När Gripsholm blev aendnu gamblare!
Planschen över Fredrik Lilljekvists stora restauration av Gripsholm
Idag var det dags för höstens rundvandring på Gripsholm med Åke Livstedt, mannen som är den ende nu eller någonsin levande som hållit varje föremål på slottet i sin hand! Det berättade han att han "tvingades" göra när han var ansvarig för den stora inventering som skedde för ett antal decennier sedan.
Bie Seipel och jag bjöd våren 2009 in ett antal vänner och bekanta till en rundvandring med Åke, med fokus på Gustav IIIs Gripsholm och 1700-talet. Intresset var så stort att vi tvangs upprepa evenemanget på hösten. Den tid som är Åkes egen favoritsäsong på slottet. Och visst är det mysigt att i novembermörkret och med regnet ihärdigt fallande kunna få gå in i den mysigt – om än bristfälligt – upplysta borgen. Med fladdrande levande ljus och känsla. Intresset var fortfarande påtryckande. Våra vänner ville ha mer!
Så 2011 blev det ännu en vandring men med fokus på 1800-talets Gripsholm. Lika bedövande intressant. Det eggade oss till ytterligare en vandring idag och då koncentrerat kring Fredrik Lilljekvists stora restauration på 1890-talet då slottet enligt malicen gjordes "aendnu gamblare"!
Samling på yttre borggården. Mannen i vit jacka och keps är vår trogne medvandrare, förre slottsfogden på Gripsholm, Översten John Crafoord som vanligt åtföljd av ett nytt barnbarn! Alla ska läras!
Som vanligt samlades vi på yttre borggården där Åke inledde med att berätta om de förändringar som skett av slottets exteriör vid Lilljekvists restauration. En del av dessa har av senare "expertis" ansetts "ohistoriska" och avlägsnats. Men Åke menade att ingen annan renovering, vare sig förr eller senare har varit så väl förberedd och genomtänkt som Lilljekvists.
Åke visar bilder, Maren von Bothmer skyddar!
Gripsholm hade ju fram till Carl XVs tid fungerat som ett kungligt sommar- och jaktslott. Som sådant hade det utvecklats organiskt efter varje generations behov och moden. Men nu ville man istället göra slottet till ett historiskt panorama över århundradena. Turismen hade börjat växa fram och de kungliga behoven av slottet minska. Nu skulle här Sveriges historia visas fram. Man hade ju inte minst alla porträtten av Svenska kungligheter och stormän.
Här berättar Åke om vad de numera oputsade fasaderna avslöjar, om karnapet och om den "brunn" som pryder inre borggården men som tillverkades för den "modell-Gamla-stan" som uppfördes på Djurgården vid den stora konstindustrimässan 1897 men som på 60-talet sattes upp här istället!
För att kunna göra en "naturlig" rundvandring fick besökarna på vissa ställen ta sig runt via baktrappor som tidigare endast varit avsedda för tjänstefolket och p.g.a. detta kommer man idag in i t.ex. slottets rikssal bakifrån, även om man tack vare att tronstolens placering ändrats, inte kanske upplever det så.
Här är det Astraksalen som får sin förklaring!
Men man kan inte endast tala om Lilljekvists renovering utan att också beröra tidigare förändringar eller senare. På 1950-talet gjordes en ny större – även om den aldrig framställdes som så – men långt ifrån lika välmotiverad och genomtänkt renovering som delvis avlägsnade delar av Lilljekvists åtgärder därför att det antikvariska modet förändrats. T.ex. ansåg man Lilljekvists vitkalkning av inre borggårdens väggar med krusidullmåöning runt fönstren, som ohistorisk och knackade helt sonika bort den. Men som Åke påpekade: aldrig någonsin hade man på den tiden avsett att lämna tegel synligt. Att putsa teglet var ett sätt att skydda detta och förlänga dess liv. Samtidigt gav det ljus åt den annars så mörka inre borggården. Det enda goda borttagandet av putsen kan sägas ha fört med sig är att man nu kan åskådliggöra åtskilliga av de olika förändringar som skett i slottet genom århundrandena. Man ser spår på fasaderna av igenmurade fönster, man ser spår av trapphus och man ser spår av att en våning tidigare varit två o.s.v.
Allt ljus på John Crafoord!
Åkes kunnande om slottet och dess historia är oöverträffat och hans förmåga att förmedla detta kunnande till oss andäktigt lyssnande medvandrare är lysande.
Bie berättar om maten.
Vandringen slutade denna gång framför den stora planschen som syns överst och som illustrerar Lilljekvists restauration. Planschen hänger sedan länge i Kronköket där vi sedan avslutade denna som vanligt superintressanta eftermiddag med en god måltid. Denna gång nästan till hundra procent närproducerad. Gäddfärs med romsås från Sjöbris i Stallarholmen, potatissallad och stenugnsbakat bröd från Printzens, också i Stallarholmen, som även försåg oss med den goda äppelkakan till kaffet.
Det var bara vinet som kom från Italien och vattnet från Stockholm!
Nästa år är det 25 år sedan det stora 450-årsjubileet på slottet som med andra ord fyller 475 år. Vi kommer att uppmärksamma detta med ytterligare visningar med Åke. Dels om bordsdukningar genom århundrandena och dels om slottet på 1900-talet.