd hela NK-delegationen på champagnemiddag i sitt hem och med de bästa musiker Hollywood hade att bjuda på. Vid uppbrottet på kvällen inträffade något oväntat. Lillian Bohlin stod och skämtade med ett par av herrarna vid en av bilarna ett stycke bort. "Det ska vi nog stävja" sade Ed Bohlin, tog upp sin lasso och kastade den på sitt suveräna sätt så att den drog till om hennes klack, varpå han lätt och elegant halade till sig sin gemål!

 

I Bel Air möttes Lillian, Ed, Dudde och Tom och en livslång vänskap uppstod dem emellan och även om de senare bara möttes i samband med invigningen av NK-utställningen och då Tom å tjänstens vägnar befann sig i Californien, så utbyttes julgåvor med dedikationer ända in på 60-talet. Möjligen kan Vintrosa och Duddes pappas vistelse där ha varit en ”dörröppnare” i samtal och vänskap. Vid mötet bestämdes iallafall att Ed, Lillian och Lillians syster Louisa Holm skulle komma till Stockholm för invigningen av utställningen i maj 1947. Ed tog med sig sin just färdigställda egna paradsadel som alltså premiärvisades i Stockholm – och i full karriär på Skansen – och varor som skulle visas och säljas på NK:s utställning.

 

Utställningen gick av stapeln våren 1947 och fyllde i stort sett hela varuhuset. Det flögs in blommor, grönsaker och frukter från Californien som hämtades på Bromma varje morgon.
Det förekom olika events under hela sommaren med Californien som tema. Invigningstalen av Los Angeles borgmästare, USA:s ambassadör, skådespelaren Walter Pidgeon som ordförande för det amerikanska skådespelarfacket, ordföranden för Handelskammaren i Los Angeles, NK:s vd Ragnar Sachs och dess vice vd Tom Björklund finns alla inspelade på lackskivor som jag fann efter min kusin och som nu finns i tryggt förvar i Kungliga Bibliotekets audiovisuella mediaarkiv.

 

 

Innan Ed och hans fru Lillian och svägerska Louisa Holm, efter invigningen återvände till Hollywood, gjorde de ett besök i Vintrosa och Örebro. Där besöktes också den silversmed som hade nekat honom en praktikplats under förödmjukande former. Kvinnan bakom disken som sagt att han inget var värd och att det aldrig skulle bli något av honom, stod märkligt nog fortfarande bakom disken. Ed släppte sin senaste katalog på disken framför kvinnan och påtalade för henne med stolthet att det faktiskt blivit ”något av honom”!

 

Men tiderna skulle åter förändras. 50-talet kom att innebära en nedgång i affärerna. Cowboyfilmer var inte längre i ropet och slutade helt att framställas efter 1954 och de stora country-and-western-musikartisternas popularitet dalade. De anställda hos Bohlins märkte att det inte längre var lika mycket att göra och sökte sig till andra inkomstkällor eller avskedades. Delar av verksamheten som kläder och textiler såldes av. Ed hyrde ut frontdelen av sin butik och tillbringade mer och mer tid i verkstaden med att skapa bronsskulpturer av de vilda djuren han mindes från förr. Dessa fann dock inget större gensvar hos hans kunder vilket gjorde honom allt bittrare. Hemmets Journal skrev sommaren 1970 om Lennart Hylands och Alan Schulmans besök i Hollywood och Los Angeles för att spela in en "Hörna" följande: En berömd svensk sadelmakare i Hollywood som gjort bl.a. sadlar till gamle cowboyhjälten Tom Mix närmast kastade ut Hyland och Schulman – "Damned Swedes!" sa han, "Jag skäms över mitt ursprung!" Man måste hålla i minnet att Vietnamkriget ännu pågick och många svenskamerikaner var mycket förbittrade över Sveriges ställningstagande och Olof Palmes roll.

På 70-talet fick också Ed ett samtal från det japanska konsulatet. Det visade sig att den vita häst som Bohlin hade skickat med till Japanske Kejsaren som skulle orka bära den nya sadeln, hade dött och returnerats till Bohlin. ”Hur ville Mr Bohlin att man skulle förfara med kadavret?”. Ed svarade: ”Lämna det på däck. När fartyget är 300 miles från kusten så kan ni lämpa det överbord”!



 

Den 28 maj 1980 avled Edward H Bohlin. När den visionäre konsthantverkaren var borta saknade företaget ledning och inte heller Eds änka (som avled några år senare) kunde föra arvet vidare, så dottern Lillian Bohlin Pinkerton beslöt att sälja företaget, som sedan kom att vandra mellan olika ägarhänder (bland andra skådespelaren Burt Reynolds), åtskilliga gånger innan det till slut verkar ha kommit till ro år 2000 i Dallas, Texas då Dave Marold, med sin kompetens från Cartiers och andra högklassiga smyckesprodukter köpte företaget. Han har visat sig kunna föra Ed Bohlins arv och ande vidare.

 

 
Vill man se Edward H Bohlins egen paradsadel och en stor mängd av hans verk så har The Autry Museum i Los Angeles en stor permanent specialutställning om Bohlin. Även andra museer runt om i västra USA har verk av Bohlin i sina samlingar.

 

När jag fann den lilla asken med Älgtandsmanschettknapparna och såg etikettens "Bohlinmade, Hollywood, Calif." blev jag oerhört nyfiken, Först trodde jag det hängde ihop med den svenska juvelerarfamilj som i Sankt Petersburg blev hovleverantör till den ryska tsarfamiljen. Dock stavade den familjen utan "h", så jag fick leta vidare. Fanns det alls en svensk anknytning. Och visst fanns det! Det blev en överraskande resa på nätet och andra källor för att till sist få en fullständig bild av denna fascinerande människa som ingen här i Sverige verkade alls känna till.

Tänk att Sverige inte bara skickat en Bolin österut för att bli "jeweller to the tsars" utan också en Bohlin åt andra hållet för att bli "silversmith to the stars"!

 

På tiden att denne fine svenske konsthantverkare får ett äreminne också i sitt födelseland.

Källor:



"Saddlemaker to the stars – the leather and silver art of Edward H Bohlin” av James H Nottage, Autry Museum 1996
Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument om utställningen 1947
Wikipedia
Korrespondens med Göran Malmsten, Enköping, Edward Bohlins systersonson.
https://www.bohlinmade.com/ och andra websidor
http://theautry.org/

När jag har sorterat och röjt efter min i somras avlidne gamle kusin Hans Björklund så har jag också fått ägna en hel del tid åt att gå igenom Hans föräldrars fotografier och minnen. Vi har ju nu en gång den genen gemensamt, Hans och jag, att vi har lite svårt att göra oss av med saker och ting. Och så länge vi har utrymmen så fyller vi dem ganska väl. När det blev för mycket hemma hos mina föräldrar så gick Pappa till hyresvärden (som var en god vän) och bad om ett vindskontor till! Själv har jag varit något av släktens arkivarie och så länge vi bodde på Kumla Gård så gick det väl an. ”Du kan väl ta hand om de här gamla släktkartongerna Mats. Du har ju plats!”. Hans hade inte bara hyrt förråd på staden (som jag hjälpte honom att tömma för något år sedan), han var ju också inredningsarkitekt och hade utnyttjat sin lägenhets alla skrymslen och vrår.

Alltnog. Jag stötte på ett antal kuvert med fotografier från Hans pappa Tom Björklund. Flera av fotografierna väckte min nyfikenhet. Bland annat två där farbror Tom tar emot en blond man med storrutig rock och med en stor päls över armen, vid tåget på Centralstationen. Tom lyfter på hatten och tar i hand. På baksidan läser jag ”TB hälsar Monsieur Erik vid Centralen” Söndagen den 24 mars 1946. ”Monsieur Erik”?

Eftersom det i Toms uppgifter som Försäljnings/Marknadschef och vice verkställande direktör på NK ingick att ta emot prominenta gäster till varuhuset och mannen onekligen såg rätt modemedveten ut, utgick jag från att det måste ha med något gästspel på NK  inom modevärlden att göra.

Men vem var den blonde mannen. ”Monsieur” antydde Frankrike och Paris medan ”Erik” och det blonda hårsvallet gav mer nordiska vibbar.

Jag googlade på ”Monsieur Erik” utan resultat. Hade Hans syster Birre Söderhejlm, mångårig moderedaktris på FEMINA varit i livet hade hon måhända kunnat lösa mysteriet. Men jag lyssnade med vår syssling dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt, med min syster Karin Ellhammar som var toppmannekäng och skrev i Damernas Värld på 50- och 60-talen och till sist också med grevinnan Marianne Bernadotte som inte bara varit en högst modemedveten och dito kunnig kvinna utan också var anställd på NK under många år.

Ingen av dem hade en aning om vem denne Monsieur Erik var. Men så valde jag sökbegreppet ”Bilder” istället och då kom ett antal träffar som visade sig höra till Nordiska Museets bildarkiv (det hör till saken att museet också ansvarar för Nordiska Kompaniets hela arkiv). Av bilderna framgick med önskvärd tydlighet att vi hade att göra med en hattmodist av rang. Fantastiska kreationer fanns avbildade, liksom också foton av denne Monsieur Erik i full färd med hattskapande och därtill bilden av en logotype: ”Erik de Paris”.

 

Erik Braagaards logotype från Paris och Europa, medan han i USA kom att enbart använda namnet "BRAAGAARD" – "med fyra A" – då det tydligen fanns en annan i New York som använde Erik som varumärke.

Nytt googlande. Nej inga andra träffar än en kiropraktor, verksam i Paris idag, som kallar sig så, men någon ”Erik de Paris” inom modebranschen fann jag inte. Jag utvidgade sökningarna på ”hattmodister”, ”modister”, ”hattdesigners” och allt möjligt och plötsligt fick jag ett napp på en dansk hemsida tillhörande författarinnan Vivian Hvenegaards som visade sig ha skrivit en bok för bara några år sedan om ”Tjenerdrengen – Erik Braagaard – en dansk modist och designer”!

 Nu föll alla bitar på plats och det blev en fascinerande läsning om en ung gosse som föddes 1912 i Köpenhamn i sina morföräldrars lägenhet. Han döptes till det osannolikt långa namnet Karl Erik Georg Braagaard Hansen Olsen. Eriks föräldrar var ångfartygseldaren Robert Vilhelm Frederik Olsen och hans hustru Mary Christine Elisabeth, född Braagaard. Paret hade gift sig 1911 men separerade redan efter ett halvårs äktenskap och modern flyttade åter till föräldrahemmet. Erik kom att bo kvar med sina morföräldrar tills han uppnådde 15 års ålder och fick anställning hos en direktör, ”gulaschbaron” och hovrättsjurist vid namn Harald Plum. Denne bodde i Köpenhamn men ägde också ön Thorø, där han bodde ofta och länge och dit han också tog med den unge Erik. Plum kom att kallas ”Thorøkungen”. Thorø var då fortfarande en ö men är idag en halvö förbunden med fastlandet på Fyn. Plum är själv värd att läsa mer om men det kan den intresserade själv göra genom att från Vivian Hvenegaards förlagshemsida rekvirera hennes bok om ”Tjenerdrengen” som pdf-fil alldeles gratis.

1929 när Erik har arbetat två år för Plum far de åter till Thorø en måndag. Morgonen efter mår Plum dåligt och Erik (som tydligen delar sovrum med honom) tillkallar läkare. Plum lider av diabetes och när han kommer tillbaka hem samma dag går han direkt till sängs och försöker ta livet av sig genom att två gånger skjuta sig i bröstet med ett gevär. Han överlever och geväret tas ifrån honom och man tror att faran är över, men på onsdagen skjuter han sig direkt i hjärtat med en revolver han haft i nattygsbordet och dör. Samtidigt inträffar den stora börskraschen i New York. Hade han insett att hans situation blev ohållbar eller vad var orsaken? Det lär vi aldrig få veta. Men det är Erik som finner honom död.

 

Nästa gång vi stöter på Erik Braagaard är 1935. Då är han alltså 23 år gammal och öppnar tillsammans med den sedermera legendariske mode- och parfymskaparen Jacques Fath, en hattsalong på Rue Saint Florentin i ett av Paris dyraste och mondänaste kvarter. Då hade Erik studerat konst och börjat göra hattar. Snabbt blev han parisiskornas älskling och fick göra alla hattarna till bland annat Balenciagas klädkollektion.

Jacques Fath var vid denna tidpunkt helt okänd och verkade som Eriks assistent men förhållandena skulle komma att bli annorlunda och medan Jacques Fath fortfarande är en stjärna på himlen, är det inte många som vet vem Erik Braagaard var. Men på vägen gifte sig Fath med Eriks favoritmannekäng.

Men som hattdesigner gjorde Erik de Paris fortsatt succé och blev omskriven i världens alla modemagasin. Man har funnit bilder av hans hattkreationer i tidskrifter från Frankrike, Australien, Brasilien, Holland, Island, Israel, Texas, Ryssland, Schweiz och Tjeckoslovakien.

Redan 1936 reser Braagaard till New York där en journalist från New York Evening Post skickas till hotel Waldorf-Astoria för att intervjua den nyanlände kreatören. Denne berättar om sin filosofi kring hatten: ”Kvinnor bör vara vidunderliga att se på men också förnäma. Den vanskligaste tidpunkten är på eftermiddagen”! Han utvecklar detta: ”På kvällen kommer glamorösa klänningar automatiskt att höja en kvinnas elegans. I fritidskläder kan de vara så avslappnade de vill och ändå behålla sin stil. Men på eftermiddagen är det enkelhet som gäller med nedtoning av klädsel och accessoarer. Bekymmersamt nog ligger utmaningen i problemet med eftermiddagshatten!”

Han säger att de amerikanska kvinnorna använder inte bara hatt utan de ”bär” dem! Medan brittiska kvinnor börjat gå utan hatt – till och med på restaurang!

 

I London hade Braagaard också öppnat en salong men den blev inte så långlivad utan upphörde 1938 som en följd av att Braagaard hade förklarats persona non grata och nekats inresa! Vad hade då hänt? Det enda dokument i sammanhanget som står att finna enligt Vivian Hvenegaard är ett från Metropolitan Police arkiv som lyder: ”UNNATURAL OFFFENCES, Karl Erick Georg Braagaard (Dane), a moral pervert: refused leave to land”!

 Kort och koncist! Men kanske anar man här lösningen på en annan gåta; hur Braagaard som obemedlad ung ”bonddräng” finansierade sina konststudier och öppnandet av sin salong i Paris. Förmodligen så enkelt som att Braagaard var homosexuell. Något som på den här tiden var kriminellt och som inte var något man som yrkesmänniska kunde vidgå öppet men som för oss i dagens samhälle inte är något särskilt anmärkningsvärt.

