"Gripsholm har allt! Utom värme, trefnad och lakan!"
Åke Livstedt inleder vår vandring runt Gripsholm. Slottsfogden Claes Göran Hedén(i kostym strax bakom Åke) har just hälsat oss välkomna till slottet. Den f.d. fogden John Crafoord (i grå rock till höger) lyssnar uppmärksamt.
Här syns Gustaf IIIs mest påtagliga tillägg till slottet i bakgrunden, Kavaljersflygeln ("det första Hiltonhotellet"). De mörka fönsterpartierna är bjälklagen mellan våningarna. Vad som ser ut som en tvåvåningsbyggnad är således en fyravåningsdito.
Den strålande vårsolen lyste över den utvalda skaran på Gripsholms yttre borggård. Men den kvardröjande vinterkylan bet i kinderna.
Bie Seipel och jag hade bjudit in ett gäng entusiaster till en special- - och mycket speciell - visning av slottet under ledning av vännen Fil.lic Åke Livstedt. Som ansvarig för den stora inventering som skedde på slottet för många år sedan nu, torde Åke vara den enda levande människa som i sina händer hållit varje föremål som finns på slottet.
Åke är konst- och kulturhistoriker med en bred intressesfär. Han stod för utformningen av den berömda supén vid Gripsholmsjubileet 1987. Och med den som bakgrund blev han 1991 "pappa" till omdaningen av Nobelbanketten.
2004 mottog han Skansens och Nordiska Museets Arturpris med följande motivering: "Konst- och kulthistorikern Åke Livstedt tilldelas Arturpriset 2004 för sitt outtröttliga kulturhistoriska engagemang. Med folkbildarens och lärarens kunskap om historiens betydelse för framtiden har han bl a förnyat Nobelfestens dukning och Stockholms Konserthus textilier. Båda dessa har givit svenskt konsthantverk och konstindustri betydande uppmärksamhet."
Åke skulle nu guida oss genom slottets både kända och okända skrymslen och vrår under de närmaste tre timmarna. Det blev en resa genom den svenska historien, kanske med viss emfas för tiden runt Gustaf III som betydde så mycket för Gripsholm - och för vilken Gripsholm också betydde mycket.
Jag förstod Åkes speciella ställning på slottet då jag - som är väl förtrogen med alla restriktioner som omger ett kungligt slott som dessutom innehåller sådana konst- och kulturskatter - ville kolla om gruppen fick komma in på de ställen Åke ville visa och fick det omedelbara svaret att "det var inga problem. Vi låser upp överallt där Åke vill fram".
Och inte nog med det - han fick sova över i ett av gästrummen i den gamla Oldfrubostaden också! Visserligen har hustrun och jag också haft ynnesten att sova över i Ståthållarflygeln som en av de gamla slottsfogdarnas gäster en gång då jag fick njuta av en av Sveriges vackraste dassutsikter i morgonsol, men det är trots allt få förunnat.
Efter en inledande duvning i slottets byggnadshistoria, tog vi oss upp i Gustaf IIIs Teater, högst upp i Teatertornet. Där fick vi veta åtskilligt som jag inte visste tidigare. Bl.a. att det var på Gripsholmsteatern som det spelades dramatik på svenska språket för första gången. Det var t.om. något av en världssensation eftersom teaterspråket par preference vid den tiden var just franska. "Hur skulle det låta! 'Min Älskare' kan man väl inte säga på svenska! Kunde man åtminstone inte få säga 'Mon Amant'?"
Åke framför orkesterdiket på teatern. På scenen får knappt ens en nykter landshövding gå upp!
Att Gustaf III var en föregångsman inom många områden visste vi. Att han t.ex. grundade alla de stora akademierna, Operan och Dramaten, att han förnyade teatern genom att både själv skriva och uppmuntra andra att skriva teaterpjäser på svenska. Att dessa också skulle kunna avnjutas av tjänstefolk och andra utanför adeln och kungahuset såg han också till på Gripsholm där en särskild läktare anordnades för just tjänstefolket.
På Gripsholms Slottsteater skedde också det historiska att man för första gången spelade med kulisser som var gjorda speciellt för en pjäs. Och dessa finns fortfarande i behåll. Tidigare hade varje teater i stort sett tre uppsättningar kulisser, en för tragedier, en för romantiska dramer och en för komedier. Och dessa fick passa alla pjäser.
