Mats Werner

 

 

”THE BOUSTEDT-WERNER-SESSION”, in Molde, Norway, 1969.

 Lasse Werner tycks på 60-talet ha varit något av vad ”Gubben” Arefelt var på 40-talet – en lite ”crazy” kulturspridare i radio och TV, som hade ”sjuk humor” och var som en trygg, rolig och älskvärd ”sagotant” för alla stackars människor, både stora och små, gamla och unga! Givetvis med den skillnaden att Werner levde och verkade i den moderna TV-åldern, medan ju endast radio fanns att tillgå på Sven Arefelts tid.

 

En halvtimmeslång session, inspelad i norsk TV 1969, från Molde Jazzfestival, med mingusprofilen Ted Curson på trumpet, Lasse Werner på flygel, Christer Boustedt, altsax och Gösta Wälivaara, bas samt inte minst den amerikanske trummisen vid namn J.C. Moses. I Lasses pianospel hör jag ett visst inflytande från vad jag tror alla, i stort sett alla, kända pianister som medverkat på olika skivor med Charlie Parker, som jag vet att givetvis både Lasse W. och Christer B. i väldigt hög grad influerades av. Jag hör dock därvidlag hos Lasse mer av den yvige och dynamiske Bud Powell än av den mer strikt korrekta John Lewis. Men Al Haigs perkussiva och rytmiskt briljanta bop-piano lyser ofta klart igenom, när Lasse spelar på denna TV-inspelning. Alla någorlunda väl orienterade jazzälskare kan ju även hos Werner, i denna live-tagning, höra något av Lennie Tristanos virtuosa löpningar i tvättäkta be-bop-stil! Jag vet inte om minguspianisten Jaki Byard någonsin lirade på skiva med ”Bird”, men inflytandet från Byard kommer osökt och anmäler sig, när man hör Lasse. Kanske är det Ted Curson, vars vemodiga, karga trumpetstil, som jag tror är starkt influerad av Miles fåordiga minimalism, som får Lasse att låta som Byard, denne pianist, i denna tagning direkt kommen från sitt mångåriga samarbete med Mingus.

 

Men här, i denna fantastiska TV-inspelning från Molde, märks att Lasse Werner till skillnad från Jackie Byard hade stark förankring i Errol Garners swing-groove, medan Byard snarare istället lät mer som ”Fats” Waller, när han på jazzmusikers gängse manér ibland drog in ”den gamla jazzen” - ”The Old School” - som kontrasterande effekt i sina solon. Det gör Werner t ex på ett briljant sätt här, i denna långa låt, som mig veterligt tycks vara en helt fri improvisation, utan specifikt tema, som annars ju är brukligt, t ex teman ur ”The American Songbook” eller ur den moderna floran av jazzkompositioner bland efterkrigstidens kompositörer och jazzprofiler. Men jag kan ju i och för sig ha hört fel!

 

I denna halvtimmes-långa låt ingår också Jan Johanssons komposition, signaturmelodin till TV-serien ”Pippi Långstrump” ( även spontant i valda delar sjungen på svenska av Werner och även några av de svenska medmusikanterna i en slags ”allsång”!) och dessutom den  gamla svenska filmmelodin ”Jag Har Bott Vid En Landsväg”(och Lennon-McCartneys "Here, there and everywhere" MW:s anm.). I styckets andra hälft förekommer även ett jazz-rock-influerat, groovigt och fritt avsnitt, som ett slags mellanting mellan  filmmusik från en James-Bond-film, ”Hit the Road Jack” och någon form av  groove med twistkomp, á la pianisten Ramsey Lewis, fast här är hammondorgeln utbytt mot pianisten Lasses flygel.........Influenser kan också avläsas från de i 60-talets kulturella smältdegel då allra hetaste, aktuella free-form-pianisterna, det hörs tydligt i Lasses solon. Med detta menar jag ett visst inflytande från såväl Dolphy-pianisten Misja Mengelberg, Globe-unity-pianisten Alexander von Schlippenbach samt inte minst från den då ganska fullbordade stilbildaren Cecil Taylor! Lasses ofta ganska perkussiva solospel, med inslag av cluster, har ju uppenbara stildrag från den taylorska pianoskolan.......

 

Så tycks även de tre be-bop-fädrerna Charlie Parker, Bud Powell och Monk vila som svävande andar, projicerade i skyn över Lars Werner och hans flygel på Moldes scen 1969!

Dessa tre be-bop-giganter tror jag hade ett oerhört inflytande på jazzpianisten Werner, under hela hans alltför korta karriär som musiker och inspiratör i Nordens annars så torftiga kulturliv. TV-inspelningen från Molde visar denne musikers fenomenala ensembelspel, briljanta improvisationer och självklart stora betydelse som en av 60-talsjazzens stilbildare i Sverige. I denna långa session tycks indirekt hela världens jazz- och populärmusik från hela 1900-talets olika tidsperioder, speglas och återberättas i toner och sånger. Detta rymdålderns år, liksom året innan – 1968 – även det en milstolpe i världshistorien under förra seklet.

 

Man skulle nog kunna säga, att Lasse Werner, denna mångsidiga musiker, humorist, happening-pionjär och nydanare inom både nordiskt och europeiskt kultur- och musikliv, även skulle kunna kallas ”Jazzens Beppe Wolgers”!? Jag tycker hans mysiga, sunt barnsliga humor och charmiga ”Farsan-Baloo-gestalt”, påminner om ”Beppe”, som en slags seriös och mycket kompetent, jazzclown på scen, i likhet med både Dizzy Gillespie, ”Fats” Waller och faktiskt även jazzclownen Charlie Mingus, som ju även var en högst allvarlig politisk kämpe med ett stort samhällsengagemang. Vilken underbar musik och enastående improvisationskonst, denna session i Molde med Ted Curson 1969, i ett eldigt möte med radarparet Boustedt-Werner!!

   Anders Jansson, maj 2020.

 

 

 

 

 

För ett drygt år sedan, på Norges nationaldag avled den folkkäre norskfödde konstnären Peter Dahl. När Peter kom till Sverige, hamnade han i Kungsholms Läroverk i samma klass som bl.a. min bror Lasse. Vår Pappa som var mycket engagerad i föräldraföreningen och såg till att skolan fick sin första filmprojektor och filmer därtill, gav också 300:- i ett stipendium till Peter för att denne skulle göra en muralmålning i aulans stora absid. Sagt och gjort, Peter gjorde denna skissmålning "Spårvagn till Babylon" 1952 som han och en klasskamrat sedan målade upp på kartong i full storlek 2 x 6 meter för att den skulle kunna förevisas på plats. Skolan fyllde 50 år det året vilket skulle firas med bankett på Stadshuset och där hängdes den stora kartongen upp.

 

Sedan dess är den försvunnen! Om någon hittar en stor rulle någonstans på en vind med detta motiv, så hör av er till mig. Skolledningen tycket dock inte att motivet passade in i den tänkta rustika "dalastil" som det var tänkt att aulan skulle få efter renovering, varför saken helt enkelt lades ner och än idag gapar absidens vägg tom.


 

Men spårvagnen var starkt förknippad med skolan för alla elever som var tvungna att ta sig dit och därifrån med någon av de linjer som passerade skolan. Också bror Lasse inspirerades av den och ett tjugotal år senare hade han en natt drömt om hur han for till New York med spårvagn linje två och berättade för sin dåvarande sambo Maj Sjöwall (som lämnade oss för drygt två veckor sedan). Maj skrev ner drömmen i en text till Lasse som raskt tonsatte den. Men istället för att den blå spårvagnen skulle gå till Babylon så gällde New York för Lasse:

 

"Jag tog en spårvagn till New York härom natten


Min älskling borde varit med, men för katten,


hon hade inga stålar kvar,


så hon fick stanna där hon var,


på Skeppsbron och vifta med hatten

New York var mina drömmars mål, alltid varit


Jag hade tänkt mig att jag skulle ha farit


i jättestor lyxångare, 


(OBS, jag är ingen sångare)


Ta trick dit var faktiskt rätt marigt
Biljetten kosta tjugo öre,
precis som alltid när jag


åkte från Parmmätargatan till Riksbron,


med tvåan,


på plattformen längst bak

Jag tog en spårvagn till New York härom natten,


New York var mina drömmars mål, så för katten,


jag hade två och tjugofem
och ville inte åka hem
Så det blev blå spårvagn till New York
yeah, yeah


det blev blå spårvagn till New York
yeah, yeah...."

 

(Finns utgiven på LPn "Därför dricker jag" Dragon DRLP20 under titeln "Ambrosia")

Där står de nog, Pelle, Lasse, Göran, Monkan, Gösta, Olle, Chrille, Jacques och alla de andra vännerna, skrålande, lätt i gasen och gläds att de nu får sällskap av den varma, vänliga, glada Maj som lämnade det jordiska dagen före Valborgsmässoafton 84 år ung.
”Jag är för tillfället död” skulle hon säkert själv kalla tillståndet. Lasse lirar ”Om Maj och mej” på en stor vit flygel där pingpongbollarna studsar på strängarna där uppe i ”the Blue Skies”. Kanske vinkar också Ol’Blue Eyes!

För ganska precis en månad sedan pratades vi länge vid i telefon då hon ringde och berättade om sitt nya boende på ett hem i Landskrona där hon hade utsikt rakt över havet. Hon lät pigg och glad. Sedan länge hade hon lite svårt att prata men det gick jättebra.
Under många år bodde hon på Hven där vi var och hälsade på henne för två år sedan. Levde ett lugnt liv och körde runt i sin elektriska golfbil. Hennes äldsta dotter Lena bodde sedan länge på ön.

I mitt liv kom inte Maj in förrän på 70-talet. Hon och bror Lasse hade dock varit klasskamrater i Fagerlind och Moselius småskola på Norr Mälarstrand. För Lasse var Maj alltid den första kärleken – och den kom också att bli hans sista. Maj berättade en gång för mig om skoltiden med Lasse: ”Vi gick alltid längs med staketet vid kyrkogården. Och mitt första minne av ett samtal vi hade var när vi gick där och så sa Lasse så här: ’Vad tycker du bäst om, gammal eller modern dansmusik?’ Och jag var så kuvad i hemmet, så jag var inte säker på vad han tyckte att jag skulle svara. Jag ville ju så gärna tycka likadant som Lasse och hade inte riktigt nån uppfattning om vilket som var vilket. Och då lyssnade man ju på dagens grammofonmusik i radio och då förekom det alltid nån modern och nån gammal. Nån hambo eller nån foxtrot. Men jag drog till med modern och det var ju rätt.”

 

Maj bodde uppe på Brunkebergstorg där pappan var chef på Hotell Gillet (i vars bottenvåning den gamla Odeon-teatern låg som sedan blev Idéon under Povel Ramels och Felix Alvos direktorat), så hon hade skolkort och skulle åka tvåans spårvagn till Riksbron. Sen fick hon gå Drottninggatan och Brunkebergsgatan som inte finns längre. Den gatstumpen är bortbyggd. Men hon tappade alltid bort det där skolkortet med påföljd att hon fick kuta som en tokig, för på frukostrasterna skulle hon hela vägen hem för att äta. Skolluncher existerade inte. De som bodde långt bort hade med sig matlåda och fick äta i lärarnas kök.

I klassen gick även Olle Adolphson som också var Lasses vän genom livet. Maj berättar: 
”Lasse och Olle var mycket tillsammans. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så läskigt när killarna från skolan på Kungsholmstorg kom ner och skulle bråka med oss. På Norr Mälarstrands kaj stod vedtravarna tätt under krigsåren. Och där hade Lasse och Olle stuckit undan en påk som var tunn så där.  Ett vedträ. Ganska långt, som jag minns det. Och av nån anledning kallade de den där påken för ‘Emmaboda’. Så när de här killarna – fienden –  kom från den andra skolan och sa att man skulle slåss ropade Lasse eller Olle: ’Emmaboda!’ Och sen rusade de in i nån av de här smala gångarna vid vedtravarna och kom ut med den här påken. Och så stod en av dem och bara snurrade runt med påken för att hålla killarna ifrån sig. Det kommer jag ihåg. Och jag frågade Olle nån gång för inte så hemskt länge sen om den här påken och varför de kallade den för ‘Emmaboda’, men det kunde Olle inte erinra sig. Han kom ju ihåg att den hette så, men mindes inte varför. Men det var ju deras hemliga vapen och skulle väl ha ett ‘täcknamn’.”

 

30 år efter det att de slutat skolan träffades Maj och Lasse igen, ett år efter det att Per Wahlöö dött, och om detta berättade Maj för mig när jag i mitten på 2000-talet skrev min bok om brorsan och tillbringade en dag i hennes skrivarstuga på Södermalm: ”-76 måste det ha varit. Per dog -75 vid midsommartid. Och det här var på Valborg. Lasse och Chrille spelade på en jazzklubb som hette Bohemia och det var fullt med folk. Jag stod längst bak. Jag brukade gå dit och lyssna på jazz. Som vanligt var Lasse fräck i mun och sa nåt fult. Då ropade jag: ’Det där skulle fru Fagerlind inte tyckt om.’ Och Lasse sa: ’Maj! Är du här?’ Då hade vi inte setts sen vi var barn. Nästa dag var det första maj och då satt vi hela dagen på Savoy och snackade och snackade och snackade. Sen följde jag honom till tåget tvärs över gatan. Dagarna efter pratade vi i telefon i timmar tills han plötsligt bara kom ner och bosatte sig hos mig, med en trave skivor under armen.”

 

Under åren i Malmö blev det också återigen en hel del umgänge med gamle vännen och klasskamraten Olle Adolpshon som då bodde på Österlen. Maj brukade referera till dessa träffar som "klassmöten á trois".

 

Så kommer också en dråplig upplevelse i Danmark: ”Jag vet inte om du har hört om vår Danmarksturné? Jag blev tillfrågad om jag ville komma ner till Sönderborg och läsa på ett bibliotek där i samband med att nån skulle göra nåt nordiskt, tror jag. En vecka. Och då sa jag: ’Jag kommer om jag får ta med mig en jazztrio. Om ni har utrymme för en kväll med en svensk jazztrio så vill jag gärna komma.’ Jodå. De hade aldrig hört talas om den här jazztrion, men jag hyrde en Mercabuss och så kom Ivve (Oscarsson) och Ivar (Lindell) ner till Malmö och så körde vi ner till Sönderborg. Och där fick vi ett hotell, varsitt rum. Och så skulle vi gå och titta på den här lokalen där de skulle lira. Det var en fullständigt hopplös lokal. Den var jävligt bred. Estraden var liksom en kilometer lång och mycket grund. Och Lasse sa ’va’ fan!’. Men i alla fall, flygeln var okej och så där. Sen gjorde jag mitt framträdande samma kväll som vi hade kommit fram. Nästa kväll skulle de spela. Då visade det sig att Ivve hade krökat hela dagen och låg nästan medvetslös på sitt rum, och Ivar sa: ’Det går inte, vi kan inte ta med honom. Vi får spela på duo.’ Och där satt en massa jazzintresserade, medelålders danskar. Och Lasse och Ivve, du vet… Och Lasse började idiotiskt nog med att göra just det där med att sitta och stirra på tangenterna, dunka i locket, plonka på strängarna. Och folk började mumla. Och sen började han lira så där explosivt. Då gick det ut en gubbe därifrån och återkom efter ett bra tag med en annan gubbe. De satt en stund och sen gick den andra gubben upp och försökte slå igen klaviaturlocket. Och Lasse sa: ’Man kan ju inte slå klaviaturlocket över händerna på pianisten.’ ’Ja, men det här är inte jazz. Det här är inte musik, så var så god att sluta. Det här vill vi inte höra.’ Och då började Lasse spela ett jättevackert Night and Day, men det gick inte. Då visade det sig att den första mannen var arrangör och den andra mannen var ordförande i Sönderborgs jazzklubb. Och publiken var också såna som ville höra  Chrille Boustedt. Så de blev utkörda. Då kom det en kille till vår räddning och sa: ’Ni har kommit hit och ska ha era stålar. Ni kan hänga med mig hem.’ Och det visade sig att den här snubben var bebop-fantast och var med i den här jazzklubben, men hade inget att säga till om på den konserten. Han bodde i en villa och gjorde jättegoda mackor. Jag kommer ihåg att han samlade på telefoner. Han hade telefoner av alla möjliga sorter. Så nästa dag åkte vi hem. Och den där historien har berättats på alla möjliga sätt inom jazzkretsar”.