Sannolikt var det med den äldre Plum som Braagaard hade fått sin homosexuella debut. Anmärkningen att den unge Erik delade sovrum på landet med sin husbonde stärker antagandet. Och det torde varit så att Plums familj helt enkelt köpte den unge mannens tystnad genom att ge honom ekonomiska möjligheter att fara till Paris och studera. Plum var trots allt en på många sätt bemärkt person vars eftermäle man inte ville fläcka.

 

Erik beslöt dock att permanent flytta till USA där han bosatte sig i New York 1939. Sin första hattvisning anordnade han i februari 1940 på Jay-Thorpe Beauty Shop på West 57th Street, som redan tidigare hade fört hattar av Braagaards tillverkning i sina kollektioner. Han gör åter succé med sina hattkreationer. Han betraktas som attraktiv, ung och med en vidunderlig känsla för humor.

Han hade dock inte lämnat Paris med några stora pengar i reskassan utan denna handlade snarare om ”några få hundra dollar”. Men hur skulle han med denna skrala kassa – men förvisso med ett namn som var känt, men inte i tillräckligt vida kretsar – kunna etablera sig. Han gick då till en producent av lågprishattar som tidigare hade köpt några modeller av honom i Paris och frågade om denne kunde tänka sig att köpa ett antal originalhattar. Hattillverkaren svarade entusiastiskt att det kunde han visst och beställde omgående två dussin hattar till priset 25$ per styck! Inom bara några timmar var Braagaard tillbaka med de 24 hattarna. Kunden som inte trodde sina ögon, betalade dock prompt och Erik hade sitt startkapital. Med modellerna som grund såldes så hattar som ”autentiska kopior av Braagaards Parissydda hattar” på Bloomingdales för 5$ per styck.

Han etablerar sin salong som några gånger flyttar till alltmer fashionabla adresser och han räknas till de yppersta konstnärerna i sin bransch enligt en artikel i The Brooklyn Daily Eagle i juli 1946. Bland kunderna kan han räkna bl.a. Hertiginnan av Windsor och andra storheter.

 Samma vår har han alltså varit på en flera veckor lång sejour på NK i Stockholm där han skapat hattar som visades och såldes på varuhuset. Tack vare att NK:s arkiv finns i behåll så har också Nordiska Museet en unik samling fotografier av de hattar som Braagaard skapade för NK. Husfotografen Erik Holmén har flitigt dokumenterat såväl arbetet som de färdiga resultaten (se mer nedan).

 

Braagaard får en mängd designpriser under de kommande åren och höjdpunkten är kanske det pris för ”Outstanding Achievement in Design” han får av Philadelphia Millinery Council 1951.

Erik Braagaard hämtade sin inspiration från naturen, historien, teatern, filmen och inte minst från måleri. Möjligen en och annan gång också från sitt stora intresse för matlagningskonsten!

 

Den sista artikeln som Vivien Hvenegaard har kunnat finna om Braagaard  är från en brasiliansk tidning 1954 som berättar att inspirationen till det årets kollektion kom från den spanske konstnären Francisco Goya.

Därefter försvinner Erik Braagaard ur offentlighetens ljus! Man vet att han flög med SAS  till Köpenhamn 1957. Men vad som händer honom under de återstående åren fram tills han dör i New York så sent som 2004 är höljt i dunkel. Dock vet man att han mellan 1995 och till sin död bodde i ett lägenhetskomplex på East 31 Street i New York som var avsett för äldre med låga inkomster.

Hade det att göra med problemen kring försäljningen av den jättekoncern som levererade grundstommen till Braagaards hattar, eller snodde helt enkelt den unge Adolfo Sardinia som börjat sin karriär hos och tränats upp av Erik Braagaard, hans kunder? Eler var det Jacques Faths död samma år? Vi lär aldrig få svar på detta.

Det finns åtskilliga av Braagaards hattar representerade på museer runt om i världen bl.a. på Metropolitan Museum i New York, Philadelphia Museum of Art och Victoria and Albert Museum i London.

 

Här avslutar vi med en kavalkad av bilder som är ett urval av alla som finns i NK:s arkiv (Digitala Museet) på Nordiska Museet. Alla tagna av NK:s egen husfotograf Erik Holmén.

 

Källor:

 

 

Som jag skrev tidigare så har jag hållit på att gå igenom min avlidne kusin Hans kvarlåtenskap under den gångna hösten. Det har inneburit såväl sorge- som glädjeupplevelser. Sorgligt därför att så mycket av roliga minnen och annat kommer att försvinna och slängas för att ingen finns kvar som stod honom tillräckligt nära för att kunna glädjas åt dessa föremål och minnen. Jag har förmått kusiner att ta hand om foton av dem och deras familjer och sådant som rör släktfrågor. Men beträffande flertalet fotografialbum finns ju ingen i Hans familj kvar i livet som kan glädjas åt dem. 

Själv har jag plockat ut en hel del fotografier som berört mig och/eller min familj. Bland annat en svit fotografier som farbror Tom tagit under en veckolång skärgårdstur som gjordes ombord på Mammas och Pappas motorbåt ”Bumsi” före kriget, tillsammans med farbror Tom och faster Dudde och två bröder Gyllang, Eric och Nisse.  Den salongsbåten hann jag, som född efter kriget, aldrig uppleva. När kriget och ransoneringarna kom, lades båten upp på ett varv i Vaxholm och där hann den förtäras av tiden innan kriget tog slut. Men mina äldre syskon hann uppleva den. Inte minst min syster Karin efter vilken den är döpt. Märkligt förresten, det äldsta barnbarnet till Hilma och Oscar Werner, döptes till Hans men kallades Bimbo (idag inte lika kul kanske...), Birgitta blev Birre, Karin blev Bumsi men vad blev Lasse? Och Brittmarie? Och jag....?

 

 

Dels handlar det om en stor utställning på NK sommaren 1947 som hette ”Klart Kalifornien!” och som omspände kläder, mat, frukter, konsthantverk m.m. Där stötte jag på ett för mig helt okänt namn – Ed Bohlin!

 

Vi vet alla att svenske Carl Edvard Bolin for österut och grundade ett företag som kom att jämte Carl Fabergé bli tsarfamiljens främste hovjuvelerare. Men hur många vet att en annan Bohlin, Emil Helge, hundra år därefter for västerut för att bli ”stjärnornas sadelmakare”? Edward H Bohlin (som han kallade sig i USA) arbetade sig till en helt enastående position alltifrån att Tom Mix köpte en specialsydd kalvskinnsjacka av honom till stamkunder som Hopalong Cassidy (William Boyd), the Lone Ranger (Clayton Moore and John Hart), Roy Rogers, Ray “Crash” Corrigan, The Cisco Kid (Duncan Renaldo), Pancho (Leo Carrillo), Ken Maynard, Clark Gable, John Wayne, Barbara Stanwyck och många andra av Hollywoods stjärnor. Hans företag finns kvar om än under nya ägare och hans egna konsthantverksalster är efterfrågade som aldrig förr. Nyligen såldes hans Lone Ranger-sadel på en auktion i Kalifornien för 130.000 $ (närmare 1,2 miljoner kronor)! Och här i Sverige är han idag helt okänd! Det kommer jag att försöka ändra på i en senare artikel.

Ett annat lika okänt namn dök upp på ett fotografi: ”Monsieur Erik”! Han såg ut att kunna ha med mode att göra på bilden där han välkomnas på Stockholms Central av farbror Tom. Men vem han var eller vad han sysslade med, tog det lång tid för mig att finna ut. Att han visade sig vara en av världens främsta hattkreatörer genom tiderna, representerad på såväl Victoria and Albert Museum som på en mängd amerikanska designmuseer, var det mer en slump att jag kom på. Han föddes i Danmark och började som 15-åring som dräng hos en stor pamp. Men redan två år senare etablerade han sin första salong i Paris tillsammans med den sedermera världsberömde Jacques Fath! Tidvis hade han även salong i London men etablerade sig 1936 i New York och där blev han kvar under varumärket ”Braagaard” (för det fanns redan en ”Erik”).
Även om denne bemärkansvärda herre kommer jag att skriva.

 

Men den gemensamma nämnaren – farbror Tom – förtjänar en närmare presentation. För han tillhörde de verkliga pionjärerna inom svensk reklam och marknadsföring.

Tom Albert Björklund, född den 27 juni 1898. Tog studenten i Södra Latin och gick igenom Handelshögskolan 1919. Efter Handels for han och några andra studenter över till USA för att studera marknadsföring vid Columbia University. Då lärde han känna Ivan Nordgren som blev hans vän för livet. Ivan, kallad ”Ki”, blev sedermera också min gudfar och del av det klassiska ”gäng” som innehöll mina föräldrar, Dudde och Tom Björklund, Ivan ”Ki” och Gull Nordgren, Karin och Elof Ahlström samt Anna och Birger Casserman. Herrarna möttes varje måndagskväll under vårar och höstar på SALK-hallen i Alvik för en timmes tennis. Därefter middag hemma hos något av paren, avslutat med bridge. Alla herrarna hade någon form av reklam- eller handelsmannabakgrund. De tre paren Nordgren (Apoterkarnes Bryggerier), Ahlström (Annons-Krantz) och Casserman (Cassermans Väskor) blev alla mina gudföräldrar. Undra på att jag kom att ägna mig åt såväl butiksreklam som köpenskap!

 

När Tom varit ett par år i USA så blev rektorn vid universitetet, 1922,  uppringd från Sverige och en röst säger: ”Hello. My name is Josef Sachs. You have a young talented student there by the name of Tom Bjorklund. Can you, please, see to it that he packs his bags and is sent back to Stockholm. He is to become head of advertising at my department store here in Stockholm”. Josef Sachs hade bara sju år tidigare invigt sitt nya stora varuhus vid Hamngatan i Stockholm och ville ha en verklig kraft med ett modernt sätt att tänka och verka vid sin sida.

Tom packade sina väskor och reste hem och efter den dagen förblev han AB Nordiska  Kompaniet – NK – troget resten av sitt yrkesliv. Först som reklamchef 1922-1929, sedan som Försäljningsdirektör från 1931 och som vice verkställande direktör från 1944 tills han 1958 pensionerades och avslutade sin yrkesgärning med att på NKs och Svenska Reklamförbundets uppdrag, skriva den svenska reklamens historia: ”Reklamen i svensk marknad 1920-1965”, 1200 sidor i två betydelsefulla band. Redan tidigare hade han gett ut flera undervisningsböcker kring reklam och marknadsföring. Han var ordförande i Stockholms Reklamförbund och i Svenska och Nordiska Reklamförbunden. Han var hedersledamot av Handelshögskolan i Stockholm och försedd med Reklam- och Marknadsförbundets guldmedalj. Kort sagt: han var en av reklamens stora och mest fram-stående pionjärer i Sverige. En förnyare av detaljhandeln och utvecklingsdrivande nytänkare.

En av de yngre NK-direktörerna, Carsten Bratt, sa en gång till min syster Brittmarie: ”Du ska veta det, Brittmarie, Tom var den ende av oss alla som verkligen visste vad vi sysslade med!”

 

1937 lämnade Josef Sachs över VD-stolen till sin son Ragnar, som börjat på företaget tre år efter Tom. Man kan säga att Ragnar och Tom blev ett radarpar som tillsammans gjorde NK till DET STORA VARUHUSET. De kompletterade varandra, hade samma referensramar då också Ragnar studerat amerikansk detaljhandel, och de hade roligt och trivdes ihop.

 

 

Under Toms tid tillkom inte bara de amerikainfluerade julhandelsaktiviteterna, den påkostade och omfattande julskyltningen av hela varuhuset (som blev ett event varje års första skyltsöndag), tomten i ljusgården som tog emot barnens önskelistor (vaktmästare Gustav Wellerstrand, omstyrd av Dramatens perukmakare Börje Lundh), utan också ”sodabaren”, ”korgstolarna”, de stora specialutställningarna. Och inte minst den medvetna satsningen på svenskt konsthantverk. Tom knöt tidigt arkitekten Elias Svedberg till NK som chef för möbel- och inredningssidan. NKs verkstäder i Nyköping blev en viktig kugge i varuhusbygget. Möbelformgivare som Axel Einar Hjort och textilkonstnärer som Astrid Sampe knöts till verksamheten. Nära samarbete med de stora glasbruken och porslinsfabrikerna ledde till stora framgångar. Elias Svedberg kom så småningom att efterträda Tom som vice VD.

 

När Tom närmade sig pensionen och det stod klart att också Ragnar skulle lämna VD-posten för att bli styrelseordförande och varuhuset därigenom skulle genomgå ett generationsskifte, så gjordes det upp att Tom på uppdrag av NK och Reklamförbundet skulle få sammanfatta det drygt halva sekel av svensk reklamhistoria som han varit med om att bygga och förverkliga. Så han fick ett kontor på Västra Trädgårdsgatan där han kom att tillbringa några år med efterforskning och skrivande av sitt magnum opus.  

En person han inte kunde förbigå i boken var faktiskt hans egen svärfar, som han kallade ”Sveriges Reklamchef”! Oscar Werner hade i sin roll som grundare av och föreståndare för Järnvägsmuseet, samtidigt som han uppehöll sin tjänst som SJs Förste Baningenjör (motsvarande chef för det senare Banverket), redan tidigt på tjugotalet byggt upp en reklamavdelning inom museet. Det dröjde inte länge förrän denna avdelning hade fler anställda än själva museet!
Detta hängde samman med hans aktiva roll i samband med världsutställningar och internationella mässor då han kom att verka som generalkommissarie. I samband med minst två av dessa, 1926 vid en internationell utställning i Grenoble och 1939 vid världsutställningen i New York så beordrade han sin svärson på NK att flyga ut ett svenskt smörgårdsbord för servering till i det första fallet en begränsad skara VIPs och i andra till alla inbjudna vid öppnandet. I det senare fallet hade farfar Oscar förfärdigat ett stort roterande runt bord från vilket läckerheterna serverades.

[GRENOBLE. Tidningsreferat:


"Rensadel per flygmaskin till Grenoble!

Nästa onsdag komma enligt DN, generaldirektör Granholms (oläsligt) att bjuda på  bankett i Grenoble, en verkligt svensk måltid, som till på köpet skall tillagas i kungliga huvudstaden och sedan delvis nedsändas pr flygmaskin till ort och ställe. Enligt vad man berättar hos NK utgöras gästerna av ett tjugotal utlänningar, fransmän, italienare, spanjorer m.fl. representanter vid Grenobleutställningen vars officiella svenska representant och generalkommissarie för Sverige, Kapten Oscar Werner, skall fungera som värd vid banketten.