Modern - men lika hängiven - publik. När gradängernas bänkar för ett antal år sedan fick ny klädsel behöll man iallafall den gamla originalhalmstoppningen.
Så vandrade vi mot den fängelsecell som ligger strax intill teatern, men in genom en normalt stängd järndörr där vi klättrade upp till det gamla drabantrummet ovanför cellen. Ett cirkelrunt rum som ligger högst upp i Fängelsetornet. Det inrättades för att vara drabanternas kvarter. Det fanns tre enkla sängar som man sov två stycken åt gången i. Ett bord, några stolar och en hög kakelugn.
Bland alla underbara detaljer man finner på slottet är t.ex. de mångahanda "Kilroy-was-here"-inskriptionerna. På dörren fanns en mångfald. På vindsbjälkarna har jag också sett många.
Endast två av sängarna finns i behåll. Här fick Åke möjlighet att prata lite om sparandets värde. Han illustrerade med en historia om hur han funnit en kartong efter sin Farmor där det stod prydligt skrivet: "Snören. För korta att använda".
Varför slängde man inte dessa små hoprullade stumpar? Givetvis visste Åke besked: man tvinnade upp stumparna och använde för att skarva i varpen när man vävde! Allt kunde återanvändas! Vad lär vi oss av detta?
Också på slotten sparade man. När något blev slitet och gammalt och skulle bytas ut på Stockholms Slott så tog man ut den gamla utjänta möbeln eller vad det nu var till Gripsholm eller något av de andra lantliga kungliga slotten.
Därför kommer det sig t.ex. att det i just det här gamla drabantrummet, en mängd demonterade stolpsängar stod uppradade utmed en vägg. Jag studsade onekligen när jag vände mig om och betraktade den som jag lutat mig emot!
Karl XIIs säng som ung!
Under Hedvig Eleonoras krönta monogram står det "Prince Carls Sängh Ao 1697". G och H står för Gripsholm.
Åke berättade att när han gjorde den stora inventeringen hade han ett gäng unga studenter med sig som gjorde grundjobb. En av dessa var den numera riksbekante Knut Knutsson från Antikrundan m.m. Det var Knut som hittade sängen med den märkliga märkningen och då fullständigt gick i taket av lycka!
Bordet i drabantrummet som alltid stått där. Notera inventariemärkningen på slån. Varje föremål, såväl möbler som textilier och konstverk - allt är märkt och kan med hjälp av de olika inventarielistorna följas på sin ev. väg runt det kungliga huset.
Just de flitiga inventeringar som gjordes vid bl.a. varje tronskifte gör att man på Gripsholm kan följa i stort sett varje föremåls placeringar i olika rum vid olika tidpunkter. Bl.a. kan man konstatera att bordet och de två drabantsängarna aldrig lämnat detta rum.
På bordsskivan ett liten stilleben av dekorfragment, spikar och t.o.m. här en "Kilroy was here". Göran Holmström, Fy!
Så bar det av neråt i slottet, och till drabantsalen utanför Runda Salongen. Där blev det en genomgång av porträttsamlingens utveckling från de första hundratalen till dagens över 4000 porträtt, världens största samling i sitt slag.
En av de första katalogerna över konstsamlingen, som alla ville "känna på".
Jag fick veta att det länge saknade porträttet av Badin - den svarte pojken som gavs till Drottning Lovisa Ulrika (som slav) men som växte upp och blev en uppskattad och välbeställd hovman - p.g.a. svårigheter att hålla pastellmålningen vid liv i slottets ljusförhållanden, t.v. befinner sig i magasin för vila! Däremot har trycket på att få fram "Hönstavlan" tydligen gett effekt, för den är åter på plats i Slottet.
Två av dem som känner slottet bäst: Åke Livstedt och John Crafoord med upplevelsefullt barnbarn Camilla.
Rikssalens olika perioder fick vi veta en hel del om. Att den tidvis varit blåmålad var en annan nyhet för mig.
Rikssalen med porträtten av Gustaf Vasa och hans samtida gelikar runt Europa på väggarna.
Så in i den trånga Prinsessvåningen, som blev just Prinsessvåning för att Kungens syster Sofia Albertina blev hemlös sedan hennes mor Änkedrottningen Lovisa Ulrika dött och änkedrottningens hov således upplösts. Brodern Fredrik Adolf sade då generöst att han kunde flytta upp på vinden så att systern kunde få hans gamla svit. Därför ser den våningen ut idag som den gör och i stort sett har gjort i alla tider. Frånsett Audiensrummet är de inre rummen i sviten relativt orörda sedan Prinsessan tog den i bruk.