 

Så var det det här med Cabaret Fredagsbarnen! Det var en klubb som leddes av Jacques Werup och Lasse Söderberg. Och vi gjorde en kväll där, en fredag. Jag hittade ett häfte med en kort pjäs av Conan Doyle. En Sherlock Holmes-pjäs som hette Krondiamanten. Och sen hittade jag på att vi skulle göra en föreställning av den här pjäsen och så skulle de medverkande inte få läsa manus, utan vi skulle spela med manus i hand, och de medverkande skulle alltså se texten för första gången när vi spelade, ungefär som en skolteaterpjäs. Och då spelade jag Sherlock Holmes. Jag lånade en sån där mössa och en rock på Stadsteatern. Paula Brandt spelade Watson i smoking med kudde på magen. Chrille Boustedt spelade skurken och Lasse spelade… Eller var det tvärtom? Lasse och Chrille var skurkar båda två, tror jag. Eller om Lasse var polis, kanske. Och Per Eggers var betjäntfolket. Och min dotter stod ute i kulissen, för historien var nåt om att Sherlock Holmes riggade upp en docka av sig själv så att skurken skulle tro att han satt där. Och så hade han lagt på en skiva med fiolspel, så att skurken skulle tro det. Sen gömde han sig nån annanstans. Och Lena stod i kulissen och spelade Internationalen på fiol. Och sen hade jag whisky i en stor sån här brun medicinflaska som alla gick och drack ur. Det var fullsatt i salongen och folk garvade så att de tjöt. Jag träffar fortfarande människor som minns föreställningen. Det var verkligen himla roligt. Jag tror att jag tog upp det på band, men kan inte riktigt komma ihåg var den kan finnas. Ja, vi gjorde mycket sånt där kul”.

 

 

 

Maj förblev en del av familjen även sedan Lasse dött och var ofta med på Mammas årliga födelsedagsmottagning före jul. Vi höll kontakten. En gång frågade hon mig: ”Lasse och jag gifte oss ju aldrig men skulle inte jag kunna få kalla Dig för min svåger?”. Klart att hon fick det den härliga människan! 2016 hade Maj ”Sommar i P1” och berättade då bland annat den legendariska historien om när hon och Lasse ringde upp Frank Sinatra på julafton. Hela programmet finns på Sveriges Radios hemsida. Eller lyssna enbart på berättelsen om samtalet med "The Voice" genom att klicka HÄR.

Maj var ju inte bara vårt lands kanske främsta deckarförfattare. När Per Wahlöö dog kom hon att ägna sig mycket åt översättningarbeten. Och vad passar bättre att sluta med än med den översättning Maj gjorde för Lasses räkning av deckarlegenden Raymond Chandlers ”Requiem”:
        
        Det finns ett ögonblick efter döden när ansiktet är vackert
        när de milda trötta ögonen är slutna och smärtan är borta
        och kärlekens långa tåliga oskuld sakta kommer in
        för att stilla dröja ännu en stund.

        Det finns ett ögonblick efter döden, ja, knappt ett ögonblick
        när de ljusa kläderna hänger i garderobens doft
        och den förlorade drömmen bleknar och bleknar efter hand
        när flaskorna av silver och glaset och den tomma spegeln
        och de tre långa hårstråna i en borste och en vit näsduk
        och den nybäddade sängen och den släta mjuka kudden
        på vilken inget huvud skall vila
        är allt som är kvar av den långa vilda drömmen.

        Men kvar finns alltid breven.
        Jag håller dem i min hand bundna med grönt band
        prydligt och fast av kärlekens mjuka starka fingrar
        Breven skall inte dö.
        Jag skall vänta och vänta på främlingen som ska läsa dem
        Han skall komma sakta ut ur tidens och förändringens dimma
        Han skall komma sakta, tveksamt genom åren.
        Han skall klippa bandet och sprida ut breven
        och läsa dem noggrant, sida för sida.

        Och kärlekens långa tåliga oskuld kommer sakta in
        som en fjäril genom ett öppet fönster om sommaren
        för att stilla dröja ännu en stund.

        Men främlingen vet ingenting. Drömmen är förbi.
        Främlingen är jag.

 

För några månader sedan kommenterade en Facebookvän en länk i klimatfrågan som jag lagt på min sida. Det var inte första gången och jag har försökt att ge honom ett svar han borde begripit. Men jag når tydligen inte fram. Så här skrev han:

”Jag frågade dig igår Mats Werner vad du vill. Jag vet att du försökt förklara det tidigare. Att du istället för att ta in vad beprövad vetenskap säger så försöker du av outgrundliga anledningar hitta sätt att skjuta denna i sank. Lite på samma tema som naturmedecinare och vaccinmotståndare försöker angripa läkarvetenskap eller när Strålskyddsstiftelsen iförda foliehattar sprider lögner och osanningar om tex 5G. I min fråga om vad du vill ligger undran vad som ligger bakom ditt spridande av alternativa fakta. Inget annat att tala om? Påverkad av troll? Otur i tanke och analys?”

Jag var då precis på väg in i ett intensivt slutskede av ett bokprojekt varför jag bad att få återkomma med ett utförligare svar om ”vad jag vill” vid ett senare tillfälle. Under tiden föreslog jag honom att läsa Elsa Widdings bok ”Klimatkarusellen”, Staffan Mörners bok "Klimathotet", Lennart Bengtssons "Vad händer med klimatet?" och gärna Henrik Svensmarks "The Chilling Stars: A New Theory of Climate Change" för att få en bättre förståelse för vad jag skulle komma att svara. Men det verkade inte gå hem:

”Eller varför inte boken: ’Den som gräver tillräckligt djupt kommer alltid kunna hitta (på) en alternativ sanning’. Eller så tar jag helt enkelt bara utgångspunkten i vedertagen fakta och beprövad vetenskap och fortsätter från det och skippar alternativen. Om jag skall ge dig ett råd Mats så är det att försöka släppa konspirationsteorier och alternativa fakta. Häpp”.

Så det är väl bara att sätta igång. Eftersom det inte lär vara sista gången jag får frågan om ”vad jag vill” när det gäller klimatfrågan, så gör jag det här till ett blogginlägg som kanske fler kan tycka är intressant och givande. Men då det är nästan ett kvarts sekel i ålderskillnad mellan mig och frågeställaren och följaktligen lika stor skillnad i våra erfarenhets- och upplevelsebanker, kan man misstänka att han tillhör den generation som har svårt för långa texter och därmed också upplever svårigheter att sätta sig in i komplicerade sammanhang. Men jag hoppas att jag har fel och att hans intresse för vad jag vill och menar är tillräckligt starkt för att läsa hela texten och den artikel och den deklaration som det finns länkar till i texten.

Mitt intresse för klimatfrågan väcktes 2004, under en veckas tvärvetenskaplig kurs i Åkers Bergslag under ledning av Nils-Axel Mörner, en av vårt lands internationellt sett mest välmeriterade klimat- och havsnivåexperter. Ledare av det internationella Maldivprojektet med mera. Dessutom en av IPCCs ursprungliga expertgranskare.
Med en mängd olika intressanta och högt kvalificerade föreläsare fick vi oss till del mycken kunskap. Bland annat stod vi långt ute på en gungfly som flöt på en djup tjärn och borrade oss ner i lersedimenten på botten. Borrkärnorna togs sedan upp och analyserades vad beträffar klimat, växtlighet med mera. Senare fick vi i grafiska kurvor följa jordens klimatutveckling via is- och värmetider. Vi såg regelbundenheten och vi resonerade kring de faktorer som påverkade dessa cykler. Som solens aktivitet, jordaxelns lutning, molnbildningens betydelse och växthuseffekten. När det gällde den senare så var det givetvis den klart dominerande (med över 75%) växthusgasen som upptog det mesta intresset, nämligen vattenångan.

Fyra år senare deltog jag ytterligare en gång i denna tvärvetenskapliga kurs. Nu med delvis andra föreläsare. Fortfarande under Mörners ledning. Då var diskussionen givetvis ännu mer fokuserad kring klimatfrågor. Läs gärna om mina erfarenheter från den kursen HÄR!

Där finns oerhört mycket viktig information och framförallt faktiskt sådan. Alltså verifierbar information till skillnad från så mycket som sägs framförallt från agronomen (jordbrukssakkunnig) Johan Rockström som aldrig följer upp sina svepande påståenden med några källhänvisningar eller grundfakta. Titta gärna också på länkarna till den numera sorgligen bortgångne professor Bob Carters föreläsning om klimatfrågan. Här talar vi expert! Nils-Axel Mörner är sedan dess min mentor inom detta fält och vi har då och då kontakt om olika frågor som dyker upp.

Jag är uppvuxen i en upplysningsanda. Två av de tre skolor jag gått i ansågs progressiva på sin tid (40-, 50- och 60-talen). Båda startades och drevs av kvinnor som också på många andra områden var före sin tid (Av dessa två skolor finns dessvärre bara en kvar och då endast till namnet). Att undervisningen ansågs kvalificerad vittnar kanske det faktum att när jag gick där, gick samtidigt nio barn och barnbarn till fyra svenska Nobelpristagare. Bland mina klasskamrater fanns en sedermera ordförande i Nobelstiftelsen, en blivande finansminister, en framstående utrikeskorrespondent, en rikslottachef med mera. Skolan hade också producerat ett par av våra förnämsta Dramatenskådespelare, fysiker, vår kanske internationellt främsta deckarförfattare, specialistläkare, en av våra mest älskade visdiktare. Jag säger inte detta som något skryt, för det var inget man visste eller ens funderade kring när man gick där. Men för att det visar på att man medvetet lärde sina elever att utnyttja sin kreativa förmåga och att anlägga ett nyfiket och kritiskt granskande sinnelag. Man lärde sig bland annat det som jag valde till mitt motto: Öppna Sinnen! (En medveten dubbeltydighet som både är en uppmaning till mig att alltid ha mina sinnen öppna för intryck och kunskaper – men att också förmå dem i min omvärld som av en eller annan anledning slutit sig och låst sig i en uppfattning om saker och ting, att öppna sina ögon och sina öron, att ta in andra uppfattningar och intryck, se andra aspekter på problem som man upplever).

Det är förvisso kanske det enkla svaret på Facebookvännens fråga om vad jag vill. Jag vill visa på uppfattningar, erfarenheter, kunskaper och fakta som är baserade på empirisk vetenskap och inte på gissningar och datoranimerade modellberäkningar.

Det vi uppenbarligen fick lära oss i de skolor jag gick (och föralldel också i mitt föräldrahem) var att kritiskt granska, bedriva aktiv källkritik och att framförallt baserat på detta, bilda oss egna uppfattningar. Inte bara återupprepa vad andra påstår utan att själva ha granskat att det vederbörande säger faktiskt är rätt.
Jag trodde att det var just detta som var avsikten med det som senare istället kom att kallas ”flumskolan”. Att elever själva skulle söka upp och kritiskt granska olika ämnen. Men istället verkar det ha blivit tvärtom.

Någon gång på 80-talet kom en idé som vände upp och ner på hur vi skulle skriva brev, berättelser och göra framställningar. Istället för att som jag fostrats, skriva en inledning, en avhandling och en avslutning/sammanfattning alternativt bakgrund, argumentation och slutsatser/yrkanden, skulle man nu ”vända på steken”: börja med det avslutande, med yrkandena eller slutsatserna. Förespråkarna för detta nya tänkande menade att det skulle bli så mycket mer effektivt och göra det enklare för den som läste att snabbt uppfatta vad avsändaren ville uppnå. Vill minnas att Postverket var en av de stora tillskyndarna och ordnade kurser och krängde instruktionsböcker.
Detta fick dock istället till följd att mottagarna oftast bara läste yrkandena och slutsatserna och lät resten vara. En motvilja att läsa långa texter bredde ut sig under många år men verkar äntligen ha besegrats att döma av de numera ofta oerhört långa artiklarna i dagspressen.

Detta sätt att lägga upp sin kommunikation har den organisation som heter Intergovernmental Panel on Climate Change eller IPCC, upphöjt till ”naturlag”. De vetenskapligt grundande rapporterna utsätts för en förödmjukande process i händerna på IPCCs politiskt tillsatta tjänstemän som författar en ”Summary for decision-makers” (Sammanfattning för beslutsfattare) som ingalunda korrekt återger någon form av ”sammanfattning”, utan är en tolkning utifrån IPCCs uppdrag – vilket INTE är att undersöka vilka orsakerna till den så kallade globala uppvärmningen är, utan hur människan påverkar den globala uppvärmningen. Att detta faktiskt är dess uppdrag, givet av Förenta Nationernas majoritet av bidragshungrande stater, gärna av enväldeskaraktär (man ska ha i åtanke att en majoritet av FN:s medlemsstater är icke-demokratier), är ostridigt.

Glöm inte att IPCC är ett politiskt organ bestående av 196 diplomatiska representanter för FN:s medlemsstaters regeringar. IPCC har inga ledamöter som sitter där i egenskap av vetenskapsmän med klimatkunskap eller annan relevant kompetens. IPCC lägger ut forskningsuppdrag på forskare i enlighet med sitt uppdrag som alltså är att redogöra för hur människan påverkar klimatet. Dessa går inte sällan utanför uppdraget trots detta. Men alla rapporter granskas sedan av IPCCs tjänstemän som gör en ”sammanfattning” utifrån uppdraget. Med andra ord utesluts ev. andra orsaker till klimatförändringarna som kommit fram i rapporterna. Denna sammanfattning publiceras sedan medan de underliggande rapporterna först ”korrigeras” för att stämma bättre med sammanfattningen och därefter också publiceras – fast långt senare. Med andra ord är det sammanfattningarna som får genomslag i media medan ingen bryr sig om att läsa ”yesterdays news” när väl de faktiska rapporterna publiceras.

Detta har belagts av flera källor med direkta citat där originalrapportens formuleringar jämförts med den ”tillrättalagda” publikationen. Inte undra på att så många framstående klimatforskare som John Christy, Judith Curry, Richard Lindzén, Nils-Axel Mörner och andra hoppat av de uppdrag de haft för IPCCs räkning för att de ansett att deras rapporter vantolkats och gjorts om.

Under hela min skolning så var en genomgående lärdom i flera ämnen: fysik, kemi, biologi,  geografi och inte minst historia:  den om människans litenhet i världsalltet. Att så många människor idag på fullt allvar är så förmätna att de tror sig ha makt över universella krafter är för mig en total gåta.

Vad stöder dessa människor sin uppfattning på?

Ja, inte är det på den klassiska empiriska vetenskapen som innebär att man kommer upp med en hypotes som testas mot verklighetens faktiska skeende. Antingen blir hypotesen bekräftad och då är allt frid och fröjd. Eller också blir den – som det heter på vetenskapska: falsifierad! Och då börjar man om och anpassar sin hypotes till de nya fakta som kommit fram, och så prövar man den hypotesen och så vidare, tills man når bekräftelse.

I frågan om klimatet, så är det alltså en hypotes som lanserades för 30 år sedan av IPCC om att just den pyttelilla andel av atmosfärens koldioxid som vi människor bidragit med skulle besitta en högst egen liten extrakraft som skulle medföra en ”förstärkningseffekt” för växthusgaserna och innebära att den lilla andelen plötsligt blivit den ”dominerande faktorn” för den globala uppvärmningen!

 

Professor Robert W. Wood vid John Hopkins University visade redan 1909 att koldioxiden inte kan förorsaka uppvärmning och professor Nasif S. Nahle i Monterrey, Mexico har upprepat Wood’s experiment och kommit till samma slutsats. Att molekyler av CO₂ enbart kan hålla värme i 0,0001 av en sekund, alltså en tiotusendels sekund. Det är således en fysikalisk omöjlighet att CO₂ har någon värmande effekt. Det spelar ingen större roll om vår atmosfär innehåller 300 eller 400 ppm av CO₂. Hans arbete godkändes av fakulteten för fysik vid universitetet i Nuevo Leon (Mexiko).

Trots att man alltså på 30 år inte lyckats få sin hypotes bekräftad av mätningar eller på annat sätt, trots att det snarare är så att hypotesen har motbevisats av den faktiska uppmätta temperaturutvecklingen, så gör inte IPCC som verkliga vetenskapsmän skulle gjort: formulerar om hypotesen och anpassar den till den mätbara utveckling som 30 år har visat! Nej för IPCC ”gäller fortfarande kartan över verkligheten”!

Man stöder sig på sina datorsimuleringar. Men eftersom man inte har kunskap om alla de parametrar som styr temperaturutvecklingen, så är man tvungen att gissa dessa i sådan utsträckning att jag tror att det finns över 100 olika kurvor som IPCC anser återger den framtida globala temperaturutvecklingen. På nedanstående graf är det 73 olika datorgissningar som återges och jämförs med de faktiska temperaturmätningar från
satelliter och väderballonger.