Först upptager matsedeln ett hejdundrande svenskt smörgåsbord vars olika rätter kommer att förses med små kort, som på franska tala om deras beståndsdelar och var i Sverige de mest förekomma. Bordet kommer att upptaga sill i olika former, strömming i olika former, massor av svensk ost, bl.a. Västerbottens och Jämtlands mesost, kaviar och en del delikatesser m.m. varav en del redan nedsänts per järnväg till Grenoble. ..... Till efterrätt serveras äkta skånsk spettekaka, likaså framställd på NK. Spettekakan blir så stor att den måste tas itu i två delar vid transporten - pr tåg - vilka sedan hopsättas vid framkomsten. ..... Bordet ska dekoreras med grenljus i blått och gult, rönnbär och andra svenska prydnader. Som placeringskort blir det ballonger från NK som fasthålles vid bordet av små ankare. På varje ballong skall gästens namn stå tryckt, och snöret skall vara prytt med respektive länders flaggor.  ....  Det är den första större måltid NK skickar utomlands, men i somras levererade firman kokta kräftor pr flygmaskin till Paris."

NEW YORK.



"Smörgåsbordet slog igenom internationellt på världsutställningen i New York 1939 där den svenska paviljongen hade ett roterande smörgåsbord i paviljongrestaurangen ’Three Crowns Restaurant’. Det var i New York som ordet förlorade sina prickar och ringar för att istället uttalas ´smorgasbord’. (Wikipedia)" ]

När Oscar gick i pension, tvingades SJ för första gången inrätta en egen reklamavdelning!

Så det är kanske inte så konstigt att jag också kom att ägna min yrkesgärning åt köpenskapsreklamverksamhet! Tom var mig behjälplig med val av utbildning. Han kopplade ihop mig med sin vän Chris Ottander som var rektor vid IHR och senare nästgårdsgranne i Stallarholmen. Tom var en av grundarna till IHR. Men det blev Reklam- och Marketinginstitutet RMI(-Berghs) som jag hamnade hos och fick min utbildning.

 

 

För sina insatser belönades han rikligen. Bl.a. med Nordiska Försäljnings- och Reklamförbundets Guldmedalj 1956, med motiveringen: "För sina förtjänstfulla insatser inom nordiks reklam, som uppbyggare av det svenska förbundet såsom riksorganisation och dess förste ordförande, för avgörande initiativ och mångårigt värdefullt arbete för reklamens sanering, för förtjänstfulla insatser till fromma för reklamundervisningen i Norden, som skapare av betydelsefulla internationellaoch internordiska kontakter, för att i den dagliga gärningen städse ha använt reklamen på ett föredömligt sätt till gagn för näringsliv och konsumenter."

Tom var en utomordentlig sällskapsmänniska, glad och fryntlig. Öppen och nyfiken. En härlig farbror!

Tom Björklund avled den 2 maj 1968 och ligger begravd i vår gemensamma familjegrav på Norra Kyrkogården där också hans hustru och deras båda barn vilar.


I dag är rollerna ombytta. Det är icke Tom, som sin vana trogen knackar på dörren till mitt kontor, sticker in huvudet och frågar: ”Ragnar, har Du tid för mig, det här går på en minut.”
I dag däremot är det jag, som knackar i glaset och frågar: ”Tom, vill Du höra på mig en minut.” Båda rollerna ha dock ett gemensamt, det där med minuten är nämligen icke med sanningen överensstämmande. Lika litet som Toms ärenden till mig äro föredragna på ett ögonblick, lika litet kan jag avfärda det jag har att säga nu på en minut. Därtill har jag alltför mycket på hjärtat och känner föremålet för väl. Jag säger som min morfar sade en gång i tiden: ”Den mannen har jag verkligen praktiserat.”

Hade jag Toms artistiska förmåga och skulle kunna ta till pensel och palett för att måla ett porträtt av Tom, så skulle det bli en färgstark tavla, fylld av liv och rörelse, ty det mest utmärkande draget hos Dig, käre Tom, är just den färg Du sätter på allt Du rör vid, den entusiasm Du själv har för Dina uppgifter och som Du överför på dem Du samarbetar med. Jag skulle kunna tänka mig att det är Du som inspirerat Harry Ungewitter till en av NK:s sagofigurer som lanserades på sin tid, nämligen general Pim-Pim. Liksom denne marscherar Du alltid i täten, slår på stora trumman, samlar Dina trupper till att attack och ger Dig icke förrän slaget är vunnet, d.v.s. den köpande allmänheten har tillfångatagits och givit sig på nåd och onåd. Liksom general Pim-Pim så vilar Du aldrig på Dina lagrar. Ditt vakna intellekt är alltid på språng för att hitta något nytt, som kan tjusa och dra publik och sätta färg på det annars kanske många gånger gråa varuhuset.

 

Ditt motto är: ”Aldrig något stillastående – NK alltid på allas läppar”.

Otaliga är de evenemang Du satt i verket och de slogans Du hittat på. Det var Du, som bad att ”få släppa in Herr Thoresen” och dymedelst gav revyförfattarna anledning till ett litet tillägg ”och Du känner inte igen Ditt bankkonto”. ( Den danske inredningsarkitekten Svend Thoresen var slagfärdig och något av en social institution. I hans lilla rum på möbelavdelningen på NK trängdes tidens celebriteter för att få sina hem möblerade efter gällande mode. Ville man ta avstånd från funktionalismen var barocken i ropet i en bekväm 1930-talstappning kryddad med konst och antikviteter. Thoresen möblerade och inredde på detta sätt åt både Gösta Ekman den äldre och Zarah Leander. MW:s anm.). Det var Du som släppte in King Bore i NK, det var Du som släppte in olika damer i och för borddukningstävlan, som blev en sådan succé, att en oavbruten kö ringlade genom hela varuhuset. Det var Du, som började med miniatyrgolfbanan på takterrassen, Du introducerade badmintonspelet, Du visade de engelska kronjuvelerna. Du ordnade julgranstävlan, det är Du som är pappa till ”Brud och Hem”, det är du som är initiativtagare till ”NK i Ord och Bild” och till det som kallas NK:s Guldklubb, och det är Du som lade ner hela Din själ i det som vi alla ännu ha i färskt minne ”Klart California”. Där uppbådade Du verkligen allt som tänkas kunde, men jag förstår fortfarande inte att Du inte i samband därmed kunde ordna med ett besök av president Truman, åtminstone kunde Du väl ha åstadkommit ett litet telegram från honom eller en grammofonskiva, där han tackade mig för att jag släppt in California i NK. 

Det här är ju bara ett litet axplock på vad Du gjort, och man frågar sig med häpnad: Hur kan en enda människa hinna med så mycket? Svaret blir: Det är bara möjligt, om man har Tom Björklunds arbetsförmåga och arbetsintensitet. Man frågar kanske också: Hur är det att ha en sådan man till medarbetare? På det kan jag lämna svaret i ett enda ord: Idealiskt!

Tom, som är så konstnärligt begåvad på alla de områden, står nämligen i trots av detta med bägge fötterna på jorden och saknar helt de överdrivna känslosvängningar, som i många fall brukar utmärka konstnären och många gånger kan bli påkostande i samarbetet. Jag vill ju inte påstå, att Du alltid är så ekonomisk, när det gäller reklamen, där kommer Din bohemnatur till uttryck. Därför kan jag väl förstå att Pappa blev något häpen när Du på sin tid i samband med en NK-realisation lanserade uttrycket: ”Bli NK-nomisk”. Han hade svårt att förstå, vad NK hade med ekonomi att göra. Han tänkte givetvis då uteslutande på reklambudgeten. Du är emellertid så pass ekonomiskt lagd att Du böjer Dig för sak- och sifferskäl och avstår, om ock med svidande hjärta, från vissa projekt, som absolut inte finna genklang i Dina medarbetares öron. En man med en sådan idérikedom, som den Du besitter, måste ju givetvis då och då sväva ut i det blå. Ja nu är också detta sagt, käre Tom, annars skulle Du väl icke känna igen mig, om jag lät ett sådant tillfälle gå mig ur händerna.

Vad som icke heller passar riktigt ihop med Din konstnärliga läggning är det lugn med vilket Du arbetar, den balans, som är utmärkande för Dig. Du är en osedvanligt harmonisk människa. Förklaringen härtill är måhända den atmosfär av trivsel och förståelse Du funnit i Ditt hem och i Din ledsagarinna genom livet. Hon har förstått Dig, stött Dig och hjälpt Dig på alla sätt. Ett ytterligare bidrag till denna Din balans är nog också, att Du med rätta har den sanna tron på Dig själv. Denna har tydligen redan i ungdomens vår varit ett utmärkande drag för Dig. Det ryktas nämligen att när Tom sökte sin första anställning i USA, så ritade han en tom skruvstol i sin ansökningshandling och skrev över: ”Who can fill that chair?” och på sidan ”I myself”. Huruvida han fick anställningen eller ej, vet jag icke, men att Du ”have filled and still are filling a big chair” i NK, det kan jag intyga.

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga, när jag talar om Dig, käre Tom, både om Dina förtjänster som medarbetare, och som familjefar, vän och människa, ty i alla dessa egenskaper är Du prima. Jag har emellertid en känsla av, att den utbedda minuten nästan hunnit i nivå med tiden för våra samtal på NK och då förstår jag, att det är tid att sluta. Innan dess vill jag dock bringa Dig ett tack, ett varmt och hjärtligt tack för vad Du betytt för NK och för mig personligen. Du har varit en osedvanligt lojal, skicklig och inspirerande medarbetare och har gjort en stor insats i bolaget. Du har varit en trogen och god vän, som man kunnat lita på i alla väder.

Det är min innerliga förhoppning, att hälsa och krafter må stå bi, så att Du ännu länge må få verka på samma föredömliga sätt som hittills, gå till attack med samma frejdiga mod och artistiska förmåga som under gångna år och att Du må få leva lycklig i kretsen av dina kära.

RAGNAR SACHS





TOM BJÖRKLUND
Född 26 juni 1898
Död 2 maj 1968

Examen från Handelshögskolan i Stockholm

Studier vid Columbiauniversitetet 1919-1922

Reklamchef AB NORDISKA KOMPANIET 1922-29

Försäljningsdirektör 1931-1958

Vice Verkställande Direktör 1944-1958

 

Ordförande i Stockholms Reklamförening 1934-36

Ordföfande i Svenska Reklamförbundet 1935-38

Ordförande i Nordiska Reklamförbundet 1936-39

En av grundarna till IHR

 

BÖCKER:
"Hur man annonserar med framgång" 1924

"Hur man gör reklam" 1931

"Handbok i försäljning och reklam" 1938

"Reklamen i Svensk Marknad 1920-1965" 2 band 1967

 

Hans Björklund (1930-2018), inredningsarkitekt SIR.

Praktiskt taget hela 2018 kom jag att ägna mig åt min gamle kusin Hans, vars hälsotillstånd gjorde att jag redan 2017 blev ombedd av honom att bli god man. Hans syn hade då gradvis försämrats så att han knappt såg alls. En misslyckad laseroperation i ett öga hade bränt bort stora delar av synnerven vilket gjorde att han bara såg en ring i periferin. Det andra ögat var även det så dåligt. Hans hörsel var också helt på upphällningen och hans diabetes gav honom ständiga bekymmer med bensår. Allt detta gjorde att hans rörlighet begränsades och han kom överhuvudtaget inte ut längre. Men han ville inte lämna sin trygga lägenhet för ett serviceboende. Han ville klara sig själv. Änkan efter hans gamle vän Sten, Katrin Berggren som själv var över 90, hade då minst en gång varje månad tagit sig med färdtjänst från sitt äldreboende hos "nunnorna i Bagarmossen" för att hjälpa Hans att betala räkningar eftersom han inte såg att själv skriva längre. Katrin ville också bli befriad från denna uppgift och kunna ägna sig mer åt att bara vara vän!

Sent i våras stod det dock klart att Hans inte längre kunde bo hemma. Han hade tagit fel på toalett- och ytterdörrarna och kommit ut i farstun och med tanke på hans dåliga syn var det väl bara tur att han inte föll utför trappan. Hans biståndshandläggare lyckades då komma överens med honom om att flytta till Katarinagården i närheten vilket också skedde. Men där försämrades hans tillstånd snabbt och i början av juli avled han.

 

Då vidtog nästa fas i mitt arbete: att vara testamentsexekutor. Hans hade ingen nära familj och eftersom hans stora intresse varit operakonsten och han dessutom ägnat så stor del av sitt yrkesliv åt Stockholmsoperans byggnad, så var hans vilja att kvarlåtenskapen skulle bilda en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. D.v.s. inte bara de som befann sig på och framfår scenen utan även sådana som fanns ovanför, under, bakom och vid sidorna. För alla bidrog till helhetsupplevelsen.

Men det var mycket att röja och ta hand om. Hans led av vår "familjegen" som gör det svårt för oss att göra oss av med saker....

Men denna röjning har också gett mig insikter i delar av Hans familj som jag inte hade förut. Inte minst när det gäller Hans pappa Tom Björklund, legendarisk NK-direktör. Därför kommer jag framöver att både skriva om honom och om NK och en del av de begivenheter där som hade Tom som upphovsman.

Så här skrev jag dock om kusin Hans i den introduktionstext som lades ut som vinjett för auktionshusets temaauktion kring Hans samlingar:

 

 

 

 

2016 skulle vi flytta från vår gamla gård utanför Strängnäs där vi bott och verkat i 20 år. Det kändes vemodigt och lite definitivt. Nu hade vi uppnått den ålder då vi inte bara köpt vår första ”förnuftiga” bil med högt insteg och höga dörrar utan nu skulle vi också flytta till ett mindre krävande boende.

För första gången i livet var vi inte längre riktigt på väg framåt och utåt utan kände att vi behövde dra ihop och koncentrera.

Redan några år innan tog jag itu med alla de böcker jag samlat på mig genom arv och egna förvärv genom livet. Jag förstod att jag inte längre skulle kunna räkna med att ha ett rent biblioteksrum och inte heller några uthus som kunde svälja bokhyllor. Jag har skrivit om dessa våndor redan tidigare och om lyckan av att just ha ett bibliotek (HÄR). Det blev ett besök av två antikvariatsbokhandlare som tog med sig ett antal kassar men ändå ett tiotal stora flyttlådor som togs om hand av pingstkyrkans second-hand-butik i Strängnäs.

