THE ROYAL STATE VISIT TO SWEDEN 1960 – en misslyckad film?

Alexander från Thailändska Ambassaden gör sig redo att spela in min berättelse om denna tokiga film.
 
För 61 år sedan var Kung Bhumibol och hans vackra Drottning Sirikit på officiellt statsbesök i Stockholm och med utflykt till Gripsholms Slott. Värd för besöket var vårt kungapar, Gustav VI Adolf och Louise.

Själv var jag alltså 17 år och gymnasist med stort film- och teaterintresse. Visserligen både skrev och regisserade jag en del men det var nog själva producerandet som var mitt stora intresse och jag sökte ju till den nystartade Filmskolans produktionslinje så snart jag tagit studenten. Vi var fyrahundra sökande till två platser! Fyra togs ut till slutprov och jag var en av dem!! Men blev dessvärre inte en av de två......
Men på den lokala ungdomsgården på Kungsholmen hade vi startat en filmstudio och gjorde en hel del rätt avancerade kortfilmer. Minns särskilt en som spelades in på vår vind med högst anslående ljussättning, spännande kameravinklar och fina bilder av sedermera skådespelaren Thomas Ungewitter (bl.a. sergeanten i Repmånad). Men också ett brutalt systermord som utspelade sig på Gärdet!

Men nu skulle en ny kamera testas under det pampiga statsbesöket. Det skulle bli en journalfilm. Som skulle börja med välkomstkortegen efter ankomsten till Stockholm. Inte vet jag om plugget lade hinder i vägen (brukade ignoreras....) eller om jag sett fel på tiden men när jag anlände till Stockholms Slott möttes jag av den stora beridna paradvakten med orkester i tyst återtåg mot Hovstallet följt av tomma landåer. Snopet! Men filmat! Skam den som ger sig!

Nästa dag var det staden Stockholms tur att bjuda kungligheterna på stor lunch i Gyllene Salen. Kungaparen roddes över Riddarfjärden i kungaslupen Wasaorden och togs emot på trappkajen vid Stadshuset av Stadsfullmäktiges imposante ordförande Carl Albert Andersson iförd jackett. Efter aväten lunch hade det börjat bli mörkt – och då kom jag! Vad anledningen var denna gång till min sena ankomst är också höljt i en barmhärtighetens dimma. Men de röda baklyktorna på limousinerna lyser fint på filmremsan när de försvinner bortåt slottet och Grand Hotell.......

Nu är goda råd dyra! En chans kvar att alls få några bilder från kungabesöket och det är vid avfärden efter avslutat statsbesök. Med andra ord står jag parat utanför Grand Hotells entré tidigt på morgonen avresedagen. Försedd med min nya kamera. På kajsidan står en inlånad bil med kompisen som chaufför med spinnande motor, färdig att ge sig iväg.

Så kommer de då äntligen ut ur porten, blott ett par meter ifrån mig passerar den lätt blyge monarken Bhumibol och hans vackra hustru Drottning Sirikit som vänligt leende vinkar till oss alla som samlats. För oss som lever idag, låter beskrivningen smått absurd. Här står alltså jag, en 17-åring tillsammans med en mängd andra människor. Utan några avspärrningar, inga rep, inga muskelkillar med solglasögon och kommunikationssnäckor i öronen som motar bort oss, när Kungen och Drottningen av Thailand går förbi alldeles framför oss!

Så snart de satt sig i sin limousin rusar jag över gatan och in i vår bil. Eftersom man inte får bryta in i en kortege så satt vi och avvaktade tills alla limousiner passerat och efter den sista polisbilen så svängde vi ut och hängde på. I rasande fart körde vi förbi Gustav Adolfs Torg, Tegelbacken och väl på Norr Mälarstrand upptäckte vi att vi hade ytterligare ett antal limousiner efter oss! Vi i en risig liten Renault, befann oss alltså mitt i kortegen som med poliseskort och fullt pådrag var på väg mot Bromma Flygplats! Måste medge att vi nog kände en viss kallsvett inför vad poliserna i bilen framför oss skulle göra med oss vid ankomsten....

Men så snart vi var framme vid Bromma kastade jag mig ut och in i terminalen. Det fanns inga särskilda gater på den tiden utan det var fritt fram rakt ut på flygplatsplattan!! Återigen hisnar man vid tanken att allmänheten alltså fick tillträde direkt till flygplatsen och i princip till flygplanen som stod uppställda.
 
Prins Bertil tar farväl av Drottning Sirikit och Kung Bhumibol.


Jag travade fram till SAS-maskinen vid slutet av den röda mattan och fattade post alldeles vid trappan. Åskådarläktaren på terminalens tak var överfylld av vinkande människor men även på plattan efter mig kom åtskilliga ”vanliga” åskådare ut. Efter en stund kom så den Thailändske kungen och drottningen åtföljda av Prins Bertil och Prinsessan Margaretha och en stor uppvaktning av diplomater och militärer ut på den röda mattan och emot mig. Jag filmade frenetiskt! Väl framme började kungaparet med att hälsa på flygplanets besättning som stod uppställda mitt emot mig vid trappans fot. Därefter vidtog avsked med Bertil och Margaretha och sedan började de vandra upp mot flygplanets dörr. Väl uppe på plattformen vänder de sig om och vinkar till alla åskådare och för ett kort ögonblick stannar också drottningens vänliga ögon på lilla mig och min kamera och hon vinkar!


 
 
Hon vinkar till mig!
 
Det blev en – om än märklig och smått komisk – journalfilm om ”The Royal State Visit to Sweden”!

Efter många år hittade jag smalfilmen och överförde den på VHS-video genom en egen enkel spegelapparat och skickade en kopia till det Thailändska kungaparet! Efter ett par månader blev jag uppringd av den Thailändske ambassadören som ville framföra kungen och drottningens tack och berätta att de uppskattat att få se filmen......

Så var det dags för 60-årsjubileum av detta statsbesök och plötsligt blev jag kontaktad av Alexander på ambassaden som undrade om de kunde få köpa en kopia av min film för att visa under jubileet. Jag berättade att det ju var en ganska usel kopia men att jag faktiskt hade originalfilmen kvar och om de lät digitalisera den professionellt så kunde både de och jag få en bra kopia! Och så blev det. Men sedan slog pandemin till och festligheterna ställdes in. Men så skulle man ändå manifestera jubileet i lite mindre skala i år när restriktionerna börjat släppa. Och då ville Alexander komma och filma mig och spela in min berättelse. För att också kunna få mina kommentarer till den i övrigt stumma filmen som nu skulle visas i samband med ett halvdagsseminarium med en utställning på Gripsholms slott, som också besökts av Bhumibol och Sirikit 1960.

Så häromdagen var han här och spelade in. Det gick fint och på måndag är jag inbjuden till detta seminarium på slottet där filmen kommer att finnas att se i utställningen i Gustav IIIs vita salong. Märkligt hur livet utvecklas!

 
 
 
Jag blev inbjuden att delta i evenemanget på Gripsholm. Hade tänkt att jag diskret kunde slinka in och sätta mig i min fönstersmyg. Men icke! Jag blev infångad redan i entrén: "Ah Mr Mats! Please come with me!" Och jag fördes till Rikssalen där jag presenterades för Ambassadören, en vänlig och trevlig dam i sina bästa år. Hon berättade att hon var av bondesläkt och barn nummer tio i sin syskonskara. Jag placerades på första bänken med Förste Konsuln mellan mig och Ambassadören som i sitt välkomsttal på ett humoristiskt sätt uppehöll sig hedrande lång stund vid mig och min "misslyckade" insats som skolkande journalfilmare. Efter ett intressant föredrag om det svenska begreppen Lagom i kombination med Kung Bhumibols filosofi om Sufficiency Economy, blev det utställning (inkl. min film) och jag behandlades som en riktig celebritet som folk ville bli fotograferade med!
 
Alexander introducerar utställningen i Vita Salongen på Gripsholm.
 
Ambassadören i gult med ryggen mot kameran visar var skyltstället med QR-koden för att se min film stod.
 

En härlig Thailändsk buffé avslutade evenemanget.
 

MATS WERNER COLLECTION – A LEGEND UNCOVERED! Mina målningar till salu!

Omslaget till min bok om Pierre Louis Alexandre. Målat av konstnärinnan Ida von Schulzenheim tillhör de målningar jag nu säljer på auktion den 19 september.

Under alla år som jag forskade kring Pierre Louis Alexandre (innan jag ens visste hans namn utan bara det smeknamn han gått under som modell på Konstakademien: ”Negern Petterson”), stötte jag aldrig på något konstverk med honom som modell ute på auktionsmarknaden förrän 2009 då en akvarell av Bruno Hoppe såldes på Auktionskompaniet i Stockholm. Den fick nummer 11 i min senare katalog. De jag funnit tidigare hade alla varit i offentliga samlingar, privat ägo eller sålda för länge sedan på auktioner i Sverige och utomlands.

Hoppe-målningen kom till min kännedom efter att försäljningen redan skett, men kanske var det då tanken föddes på en framtida utställning av konstverk med Alexandre som modell och att jag skulle försöka få ihop en bra grund för en sådan utställning. Mitt första egna köp skedde efter att antik- och konstexperten Pontus Silfverstolpe tipsat mig om att han sett en ”neger” i Rehns konsthandel på Sibyllegatan i Stockholm. Jag åkte dit och fann en oljemålning av Matilda Berendt, gift Hanström som inköptes.
 
Mina tretton verk med Pierre Louis Alexandre som modell. Av dessa säljs nu elva på auktion. De två jag ärvt och som var ursprunget till hela historien får hänga kvar i mitt hem.


Så småningom blev det elva verk plus de två jag fått efter föräldrarna. När arbetet med min bok kom igång utvecklades tanken till att utställningen skulle ske på Konstakadmien i samband med att boken släpptes och den skulle då också kunna fungera som utställningslkatalog. Chefen på Konstakademien och jag berörde detta när vi satt i under källarvalven och gick igenom akademiens räkenskaper och letade kvitton undertecknade av Pierre Louis.

Boken blev färdig vintern 2019-20 och jag tog kontakt med Konstakademien för att starta planering då pandemin slog till och chefen meddelade att hela hennes planering slagits i spillror. Allt hade fått ställas in eller skjutas upp. Själv satt hon hemma i Uppsala och jobbade och visste ingenting om framtiden. Jag beslöt att avvakta utvecklingen. Men när situationen var densamma ett år senare så beslöt jag att släppa tanken på en utställning och släppa boken för sig. Det innebar också ett förlagsbyte eftersom utställningen hade en avgörande betydelse för mitt gamla förlag. I slutet av maj släpptes så boken.

Eftersom jag aldrig planerat att starta någon egen samling av verk med ”Petterson” så gällde det nu alltså att avveckla mina inköpta tavlor på ett värdigt och adekvat sätt. Att ha dem travade i garderober och stå på vinden kändes inte bra på något sätt. Konst ska avnjutas inte gömmas undan! Mina ärvda tavlor hänger där de ska och kommer att förbli där.

Det första auktionshuset, vars chef var mycket positiv, tvangs att tacka nej på deras PR-avdelning sagt ifrån och varnat för antirasistiska och identitetspolitiska aktivistattacker på deras lokaler. Så känslig har alltså frågan om ett ord blivit i vårt land att det växt fram krafter som till och med anser sig ha rätten att förbjuda andra att använda ord i det svenska språket. Nyligen läste jag att det inte ens skulle vara tillåtet att en vit person översatte en svart persons text! Hur långt ska vi tillåta dessa galenskaper att fortgå?

Crafoord Auktioner som just anställt en kille som för ett par år sedan med gott resultat sålde en samling av ett helt annat slag för min räkning, tog istället tag i detta och nu ligger resultatet ute på nätet. Samlingen auktioneras ut söndagen den 19 september med början klockan 19.00. Hela tiden tills klubban faller kan man lägga bud. Om någon lägger ett bud alldeles innan ”sluttid”, förlängs budtiden med ytterligare minuter så att flera budgivare på sluttampen ska kunna vara med precis så länge de vill.

Auktionen är i stor utsträckning inriktad mot köpare i utlandet där intresset för orientalism är stort och där det identitetspolitiska giftskåpet aldrig öppnats på samma sätt som här i Sverige.

Mina egna favoriter bland de elva verken, är givetvis Ida von Schulzenheims fina porträtt med röd fez, som också är omslag (se ovan) på min bok ”Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum” (finns att köpa i alla välsorterade nätbokhandlar och även på beställning i vanliga boklådor. Mariefreds Bokhandel har den till och med i lager!).
 
Denna akvarell såldes som "Man i turban" och syntes vara inköpt i Spanien men är i själva verket av utstyrsel och detaljer att döma en detaljstudie till Ingeborg Westfelts tävlingsmålning från 1881. Den stora färdiga målningen såldes senast på Christies i London 1996 för 4.500 pund. En mindre förstudie i olja av hela målningen såldes senast på Bukowskis 2016 för 27.000:-.