En av de klenoder som tidigare stod här i våningen var en skrivpulpet som nyligen upptäcktes vara gjord av Hovebenisten Georg Haupt. Den lär inte slottet få återse!
F.d. Slottsfogden John Crafoord som medföljde sin sondotter som önskat sig en "upplevelse" i present (och verkligen fick det!) berättade historien om plexiglasskivorna i Prinsessans sovrum. Dessa gamla vackert mönstrade sidentapeter kunde folk inte låta bli att peta på, så det uppstod slitage. Då satte man dit plexiglasskivor framför. Men de visade sig vara för låga för folk petade nu ovanför istället. Nya skivor sattes dit, men även dessa kunde människor nå ovanför. Då tillkom de nuvarande som det krävs en medförd stege för att kunna peta ovanför!
Åke berättar om Gustaf IIIs liv på slottet.
I Kungens våning fick vi veta hur hans sovrum varit möblerat. Var den fängslade Gustav IV Adolf fick vistas och mycket annat.
I brist på OH-projektor fick det bli UF-bilder (som Niklas Mörner fyndigt kommenterade) d.v.s. "Under Feet"-bilder istället för Over Head-bilder!
Så åter till Runda Salongen där vi fick veta att vi inte hade klarat dåtidens entrévakter eftersom vi inte "stod på listan" som är uppsatt vid ingången och som omfattar de kavaljerer och fruntimmer som hade tillträde till denna Gustaf IIIs paradsalong. Den fungerade som slottets spelhall! Här tillbringade man åtskillig tid runt spelborden med olika kortspel.
En runda genom den gustavianska våningen i Drottningflygeln där vi fick veta lite mer om det dagliga hovlivet på Tredje Gustafs dagar. Vi fick också en illustration i det dilemma som detta kungliga slott befinner sig i. Olika myndigheter är ansvariga för olika delar av slottet. Marken och byggnaden tillhör numera en och samma myndighet nämligen Fastighetsverket. Interiören, möbler och textiler är Husgerådskammarens ansvar. Alla tavlor och deras hängning är Nationalmuseums sak. Teatern lyder under Drottningholms teatermuseum. Utom kulisserna som är Nationalmuseums - och möblerna som är Husgerådskammarens.....
Förstår ni! Om sedan dessa myndigheter inte talar med varandra så uppstår sådana märkligheter som ledde till frågan från en av deltagarna: "Varför hänger den Gustavianska kungliga familjen i en salong som nyligen omdekorerats i den Oscarianska stilen". Svaret blev givetvis en huvudskakning och upplysningen att så blir det när man inte kommunicerar.
I Drottningens Sängkammare hänger en av slottets klenoder, en takkrona som kommer från Borgen Tre Kronor i Stockholm.
Gammal takkrona i Drottningens sängkammare.
Så vandrade vi ner tlll Kronprinsens våning. Sedan ett antal år helt urstädad. Tidigare var här fullproppat med upplagrade möbler och annat. Våningen visas normalt inte. Den iordningställdes för den lille nyfödde Kronprins Gustaf Adolf som på väggarna fick porträtt av alla sina anfäder för att pränta in dessa i honom från start! En Ståthållare på slottet som irriterat sig på att tavlor ständigt flyttades omkring (han hade skrivit den första katalogen) såg till att det skaffades speciella ramar som skruvades fast i väggpanelerna i prinsens våning, vilket gjort att dessa tavlor fått förbli på väggarna här.
En av de fyra våningskorridorerna i Kavaljersflygeln. Fönstren till höger vetter in till tjänstepersonens (domestikens) lilla "krypin".
Vandringen avslutades i Kavaljersflygeln. Gustaf IIIs mest påtagliga tillägg till slottet. En "modern" byggnad på många sätt. Inte bara för att den lurar ögat att tro att det är en tvåvåningsbyggnad när den faktiskt innehåller fyra plan, där bjälklagen syns i fönstrens mitt. Nej också för hur den inreddes.
Samma kakelugn, stolar, bord, spegel och ljussax i alla rummen.
Jag brukar säga (och enligt Åke är jag tydligen inte ensam) att Conrad Hilton måtte ha sett Kavaljersflygeln när han formulerade tankarna kring sin hotellkedja, där en amerikan alltid skulle känna igen sig och veta precis var skohornet låg och var garderoben fanns.