Kvar blev ändå runt 40 hyllmeter som behövde skapas rum för. Så det blev en
specialbyggd hylla plus en del mindre och lite utspridda i vår nya bostad i Mariefred.

 

Under något av de sista åren i gamla huset var vi bortresta och jag hade då tagit med mig fyra pocketböcker från 60-talet av författargruppen bakom Patrick Quentin med avsikt att lägga kvar dem på hotellet vid hemresan. Det var böcker som jag läst i min ungdom och fann högst läsbara även i nutid. Och när jag lämnade de fyra pocketböckerna på hotellhyllan (varav en med en inskrift från Pappa som jag nu kompletterade för att fungera som ”kedjebrev” för kommande läsare) så hade någon annan hotellgäst tursamt nog lämnat just en bok av Patrick Quentin i originalutgåva från 40-talet som jag tog med mig hem. 



 

 

Hugh Wheeler och Richard Wilson Webb hette de huvudsakliga deckarförfattarna bakom de tre signaturerna. De började under 1930-talet och en del av böckerna skrevs av den ene eller den andre, andra av båda och ytterligare andra tillsammans med ett par kvinnliga författare vid namn Martha Kelley och Mary Louise Aswell. Men från 1936 så var det Wheeler och Webb som stod bakom de tre pseudonymerna. 1940 slutade Webb att delta och Wheeler tog helt över skrivandet på egen hand. Han lade ner signaturerna Quentin Patrick och Stagge åt sidan och fokuserade på Patrick Quentin.

Efter min Pappa ärvde jag en inbunden svit av deckare av dessa tre pseudonymer som han i sin tur tagit hand om från ett dödsbo. När vi skulle köra de tiotal kartongerna med böcker till pingstkyrkans butik så behöll jag dessa ca 20 band. Jag hörde mig för med deckarbiblioteket i Eskilstuna som sa att de gärna övertog dessa men jag tänkte att jag först skulle se om de fortfarande gick att läsa med behållning.

Jag började med Jonatan Stagge-böckerna och fann dessa riktigt trevliga i god ”Maria Lang”-anda. De utspelar sig på den amerikanska landsbygden där ”husdoktorn” och änklingen Hugh Westlake bor och verkar tillsammans med en liten dotter som nästlar sig in hos nya grannar och gårdar och drar in sin far i olika förvecklingar och mysterier. Lättsamma, lättlästa och med fortfarande gångbara och begripliga intriger. Språket är också lätt att läsa. Visst finns det tidsmarkörer men inte alls i den utsträckning som finns hos de övriga pseudonymerna. Är detta en följd av olika författartemperament eller medvetna skillnader i skildrandet?

 

Quentin Patrick-böckerna saknar gemensam nämnare. Olika intriger, platser och personuppsättningar gör att de inte alls hänger ihop på samma sätt som de övriga. Här finns dock i några böcker en mycket speciell kriminalpolis med rötter i överklassen och med akademisk bakgrund vid namn Kommissarie Trant. Denne flyttar senare över till de sena Patrick Quentin-böckerna. Det som dock är intressant med Quentin Patrick-böckerna är att flera av dem utspelar sig i England. Man imponeras av hur väl författarna kan återge stämningar och miljöer på till exempel en Engelsk internatskola på landsbygden.

 

De tidigare Patrick Quentin-böckerna har teaterregissören och författaren Peter Duluth som berättar-jag och hjälte. I en av de tidiga böckerna (Peter Duluth nyktrar till) som utspelar sig på en psykiatrisk privatklinik där personer med olika störningar vårdas. I Duluths fall är det hans alkoholproblem efter en tidigare relation som har gjort att han hamnat där. I handlingen finns en ung dam på en annan avdelning som vilseförts så att hon hamnat på kliniken. Det uppstår kärlek och Iris, som hon heter, kommer att bli Mrs Duluth och en vacker och berömd skådespelare som fortsättningsvis löser de kommande gåtorna tillsammans med sin make. 

Då och då befinner de sig på olika orter vilket gör att böckerna med olika intriger kan hållas varierade och författarna undviker stagnation.

 

I Duluth-böckerna är dock språket tidvis väl så tidsbestämt. Som den här repliken när poliskommissarien ber Duluth om hjälp att iaktta och rapportera kring de olika misstänkta personerna: ”Ni, sa Craig och log. Inte er fru. Jag betvivlar inte att hon är en smart flicka. Men fruntimmer är fruntimmer. Uppriktigt sagt är jag inte så förtjust i att fruntimmer blandar sig i karljobb”. Eller: ”Men snälla du, försök att tro att jag inte är lika stor strunt som de andra”.

Att vi förändrat vårt språk märks också på att man istället för ”berättat för honom” säger ”berättat honom att vi inte...”. Vissa ord som ”tungus”, ”basilisk” är man tvungen att slå upp!

Det vimlar också av vad jag skulle kalla tidstypiska översättningsfadäser: det bland amerikaner så frekvent använda uttrycken ”honey”, ”kid” och ”beauty” översätts med ”barn”, ”unge” eller ”liten”.

”Gordy, sade hon kelet, unge, bara en till”. ”Kom ihåg mitt barn (till hustrun)”. ”Ta fram din cape, skönhet!” ”Barn, detta är mycket trevligt”.

Ordet ”sköte” används också för ett manligt skrev/gren!

Eller: ”Marietta tyckte om mexikansk mat, så varm att den kunde ta pläteringen av bordssilvret” där ”hot” i betydelsen ”starkt kryddad” översätts på detta missvisande sätt. Fortfarande gällde också Karl-Alfred/Frasse-översättningen av ”hamburgare” som genomgående kallas ”parisare”.

Man dricker heller inga drinkar utan groggar vilt: ” ’Älskade, låt oss ta en nattgrogg och sitta uppe några minuter. Lägg upp dina fötter här’. Hon serverade oss groggar och vi satte oss framför brasan.”

Men det finns också vackra formuleringar som ”Den här kvällen tycktes solnedgången rosafärga själva luften; själva staden var som en kvist persikoblom”. Eller användande av ordformer som vi glömt för länge sedan: ”Jag är säker på att jag ville att folk skulle ha trevligt ifall jag doge.”

Översättningarna är genomgående gjorda av en E W Olson och böckerna gavs i Sverige, med ett undantag, ut av Skoglunds Förlag.

 

Det jag slås av främst är dock de fantastiska omslagen mestadels åstadkomna av en för mig okänd tecknare och illustratör vid namn Gunnar Lindvall som föddes 1896 och dog 1960. Han hängde med under större delen av utgivningen i Sverige och gick antagligen i pension i samband med att man på 50-talet övergick till en mer abstrakt och geometrisk design på bokomslag.

Men kontentan av denna nöjsamma läsning är att pseudonymtriumviratet Quentin-Stagge-Patrick ännu håller att läsa med god behållning. Språket känns friskt – om än som sagt då och då lite daterat – och lätt att läsa och följa. Intrigerna är utmärkt hopkomna. Miljöerna väl beskrivna. Och spänningen hålls vid liv!

Nu får kassen med dessa böcker vandra vidare till Deckarbiblioteket i Eskilstuna och jag får plats för lite nytt i min hylla!

 Slutligen en omslagskavalkad:

 

”Den ende nu levande som hållit varje föremål på Gripsholms slott i sin hand” brukade han säga om sig själv efter att ha lett den stora generalinventeringen på slottet på 80-talet.

Men i sanningens namn var det faktiskt hans mamma Greta som jag lärde känna först. Hon var en av de glada härliga ”tanterna” hos Carl Jan Granqvist på Grythyttans Gästgifveri på 70-talet då familjen firade mellandagar och nyår där. Det var Carl Jans mamma Mai, Åkes mamma Greta och så Valborg och Sickan. Den sistnämnda var barnens absoluta favorit med sagoläsning och hyss. Dessa kvinnor gav en god och glad grundton till hela upplevelsen.

 

I mitten på 80-talet blev jag tillsammans med bl.a. Bie Seipel engagerad i Jubileumskommittén för Gripsholms 450-årsjubileum 1987. Planeringen började flera år innan och leddes av vår vän, slottsfogden John Crafoord. En av de första som knöts till projektet var Åke Livstedt, som blev primus motor för den kungliga supé som kom att bli stilbildande och förebild för bl.a. den moderna Nobelbanketten. Själv fick jag ansvar för finansiering och för den teaterföreställning som Dramatens toppgarde genomförde på Gustav IIIs Teater och som inledde jubileumskvällens firande.

 

Jag tror inte någon har upplevt en så genomtänkt och noggrant planerad historisk måltid som den Åke orkestrerade i Rikssalen på Gripsholm. Med rätter från slottets alla århundraden framburna i storslagna processioner av människor klädda i tidstrogna kläder och ofta i roller av verkliga historiska personer, ledda av en marskalk med en vacker specialkomponerad stav av Gunnar Cyrén som tillsammans med övriga speciellt framtagna bestick och glas finns att beskåda på slottet. Med specialskriven ”Gripsholmsmusik” av Sven-Erik Bäck och med ”Den Stora Överraskningen” i rollen som Gustav Wasa, som ledde processionen med efterrättens tårta. Framför det verkliga majestätet demaskerade sig denne dramatiskt och visade sig vara ingen mindre än Jan Myrdal, som i ett tal för sin ”efterträdare” på tronen, gav prov på en oanad respekt för denne och hans roll.

 

Drottningen viskade långt senare i Åkes öra att supén på Gripsholm fortfarande var oöverträffad av alla de historiska måltider hon upplevt. Och vi som var med kan bara instämma.

Bie och jag fortsatte samarbetet med Åke under många år och arrangerade specialvandringar på Gripsholm för en grupp av slottets vänner. Vandringar som tog oss genom århundradena och genom utrymmen som normalt inte visas och där Åke delade med sig av sina enastående kunskaper om slottet, dess inventarier och historia. Inte sällan visade han UF-bilder (som en av deltagarna kvicktänkt kallade Åkes mobila motsvarigheter till OH-bilder: ”Under-Feet-bilder”). D.v.s. utlagda på golvet framför gruppens fötter för att alla skulle kunna se.

 

Om dessa vandringar kan ni läsa mer HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR.

När Åke flyttade från sitt barndomshem på Roslagsgatan ut till Nockebyhus gav han mig förtroendet att förteckna och till Gripsholmsföreningen, för hans räkning, överlämna en omfattande samling av böcker, skrifter och annat kring slottet och däribland inte minst hans tyvärr aldrig publicerade manuskript till en praktbok om den kungliga supén 1987.

 

På grund av sin sviktande hälsa avböjde han för några år sedan flera vandringar. Då Åkes intresse för de tekniska landvinningarna på den digitala fronten var begränsad, kom våra kontakter att inskränka sig till goda hälsningar via sms till jul och påsk.

Men de oförglömliga stunderna vi upplevt med Åke i ”Ödenas Röda Slott” kommer för alltid att bevaras med glädje och saknad.

 

Hade idag ett trevligt samtal under en timme med vårt Kommunalråd Jacob Högfeldt. Han hade bjudit in mig för att prata om skolsituationen eftersom han, smickrande nog, ansåg mig vara en klok person.

 

Själv har jag gått i tre olika skolor under varsitt stadium. Två av dem var privatskolor och den mellersta en kommunal realskola. Båda privatskolorna ansågs progressiva. I den ena, som var en s.k. förberedande skola, vilken drevs av två kvinnliga pedagoger, gick samtidigt som jag nio barn till Nobelpristagare och en blivande ordförande för Nobelstiftelsen. Den andra, en gymnasieskola, grundades av förebilden för Fröken Friman, Anna Whitlock. De båda privatskolorna startades och drevs av entusiasm och eldsjälar. Lärarna höll hög klass och brann även de för sin uppgift. Klasserna var inte alltid små. Min första klass bestod av 41 elever, 19 flickor och 22 pojkar. Min studentklass bestod av 29 elever varav 14 pojkar och 15 flickor. Det är klart att detta har format min syn på "den goda skolan".

Bakgrunden till mötet är att Barn- och Utbildningsnämnden på grundval av en i mina ögon alltför snäv utredning, beslutat att lägga ner tre lågstadieskolor på landsbygden, och en i Strängnäs, samt att lägga ner högstadiet i Stallarholmen och sprida ut eleverna i Mariefrad och Strängnäs.

Min kommunalpolitiska bana började i Skolstyrelsen i Strängnäs kommun på 70-talet. En av mina kloka och goda kollegor i styrelsen var nuvarande kommunalrådets farmor Marianne, som jag hyste den största aktning och respekt för. En klok och insiktsfull kvinna trots att vi inte tillhörde samma parti.

Jag kan absolut inte säga att Jacob vansläktas som politiker även om vi i dagens samtal inte kom varandra närmare. Det enda vi kunde enas om är att detta är en mycket svår fråga och en fråga som potentiellt väcker mycken misstro och ilska också bland dem som röstar med Jacobs parti. Vi kunde också enas om att det i grunden inte har ett dugg med kommunens ekonomi att göra.

Den svåraste motsättningen mellan oss i frågan, är att Jacob ser det hela ur professionens synvinkel. Han hyser stor tilltro till utbildningschefen och dennes kompetens och menar att det är svårt för en liten kommun nära huvudstaden och mitt i Mälardalen att hävda sig tillräckligt för att locka kompetent lärarpersonal också till små landsbygdsskolor. Det blir inte ens en lönefråga.

Jag har märkt det här sättet att resonera utifrån personalsynpunkt vilket jag finner olyckligt. En lärare vid en av de berörda skolorna yttrade att hon såg fram emot att dessa små skolor lades ner för att hon då skulle få fler kollegor att samtala med vid kafferasterna. Den typen av argument gör mig faktiskt ursinnig. Men det är så det tycks vara. Större sammanslutningar eftersträvas för tanke- och kompetensutbyte. Facklig makt stödjer.

Det hjälper numera föga att hävda att Albert Einstein och alla Nobelpristagare efter honom, till största delen lär ha startat sina skolbanor just i små landsbygdsskolor där lärare verkade som kände sitt kall och som kunde entusiasmera sina elever att intressera sig för vidare studier i litteratur, språk, fysik, kemi, geografi etc. Men Jacob och jag var också överens om att just bristen på denna typ av lärare, de som brinner för undervisningen och elevkontakten snarare än för kafferaster och kollegierum, blivit alltmer sällsynta. Kanske har han rätt.

Men för mig – och säkert många av dagens unga föräldrar – är det snarare den lilla, nära skolenheten som hägrar när de egna telningarna skall sättas i sin första skola, än en utbildningsanstalt på långa bussresors avstånd. Hur kompetent denna anstalts personal än må vara.