Även den förmodade akvarellen av Ingeborg Westfelt (gift Eggertz) tillhör absolut favoriterna. En vacker bild som har en kul historia då den varit på utflykt till Spanien och kom hem då ett svenskt dödsbo från solkusten såldes i Sverige. Tavlan bar spanska gallerietiketter på baksidan och ingen hade anledning att koppla den till Sverige eller till ”Petterson” – utom jag som kände igen utstyrseln, västen, turbanen och tofsen som rekvisita från just Ingeborg Westfelts tävlingsmålning från 1881-82 till vilken denna akvarell torde vara en osignerad detaljstudie. På dess baksida finns även ett par mindre skisser på fruktträdskvistar av det slag som återfinns i den färdiga målningens vänstra kant.
 
Okänd konstnär. Daterad 1889. Det kanske intressantaste konstverket av alla. Vem var eleven som bör ha blivit något stort att döma av hur vederbörande angrep denna uppgift. Många av kamraterna på elevskolan uppvisar ett försiktigt avbildande medan denna konstnär tar sig an motivet på ett redan utvecklat sätt.


Slutligen den som i min katalog bär numret 14 (Auktionsnummer 1838483). Tyvärr osignerad. Däremot har vederbörande daterat den till 1889 genom att på ett högst eget sätt forma ett par penseldrag i det nedre vänstra hörnet till siffrorna 8 och 9. Målningens uttryck, fria förhållningssätt till modellen, dess pastos – allt vittnar om en konstnär som var långt före sin tid som akademielev. Jag vet att bland dem som gick i modellskolan 1889 finns flera konstnärer som senare skulle bli stora på många sätt. Att kunna attribuera denna målning till en bestämd konstnär vore en säkerligen mycket givande uppgift. Det är den kanske intressantaste målningen av alla.
 
Som sagt: Här är länken till auktionen: https://auctionet.com/sv/themes/215-mats-werner-collection-a-legend-uncovered?campaign=2813&utm_campaign=Kampanj+2813%3A+Mats+Werner+Collection&utm_medium=campaign&utm_source=campaign2813

KÄRE VÄNNEN JENS HOLMQUIST 1933-2021

 
 Jens Holmquist – civilingenjör, väg och vattenbyggare, markentreprenadguru, sångare, glädjespridare och vän.
 
 
 
Slutscenen närmar sig, Prins Mustafa (Stig Olby) har redan fallit och anfalls av Don Lopez i Jens Holmquists gestalt. Jan Palm som Grand av Spanien och hans dotter Donna Rotunda (Mats) försöker avvärja attacken.
 
Den utomordentlige inkarnationen av Don Lopez y Infamo, Jens Holmquist, Västerås, har gått ur tiden 88 år gammal. Han efterlämnar hustrun Ann-Marie, döttrarna Ragnhild och Sigrid med familjer.
 
När vår vän Hans Ahlstedt på 80-talet satte upp det legendariska studentspexet från 1865, på Gripsholms Komiska Frilustteater, var valet av uttolkare av Don Lopez ganska solklart. Förstebasen Jens fick rollen och utförde den med akuratess – omtag och allt. Hans studentspexande  persona var en inspiration för oss övriga i ensemblen. 
 
Jens och Ann-Marie blev sedan de flyttat in på Lugnet i Mariefred, våra nära vänner. Tillsammans med Ulla Trenter-Palm och hennes make Jan upplevde vi glädjehögtider i den goda matens och det goda vinets anda. På Lugnet fanns goda lagringsmöjligheter men eftersom vi aldrig riktigt hann konsumera i samma takt viner hann mogna, så blev det tillfälle till åtskilliga ”chansaftnar”, det vill säga vi öppnade och hoppades och drack! Var det odrickbart, spottades det ut och nästa flaska öppnades, tills vi fann en drickbar....
Kanske var det en sådan afton som avlutades med att alla kläddes i vita lakan, försågs med glitter på huvud för att sedan tåga runt i Mariefreds stadsgränder. 
 
 Luciatåget förbereds. Jens i glitterhuvudbonad och Ann-Marie längst till höger. Ann och Mats mitt emellan.
 
Här är tåget i full fart utmed kyrkogårdsslänten anfört av Jens.
 
Vi sjöng i kyrkokören Pax Mariae under Bengt Norbergs suveräna ledarskap. Han förde oss till stordåd i såväl den stora kören – som under hans tid växte från 12-15 till över 40 personer, som i de mans- och kvinnokörer, kvartetter, dubbelkvartetter och ungdomskörer som kören ynglade av sig i, med turnéer i såväl om- som utland.
 
1987 fyllde Gripsholms slott 450 år och såväl Ulla som Jens och jag satt i jubileumskommittén. Jens uppgift var att se till att besökarna under festveckan skulle kunna ta sig från Stockholm till Mariefred. Jens räddes inte de stora utmaningarna som länsgränser eller byråkrati. Snart hade han fixat pendeltågstrafik till Läggesta station. Specialperrong fick byggas vid stationen. Att det sedan ösregnade större delen av veckan var ju inte Jens fel!
 
2001 hade Ulla begåvats med en längre stipendievistelse i det legendariska Hotel Chevillon i Grez-sur-Loing. På 1800-talet tillhåll för våra stora svenska  författare och konstnärer. Hon bjöd ner oss som gäster. På intilliggande Bar La Terrasse åt vi våra livs mest hysteriskt roliga och sällsamma måltid, uppassade av ägarparet Joëlle och Joseph, som uppvisade påtagliga svårigheter att röra sig stadigt, som diskret sökte avskurna fingertoppar i salladen, som med visst gitarrstöd sjöng Elvislåtar vid vårt bord och som överöste oss med pussar som tack för överdriven dricks (ingen hade växel). Middagen fick den mest oväntade efterföljd – på natten satt Joseph på en barstol och dog!
 
Om Jens framstående yrkesbana som civilingenjör och guru inom allt vad markentreprenadjuridik må andra skriva. Jag kan bara den roliga delen!
 
 Jens och Ulla i Hotel Chevillons matsal. (Vem fanken ska ha mjölk?)
 

ALMA gör överraskande entré i katalogen!

Alma Holsteinsons "Petterson". Känns den igen? Hon satt alldeles bredvid Karin Bergöö i ateljén. Alltid roligt att få modellen från nya vinklar.
 
Den 4 januari i år fick vi nya grannar. De tidigare i Östra Flygeln hade bytt sig till en lägenhet vid Järntorget i Gamla Stan i Stockholm, och in flyttade ett ungt par med två små barn. Situationen kände vi väl igen eftersom vi gjorde samma resa för 51 år sedan, med en dotter och nästa i magen från Stockholms city. Vi har aldrig ångrat det steget och vi hoppas att våra nya grannar inte heller ska göra det även om deras barns skolsituation blev annorlunda än vår. Då var inte skolplatser något problem. Idag tvingas nyinflyttade att sätta sina barn i skolskjuts till Stallarholmen eftersom kommunen verkar ha förlorat kontrollen över befolkningsutvecklingen.
 
Alltnog. För ett par månader sedan så frågade vår nya granne om målningen av "Negern Peterson" som hon sett genom vårt fönster och som hon sedan läst om på min blogg. Jag berättade om Karin Bergöö, målningen och modellen varpå hon säger: "det är så märkligt men min bästa vänninna har den målningen hängande hemma hos sig!" Gissa om jag blev förvånad och nyfiken. Kunde hon skaffa mig ett foto och lite uppgifter om konstnären. Efter några dagar kom hon med ovanstående fotografi vilket gjorde mig oerhört glad och upprymd! Av Alexandres olika poseringear genom åren finns det flera där jag sett olika konstnärers versioner av samma pose. Och man ser också på de två fotografier från Akademiens ateljé som jag har med i boken hur en hel klass står uppställd med sina stafflier runt modellen och följaktligen med samma motiv ur olika vinklar på alla dukar. Det finns också åtminstone en session där jag sett dåliga foton av fyra varianter av en och samma posering på en utställningsvägg i Akademien men där jag hittills inte sett en enda i verkliga livet.

Och Karin Bergöös var så exceptionell på många sätt att jag ibland inbillade mig att den tillkommit i en privat sittning. Nu plötsligt dök det alltså upp en till! Wow! Och vilken fin målning. Som jämförelse visar jag här Karin Bergöös målning.
 
 
Karin Bergöös version
 
Men vem var då denna Alma Holsteinson som signerat den nya målningen?

Född den 31 januari 1859 i Norberg, Västmanlands län. Hon studerade vid Konstakademien 1878 till 1884. Deltog med porträttmålningar i olja och pastell i Konstföreningens för Södra Sverige utställningar 1879, 1886-88 och 1896 samt i en samlingsutställning i Karlstad 1905. Hon avled 1934. Så lyder i princip den kortfattade presentationen i Allhems stora konstnärslexikon.

Hon var alltså samtida i akademien med Karin Bergöö, Ottilia Adelborg, Eva Bonnier, Anna Cramér, Fanny Hjelm, Pauline Neumüller, Gerda Rydberg, Ida von Schultzenheim, Elisabeth af Sillén, Elisabeht Warling, Gerda Wallander och Charlotte Wahsltröm m.fl. Med andra ord idel synnerligen begåvade och till stor del också framgångsrika konstnärinnor, även om de flesta av dem likt Karin Bergöö fick kanalisera sin kreativitet på annat sätt sedan de gift sig. Detta "drabbade" inte Alma Holsteinson som förblev ogift livet ut och därmed kunde ägna sig åt sitt konstnärsskap utan krav på matlagning, städning och barnpassning.

Men det saknades inte romantik i hennes liv. En av mina goda hjälpare när det handlat om boken om Pierre Louis Alexandre har varit Hans-Georg Wallentinus, barnbarnsbarn till konstprofessorn, konstnären och författaren Georg Nordensvan. Hans-Georg skrev till mig apropås de sommarläger på Räfsnäs Kungsgård och på Gripsholm, ledda av professorn Edward Perséus, som såväl Georg, som Alma, Karin Bergöö, Emma Löwstedt m.fl. deltog i under akademieåren:
 
Georg var lite intresserad av Alma och han skriver hem till sin mamma att ”han var hela dagen tillsammans med Alma”. Ändå blir det ingenting av och Georg gifter sig så småningom på ”rätt” social nivå med Anna Ekenstjerna (dotter till slottsintendenten på Gripsholm och syster till författarinnan Fanny Ekenstjerna). Man kan aldrig veta om det var efter övertalning eller inte.

Alma blev tydligen sinnessjuk så småningom. Läste någonstans att det var på grund av olycklig kärlek till Bruno Liljefors. Men jag har en känsla av att det kan ha varit Georg. Georg skrev en liten bok om konstnärerna kring 1880, Palettskrap. I sista kapitlet tar han farväl av en”kusin”, men jag undrar vad en kusin plötsligt skulle göra bland konstnärerna. Så det kan ha varit avskedet från Alma kapitlet handlar om. Och varför skulle han ha porträttet av Alma, han sparade ju mycket sällan på teckningar, eller tavlor som han fick av sina konstnärskamrater.

 

 Alma Holsteinson avmålad av kamraten Emma Löwstedt, sedermera gift Chadwick och bosatt i Grez-sur-Loing med sin amerikanske make.

 
Alma Holsteinson tecknad av Georg Nordensvan på Räfsnäs utanför Mariefred den 23 juni 1880.

 

Från Karin Larssons vänförening i Hallsberg hade jag tidigare också fått en del gamla tidningsartiklar som också berörde Alma Holsteinson och Ingeborg Westfelt (se tidigare blogginlägg). Här är det troligen Hans-Georg Walentinus som ligger bakom redigering och urval även om det är Georg Nordensvans grundartikel:

Konstnärerna anländer

Hela Ängdens befolkning var samlad nere på stranden och såg med stora ögon, huru ångaren ”Gripsholm” vek af från sin vanliga stråt och vände stäfven mot Räfsnäs, der sällan en bullrande propeller stör gäddor och ”skomakare” i deras idylliska frid. Barnen gapade och undrade storliga kvad det var för slags menniskor som fylde båtens däck...

Och boar in sig

Trångt var det i herrarnes rum, men det voro de vana vid. De hade varit med i fjor på Rydboholm. – Hvarje qvadrattum der uppe var upptagen. Der uppenbarade sig i den mest målningsvärda oreda en mängd oljeflaskor med eller utan korkar, skinnböcker, pipor, karduser, cigarrlådor med färgtuber i, tomma tändsticksaskar och kringströdda tändstickor, pennskaft utan pennor, kammar, kragar, mustachsvärta o. s. v. Damernas rum törs jag inte skildra.