När jag tittar på denna graf så undrar jag varför man inte ser verkligheten?

 

Varför säger ingen: ”Hrmm! Det verkar som om våra datorsimuleringar kommer för långt ifrån den reella utvecklingen. Kanske får vi titta lite på om det är några parametrar vi bör ändra våra gissningar kring och göra några justeringar i datorprogrammen så vi kommer närmare den verklighet som mätningarna anger”? Hur seriösa är de som fortfarande förfäktar kartan framför verkligheten?

Det torde finnas en förklaring i IPCCs hela tillkomst och konstruktion, men jag ska försöka hålla mig från den rent politiska förklaringen som jag vet finns där och som givetvis – som så mycket annat handlar om pengar – och istället behandla de påståenden som jag finner orimliga från IPCCs och dess tillskyndares sida.

Verklighet kontra gissningar var mitt första argument.



Nästa påstående att kommentera är varför det skulle vara så farligt om det blev varmare än 2 grader i vår tid. Det har det varit tidigare i mänsklighetens historia. Homo Sapiens lär ha uppkommit under den tredje istiden. Dess föregångare fanns redan innan grafens kurva. Svaret är enkelt. Det finns inget som styrker att det skulle vara farligare i vår tid än det var under den romerska tiden eller medeltiden. Tvärtom var det ju tider i historien då samhällen blomstrade, frodades och utvecklades.

Redan under den första tvärvetenskapliga kursen i Åkers Bergslag så visade Mörner en istidskurva där det stod klart för oss deltagare att vi nu befinner oss på toppen av en värmeperiod efter den lilla istiden (se ovantående graf). Varför någon/några fått för sig att denna naturliga temperaturökning efter den så kallade Lilla istiden bara skulle fortsätta uppåt och uppåt är åter en av dessa frågor jag ställer mig och som ingen kunnat besvara.

Bara under det förra århundradet upplevde vi dels en kraftig värmestegring under 30-talet och dels en nästan lika kraftig rekyl i form av en kallperiod efter andra världskriget och sedan åter en stigning som kulminerade runt 1998 efter vilket vi inte har haft någon signifikant ökning av den globala temperaturen (om man nu alls kan tala om en sådan). Med tanke på att de hittillsvarande mellanistiderna varat mellan 8000 och 12000 år och det nu är runt 12000 år sedan den senaste istiden, så säger väl den logik som de flesta människor med sunt förnuft och någon känsla för historiska skeenden besitter, att det snarare är dags för en långsam temperaturnedgång än tvärtom.....eller?

Ytterligare faktorer som pekar mot just den utvecklingen är solens aktivitet. Ja, jag vet! Den räknas inte och påverkar enligt IPCCs uppdrag inte jordens temperatur. Men för oss andra som ändå tror en del på det vi lärde oss i plugget och kanske högaktningsfullt skiter i vad ett antal byråkrater och politiker anser vara bäst för att styra ekonomiska medel åt ett visst håll, så känns ju solen som en rätt väsentlig faktor när det gäller jordens temperatur och klimat. Och då har forskare tittat på sambandet mellan värme- och kallperioder på jorden och jämfört med de historiska data vi faktiskt har om solens aktivitet och då främst förekomsten av så kallade solfläckar som uppstår på solens yta genom magnetiska krafter.

Korrelationen är slående. Och då man nu klart kunnat konstatera att solen är inne i en sådan period av låg solfläcksförekomst så känns förutsägelsen om ett kommande kallare klimat mer logisk och rimlig än motsatsen.....eller?


Låt oss också titta på några av de hotbilder som alarmisterna viftar med:

Öknarna som breder ut sig!

Men det gör de ju inte! Man brukar håna oss på realistsidan för att ha på oss foliehattar och inte inse ”vad vetenskapen konstaterat och vad 97% av alla vetenskapsmän är överens om”. Men vem är det som har foliehattarna på egentligen? För något halvår sedan stod en TV-reporter i Aktuellt uppe i Lapplandsfjällen och klagade över klimatförändringarna som gjorde att trädgränsen flyttats uppåt fjällsidorna! Och OJ vilka hemska konsekvenser detta skulle ha för djur- och växtliv (och säkert för mänskligheten också). Men detta är ju just också ett tecken på att växtlivet mår bättre och kan trivas på större ytor och så är det ju också. Satellitmätningar har utan tvivel visat att ”förgröningen” av jorden varit kraftig under de senaste decennierna. Tack vare högre temperatur, ökad koldioxidhalt och ökad luftfuktighet har öknarna, till exempel Sahelområdet, den remsa som sträcker sig över den afrikanska kontinenten söder om Sahara, dragit sig tillbaka till förmån för ökad beskogning och ökade odlingsmöjligheter. En FJÄRDEDEL av mänskligheten har lyfts ur svält och misär på 25 år enligt Världsbanken tack vare de ökande skördarna.

 

Vi har idag en koldioxidkoncentration i atmosfären om ca. 400 ppm vilket motsvarar runt 0,03% av atmosfärens totala innehåll.  Av dessa 0,03% bidrar mänsklighetens utsläpp för 3%! TRE PROCENT! Resten sköter naturen om.

Och hur farligt kan det vara?
Här är en intressant tabell över vilka koncentrationer av CO2 som vi människor stöter på varje dag i vårt liv. Ruskigt, eller hur! Att vi inte är förintade sedan länge! Det verkar ju som om det behövs en hel del mer koldioxid för att ta kål på levande varelser.


Och naturkatastroferna? Har de blivit fler och värre? Det påstår ju gärna media!
Har någon typ av väderrelaterad naturkatastrof alls blivit vanligare sedan 1990? Möjligen då översvämningar, men där är trenden i så fall sjunkande sedan ungefär 10 år tillbaka.

Och alltfler människor dör i dessa katastrofer, eller hur!

Haven som stiger då?

Ja, det är riktigt. Havsnivån ökar stadigt och lineärt med ca. 3,2mm per år enligt NASA. Det hänger ihop med att haven värms upp och därmed expanderar. Någon acceleration av denna höjning har inte kunnat konstaterats. Den är dock allokerad så att den är mindre (närmare noll) kring ekvatorn och större närmare polerna. Här i Sverige motverkas denna modesta höjning av havsnivån av landhöjningen, från norra Skåne och norrut medan Skåne löper risk att se Östersjöns yta kräva mer land på grund av att Skåne faktiskt har landsänkning.

På 1980-talet påstod man att Maldiverna skulle vara borta om 20-30 år. Landets president använde larmrapporterna till vädjanden om omvärldens bidrag för att rädda önationen från utplånande och är en av de nationer som kapitaliserat mest på dessa översvämningshot. Bland annat fick man bidrag för ett tyfonskydd från FNs klimatfond på 38 miljoner dollar.
Nils-Axel Mörner som ledare av det internationella Maldivprojektet tvangs skriva ett öppet brev till Maldivernas president för att påpeka att denne presenterade rena lögner.

Sanningen att havsnivån kring Maldiverna varit mer eller mindre konstant de senaste 50 åren och idag bygger man nya flygplatser och hotellanläggningar på stränderna!

Men glaciärerna då – de smälter väl iallafall bort!

 

Ja, glaciärer smälter peridovis och växer till periodvis. De dramatiska filmklipp av kalvande glaciärer som TV-kanalerna älskar att illustrera den ”globala uppvärmningen” med visar ju tillväxande glaciärer. Inte smältande! Glaciärer växer inifrån och utåt och skjuter således ismassan framför sig ut i havet och där kalvar glaciären då den förlorar sitt landstöd. En smältande glaciär smälter däremot underifrån och drar sig istället bakåt tills den blir bara till mindre snöfält uppe på land. Detta hörde också till de basala lärdomar som jag fick i skolundervisningen men som få verkar känna till idag märkligt nog. Graferna ovan från danska motsvarigheten till SMHI, DMI, har visserligen några år på nacken men torde ändå vara fullt gångbara än idag. Där ser man att tillväxten av Grönlandsisen var mycket stor 2017. I början av 2020 mätte man till och med upp rekordkyla på Grönlandsisen: minus 60°! Det tyder definitivt på att isen är tillväxande totalt sett.
Beträffande till exempel Himalayas glaciärer så räcker det med att hänvisa till det som kallades ”Glaciergate” då IPCCs ordförande tvingades krypa till korset och erkänna att de braskande rubriker om att Himalayas glaciärer skulle vara borta om 25 år han skapat berodde på en ”felräkning på 300 år”! Och på 300 år hinner mycket hända i klimatsammanhang!

 

 

 Jamen, den arktiska isen då – Arktis skulle ju vara isfritt! Eller....?
Ja, döm själv av dessa båda grafer! Det verkar ju inte direkt som om de braskande alarmistpå-ståendena har särskilt mycket på fötterna, eller....?

 

En annan sak som få känner till är den så kallade polaranomalin som jag tror att Fred Goldberg, ännu en annan – och saknad – mentor just när det gällde polarfrågor, lärde mig. Nämligen att när Arktis växer till och kyls ner så smälter istället Antarktis. Varför den växlingen sker vet man inte men troligen har den med jordbanans icke-cirkulära form runt solen att göra och när respektive pol utsätts för mest solstrålning.

 

Att människan flyger eller åker bil eller eldar sina hus eller sina kraftverk och därmed genererar fossila utsläpp som skulle vara den enda orsaken till allt detta är ju bara rent nonsens. Jag trodde Du min Facebookvän besatt tillräckligt mycket sunt förnuft att faktiskt inse att hela upplägget med en organisation som tillsatts politiskt (med starka initiala krafter också från svenskt håll) och som ges uppdraget att ta reda på hur människan påverkar jordens temperatur, förvandlar detta uppdrag till slutsatsen att just människans utsläpp från fossil förbränning är den enda faktor som gör att jordens temperatur har ökat efter den lilla istiden, ingenting annat är än rent absurt!

Ja, människan påverkar och har påverkat jorden temperatur i en värmande riktning! Det tror jag ingen faktiskt förnekar. Men det sker mer på det planet att vi blivit 4,5 miljarder fler människor på jorden under 1900-talet. Dessa kroppar värmer! Deras aktiviteter värmer! De ger upphov till verksamheter och bostäder som värmer! De ger upphov till kommunikationer och byggande av infrastrukturer – som värmer! Klart som korvspad att detta har påverkat den globala temperaturen. Utvecklingen har också gjort att fler människor bor i klimatutsatta områden men trots detta har alltså dödsfallskurvan på grund av väderfenomen fallit.

 

 

Jag glömde en sak som höll oss sysselsatta i vintras: de australiska buskbränderna. Dessa fick oerhörd publicitet och skylldes uteslutande på ”klimatförändringarna”. Dessa buskbränder som är vanliga och årliga på den australiska kontinenten, drabbade i år ovanligtvis den befolkningsmässigt tätaste delen av landet. Därav den påtagliga bevakningen i media. 8,4 miljoner hektar mark brändes av! Det är mycket! Det motsvarar Götalands yta minus Gotland! Men ändå inte mer än 1,1% av den australiska kontinentens yta. Tidigare år har bränder till och med tagit ännu större områden, men då i mer obefolkade områden och följaktligen inte uppmärksammats lika mycket. Genomsnittligt uppstår omkring 61.000 bränder varje år i Australien! 5-6 miljoner hektar busk- och gräsområden brinner årligen och har så gjort i tiotusentals år. Och de växer snabbt upp igen. Orsaken till att årets bränder blev så uppmärksammade var som sagt att de skedde i mer befolkade områden än vanligt och att nya miljölagar gjort att de förebyggande åtgärder som tidigare alltid vidtagits av kloka markägare inte kommit till stånd i samma utsträckning och därmed gett elden mer bränsle. Men det har föga med huruvida Du eller jag eller miljontals andra flyger, kör bil eller åker båt.


Och isbjörnarna har aldrig mått bättre i det arktiska området! Numera över 30000 björnar!

Så vem är det som har foliehatten på?

 

Avslutningsvis så lägger jag här en lista på 46 upplysande invändningar som av IPCC själva anlitade klimatforskare gjort mot IPCCs göranden och låtanden.

 

Sedan finns ju också den senaste World Climate Declaration som undertecknats av över 840 forskare inom de vetenskapliga områden som berör klimatfrågor (och till skillnad från motsvarande deklarationer från alarmistsidan så finns där inga Professor Musse Pigg eller dylikt bland undertecknarna).  En deklaration som slår hål på inte bara på IPCCs dogmer utan också på påståendet om att 99,94% av världens klimatforskare skulle vara överens om det IPCC och deras tillskyndare påstår.

 

Kjerstin Dellert: ”I förtroende” (2000)

Den av denna saliga kvartett som jag dock kom att känna närmast och längst var operasångerskan och teaterdirektrisen Kjerstin Dellert. Första gången vi träffades var någon gång i början av 60-talet. Kjerstin och hennes dåvarande make Carl-Olof drogs in som medlemmar i Boxningens Supporterklubb som startats av min svåger Henning Sjöström då han valts till ordförande för Svenska Boxningsförbundet. Vid stora boxningsgalor utomlands var det vanligt att det runt ringside satt idel ”kändisar” som drog intresse till evenemanget. Detta ville Henning också införa vid evenemang i Sverige. Han värvade ledamöter till styrelsen ur vänkretsen. Skivbolagsdirektören, Hylands Hörna-orkesterledaren, jazzbasisten med mera Simon Brehm blev ordförande. Skivbolagschefen och senare framgångsrike fastighetsmäklaren Pelle Nyström blev klubbmästare. Vingresors PR-chef Leif Söderlind, företagsledaren Sten Dahlander, advokaterna Axel Wahlberg och Bertil Molle kompletterade och mig beordrade han till sekreterare och skattmästare.
Kjerstin och Carl-Olof var flitiga deltagare vid klubbens många festarrangemang men återfanns väl kanske inte lika ofta vid ringside.

 

Något jag aldrig funderade över då men som jag förstått av boken, var att giftermålet med Carl-Olof var att betrakta mer som ett resonemangsäktenskap. Carl-Olof var vd i pappa Oscar Dellerts framgångsrika grossistföretag och Kjerstin var tydligen långt ifrån trogen under äktenskapet, något hon är helt öppen med. Men Kjerstin var en intensiv och passionerad människa. Inte helt oväntat så upplevde hon också motgångar såväl på det personliga planet som i sin operakarriär. Trots stora och ibland exceptionella framgångar som till exempel då hon fick vara en av dem som gjorde Harry Martinssons, Erik Lindegrens och Karl-Birger Blomdahls rymdepos ANIARA till en operahistorisk händelse av högsta rang, så blev hon till exempel aldrig utsedd till hovsångerska som de flesta av hennes kollegor, även sådana med måttliga företräden. Med tanke på ”Åh Carl Gustaf” och de många andra arrangemang hon både arrangerat och medverkat i med kungliga förtecken är det faktiskt lite märkligt att hon aldrig bestods denna hedersbetygelse. Möjligen kan det faktum att hon likt Margit Rosengren kom från ”operettscenen” ha legat henne i fatet. Margit Rosengren som själv betraktade sig som operasångerska och strävade att bli engagerad av Operan, fick först efter mycket om och men erbjudande om ett engagemang men då i rollen som Hanna Glavari i operetten Glada Änkan! Kjerstin började sin karriär som bejublad operettsångerska på Stora Teatern i Göteborg. Och hon gjorde andra för de stora stjärnorna vid KUNGLIGA OPERAN ”förbjudna” saker som att sjunga jazz och uppträda på cabaréer! Även att bli framgångsrik TV-artist med en egen serie som ”Prima Primadonnor”, togs helt säkert inte väl upp av smakpoliserna i cigarrboxen vid Gustav Adolfs Torg på den tiden. Allt sådant låg henne säkert i fatet när det gällde de officiella utmärkelserna.
Under en period gjorde motgångar att hon upplevde att livet var för svårt och ville avsluta det, men räddades tack och lov. Ännu hade hon mycket att göra. Men det bottenlösa mörkret fanns där i henne till slutet och utgör sista raden i hennes bok.

 

Berättelsen om hur Prinsessan Christina tar henne med in i den sedan århundraden gömda och glömda slottsteatern Confidencen vid Ulriksdal, är fantastisk. Kjerstin var precis rätt person och vid rätt tillfälle och hennes oförtrutna arbete med att återställa denna vackra teater och att återge den en levande uppgift och inte bara en museal, är värd vår absoluta beundran och aktning.