I den första skolan ska inget barn bli osynligt. Inga skolgårdar med hundratals barn som skymmer dem. Inga långa mataköer. Alla lärare på skolan ska veta deras namn, känna igen deras utseenden, veta deras styrkor, svagheter och egenheter.  Allt för att på ett mycket personligt sätt kunna lotsa dem vidare i skolsystemet. Så fungerar inga stora skolenheter.

Det är barnets – och deras föräldrars – perspektiv som borde styra beslutet om skolornas framtid i Strängnäs kommun, inte personalens krav på kollegor att umgås med. Lågstadiets uppgift är lika mycket att lära barnen grundfärdigheterna som att öppna deras sinnen för läsande och lärande, stimulera deras fantasi och skaparlusta.

 

 

”För den som skriver dessa rader har Stenkullen och än mer kanske dess skapare haft en i viss mån avgörande betydelse.

Från slätten där nere, där jag bodde, hade jag länge längtansfullt blickat mot den Kolmårdssträcka, på vars solbeglänsta, varma sluttning den stora lustgården låg.
Det var ej blott de kraftiga, friska träden med doftande Gravenstein och skimrande Åkerö, som fängslat gosseögat — det var snarare i långt högre grad de stolta ekarne, skrikornas hemvist, de resliga furorna, trastarnes konsertplats, de skymtande blomstren, bins och fjärilars skafferier, och kanske först och sist det förföriska ryktet om ett paradis härligheter, som väckt min längtan.

En dag, en varm, solig högsommardag, då ännu lärkan drillade och klövern doftade, kom min far med det ljuvliga budskapet, att jag var välkommen till Stenkullen för att med dess skapare själv — gamle Herr ERIK SWARTZ — som ciceron få stilla min åtrå.”

Den som skrev dessa rader i Föreningen för Dendrologi och Parkvårds andra årsbok ”Lustgården”, 1921, var ingen mindre än Rudolf Abelin, skaparen av en av vårt lands förnämsta parkanläggningar, Norrvikens Trädgårdar utanför Båstad. Och det han skrev om var parken runt det märkliga stenhuset vid sidan av E4 i sluttningen ner mot Bråviken och Åby som vi väl alla passerat och hastigt undrat över. Det har stått där och sänt ut vemodiga signaler om övergivenhet och tilltagande förfall. Men vad är det för ett hus?

Det står ju ”Hotell” och ”Värdshus” i neonskrift på fasaden, även om fler och fler bokstäver slocknat med åren. Men kan det stämma? Jo minsann. En sökning på nätet och man finner mängder med artiklar och annat om detta ett av Sveriges mest undangömda pärlor för oss med ett nostalgiskt sinne.

 

Bland de böcker jag tog med mig från föräldrahemmet när dess bibliotek avvecklades fanns några årgångar av just ”Lustgården” där jag läst om den enastående parkanläggning som Erik Swartz, född och uppvuxen i Norrköping där han övertog driften av faderns snusfabrik. Med tilltagande välstånd hörde också ett sommarviste till och detta lät han på 1850-talet bygga och anlägga på Kolmårdssluttningen med utsikt över Bråviken. Han kallade stället Villa Stenkullen och den park som omgav huset blev spektakulär med inslag av för våra breddgrader exotiska trädarter.

Familjen Swartz var också politiker i tre generationer från kommunal- till regeringsnivå och de lämnade goda saker efter sig i Norrköping vars grönska till stor del vi har att tacka familjens Swartz för.

Men 1957 övertogs Stenkullen av Tekla och Niels Svensson som gjorde om det till hotell och värdshus. Byggnaden övertogs med en hel del av sina gamla inventarier. Såtillvida finns i Kung Oscars sovrum en specialritad säng som Oscar II sov i 1902 på besök hos dåvarande riksdagsmannen, sedermera finans- och statsministern Carl Swartz.

Niels Svensson drev hotellet i en högst personlig stil. Som hans dotter Maria som äger hotellet idag sagt: ”Vi är inte så mycket för att slänga saker”. Och det kan man förstå, för huset är fyllt med tavlor, antika möbler, böcker och allsköns föremål från pappa Niels färder världen över. När E4 drogs tvärs igenom deras fastighet och det landade ett säkerligen ganska stort belopp på familjens konto som intrångsersättning, så bestämde familjen att pengarna inte skulle läggas på huset utan på att göra det möjligt för familjen att resa ut i världen. Och resultatet syns inte minst i källarvåningens ”pub” som är fylld med ethnografica från Söderhavet och andra exotiska platser.
Motorvägen skar av tomten så att hela fruktträdgården med musteri och allt hamnade på andra sidan vägen. Nu lever Maria Svensson i samma predikament igen. Ska den nya järnvägstunneln genom Kolmården mynna i hennes fastighet? Och isåfall var?
Kanske kommer ersättningen denna gång att räcka till en ordentlig och mycket välbehövlig renovering av husets tekniska utrustning, vatten, avlopp, duschar, kök och badrum.
 
Ann och jag hade många gånger noterat och kommenterat det mystiska hotellet där vid sidan av motorvägen. Hur kom man ens dit?

När vi så i somras bestämde oss för att göra en dagsresa på Kinda kanal, så beslöt vi att vi skulle ta oss ner genom Sörmland bara på småvägar för att till sist landa i Rimforsa Strand där vi skulle övernatta för att dagen efter göra vår kanalfärd. Läs om den HÄR.

Efter att sedan ha tagit tåget för att hämta bilen i Rimforsa skulle vi åka till Hotell Stenkullen och stilla vår nyfikenhet genom en övernattning! Men det finns ingen hemsida, ingen e-post. Blott telefon gäller så jag ringde och fick kontakt med Maria Svensson som idag efter sina föräldrars död driver hotellet helt ensam. Hon berättar att på 50-, 60- och 70-talen var det fullt hus nästan jämt och de hade tre anställda, men idag är det knappast någon rusning. Och Maria verkar inte heller särskilt bekymrad. Kanske finns fortfarande någon välinvesterad krona med god avkastning kvar av den gamla ersättningen.

Vi fick lov att bestämma oss för vad vi ville ha för middagsmat redan när vi bokade. Vi förstod att hennes Gösfilé var något alldeles extra så den tog jag medan hustrun bestämde sig för stekt lax.

Vår kanalfärd var helt fantastisk i alldeles stilla, varmt och soligt väder så när vi senare sakta letade oss fram med bilen genom samhället Åby för att hitta skyltarna som visade mot Hotell Stenkullen, var vi helt tillfreds med tillvaron och såg med stark spänning fram emot vad vid skulle möta. Vi fick senare veta att sista biten av vägen upp mot Stenkullen är den gamla Riksettan, rikets absoluta huvudled ända tills Europavägarna tog över. Den har till och med en egen vänförening som då och då sammanstrålar här vid Stenkullen för att få lite närkontakt med den gamla slitna asfalten!

 

 

En skällande jättelik Sankt Bernhardshund annonserar vår ankomst efter att vi forcerat grinden med diverse avskräckande plakat på om att endast gäster var välkomna inte sådana som bara var nyfikna. Och vi hälsas välkomna av Maria som visar oss till vårt rum en trappa upp i det stora huset. Vi har fått Drottning Sofias rum och ska sova i hennes säng. Kung Oscars rum med den tidigare omnämnda extralånga sängen för kungen ligger vägg i vägg. Men vår himmelssäng i mahogny går sannerligen inte av för hackor heller.

Vi bestämmer tid för middagen. Det visar sig att vi är enda gästerna. Så vi gör oss hemmastadda. Jag letar mig ner till källarplanet för att kunna bli av med resdammet, eftersom duschen på övervåningen är ”avstängd”. Duschen jag använder har sannerligen sett sina bästa dagar för länge sedan, men det är oklanderligt rent och luktar gott. Passar på att kika runt i källarens pubavdelning med alla sina fantastiska saker på väggar, i tak och på golv.

En liten tuting på rummet blir det sedan framför det öppna fönstret. Vi är dock tvungna att fösa undan draperier i flera lager framför fönstren som var det normala vid tiden för husets storhetstid.

På överenskommet klockslag kommer vi in i en av de stora matsalarna och blir visade till ett fönsterbord med utsikt över motorvägen – och Bråviken! Om än bak en tunn vägdammshinna över ytterglaset.

 

Vi blir serverade en helt enastående god middag med ett utmärkt vin till och känner oss som riktigt herrskapsfolk där vi tronar i ensamt majestät i den överdådiga gamla sekelskiftesmiljön. Då och då tittar Sankt Bernhardshunden Kitha till oss men blir ideligen utkörd av matte.

 

 

Vi är verkligen på ett gammaldags gästhem. Detta är varken ett hotell eller ett värdshus, vi är hemma hos Maria i hennes gästhem. Och det känns varmt och välkomnande.

Efter måltiden ägnar vi en stund åt att läsa en del av alla upplagda tidningsartiklar genom åren om Stenkullen och dess ägare och tar en promenad genom delar av parken.

 

Så kryper vi ner i Drottning Sofias himmelssäng. Någon TV existerar inte på Stenkullen, så man får ägna sig åt forna tiders kvällsnöje – att läsa en god bok.

 

Efter en god natts sömn och utan att den mörkklädde vänlige herrn har väckt oss (kanske gick han ändå en tyst runda genom vårt rum utan att vi märkte det) serveras frukosten vid samma bord i matsalen. Lika riklig och välgjord som middagen innan. Hemgjord marmelad, hembakat bröd. Gott!

 

Hustrun och Maria börjar prata växter och de försvinner sedan ut försedda med spadar och påsar medan jag på nytt försjunker i ställets historia i böcker och tidningar som ligger framme.

 

Efter en stund går jag ut och möts av de båda blomsterflickorna med fulla påsar. Då har de varit och skattat diverse rabatter på växter som Maria med varm hand ger till min fru. Det märks att där finns ett starkt gemensamt intresse. 

Plötsligt undrar hustrun var hon lagt sin kamera och börjar rekapitulera var de gått någonstans. Det visar sig att de i stort sett varit runt i den jättelika och förvuxna parken så de beslutar sig för att gå den runda de gått men nu från varsitt håll. Maria tar sin jättehund Kitha med sig och efter en stund hör jag henne hojta och hon och hunden kommer farande tillbaka med kameran som Kitha nosat sig fram till, liggande på en sten. När Ann får höra detta är det ingen hejd på ”bravo-ropen” och klapparna och Kitha blir alldeles till sig av allt beröm från alla håll att hon kärleksfullt vräker sina 150 kilo mot oss så att vi faller omkull i tur och ordning!

Besöket närmar sig sitt slut och vi packar ihop oss i bilen. Maria och Kitha står och vinkar när vi far och önskar oss välkomna tillbaka.

Och komma tillbaka är något vi verkligen önskar att det ska kunna bli av någon gång.
Och till alla er som läser detta säger jag: Ring och boka en weekend! Ta chansen till en enastående nostalgitripp. Det här är upplevelsen av en försvunnen tid och kanske lever det ännu på nåder till läget för järnvägstunnelns öppning är bestämd. Vill ni se på några filmsnuttar som Sveriges Television gjort så hittar ni dem HÄR!

Den gamla örtagården vid Stenkullen (1921)

 

För något år sedan tog jag mig för att åter läsa Selma Lagerlöfs epos Gösta Berlings Saga.

Det var på många sätt en märklig upplevelse. Boken är ju egentligen en storslagen radda av skrönor utan riktig sammanhållen tråd. Vad ville Selma med boken? Det är svårt att riktigt förstå det som något annat än just detta återgivande av skrönor utan egentlig avsikt från författarens sida.

Det var rätt svårt med kronologin. Och man skulle behövt en personförteckning med gårdshänvisning för att slippa bläddra fram och tillbaka.

Märkligt att läsa en utgåva från 60-talet. Jag trodde att man skulle ha uppdaterat språket mer redan då. Min generation - och knappt det - lär vara den sista som kan läsa det tidiga nittonhundratalets svenska litteratur. Många ord jag aldrig hört och inte ens finner i ordbok: "stycke" i betydelsen klänning t.ex.

Det är ondska och godhet, svaghet och styrka. Och den finns i alla karaktärerna. Märkligt dock att Selma kan ursäkta den totala brist på känsla, empati och omtanke som Bergling vIsar när det gäller den förståndshandikappade skogsflickan. "Det var ju bara på skoj". Undrar om hon skulle deltagit i #metoo?

Ibland känns det som om Selma inte tror på gud och att den i allt närvarande gudligheten därför ibland känns mer påklistrad för att behaga tidsandan. Man förstår de filmmakare som sett den magnifika kyrkscenen när greve Dohna bärs ut ur den vitkalkat avskalade kyrkan där Selma fortfarande velat se de gamla helgonbilderna och takmålningarna. Eller kavaljerernas kalas, eller de vilda slädjakterna. Visst finns det filmstoff, men det måste struktureras för att bli begripligt. Måste se om den gamla filmen också för att se hur man lyckades. Tänk om Bergman kunnat sätta tänderna i denna story och kunnat omforma den efter sitt huvud.

Frågan uppstår om man kan förändra en författares text för att inte bara få den begriplig för en modern läsare (finns "nyöversättning"?) utan också kunna renodla och förenkla texten? Selmas sätt att hela tiden förstärka en egenskap eller händelse genom att stapla påbyggande bisatser blir i längden rätt jobbig.

Selma Lagerlöf var en mästare på inledningar som fångade läsaren. Gösta Berlings saga är inget undantag: "Äntligen stod prästen i predikstolen." Intresset är väckt för denne märklige gynnare, en försupen präst som i veckor försummat sina söndagsgudstjänster efter att ha rumlat om med sina suparkompisar. Biskopen finns på plats för att utfärda domen, men Berling samlar sig och ger en bländande predikan som får hela församlingen att samfällt återta alla klagomål. Biskopen får ge sig av med oförättat ärende. Men suparkompisarna lyckad ändå ställa till det — som vid så många andra tillfällen i boken — i bästa välmening, och prästen blir ändå avsatt och får ge sig ut med tiggarstaven.

Lagerlöfs fördragsamhet med Berlings egentligen ganska avskyvärda människotyp är rätt märklig. Berling är kvinnornas man som — som det verkar — inom loppet av några månader förälskar sig i kvinna efter kvinna som han sedan av mer eller mindre begripliga eller hedervärda skäl överger. Brinnande kärlek avlöses av bottenlös förtvivlan för att kort tid senare finna ett nytt objekt att brinna lika häftigt för. Hans övergivande av t.ex Marianne Sinclaire som efter att i samma rekordfart ha genomgått en svår smittkoppsinfektion som lämnar henne vanställd blir grymt och okänsligt övergiven av Berling. Och det märkliga är att i flera fall accepteras den avgivna förklaringen med stoiskt lugn av de övergivna som ädelt avstår framtida kärlek för att istället ägna sina liv åt osjälviskt arbete och goda gärningar.