Försommarväder

Vädret var härligt. Under första veckan hade man nöjet att skaka af köld i öfverrock och skintröja..., då det ändtligen blef varmt, kom nordanvinden... Bäst man satt fördjupad i sitt behagliga arbete... kom en il och fattade i paraplyet – det blåste afvigt, stången rycktes upp ur marken, och så bar det af med hela härligheten ut efter ängar och diken. Och då man drypande af svett kom åter med sin fångade skatt, hade staffliet blåst omkull och taftan, som man försigtigtvis bundit fast dervid, naturligtvis fallit med den målade sidan nedåt. Suckande stälde man upp allt samman igen, skrapade tåligt bort sand och timotejfrö, som fastnat i färgen...

 

 Bacchuståget på Räfsnäs tecknat av Georg Nordensvan

Avslutningskväll

Sista aftonen varsnades något högst sällsynt på landsvägen. Fyra oxar drogo den löfsirade vagn som högst upp intogs af ingen mindre personlighet än fader Bacchus sjelf. Blomstersmyckad svängde han sin tyrsosstaf, omgifven af solbrända, hornprydda, i hudar draperade fauner och af rosenkindade och undersköna nymfer... Vinguden... var kommen för att i norden återinföra drufvans utsinade och bittert saknade saft, – det förkunnade han på hexameter, ackompagnerad af nymfernas tamburiner och af faunernas pipor.

Hemåt det bär

Morgonen efter denna minnesvärda dag sken solen klarare än någonsin. Dimmorna bildade ännu fantastiska figurer öfver viken, då vursten körde fram, händer trycktes och afskedsord vexlades, näsdukar svajade och hurrarop ljödo. Det var professorn som reste.
Och nu började leden att glesna. Pilarna belägrades ej mera som förr, utan fingo växa ostördt vid sin vassbevuxna strand, de hvita tyllhattarna försvunno från motsatta stranden och ingen båt fann vägen dit, ingen Figge gick längre och sökte motiv med kikare, intet glads skratt ljöd från gungan under linden och inga brandgula rosetter lyste i solskenet, valdhornets käcka toner ljödo ej mera, samlande en hungrig skara till måltiden.

 

 Teckning av Ingeborg Westfelt-Eggertz i Illustrerad Tidning 1880


 





Detektivarbete i "Pettersons" spår!

"Man med turban" i spansk inramning.
 
”Jakten på Negern Petterson” har inte minst också innefattat sökandet efter nya målningar, akvareller, teckningar och skulpturer med Pierre Louis Alexandre som modell. Det har varit en spännande uppgift som pågått i många år och som gör det än.

Med tiden fick jag också hjälp av några idoga personer runt om i landet som höll ögonen öppna och hörde av sig om de sett någon bild, en gammal auktionskatalog eller i en antikaffär.

Från att ha känt till den målning jag växte upp med och en kolteckning jag funnit i vårt källarkontor, när jag började sökandet, omfattar katalogen just nu 45 verk. Och många har kommit ut ur garderober eller vindar då ägarna har läst något av det som mina medhjälpare eller jag själv skrivit eller de har hört någon berätta eller sett något på TV och först då insett att de kanske hade något värdefullt i sin ägo.

Men givetvis har det också funnits förhoppningsfulla som ägt ett konstverk som jag funnit anledning att avföra från listan över möjliga ”Pettersöner”.

Ett verk som jag fick tips om från en av mina trogna ”scouter” var en akvarell som bjöds ut hos Stockholms Auktionsverk i Frihamnen. Det fanns ingen referens till "Negern Petterson" eller "Pierre Louis Alexandre". Jag slog upp objektet och läste att det kallades ”Man med turban”. Målat av en "oidentifierad" konstnär från 1800-1900-tal. Fotot av baksidan visade en etikett som sade att tavlan köpts hos alternativt ramats in av ett Galleri på spanska solkusten. Dock kunde jag ganska snart finna överensstämmelse mellan den turbankläddes utstyrsel och ett par målningar jag redan hade i katalogen och jag började därför titta närmare på akvarellen. Tog också kontakt med Auktionsverkets intagare som bara kunde upplysa om att tavlan hade ”kommit hem” till Sverige med ett dödsbo där arvingarna i Sverige inte hade en aning om någonting. Det var dessutom bara akvarellen som hade ”stuckit ut” enligt intagaren. Några andra uppgifter fanns inte. Lite märklig var beteckningen ”oidentifierad” konstnär. Det ordet brukar reserveras för signerade arbeten där man inte kunnat tyda signaturen. Här fanns ingen signatur alls. Då borde det stått ”okänd” konstnär.
 
Den spanska gallerietiketten


Sannolikt tack vare att akvarellen med sin spanska etikett inte alls kopplades till Pierre Louis Alexandre lyckades jag förvärva akvarellen till ett rimligt pris och hämtade ut den.

Det är en fin bild och med tanke på vad jag börjat finna om de båda målningar som i olika omgångar sålts på svenska och engelska auktionshus så växte mitt intresse.

De båda målningarna, till synes identiska om ock i helt olika format, var utförda av akademieleven Ingeborg Westfeldt, sedermera gift Eggertz. Under mina efterforskningar i Konstakademiens bibliotek och arkiv så fann jag att Ingeborg Westfeldt 1881-82 anges som ”täflande i målning”. Att vinna något av akademiens priser var givetvis något eftertraktat och kunde leda vidare i karriären.

Ingeborg Westfeldt hörde till det fåtal svenska kvinnliga målare som kanske till och med blev mer framgångsrika internationellt än här hemma där få känner hennes namn idag. Men många av hennes Parismålningar hamnade i nord- och sydamerika. Väl hemkommen och gift ägnade hon sig mycket åt undervisning i måleri riktad till unga högre-ståndsdamer.

Sedan jag avlägsnat den lite märkliga inramningen fann jag att akvarellen var klistrad mot sin passepartout på ett sätt som jag inte själv skulle kunna ta loss utan risk för skador på papperet. Därför lämnade jag den till Sveriges främsta papperskonservator, Helen Skinner, som varit mig behjälplig flera gånger tidigare och hon lyckades frigöra målningen
från passepartout’n. Tyvärr fanns varken signatur eller någon datering under denna men det visade sig att konstnären på baksidan ”övat sig” med att måla en körsbärskvist som starkt påminner om den kvist som finns i kanten på Westfeldts båda målningar.
 
Baksidesskisser


Nu blev det verkligt intressant. Ingeborg Westfeldt skall alltså tävla i måleri och inte helt otroligt väljer hon ett för tiden populärt orientaliskt motiv, en ”morian” med en fruktskål framför en murad seraljvägg där delar av en morisk portal syns. Anledningen är kanske att akademien då ganska nyligen begåvats med en svart manlig modell kallad ”Negern Petterson” som inte sällan kommer att användas just i den rollen.

Westfeldt gör naturligtvis skisser för sin tävlingsmålning. Helt säkert känner vi en fullt utarbetad sådan i formatet 41 x 50 som blott i enskildheter skiljer sig från den stora färdiga målningen som är 75 x 120 cm.
 
Första helskissen för tävlingsmålningen. Såld november 2015 hos Helsingborgs Auktionsverk för 7.000:- och bara ett halvår senare hos Bukowskis för 27.000:-.


Men säkert också enklare detaljstudier. Min övertygelse är att den ”spanske mannen i turban” är en sådan där överdelen av kroppen, huvudets hållning, turbanen, västen, bussarongen och den hängande tofsen studerats.

Överensstämmelsen mellan flera andra porträtt av ”Petterson” från den tidiga perioden i Sverige säger mig att det definitivt är Alexandre som är modellen. Turbanen förekommer ofta som attribut på modellens olika poseringar, men här är den broderade västen, skjortan och den vackra tofsen som faller över axeln praktiskt taget identiska med motsvarande på den båda signerade oljemålningarna. Den gyllene turbanen med tofsen förekommer dessutom på två helfigursmålningar av Oscar Björck och Edward Forsström som utförs under samma period. Men på deras målningar ligger den över vänster axel.

Och så har vi då körsbärskvisten! Redan Helen Skinner med stor erfarenhet av konst från denna tid, sa direkt att akvarellen är gjord av en kvinna och definitivt körsbärskvisten. Varför skulle konstnären bakom akvarellen övat sig på just en sådan som ”råkar” förekomma på den första fullskissen och på den färdiga tävlingsmålningen om det inte var samma konstnär?

Men vid de poseringar som Alexandre gjorde på akademien så var det ju många elever närvarande och målade i stort sett samma bild. Kan det alltså inte ha varit en av Westfeldts akademikamrater som gjort akvarellen vid en sådan sittning för hela klassen?

Eftersom allt talar för att målningen ”Morian” är Westfeldts tävlingsbidrag är det knappast troligt att hon skulle delat motivet med andra utan denna posering skedde säkert i en egen ateljé enbart för tävlingsuppgiften. Inte heller har någon annat konstverk av annan konstnär med identisk "uppställning" dykt upp på marknaden.

Därför har jag landat i att den från Spaniens sol hemvändande ”morianen” måste kunna tillskrivas Ingeborg Westfeldt-Eggertz och dateras 1881.

 Den färdiga tävlingsmålningen som såldes under namnet "Morian" hos Nordéns 1995 för 17.000:-. Såld igen hos Christies i London ett år senare för 4.500 GBP (ca. 53.000:-).
 
Ur en text skriven av Georg Nordensvan hämtar jag uppgifter om Ingeborg Westfelt:
 
Ingeborg Westfelt-Eggertz 1855-1936

Ingeborg var antagen till Konstakademin redan 1873 och är kvar 1882. Har kanske sysslat med annat däremellan. Hon studerade i Paris. Var också föreståndare för en målarskola i Paris, och från 1891 i Stockholm, Visby och Landskrona... Ingeborg Westfelt-Eggertz har fått flera utmärkelser.


 
Nästa inlägg kommer att handla om den överaskande entrén av nummer 44 i katalogen över kända verk med "Petterson" som modell. Den som läst min bok vet att katalogen bara går till nummer 43. Det vill säga, nummer 44 dök upp efter det att boken gått i tryck. Inget märkvärdigt med det. Det har redan dykt upp ytterligare en och det kommer att fortsätta att dyka upp nya konstverk som hängt på väggar eller stått i garderober eller till och med gömts i museimagasin. I det här fallet var det bara sättet som den dök upp som var överraskande! Och givetvis lite retfullt eftersom det var precis efter att manuset gått till tryckeriet! Men "such is life"!

STENKOL – ett självklart val för Ångfartyget MARIEFRED för framtiden!

 
 
ÖPPET BREV till Gripsholms-Mariefreds Ångfartygs AB, Stiftelsen Skärgårdsbåten, Föreningen Ångfartyget Mariefreds Vänner, K.G. Knutsson-stiftelsen.
 
Den lille lintotten sitter blick stilla i öppningen mot ”helvetet” vars eld återspeglas i hans fascinerade ögon. Han har suttit där alltsedan de tre signalerna ljöd och ångbåten backade ut från Blasieholmskajen, och han kommer att sitta där tills hans föräldrar sliter iväg honom för att gå i land i Vaxholm.

Han följer varje skyffeltag som den sotige eldaren tar. Ser förhäxad hur luckan till ångpannans härd öppnas och kolet kastas in. Elden lyser för en kort stund upp både eldaren och delar av maskinrummet där den stora ångmaskinens pistonger rytmiskt far upp och ner och får fartygets propeller att tyst driva båten framåt. Utanför maskinrummets ventil kan pojken se hur vågsvallet sveper utmed skrovets utsida. Då och då klingar den mässingsblänkande maskintelegrafen till och dess handtag rör sig till synes av sig självt medan den vidarebefordrar kaptenens order om fart och riktning. Ordern utförs av maskinchefen, genom olika handgrepp på maskinen. Maskinchefen eller chiefen som pojken fått lära sig är den andre viktigaste personen ombord vilket också framgår av de revärer han bär på sina axelklaffar. För pojken är det nog trots allt ändå eldaren som är den främste! Att ha modet att möta den outhärdliga hettan. Att behärska och kontrollera elden! Elden som kokar vattnet i pannan till ånga som ger maskinen nödvändig kraft. Han har förstått hur det hänger ihop när storebror visat på sin lilla modellångmaskin. Men vad är metatabletter mot stenkolets mystiska svärta. Hur kan sten brinna?

Gripsholms slotts siste (?) riktige slottsfogde, Claes-Göran Hedén, sa när han tillträdde sin post att hans viktigaste uppgift var att se till att barnen återvände till Gripsholm. ”För utan barnen har inte Gripsholm några besökare i framtiden”.

Där kan samma slags upplevelse av historia och nutid upplevas som där i öppningen på huvuddäck ner i maskinrummet. Så här beskrivet av en besökare:

När jag som barn var på besök på Gripsholm med mina syskon kom vi till det som förr kallades Erik XIV:s fängelse. Där stod en gammal vaktmästare och han uppmanade oss att komma fram till en av öppningarna i muren som vätte mot slottets trädgård.
 - Titta här, sa han och pekade på en liten urgröpning i en tegelsten i kanten på öppningen. Titta här, här vilade Erik sin armbåge mot muren när han satt och tittade på Karin och barnen som lekte därute i parken.
För mig öppnade den gamle vaktmästaren då ett parallellt universum. I samma stund fanns de där högst levande. Erik, Karin och barnen.