 

Tidigt hade hon fått ögonen på den unge operadansaren Nils-Åke Häggbom som också spanat in den betydligt äldre men attraktiva, roliga och intensiva Kjerstin. De etablerade tidigt ett förhållande och Kjerstin hade under flera år ett dubbelt boende som dock till slut blev för jobbigt. Skilsmässa ville hon och Carl-Olof undvika i det längsta på grund av den gemensamme sonen Tottes skull men också för Kjerstins föräldrars.

1968 kunde Kjerstin och Nils-Åke dock gifta sig och blev sedan varandra trogna i fyrtio år, till Kjerstin gick bort 2018.

Kjerstin avslutar också med ett par kongeniala rader av Vilhelm Moberg som väl speglar hur hon levde sitt liv:

”Ta vara på ditt liv
Akta det väl
Slarva inte bort det
. För nu är det din stund på jorden.”

 

 

Hjördis Petterson: ”Rosor och ruiner” (1983)

1959 spelade Nordisk Tonefilm in sista filmen om den kortväxte toffelhjälten Fridolf Olsson och dennes myndiga hustru Selma som vet att utnyttja sin makes svaghet. Det hela började som en radioserie skriven av Rune Moberg för Douglas Håge i rollen som den snälle men lättledde Fridolf och Hjördis Petterson som huskorset Selma. Den blev succé och följdes av fyra filmer och blev sedan en tecknad serie.

En av inspelningsplatserna som valdes var på Bergsgatan på Kungsholmen i Stockholm, och närmare bestämt vid korsningen med Kaplansbacken. Kanske inte så konstigt eftersom Selma och Fridolf i filmerna bodde på Kungsklippan ovanför. När jag kom ut för att gå till plugget på morgonen från vår port på Kaplansbacken fann jag stora delar av gatan blockerad och folk vimlade omkring och byggde ”järnvägsspår” i gatan och satte upp strålkastarstativ m.m. Det visade sig snart vara en filminspelning och ”järnvägsrälsen” var för att kameran skulle kunna åka parallellt med Selma och Fridolf när de gick trottoaren upp och mötte den unga expediten i juvelerarbutiken som Fridolf i hemlighet besökt för att inköpa ett halsband till Selma inför deras bröllopsdag. Expediten som var medveten om hemlighetsmakeriet gjorde bara en gest till Fridolf bakom Selmas rygg som såg ut som ett strypgrepp och som var avsett att påminna Fridolf om att han skulle återkomma med Selmas halsmått. Men den vassa Selma som ändå uppfattat gesten blev alldeles blek. Hade Fridolf en affär med denna unga blonda flicka och planerade det att ta livet av henne genom strypning??? Förvecklingarna blev naturligtvis många. Den unga flickan spelades av Kerstin Dunér, som då var gift med bokförläggaren Calle Björkman som något halvår senare skulle vara bestman på min äldsta syster Karins bröllop. Minns inte om jag då ännu hade träffat Kerstin men min syster hade och hon kände också inspicienten för filmen, Leo Myhrán.

Det blev naturligtvis ingen skola den dagen. Och faktiskt ingen på flera veckor! Filmintresserad som jag var så lyckades jag nästla mig in i filmgänget genom främst Leo, men även filmens regissör Torgny Anderberg, inte bara tolererade mig utan lät mig röra mig fritt under hela inspelningstiden som inte bara var exteriörer utan främst interiörtagningar som skedde i Nordisk Tonefilms studio inne på gården vid Jungfrugatan. Inte sällan satt jag i ljudbussen eller ljudstudion hos ”Lunkan” och följde arbetet. Eller satt bredvid fotografen Johnny Schwerin. 
Där fanns också två relativt jämnåriga i filmteamet med vilka jag tillbringade åtskillig väntetid mellan tagningar. Gärna med något kortspel. Det var den härlige Leif ”Burken” Björklund som spelade springsjas på firman där Fridolf var kontorschef och hans kompis som spelades av Håkan Serner. Men hela teamet bestod av helt underbara människor som gärna svarade på frågor, samtalade och var allmänt vänliga också mot mig som ung utomstående ”påhakare”. De förstod väl mitt brinnande filmintresse och lät mig hållas.
Det var Douglas Håge, Gösta Pryzelius, Georg Rydeberg, Inga Gill, Siv Erichs, Jan Molander, äkta paret Marianne och Gunnar Nielsen (Monicas föräldrar), Olle Hilding, Erik Stolpe, Hanny Schedin, Bellan Roos (dock ej att förväxla med hovmästaren på Djurgårdskällaren/Nina’s), Ivar Wahlgren. Som kontorist medverkade också Jarl Kulles då blivande hustru Louise Hermelin. Och så var det då Hjördis Petterson! Så glad och vänlig med mycket humor trots sin barska framtoning i rollen som Selma. 

Det blev nog en dryg månad som jag uteblev från undervisningen. Fråga mig inte hur jag lyckades klara mig under radarn i kontakterna mellan skolan och hemmet för det minns jag faktiskt inte (och kanske är det bäst så), men det kostade mig ett extra år i gymnasiet!
Men gav så oändligt mycket tillbaka i form av erfarenheter och glada minnen. Inte minst av Hjördis Petterson. Som jag nog – frånsett några hastiga gånger back-stage på Folkan då vi antingen hälsade på pappas vän och klient Stig Järrel eller då jag såg vännen Thomas Ungewitter i Kar de Mummas revyer –  aldrig senare återsåg. Torgny Anderberg stötte jag på en och annan gång och den sista bara något år innan han gick bort. Då hade vi inte setts på många år när vi möttes utanför Filmhuset på Gärdet. Jag hade precis spelat in en provfilm för den märkliga reklamfilm som jag kom att delta i för det saligen avsomnade MyTravel-projektet. Torgny – som alltid lika elegant i formskräddad kostym. Förmodligen hade han ingen nejlika i knapphålet, men i mitt minne så sitter den där ändå! – hälsade glatt och på min fråga om han kände igen mig svarade han ”Visst gör jag det! Fridolffilm på 50-talet! Du fick hänga med oss, och blev på något sätt kvar i studion även efter det att vi var klara, eller hur?” Och det stämde ju för jag fick vara med och rycka in i en del reklaminspelningar där jag vred mina händer under vattenkranar på Mörby lasarett som det hette då, och andra statistroller i reklam- eller informationsfilmer.

 

Hjördis Petterson föddes på Gotland 1908. Hon fick tidigt upp öronen för musiken och började som nioåring att ta pianolektioner. Hon blev såpass duktig att hon som tolvåring fick arbeta som stumfilmspianist. Men så småningom var det ändå till teatern hon ville. Hon hade turen att få en äldre Gotlandssemestrande premiäraktör vid Dramaten att ta henne under sina vingars beskydd och han gav henne goda råd, goda kontakter och puffade på alla sätt på henne och hennes karriär. Man kan ana att den gamle skådespelaren nog var lite svärmiskt förtjust i sin unga adept, men något otillbörligt torde aldrig ha förekommit. 

Hjördis började också ta sånglektioner och länge slets hon mellan musiken och teatern.

Kan inte undvika att citera några rader ur ett brev från den åldrade Dramatenaktören till Hjördis, 1923, då 15 år: ”Om, sedan Ni absolverat er maturitetsexamen (översättning för unga läsare: ‘fullbordat er mogenhets/student/examen’), er håg står brinnande till scenens konst, skola Edra föräldrar, det tror jag säkert, icke förmena Er att följa Er kallelse, om Ni kan övertyga dem om, att Er lycka ligger där och att Ni har välgrundat hopp om framgång”

Men Hjördis fullföljde aldrig sin gymnasietid. Tre år efter att brevet skrevs, slutade hon skolan med siktet inställt på scenskolan vid Dramaten. Året före inträdesproven dit var hon otålig och sökte till Konserthuskören för att få gå gratis på konserter. Hon blev antagen och framträdde i flera sammanhang.

Så blev det dags för antagningsproven till Dramatens elevskola. Hon framförde två stycken men blev inte kallad för det tredje provet vilket hon tydde så att hon skulle bli antagen. En av dem som bedömt henne visade många år senare sina anteckningar. Han hade skrivit: ”Ej ointressant. Blev bättre sedan hon spelat upp sig. Kan bli något av.”

Frånsett hennes vän Gunnar Olsson var det väl ingen av de övriga som kom in samtidigt som lämnat några varaktiga spår efter sig. Men redan fanns på skolan, Holger Löwenadler, Greta Garbo och Mimi Pollak. Året efter kom Georg Rydeberg och Stig Järrel in.

På den tiden låg elevskolan högst upp i själva Dramaten. Eleverna kunde när de önskade, smita in på översta raden och studera de stora giganternas spel på scenen. En lärdomsmöjlighet som de inte har idag. Efter scenskolan är det inte allom givet att också bli fast engagerad vid Dramaten, Hjördis sökte och fick engagemang vid Folkteatern i Göteborg. Hon fick roller i farser och komedier men lyckades aldrig eftersom hon tog sig själv på för stort allvar då, berättar hon senare. Istället får hon genom krögaren Sten Hellberg på Brända Tomten i Stockholm engagemang hos Gösta Ekman från och med nästa spelsäsong.

Men under tiden händer något annat. Det var tradition att Karl Gerhard gav en jul/nyårsrevy på Folkteatern. Revyns stjärna Margit Rosengren råkade bli sjuk och man sökte en ersättare. Någon tipsade Karl Gerhard om att Hjördis kunde sjunga. Så det blev revydebut med den allre störste på området. Hjördis tur stod sig!

 

Men så blev det Konserthusteatern i Stockholm hos Gösta Ekman. Första uppgiften som hon med stort allvar gick in för var som ”solfjädersdam” i Glada Änkan. Zarah Leander spelade änkan och Gösta Ekman Danilo. Åren hos denne legend blev hennes andra teaterskola. Det var heller ingen dans på rosor. Somliga dagar kunde det röra sig om fyra föreställningar av fyra olika pjäser på en dag. Även om det var små roller så var det inte enkelt. Hon skulle förflytta sig mellan Vasan och Konserthusteatern mellan föreställningarna.

Det var också mycket spexande och practical jokes i ensemblen. Man hade roligt hela tiden. Inte så att det alltid märktes ut i salongerna utan det kunde ske i form av en extra replik på lägre volym, som t.ex. då Gösta Ekman som Hamlet stod bredvid sin döda moder som satt i en stol på scenen. Hovdamen Hjördis stod bakom stolen. Göstas replik: ”FarvÄÄÄL du arma drottning!” och så tystare: ”Och du jävla Petterson med”!

1933 fick Hjördis sin första filmroll. Och det blev många genom åren. 134 stycken! Mellan 1933 och 1980! 47 år! Närmare tre filmer per år! Ett fyrtiotal TV-produktioner på 25 år mellan 1956 och 1981. 109 radioproduktioner mellan 1935 och 1981, varav 24 avsnitt av ”Lille Fridolf och jag” och i övrigt allt från Shakespeare och Strindberg till Mrs Smith i nu TV-aktuella ”Ture Sventon i Paris”. För att då inte nämna alla teater- och operettengagemang. Mellan 1928 och 1974 inte mindre än 178 st under 46 år! Varav åtskilliga succéartade framträdanden i Kar de Mummarevyerna. 

Sammantaget torde detta vara ett svårslaget rekord: På 53 yrkesverksamma år hann Hjördis således med inte mindre än 461 produktioner! Nio per år! Vilket arbetstempo! Få skådespelare skulle varken klara av det idag eller ens tolerera det av arbetsmiljöskäl.

Hjördis behärskade hela det sceniska registret. Från de svåraste rollerna i de stora klassiska dramerna, stora operettroller och till lättare komedier, farser och revyer. Men tack vare – eller på grund av – att hon fick och kunde vara verksam så länge så blir av naturliga skäl de rollfigurer hon gjorde i mer ”mogen” ålder, det som vi i yngre generationer minns och då begränsas kanske urvalet något. Det blir kanske lite orättvis övervikt åt ”ragatan” Selma och revysidan och mindre till de ”seriösa” rollerna. Jag sätter ordet inom citationstecken eftersom en professionell skådespelare som Hjördis Petterson aldrig skulle tillåta sig att göra en sämre yrkesmässig insats bara för att roller kanske kallas mindre ”seriösa” av somliga. Och även Selma kunde kuttra för sin Fridolf!

 

Zarah Leander: ”Vill ni se en stjärna” (1958)

Zarah Leander är otvetydigt en av vårt lands riktigt stora och högst personliga scenprimadonnor. Värmländska som så många andra av våra stora populärsångare. Född 1907 och uppvuxen i Karlstad. Tidiga teaterdrömmar, men plågad av att inte ha det skönhetsideal som då rådde blev sången mer och mer hennes inriktning. Hon arbetade som kontorist i Stockholm men också med ströjobb inom teatern. Hon gifte sig med en premiärelev vid Dramatens elevskola, Nils Leander. I rask takt föddes två barn. Men den unge Leander var en slarver och det blev ont om pengar. Leander for på turné och Zarah och de båda barnen placerades hos svärföräldrarna på en prästgård i Östergötland. 
Så slumpade det sig så att Ernst Rolf, den tidens store scencharmör, skulle besöka Norrköping med sin revy. Primadonnan Margit Rosengren hade dock insjuknat i en maginfluensa och man stod inför att ställa in, även om Rolf själv trodde att publiken nog skulle komma bara för hans skull. Men Zarah satte sig på bussen in till Norrköping och köpte (på krita) noterna till sin och Margit Rosengrens favoritvisa. Det enda ställe där hon kunde repetera någorlunda ostört var i prästgårdens utedass. Men det gav resultat! Några dagar senare stegade hon in i Rolfs loge på teatern och bad att få provsjunga.
Rolf var föga intresserad men den värmländska envisheten nedlade motståndet. Hon sjöng för kung och fosterland. Så blev det tyst. Rolf satt kvar på flygellocket där han satt sig fylld av skepsis inför åter en av alla dessa unga som tror sig kunna bli stjärnor. Men så kasade han ner och gick fram till Zarah, placerade sina händer på hennes axlar och sa: ”Ni var fanimej en överraskning! Ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Det blev succé direkt. Och sedan fortsatte det. Gösta Ekman (d.ä.) fick hand om henne och så småningom Karl Gerhard som Zarah själv anser har haft det allra största inflytandet över hennes karriär. Hon listade en gång sju saker som varit avgörande för hennes framgångar: ”1. Jag kunde sjunga; 2. Ernst Rolf upptäckte mig; 3. Gösta Ekman; 4. Karl Gerhard; 5. Karl Gerhard; 6. Karl Gerhard; 7. Karl Gerhard.”

 

Så tog karriären fart. Efter flera stora framgångar här hemma så ringde en dag den danske operettcharmören Max Hansen och kallade Zarah till Wien där hennes internationella karriär fick en rivstart. Tre filmer hann hon göra i Sverige, varav den sista (1935) ”Äktenskapsleken” till stora delar spelades in här i Mariefred. Karl Gerhard hade skrivit manus (som hette ”Naken på torget” där det nakna nog var den staty som spelade viss roll i filmen). Ragnar Hyltén-Cavallius regisserade och sedermera Lännabon Rolf Husberg fungerade såväl som regiassistent, som B-fotograf och klippare. SF-chefen Karin Swanström var konstnärlig rådgivare men hade också en av de många rollerna. Även Karl Gerhard fanns med på den långa rollistan som upptog åtskilliga av den svenska, såväl dåvarande som framtida, skådespelareliten. Hollywood lockade, men hon avböjde. Istället blev det UFA, det tyska filmbolaget som slog klorna i Zarah och gjorde henne till stjärna.
Mellan 1936 och 1942 – sex år – blev det inte mindre än 11 långfilmer! 2 filmer per år! Ett otroligt arbetstempo. Zarah blev i Sverige utsatt för oerhörda angrepp och beskylldes för att vara nazistisk spion och att gå Hitlers ärenden.
Själv förnekar hon bestämt att hon skulle haft några som helst nazistiska åsikter eller på något sätt varit inblandad i något politiskt spel. Med den arbetstakten hon höll är det inte svårt att tro henne. Hon berättar roande om den enda gången hon träffar Hitler. Göring träffade hon fem gånger men Goebbels såg hon ofta då han också fungerade som högste chef på filmbolaget.

Zarahs språk är roligt att läsa. Hon har en raljant och ironisk stil med mycken humor. Hon skildrar t.ex. ett av sina sista möten med Goebbels då denne ”erbjuder” henne ett tyskt medborgarskap med oerhörda förmåner för henne själv och hennes familj. Enligt Goebbels en unik hedersbevisning som ingen annan erbjudits. Hon avböjer. ”Herr Minister, jag är förhindrad att bli tysk medborgare. Min man är svensk officer, mina bröder är svenska officerare och reservofficerare. Jag kan helt enkelt inte umgås med tanken på att bli tysk medborgare”. Varpå Goebbels får ett regelrätt vansinnesutbrott. ”Förstår ni ingenting....Är ni från vettet, människa!”
Han fortsätter i sitt raseri att skrika åt henne och tala om den oerhörda ära som erbjudandet innebär och den tacksamhet hon borde känna.