Ibland förvirrar oss författaren genom att träda in som ett jag i berättelsen "skrivare av dessa rader".

"Då jag dött, tro ej, att jag fjärran är! In i en älskad människas själ skall min ande smyga, och jag villl komma och bo hos dig." (Gösta Berling i 12 kap.)

"På tårar och suckar tro de gamla visorna, endast på sorgen och sorgens tecken. Sorgen är det verkliga , det bestående, den är det fasta urberget under den lösa sanden. På sorgen kan man tro och på sorgens tecken. Men glädjen är blott sorg, som förställer sig. Det finns på jorden egentligen intet annat än sorg." (27e kapitlet om de gamla visorna)

"Men som en tung gåta låge alltjämt över världen, spörsmålet om hur en man skulle kunna vara både glad och god. Den lättaste sak och dock den svåraste kallade han detta. Hittills hade de inte kunnat lösa gåtan." (Gösta Berling i sitt avsked till kavaljererna och Ekeby).

Som så många av Lagerlöfs berättelser är sagan om Gösta Berling ingen man bara lägger åt sidan eller ströläser. Hennes text fångar alltid och berättelsen om den försupne prästen kommer för alltid av vara en del av vår ”litteraturkanon” även om den känns rätt föråldrad i vår tid. Ack vad man skulle önska att någon gjorde en re-write av berättelsen, gav den struktur och sammanhållning. Endast en filmmakare kan/får ta sig en sådan frihet med gamla böcker och man kan hoppas någon gör det! För det vore historien – och Selma – värd!

 

 

KOMPLETTERING:I min äldre upplaga av Gösta Berlings Saga fann jag en bunt gamla Värmlandsvykort från min farfar. Han har säkerligen sparat dem i något illustrationssyfte som väl aldrig hann göras klart innan han dog 1952.
Men en stor del av dessa vykort föreställer gårdar och platser som förekommer i Gösta Berlings Saga varför jag lägger in dem här som illustrationer.

 

När himlen öppnades sig för ett skyfall natten och morgonen mellan den 30 och 31 augusti 2017 så måste man ju fundera över om det i själva verket var glädjetårar från alla gamla spelkompisar däruppe som äntligen skulle få inte bara ännu en strålande jazztrummis utan också en skådis och målande konstnär men kanske framförallt en generös och ovanligt vänsäll medmänniska och vän, till sin krets.

Carlsson är död! Jan Edvard Carlsson, född den 12 mars 1937.

Janne – han var aldrig ”Loffe” för mig eller vår familj (någon gång möjligen bara ”Carlsson”) – har släppt stockarna för gott. En stark känsla av vemod och saknad växte i mig när jag tidigt på torsdagsmorgonen läste Jannes livsledsagarinna Guriannes inlägg på Facebook.

Jan Bruer intervjuade en gång Janne och kallade honom av misstag Jan Evert på vilket Janne svarade: 
Evert. Har jag aldrig blivit kallad i hela mitt i hela mitt liv men om du vill kalla mig för Evert så gör det men ta av dig glasögonen.

Hans mamma döpte båda sönerna efter kungar. Brodern blev Leopold. Janne: ”King Edvard”! Men det var inte potatisen Janne menade utan cigarren!

Det var dragspelet som var Jannes första instrument som han spelade från tre års ålder till 4-5-årsåldern då det gick sönder. Så fick han en trumma när han fyllde sex. Och till allas förvåning kunde han ganska raskt spela mellanmarschen på den (tills trumman också gick sönder..). I skolan blev det ventilbasun i skolorkestern. Han ville lira trumpet men läraren sa VENTILBASUN! Den spelade han på ett tag. Sen fick läraren tillbaka den efter några år. Janne lade ner det där musicerandet för att han började måla. Han skulle bli bildkonstnär. Brodern var ju det, gick på Konstakademin.

Men sedan efter skolan blev det för dyrt att måla. Han hade ju radioaffär också. Janne gjorde ju allt möjligt då för sitt uppehälle, sålde persienner och lite av varje och det för att kunna måla. Men när det blev mörkt på kvällarna, tänkte han att ska man måla ska man måla på heltid, på dagarna. Och då tänkte Janne: Fan, jag kan ju köpa trumset, för trummor det lär jag mig ju att spela på en halvtimme. Jag kan sitta på någon jävla restaurang och skramla på nätterna så kan jag ju måla på dagarna.

Och så hamnade han i Lennart Wärmells och Kettil Olsson orkestrar och Lennart Schejas där Janne trivdes för det var ordning och reda. Lennart Scheja (bror till Staffan) var tydligen en duktig pianist. Janne minns också med ett garv att när han skulle på gig med sina trummor så var det tunnelbana som gällde!

Så blev det en period med Kurt Silvéns orkester innan han till slut började få jobb på Gyllene Cirkeln i början av 60-talet. Janne har för sig att det första giget där var med Dexter Gordon. Och i den vevan mötte han också min bror Lasse Werner och blev tillsammans med basisten Kurt Lindgren och tenoristen Christer Boustedt kärnan i det som så småningom kom att bli känt som ”Lasse Werner och hans vänner” och som ibland utökades till kvartetter eller kvintetter och ända upp till nontetter.

Själv lärde jag känna Janne 1963 då han börjat lira med min bror.

 

I februari hade Lasse med en trio anlitats av jazzklubben Gyllene Cirkeln att backa upp den amerikanske trumpetaren Don Ellis. För denne var det väsentligaste att ”it’s never been done before” och svensk jazzpublik hade aldrig tidigare heller upplevt vad de fick uppleva under detta gästspel och det uppföljande under hösten. Janne, Lasse och Kurt fick lära sig att ”spräcka upp” och den lärdomen följde dem alla hela livet. Att inte vara regelbundna i ordets bokstavliga mening, att leka med musiken, ta ut så mycket som möjligt ur sitt instrument, att överraska och bryta normer.

Våren 1963 spelade Janne också med Lasse i en radioserie av Lars Björkman som hette ”Trivselmyra Story” och vars musik var skriven av Lasses barndomsvän Olle Adolphson. Vännerna denna gång voro Ulf Andersson på sax, Jimmy Woode på bas och Janne på trummor.

Lasse och hans vänner kom att anlitas av Stockholms Stadsteater då regissören, skådespelaren och dansören Sten Lonnert lite på nåder fått disponera studioscenen under några veckor före sommaruppehållet för en ny amerikansk pjäs som i Sverige hette ”Connection”. Handlingen utspelade sig i en knarkarkvart i New York där ett gäng musiker med polare väntar på att deras langare – ”the connection” – ska komma med en leverans.

 

Pjäsen kom – helt oväntat för teaterledningen – att på många sätt förändra svensk teater i en mer realistisk riktning. De etablerade stadsteaterskådisarna, Carl-Olof Alm, Axel Düberg, Lars Edström, Carl Billquist, Torsten Wahlund m.fl. var länge skeptiska till musikerna och deras attityd.

Jannes gode vän regissören och skådespelaren Lars Göran Karlsson berättade om repetitionsarbetet: Lasse Werner med vänner hade regisserat bort olater hos skådespelarna genom att oförblommerat säga till motspelarna: ”Varför pratar du så konstigt? Spänn av! Lägg av med det där teaterspråket. Snacka som vi gör. Snacka som folk! Relax man ha, ha!”

Lars Edström berättar: Jag tror att vi alla som jobbade med produktionen allt mer kände att här är något nytt på väg som i bästa fall kommer att jaga upp publiken en hel del.  Samarbetet mellan musiker och skådespelare flöt allt bättre.   Jag tror att det var Torsten Wahlund som uttryckte det: ”Dom är bra, dom lär oss att inte spela falskt!”

Och publiken kom och många av dem fick för första gången uppleva en föreställning som trots - eller kanske tack vare - sin supernaturalism bröt igenom den fjärde väggen – den mellan scen och salong.   

Trots sin trista miljö och knarkarnas upprörande elände blev det en rolig föreställning att spela. Det fanns ett ganska stor del av improvisation över föreställningen som på den tiden var mycket ovanlig för att inte säga otänkbar. Det märktes kanske framför allt på den musikaliska sidan men smittade också av sig i det dramatiska spelet. Pjäsens handling är ju en enda lång väntan på langaren – the connection - och den beskriver ju ett tillstånd mer än den har en handling. Det skapar större möjligheter för improvisationer.

Att Jannes insats i detta var betydande kan inte nog understrykas. Pjäsen hade premiär den 8 maj 1963. Men det blev också en sejour med pjäsen 1965.

 

En månad senare tog Janne tillsammans med Lasse, Christer Boustedt och basisterna Kurre Lindgren och Sven Hessle emot mig när jag tog studenten och spelade hemma hos oss på Kaplansbacken hela kvällen.

 

Så följde tiden på Pistolteatern, spektakulära och mycket uppmärksammade happeningkonserter på Moderna och Tekniska museerna då Janne också deltog med liv och lust och stor professionalitet. Janne hade ju trots allt också bland allt annat en skådespelarkarriär bakom sig. Han debuterade i Anderssonskans Kalle 1950 bara 13 år gammal och spelade sedan i flera filmer som ”Johan på Snippen”, flera Åsa-Nissefilmer och mot legendariska skådespelare som Julia Caesar, Adolf Jahr och Bellan Roos. Säkert lärde han sig timing och farsskådespeleriet från dessa storheter.

Janne och jag har alltid på ett eller annat sätt hållit kontakten. Trots att han så småningom bildade bolag med basisten Gösta Wälivaara och båda därmed ”försvann” från Lasses ordinarie vänner och så småningom ersattes av Ivve Oscarsson och Ivar Lindell, så har vi hållit kontakten. Janne har berättat för mig att han nog var lite besviken att bli ersatt i ”vännerna”, men jag gissar att Lasse, för vilken endast musiken var viktig, inte kunde förlika sig med att Janne och Gösta ibland inte kunde ställa upp hur som helst eftersom de hade sitt företag med dess aktiviteter och åtaganden.

Janne hade ju då också träffat Bosse Hansson och format Hansson & Karlsson (med ”K” för bättre grafisk impact) och skaffat sig egen klubb, Filips’ där Jimi Hendrix var flitig gäst.

 

Om H&Ks improvisatoriska musik säger Janne: Men vi hade alltid ställen vi kunde återkomma till. Så man kunde släppa lös helt och hållet. Och det går ju att spela med varandra. Bosse Hansson och jag, vi gjorde ju det. Det var ju så vi spelade. Det var ju ett friform-band, det är ju ingen som har tänkt på det. Men sedan är det jävligt bra att ha vissa ställen man kan hamna på: det här är en säker plats och där vet alla vad de ska göra. Och när man har ett kommunikationssystem då hör man: det här kommer att bli på det här sättet. Och nu gör jag så här, då vet alla vad jag vill.

Janne var inte bara besviken över att Lasse inte hörde av sig längre utan det var mer en allmän besvikelse över att bara för att man gjorde andra saker så blev man inte längre aktuell eller tagen på allvar som jazzmusiker. ”Nä’ Janne han håller ju på med film numer”, eller ”Janne spelar ju bara teater” och så hade han ju blivit ”popsnöre” i och med tiden i Hansson & Karlsson! Men H&K var ju egentligen bara en tidig utveckling av jazzen och det man spelade var ju faktiskt ren friformjazz.

Janne sa själv: Ja, jag har hållit på med allting, hela tiden, kan man säga. Och det är inte jag som bestämmer det, utan det är universum. Så att jag har ju aldrig sökt något jobb i hela mitt liv, till exempel. Utan … jag är en sorts fatalist, jag lever som de bestämmer. Så fort jag försöker göra något själv så jävlas de, gudarna. Så det bästa är om jag gör som den väg de visar mig. Gör jag så, fungerar det bra, då har jag inga problem och jag klarar mig bra. Jag utvecklas och har skojigt. Det är en rätt intressant tanke.

Bland det okända som Janne gjort hör att han spelat teater av Dario Fo, gjort filmmusik med Jacques Tati, spelat med radiosymfonikerna och han har spelat med Sergiu Celibidache som dirigent! På Operan spelade han bl.a. med i ”Drömmen om Thérèse” av Lars-Johan Werle.

Om detta äventyr berättar Janne: Och det var ju jävligt bra. Erik Saedén och Margareta Hallin och så var det tre orkestrar i Rotundan va’, så att det hände musik där och där och där så den gick runt, så här va’. Tre orkestrar – och då gick ju alla slagverksspelare åt. Jag var en av dem som skulle spela det här. Och då skulle jag ju spela vibrafon och xylofon och en jävla massa pinaler. Och det var ju noter överallt, vet du. Jag fick sån jävla ångest så jag kunde ju inte sova på flera da’r. Jag såg bara noter hela tiden. Och jag sade ”Jag klarar inte det här!” ”Jo, då! Det kommer gå så fint!”

Få vet väl om att det framgångsrika reklambolag som drevs av Janne och Gösta fick sitt namn av Monica Zetterlund. Om detta berättar Janne: Ja, vi hade alla möjliga förslag och kombinationer av bokstäver, som patentverket inte godkände för att det var för likt någonting. Vi höll då på med någon inspelning där Monkan var med, jag kommer inte ihåg vilken det var … Och då sade jag: ”Fan att man inte ska kunna hitta på ett namn som fungerar! Vi håller ju på med reklamfilm. Jag vill göra någonting som löser problemen för dem som ska köpa reklamen eller dem som har produkter.” Och då plötsligt säger hon ”Att laxeras!”  Briljant! Och han fortsätter: Och det är ju latin och betyder upplösande, att lösa upp. Men alla tror ju att det har med att skita på sig att göra. Så när man var på posten … ”Det är Attlaxeras.” ”Att vad då?”. Det var ju rätt så roligt. Men det godkände Patentverket, så vi hette det i femton år, tror jag. Och vi kammade hem alla priser man kan tänka sig, på filmsidan. Både i Cannes och här i Sverige gjorde vi årets bästa reklamfilm flera gånger. Och fick utmärkelser i Cannes och så. Vi fick till och med en Clio, i Amerika. Det är den finaste reklamutmärkelse som man kan få.

Att Janne däremot aldrig fick Monica Zetterlunds stipendium trots flera års nomineringar, plågar mig och jag kan inte annat än tillskriva detta samma anda som utesluter jazzmusiker som ”jönsar sig”. För om det var någon som ”verkade i Monica Zetterlunds anda” (som stipendiestatuterna säger) och hade varit en värdig mottagare så var det väl Janne Carlsson. Men Monica själv ”got away with it” (att "jönsa sig"), men tydligen inte Janne!

