Mats Werner

 

”Den ende nu levande som hållit varje föremål på Gripsholms slott i sin hand” brukade han säga om sig själv efter att ha lett den stora generalinventeringen på slottet på 80-talet.

Men i sanningens namn var det faktiskt hans mamma Greta som jag lärde känna först. Hon var en av de glada härliga ”tanterna” hos Carl Jan Granqvist på Grythyttans Gästgifveri på 70-talet då familjen firade mellandagar och nyår där. Det var Carl Jans mamma Mai, Åkes mamma Greta och så Valborg och Sickan. Den sistnämnda var barnens absoluta favorit med sagoläsning och hyss. Dessa kvinnor gav en god och glad grundton till hela upplevelsen.

 

I mitten på 80-talet blev jag tillsammans med bl.a. Bie Seipel engagerad i Jubileumskommittén för Gripsholms 450-årsjubileum 1987. Planeringen började flera år innan och leddes av vår vän, slottsfogden John Crafoord. En av de första som knöts till projektet var Åke Livstedt, som blev primus motor för den kungliga supé som kom att bli stilbildande och förebild för bl.a. den moderna Nobelbanketten. Själv fick jag ansvar för finansiering och för den teaterföreställning som Dramatens toppgarde genomförde på Gustav IIIs Teater och som inledde jubileumskvällens firande.

 

Jag tror inte någon har upplevt en så genomtänkt och noggrant planerad historisk måltid som den Åke orkestrerade i Rikssalen på Gripsholm. Med rätter från slottets alla århundraden framburna i storslagna processioner av människor klädda i tidstrogna kläder och ofta i roller av verkliga historiska personer, ledda av en marskalk med en vacker specialkomponerad stav av Gunnar Cyrén som tillsammans med övriga speciellt framtagna bestick och glas finns att beskåda på slottet. Med specialskriven ”Gripsholmsmusik” av Sven-Erik Bäck och med ”Den Stora Överraskningen” i rollen som Gustav Wasa, som ledde processionen med efterrättens tårta. Framför det verkliga majestätet demaskerade sig denne dramatiskt och visade sig vara ingen mindre än Jan Myrdal, som i ett tal för sin ”efterträdare” på tronen, gav prov på en oanad respekt för denne och hans roll.

 

Drottningen viskade långt senare i Åkes öra att supén på Gripsholm fortfarande var oöverträffad av alla de historiska måltider hon upplevt. Och vi som var med kan bara instämma.

Bie och jag fortsatte samarbetet med Åke under många år och arrangerade specialvandringar på Gripsholm för en grupp av slottets vänner. Vandringar som tog oss genom århundradena och genom utrymmen som normalt inte visas och där Åke delade med sig av sina enastående kunskaper om slottet, dess inventarier och historia. Inte sällan visade han UF-bilder (som en av deltagarna kvicktänkt kallade Åkes mobila motsvarigheter till OH-bilder: ”Under-Feet-bilder”). D.v.s. utlagda på golvet framför gruppens fötter för att alla skulle kunna se.

 

Om dessa vandringar kan ni läsa mer HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR.

När Åke flyttade från sitt barndomshem på Roslagsgatan ut till Nockebyhus gav han mig förtroendet att förteckna och till Gripsholmsföreningen, för hans räkning, överlämna en omfattande samling av böcker, skrifter och annat kring slottet och däribland inte minst hans tyvärr aldrig publicerade manuskript till en praktbok om den kungliga supén 1987.

 

På grund av sin sviktande hälsa avböjde han för några år sedan flera vandringar. Då Åkes intresse för de tekniska landvinningarna på den digitala fronten var begränsad, kom våra kontakter att inskränka sig till goda hälsningar via sms till jul och påsk.

Men de oförglömliga stunderna vi upplevt med Åke i ”Ödenas Röda Slott” kommer för alltid att bevaras med glädje och saknad.