Men som Zarah säger: ”Det har aldrig gått väl för den som skriker åt mej”. Så hon reste sig och tittade ner på den lille obehärskade ministern. Såg honom stint i ögonen och röt:
”Herr Minister, om ni skriker, så skriker jag och skriker ni då högre, så skriker jag ännu högre!” Ministern tystnade som om han fått en örfil. Slog ihop klackarna med en smäll, bugade sig stelt och räckte fram handen till avsked. Det var sista gången de sågs.

Hon hade sedan länge börjat längta hem. För sina intjänade pengar hade hon – osett – inköpt det stora jordagodset Lönö med slottsliknande herrgårdsbyggnad på Vikbolandet utanför Norrköping. Men hur skulle hon få med sig sina möbler och allt annat? Nazisterna skulle sannolikt inte tillåta henne att ta med sig något om hon övergav det Tredje Riket.

Den ende som skulle kunna ge ett utförseltillstånd var den tyske finansministern Walter Funk. Hon får rådet av Svenska Ambassaden att att försöka blidka honom men att ens komma i närheten av honom ansågs omöjligt. Genom att intrigera fram en premiärfest hemma hos UFAs reklamchef dit finansministern inbjöds, lyckades Zarah bli placerad mitt emot finansministern. Hon hade läst att officerare vid den ryske tsarens hov ”impregnerade” sina magar med oljan från sardinburkar för att kunna stå rycken för de vodkakalas som var vanliga vid den tiden. Så hon hade preparerat sig själv väl. Så när Funk höjde sitt glas champagne och skålade med Zarah, svarade hon listigt: ”Men dricker ni verkligen vin?” – ”Ja, vad skulle jag annars dricka?” – ”Vodka, precis som jag. Vi i Sverige dricker aldrig vin. Vi dricker bara vodka.” – ”Ni kvinnor också?” – ”Om! Vi tål mer än karlarna!” – ”Det tror jag inte ett ögonblick på!” Zarah höjde ett förvånat ögonbryn och fortsatte komedin: ”Inte? Tror ni verkligen, herr Minister, att ni skulle kunna dricka mer vodka än jag?” – ”Ja, det får ni faktiskt förlåta, men det tror jag” skrattade Funk. ”Men där tar ni fel, herr Minister!” svarade Zarah. ”Jo, det skulle jag vilja se.” sa finansminister vilket gav Zarah den avgörande repliken: ”Ska vi slå vad om saken?”
Efter lite ytterligare roat samtal så beställer finansministern fram vodka och frågar vad vadet ska gälla.  ”Om ni vinner herr Minister får ni vad än ni begär av mig. Om jag vinner däremot, får jag vad som helst jag begär av er!”

Ministern kluckade och glasen höjdes, och höjdes, och höjdes..... Efter ett ihärdigt skålande började Zarah känna tvivel på sin förmåga, då hon plötsligt får se Funks haka falla ner. Hon fyllde då på glasen och ropade: ”Vakna herr minister! Prosit!”. Han lyckades med stor möda föra glaset till munnen, drack ur det till hälften men ramlade sedan med buller och bång ner på golvet! Hon hade lyckats! Ministern släpades ut ur rummet av sina adjutanter. Sedan gick Zarah på toaletten........

Prick klockan nio morgonen efter infann hon sig dock på Funks kontor och begärde företräde. Majoren, som varit en av de två som släpat hem ministern. skakade bara på huvudet. ”Det borde ni väl förstå att han inte kan ta emot!” – ”Det gäller en högst personlig överenskommelse”. Efter visst funderande slås klackar ihop och majoren avlägsnar sig för att efter en stund komma tillbaka och meddela att finansministern nu tar emot.

Ministern var inte i toppform. Såg ut som en mycket spröd människa som bestämt sig för att leva på magnecyl resten av livet och stönade lätt vid åsynen av Zarah och sa ”Fru Leander, ni kan inte vara normal....”
Men hon fick sitt utförseltillstånd, vilken begäran Funk uppfattade som ”var det ingenting värre” när han gav sin adjutant order om att Fru Leander inte skulle möta några svårigheter! Varefter två fullastade och plomberade järnvägsvagnar rullade iväg från Berlin mot Sverige.

Men hemma i Sverige, frystes Zarah ut under många år. Karl Gerhard försökte engagera henne men möttes av sådan våldsam kritik att hon löste honom från engagemanget. Först 1949 togs hon till nåder och fick åter uppleva en vänlig svensk publik och det innebar en normalisering av hennes möjligheter att framträda i hemlandet.

 

Var kom då min egen kontakt med Zarah in i bilden? Jo om det kan ni läsa här

Jag lägger in ett par inspelningar från hennes senare år, dels en humoristisk duett med Birgit Nilsson, där båda damerna är uppenbart roade av sin batalj. Och hennes vackra inspelning av Lennon-McCartneys ”Yesterday”. I den första finns en del kvar av Zarahs högst personliga och yviga kroppsspråk. Hennes mycket talande händer och fingrar är i hög grad en av hennes mest egna signum.

Före jul avslutade jag läsningen av fyra memoarböcker skrivna av några av Sveriges främsta scenprimadonnor under 1900-talet: Margit Rosengren, Zarah Leander, Hjördis Pettersson och Kjerstin Dellert. Och alla har jag haft någon form av relation till. Det roliga är också det samband som finns mellan de tre sistnämnda, nämligen just Margit Rosengren!

Såväl Zarah Leander som Hjördis Pettersson kunde få sina genombrott på scenen tack vare att de fick rycka in och ersätta en sjuk Margit Rosengren i olika uppsättningar. Och när Kjerstin Dellert begick sin debut på Stockholmsoperan så satt Margit Rosengren på första bänk!

Jag delar upp det hela på fyra avsnitt och börjar med:

 

Margit Rosengren: ”Oförgätligt glada stunder” (1948)

Margit Rosengren hann jag dock aldrig själv uppleva men eftersom hon var storasyster till en av Mammas bästisar genom livet, har jag givetvis inte kunnat undgå hennes storhet som människa och scenartist. Hon debuterade på Oscarsteatern 1920 och kom att bli Sveriges ledande operettstjärna. Själv strävade hon till de stora operarollerna, men på den tiden var det en gradskillnad på operett och opera. Operettartister sågs över axeln av operans stora divor. Men 1939-41 fick hon iallafall sjunga på operan – om ock i ett par  operetter, nämligen Franz Lehars ”Glada Änkan” och två år senare titelrollen i ”Grevinnan Mariza”. Annars framträdde hon regelbundet på Oscarsteatern, Vasateatern i Stockholm och Stora Teatern i Göteborg.

En av hennes mer berömda entréer ägde rum på Oscars då hon kom inrullande över scenen med en enorm kjol som var uppbyggd på en träställning med hjul och en stege inuti som hon alltså klättrade upp genom kjolen på.

 

Margit kom naturligtvis att betyda mycket för sin lillasyster Birgit (sedermera gift med Elof Ahrle och med Eric ”Smörgåsbordet” Gustafson), som själv blev en framgångsrik skådespelare. Men också för Mamma. Jag skriver om detta i min nekrolog över Mamma i januari 2012:

Familjen Hardt skaffade runt 1920 ett sommarställe på Östra Ekudden i Vaxholm. En gammal fiskarstuga tillbyggd med övervåning, glasverandor, torn med balkong och snickarglädje. Där träffade Mamma ännu en jämnårig flicka, Birgit Rosengren, vars storasyster Margit redan var framgångsrik operettsångerska och gift med Kurt Jacobsson, skaparen av NKs franska damskrädderi. Kurt, som senare i livet kom att forma kläder också för Mamma, var en generös man som rikligt belönade Mamma och Birgit när de mötte honom vid Waxholmsbåten och bar hans väskor till det Rosengrenska tjället på Östra Ekuddsgatan. Samma generositet visade inte Margits näste make som då ännu var en fattig tjugofemåring, nämligen Erik Zetterström (Kar de Mumma).

Men Mamma berättade också att hon av Margit fick höra sin första ”snuskiga” historia. Margit var tio år äldre än Mamma och elva år äldre än systern Birgit, och givetvis redan världsvan och ”bevandrad”. Så här löd den:

På 20-talet var det fashionabelt med ansiktslyftningar: Mrs Hartford hade gjort ännu en men var inte nöjd med operationen. ”Den här gropen i hakan, doktorn! Den gillar jag inte!”
Läkaren: ”Nja, Mrs Hartford. Det är dessvärre inte så mycket att göra åt. Gropen är er navel och nästa gång blir det nog helskägg är jag rädd!”


 

Ulla, min Ulla! Käraste Ulla!

Ulla Trenter Palm, Mariefred, född 1936, avled dagen före julafton, fem dagar efter sin 83-årsdag. Efterlämnande döttrarna med förste maken Stieg Trenter, Laura, Annika och Cecilia samt Johanna med andre maken Johan Palm, alla med familjer.

Ulla och hennes make Jan (eg. Johan) flyttade från Stockholm till Kalkuddens Gård utanför Mariefred i början på 1970-talet strax efter att vi själva flyttat till Mariefred.

Vi lärde snart känna Ulla och Jan och de blev del av vårt nära umgänge. Lustigt nog hade de bott i ett hus på Scheelegatan som jag hade starka band till och Jan och min ena syster hade åkt korgsläde på Madeira ihop!

 

Ulla blev snart vald till ordförande i den lokala Rädda Barnen-avdelningen och jag till vice.
Tillsammans med Jan kom vi ungefär samtidigt att lockas in i kyrkokören Pax Mariae som då nyligen fått en ny kantor, Bengt Norberg. Bengt var en riktig blåslampa i positivaste bemärkelse. Från en kyrkokör på runt 12 personer var vi snart uppe runt 40 sångare! Och det avknoppades damkör, manskör, dubbelkvartetter, kvartetter och till och med en ungdomskör (som dessvärre dock endast lyckades bli en flickkör), med turnerande både i regionen och – som med ungdomskören – internationellt! Jag återkommer till den!

 

Ulla och jag hade lyckats locka vår gemensamme vän Stig Järrel att som det ”Stadsbud” han var, ställa upp på att göra ett framträdande till förmån för Rädda Barnen i Biohuset i Mariefred. Han skulle framföra monologer och läsa dikter och prosastycken. Inlusive en och annan ”Fibban” (Kar de Mummas klassiska ilskna samhällskritiker från sina revyer). Vi annonserade i tidningen, vi satte upp affisher (det här var före sociala medier!!) och pratade med folk! Trots detta kom bara fem personer!!! Men tro inte att en proffsaktör som Stig lät sig slås ner! De fem fick en föreställning de nog aldrig glömde! Inte vi heller – även om det knappast blev något överskott till Rädda Barnen!

I kören träffades vi varje vecka och ibland på veckogudstjänsterna i kyrkan. Såväl Ulla som Jan hade engagerat sig i församlingsarbetet. Jan som ordförande i kyrkorådet och Ulla som kyrkvärd. Den som lockat mig med i kören, vännen Hasse Ahlstedt, apoteksbyggare, hönsfarmare, researrangör, teaterdirektör med mera, blev liksom vännerna Anne-Marie och Jens Holmqvist ett härligt gäng. Hasse var en gudabenådad kuplett- och nidviseförfattare och förgyllde många av de fester vi fixade eller deltog i.

Den allt större ungdomskören skulle i mitten på 80-talet ut på körresa. Det blev en turné med framträdanden i svenska sjömanskyrkor och andra platser i Hamburg, Amsterdam, Rotterdam och den belgiska kuststaden Blankenberge utanför Brügge.

 

I brist på gosstämmor ville Bengt att fyra manssångare skulle följa med och ”brumma i basen”. Eftersom två basar och en tenor hade döttrar som skulle åka med i kören så blev det Jan, Arne Wittlöv och jag och vi kompletterades med en förstetenor i form av musikläraren Sture Kälveby. För att hålla ordning på flickorna så följde också mammorna Ulla, Margareta Ambjörnsson och Inga-Greta Wittlöv med som reseledare.

I Blankenberge var avsikten att vi skulle framträda tillsammans med en belgisk flickkör och att detta förhoppningsvis skulle leda till ett framtida körutbyte. Efter denna gemensamma körkonsert stannade Bengt och jag kvar för att prata med den belgiske flickkörsledaren medan övriga for tillbaka till det märkliga vandrarhem vi var inkvarterade i. När Bengt och jag senare på kvällen kom efter så fann vi huset helt mörkt och låst! Kören hade det helt för sig själva och någon personal fanns inte på plats! Vad göra? Vi knackade och ropade och till slut öppnades ett fönster på första våningen och en gäspande och pyjamasklädd Arne tittade ut och lovade att komma och öppna för oss. Flickorna var inkvarterade i den större salen och vi vuxna i den mindre. Salarna var utrustade med metallrörsängar i tre våningar med presenningar istället för fjäderbottnar. Ulla sov i en säng längst ner med mig och Bengt ovanför sig i varsin ”våning”. Arne hade raskt gått tillbaka och lagt sig och från övriga hängkojer så snusades det. När vi var klara i tvättrummet och smög in så gällde det att komma i säng/koj så tyst som möjligt. Bengt som skulle högst upp började – iklädd sin pyjamas OCH cowboystövlar i läder (fråga mig inte varför)! – klättra upp. Stege saknades så man fick klättra på själva ställningen som svajade betänkligt. Medan jag stod därnere och väntade på min tur, tyckte jag plötsligt att jag uppfattade en undertryckt fnissning från understa kojen. Nästan i samma stund hörs ett förfärligt slammer och klirrande från översta kojen där Bengt just vräkt sig på plats! ”Vad ända in i....”!

Då bryter det ut våldsamma och rent hysteriska skrattsalvor från alla de övriga slafarna! Ljuset tändes och där satt Bengt i sin pyjamas och sina läderstövlar mitt i en koj fylld med tomflaskor och såg mycket besvärad ut först men efter en stund instämde också han i det allmänna skrattet. Flickor som väckts av det högljudda skrattandet kikade sömndrucket in genom dörren och undrade vad som stod på. De kördes raskt tillbaka i säng. Och även vi vuxna kunde så snart Bengts koj rensats så sakteliga överlämna oss i Morphei Armar. Ett sant practical joke som nog Ulla deltagit i med hull och hår!

På hemresan hade vi passerat svenska tullen och befann oss åter på svenska vägar med bussen. Denna var längst bak utrustad med ett större bord med soffor runt om. Där satt vi vuxna och gladde oss åt att allt gått bra på resan och att vi snart skulle vara hemma igen. Flickorna sitter alla framför den bakre ingången och ser inte (förhoppningsvis) vad som sker där bak. Jan vill då bjuda oss på ett glas vitt vin som han inhandlat på färjan. Muggar samlas ihop – men korkskruv? Ingen har! Vi ser då en alltmer irriterad Jan försvinna nerför den korta trappan till toaletten där han med sin stora långa kroppshydda tränger sig in. Efter en stund kommer han åter ut, rödblommig i ansiktet av ansträngning och instängd värme, men med ett förnöjt leende på läpparna och flaskan i högsta hugg. I flaskhalsen ser vi hur korken guppar på vinet! Han har – mer eller mindre dubbelvikt i det trånga utrymmet – lyckats pressa ner korken i flaskan och kunde nöjd fylla våra glas. En välförtjänt skål fick han!

 

Handlingen utspelas i Granada då morerna drevs ut från Iberiska halvön. Den sköna donna Rotunda har förälskat sig i den moriske prinsen Mustapha ben Abel Guzan och trotsar sin far, Don Cascaluna, Grand av Spanien, som vill att hon i stället ska gifta sig med en spansk ädling, Don Lopez y Infamo. Dramat slutar med att alla dör, respektive tar livet av sig, inom loppet av 26 takters musik. 
Ullas man Jan Palm fick med sin starka och djupa bas rollen som Don Cascaluna, Jens Holmqvist fick ta sig an Don Lopez och lura bakom en buske. Själv axlade jag uppgiften att välsminkad och draperad i en gammal storesgardin vars volanger puffades upp på alla tänkbara ställen och peruk förvandlas till Donna Rotunda. För att gestalta min älskare Mustapha, inkallades Stig Olby från Åkers Styckebruk med en underbar tenor. Ulla fick ta sig an kostymeringen och såg också till att ”back-stage” fungerade. Det blev ett tiotal succéartade föreställningar på brandstationstaket plus en ”receptföreställning” som födelsedagspresent till den lokala bokhandelslegenden Britt Schölin som fungerade som Mariefreds ”spindel” och var vän med oss alla. Vid denna speciella hyllningsföreställning tog vi ut svängarna ordentligt med ”omtag” efter ”omtag”. Det var en fantastisk upplevelse för hela gänget som följdes upp på det privata planet med middagar i ”kostym”.