Häromåret utkom den sista boken i den s.k. PAX-serien, skriven för unga. Boksläppet skedde på Gripsholm där handlingen delvis utspelar sig. Det kom 6000 barn på en dag till slottet! Tänk er deras fascination över tegelkällare, fängelsevalv och spökerier! Hur många av dem kommer senare i livet att återvända och då kanske med egna barn!

Just nu övervägs om man ska konvertera ångfartyget MARIEFRED från koleldning till oljeeldning. I de oljefrälstas munnar låter det som en ofarlig och närmast rutinartad (”Man kan alltid återställa”) mindre åtgärd och inget man behöver bråka om.

Men så är det inte! MAJAs kolrök och inte minst koldoft ÄR sinnebilden för sommaren!

Ångfartyget MARIEFRED ÄR unikt på fyra sätt:
Den drivs av sin ursprungliga ångmaskin!
Den drivs av sitt ursprungliga bränsle!
Den drivs på sin ursprungliga trad!
Den drivs av sitt (nästan) ursprungliga rederi!

Och fartyget är snart 120 år gammalt! ”Mälarens Grande Dame” som Bo Grandien kallade henne.

Hon motiverar själv genom sin existens och sin envishet och sitt mänskliga stöd varför hon är värd all support hon kan få. Och det får hon också, från kommuner och regioner, från statliga myndigheter och från allmänheten! Hon är ett unikum och därför värd att bevaras för framtiden.

Men vad händer med detta välvilliga stöd om en av de fyra grundpelarna faller bort? Vad händer hos de stora bidragsgivarna när de ser att MAJA inte längre är lika unik? Bara likadan – som t.ex. NORRSKÄR och STORSKÄR! Varför skulle Stockholms Region och kulturella organisationer stödja MAJA längre om de lika gärna kan lägga pengarna på sina egna båda oljeeldade ångare? De är visserligen 7 respektive 5 år yngre än MAJA men spelar det så stor roll? De går inte heller längre på sina ursprungliga trader, men maskinerna är ändå desamma! Och de befinner sig i hyggligt skick och det är inga tiggarhopar som ständigt målar upp katastrofscenarier och begär mer pengar. Va’ skönt att slippa!

Detsamma gäller även allmänheten som förutsätts bidra till ständiga insamlingar för att upprätthålla MAJAs dyrbara trafik. Om hon nu blir lite mindre märkvärdig kanske man lika gärna kan börja stöda EJDERN eller gamla SALTSJÖN/BJÖRKFJÄRDEN!

Jag tror det är livsfarligt för en organisation som Stiftelsen Skärgårdsbåten som bygger hela sin trovärdighet på bevarandet av ett unikt fartyg med de fyra grundpelare intakta som gör MAJA till en verklig raritet, att plötsligt börja manipulera en av dessa grundpelare och den som också kan utgöra den kanske viktigaste rekryteringsverktyget man har för att värva nya medlemmar och nya bidragsgivare och nya donatorer. Sådana som minns hur de en gång suttit uppe i öppningen till maskinrummet och kikat ner och fascinerats. Som minns doften och elden och kraften!

Tror ni det skulle sitta några parvlar där och titta ner om det bara är ett par slangar som pumpar in olja under pannan? Det tror inte jag. Och hur går det då med framtiden?

MATS WERNER
Författare och kulturskribent
Tidigare ledamot av styrelsen för Gripsholms-Mariefreds Ångfartygs AB
Tidigare ledamot av styrelsen för Stiftelsen Skärgårdsbåten
Tidigare ledamot av styrelsen för och medgrundare av Föreningen Ångfartyget Mariefreds Vänner
Tidigare ledamot av styrelsen för Stiftelsen s/s Norrtelje och Räddningsaktionen för s/s Norrtelje. Numera Hedersmedlem.
 
 
 

"Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum"

 
 
Min bok om Pierre Louis Alexandre ligger nu ute hos nätbokhandlarna och kan beställas i vanliga bokhandeln. P.g.a. pandemin har detta tagit tid och det fortsätter att ta tid. Förlaget har haft en oväntad och hög anhopning av utgivningar och tryckeriet kan p.g.a. restriktioner inte hålla full produktion vilket innebär ytterligare leveransförseningar dessvärre.

Men nu befinner sig detta mångåriga projekt på väg mot sitt slut. Det lär väl bli en del föredrag och signeringar att genomföra under sommar och höst och jag kommer också att avveckla min samling av målningar med "Petterson", utöver de två jag ärvde efter mina föräldrar.

Jag har en hel del material som inte fått plats i boken men som kan passa här på bloggen som intressant komplettering.
 
Som t.ex. detta med Alexandres födelsedata. På hans registerkort i katolska församlingen i Stockholm, står det att han är född den 16 juni 1844.
 
 Men då han tar ut lysning inför sitt första bröllop står det på lysningsbeviset att han är född den 16 juni 1845! Liksom på det prästbetyg som utfärdas av församlingen.
 
 
 
 Av obegriplig anledning får han här också namnet "Pehr Johan"! Är det därifrån namnet "Jean" kommer som ibland dykt upp?

Vad står det i samband med det andra och sista äktenskapet?
 
 Visserligen på latin men födelsedatum är här tillbaka till 16 juni 1844.
 
Hur skulle jag kunna verifiera detta datum? Länge försökte jag få kontakt med borgmästeriet i Cayenne utan att få minsta svar från dem. Jag hade då planerat att själv flyga ner till Franska Guyana för att leta i arkiven lokalt. Och för detta ändamål sökte jag och fick också pengar från en stiftelse. Men ytterligare kontakter visade att det inte var någon idé att fara över jorden för detta ändamål eftersom den del av det franska riksarkivet som omfattar födelseregister etc. för Franska Guyana befinner sig i Aix-en-Provence. Och då kom jag i kontakt med en fransk genealog som kunde utföra jobbet för min räkning. Han gick igenom alla födslar den 16 juni för 1844 och 45 och åren däromkring utan att finna någon passande "Pierre Louis". Han utvidgade det till hela åren och dessutom åren ikring. Han fann nio pojkar med koppling till namnen "Pierre", "Louis" eller "Alexandre".  Den jag fastnade för var en registrering från 19 november 1843 då "niggern" Rose som tillhör Monsieur Alexandre de Couy Deon, förvaltare på egendomen La Philippine föder ett gossebarn som får namnet Pierre Louies!

Detta kan vara både en felläsning och en felskrivning enligt min franske medhjälpare, men det är under alla omständigheter ett märkligt sammanträffande eftersom när Pierre Louis börjar kvittera sina modellarvoden själv (utan "handen på pennan") så skriver han otvetydigt just "Pierre Louies" med ett extra "e".
Därför har jag i brist på säkrare underlag valt att anta att den 19 november 1843 faktiskt kan vara en korrekt födelseuppgift.

 
 
 
Arkivforskning kan vara något av det roligaste man kan ge sig in på. Man börjar i en kapsel för att titta på ett speciellt dokument men finner sig snart fördjupad också i studiet av övriga handlingar i arkivkapseln och far ständigt iväg i de mest oväntade riktningar......

Man måste med andra ord vara väldigt disciplinerad!
 

"Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum"

Mats Werner visar upp åtta av sina målningar med "Negern Petterson" som modell för Andreas Rydén i Antikrundan 2012
 
Nu kommer bloggen att under en längre tid domineras av material kring Pierre Louis Alexandre som är föremål för min nya bok: "Svarte Peder/Negern Petterson – från Cayenne till Nationalmuseum", är beräknad att utkomma om någon månad. Jag kan glädja mina följare med att ytterligare ett antal nya konstverk med Alexandre som modell har dykt upp sedan min senaste redogörelse. De allra sista bara häromdagen. Katalogen är nu uppe i 46 nummer. Tyvärr hann inte de två senaste med i den tryckta boken men det får väl bli en senare upplaga. Helt komplett lär katalogen knappast kunna bli då det fortfarande måste finnas mångder av målningar som inte "dykt upp". Om det blir lite ståhej kring boken så hoppas jag att det ska leda till att fler som äger målningar eller skulpturer av "Petterson" ska höra av sig.

De senast funna verken var dels den okände "Man med Turban" som inte säldes med någon referens till Pierre Louis Alexandre och som funnits i Spanien och ramats in där. Jag kunde ju dock slå fast att det var en riktig "Petterson". Tyvärr osignerad. Men ett par skissade körsbärsträdskvistar på baksidan som återfinns utmålade på den båda målningarna som Ingeborg Westfelt Eggertz gjorde som tävlingsbidrag har fått mig att misstänka att akvarellen är en detaljskiss inför den tävlingsmålning (nr 28) som Westfelt Eggertz gör 1880-81 och som även finns i en mindre förstudie (nr 30). Kostym och tofs mm överensstämmer mellan alla tre verken.

Dels också John Bauers fantastiska helfigursbild.
 
Nils A Larssons akvarell. Signerad 1896
 
Sedan dess har följande nya dykt upp:

En akvarell av Göteborgskonstnären Nils A Larsson (nr 40). Se ovan.
 
 
Den 15-årige Leo Belmontes kopia av okänd konstnärs målning av "Petterson"
 
En rolig kopia av okänd konstnär! Ja, ni läser rätt. En ung 15-åring som fick målarutrustning av sin pappa och satte igång att kopiera målningar som hängde på väggarna hemma. Leo Belmonte hette han. Två år senare for han till Paris och genomgick Académie Julien. Blir en oerhört fin gobelängkonstnär i Ungern och slutar sitt liv  som välbetälld porträttmålare i Paris. Konstverket han målar av  i stt föräldrahem är från samma tillfälle som Ida von Schultzenheims (Nr 21 – som för övrigt blir omslagsbild på min bok) men vi vet alltså inte vem som hade målat den.

Leo Belmonte hade också blivit undervisad av konstprofessorn Axel Jungstedt och denne står för nästa verk. En kroki från 1882.
 
Axel Jungstedts kroki från 1882.
 
Så har vi en besvikelse. En målning utförd av Johan Åkerlund (möjligen, men inte särskilt troligt, istället målad av hans hustru Pauline Neumüller). Denna målning fanns inom den Åkerlundska familjen ända fram till 2000-talet då den såldes genom en antikaffär på Östermalm. Inga foton finns på tavlan och vi vet bara att den verkar ha varit från samma sittning som Ecke Hebbergs (nr 4), Oscar Björks (nr 6) och Johan Krouthén (nr 24) m.fl. Inte heller kom antikhandlaren ihåg någonting om målningens utseende, ev. signering eller till vem han sålt den. Det är bara att hoppas att den dyker upp någonstans.

Så har vi två alldeles färska fynd.  Av en ren slump, att "rätt" personer flyttar till "rätt" plats och visar sig ha en kompis som de vet har inte mindre än två "Pettersöner" i släkten. Än så länge har jag bara sett ett foto på den ena, men den gav mig å andra sidan gåshud eftersom det var den första målning jag sett utöver den som startade hela denna "jakt", nämligen Karin Bergöö-Larssons, som är från samma sittning! Konstnärinnan – som jag aldrig tidigare hört talas om – Alma Holsteinson hade tydligen sitt staffli alldeles bredvid Karin Bergöös!. Dessa båda verk kommer inte att hinnas med i bokens katalog men jag kommer att återkomma till dem i ett supplement. Och lite senare här i bloggen med lite mer kring alla sammanträffanden.....
 
Karin Bergöös målning får påhälsning av en liten utskrift av Alma Holsteinssons målning från samma tillfälle 1880-81. Genom att Holsteinsons tid i Modellskolan kunnat konstateras började 1880 måste vi senarelägga Karin Bergöös som tidigare antogs ha målats 1879 till vintern 1880-81.
 
 

JOHN CRAFOORD – överste, diplomat, slottsfogde och en sällsynt härlig människa

 
Vår underbare, trofaste, gode vän John Crafoord har lämnat oss i stor sorg och saknad.

1983 efterträdde John, Jonas Waern som slottsfogde på Gripsholm. Till skillnad från sina olika företrädare var John en traktens sommarson. Hans föräldrar ägde Marielunds Herrgård och på granngården Stora Sundby härskade hans älskade morföräldrar. Stora Sundby var en viktig bit av Johns barndom och målningen av den sedermera rivna vackra 1700-talsherrgården, följde honom genom livet.

Vi lärde snart känna John och hans lika härliga hustru Karin när de flyttade in på slottet tvärs över vattnet från oss. Karin berättade om hur det kom sig att John blev fogde. Karin arbetade på Kammarkollegium på Riddarholmen i Stockholm och en dag kom deras vän Ståthållaren Harald Smith förbi och hälsade när Karin stod vid kopiatorn. När han var på väg att gå, kom han tydligen på något och frågade vad John gjorde nuförtiden. Karin berättar att han avslutat sin diplomatiska tjänst och inte gör någonting. ”Han har ju sin militära pension”. Då svarade Smith: ”Jag fick en idé! Be honom ringa mig”! Och på så sätt kom John ”hem” till Mariefred.