Ett rum i Kavaljersflygeln.
Kavaljersflygelns 28 rum är alla identiska. Med samma möblemang, samma ljussax etc. Och med samma lilla "smatt" utåt korridoren där domestiken (tjänstekvinna el. -man) fick sova tillsammans med Herrns eller Fruns nattstol (potta i sittmöbel) som på anmaning bars in - och användes!
Domestikrum. OBS! Herrns/Fruns nattstol. Det kunde inte alltid vara så kul att snusa bredvid den....
Smatten är dock försedd med fönster åt korridoren. Om detta var av en modern omtanke om tjänstefolket eller om det berodde på att det var enda möjligheten dessa hade att få ljus i sina rum förtäljer inte historien. Jag misstänker dock det senare. Fönster var antagligen billigare än talgljus i längden.
Här gick Åke också igenom de förteckningar som finns över vilka som bott var, i rummen på Gustafs tid.
Det var stundtals trångt under visningen i de små rummen i Kavaljersflygeln.
Det var ju så att Gripsholm kom att bli Kungens vinterslott. Man firade jul härute. Och hovet måste naturligtvis följa med. I början tvingades hovets medlemmar finna nattkvarter i hus och gårdar på staden, då det ej fanns sovrum nog på slottet. Så småningom byggdes de s.k. Kungshusen bakom Rådhustorget för att lösa problemet. Och slutligen så Kavaljersflygeln.
Att hovet inhystes så här på landsbygden var synnerligen ovanligt. De diplomater som anlände från främmande länder för att ackrediteras uttryckte stor förvåning över detta arrangemang. Och hovet självt var inte särskilt trakterat av att tvingas lämna huvudstaden med dess nöjen och möjligheter för att tillbringa en längre tid i det trots allt kalla slottet och den oansenliga småstaden Mariefred. Slottet var förvisso inte varmt men ändå hade sommarsolen fyllt de tjocka tegelmurarna med värme och det gick att hålla en någorlunda dräglig temperatur med hjälp av brasor i alla kaminer och eldstäder. Framåt vårkanten hade dock de stora värmemagasinen förvandlats till kylelement och det blev omöjligt att vistas på slottet fram till nästa höst.
Bellman har skrivit en elak visa om vistelsetvånget i den lilla staden och en annan potentat utbrast: "På Gripsholm finns allt!
- Utom värme, trefnad och lakan!"
Men Åke berättade också att den unge kungen var en mycket spänstig person vilket bekräftades av obduktionen efter det dödande skottet på Operan. Han drack inte mycket alkohol. Ett glas seltersvatten med lite champagne i - det var hans dryck.
När Kungen hade Gripsholm som favoritslott var han bara 26 år. Och hans hovfolk för det mesta lika unga. Inte undra på då att det säkert festades ordentligt och smögs mellan rummen i Kavaljersflygeln, där förvisso ingen uppdelning i dam- och herrvåningar förekom.
Här samlas vi utanför Kronköket som iordningställdes under Gustaf IIIs tid. Tidigare stod köket på pålar i vattnet utanför slottet. Kronköket vilar på resterna av Bo Jonsson Grips ursprungliga kastal.
Fram till mitten på 70-talet bodde sommarguiderna i Kavaljersflygeln som också visades. Då satte Husgerådskammaren stopp för detta eftersom man ansåg att byggnad och inventarier slets för hårt. Vid vår välkomstmiddag för Åke kvällen innan, fick vi dock av Slottfogden höra att det nu pratades om att åter öppna flygeln för visningar för att därigenom få ett bättre inomhusklimat. Man har funnit att inte heller de tillslutna dörrarna och fönstren är bra för byggnad och möbler. Vi kan alltså hoppas på att fler får möjlighet att bese denna unika miljö om några år.
Nu var även gruppen lagom frusen och vi tog oss till Kronköket där vi möttes av en mugg varm buljong, följd av en lätt lunch som avnjöts under glatt samspråk.
Äntligen mat! Ledsamt dock att rundvandringen är över. Mycket att prata om runt borden.
En i sanning fantastisk och inspirerande rundvandring. Eftersom vi fick ett antal överanmälningar är vår avsikt att bjuda in till en ny visning med Åke i höst. Anmäl gärna intresse till [email protected] .