 

 

 Gripsholmsföreningen, vårt slotts vänförening, var en av de plattformar som Ulla verkade i. Som styrelseledamot och mångårig valberedare. När planeringen för Gripsholms slotts 450-årsjubileum tog fart på 80-talets början så var Ulla den som dåvarande slottsfogden John Crafoord först kontaktade om hjälp i den nybildade Jubileumskommittén. Ulla fyllde rollen som en effektiv och stabil sekreterare. Själv ville John ha mig som ansvarig för ekonomin och finansieringen. Jag skulle även bistå Bie Seipel med marknadsföringen och tillsammans med Mille Schmidt hålla i den unika teaterföreställning på Gustav IIIs Teater med landets absoluta toppskådespelare som Dramaten skulle producera. Mille var inte bara en legendarisk revyräv med en organisatorisk förmåga utöver det vanliga, utan också en Mariefredspojke och klasskamrat med John. Själv kände jag Mille väl från senare samarbeten kring olika artistevenemang på 60-talet. Efter en tid sa Mille: ”Det här fixar du ju jättebra själv!” och ”drog”. Under några intensiva år planerades denna, en vecka långa, jubileumsfest som efter invigningsdagens teaterföreställningen följdes av en kunglig historisk och lika unik supé i Rikssalen på kvällen. Dagen avslutades med att det kungliga följet avreste i Augustinatten med ångfartyget Mariefred från Drottningbryggan eskorterade av många mindre båtar, med eldskulptur speglande sig i vattnet och hundratals marschaller kantandes Slottsholmens och stadens kajer. En magisk dag och en lika magiskt kväll. Veckan innehöll åtskilliga musikaliska och andra arrangemang och avslutades med ett utomhusframförande av Händels Fyrverkerimusik i den mörka augustikvällen med effektfullt fyrverkeri avskjutet från Slottsholmen och från Gripsnäs på andra sidan viken. Under hela planerings- och genomförandetiden, var Ulla vårt fasta stöd, navet i den inre och yttre krets av funktionärer som trots otur med väderleken under stora delar av veckan, genomförde detta mastodontevenemang.

 

Det var aldrig något som var omöjligt. Ulla var en klippa, ständigt pigg och glad och rapp i käften där hon härskade i det temporära kansliet i det ”Gamla Värdshuset/Grindstugan” och höll ordning på alla saker som skulle – måste – klaffa. Aldrig en sur min. Det var så lustfyllt att få arbeta i detta team och ständigt bara så roligt!


Eftersom Jubileumskommittén aldrig formellt har upplösts så har vi brukat återses med ojämna mellanrum. En gång förlustade vi oss på en av de då 20 år gamla flaskorna med Cuvé Gripsholm, ett mousserande vin som togs fram av Åkessons Viner speciellt för jubileumssupén. Och det hade behållit sin bornyr och sin fräschör. Liksom Ulla gjorde, tills hennes hälsotillstånd fick henne att mer och mer dra sig undan från offentligheten. För snart två år sedan var hon inbjuden att övervara invigningen av den nya konsertflygeln i Rikssalen på Gripsholm och att först äta lunch hos oss tillsammans med John. Men bara några timmar innan ringde hon och meddelade att hon inte skulle orka.

 

 

Vårt privata umgänge var alltid oerhört inspirerande. Sent ska vi glömma påskluncherna på Kalkudden med Ullas otroligt goda – oftast italienska – mat (ytterligare en av Ullas talanger) och glada vänner, glöggfester eller de uppsluppna kräftskivorna i vårt lusthus.1996 flyttade vi också ut på landet och tre år senare avled Jan. Vi blev också äldre och kanske mindre ”uppsluppna” så det blev trevliga luncher och middagar i mindre skala och vi lärde känna intressanta vänner och kollegor till Ulla.

 

 

Ulla hade som någon påpekade ständigt glittrande ögon. Hon var nyfiken och hade en otrolig känsla för humor. Minns att vi, som båda hade olika former av problem med matsmältningsorganen fastnade för en dråplig replik från någon av Bo Baldersons deckare, en replik som under någon tid kom att blir vår inbördes hälsningsfras: "Och hur har du det med tarmen?" åtföljt av en klapp på armen.

Ett annat dråpligt minne i samband med att vi sökte ett nytt boende som också visar på Ullas kanske något drastiska och radikala humor! Vi talade om att det ofta var svårt när man fann det ”perfekta huset” och det inte var till salu! ”Det är väl inga problem”, tyckte Ulla. ”Man ringer på och frågar om ägarna kan tänka sig att sälja. Svarar de då nej så skjuter man dom helt enkelt!” Det var väl deckarförfattarinnan som letade efter en ny intrig!

När jag skrev en bok om min bror så fick jag hjälp av Ulla att komma i kontakt med en obducent som kunde hjälpa mig att tyda ett obduktionsprotokoll. Men kontakterna inskränkte sig till mail och telefon och sista gången vi träffades var då vi drack kaffe i den lägenhet i Kungshuset som Ulla flyttade in i sedan hon överlåtit Kalkudden till sin dotter Johanna.

Vi förlorar en mycket kär vän som vi haft så roligt ihop med under många glada år. Våra varmaste tankar till Laura, Annika, Cecilia och Johanna med familjer. Vi sörjer med er.

 

Ser att det återigen var länge sedan jag uppdaterade situationen beträffande konstnärsmodellen som kallades "Negern Petterson" och som i verkliga livet hette Pierre Louis Alexandre. I vart fall var det så namnet skrevs på registerkortet i Katolska Församlingen. Själv skrev han Pierre Louies.

 

Ni som följt det jag, Martin Stugart och andra skrivit om denne man, minns måhända att jag började skriva en bok om honom. Och att jag har och hela tiden har haft kontroverser med människor från alla håll beträffande mitt användande av det namn som han gick under som konstnärsmodell och som utgör namn på flera av de målningar han stod modell för. Ett namn som av många idag betraktas som närmast spetälskt. Det är ju inte ett ord som jag använder i dagligt tal, men om jag skriver om konstnärsmodellen kan jag inte gärna kalla honom för Svarte Peder, som var det namn han gick under som hamnarbetare. Och frågan är om det är bättre. På det ovannämnda registerkortet i katolska församlingen har registratorn skrivit "(neger)" efter namnet. Som ni märker gör jag vad jag kan för att i texten inte reta upp dessa lättkränkta genom att i görligaste mån undvika ordet ifråga. Jag tänker inte utveckla mina bevekelsegrunder för att använda detta svenska ord ytterligare här, utan hänvisar till det kapitel i den kommande boken som kommer att avhandla just detta ämne.

Den kommande boken ja, det är ett arbete jag bedrivit till och från under många år nu. Tidvis med långa pauser. De senaste tre åren har jag helt och hållet tvingats lägga arbetet åt sidan p.g.a. att jag fick åta mig först uppdraget som god man för en åldrad kusin som behövde mitt stöd och som avled förra sommaren vilket innebar att jag istället fick fungera som boutredningsman och testamentsexekutor. I slutet av våren kunde jag delta vid det slutliga arvsskiftet och överlämna det icke föraktliga arvet i form av en stiftelse till Kungliga Operan för förvaltning som en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. Lite uppstädning efteråt och vila innebär att jag nu åter är beredd att sätta mig med bokprojektet. Denna uppdatering av läget får betraktas som en inledning.

Det har ju faktiskt hänt en del sedan jag rapporterade läget senast för två år sedan. Bland annat kan jag redan nu korrigera de två akvarellerna som i mitt senaste inlägg redovisades som del av katalogen över verk med modellen "Petterson": av Carl Fredrik von Saltza resp. Herman Lagercrantz. Efter noggrannt övervägande och forskning kring de båda konstnärernas förehavanden tidsmässigt har jag nu kunnat avfärda båda två såsom "Petterson-verk".

 

Redan från början hade jag lite svårt att få anletsdragen på den fina akvarellen av von Saltza (som jag fotograferade hos ägaren i Skåne för många år sedan) att stämma med den bild som övriga kända och dokumenterat riktiga verk ger av hur Pierre Louis Alexandre såg ut. von Saltzas bild visar en desillusionerad, resignerad och avtärd person, vilket inte alls stämmer med ens hans egen kända helbild av "Petterson" från akademitiden några år tidigare. För det var ju så att vid detta tillfälle så trodde jag mig känna till två målningar av von Saltza föreställande "Petterson". Den ena en akvarell i helfigur fullt signerad och från akademitiden. Den andra en oljemålning med modellen (fullt igenkännbar) iklädd samma storväst som på helfigursbilden samt en röd fez, men blott sigerad vS. Min oreflekterade tanke blev då att inte bara bilden med fez utan också den signerade "trötta akvarellen" borde kunna vara en "Petterson" kanske från ett senare återbesök i Sverige.

Lagercrantz å sin sida, gick aldrig på akademin. Men hans bild visar större om ock ej fullständig överensstämmelse med "Petterson". Men klädsel och huvudbonad gör det helt klart att dessa båda akvareller tillkommit samtidigt. Genomläsning av Herman Lagercrantz synnerligen intressanta memoarer och kontakter med hans ättlingar visar dock att enda gången Lagercrantz och vännen von Saltza målade ihop var under året i Paris 1882-83 efter von Saltzas akademitid, och därmed fick olikheterna sin förklaring, modellen var helt enkelt inte Pierre Louis!

 

I samband med detta blev jag plötsligt lite tveksam till min attribuering av oljemålning av "Petterson" i röd fez. Påhejad av en av mina "supporters" i Göteborg  gjorde jag en närmare besiktning av och en ordentlig analys av hur von Salza signerade sina verk. Därvid fann jag att signaturen "vS" på oljemålningen stämde bättre överens med hur konstnärinnan Ida von Schultzenheim signerade! Supportern hade nog rätt. Jag måste erkänna att min första bedömning starkt kan kritiseras då den grundade sig på mycket förutfattade meningar om att kraftfullheten i signaturen mer antydde en man än en kvinna. Fy mig!

Jag har således också omkatalogiserat detta verk till att vara utfört av Ida von Schultzenheim och ingen annan. Detta innebär att vi då bara känner till en målning (Nr. 3) som Carl Fredrik von Saltza gjort av "Petterson" och inte tre!

 

Vad har så i övrigt hänt? Det har faktiskt dykt upp ett par ytterligare målningar föreställande "Petterson". Ett fint ansiktsporträtt målat av den för mig helt okände men gode Eskilstunakonstnären Nils Asplund, som bjöds upp från utropets fullt rimliga pris 1500 SEK för att sluta på häpnadsväckande 24.500 SSEK!!

Var det den så kallade "Petterson-effekten"? Trots att den inte bjöds ut med någon referens till "Negern Petterson" vilket t.ex. Lagercrantz-målningen gjorde. Den har fått nummerr 37 i min katalog.

 

En som inte heller hade någon sådan referens lyckades jag själv smyga till mig. En fin men osignerad akvarell, samtida med de bilder jag tidigare visat här på bloggen av Ingrid Westfelt-Eggertz (N:is 28 och 30) och Georg Arsenius (Nr 26). Denna akvarell hade gjort en utflykt till spanska solkusten med en svensk ägare och omramats därnere. Därefter kom den hem med dödsboet och såldes här. Utan någon information från säljaren och med gallerietiketten från Altea, så bjöds den ut som "Man i turban" och kunde således utan "Petterson-effekt" inropas till ett rimligt pris. Även denna hjälpte mig Helen Skinner att frilägga från passepartoun, dock utan att vi fann någon signatur. Däremot ett par fina små studier av körsbärsblomkvistarpå baksidan. Denna bild som således är utförd av en okänd konstnär, har fått nummer 38 i katalogen.

I samband med en helt annan konstfråga som rörde ett verk av John Bauer, hade jag kontakt med författaren till en bok om John Bauer, som fick syn på mina skriverier om "Negern Petterson" och som berättade att också John Bauer hade målat en sådan bild. Den kallades inom familjen Bauer för "Moren". Jag fick också några dåliga fotografier av målningen som jag kunde konstatera var utförd vid Alexandres sista "sittning" 1903 i rollen som "Haremsväktaren". Alltså samtida med de två tidigare kända verken av Alex Kleimer (Nr. 17) och helfiguren av Gunnar Börjesson (Nr. 10), liksom av det enda fotografi Konstakademien har av "Petterson", som är taget i samma vinkel som John Bauers. Senare fick jag kontakt med ett brorsbarn till John Bauer och genom vederbörande också med den nuvarande ägaren som skickade mig ett bättre foto.

En "Petterson" av Carl Larsson hade varit roligt, men det hoppet har jag gett upp efter att i många år genom olika föreståndare på Carl Larssongården och kontakter med ättlingar till Karin och Carl ha sökt. Faktum är ju dock att Carl Larsson lämnat akademien innan "Petterson" började som modell. Men den jag har av Karin Bergöö är ju inte fy skam! Inte heller Bruno Liljefors verkar ha deltagit vid någon modellsejour med "Peterson". En ättling till Liljefors är en god vän och årsbroder. Denne har letat i släktens gömmor och inte kunnat återfinna något.

 

Däremot har jag fått kännedom om en "Petterson-målning" som konstnären Johan Åkerlund gjorde under sin akademitid. Målningen hängde i Pappas advokatkollega och -partners hem men såldes av dennes barn långt senare via en bekant konsthandel sedan modern dött. Jag har dock inte lyckats få besked från konstshandeln om var den har hamnat och har inte heller något foto. Men den har fått nummer 40 i katalogen.

En av de kanske roligaste sakerna som hänt var dock återfinnandet av ett av de första konstverken med Alexandre som modell som jag blev medveten om redan under min första "Petterson-letarperiod". Efter det att min Karin Bergöö-målning av "Petterson" varit utställd första gången i det Bergööska huset i Hallsberg så kontaktades jag av dåvarande föreståndaren för konstnärshemmet Tallbo utanför Sandviken, Sigge Lindvall. Tallbo var konstnären Ecke Hedbergs hem och där fanns en fin "Petterson-målning", samtida med bl.a. den av Oscar Björk som Nationalmuseum visade vid utställningen som kallades "Främlingen i Konsten" (trots att den hette något annat..). Men Sigge skickade mig dessutom en fotostatkopia av ovanstående bild ur en katalog från Konstakademien, där en byst kallad "Zambo" av Verner Åkerman avbildades. Alldeles uppenbarligen en "Petterson", men var fanns den? Detta har varit – och är än en – väl förborgad hemlighet. I våras dök dock bysten upp, nu utan sin sockel, på en online-auktion med det också mycket rimliga utropspriset på 2.500 SEK. Slutpriset blev dock efter en rafflande slutstrid, otroliga 43.200 SEK! Här kan man sannerligen tala om en "Petterson-effekt".

 

En fantastiskt vacker byst är det och jag undrade givetvis vem som ropade in den. Min vana trogen skickade jag till auktionshuset för vidare befordran till köparen, historien om "Petterson" och min koppling till den och min önskan om en kontakt för att kunna veta var bysten finns inför en framtida utställning. Dock hörde jag ingenting förrän det plötsligt helt nyligen dök upp en notis på Nationalmuseums Instagramsida som omtalade att man lyckats förvärva bysten ifråga! Detta var både glädjande och lugnande! Det blir därmed också Nationalmuseums första egna konstverk med denne konstnärsmodell.

Nationalmuseum ryggade säkert för att använda modellens alias och säkerligen var väl inte skulptören Åkermans egen namngivning så mycket mer politiskt korrekt idag. Så istället valde man att helt enkelt presentera den nyförvärvade bysten som ett porträtt av Pierre Louis Alexandre, troligen för att göra den mer rumsren! Visserligen upplyser man i en förklarande text att det är fråga om en genrebild, ett "karaktärshuvud" vars syfte inte var att vara ett porträtt av en speciell person.

Som sagt glädjande att bysten är återfunnen och att den slutligen hamnat på det bästa tänkbara stället!

 

1980 revs den Vita Skolan i Mariefred. Det började i nattens mörker inför påsklovet och man hade räknat med att kunna göra en grushög av den fina byggnaden innan morgonen grydde för att Mariefredsborna skulle tas på sängen när de vaknade och inte kunna protestera.

