Mats Werner

Här på Gripsholms yttre borggård med Kronkökets gråstensväggar i bakgrunden (ursprunglig del från Bo Jonson Grips kastal) inleddes som vanligt specialvandringen med Åke Livstedt (i svart skinnjacka t.v.)

Efter ett uppehåll under 2010 p.g.a. olyckliga omständigheter återupptog Bie Seipel och jag de populära specialvisningarna av Gripsholms slott ur skilda synvinklar, med konstvetaren, måltidsforskaren m.m. Åke Livstedt. Denna gång med fokus på 1800-talets Gripsholm fram till den stora renoveringen 1896 (då slottet blev "ändnu gamblare"). Renoveringsepoken blir föremål för nästa vandring i höst.


Den här gången hade vi uppgraderat till "IM-bilder" (I Midjehöjd). Sist lade Åke ut bilderna på golvet och Niklas Mörner myntade uttrycket att vi i brist på OH-utrustning istället hade UF-bilder = Under Fötterna.
Här är det bilder ur Billmarks Gripsholmsverk som fick illustrera hur slottet tog sig ut på 1800-talet.


Här fick vi veta hur Rikssalen såg ut på Karl XVs tid då slottet nästan fungerade som jaktstuga för kungliga sällskap och det dukades upp för festliga middagar under tre stycken jätteliga takkronor gjorda av papier maché (varav en numera hänger i Mariefreds biolokal).

Gripsholm är ju fortfarande ett kungligt lustslott och Kungen kan närsomhelst stå utanför dörren och kräva logi och mat. Även om det inte sker i samma utsträckning som förr så är dock kungafamiljen förhållandevis flitiga besökare på sitt slott. Kungaparet firade också sitt silverbröllop här 2001.

Vi fick också veta att det förr när någon utsågs till Hovsångare eller Hovpredikant eller liknande ingick att man "vid resa söderut fick rätt till en övernattning på Gripsholm". Den sista som utnyttjade detta privilegium var operasångerskan Kerstin Meyer.

Det tillverkades mycket möbler till slottet på 1800-talet. Möbler som i stor utsträckning fortfarande finns kvar. Åtskilliga tillverkade av lokala möbelsnickare.

Som vanligt avslutades vandringen med en snabb genomgång av världens första Hlton-hotell - Kavaljersflygeln. Denna gång den översta våningen där rummen ännu bär gamla 1800-talstapeter på väggarna. Kavaljersflygeln är nu under renovering p.g.a. alla de fuktskador som uppstått genom att man slutat använda rummen. Slutenheten har gjort att fukt aldrig vädras ut utan har anfrätt väggar och möbler på ett mycket olyckligt sätt. Nu installeras klimatreglerande utrustning m.m. men det bästa vore givetvis att man faktiskt visade våningarna också för besökare och att slottets sommarguider - liksom förr - kunde tillåtas bo i rummen på någon av de fyra våningarna under sommaren. Ett hus som används åldras bättre än ett som överges.



Och som vanligt avslutades visningen med en måltid i det gamla Kronköket vars stora spisar tillkom just på 1800-talet. Där hade det dukats upp rökt regnbågslax, sallad, ost och bröd från lokala producenter. Dryckes- och kaffebordet fick dock hållas avskilt då det endast innehöll avståndsproducerade godsaker!

Vid borden utspann sig glada konversationer men också kritiska. Man ifrågasatte "tristessen" i den svenska museala hållningen. Jag berättade om de tre "V" som infördes under förre ståthållare på Stockholms Slott: "Värna, Vårda och Visa". Själv har jag alltid hävdat att man glömt ett fjärde "V" som skulle stå för "Våga". Att också våga gå utanför det fyrkantigt faktiska och kunna "leka med historien" för att göra den levande och tillgänglig också för en modern publik.

Men också här kolliderar två intressenter: de som vill se ökande besökssiffror mot dem som tycker det är bra med färre besökare för det sliter mindre på slottet.

Men man måste ha i åtanke att detta är allas vår egendom. Den ska finnas tillgänglig för alla som vill uppleva vår svenska historia på ett direkt och levande sätt. Idag känns till och med det "V" som står för "Visa" hotat. Gripsholm har en enastående fatbur fylld med unika textilier. Att dessa måste skyddas för att kunna bevaras är helt klart, men idag finns tekniska möjligheter att också visa känsliga textiler och man borde också kunna visa dessa skatter för mindre sällskap.


Warwick Castle utanför Birmingham lockar stora besökarskaror genom att vara "besökarorienterat" med National Trusts välsignelse.

Jag brukar hänvisa till vad National Trust i England kan göra utan att för den skull göra avkall på museal saklighet, på Warwick Castle vid Brimingham. Här möts besökarna redan vid biljettkön av en burdus och fräck stallfogde från 1600-talet som hutar åt folk utan urskiljning. I parken kommer den röde riddaren till häst i full mundering. Under ekarna sjunger en och annan lutsångare och inne på slottet finns uppbyggda historiskt korrekta tablåer med vaxdockor (och levande aktörer) som åskådliggör slottets historia tusen gånger bättre, roligare och mer minnesvärt än vad våra svenska, ofta dödstrista, museilärare (de får inte ens heta guider) förmår. Att också vår musievärld invaderats av en Luthersk-Calvinistisk skuldpåläggning där man tyngd av stundens allvar förväntas inta en lågmäld och hukande ställning när man inträder i de gamla salarna är för sorgligt.


Här äger det rum bataljer runt vallgraven vid Warwick Castle till besökarnas förtjusning.


Och från slottmuren kommer spröda toner från en luta.



Och inne i slottsgemaken går det "livligt" till!

Låt riddarna runda Griptornet, eldslukarna utöva sina konster på rännarbanan. Låt Grå Damen skönjas i gemaken och Gustaf IIIs ande på teatern. Kort sagt blås lite liv i Gripsholm.

Ni kan läsa om de tidigare två rundvandringarna med Åke Livstedt här och här.