Ring klocka, Ring!
Den finländske jazztrumpetaren, kompositören m.m. Henrik Otto Donner
I torsdags morse satte jag mig på tåget mot Karis, där jag möttes av Otto Donner och hans ljudtekniker. Otto är en gammal god vän till min bror Lasse, jazzpianisten, om vilken jag just nu avslutar en bok. Detta skulle bli den sista intervjun.
Otto tillhör en gammal svensk-finsk kultursläkt av vilka kanske främst Otto och hans fars kusin Jörn (kulturskribent, författare, tidigare chef för Svenska Filminstitutet m.m.) är mest kända här i Sverige. Eftersom det bara skiljer ett par år i ålder mellan Jörn och Otto, säger Otto att de mer har känt sig som kusiner och de har tidvis också delat lokaler för sina resp. bild- och ljudverksamheter.
Otto är en utomordentlig jazztrumpetare men också kompositör, arrangör och musikproducent. Född 1939. I 60-talets början träffade han, och influerades starkt av den svenska jazzens företrädare och framförallt Lasse Werner och Christer Boustedt som kom att bli hans främsta inspiratörer och vänner. Under ett antal år ingick han i den flexibelt sammansatta orkester som gick under benämningen Lasse Werner och hans Vänner. Samarbetet ledde till den LP med samma namn som utgavs på Ottos eget skivmärke Love Records. Den skivan innebar också den amerikanske tenoristen Dave Liebmans skivdebut. Liebman som senare gjorde sig ett framgångsrikt namn genom fleråriga samarbeten med Miles Davis, Chick Corea m.fl.
Den 10 juni skall ett minnesmärke över den finländska konstnärinnan Helene Schjerfbeck avtäckas i Ekenäs, den stad där hon tillbringade flera viktiga och verksamma år. Hur detta minnesmärke skulle utformas avgjordes genom en tävling som vanns av den norska konstnärinnan Anne Kathrine Dolvens, vars förslag "The Untuned Finnish Bell" vann juryns gehör och avgjorde tävlingen.
Det vinnande bidraget, som skall resas i Skepparträdgården är ett interaktivt verk, som består av två 20 meter höga stålpelare och en gammal kyrkklocka, som väger 800 kg. Denna lätt felstämda 200-åriga klocka fann Dolvens i det engelska Whitechapels klockgjuteri. Runt konstverket placeras ungefär tio parkbänkar i trä med inskriptioner. Den massiva, ostämda kyrkklockan spelar den centrala rollen i monumentet, som fått namnet The Finnish Untuned Bell, Den finska ostämda klockan. Schjerfbeck var inte helt upplagd för sin samtid, men hon var en stark kvinna, som vågade vara sig själv. Hon plågades av skral hälsa, hennes kropp var på sätt och vis ostämd, säger den norska konstnären Anne Kristine Dolven om sambandet mellan konstnären och klockan. Dolven påpekar att ljudet från den gamla kyrkklockan är diskret och dämpat, klingar fint och ett otränat öra hör inte att den är ostämd. Konstnärens tanke är, att verket blir en del av parken och smälter in i naturen. A K Dolven är född i Oslo 1953 och hon är numera bosatt på Lofoten och i London. Schjerfbeck-klockan är inte unik, ett systerverk finns i Oslo.
Till invigningen som sker i Maj har Otto Donner getts i uppdrag att skapa en musikalisk inramning. Eftersom minnesmärket är en klocka är Ottos tanke att denna skall välkomnas av landskapets alla klockor i ett komponerat stycke. Han var dock tvungen att överge tanken att få klockorna inom hörhåll för invigningsceremonin att ringa "live". Det visade sig ge upphov till oöverstigliga tekniska problem. Istället kommer ett antal högtalare att omgärda parken där minnesmärket placeras. Genom dessa skall landskapets alla befintliga klockor, såväl kyrkklockor som vällingklockor och gårdsklockor ringa ett välkommen till den nya klockan från det väderstreck i landskapet som klockan ifråga finns i. Allt musikaliskt komponerat.
Notera fågelholken till vänster om klockan. Undrar vad fåglarna tyckte om klangen!
Så min dag med Otto började med att jag fick följa med till ett par gårdar där man visste att det fanns gamla vällingklockor att spela in. Den första gården visade sig drivas av en bonde från Julita gård som gift sig med en finländsk bondedotter. Den gamla klockan klingade vackert och spelades in på två separata recorders. Mest skrämda blev nog fåglarna i den holk som anbringats på klockans ställning.
Den här klockan ville inte svänga, men Otto fick ljud i den med hjälp av kläppen.
Även den nästa gården visade sig drivas av en invandrad bonde, denna gång från Schweiz. Även denne hade träffat sin hustru på någon agrikulturell utbildning och följt med den finska bondedottern hem till Finland. Den här klockan visade sig kärva men Otto lyckades i alla fall få tillräckligt ljud ur den för inspelningen. Av en händelse upptäcktes att gården även hade ett tornur på en gammal magasinsbyggnad. Raskt dit för inspelning också av denna klocka.
Det pampiga sädesmagasinet.
En rejäl nyckel krävdes för att ta sig in!
Och låset gick inte av för hackor det heller!
Det pampiga gamla sädesmagasinet i tegel från 1800-talet hade fått en tornhuv med klocka ditsatt i början av 1900-talet. Klockan hölls fortfarande igång och ringde varje hel- och halvtimme samt varje kvart dygnet om.
Detta urverk fungerade fortfarande väl efter snart hundra år.
Sedan tillbaka till Ottos kontor och studio för en kvick men god lunch varefter Otto och jag for hem till honom i Jomalvik för ett par timmars samtal om bror Lasse. En fascinerande dag med en fascinerande människa. Jag hoppas Otto spelar in klockmusiken så att man kan få höra den.
Kusin Jörn har dock lämnat det tidigare gemensamma kontoret och flyttat tillbaka till Helsingfors men kvar finns ett klipprum som utnyttjas av en annan filmmakare.