Men tack och lov fanns det grannar till skolan som hörde och såg vad som skedde och väckte upp staden som mer eller mindre gick man ur huse för att stoppa det hela. Det lyckades man också med och skolan fick stå kvar – om än stympad – i ytterligare några veckor innan den slutligen ändå revs.

Den gången byggde de kommunala besluten dels på vad som senare visade sig vara rena lögner och dels på avskräckande ekonomiska kalkyler. Skolstyrelsens ordförande påstod att Skolöverstyrelsen krävde att byggnaden måste bort för att skoleleverna skulle få tillräcklig uteyta när nya högstadiet byggts intill. Det visade sig vara en ren lögn! Och idag är uteytan mindre än någonsin på skolfastigheten. De tendentiösa kalkylerna sa att det skulle kosta 2,8 miljoner att rusta upp byggnaden. Då visade det sig vid sakkunnig kontroll att man räknat på att rusta till dåtida modernaste skolstandard – inte till vad de protesterande pekade på: lokaler för fritidsverksamhet som saknades stort. En av ledamöterna i Byggnadsnämnden, tillika stadsingenjör i Södertälje räknade istället fram siffran 250.000:- för att få just de fungerande fritidsytorna som behövdes.

Nu verkar kommunen vara på gång att upprepa detta fatala misstag och den här gången gäller det Biohuset – Mötesplatsen – i Mariefred. En samlingspunkt för Mariefredsbor alltsedan Mariefreds Arbetareförening den 30 november 1902 kunde inviga huset som såväl inrymde samlingslokaler som ett antal mindre lägenheter som skulle hjälpa till att bära kostnaderna för fastigheten. Oscar II skänkte den vackra takkronan i papier maché. Det var en av de tre kronor som hängt i Rikssalen på Gripsholm och som kan ses på C J Billmarks bild av Rikssalen.

 

1963 skänkte Arbetarföreningen huset till dåvarande Mariefreds stad på villkor att ”hålla lokalerna tillgängliga för föreningslivet”. Och det har fungerat väl! Som bio, som teater, som hem för Mariefredsrevyn, som festlokal, som studielokaler och som möteslokaler. Människor har bidragit med möbler, arbete och engagemang.

Men nu har det lagts fram en utredning där det klassiska fantasikalkylen åter kommit till heders. Nu ska det kosta 20 miljoner kronor att sätta det i stånd!! Även den här gången krävs en professionell granskning av hur man nått fram till denna hårresande siffra vars enda syfte kan vara att förmå kommunens politiker att istället välja ett ”billigare” alternativ som då antagligen dessutom skulle gå Derome till viljes, nämligen att få en ny Mötesplats i  Stadsparken. Något företaget har lobbat för länge.

Men hur tänker man då? Vad jag förstår är meningen att den gamla byggnaden ska säljas. Hur då? Det är fråga om en villkorad donation. Arbetarföreningen existerar måhända inte längre och kan återkräva byggnaden av kommunen men säkert finns någon rättsinnehavare med berättigat intresse av att villkoren upprätthålls. Under alla omständigheter skulle detta bli en komplicerad affär med många svårlösta problem. Byggnaden lär på grund av sitt kulturhistoriska skyddsvärde knappast kunna förvandlas till ett bostadshus utan kommer bara att kunna utnyttjas för i stort sett det ändamål för vilken den är byggd. Med andra ord, bygger kommunen ett nytt hus för Mötesplatsen så lär man ändå på något sätt bli sittande med Biohuset och dess kostnader i knät. Så vad är då vitsen?

I synnerhet som det i högsta grad skulle gå emot invånarnas önskemål beträffande Biohusets framtid.

En starkt uppmaning till kommunens politiker: släng utredningen i papperskorgen där den hör hemma och se till att göra det som era uppdragsgivare önskar av er: Bevara Biohuset som Mötesplats för Mariefreds förenings- och kulturliv. Det har huset byggts för och skall fortsätta som.

Banbrytare inom fattigvården, folkbildningspionjär och oavlönad socialarbetare. Kultiverad. förmögen, filantrop.

I samband med en stadgerevision i Gripsholmsföreningen fick jag anledning att sätta mig in i vem Axel Hirsch var och fann en oerhört intressant och mångfasetterad människa som lämnat stora spår efter sig – och ändå inte!

Med det menar jag att han – utöver alla de donationer han gjorde under sin livstid – efter att generösa arvslotter till släktingar och vänner avräknats, vid sin död 1967, lämnade inte mindre än över 14 miljoner kronor (130 miljoner i dagens penningvärde) till 20 olika institutioner. Karolinska Institutet fick den största posten (8 miljoner), följd av Nationalmuseum som fick 2 miljoner och Samfundet S:t Erik som fick 1 miljon. Därefter allt från 25.000:- till en halv miljon till socialt och kulturellt inriktade institutioner och organisationer. Pengar som gjort oerhörd nytta och kunnat skänka glädje och livskvalitet till många! Och fortsätter att göra det!

Och detta till trots är det få människor om ens några, som vet vem Axel Hirsch var. Han tillämpade sannerligen det valspråk som brukar tillskrivas familjen Wallenberg, att verka utan att synas. Det finns få fotografier av honom. Inga stiliga oljemålade porträtt. Det skulle ha blivit ett som den unge Isaac Grünewald skulle ha målat av sin välgörare, men andra uppdrag kom emellan och det blev aldrig något portrtätt. Det enda jag efter mycket sökande fann var en bronsbyst som finns i ett av familjen Hirsch filantropiska stiftelsers kontor och som Nationalmuseum kostat på att göra en avgjutning av för Statens Porträttsamlings räkning – för att sedan ”begrava” i magasin! Det ska tilläggas att det är tack vare Axel Hirsch donation 1958 och testamentslegat 1967, som den kanske största delen av de porträttförvärv som Nationalmuseum gjort till porträttsamlingen sedan dess alls kunnat ske. Och samtliga de så kallade Hedersporträtt som varje år doneras till samlingen av Gripsholmsföreningen sker med hjälp av dessa medel.

Så vem var han då? Jag började givetvis googla och fann att det finns en biografi om Axel Hirsch, skriven på Svenska Akademiens uppdrag, av Hirsch släkting Per Wästberg. Hade också mailkontakt med såväl Per Wästberg som dennes bror Olle och deras kusin Carl E. Hirsch. Lånade hem och läste Per Wästbergs bok med växande intresse. Lånade också hem den första bok som fadern Oscar Hirsch satte i händerna på sin son: ”Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer” samt de två böcker Axel Hirsch själv skrev. 

Hirsch egna böcker är inga memoarer i egentlig mening men innehåller minnesporträtt av människor som han arbetat ihop med i de olika bostadssociala, folkbildande och fattigvårdande organisationer han ägnade sin kraft. Också äldre släktingar, gamla vänner och studiekamrater. Människor han ansett har varit betydelsefulla och värda att minnas. Att framhålla sig själv eller sina insatser synes ha varit honom helt främmande. I den sista boken från 1953 ”Minnen som dröjt sig kvar”, inleder han med ett kapitel om sin långa vistelse på Serafimerlasarettet i samband med att han visat sig ha en svårupptäckt benmärgsinflammation som höll på att ta hans liv. ”På sjukhuset” kallar han skildringen och han skriver i förordet att han placerat den först i boken ”emedan jag i densamma tycker mig bäst ha fått fram det jag velat”.
Jag kan hålla med honom. Det är strålande vackert skrivet. En bildframkallande miljö- och människobeskrivning. Överhuvudtaget har han en utomordentlig stilistisk förmåga och hade han inte kommit att ägna sig åt sin sociala verksamhet kunde han blivit en fängslande och inte oäven författare av romaner eller filmmanuskript. Hirsch själv betraktade en författare som "den som ur livets diffusa flöde räddade gestalter, öden, tankar och ögonblick".

Av de olika porträtten tyckte jag givetvis att det var roligt att läsa om personer som också jag själv upplevt eller på annat sätt kommit i kontakt med: Harald Lettström som var gift med min farmors kusin och vars hem på Djurgården jag gästat några gånger och vars barnbarn tillhör mina kära vänner, förläggaren Folke Lars Hökerberg med hustru Eva – journalist och chefredaktör för tidskriften IDUN, som var föräldrar till en av mina klasskamrater, och nästgårdsgrannar till skolan. Slutligen också författaren Gustaf Lindqvist, signaturen Mari Mihi! Legendarisk siste borgmästare här i Mariefred med bostad och ännu befintligt tjänsterum i Rådhuset i Mariefred. Idag passande nog fungerande som kommunalt bibliotek. Hirsch berättelse om denne märklige man kommer jag att återge i annat sammanhang.

Det är märkligt att tänka sig den tidsmässiga spännvidd som finns här. Hirsch föddes samma år som Sverige fick gemensam tid! Alltså klockan var tolv på en och samma gång i hela landet! De första hästspårvagnarna började rulla i landet. Thomas Edison demonstrerar för första gången elektriskt ljus offentligt. Och Albert Einstein föds! Och samtidigt skriver han om människor som också jag haft förmånen att få träffa under mitt liv eller som varit mycket närvarande också i mitt liv, som Beyron Carlsson, Calle Björkman m.fl. 140 år!

 

Intressant var också att läsa om Isaac Grünewald som tidigt blev en av Axel Hirsch främsta protegéer. Hirsch lärde känna denne unge konstnär i vardande genom den Mosaiska församlingen och insåg omgående potentialen i hans måleri. Tillsammans med sin vän Nils Geber, underhöll han Grünewald så att denne kunde fullfölja sina studier hos Matisse i Paris. Hela tiden med korrespondenskontakt. I en av Hirsch böcker finns ett stort antal brev från Grünewald återgivna (med dennes tillstånd kort innan han dog). Det hade också varit intressant att få läsa några av Hirsch brev till Grünewald.

Jag återger en härlig passage i ett av breven från den unge självmedvetne Grünewald i ett läge där välgörarnas stödperiod uppenbarligen var tänkt att avslutas. Brevet är daterat Paris den 21 maj 1911 ställt till både Geber och Hirsch:

"Jag vet nu ej till hvem jag skall vända mig annat än till Er, som så länge hjälpt mig. Jag besvär Er om att ej släppa mig nu. Jag måste och skall fram! Jag är öfvertygad om min begåfning och vet att jag skall lyckas. Huru många konstnärer har kommit fram före 30-40 årsålder? Jag är bara 21 år. Ge mig blott 3 år ännu. Tre års studium i lugn och ro så att jag äfven en gång kan få i grund misslyckas för att sedan lyckas så mycket mer. Hittills har jag ju ej haft råd eller tid att misslyckas, då jag måste ha arbeten att ställa ut. Och det är en välkänd sak, att en konstnär lär sig lika mycket om ej mer på att i grund misslyckas som på att lyckas. Vore jag en medelmåtta så vore kanske den studietid jag har bakom mig nog. Men jag syftar högre och ser också vanskligheterna, och vore det så 20 år till skulle jag vara glad. Men jag begär endast några få. Och jag skall spänna mig till det yttersta. Tre år! Det gör en fix summa 9.000 kr. Alla våra rika judar med konstintresse och goda affärsmän! Är det så farligt att riskera denna öfverkomliga summa på en ung konstnär som vill och skall fram? 9.000 kronor! Det är den summa akademien offrar på den ena oduglingen efter den andra. Då de har gått igenom akademien får de kunglig medalj och 3 år att fortsätta på. Min akademitid är slut. Min kungliga medalj är min tro på mig själv. Men de 3 åren måste NI ge mig. Förlåt mig att jag så tränger mig på Eder men hvem skulle hjälpa mig annars? Och jag är förtviflad. Det finns säkert 9 konstintresserade i Stockholm. 1.000 kr. är en låg skatt på denna gudagåva: att ha konstsinne. Af Er begär jag endast några timmar och tro på min begåfning och då måste Ni lyckas! Framtiden skall då utvisa om Ni behöfver ångra Eder.
Med största högaktning och tillgifvenhet
Eder alltid tacksamme
Isaac Grünewald"

Sammantaget insåg jag efter läsningen av och om honom och därmed något ha lärt känna Hirsch, att när landshövdingen Bo Hammarskjöld på 50-talet föreslog sin vän att denne genom en donation till Gripsholmsföreningen skulle bidra till att inom Svenska statens Porträttsamling på Gripsholms Slott, skapa ett avgränsat svenskt pantheon, ett hedersporträttgalleri över svenskar som gjort betydelsefulla insatser för sitt land och dess samhälle och kultur, så appellerade detta alldeles säkert till Axel Hirsch hela person och bakgrund. Han inte bara donerade en då avsevärd summa för att tanken skulle kunna förverkligas utan också genom sitt testamente ännu mer pengar för att säkra att detta hedersporträttgalleri också för framtiden skulle kunna kompletteras.


Axel föddes alltså 1879. Ett år senare skulle modern föda hans lillasyster men det hela gick så illa att såväl mor som barn dog.

För fadern, Oscar Hirsch , blev detta en katastrof han aldrig hämtade sig ifrån. Mellan honom och hustrun Fanny fanns glädje, kärlek, uppsluppenhet och framtidshopp. Allt detta tycks ha släckts hos Oscar när hustrun dog. Han blev aldrig en särskilt närvarande far för sonen Axel i och med att han begravde sig i arbete, för att som Axel senare skriver, döva sin sorg. Arbetet blev ett opiat. Om Oscar finns inte så mycket personligt att berätta, det är som Per Wästberg skriver om sin äldre släkting: ”En man som inte skrattar föder inga anekdoter”.

Axel var emellertid ett snällt barn som sällan togs i upptuktelse. Han hade en betydande frihet eftersom modern var död och fadern ofta frånvarande.

Fadern gjorde honom medveten om hans sociala skyldigheter. Eftersom han inte var ”född till arbetshjon på Grubbens, inte registrerad för venerisk kontroll på Eira, inte såld på auktion eller omhändertagen som kringstrykare”, så var han priviligierad. Med Oscars tolkning innebar det att han borde arbeta för dem som i motsats till honom tvingades tänka på sig själva och sin överlevnad. Han måste leva under sina tillgångar för att så förvalta dem för andra. Familjen var i likhet med många andra av de tidigt invandrade judiska familjerna, mer eller mindre religiöst sekulära. Däremot var nog den mosaiska församlingens sociala liv väsentligt.

 

Oscar inpräntade också i sin son följande: "Var inte den du är, var den du kunde bli"!

Som enda barnet fick han delta i de vuxnas tillställningar – förutsatt att han yttrade sig först då han blev tillfrågad. Ingen bad honom springa ut och leka. Oscar lade knappast märke till honom. Därför var det rörande att läsa Oscars brev till sin son om dennes kärleksbekymmer i lite vuxnare ålder.  Breven var långt varmare och ömsintare än vad skildringen av den ”frånvarande” fadern, som slöt sig inom sig själv och aldrig kom över sin sorg, antydde.

En man som under studieåren och senare i livet kom att betyda mycket för Axel Hirsch var den blivande ärkebiskopen och författaren Nathan Söderblom som en gång, oanmäld, höll ett lysande tal inför en hänförd skara studenter som satt och åt vid långbord uppdukade i Skoklosters slottsallé. Många år senare träffade Hirsch Söderblom i ett sammanhang som rörde faderns filantropiska verksamhet och Axel nämnde då att Söderbloms tal den gången betytt oerhört mycket för honom. Hirsch berättar i en av sina böcker att några dagar senare kom ett paket med en vackert inbunden bok av Nathan Söderblom med en vänlig dedikation. Hela Skoklostertalet fanns i boken och Hirsch återger hela talet i en av sina böcker. Även Per Wästberg återger i sin bok om Axel Hirsch ett kortare utsnitt:


”För kommande tider, när mången blixtrande genialitet och senare klokskap slocknat i glömskans natt, skola dessa ord och hänförelsen som de tänt, lysa förklarande och försonande på vårt sekels änne....

Nu ligger faran i de yngsta folkens ömtålighet för nationalitetssjukdomens smitta... Den dådkraftiga lycksalighetsvissheten från seklets början blev rubbad, när i världsloppet och människans liv avgrunder upptäcktes, som överhöljs av optimismens grönskande lövverk. Goethes och Tegnérs harmoniska mänsklighet stod sig slätt i ljuset av Kierkegaards och Ibsens röntgenstrålar. Humanitetens klara luft svärtades av stenkolsröken, dess jubelsång överöstes av knot och kvidan från industrialismens grottekvarn.