Få slottsfogdar har väl haft den känslan för slottet och dess omgivning som John.
Hans företrädare hade öppnat kontakterna mellan slottet och staden, men John och ”Johns Gripsholm” blev en del av staden som väl aldrig förr.
 
Jubileumskommitténs sekreterare Ulla Trenter och ordförande John Crafoord på inspektionsrunda inför Kungaparets ankomst den 10 augusti 1987.


John ”kallade mig” också till ledamot av ”Jubileumskommittén för Gripsholm 450 år” som formades med Gripsholmsföreningen som bas inför firandet 1987. Det blev drygt tre intensiva och roliga år i ett kreativt och lustfyllt gäng under Johns ledning. Jubiléet måste betraktas som historiskt och succéartat i många avseenden även om dessvärre många av de ingående evenemangen regnade bort under veckan.

Umgänget över viken blev stundtals intensivt och det hände att vi till och med sov över i Ståthållarflygeln efter någon middag. En gång när författaren Bo Setterlind hade en magisk poesiafton i Rikssalen kom John fram till oss och frågade viskande om vi hade något för oss efteråt. ”Jag har bjudit in Bo och Madelaine på lite ost och vin och vi måste ha någon med som begriper när det är dags att gå hem!” Det ska tilläggas att det blev en mycket trivsam och rolig eftersittning i Ståthållarbostaden med Bo i sitt inspirerande esse. Vi kom alla till sängs i rimlig tid!
 
John harangeras av sin bror Clarence vid firandet av 90-årsdagen utanför bostaden vid Kantongatan i Drottningholm.


John och Karin kom också att betyda mycket för mig och min familj personligen under en besvärlig tid, då de båda fanns för oss på ett särskilt starkt och stöttande sätt. Därför finns deras minne för alltid mycket nära våra hjärtan.
 
John i sitt hem på Canton.

Sista gången John besökte oss var den 11 februari 2017 då jag hade hämtat honom vid Läggesta dit han ensam tagit sig, 93 år gammal, med buss, tunnelbana och tåg. Jag gjorde en rundtur med honom genom det nya bostadsområde som vuxit upp på den gamla familjegården Marielund. Han berättade om busstreck och badglädje tillsammans med grannpojken Mille Schmidt.
Vi åt en god lunch. John satt sedan vid kaffet placerad så att han tittade på Harry Karlssons målning ”Midsommardansen på Gripsholms äng”. Och plötsligt säger han eftertänksamt: ”Tänk att jag har bott där! Och att ni bor här nu! Det hade man väl aldrig kunnat tro när man var barn och hälsade på hos Hedenstiernas och von Bergens”. Hedenstierna var dåvarande slottsfogden på slottet och von Bergens kronoarrendatorn på Kungsgården.
Därefter deltog vi i invigningskonserten i Rikssalen för den nya Steinway-flygeln. John sov över i Oldfrubostaden och på morgonen körde jag honom till tåget.

Aldrig mer kommer någon att ta avsked av oss som John när han, stående vid sin grindstolpe i Canton, i stram givakt och skyldrande med sin käpp, hedrade vår avfärd. Våra varmaste tankar går till barnen Christina och Göran med familjer.

John vid lunchen på Kungsgården 2017

STEN HELLBERG (1885-1947) - krögare på Stockholms magnifika B-krogar!

Framsidan av Ragnar Hoppes skrift om de båda Stockholmskrogarna från 1930 med dedikation från min morbror Arne till min Mormor.

”Ordet smak, det latinska gustus, det franska goût, har som bekant mer än en betydelse. Man behöver inte nödvändigt sätta det i förbindelse med vår gom och vad som retar dennas papiller, man talar också om att ett rum är möblerat med utsökt smak, och att en målning tilltalar vår mer eller mindre odlade smal- och skönhetssinne. ”

Så inleder konsthistorikern och Lundadocenten Ragnar Hoppe sin skrift 1930 om de båda Stockholms-krogarna Brända Tomten och Bäckahästen. Dessa hade startats av handelsmannen, sjukgymnasten, börsspekulanten, tidningsredaktören, konsthandlaren med mera Sten Hellberg (1885-1947).
 
Sten Hellberg till höger, med en gäst. Är det inte så att man kommer att tänka på hovmästaren på Djurgårdskällaren i "Vår tid är nu" – "Bella"!


Hellberg var en märklig man på många sätt. Han kom in i restaurangbranschen genom en vistelse i USA runt 1920 där han fick tillfälle att inreda tre restauranger. Han ville att restauranger skulle vara som ett andra hem. Och han ansåg att mat och konst hörde ihop. Med andra ord skulle inredningen också återspegla en hemkänsla i såväl textiler som möblering och utsmyckning.

Tillsammans med kompanjonen författaren Sven Stål öppnade han den 4 september 1922 sin första egna restaurang, ”Brända Tomten” vid Stureplan i den lokal som idag rymmer krogen ”East”. Inredningen hämtades till stora delar från  Ståls föräldrahem. Stål stod också för namnidén. Det var för det första något så originellt som en kombinerad konsthandel och restaurang (också det en idé som vidareutvecklats av många krogar som idag låter konstnärer hänga sina alster för försäljning på väggarna). Det var en högst personligt inredd restaurang som bestod av flera separata rum som var konstnärligt inredda med idéer hämtade från teaterns värld. Med olika former av sittgrupper vid matbord eller lägre bord med mer avslappade stoppade fåtöljer och soffor. Textiler och äkta mattor inramade och dämpade ljudmiljön. Unik och dyrbar konst på väggar och piedestaler. Stål blev inte så långvarig i samarbetet utan snart var Hellberg ensam ägare inte bara till denna första restaurang utan också de fyra ytterligare som startades med olika koncept och som alla fick eller hade namn som började på ”B”: ”Bäckahästen” på Hamngatan mitt emot Berzelii Park och den sammanbyggda ”Beckasinen” med ingång runt hörnet på Birger Jarlsgatan. ”Bella” på Vasagatan som var en krog med italiensk prägel. Och så kanske pärlan: ”Bellmansro” på Djurgården, vackert belägen norr om Oakhill. Detta gamla utvärdshus hade dock varken startats, namngetts eller inretts av Hellberg men var ändå en gediget trivsam familjekänsla och givetvis som på alla Hellbergs ställen så var maten utmärkt och väggarna pryddes av god konst. Detta är alltså bakgrunden till den kanske lite raljanta rubriken på denna artikel och således ingen kvalitetsbeteckning. För är det något Hellbergs krogar var så var de absoluta A-ställen!

I Hellbergs konstsamling återfanns sådana storheter som till exempel Albrecht Dürer, Jacob van Ruisdal, Claude Monet, Jan Bruegel d ä, Wijnants men också svenska konstnärer som Carl Frederic von Breda, Johan Säfvenbom, Johan Tobias Sergel, Julius Kronberg, Marcus Larsson, Karl Skånberg, Nils Kreuger, Carl Fredrik Hill, Isac Grünewald med flera. Utspridd i de olika restaurangerna men också i hans hem på Ekerö, den praktfulla herrgården Menhammar.
 
Annons från 1944.
 
Interiör från Brända Tomten
 
Interiör från Brända Tomten
 
 Interiör från Brända Tomten, Spiselvrån.
 
Interiör från Brända Tomten
 
 Interiör från Brända Tomten 1956
 
 Interiör från Brända Tomten 1956. Här ser man också en av Sten Hellbergs "ljusa" idéer. Överlag var belysningen på hans krogar annorlunda och kreativa. Här är votivskeppet del av rummets belysning.

En annan av de uppskattade specialiteterna med Sten Hellbergs krogar var att här var kvinnor välkomna också utan herrsällskap vilket inte var vanligt på 20- och 30-talen då det ansågs opassande att kvinnor ”gick på lokal” utan herrsällskap. 

Som ett led i den ombonade och välkomnande atmosfär som Hellberg ville skulle omge hans gäster, var det självklart att det inte fanns ”hovmästare” utan endast ”värdar”. Dessa rekryterades bland Stockholms yngre stiliga gentlemän som kunde föra sig och som vid behov också kunde delta i en konversation. Deras uppgift var givetvis att höja trivseln för gästerna. Min morbror var en av Hellbergs första värdar på Brända Tomten vilket gjorde att  mina föräldrar ofta hörde till gästerna på Hellbergs olika ställen, även sedan han själv lämnat det jordiska och imperiet splittrats på olika händer. Så minns jag själv främst Bäckahästen som ju också levde kvar som ungdomsställe en bit in på 2000-talet. Beckasinen har jag inget minne av men den stängde först i mitten av 50-talet. Brända Tomten har jag också många minnen från och den försvann först 1987. Bellmansro är även förknippat med många goda familjemiddagar sommartid. Dessvärre brann stället ner helt och hållet 1955 och har sorgligt nog aldrig återuppförts.
 
Interiör från Bäckahästen
 
Interiör från baren i  Bäckahästen
 
Barfönstret Bäckahästen
 
Interiör från Bäckahästen Jungfruburen
 
Interiör från Bäckahästen Lejonkulan
 
Interiör från Bäckahästen med Olga Lanners springbrunn
 
Interiör från Bäckahästen. Rusthållarbordet. I taket en av de många originella takkronor som Hellberg skapade av i det här fallet en hel flock av muntra små barockänglar, som blåser i långa gyllene basuner genom vilka ljuset strömmar ut i väldiga kaskader och ger upphov till märkliga ljuseffekter.
 

Morbror Arne avancerade inom Hellbergs imperium och hade vad jag förstått även visst inflytande över konstsamlingen. Han slutade i samband med sitt giftermål med en av Stockholms mesta skönheter ”bagardottern” Gunvor Schumacher. Som barn upplevde jag min moster som den vackraste kvinna jag sett. Så måningom skildes Gunvor och Arne och hon gifte om sig med konstnären Nisse Zetterberg som också kom att bli en god vän till familjen.
 
 
En annan av Hellbergs idéer var också att i likhet med Le Chef Georges på Pariskrogen Rotisserie de la Table du Roy, ge de rätter som förekom på matsedeln exotiska namn. Länge trodde jag att ”Förälskade havskräftor” var just en sådan skapelse av Hellberg. Denna rätt var dock en så pass väletablerad paradspecialite på Restaurang Gourmet på Tegnérgatan (salig i åminnelse) att jag undrade om det i själva verket var dess källarmästare Peter Schück som också kreerat rätten och hittat på namnet. Men så rättade mig vännen Carl Jan Granqvist och berättade om egyptiern Georges (efternamn okänt) som drev La Table du Roy och lockade till sig besökande krögare från hela världen inklusive såväl Peter Schück som Tore Wretman och säkert även Sten Hellberg. ”Scampi Amoureuse” är till såväl recept som namn således en skapelse av denne mästerkock Georges. Så nu vet vi det. Tack Carl Jan!

Men andra originella rätter och namn som serverades på Hellbergs krogar var otvivelaktigt hans egna: ”Chefens eget lilla hjärta i guldsås”, ”Chefens bröst på champinjonbädd”, ”Rara grönsaker på vårt eget lilla vis”, ”Vi skiljas och mötas igen”, ”Ironisk biffsauté”, ”Societetsnjure”, ”Negeräpple”, ”Infruset kapital” eller ”Bellman och Ulla i guldsängen”! Givetvis resulterade denna kreativitet också i en kokbok ”Sten Hellbergs svenska kokbok” som kom ut 1940 och har getts ut i flera upplagor.

När Hellberg sålde Brända Tomten 1946 trodde nog alla att dess glansdagar var över. Men krogen behöll sin dragningskraft, inte bara också fortsättningsvis på ensamma damer utan, även på många ungdomar som tyckte om restaurangens intima karaktär. Men 1987 var det slut. Då hade nyöppnade ställen som Victoria och Café Opera dragit till sig ungdomarna och de ensamma damerna och äldre farbröderna räckte inte längre till varför Erik Videgård tog över och förvandlade stället till ett asiatisk vattenhål. Hellberg sålde 1946 samtidigt också Bäckahästen och Beckasinen. De tre ställena och deras uteserveringar var väl kanske det närmaste Stockholm kommit Paris populära boulevardcaféer. Han behöll dock Bellmansro.
 Utvärdshuset Bellmansro på Djurgården.
 
På Bellmansros veranda.

Året därpå avled Sten Hellberg på Menhammar blott 62 år gammal. Han hade inga barn, men det utbröt ändå en rättstvist om främst den dyrbara inredningen på Menhammar som ansågs representera ”omåttliga värden”.