Det är samma anda som finns kvar sedan motsättningarna mellan Dompangänget och de nya unga musikerna  på 50- och 60-talen och som Janne sade: Ja, Dompan hade hand om allting. Ingen fick vara med på någonting. Man visste ju, det är ingen idé att försöka. Han ägde allting, och så några av de andra stora grabbarna. De ägde allting. All musik och alla kontakter.

På frågan om Janne aldrig pratade med Dompan svarar han: Nej. För han pratade inte med några yngre musiker.

Jag är iallafall glad över att Janne blev den naturlige förste mottagaren av Stipendiet till Lasse Werners minne – ”Muggen”, 2014, med motiveringen: För spridande av spel- och livsglädje, musikanteri och scennärvaro – en sann batterast! (Det sista ordet med en blinkning till Lasses favoritändelse på särskilt hängivna musikantvänner)

 

Idag minns huvuddelen av pressen Jannes garv, TV-underhållningar och lättsamma komediskådespel, men få berör hans allvarligare roller, hans berättande, sköna och framgångsrika måleri och framförallt hans mycket seriösa bana inom konstmusik och jazz. Okunnigheten tog nog dock priset då Aftonbladet skriver om Janne att han medverkade på den dåvarande VPK-riksdagsmannen (och senare partiledaren) Lars Werners LP ”Lars Werner och hans vänner'”…

Själv minns jag den gode, glade, generöse och omtänksamme vännen. Han som ringde mig på min 70-årsdag och ville ge mig en tavla föreställande brorsan och den gemensamme vännen Christer Boustedt, som Christers första fru målat och som han hade hängande i sin ateljé, där jag egenhändigt hakade ner den. Och det var inte den sista tavla jag fick av honom, men den var istället av hans egen hand.

 

 

Som avslutning återger jag en bit av Jan Bruérs och Roger Bergners intervju i Jazzarkivet från vilken många av citaten ovan kommer:

Jag skaffade ju familj och då fick man ju börja tänka om. Men det intressanta är egentligen vad man vill göra och vad man gör. Jag började ju med att jag skulle vara bildkonstnär. Och för att ha råd med det började jag spela, för att kunna finansiera målandet. Sedan blev jag för bra på att spela så då tänkte jag, måla kan jag göra sedan, när jag inte behöver vara så vital längre. Och sedan ville jag spela ordentlig jazzmusik och för att slippa åka omkring och spela med dansorkestrar så måste jag ha råd att spela musik. Och då började jag med film och reklam, för där fanns ju pengar att göra och dessutom kunde jag försörja en familj. Men då tjänade jag så jävla mycket pengar så då hade jag inte råd att spela. Nej, det var inte riktigt så, men det fanns ju ingenstans att spela. Och det fanns ju egentligen inga att spela med heller. Det blev ju ett hål där, på något sätt.

Roger Bergner: Men du hade ju förmånen att kunna vara mångsysslare.

Jan Bruér: Vad har du för förebilder?

Janne: Philly Joe Jones.

Jan Bruér: Punkt slut?

Janne: Ja. – Ja!

 

 

 

 

Så var det dags för ännu en av Sveriges många kanaler. Vi har färdats på Göta Kanal tre eller fyra gånger, Bergslagskanalen, Strömsholms, Hjälmare och nu Kinda kanal!

Vi köpte ett "paket" via Rimforsa Strand hotell dit vi anlände i tisdags kväll efter en färd utmed småvägar i Sörmland. Ska vi på utflykt gäller inga motorvägar! På småvägar tog vi oss till Rimforsa. En ort söder om Linköping som vi knappt hört talas om dessförinnan. Rimforsa Strand visade sig vara ett stort "träslott" som byggts som en folkhögskola inom Fredrika Bremer-rörelsen. Där bedrevs lanthushållningsutbildning och man hade djurbesättningar och kvinnor fick lära sig alla delar av detta yrkes- och livsområde.

Numer fungerar stället som kurs- och konferensgård med ett vackert läge vid sjön Åsundens strand. Och med ett utmärkt kök och med trevlig och välkomnande personal.
Kanalresedagen inleddes med ett härligt morgondopp i ensamt majestät från hotellets strandanläggning där endast en majestätisk häger bevittnade min lekamens värdiga nedsänkande i det svalkande vattnet.

 

 

Det har varit tunt med rapporter om utvecklingen på "Petterson-fronten" det senaste året. Det har främst hängt ihop med att vi genomfört en ganska långdragen flytt från vårt lantliga paradis tillbaka till staden Mariefred som vi lämnade för 20 år sedan (dock har vi bott kvar i samma kommun hela tiden).

 

 

 

Nr 38. Men visst har det dykt upp flera "nya" konstverk med "Negern Petterson" som objekt. Vi är nu uppe i 38 kända verk varav det senast funna inte är fy skam! En akvarell av Anders Zorn, som fick ett stipendium om 200 kronor för denna lilla studie, som ytterligare en månad kan beskådas på Sven Harry Karlssons konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm där den ingår i sommarens utställning kring Zorn.

 

Det kanske mest spännande med denna bild var dock kanske den märkliga, och ännu outredda likheten med den tidigare kända teckningen som är signerad 1881 av Georg Nordensvan.

 

 

Flera av de målningar jag hittills funnit har kunnat kopplas till Pierre Louis Alexandres perioder vid Kgl Konstakademin mellan 1878 och 1903. Jag har suttit i akademins arkiv tillsammans med intendenten Eva-Lena Bengtsson och gått igenom akademins räkenskaper från 1863 (det år som antecknats på katolska församlingens registerkort som registreringsår) till 1905 (det år Alexandre avled) och därmed kunnat avgränsa de vintrar han arbetade som modell på akademin.

 

 

För dagens unga är Fröken på Huseby, Florence Stephens, och hennes kamp för att bli fri från en förmyndare hon inte ville ha, en helt okänd historia. Men för oss som upplevde den, finns det väl få händelseförlopp som slår den, ifråga om intriger, spänning, försmådd kärlek, lurendrejeri, bedrägeri, fantasi och intressanta människor. Allt med en kunglig touch!

När kommer filmen?

Det är en berättigad fråga, för historien bär på alla möjligheter att bli en spännande och bra film. Intressant också för dagens människor.

För den som vill läsa mer om Fröken Stephens (hon var alltid mycket noga med sin titel, ”Fröken om jag får be” sa hon likt Julia Caesar) utan att behöva gå till tidningsarkiven, så finns nu två böcker. Den första, Frökens egna memoarer, ”Kungar, torpare och kavaljerer” som utkom 1961 och finns att låna genom alla bibliotek och den i höstas utkomna romanen ”Florence Stephens förlorade värld” av de båda juristerna-författarna Lena Ebervall och Per E Samuelsson. Boken är alltså ingen dokumentär utan en roman som bygger på Frökens liv med stort faktaunderlag men också med en del ”fria tolkningar” av skeden i historien. Dock mycket spännande och läsvärd!

Man kan kort beskriva hennes liv som en produkt av en gången tid. Hennes far kom till Sverige i mitten av 1800-talet.

 

Pappa Joseph Stevens (som hade en brittisk far och en svensk mor) hade gjort sig en förmögenhet på att bygga järnvägar i bortre Asien och kom till Sverige och mötte sin kärlek. Han behövde något att göra i Sverige med sina pengar och kom att köpa Huseby Bruk som då råkade vara till salu. Han köpte bruket för 600.000 kronor vilket var en svindlande summa på den tiden och han ansågs vara Sveriges rikaste person. Stephens var en uppfinningsrik och energisk människa. Han såg till att järnbruket blomstrade liksom skogs- och jordbruk. Han och den vackra hustrun fick tre döttrar varav den äldsta, som föddes 1881, Florence, kom att bli nästan 100 år.

Malicen var tidigt ute och ville göra gällande att lilla Florence i själva verket var resultatet av en förbindelse mellan den vackra Elisabeth Stephens, född Kreuger och kungen och detta rykte förföljde Florence under hela hennes liv och sanningen gäckar oss än idag. Florence fann efter moderns död, gömda under en golvplanka, en bunt brev från kung Oscar som hon överlämnade till Bernadottebiblioteket mot att de inte fick bli offentliga förrän tjugo år efter Frökens död. När dessa tjugo år lupit till ända 1999 gjordes försök att få läsa breven men Kungen beslöt med hänsyn till innehållet att förlänga sekretessen med ytterligare tjugo år! Detta om något spär väl på spekulationerna om Florence Stephens verkliga härkomst.

 

Klart är att Florence växte upp i och omkring hovet. Hon blev en klar liten favorit hos kungen inte minst under sommarvistelserna på Marstrand. Pappa Joseph vistades som riksdagsman långa perioder i Stockholm varvid familjen följde med. Florence och hennes systrar hade aldrig någon tur med kärleken. Mary, mellansystern var under kort tid gift men skilde sig. Maggie förblev ogift hela livet. För Florence anar vi att där fanns en stor och stark ungdomskärlek som dock gjorde henne grymt besviken och kanske kom hon aldrig över detta. Hon förblev Huseby trogen till sin död. Kung Oscar lär ha gjort klart för Joseph Stevens att han ansåg det lämpligt att äldsta dottern skulle ärva Huseby, vilket hon också gjorde. Systrarna kompenserades med varsitt gods i grannsocknarna.

Fröken på Huseby fortsatte att förvalta faderns gods efter bästa förmåga. Varken hon eller systrarna hade fostrats till detta och var alltid beroende av förvaltare som kunde sköta det praktiska. Men Fröken kom att förbli ”vid det gamla” och till slut började godsets förfall. Järnbruket var sedan länge inte längre lönsamt och hade lagts ner. Jordbruket behövde rustas och skogen vansköttes på det sätt som var vanligt i den generationen som ansåg att man inte skulle ta ner träd. Lennart Bernadotte har berättat hur skogen på Mainau i Tyskland såg ut när han fick ärva det godskomplexet efter sin farmor Drottning Victoria av Sverige. Under hennes tid fick inga träd fällas. Det hade blivit rena djungeln.

Florence upprätthöll förbindelserna med den svenska kungafamiljen och den unge Prins Carl J:r (sedermera belgisk Prins Bernadotte), son till Kung Gustaf V:s bror Prins Carl och Prinsessan Ingeborg, blev hennes favorit. Carl J:rs tre systrar gifte sig ståndsmässigt: Astrid blev drottning av Belgien och omkom tragiskt och alltför tidigt i en bilolycka, Märta blev kronprinsessa av Norge men dog innan maken blev kung, och slutligen Margaretha som blev dansk prinsessa. Carl J:r däremot gifte sig med en icke kunglig (om ock adlig) svensk kvinna och förlorade därmed såväl sin hertig- som sin prinstitel. Då ryckte svågern Leopold av Belgien ut och gjorde Carl till belgisk ”Prins Bernadotte”.

 

Carl förblev något av en playboy och levde också i mångt och mycket ett sådant liv, ombord på Aristoteles Onassis privata lustjakt med Greta Garbo och det internationella jet-setet.

Han hade en bekant som hette Berl Gutenberg som var en hästhandlare och riktig con-man och som såg till att utnyttja Carl och hans prinstitel på alla tänkbara märkliga sätt. Och när denne Gutenberg (som gärna framhöll ett tveksamt släktskap med tryckerikonstens uppfinnare när det behövdes) förstod situationen kring Huseby och Fröken Stephens, var han inte sen att dra in på godset som en annan Karlsson (dock utan brännvinskrus...). Det avverkades skog och vidtogs en mängd andra tveksamma åtgärder. Familjen Stephens hade aldrig sålt mark utom en enda gång och det var när den världsberömda sångerskan Kristina Nilsson ville köpa tillbaka sin fädernegård Snugge vilket Joseph Stephens gick med på. Dock köptes gården tillbaka efter sångerskans död.

Men nu upptogs stora lån och vart pengarna tog vägen var inte alltid helt klart. Till slut kom krav på att Fröken skulle sättas under förmyndare eftersom hon inte riktigt begrep vad som höll på att ske. Och framförallt kunde hon inte för sitt liv ens föreställa sig att Prins Carl, hennes gunstling och tänkte arvtagare kunde bete sig bedrägligt mot henne.

 

Själv motsatte hon sig bestämt att få en förmyndare – och hon var en mycket bestämd person – men förlorade, och omfattade därefter rättens ordförande med det största förakt. Den förmyndare som utsågs kom hon också direkt på kollisionskurs med.

Fröken var en stark människa och med stark kamplust. Hon tänkte minsann inte ge sig förrän hon fick tillbaka sin fulla myndighet. Hon tog kontakt med en Norrköpingsadvokat, C W DuRietz för att slippa förmyndaren som hon hjärtligt avskydde.


Redan tidigare hade en veckotidningsjournalist, Thyra Öhrwall, intresserat sig för Fröken Stephens och hade vid långa intervjuer på Huseby samlat på sig en mängd material för en memoarbok om Florence Stephens.
Tidningen SE beskrev Thyra Öhrwall så här: ”en snäll, medelålders dam som möjligen kan beskyllas för att vara en aning naiv, har i mer än trettio år varit Fröken Stephens väninna och förtrogna. Hon har skrivit dussintals artiklar om Huseby: vänliga, uppskattande, helt oförargliga artiklar.”

Öhrwall tog kontakt med min dåvarande svåger Henning Sjöström som hon dels visste hade startat ett eget bokförlag och dels visste var en stridbar person. Henning insåg att en bok kunde vara precis det rätta sättet att sätta allmänhetens ljus på Frökens Stephens öde och situation och att det kunde vara en bok som låg i linje med tankarna bakom förlaget som han nyligen startat tillsammans med sin hustru, min syster Karin, ursprungligen för att ge ut den egna fackboken ”Skilsmässor och underhåll” men också den första delen av en tänkt egen memoarserie, ”Vägen från byn” (båda oerhört positivt mottagna). Men då måste boken ha anknytning till de juridiska turerna och skandalerna som då pågick runt Fröken och Huseby.

Materialet från Öhrwall var inte tillräckligt ”stunsigt” och hon och Fröken hade inte velat skriva alls om det som pågick runt ”kavaljererna på Huseby” utan bara om historiska händelser.

 

En överenskommelse träffades mellan Fröken och Sjöström & Sjöströms bokförlag om en memoarbok i Frökens namn, baserat på det material som Thyra Öhrwall samlat. Henning lyckades på något sätt, möjligen med hjälp av av en god vän som var chef för landets största veckotidning och därmed säkerligen en stor uppdragsgivare för Öhrwall, att få loss hennes material inklusive rättigheterna, vilket istället i största hemlighet lades i händerna på Expressenjournalisten och författaren Lasse Widding. Lasse hyrde sommarnöje på Henning och Karins Skärfsta gård och umgicks flitigt med min syster och svåger.