Vägen är tung från det Rousseuska natursvärmeriets veka vemod till den tävlingskamp, Darwin såg i tillvaron och till Schopenhauers förtvivlan över viljedriftens lönlösa smärta...
Över de andra krafterna i utvecklingens kamp står den lidande rättfärdighetens tålamod, ännu högre den i döden samvetslydige, sig offrande, troende kärleken...”

Söderbloms maning om att aldrig hejda sig halvvägs blev viktig för Axel.

Axel Hirsch var i grunden moralist. Tidigt ivrande för jämställdhetssträvanden och för socialt utsatta människor. Erinrade om Elsa Eschelssons tragiska öde: juristen som tog sitt liv då hon inte fick den post vid universitetet som hennes meriter berättigade till men som oskrivna värdenormer förvägrade henne.

Eftersom bostadsbyggande ”låg i släkten” kom mycket i hans liv att handla om just bostäder för sämre lottade och utsatta människor.

Verdandist sedan första Uppsalaåret. Föreningen lärde honom att politik är öppna samtal mellan medborgare av olika åsikt. Idén om det offentliga rummet var motsatsen till rasism, elitism, särbehandling och påtvingad eller eftersträvad segregation. I Verdandi fann han klart förnuft, hjälpsamhet, engagemang i andra människors livsöden.

Han valde bort den akademiska banan eftersom han kände att den skulle begränsa honom. Han såg armod och otillfredsställelse inpå knutarna och insåg sitt kall. Han hade också lovat sin far att aldrig ta betalt för sina arbetsinsatser.

Han hade lätt för att beundra handlingens män men ville inte nöja sig med att studera deras bedrifter. Dock var han ingen romantiker som trodde han kunde utföra stordåd som individ. Han tillskrev sig ingen nyskapande kraft, däremot en lugn klarsyn och en känslighet för elden hos andra.

Om människan kastade av sig fördomarna, ifrågasatte konventionerna och blev fri att växa genom ett ocensurerat kunskapssökande, då skulle hon förändras. Historien fick aldrig förträngas, endast omprövas.

Han kom in i diskussionsföreningen Studenter och Arbetare i Uppsala. Enl. DN var Stockholms motsvarande den mest livaktiga diskussionsföreningen. Idén att ordna läsestugor i Stockholm väcktes här liksom fröet till arbetarhem. Liksom till ABF.

Många är de människor och organisationer som fått glädje av Axel Hirsch och hans släktingars insatser och pengar. Finns bland dagens rika och förmögna, människor som utan tanke på egen vinning vill offra sin tid, sina krafter och sina pengar för andra som inte fått samma förutsättningar på det sätt som Axel Hirsch gjorde?


Källor:
Per Wästberg, AXEL HIRSCH, Svenska Akademien 2002 (Flitigt citerad ovan)
G H Mellin, Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer, 1840-49

 

 

Ända sedan jag för rätt många år sedan nu vid två tillfällen gick veckolånga tvärvetenskapliga kurser i Åkers Bergslag under ledning av Nils-Axel ”Niklas” Mörner, landets främste oceanolog, har jag kommit att intressera mig för klimatfrågan. Med Niklas Mörner fick vi stå på en gungfly ute över en ”bottenlös” skogstjärn och borra upp lerkärnor som sedan lades upp framför oss och så visade och pekade Niklas och tog oss med genom årtusendena ”..och där ser ni att det var en svår och hård vinter. Och här växte det till”.

Entusiasmen var smittande, Mörner intensiv, oerhört kunnig och pedagogisk. Han fick oss alla att inse att människans utsläpp av fossila gaser på alla sätt blott är en droppe i havet och inte har särskilt mycket med jordens klimatförändringar att skaffa.

Genom åren har jag då och då kontaktat honom för att få en eller annan uppgift bekräftad eller förnekad och det har alltid varit givande kontakter. Jag har läst Henrik Svensmarks bok om den kosmiska strålningens betydelse för molnbildningen och därmed klimatet och jag har givetvis följt och förundrats över den allmänna klimatdebatten. Förvånat mig över hur dåligt, för att inte säga uselt, mitt eget husorgan DN sköter sitt objektiva journalistiska uppdrag i den här frågan.

Sökte länge efter en bra bok som går igenom alla påståenden om klimatet, alla teorier och hypoteser, som redovisar kunskapsläget och gör det på ett också för oss ”vanliga dödliga” begripligt sätt. Jag fann Elsa Widdings bok ”Klimatkarusellen” tack vare den balanserade sajten klimatupplysningen.se och Webkanalen swebbtv.se. Det är nog länge sedan jag läste en bok så grundligt, långsamt och eftertänksamt. Elsa Widding har lyckats i sitt uppsåt att få fram en bok som alla med intresse i frågan ska kunna läsa och förstå. Hon är lika förundrad som jag själv över hur tänkande människor som borde ha tillräckliga kunskaper och tillräckligt minne för att så fastna i vad som faktiskt bara är en hypotes som saknar all form av vetenskapligt bestyrkande och göra detta till en statsreligion. Det är helt ofattbart! Och att så många vuxna har låtit sig själva och sina barn utan eftertanke falla in i denna närmast sektliknande domedagsstämning, som lett till att ett barn sätter sig framför Riksdagshuset och skolstrejkar för att hon inte tror att det är någon mening med att lära sig något mer (underförstått för att vi alla kommer att gå under). Och vi vuxna låter det ske!

Vad ska dessa ungdomar tänka om oss den dag då sanningen går upp för dem?

Elsa Widdings bok redovisar inget ”tyckande”, inga trosbekännelser utan bara rena fakta som styrks av empiriska data och mätningar. Hon visar på hur klimatet har utvecklats sedan slutet av den senaste istiden för 12000 år sedan och för hur kolidoxidhalten i atmosfären förändrats under årtusendena. Hon bemöter kunnigt alla dessa påståenden som kommer från alarmisthåll. Boken illustreras rikligt med pedagogiska grafer. Med hjälp av ett par medförfattare som biologen Morten Jødal, biokemiprofessorn Gösta Pettersson,statistikern Magnus Cederlöf och Stockholmsintitiativets professor Ingemar Nordin.

Cederlöf slår hål på klimatmodellernas tillförlitlighet och Petterssons redogörelse för IPCC:s ofattbart ohederliga hantering av sitt uppdrag är häpnadsväckande. Hur ett FN-organ kan undertrycka, förvränga, censurera och smutskasta allt och alla som inte faller in i det av organisationens kärntrupp godkända uppfattningen är helt oacceptabelt och det gör mig upprörd att detta inte har stoppats.

Vill ni lära er hur det verkligen förhåller sig med framtidens klimat är inte detta boken för er, för den slår fast just detta att eftersom det är så många parametrar och okända faktorer som påverkar jordens klimat att ingen idag med någon säkerhet kan förutsäga framtidens klimat. Det enda man väl ändå med viss sannolikhet kan förutspå är att det på lång sikt kommer att bli kallare eftersom det har varit den tydliga trenden alltsedan värmen som kom efter den förra istiden började avta.

Men vill ni lära er mer om vad som styr klimatutvecklingen och vad som inte gör det och vilka påståenden som är sanna och vilka som är falska, då ska ni köpa den. Ni kommer att förstå allt (nästan) och ni kommer sannolikt att förvånas.

En illustration ur boken visar på skillnaden mellan de klimatmodeller som IPCC använder för att skrämma oss och de faktiska temperaturmätningar som gjorts. När man ser detta undrar man hur någon kan tro på vad en politiskt och uppenbart okunnig och politiserad organisation som IPCC påstår:

 

För många år sedan i slutet av 70-talet möjligen början på 80-talet, skulle hustrun, jag och vår då tioåriga dotter fara till en internationell jobbkonferens i Wien. Vi skulle åka tåg och på den tiden tog man kontakt med SJs Resebyrå som letade fram den bästa och snabbaste förbindelsen.
Den innebar kvällståg till Malmö där vi skulle kliva över i en sovvagn som under natten skulle ta oss från Trelleborg till Sassnitz på den östtyska sidan och därifrån vidare till Berlin Ostbahnhof där vi skulle byta tåg. Tåget vidare mot Prag och Wien skulle stå inne på samma plattform så det ”var bara att gå rakt över” svarade tjänstemannen på min lätt oroliga kommentar om att vi bara hade åtta minuter på oss för bytet.

 Som uppvuxen med en farfar som varit med och byggt Sveriges järnvägar och grundat dess Järnvägsmuseum så trodde jag på SJ!

Vi for iväg, bytte planenligt i Malmö och gick till kojs. När vi vaknade morgonen efter så noterade jag att tåget stod stilla. En blick genom fönstret visade att vi stod stilla mitt ute på landsbygden. Sädesfält, hagar och ett och annat träd var allt vi såg. Vi klädde på oss och gick ut i korridoren. Våra grannar i de närmaste sovkupéerna visade sig vara Sickan Karlsson och de två på den tiden tongivande ”festfixarna” Kicke Sturesjö och Ulf Lundqvist. Jag presenterade mig för Sickan och berättade att vi träffats på hennes styvsons studentskiva för inte så många år sedan och vi blev omgående upptagna i Sickans varma krets. De visste att berätta att vi stått still i fyra timmar och ingen visste var eller varför. ”Det här är Östtyskland!”

Och ingen frukost kunde vi få heller. Men vi satte oss tillsammans i en sittkupé. En satt kraftig man också från samma vagn slöt sig till oss. Han hade ett ryskklingande namn men pratade oklanderlig svenska. Var svåger med ägaren av färgtillverkaren Alfort och Cronholm. Född i Ryssland, uppvuxen i Schweiz och numera ägare av krogen ”Gröna Jägaren” på Götgatan i Stockholm. En sann kosmopolit. Trots omständigheterna hade vi riktigt kul. 

Sickan, Kicke och Ulf var på väg för att fira Sickans dotter Ingegerd som var gift med en amerikansk diplomat i Berlin. Tror det rörde sig om ett femtioårskalas. De hade med sig en stor prinsesstårta som de var oroliga för att den skulle förfaras i värmen på tåget. Till slut blev hungern oss alla övermäktig och Sickan beslöt att ”vi äter tårtan! Vi får ordna en annan i Berlin!” Sagt och gjort! Där satt vi nu och smaskade på en svensk prinsesstårta på ett tåg mitt på den ödsliga östtyska landsbygden och vi hade nog aldrig ätit något godare! Fanken vet om inte också någon hade en flaska vin som korkades upp!

Vi luftade vår oro beträffande hur vi skulle komma vidare från Östberlin. Vi fick veta att nästa tåg mot Wien skulle gå fyra timmar senare. ”Gröne Jägaren” sa då att ”inte ska ni sitta och vänta på Ostbahnhof! Följ med mig på första bästa tåg till Prag dit jag ska, så bjuder jag på middag och sedan kan ni hoppa på Wientåget ifrån Prag”.

 

Vid framkomsten till Östberlin kramade och vinkade vi avsked på perrongen. Vi följde med vår välgörare till ett ”lokaltåg” till Prag som avgick efter bara någon halvtimme. Felet var bara att tåget var så överfullt det någonsin kunde bli. Vi skulle tillbringa drygt fyra timmar på detta tåg. Det fanns inte en sittplats att uppbringa. Istället travade vi våra förhållandevis stora väskor på varandra i ett korridoravsnitt utanför två sittkupéer, och satte vår dotter på väskorna. Själva stod vi tillsammans med 12 andra människor i korridoravsnittet. Trängseln var lika stor i samtliga vagnars korridorer. Det gick inte att komma fram. Att använda toaletten var inte att tänka på. Någon rapporterade att det var stopp i den sedan länge och dessutom saknades toasits och papper och det hela var väldigt oaptitligt. Vi började ångra att vi inte stannade på Ostbahnhof.

 När vi så kom fram till Prag var det redan ganska sent på kvällen. Vår värd gick före ut på gatorna från järnvägsstationen och vi efter, kånkandes på våra resväskor. Dottern ganska slut. Det var kolmörkt. Knappast några fönster var upplysta i husen. Kanske hade man fönsterluckor? Gatlyktor fanns bara ytterst långt ifrån varandra. Våra steg ekade ensamt mot gatstenarna. Vi mötte knappast en enda människa. Vi gick och gick! Plötsligt säger vår värd till oss att vänta en stund här på gatan. Han ska bara snabbt hälsa på en vän. Och så försvinner han in i en port och är borta......

Jag har vid senare besök i Prag – sedan våren lyst upp staden på alla sätt – försökt att rekonstruera den väg vi gick den kvällen, dock utan att lyckas.

Just när vi började bli oroliga på allvar kom han åter ut genom porten och vår till synes ändlösa vandring fortsatte. Efter ett tag nådde vi en bredare och mer upplyst boulevard till vår lättnad. Vår värd tog oss så småningom in  genom entrén till ett stort hotell där han bad oss vänta vid receptionen. Han skulle bara klara av ett möte innan vi skulle kunna gå in och äta middag i matsalen.

Dottern satte sig på resväskorna och vi stod bredvid. Vi kunde se att vår värd gick fram till ett par stora öronlappsfåtöljer som stod mitt emot varandra framför en jättelik öppen spis med sprakande brasa. Han slog sig ner i den ena och lutade sig framåt. Ur den andra lutade sig också en man. Det utbyttes inga handslag eller annat utan de gick direkt på en mumlande och allvarlig konversation. De satt så i kanske fem minuter och så reste sig vår värd och kom emot oss och sade att ”nu går vi och äter!”

Matsalen var stor och ”cremefärgad”. Högt i tak, stora fönster ut mot svarta natten, guldinfattade stora speglar, vita dukar, brutna servetter, ljus på borden och väntande kypare i vita jackor. Vi var praktiskt taget ensamma och fick alla kyparna svansande omkring oss. Det blev en lika efterlängtad måltid som någonsin frukosttårtan!

Efter ett par timmar, vandrade vi åter ut från hotellet och tillbaka till järnvägsstationen. Tror inte att vi gick samma väg. Troligen hade vi gått en omväg p.g.a. ”Gröne Jägarens” avstickare på vägen från stationen.

Vi tackade vår värd och steg sedan på tåget till Wien. Detta måste ha varit ett nattåg, men vi kan knappast ha haft sovbiljetter eftersom vi skulle åkt från Ostbahnhof redan tidigt på morgonen. Vi måste helt enkelt ha lyckats lösa sovplatsfrågan ombord.

Vi funderade länge på vad det egentligen var som vi hade upplevt i Prag och vad ”Gröne Jägaren” egentligen hade för sig. Det kändes onekligen som vi hade bevittnat ett möte mellan ett par hemliga agenter i en film och kanske utgjort en oplanerad men utmärkt fasad för de hemlighetsfulla möten vår tågvän hade.

 

Vi vaknade i alla fall i god tid innan vi skulle passera gränsen mellan Tjeckoslovakien och Österrike. När vi närmade oss denna insåg vi att vi ännu inte ”sluppit ut”. Tåget kördes i sin fulla längd in mellan dubbla höga taggtrådsstängsel mellan vilka patrullerade beväpnade soldater med skällande schäferhundar. Grindar stängdes bakom tåget och patruller med kpistbeväpnade soldater klev ombord på sista vagnen samtidigt som ett par soldater gick utmed tåget med speglar på långa stavar som de kontrollerade vagnarnas undersidor med så att ingen flykting hängt sig fast där. Patrullerna inne i tåget kontrollerade allas pass, kontrollerade bagage och kollade på hatthyllor och öppnade taken inne på toaletterna eftersom det tydligen förekom att flyktingar gömde sig där. Efter en evighet hade man tagit sig igenom hela tåget och tydligen inte funnit något anmärkningsvärt varför grindarna framför tåget öppnades och vi kunde fortsätta vår färd som nu blev mindre dramatisk. Vi anlände lättade men nog så trötta till Wien.



Men det dråpliga tog inte slut. På ankomstkvällen hade vår österrikiske värd ordnat en stor middag på Hotell Sacher, följt av en föreställning på operan. Var vi redan trötta efter resan så spädde nog den överdådiga middagen på tröttheten. På Operan installerades hustrun, dottern och jag tillsammans med vår franske kollega och vän, hans fru och möjligen något av deras barn, i en egen loge. Wienoperan på den tiden i vart fall hade ett plant parkettgolv för ståplatser. Omgärdade med balkonger som låg något högre men fortfarande med plana golv. För att lösa detta så höjde man stolsbenen för varje rad sittplatser, vilket betydde att jag och min franske vän hamnade bakerst på vad som måste beskrivas som höga barstolar med kort rygg och inga armstöd. Jag kan säga att det tog inte lång stund innan sömnen överväldigade oss där bak och vi föll båda handlöst och under stort buller till golvet med kullvälta pallar och allt. En nog så pinsam avslutning! (Tyckte nog iallafall barnen...)