 

KÄLLOR:
Ragnar Hoppe: ”Brända Tomten och Bäckahästen”, Stockholm 1930
Martin Stugart: ”Till Brända Tomten vid Stureplan drog Stockholms dåtida brats” DN utan datum.
Wikipedia: ”Sten Hellberg (krögare)”
Gustav Bergströms inlägg på bloggen ”Rävjägaren”.







Ur MAMMAs MINNEN: Krigsåren 1939-1945

 Mamma Ann-Mari, 99 år, vilar (?) på sin säng i hemmet på Kaplansbacken där hon flyttade in med Pappa Einar när de gifte sig 1933!
 
Bland Mammas kvarlämnade minnen fann jag en hel del material kring Stockholm. Hon deltog i årliga föreläsningsserier på Borgarskolan med bland andra Harald Norbelie. Förmodligen blev de ombedda att skriva ner minnen kring olika företeelser under krigsåren. Här följer dessa nedtecknade minnen.
 
 
Bostäder

Brist på bostäder blir det visst alltid under krig. Men det dröjde nog en tre-fyra år innan det blev märkbart. Ännu 1942 kunde vi titta på lägenheter, som fanns att hyra.
Efter första världskriget 1914-1918 hävdes bristen redan efter cirka tio år, kanske tidigare. Men efter detta krig har det ju blivit kroniskt – bristen på bostäder.

Kyligt blev det ganska snart i hemmen. Typiskt också, att krigsvintrarna var de kallaste någonsin (i min livstid). Minus 25 grader var inte ovanligt. Inomhus + 13° när det var som sämst. Jag minns, att jag satt mig i badrummet (den varmaste platsen än idag) och stickade, med ryggen mot mot elementet och en rykande kopp te på WC-stolen.
De öppna spisarna var verkligen en tillgång, för det var ingen brist på ved.

Men bränsle att elda med i husen var det brist på naturligtvis. Allt möjligt användes, torvströ, briketter av olika slag minns jag skyfflades in i värmerummet. Mina finaste krukväxter dog oförklarligt, men många skyllde detta på bränslet.

Kläderna

När ryktet om textilransonering kom till våra öron, var goda råd dyra. Min snälla Pappa skaffade en hel rulle lakansväv, plus en hel del andra tyger – han arbetade i den branschen. Själv köpte jag mig en röd vaxduk, som i många, många år efter kriget prydde vårt matbord (under jularna. Den hade gulvita små prickar men var ”röd”. mw:s anm.) Garn försvann – alla hamstrade. Som alltid, när det blir brist på någonting, blir folk som galna. Jag hade ju många barn att tänka på, men många ensamma och gamla blev som tokiga och köpte allt som fanns. Köpmännen gjorde strålande affärer och blev av med åtskilligt annars helt osäljbart. Jag minns ett svenskt ullgarn, som det gick att köpa. Jag stickade två koftor och mina händer blev helt förstörda, garnet var så fullt av stickor, och barnen blev måttligt glada åt dem. Men värmde, det gjorde de, och blev bara bättre efter varje tvätt, omöjliga att slita ut. Jag stickade också kilovis med muddar, strumpor och scarves til soldaterna i finsk-ryska kriget, som ju låg oss så nära.
 
Här ett foto av kvarterets ungar utanför vår port på Kaplansbacken. I mitten min syster Brittmarie med armen om sin bästis Eva Hjort från grannporten på Bergsgatan och till höger om Brittmarie, syster Karin på cykeln. Storebror Lasse till höger om kartongen eller vad det är han lutar sig emot. Farfar Oscar såg till att bygga en sandlåda på gatan utanför huset för alla barnen. Vår port vätte mot en egen liten säckgata medan Kaplansbacken fortsatte ner mot dagens Bolinders Plan nedanför muren till höger på bilden. Huset byggdes 1916 och ersatte då AB STILLEs fabriker och kontor. Tvärsöver gatan nedanför muren ligger ännu Bolinders Mekaniska Verkstäders gamla kontorsbyggnad. Huset bortom murens slut byggdes på 30-talet av Clas Groschinsky som också bodde högst upp. Ett besvärligt kvarter att  bebygga då Kungsklippan här störtade brant ner mot Kaplansbacken. På balkongen i bildens överkant stod en brunbränd man med bar överkropp och läste en bok eller tidning så fort solen lyste, året om! Fotot får väl visa klädstilen från 1944.


Uppfostran

påverkades väl inte precis av kriget. Men barnen på den tiden hade betydligt strängare regler än nu. Till exempel läggningstider och sådant.

Skolgång

Under kriget började de så kallade koksloven. Det vill säga en vecka i februari stängdes skolorna helt och hållet för att spara bränsle. Efter kriget fortsatte loven, men då kallades de sportlov.
 
 
Ransonering

hade jag som husmor till ett sjupersoners hushåll ett schå med. Det var kort på allting, man fick räkna ut så att det skulle räcka till det nödvändigaste. Kött till exempel hade vi 2 /TVÅ/ hekto per person och vecka. Det blev för sju personer en köttfärs på 1 kilo 2 hekto. Det drygades ut med skorpsmulor och potatis. Det blev en läcker lördagsmiddag, köttlimpa med brun sås, som serverades kall på söndagen, som pytt i panna på måndagen. Resten av veckan åt vi fisk, när det fanns, makaronipuddingar eller bara grönsaker – under sommaren gick det fint. Jag minns en ”fin” middag jag bjöd tio personer på, det var grönsakssoppa med strimlad falukorv i. Smördosa hade vi alla med oss när vi gick bort. Man åt inte på andras ransoner.

Tobakskorten hade jag stor glädje av (eftersom ingen i familjen rökte). De bytte jag bort till de verkligt inbitna rökarna och kunde få smör- eller kött-kuponger i byte. Spritkuponger kunde man också byta till sig livets förnödenheter mot.
Tjock grädde fanns fanns ju inte alls. Jag glömmer aldrig när Karin för första gången fick se en skål med vispad grädde. Hon stack fingrarna i den i tro att det var silkespapper och började storgråta. Jag tror ingen uppskattade grädden särskilt.

Det uppfanns en massa ersättningsmedel. För kaffe till exempel. Många tyckte till och med bättre om dem än om riktigt kaffe. Tårtor, som vi köpte på bagerier, var fulla av ersättning för ägg, socker, grädde. Det var mest kemikalier, konstigt när man nu tänker på det, man åt och gillade dem riktigt bra. Sista tiden, innan kriget tog slut, avslöjades en stor skandal, då den så kallade grädden till stor del bestod av paraffinolja, ett lösningsmedel. Undra på att man grundlade en dålig mage.
Fiskkorten fungerade sämst. man indelades i kvarter och dagar. Men om jag på den mig tilldelade dagen inte fann någon fisk i affären, beroende på stormar, då fiskebåtarna inte kunde gå ut, fick jag gå hem tomhänt till nästa period. Detta hände gång på gång under höst och vinter, då ju vädret som ni vet är allt annat än fiskevänligt. Då passade fiskaffären på att sälja ut konserver med fisk. Jag fick ett parti konserverad makrill, som jag inte trots lock och pock fick ner i min eljest matfriska familj. Samma dag freden kom, gick jag ner med lagret i soptunnan.
Värst var det, då barnen var sjuka. Under kikhostetiden dukade jag med handfat bredvid varje barn, som också mycket riktigt fick upp, allt av det oersättliga goda. Men då kunde man få extra tilldelning, och det var välbehövligt. Man fick stå i kö förstås ute på gatan i kylan i timmar bland alla andra, som också fått tilldelning på grund av olika orsaker. Jag var ju gravid med Mats, så det blev några extra ägg till Lasse, Karin och Brittmarie.
 
Första bananen efter kriget! Vintern 44-45 nådde den första Salénbåten hem till Sverige med sin last av bananer. En av Pappas barndomsvänner befann sig i Sydamerika och såg till att det levererades en klase hem till oss. Jag minns inte själv detta men syskonen minns det väl.


Mörkläggning

Mörkläggningsskivor av masonit, beställdes till varenda fönster och släppte inte igenom en gnutta ljus – det såg dystert ut vill jag lova.

Skyddsrum

byggdes överallt runt omkring, och varje hus, även vårt var tvunget att anordna skyddsrumsövningar. Jag som flerbarnsmamma slapp medverka och var glad, att slippa springa i trapporna och släcka konstgjorda eldsvådor och höra ”tråkiga” föredrag.

Ansvarskännande familjer med barn eller gamla måste skaffa sig en evakueringsort. Under hösten 1939 hyrde Morfar och jag en trevlig stuga i Värmland, strax intill norska gränsen. Vi hade ju släktingar där, som för övrigt hjälpte oss med en del mat. Döm om vår skräck och fasa, då tyskarna den 9 april 1940 går in i Norge, vilket ju med ett enda slag omintetgjorde tanken på den tillflyktsort där.

Vänner till mig tog barnen med sig och flydde ut till skärgården och bodde hur primitivt som helst för att undgå faran, som alla trodde skulle komma att drabba oss. Under några hektiska dagar stod jag i kontakt med en bonde någonstans i skärgården, men allt lugnade ner sig här i huvudstaden, och tack och lov gjorde jag inget förhastat den gången. Vi hade det ju bäst här hemma.
 
I brist på foto av storasyskonen gemensamhetsbadande i badkaret får ni hålla till godo med mig badande i handfatet (kolla hårknuten!). Övriga foton befinner sig i Nordiska Museets Fotoarkiv.  (Gammal dammig diabild inscannad)

Under långa tider hade vi inget varmvatten. Morfar lät då installera en gasdriven varmvattenberedare – som fortfarande sitter där och vanpryder badrummet. Det gällde att ta vara på det vattnet – vi har många fotografier på alla barnen i badkaret på en gång – det var verkligen gemensamhetsbad.

Jag har i alla fall inga dystra minnen från den tiden. Jag tror många gånger att kristider har en god inverkan på människorna (bortsett från hamstringen) man försöker göra sitt bästa och man gläds åt det allra minsta. I välfärdstider behövs det så mycket mera för att någon ska bli nöjd. Men självklart hade vi ju inte kriget inom våra gränser. Men jag kan också berätta om min mycket goda vän Nina, som bodde i Köpenhamn, hon var dansk, hennes pappa dansk, men hennes mamma tysk (mamman var ”lyckligtvis” död då 1940), men även hon sände mig många glada brev från den tiden. Livet går trots allt vidare.

Oh,oh, oh va’ en liten orkester kan gnooo...!

Hannah Svensson Group på scenen.
 
Jazz i Mariefred avslutade sitt av pandemin kullkastade spelår med en alldeles lysande konsert inför en fullsatt salong i Biohuset i Mariefred i söndags. Ja, fullsatt är en sanning med modifikation. Endast 40 platser kunde säljas på grund av rådande restriktioner men jag undrar om det inte ändå smög sig in några till (och 50 får det ju faktiskt vara i publiken).

På scenen stod Hannah Svensson Group med Hannah vid mikrofonen, pappa Ewan på gitarr, Jan Lundgren på piano, Mats Nilsson på bas och Zoltan Csörsz på trummor. Ett samspelt gäng som hade kul ihop  – det märktes och hördes!

Första gången jag hörde Hannah var 2014 på SWEJS i Stockholm då hon framträdde med just Jan Lundgren, Klas Lindqvist, Kristian Leth och Hans Backenroth. Det var en fin ny bekantskap och jag kan konstatera att hennes utveckling har varit mycket god. En djupare och fylligare stämma, kanske ännu inte (tack och lov) helt fullmogen. Där finns ännu potential. Här fick vi också flera prov på hennes egna kompositioner som följde fin jazztradition och som hon framförde med stark känsla för texterna. Den som kanske fastnade starkast var ”När natten blir dag” och som hon beskrev som den stund på natten som Ingmar Bergman namngav: vargtimmen. Då natten bryter mot en ny dag, en stund som kan vara både plågsam och full av hopp.
 
Jan Lundgren dämpar några strängar för att ge pianot nya ljuddimensioner.


Hennes uppbackande musiker hör sannerligen till svensk jazzelit: Jan Lundgren på piano är väl kanske – vid sidan av Bobo Stenson – vårt lands internationellt mest framstående jazzpianist. Och inte bara det, han har skapat och leder den årliga jazzfestivalen i Ystad och han är nyligen utsedd att bli den som ska rädda Jazzhus Montmartre i Köpenhamn för framtiden. Jan har en utpräglat avslappad stil vid klaviaturen (som på många sätt är en förlängning av hans händer). Om Robert Wells och min pianofröken Maja Charleville sett honom när han lojt tillbakalutad, på den föga pianistriktiga stolen inväntar sin nästa insats, så skulle hon fått frossbrytningar. Men rätt vad det är så attackerar han och då är lojheten borta och fingrarna flyger som lärkvingar över tangenterna. Jag sätter mig oftast så att jag ska kunna se pianisten snett bakifrån för att just se hur han lirar och det är en fröjd att se och höra Jan!
 
Ewan Svensson sliter ut sig medan Jan Lundgren lugnt iakttar.