Själv hade jag redan vid förlagets första bokutgivning ”städslats” för att göra ”grovjobbet”. Hålla kontakt med tryckeriet, annonsering, ordna distribution och så vidare. Kanske var det som Henning skrev i en dedikation till mig: ”Mats, kulak och slav, jobbande dräng och uppslagsgubbe, slö då och då, men pådriven av de lata två, förläggare och författare. Förtjänstfull utan tack efter förtjänster, föräras Du denna bok, som delaktig bitvis vid stor framgång men ansvarig ensam vid motgång”.

 

Jag gick ju fortfarande på gymnasiet men eftermiddagarna tillbringades på advokatbyrån på Strandvägen där jag disponerade ett kontorsrum. Begreppet ”springnotarie” myntades vid den här tiden. Möjligen var det en eufemism för ”springsjas”. Men faktum var att jag kom att kallas ”notarie” rätt flitigt under den här tiden och det just av Fröken Stephens. Det var så att Fröken ständigt hade synpunkter på allt som hände runt henne och det hon blev utsatt för och då lyfte hon telefonluren och ringde till sina rådgivare, eller till någon journalist hon kände, allt för att få stöd för sin uppfattning. 

Rätt snart insåg Henning att han inte hade vare sig tid eller möjlighet att sitta i evighetssamtal med den gamla Fröken utan gav sina sekreterare i uppdrag att på något finkänsligt sätt tala om för Fröken att det inte gick att tala med advokaten just nu men om jag fanns på plats på kontoret så kunde Fröken få tala med ”Notarie Werner”. Och det blev en hel del samtal under det år som väl detta tog i anspråk. Det var långa litanior om allsköns orättvisor som ständigt drabbade Fröken och ”tyckte inte Notarien att det var förskräckligt!” Och det tyckte givetvis ”notarien” som för övrigt mest ägnade sig åt vänligt instämmande hummanden. Fröken hade en rätt entonigt malande röst att lyssna på. Jag hade ända till vår senaste flytt ett par bandupptagningar från dessa samtal, inspelade på en kontorsdiktafon och följaktligen inte så lätta att spela upp på någonting annat. Jag försökte en gång att få dåvarande Arkivet för Ljud och Bild att ta över taperullarna mot att jag fick dem överspelade på kassett (detta var före digitaliseringens tid), men de hade någon slags regel som sa att de ej fick ta emot ”privatpersoners” samtalsinspelningar.
I samband med att jag rensade i vår lada inför flytten så skattades dessa rullar tillsammans med en hel del gamla filmer och ljudband tyvärr åt förgängelsen. Då hade mitt och allmänhetens intresse för Florence Stephens och hennes öde sedan länge svalnat och hamnat långt bak i medvetandet.

Men så kom vårt besök på Huseby i somras och läsningen av Lena Ebervalls och Per E Samuelssons utmärkta roman ”Florence Stephens förlorade värld” och återupplivade dessa minnen – men då var det försent med banden! Idag hade jag både kontakter och möjligheter att få dessa band digitaliserade. Det hade varit roligt att höra samtalen på nytt och också historiskt få höra Fröken Stephens själv berätta.

Alltnog, Lasse Widding satt och skrev för brinnande livet i sommarstugan på sin semester från jobbet på Expressen. Vid den här tiden hade Lasse några egna böcker bakom sig men var starkt beroende av sitt jobb på kvällsdraken för sin och familjens försörjning. Jobbet med ”Florran-boken” hade han tagit vid sidan av och det fick absolut inte komma ut att han var inblandad i detta. Han var livrädd för att mista jobbet. Än var det långt kvar till de stora framgångarna med boksucceerna i Sorundasviten m.fl. som gjorde Lasse till en av de stora och populära författarna och då han inte längre behövde känna oro för brödfödan.

För att göra boken riktigt aktuell så fick den ett ”svart kapitel” om förvaltarnas tid på Huseby och det var två helt kolsvarta sidor! Dessutom avslutades det hela med en ”Sagostund för vuxna: Fabeln om Räven, Getingen och Ekorren” en fabel om hela Husebyskandalen med de olika huvudaktörerna i lätt förklädda djurskepnader.

Syster Karin gjorde en snygg layout, ett jättefint omslag med ett härligt porträttfoto av Fröken med en underfundig min i en krusidullram på en sekelskiftestapet. Till detta roliga illustrationer av de olika fabeldjuren.

 

Så kom då boken ut.

Det blev milt uttryckt ett herrans liv i pressen!

Förmyndaren skrek ut sin vrede och krävde att boken skulle dras tillbaka. De inblandade ”fabeldjuren” utgöt sin ilska i pressen och pressen var inte sen att ringa till Fröken och fråga vad hon menat.

Fröken svarade som alltid gärna och mångordigt. Hon hade visserligen med sin underskrift godkänt det färdiga manuskriptet men kanske inte sett omslaget och den bild vi valt där. Det var nog inte med någon avsikt vi i så fall underlåtit att visa henne fotot, det blev säkert bara så. Men det visade sig att hon starkt ogillade det fotografiet av sig själv. Och hon var en ganska så kokett kvinna och nu blev hon i vanlig ordning arg! Och ville stoppa utgivningen och beslagta hela upplagan!

 

Karin och Henning bjöd upp Fröken på middag i våningen på Strandvägen och hon blidkades med löfte om att omslagsfotot skulle bytas ut i den kommande upplagan. Allt var åter ”frid och fröjd”. Fröken skrev under ett gemensamt uttalande till pressen och Karin och Henning åkte på semester till franska Rivieran. Huruvida detta var tajmat förtäljer inte historien men flera av oss som därmed blev utkastade som villebråd till pressen kände oss nog rätt så övergivna i en hårt pressad situation. Telegram till Rivieran med begäran om hjälp lönades med ilskna brev från Henning (som formellt redan utträtt ur förlaget). Även Lasse Widding pressades och kände sig utslängd i kylan att döma av ett brev till vår pappa.

 

 

 



Pressen fortsatte givetvis att frossa vällustigt i historien!

Kåsören ”Cello” i Expressen skrev:

”Kommit ut har också Husebyfrökens memoarbok, ”Kungar, torpare och kavaljerer”, och rabaldret omkring den har varit så markant att det nästan gjort förlaget förläget (en typisk briljant Cello-formulering). 
Ena stunden uppges Florence Stephens ta avstånd från boken och nästa stund godkänner hon den, men att ge ut en bok som man inte själv skrivit har alltid sina sidor – ibland fler än som vore önskvärt.
‘Florence Stephens lägger korten på bordet’ framhåller annonsen. Men får man tro henne själv så finns det åtminstone ett par av korten som hon hellre skulle velat lägga under bordet.
Bland annat det kort av henne som pryder omslaget. Hon skulle – påpekar hon – ha föredragit ett kort som var ‘mer mänskligt’.
Det är mänskligt. Får man en gång i livet sitt huvud på ett omslag, så ska det inte se sådant ut att man hellre önskat att man fått ett omslag på sitt huvud. Allt som kan göras för att lindra sviterna av en memoarförfattarinnas huvudverk bör göras”

Så underbart ”celloskt”!

Även Kar de Mumma blandade sig i debatten: ”Men när får min väninna Florence Stephens, Husebyfröken, ett år utan bekymmer. Vi har spisat lunch tillsammans, och jag tycker det är en förtjusande människa.
Nu har bokförlaget Sjöström & Sjöström givit ut hennes memoarer, men sedan hon tagit del av dem förklarar hon att det inte alls är hennes memoarer och förmyndaren säger sig veta att Fröken Stephens inte har skrivit ett enda ord av det som står i boken. En märklig memoarbok alltså. Och Sjöström & Sjöström (man och hustru) kan alltså räkna med bråk.

Redan omslagsbilden är förskräcklig, när man tänker på vilken ståtlig dame Husebyfröken är. Kort sagt, memoarerna är en stor överraskning för henne och en pinsam sådan. De har fått namnet ’Kungar, torpare och kavaljerer’. En missvisande titel om man tänker på att ’Prinsar, baroner och advokater’ hade varit mycket bättre. Men när de nu heter ’Kungar, torpare och kavaljerer’ frågar man sig till vilken kategori hr Gutenberg skall hänföras? Kungar går ju inte, torpare stämmer inte heller, återstår alltså kavaljerer.

Enligt uppgift är boken spökskriven av fru Thyra Öhrwall, som annars reser runt till gods och gårdar och skriver intressanta artiklar om ointressanta människor för Allers. Det är en snäll människa som håller tvättbjörnar i bostaden och har ett levande intresse för tama igelkottar.”

 

Thyra Öhrwall, var inte glad åt den roll hon fråntagits/tilldelats och luftade sin ilska i tidningen Se: ” ’Jag vägrade att skriva om Gutenbergtiden på Huseby. Då sa advokaten att han skulle ordna ett sammandrag. Såvitt jag förstår har dom väl suttit ute på landet och flinat och haft roligt och skrivit ihop fabeln....’
Med ‘dom’ menas bokförläggarparet Sjöström, fru Sjöströms bror, som enligt fru Öhrwall tjänstgör som ‘reklamchef’, och kvällstidningsjournalisten som hyr sommarnöje hos advokaten”.

De foton som togs vid mötet på Strandvägen med Fröken, blev omslag på Vecko-Journalen och innebar givetvis, tillsammans med den två uppslag stora artikeln i SE och alla tidningsskriverier i övrigt, fantastiska gratisannonser för ”reklamchefen”.

 

Överenskommelsen med Fröken innebar också att vi kunde sälja slut den första upplagan med den i vårt tycke fortfarande kongeniala omslagsbilden. På den nya upplagan som blev följden av den upphaussade försäljningen byttes den ut mot ett uppstyltat trist ateljéfoto som dock tillfredsställde Fröken.

 

Inte heller blev det något av alla de hot om åtal, ärekränkningsstämningar etc. vilka alla rann ut i sanden. Det fanns ju i realiteten inte någon substans i dessa hot. Också bokens andra upplaga såldes slut efter hand.

Men hela rabaldret hade givetvis det goda med sig att allmänheten för första gången på riktigt fick upp ögonen för hur illa Florence Stephens behandlades och opinionen och människors sympati fick hon på sin sida.

 

I samma veva hade Vilhelm Mobergs pjäs ”Sagoprinsen” premiär på Stockholms Stadsteater. Moberg hade skrivit pjäsen i sin vanliga upprörda vrede över det som denna småländska fura till Fröken hade utsatts för. Normalt sett var ju inte personer ur den s.k. överklassen något som omhuldades av ”Vilda Villes” omtanke och kärlek. Men som den evige förkämpen mot alla sorters övergrepp och orättvisor han var, blev det ändå en enkel pamflett utan bestående värde men ett ärligt inlägg i debatten.

Som dock Fröken grovt missförstod. Eftersom Moberg även drog in Prins Carl som absolut medskyldig (vilket han ju i realiteten var) till eländet kring Huseby reste sig Fröken från sin parkettplats bara en stund efter det att ridån gått upp, och avtågade förnärmat. Hennes prins var minsann helt oskyldig. Han hade bara förts bakom ljuset precis som hon själv. Han var ju prins bevars och måste därigenom betraktas som ständigt oskyldig till allt obehagligt.

Nu var återigen goda råd dyra. Moberg hade ju bara velat väl och så skulle det bli så här!
Han bad sin vän Henning att ordna ett möte med Fröken så att han kunde få förklara vad han menade i grunden. De var ju båda smålänningar och Moberg hade alltid beundrat kämparglöden som fanns hos Fröken. Den var för honom samma livsluft som han själv andades. ”Men inga journalister!” var villkoret från ”Vilda Villes” sida. 

Ett möte ordnades under mycket hysch-hysch hos Karin och Henning på Strandvägen, själv bjöds jag in för att dokumentera mötet med min kamera. Fröken hade rest upp från Huseby och kom i god tid iklädd knäkort klänning (som hon hela tiden förgäves försökte dra ner över knäna, kokett som hon var) och en av sina favoritboor över axlarna. 

Men ingen Vilhelm Moberg! Var fanns han? Plötsligt ringer telefonen och i den ryter Moberg. ”Hela porten kryllar av fotografer och journalister! Va’faan gör di där? Jag sa till taxin att köra förbi. Få bort dom!”

Vem hade skvallrat om detta superhemliga möte? När vi ställde frågan så att Fröken hörde, såg vi hur hon vred sig lite besvärat. Hon hade en naturlig fallenhet för att vara lite lösmynt mot de journalister som ständigt ringde henne – eller som hon själv ringde upp för att få stöd för än det ena än det andra.

Alltnog, Henning gick ner i porten och lyckades övertyga journalisterna om att det hela var falskt alarm och att det inte fanns någon att vänta på. Efter hand troppade de av och efter ytterligare någon kvart smet Moberg runt hörnet och in i porten!

 

Han kopplade omgående på hela sin charm och lyckades snabbt få Fröken att falla. Visst förstod hon att ”författaren” bara menat väl och hur glad hon var över att äntligen få träffa ”författaren”. Det hela utvecklade sig till ett trivsamt samtal över en kopp kaffe. Moberg överlämnade ett signerat exemplar av pjäsen till Fröken (själv fick jag också ett vid ett senare tillfälle då jag lämnade någonting hemma hos honom).

 

Historien slutar så lyckligt det går: Fröken blir åter myndig och Berl Gutenberg åker i fängelse. Märkligt nog klarar sig Prins Carl ifrån att också straffas för sin inblandning, liksom baronen de Geer och advokaten Erik Wennerholm som båda hade vidtagit mycket tvivelaktiga åtgärder i härvan.

Gutenberg dör 1979 liksom också Fröken Stephens. Prins Carl dör 2003. Istället för att Prins Carl fick ärva Huseby så lät Fröken Stephens i en "testamentskarusell" som beskrivs oerhört rafflande i Ebervall-Samuelssons boks slutkapitel, staten överta Huseby inkl. det unika gårdsarkivet och det lika unika biblioteket som var ett av Sveriges absolut största privatbibliotek. Men kvar på Huseby finns hela hemmet precis som det stod när Fröken avled i sitt flickrum. Och det är väl värt ett besök. Inte bara är herrgården vacker i sig och interiörerna fantastiska men också parken med sina påfåglar, rhododendronö, lusthus m.m. en fröjd för ögat och sinnena. Frökens ande vakar än över det hela.