Lasse Werner i Västerfärnebo, Helsingfors och Landet Runt!

Fr. vänster till höger: Erkki Koskimo tb, Otto Donner tp, Göran Östling ts, bakom honom Erik Dannholm ts, Christer Boustedts as, Seppo Paakkunainen bs, Christian Schwindt dr, Tapani Tamminen b , Lasse Werner p och dirigering, Cameron Brown b. Vidare medverkade Janne Carlsson dr och Heikki Rosendahl tp som båda torde vara skymda på bilden som alltså är tagen på det finskspråkiga Arbetarinstitutets scen i Helsingfors. Sättningen är "Lasse-typisk" enligt Otto som berättat vilka som var med.
Vem eller vilka som tagit bilderna (varav en i annan vinkel publicerades i Hufvudstadsbladet) är fortfarande ett mysterium.
 
 
Kikade igenom min mailkorrespondens med den för några år sedan i förtid tragiskt avlidne finske musikprofessorn, jazztrumpetaren och kompositören Otto Donner som jag besökte två år före hans bortgång och fick vara med om förstadiet till en mycket speciell komposition med anledning av avtäckningen av ett minnesmärke över målarinnan Helene Schjerfbeck.

Några av de senaste mailen berörde dels ett foto som jag sökte som funnits publicerat i den finska tidningen Hufvudstadsbladet men Otto skrev också som slutkläm: "Hör av dig om du behöver något av mig!!! Bl.a. om 'Mera, mera ropade 350 barn i Västerfärnebo' (Lars Weck i DN) – och alla historier om Odd Uhrbom!"
 
Det gjorde mig nyfken så jag svarade: vem denne man var varpå Otto svarade:

Beträffande Odd Uhrbom kan jag i korthet relatera att det för det första fanns två män, far och son, med detta namn. Odd d.ä. var anställd av ABF och fungerade som vår tour-manager under Västmanlands-turnén. Jag tror att det var 1966 eller 67 på våren. Han var mannen som alltid förklarade vårt "konstiga" beteende till det bästa, inför omvärlden.
 
Han var bl.a. blixtsnabbt framme när Lasse, något indisponerad plötsigt spydde upp allt han hade i sig precis när vi skulle göra entré. Jag vill minnas att det var just i Västerfärnebo, det hela var kanske ännu känsligare genom att skolans rektor i samma ögonblick uppenbarade för att önska bandet lycka till inför konserten; aldrig har en spya försvunnit så snabbt! Och medan orkestern värmde upp med EGAD, och Odd lugnande konverserade med rektorn, drog Lasse på sig Fantomen-dräkten och gjorde sedan en något försenad men desto mer bejublad entré. Tala om teatererfarenhet. Ungarna var helsålda och trodde naturligtvis att allt detta var planerat.
Odd blev snart en legend inom bandet för han hade en naturlig förmåga att se det fina i allt vi företog oss.
 
Senare hade bandet något slags kontakt med Odd d.y. som hade ambitioner på Manager-området, jag upplevde honom aldrig själv.

Bakgrunden till ovanstående finns att läsa i min bok om Lasse: "LASSE WERNER – en lycklig skit. Den svenska jazzens Gossen Ruda" (Gidlunds Förlag 2014):

Den 17 januari 1965 gav sig Lasse, tillsammans med den finländske trumpetaren Otto Donner, Kurt Lindgren, Christer Boustedt och Janne Carlsson ut på en niodagars ”debatturné”. Det var ett arrangemang i Västmanlands ABF:s regi.  Organisationen hade ambitioner att försöka hålla sig à jour med vad som hände inom kulturlivet och hade väl sneglat på ABF-Stockholms framgångar med Gyllene Cirkeln. Nu skulle också glesbygden få ta del av det nya. Turnén omfattade elva konserter varav två på eftermiddagstid. Trots att de flesta var offentliga kvällskonserter riktade man sig främst till skolungdom. ABF ville se ett alternativ till popmusiken och därför hade skolungdom ett speciallågt biljettpris. Före och efter konserterna ställde musikerna upp och diskuterade med publiken. Tanken var att turnén skulle få en pedagogisk slagkraft. Konserterna innehöll inslag av ”instrumental teater” och var därigenom en del av kulturlivets frontlinje, som Alf Arvidsson skriver i sin bok Jazzens väg, och blev därför hett stoff att diskutera. ”Mera, vi vill höra mera!” skrek skolbarnen i publiken enligt Lasse Wecks rapport i DN (vilket även bekräftas av Otto Donner). Åke Brandel skriver i Aftonbladet den 16 februari om nödvändigheten av att Rikskonserter får en mer uppdaterad inriktning. Brandel tar ABF-distriktets initiativ som exempel när han påstår att den offentliga konserttypen har överlevt sig själv. Rikskonserter har ingen framtid om inte nya former skapas:

"Sett mot detta är den jazzturné som Västmanlands ABF-distrikt nyligen anordnade oerhört betydelsefull.
Werner-Lindgrenkvintetten gav en bländande uppvisning i jazzmusikalisk improvisationskonst som också rymde ett avsnitt med happening. Men lika viktigt var att musik och konsert diskuterades efteråt. Musikerna belyste sin medvetna vilja att ständigt variera ett musikaliskt förlopp och ge det talande dramatik. Lyssnarna visade sig som regel obefläckade av publikkonventioner. Musiken får gärna smaka starkt men den måste serveras aptitligt. ABF:s organisatoriska blodomlopp är som skapat för konsertgivare med fantasi."
Det blev fler skolturnéer för Lasse. Efter några år kom Jan Bruér, som just tillträtt som producent på Rikskonserter, på den briljanta idén att para ihop Lasse med den klassiskt skolade konsertpianisten och professorn vid Musikhögskolan, Iréne Mannheimer för att dela på ett piano och visa olika attityder inför det. "När jag sätter mig vid pianot och lägger händerna på tangenterna, så blir det musik! Men om Iréne ska få till musik så måste hon ha en massa svarta prickar på ett papper!" sa' Lasse. Denna lika bejublade kombo blev mångårig och innan de båda hade gjort sin sista turné tillsammans så hade de nog klarat av högstadier och gymnasier i landets alla län.
 
Irène Mannheimer och Lasse Werner
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0