Hannahs pappa Ewan torde också tillhöra eliten på sitt instrument och är fantastisk i sina solon liksom Mats Nilsson på basen som släppte loss ordentligt när elbasen hängdes på. Jag känner båda väl sedan många år. Ewan sedan tiden med vår gemensamme vän Janne ”Loffe” Carlsson som Ewan turnerade med flera år runt 2011.

En ny bekantskap och uppenbart positiv erfarenhet för mig var däremot den utomordentligt drivne trumslagaren Zoltan Csörz, för kvällen försedd med ett lokalt trumset utlånat av Krister Lännström. Ett trumset jag bara sett maken till en gång tidigare och då också på denna scen. Den gången var det Bengt Stark som invigde sina då helt nya träkaggar tillsammans med Bernt Rosengren med flera. Helt byggda i trä (som i Kristers fall tydligen också har lokalt ursprung) av den svenske trumtillverkaren Måns Tingberg i Säffle. Vackrare hantverk torde vara svårt att finna! Och låter fantastiskt gör de också!
 
Det unika trumsetet av Måns Tingberg.
 
Rubriken hänvisar till bandets version av Harry Woods ”What a little moonlight can do” som i sin svenska version fick en text av Hasse och Tage. Där gick bandet loss ordentligt liksom i avslutande ”Honeysuckle Rose” som gick i ett furiöst tempo.

För den livetörstande jazzpubliken har de fyra konserter som jazzklubben ändå lyckats presentera i höst varit oerhört livgivande och har fått oss att känna att vi nog kommer att överleva tills vårsolen har släckt alla slemma virusattacker och vi åter kan vistas fritt i sällskap och kunna njuta god musik tillsammans.
 
Krister Lännström visar upp det vackra hantverket.


Hertig Larson! En svensk äventyrare, missionär, upptäcktsresande, diplomat och Den Levande Gudens vän!

 Här syns Frans August Larson (i kavaj) och Sven Hedin (t.h.) tillsammans utanför ett tält där expeditionsmedlemmar kikar fram.


Läs gärna rubriken igen! Har ni en aning om vem detta handlar om? Jag skulle inte ha haft det om inte min gode syssling Per Funke trott att jag skulle uppskatta att läsa om denne märklige man.

Ändå är det inte mer än 17 år sedan den senaste boken om Frans August Larson utkom. Då var det journalisten och författaren Axel Odelberg som tog sig för att återuppliva historien och myterna kring torparsonen från Hällby utanför Västerås som föddes 1870 och som 20-åring gav sig ut i världen som missionär. Och redan är boken utrensad från de vanliga folkbiblioteken och måste i mitt fall beställas från Carolina Rediviva, Uppsalas universitetsbibliotek. Sorgligt! Det är en spännande skildring som borde kunna läsas med stor behållning av många än. Synd bara att de stora förlagen aldrig riktigt gör bra ifrån sig när det gäller det rikliga bildmaterialet. Jämfört med en print-on-demand-bok som många använder sig av idag är bildkvaliteten från t.ex. Bonniers nyutgivna August-nominerade bok om Olle Adolphson eller denna bok om Hertig Larson från Wahlström & Widstrand riktigt usel. Synd och skam!

Odelbergs bok var en oerhört intressant läsning för mig som gillar dessa ”dare-devils” som vågar kasta sig ut och som faktiskt åstadkommer saker med och i sitt liv. Som påverkar andra människors liv och leverne på ett positivt och konstruktivt sätt. Som visar omtanke, lojalitet och framförallt uthållighet. Boken var också skön läsning av det skäl som författaren själv anger: den är fri från direkta källhänvisningar och ”läsglädjeshämmande fotnoter” – och kan väl närmast beskrivas som en fritt dramatiserad biografi.

Det har skrivits åtskilligt om och av Frans August Larson. Inte minst av Sven Hedin i dennes böcker om sina färder genom Gobi-öknen och Mongoliet. Hedin och Larson blev vänner för livet. För det var i Mongoliet Larson etablerade sig. Först som missionär sedan som bibelkolportör – ett härligt ord för kringresande bokförsäljare! Men jag gissar att det där med missionerandet var av underordnad betydelse för Larson redan från början. Det var äventyret, lusten att utforska och uppleva som drev den unge mannen hemifrån statarlivet. Och det dröjde inte allför länge tills han lämnat försöken att göra mongolerna till goda kristna och istället ägnade sig åt allehanda affärsverksamheter.
 
Odelberg återger en historia som förtjänar att upprepas: Den amerikanske författaren John Marquand hade av en bekant i New York fått höra berättas om Hertig Larson som han ovillkorligt ville träffa då han första gången kom till Asien.
- Den hertigen måste jag bli bekant med! – sade han till schweizaren Bosshard som skulle följa honom på färden.
- Larson bor i Mongoliet, flera dagars resa från Peking. - svarade schweizaren.
- Jag skulle söka upp honom om han så bodde vid världens ände. -
- Vad väntar du dig av sammanträffandet? -
- Inte ett dugg. Jag bara vet att den sortens människor blir mer och mer sällsynta och man måste träffa dem innan de dör ut! -
 
Larson hade en förmåga att få som han ville. Sven Hedin såg det som en följd av Augusts oföränderligt vänliga sätt att förhålla sig till omvärlden. Han beskrev sin vän: "Larson kan inte förgå sig, han kan inte säga ett ovänligt ord, han är alltid leende, fryntlig och vänlig. Han skulle aldrig ett ögonblick förlora självbehärskningen, väl vetande att den som inte förmår att behärska sig själv heller aldrig kan behärska andra. Hans vänliga och gemytliga sätt att säga sin mening eller utdela befallningar är hela hemligheten med den oerhörda respekt han åtnjuter bland oss alla".

Mongoliet, var uppdelat i en självständig del (Yttre Mongoliet) och en större del (Inre Mongoliet) som var en del av Kina. Mongoliet var en ständig konfliktzon ansatt av såväl kineser, som ryssar och manchurier. Under sina år levde Larson i gränszonen mellan de båda delarna. Mongolierna var i grunden ett nomad- och stamfolk utan sammanhållen stats- och samhällsbildning vilket gjorde dem svårkontrollerade och svåra att samarbeta med. Larson var en frimodig man som såg till att snabbt lära sig det mongoliska språket vilket gav honom oerhörda fördelar framför alla andra som försökte komma in i landet och som saknade möjligheter att kommunicera med invånarna. Han fick sällan ovänner. Tvärtom blev han en uppskattad och trofast vän till människor från alla folkgrupperna och alla samhällsklasser. Han fick oerhörda förtroenden från alla håll. Ibland var han diplomat som på kinesiske kejsarens uppdrag förhandlade med mongolerna. Ibland var det tvärtom mongolerna som bad honom om hjälp gentemot kineserna eller ryssarna.

Genom att ständigt leva ett personligt nomadliv och röra sig över stora områden, lärde han känna landet utan och innan och blev tack vare sitt frimodiga, raka och pålitliga sätt en respekterad person som inte ens stråtrövare gav sig på. Genom de kunskaper om geografi och språk han då tillgodogjorde sig fick han idel uppdrag att till exempel hjälpa de olika företag som prospekterade och byggde järnvägslinjer som blev en viktig kommunikationsväg mellan öst och väst, inte bara som tolk utan främst som vad vi idag skulle kalla ”facilitator”. Han gjorde helt enkelt saker möjliga för andra.

En av de första insatser han gjorde var att leda ett stort sällskap med utlänningar, missionärer, affärsmän och andra som flydde från Kina då det så kallade boxarupproret startade. Upproret ledde till ofattbart grymma dåd mot just utlänningar i Kina. Bilden av Larson cyklandes genom Gobiöknen för att förbereda nattläger och matuppköp och vattenmöjligheter medan de övriga färdas på kameler och hästar utmed telegraflinjen, är fantastiskt.

Larson gifte sig med en amerikansk kvinna, Mary Rogers, som han lärde känna i missionsverksamheten i  Kina. De fick tillsammans sex barn. De bodde ömsom i Kina och ömsom i Mongoliet. Larson bedrev framgångsrik hästhandel med mongoliska hästar som såldes i Kina och Ryssland. Men han var inte främmande för annan handel heller. Åtskilliga mongoliska och kinesiska konst- och konsthantverksprodukter vandrade genom hans händer liksom även arkeologiska fynd som var en världsomspännande handel på den tiden. Trots detta lyckades han aldrig bygga upp en stor egen förmögenhet. Det var helt enkelt inte heller hans intresse. Hans ständiga kamp var för att trygga försörjningen för sin allt större familj och se till att de hela tiden var säkra i alltmer oroliga tider. Men han verkade inte vara en ”family man”. Trots hans kärlek till sin hustru och sina barn så tillbringade han mer tid för sig själv ute i öknen eller på olika uppdrag än han fanns hemma  vid diskbänken. Till slut blev den politiska situationen i Kina/Mongoliet, för svår för familjen. De insåg att de inte kunde bli kvar och de beslöt att flytta till Marys hemland USA. Larson själv tog dock vägen dit via Sverige som han återsett vid några tillfällen och då blivit mycket uppmärksammad - som en riktig celebritet. Han bjöds till slottet och Kung Gustav V och kronprins Gustav Adolf och han träffade givetvis Sven Hedin.

Till denna ära bidrog givetvis den remarkabla utnämning som hans mångårige vän och beskyddare, ”Den Levande Guden” Bogdo Gegen, den buddhistiske högste laman i Mongoliet och sedermera kejsare, förärat honom: titeln Hertig av Mongoliet! Bogdo Gegen var Mongoliets motsvarighet till Dalai Lama i Tibet och en mäktig och ansedd man. Larson vann redan tidigt den då unge lamans respekt och tillgivenhet vilket till slut ledde till denna unika upphöjning.

Det måtte känts speciellt för en fattig statarpojke från Hällbygodset att senare i livet som Hertig bli inbjuden till familjen på själva herrgården. För även om revanschlust knappast var en drivkraft för denne ständigt hjälpsamme och omtänksamme man, alltid beredd att rycka ut och dela med sig av sina kunskaper, kontakter, krafter och erfarenheter, så fanns säkert en viss stolthet över vad han ändå kunnat bidra med.

Trots allt han åstadkommit levde hertigen närmast i armod under sina sista år i Amerika där han fick mycken hjälp av sina barn. Vid flykten från Kina så försvann de sista tillgångarna han hade lyckats samla för egen räkning.

Ett av vårt lands märkligaste människoöden tog slut 1957 i Vista, Californien.





OKTETTEN LARS 8 får pris till Lasse Werners Minne 2020

Oktetten LARS 8: Övre raden fr. v.: Rune Stålspets, Bosse Söderberg, Claes von Heijne,, Christian Rosenberg och Jan Adefalk. Sittande fr.v.: Ulf Adåker, Cecilia Wennerström, Ulf Andersson och Sven Larsson.
 
I Mariefreds Biohus stora salong ljöd nyligen massiva och typiska ackord från jazzmusikens 50- och 60-tal då den unga svenska jazzen sysslade med det som kallades bebop!

Bland de mer framstående svenska jazzmusikerna under den perioden fanns fyra ”Larsar”: Lars Gullin, som balanserade mellan den tidigare swingeran och bebopen och fortfarande tolererades av dåtidens dominerande mainstreambandledare Arne Domnérus men som också konserterade och turnerade med den sex år yngre Lars (Lasse) Werner. Den yngre Lasse var fullt hängiven bebopen och till och med det som kom att kallas hardbop. När Lars och Lasse turnerade så var det som två band: Lars Gullin Kvartett och Lars Werner Trio. Kompet i båda banden bestod av basisten Torbjörn Hultcrantz och trumslagaren Sune Spångberg medan pianot i Gullins band sköttes av Lasses pianomentor Clas-Göran ”Fager” Fagerstedt.
Så småningom dök det upp två ynglingar, också med namnet Lars, nämligen Färnlöf och Sjösten. Den förre var från en av Sveriges jazzvaggor, Västerås där också pianisten Bobo Stenson fanns, så Färnlöf kom väl aldrig riktigt in i den Stockholmska jazzsvängen. Det gjorde däremot pianisten Sjösten som kom att ersätta ”Fager” i Gullins band. Alla fyra Larsarna var inte bara vådligt duktiga musikanter utan också goda kompositörer och arrangörer.

Nu har åtta distingerade jazzgentlemen och en dito kvinna tagit sig för att återuppliva det musikaliska arvet från de fyra och kallar sig följdriktigt OKTETTEN LARS 8. Från början var de bara åtta. Då fanns fortfarande den härlige trummisen Rune Carlsson i bandet och han kunde också sjunga jazz. Men så gick Rune sorgligt nog bort för några år sedan och man stod då inte bara utan sin trummis utan också den nödvändiga vokalisten. Så Rune blev ersatt av två: Bosse Söderberg bakom trummorna och Christian Rosenberg bakom mikrofonen. Övriga i bandet är barytonsaxofonisten Rune Stålspets, altsaxofonisten Ulf Andersson, tenorsaxofonisten Cecilia Wennerström, trumpetaren Ulf Adåker, pianisten Claes von Heijne och basisten Jan Adefalk. Då Rune Stålspets var indisponerad p.g.a. sin ögonsjukdom, ersatte Cecilia Wennerström på barytonsaxen och Johan Alenius på tenorsaxen.
 
