Efter 25 år – ännu kommer nya historier fram om Gripsholmsjubileet!

Åke Livstedt uppmanar till historieberättande, medan Charlotte Widenfeldt, Ralph Edenheim, Knut Knutsson och Katarina Edenheim lyssnar.
 
Förra söndagen hade jag förmånen att vandra runt på Gripsholm med Åke Livstedt (mannen som är den ende någonsin som hållit varje föremål på Gripsholms slott i sin hand!) tillsammans med ett trettiotal av Åkes gamla slottsguider, medhjälpare och tillika servitörer och ouvreuser vid den kungliga supén i Rikssalen på slottet för 25 år sedan.
 
Avsikten var att återse de olika platser som kom i bruk för supén: Rikssalen förstås, men också övre rustkammaren som då helt hade plastats in och gjorts till ett effektivt serveringskök med rundgång för serveringspersonalen. Inte en knappnål ens hade slagits i tegelväggar eller trägolv. Allt var fribärande och väggar, golv och tak helt skyddade. Genom den lucka som finns i golvet och som var avsedd för krut och kanonkulor, hade byggts en hiss med vilken maten kom upp från tillagningsköket på annan plats. I den smala trappan intill dörren till övre rustkammaren, hade alla servitörerna sin plats två och två på trappstegen. Därifrån skulle de 70 snabbt och i god ordning runda serveringsdisken i rustkammaren, fukta sina vita vantar på en därför avsedd svampduk och plocka med sig två tallrikar var, för att sedan i värdig procession skrida in i Rikssalen till sina resp. bord – och stolar! Varje steg fanns inritat, planerat, klockat och repeterat i förväg för att ingenting skulle fallera. På givet kommando från marskalken som stötte sin av Gunnar Cyrén tillverkade stav i golvet, satte de först ner en tallrik framför den ena av de två gäster de betjänade, backade och därefter böjde sig alla samtidigt framåt igen med nästa tallrik till gästen bredvid.

Det hela skedde med en fantastisk precision.
 
Men vi fick höra att staven efter allt stötande i golvet, omgående efter festen fick tas tillbaka till Gunnar Cyrén för att förstärkas, eftersom slottsmodellen i silver som kröner staven höll på att trilla av. Marskalken berättade också att detta blev en lärdom när Nobelmiddagsutformningen sedan tog vid, med Gripsholmssupén som förebild (inkl. en marskalksstav med Stadshuset i modell på krönet, av Gunnar Cyrén), så fick man bygga en särskild trälåda för marskalken (som efter Gripsholmssupén tjänstgjorde vid Nobelbanketterna ytterligare ett tiotal år) att stöta staven mot eftersom det inte hördes när den stöttes i Blå Hallens marmorgolv och dessutom riskerade att Stadshuset på stavens krön skulle falla till golvet.
 
Åke berättade också om den presumptiva katastrof som hans kära Mamma Greta, salig i åminnelse, kunde förhindra. När Åke kom hem och berättade en vecka före supén att han suttit på slottet och vikt servetter (dessa bröts i fem olika mönster, ett för vart och ett av slottets århundranden), utbrast Mamma Greta: "Är Du inte klok – i ett stenhus!"
 
För hon visste ju att ett stenhus lagrar mycket fukt i sina väggar och i all synnerhet under en sommar som 1987 då det regnade häftigt hela tiden. Servetterna skulle slokat som utjänta tulpaner efter bara några dagar om inget gjordes. Men då kunde Åke få hjälp av slottssnickare Franzén som monterade upp ett antal kupévärmare som såg till att hålla servetterna styva tills det var dags!
 
Här förevigar fotografen Torsten Tullberg den stora återsamlingen i Runda Salongen på Gripsholm. Sittande framför är förre slottsfogden John Crafoord, förra Skansenchefen m.m. Eva Nordenson (tillika Gustav Vasas gemål Margareta vid jubileumssupén) och Åke Livstedt.
 
 
En av ouvreuserna mindes att det hade kunnat gå riktigt illa med den stora paradtårtan i form av Gripsholms Slott, som skulle bäras in på en "bår" för att skäras av Majestätet själv. I väntan på att det skulle bli dags för tårtan, så stod den i ett förrum, där också den väl maskerade Jan Myrdal väntade på sin för alla så överraskande entré. I spetsen för sitt kungliga följe skulle Gustav Vasa göra entré i en procession för att inför sin "efterträdare" Kung Carl XVI Gustaf demaskera sig och framföra ett högst egenhändigt skrivet tal (som ingen fått läsa i förväg!) till Kungen.
 
Alltnog, det bar sig inte bättre än att Myrdals stora rock fastnade i handtaget på den "bår" på vilken tårtan väntade. Utan att veta eller titta efter, vad han fastnat i (han hade sin stora ansiktsmask på sig vilken delvis skymde hans sikt) var han på väg att fullt naturligt dra åt sig rocken vilket obönhörligen fått till följd att hela jättetårtan gått i golvet med dunder och brak, om inte ett par rådiga servitörer grabbat tag i "majestätet" och handgripligen förhindrat honom från att röra sig innan han kunnat lösgöras från tårtan!
 
Att Jan Myrdal ens åtog sig detta uppdrag: att hemligen maskera sig till en kunglig despot, klä sig i trikåer, delta i ett historiskt "jippo" och till råga på allt hålla ett tal och harangera den nuvarande Kungen. Det var väl ändå otänkbart för en rabiat revolutionär som Jan Myrdal, eller...?

Åke var inte heller särskilt optimistisk när han ställde frågan till Myrdal. Men denne var inte alls omöjlig. Han hade bara tre villkor: att han skulle få ha trikåer – för han tyckte han hade snygga ben som han aldrig fick visa, att han själv skulle få skriva sitt tal och att ingen annan fick läsa det i förväg!

Det vore en felaktig beskrivning av verkligheten om jag sa att Åke inte var orolig för vad Myrdal skulle hitta på att säga i sitt tal, men också här överraskade denne märklige man, genom att hålla en lysande expose över Gustav Vasa och hans verk och betydelse.
 
Om allt detta kanske Åke berättar när vi – 80 personer – på söndag återigen, efter 25 år, bänkar oss i Gustav IIIs Teater på slottet för att i bild och tal få den kungliga supén och dess förberedelser beskrivan av Åke, följt av den teaterföreställning, "En afton på Gripsholm" som de mest lysande av Dramatens skådespelare: Jarl Kulle, Anita Björk, Sif Ruud, Birgitta Valberg, Jan Malmsjö, Sven Lindberg, Ingvar Kjellson (även regi), Ulf Johansson, Jan-Olof Strandberg m.fl. framförde vid jubileumshögtiden 1987. Föreställningen sändes och spelades in av Sveriges Television och nu får vi möjlighet att se föreställningen på stor duk i själva teatersalongen. Att åter få sitta på teaterns bänkar och uppleva den unika föreställningen blir något alldeles extra. Inte sedan 1789 har det spelats teater på den scenen och inte lär det ske igen i vår livstid – om någonsin. Nationalmuseum, som ansvarar för teaterns originalkulisser, hotade med att ta hem alla dessa om jubileumskommittén så mycket som lät en nykter landshövding beträda scengolvet. Med mycken list lyckades det dock! Kanske dyker föreställningen också upp i Minnenas Television och kan då varmt rekommenderas. Inte bara är det ett lysande skådespeleri utan också ett lysande manuskript, författat av Kaj Lundgren, signaturen Kajenn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0