Oktetten LARS 8 på scenen i Biohuset. Christian Rosenberg skymtar till höger.

Bandet var lika spelsuget som publiken var utsvulten på musikaliska liveupplevelser. En lycklig kombination som gjorde konserten lyckad på alla sätt. Trots de hastiga inhoppen och instrumentbytena så fanns det ett fint samspel och en genuin känsla för den musik som de fyra Larsarna skrev. De flesta av musikanterna har spelat med en eller flera av dem och det hjälper givetvis till för att veta hur det ska låta. Det förekommer även andra kompositörer bland de framförda låtarna men då har till exempel Sjösten gjort fantastiska arrangemang vilket var en av hans styrkor. Eller så har Ulf Andersson skrivit en låt tillägnad den tidigare bandmedlemmer ”Rune C”.

Annars är det övervägande Gullinmusik vi får höra och det är ju följdriktigt då denne gigant lämnat en otrolig låtskatt efter sig varav vi får höra ”Heritage” (likaså namnet på oktettens CD-platta), ”Silhouette” med flera. Av Sjösten är det en stor variation av egna och andras låtar. Av Werner är det den klassiska 50-talslåten ”Sergel” medan Färnlöf får bidra med bland andra den så kallade Tandläkarlåten: ”Att angöra en brygga”!
 
Mats delar ut det första priset till Lasse Werners Minne i form av en replik av Lasses legendariska emaljmugg, till Oktetten.
 
 MUGGEN
 
I pausen kommer Lasse Werners bror Mats upp på scenen och delar ut det första Priset till Lasse Werners Minne till Oktetten. Priset har ersatt det tidigare stipendiet som delades ut under fem år till och med 2018. Ingen muskulös statyett, utan en replik av Lasse Werners legendariska emaljmugg tillföll alla åtta medlemmarna. Ett stilfullt diplom och en folder med Lasse Werner-inspelningar och historien om Muggen följde också med.
Motiveringen löd:  2020 års Pris till Lasse Werners Minne tilldelas Oktetten Lars 8 för att de med liv och lust tagit sig an fyra ”Lassars” låtar – en guldålder i svensk jazzmusik – för att den ska förbli levande också för kommande generationer.

Motiveringen!

ELIAS MARTIN: Målning av Säfstaholm och Västra Vingåkers kyrka, ca 1810

Läste en intressant artikel av Bengt Olsen om Sveriges första ”konstnärskoloni” – Säfstaholms slott i Vingåker. i Mariefreds Tidning MÅSEN. Han koncentrerade sig på ett par av de konstnärer som vistades och verkade där. Förvisso var det många fler men jag tänker bara komplettera med en, nämligen Elias Martin.
 
 
Men först lite om värden på stället: Högvälborne greven Gustaf Trolle-Bonde, född 1773. Konstmecenat, Kammarherre hos Drottning Frederika och en av Rikets Herrar vilket gav honom rätt att tituleras Excellens. Sin tids kanske meste ”grandseigneur”. Han tillhörde släkten Bonde af Björnö med Björnö herrgård i Frötuna utanför Norrtälje som sätesgård. Björnö hade också av en förfader instiftats som fideikommiss, vilket betydde att det oskiftat ärvdes av äldste sonen. Detta var ett sätt att av ekonomiska skäl kunna hindra att stora gods och förmögenheter splittrades i samband med arvsskiften i den tid då många barn inte var ovanligt. Givetvis ett högst orättvist system som började avskaffas 1964. Meningen är att fideikommissen ska avvecklas i samband med den aktuelle fideikommissariens död. Rent strikt har en fideikommissarie aldrig kunnat bli ägare till det ärvda utan endast utgjort förvaltare. Regeringen har tillåtit några gamla fideikommiss att omvandlas till aktiebolag där arvingar då istället kunnat få ärva aktier. Några fideikommiss som ansetts ha särskilt kulturhistoriska värden har fått förlängd tid. Ett till och med för all framtid, nämligen den så kallade Gallierasamlingen som kom till Sverige genom Drottning Josephina av Leuchtenberg. Denna värdefulla konstsamling får alltså inte skingras från Stockholms Slott. Fideikommissarie är den som sitter på Sveriges tron.

Gustaf Trolle-Bonde hade på mödernet ärvt Säfstaholms herrgård i Vingåker och hans bror Fredrik Bonde det intilliggande Kjesäter. Gustaf tyckte mer om Säfstaholm än Björnö och bad att få överflytta fideikommissrätten från Björnö till Säfstaholm vilket beviljades.

Den gamla herrgården på Säfstaholm hade brunnit 1762 men byggts upp som en mindre herrgårdsbyggnad i traditionell gustaviansk stil i två plan med brutet och valmat tak. När Gustaf Trolle-Bonde tillträdde hade han stora planer för sitt nya hem. Han skulle få plats för stora konst- och boksamlingar, han ville bjuda in konstnärer att bo och verka där. Så i början av 1800-talet lät han bygga om och till den gamla herrgårdsbyggnaden och omforma den till det ”slott” vi ser idag.

På äldre dagar försämrades Trolle-Bondes syn och han blev till slut blind vilket kom att ge honom epitetet ”Den blinde Excellensen”.

Och så det här med Trolle! Hur kommer den uradliga smålandssläkten Trolle in i bilden? Och vad kommer det sig att den listat sig in i flera andra adelssläkter som kommit att lägga till namnet Trolle till sina egna: Trolle-Bonde, Trolle-Wachtmeister, och Trolle-Löwen?
Det förhåller sig så att Fredrik Trolle (1693-1770) på Näs i Skåne var en mycket förmögen herre. Han hade en son och tre döttrar för vilka ha lät inrätta varsitt fideikommiss till vilket knöts ett jordagods. Sonen fick Trollenäs, dottern Viveka gift Wachtmeister fick Ljungby, dottern Birgitta gift Bonde fick Trolleholm och för dottern Elisabeth gift Löwen inköptes Ludgosund i Sörmland som döptes om till Trollesund. Testamentet föreskrev att varje fideikommissarie inom döttrarnas efterkommande skulle till sitt namn också lägga namnet Trolle samt det Trolleska vapnet. Därav kom det sig att Den blinde Excellensen” som var innehavare av Trolleholms fideikommiss också bar namnet Trolle.
 
En osignerad målning av ett herrgårdslandskap (enligt uppgift från något av de baltiska länderna). En stor färgskada mitt på duken triggade min fantasi.

Så till min historia. Min Pappa var advokat och ibland hade han klienter som kanske inte hade så mycket reda kontanter att betala med så då kunde det bli fråga om betalning ”in natura”. Inte mat och kroppstjänster, men väl möbler och konstföremål. En äldre dam på Djurgården i Stockholm befann sig en gång under 30-talets krisår i detta predikament och erbjöd Pappa två fina rokokostolar och en gammal mörk osignerad landskapsmålning av okänt slag som betalning för någon juridisk tjänst. Tavlan troddes ha ett baltiskt ursprung.

Målningen hängdes upp i hembiträdets rum i mitt barndomshem. En stor ganska murrig landskapsmålning med en liten vacker gustaviansk herrgårdsbyggnad i mitten och en kyrka en bit ifrån.  Vid en sjö i förgrunden stod några staffagefigurer. Mellan herrgården och kyrkan fanns en stor trekantig skada med färgbortfall. Duken var bucklig och full med krakelyrer och såg på ena kanten ut att ha kunnat vara med om en brand.

Jag tillbringade mycket tid inne hos vårt hembiträde som också långa tider fungerade som extramamma för mig. Mina tre syskon var alla betydligt äldre än jag, som väl mest betraktades som ett störningsmoment. Jag älskade den stora tavlan. Fantiserade kring den trekantiga skadan som föreföll mig vara en slup med gösstake i fören med stor vimpelformad gös, på väg mot okända äventyr. Hembiträdet slutade i mitten på 50-talet och tavlan hamnade så småningom i mitt rum. När jag gifte mig var tavlan del av föräldrarnas bröllopsgåva till oss och den följde med i våra flyttar.

Vid ett tillfälle i slutet av 60-talet, så annonserade Nationalmuseum att man tog emot målningar för bedömning och eventuell renovering. Jag tog med mig min tavla till museet och träffade professorn Björn Hallström som var chef för Nationalmuseums konservatorsateljé. Han fastnade omgående för tavlan och ansåg den väl värd att lägga ner lite pengar på för att göra i ordning. Sträcka duken, kanske rentoilera, laga skadan, tvätta bort gammal smuts och fernissa. Anledningen till erbjudandet om specialpris från museets sida var att man utbildade nya konservatorer och behövde övningsmaterial. Jag slog till och lämnade tavlan i Hallströms vård.
 
På konservatorns staffli i sitt bedrövliga skick. Tydligen uppstod en reva till höger när ramen avlägsnades. Man ser också tydligt hur spännramen orsakat färgsläpp och andra skador.

Hallströms intresse för målningen gjorde att han gick långt över en ren restaurering. Han hade en idé om såväl konstnär som motiv och sökte hjälp av såväl den gamle hovkonservatorn Gustaf Jaensson som  landsantikvarien i Nyköping, Ivar Schnell. De bekräftade båda Hallströms aningar och Schnell med en grundlig utläggning och dokumentation. Båda hävdade på goda grunder att målningen föreställde Säfstaholms herrgård såsom den såg ut före Trolle-Bondes ombyggnad till ”slott”, och Västra Vingåkers kyrka. Men det verkligt sensationella var att de båda med närmast fullständig säkerhet attribuerade målningen till den store 1700-talskonstnären Elias Martin! Oj! Men hade den tillhört Säfstaholmssamlingen? Den fanns inte upptagen i den noggranna förteckningen av Gustaf Trolle-Bondes konstsamling. Förklaringen var att den kunde ha funnits i broderns samling på Kjesäter.
 
Den påskrift man fann på dukens baksida kunde dock inte dechiffreras. Något för framtidens konstdeckare! Eftersom duken rentoilerades (d.v.s. dubblerades) så kopierades påskriften på spännramen, biten sågades ur och fästes på den nya spännramen.
 
 
 
Här är det inte "Stjärnorna på Slottet" framför Elias Martins målning utan Birgit Ahrle, Stig Järrel och Birgits make, komedi- och revyikonen Eric Gustafson som kollar in vår sistfödde i famnen på hustru Ann (med ryggen mot kameran).

Restaureringen fullföljdes givetvis på sakkunnigt sätt och målningen kom sedan tillbaka till vårt hem där den förblev till slutet av 80-talet då vi stod i begrepp att flytta till ett mindre hus, då vårt företag som vi hade i samma fastighet istället behövde mer ändamålsenliga lokaler. Samtidigt började barn efter barn studera på andra orter. Vi lämnade målningen till försäljning hos Beijers Auktioner i Stockholm och där såldes tavlan för det högsta pris som någonsin betalats för en oljemålning av Elias Martin vare sig förr eller senare. Jag försökte ta reda på vem som köpt målningen men fick bara veta att det var en svensk samlare bosatt i London.
 
Martins vackra målning efter renoveringen.

Döm så om min förvåning då jag 16 år senare tittar på ett avsnitt av Stjärnorna på Slottet från Trolleholms slott i Skåne. Stjärnorna, Magnus Härenstam, Jan Malmsjö, Britt Ekland, Peter Stormare och Arja Saijonmaa samlas till drink före maten och plötsligt ser jag ”min” målning på väggen bakom Magnus Härenstam! Målningen hade kommit ”hem”! Till den nuvarande innehavaren av Trolleholms fideikommiss! Som dessutom bar samma namn som den Blinde Excellensen. Den nuvarande Gustaf Trolle-Bonde hade sett som sin uppgift att försöka spåra upp och återköpa så stora delar av den skingrade Säfstaholmssamlingen som möjligt. Eftersom vi båda var så kallade Pimpinellabarn (båda våra fäder hade varit medlemmar och vänner i den illustra Pimpinellaorden som hade sitt huvudsäte på Skarhults slott inte så långt från Trolleholm) så skrev jag till Gustaf och berättade om målningens historia och skickade honom kopior av dokumentationen om den. Jag fick omgående en inbjudan att vid tillfälle komma förbi slottet för att få återse målningen. Det blev av tre år senare då Gustaf visade mig rummet där Martin-tavlan hängde. Glädjande att se att ”vår” gamla målning verkligen kommit till sitt rätta hem en värdig och historisk miljö.


 

RSS 2.0
Mats Werner

Skapa en profillänk
google-site-verification: google19ae22fed26b439b.html